Borgelig systemkritik ett måste

En mandatperiod tog slut och en ny tog sin början. Om samma turbulens och politiska svängningar kommer fortsätta prägla de kommande fyra åren återstår att se, men att titta tillbaka och ta lärdom av det som skett gör vi nog klokt i. En fråga som var ett hett ämne och som sedan raderats från den politiska debatten är vinster i välfärden. Regeringens förslag om begränsning av vinst enligt Reepalu-utredningen föll som väntat i början av sommaren och under valrörelsen fick den inte samma sprängkraft som den hade tidigare.

Varför Alliansen inte gemensamt kom fram till egna lösningar och förslag under mandatperioden 2014-2018 är för mig tämligen obegripligt. De rödgröna har ägt frågan sedan Vänsterpartiet började driva frågan starkt i början av 2010-talet medan borgerligheten slagit bort det mesta av kritiken som oseriös, trots att det existerar problem som måste åtgärdas. För att slå vakt om valfriheten måste systemets arkitekter upprätthålla dess trovärdighet, inte göra reträtt varje gång frågan kommer på tal. I debatter där de rödgröna försvarade Reepalu-utredningen öppnade Alliansen för hårdare krav på friskolor men faktiska förslag från eget håll har lyst med sin frånvaro. Istället fortsätter tyvärr borgerligheten att blint försvara systemet trots att det inte är optimalt.

En riksdagsledamot för Liberalerna beskrev Reepalu-förslaget som att regeringen “vill ge kvinnor nästintill näringsförbud”. Flera år in i debatten väljer tyvärr delar av borgerligheten att fortfarande beskriva förändringar som domedagen. Det är klart att den rödgröna regeringen inte ville förbjuda kvinnor från att starta och driva företag. Jag är inte ute efter att försvara ett uselt förslag som Reepalu-utredningen var, poängen är att det går att kritisera ett dåligt förslag från en dålig regering på ett sätt som inte blir fördummande för allt och alla. Med risk för att låta som en elevrådsordförande på en upphakad LP-skiva, men: höj nivån. Birgitta Ohlsson har varit en av de som gjort frågan om vinster i välfärden till en fråga om kärnan i den liberala feminismen – kvinnors möjligheter till företagande och självständighet, utan att använda slagord som inte hör hemma i en intellektuell diskussion.

En av de som varit klok nog att kritisera systemet i sin helhet just för att han värnar friskolereformens intention är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa. I våras skrev han på DN Debatt om hur borgerligheten slagit bort all kritik och som ett resultat snarare agerat megafoner för skolkoncernernas intressen: Ett skolsystem där vem som helst kan starta skola och plocka ut vinst, samtidigt som de själva ansvarar för betygssättning och rättning av nationella prov, är inte en välfungerande marknad. Det är en pseudomarknad. Borgerligheten kan inte längre blunda för detta.”

Det finns tyvärr exempel där exempelvis islamister tillåtits öppna och driva friskolor, något som givetvis inte var intentionen med friskolereformen när den klubbades igenom för tjugosex år sedan. Inslag som extrem könsseparatism, religiös dominans och upprätthållande av patriarkala strukturer hör inte hemma i svenska skolor. Det måste ställas höga krav på den som vill driva en friskola, och bevisligen finns det problem med nuvarande regelverk. För ett skolparti bör vara det en självklarhet att ta tag i de stora systemfel som missgynnar svensk skola och dess elever istället för att överlåta den frågan till andra partier. Det har inte gynnat svensk skola, Liberalerna och resten av borgerligheten av att göra reträtt i frågan om friskolor och vinster i välfärden. Det är dags att gå till offensiv.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Kära herr tomte,

Det är tydligen något med den här tiden och listor. December rullar in och folk börjar förbereda sina önskelistor till tomten. Samtidigt sitter både Centerpartiet och Liberalerna och författar önskelistor till en annan sorts röd gubbe. En oundviklig fråga är dock vem av de två som är mest medgörlig och tillmötesgående, av gubbarna då alltså.

I och för sig behöver både C och L försöka vara snälla, annars får de bara kol. Eller statligt monopol. Jag vet inte riktigt vad sossarna ger till dem de inte gillar. Lotter och brev från kronofogden? En feature hos Aftonbladet? Ingen aning. Vi skulle kunna fråga Miljöpartiet men de verkar befinna sig i någon sorts lockdown för att bearbeta traumat som kommer av att tillbringa fyra år under en ångvält. Man kan bara föreställa sig.

Så vad ska man önska sig nu då när man får chansen? En röd (el)cykel kanske, eller för de större barnen passar eventuellt en reform av bostadspolitiken bättre. För de mer ambitiösa kan man tänka sig sänkt, och, eller plattare skatt. Och tror man på tomten kan man önska bort systembolaget. Nåväl, man lämnar ändå över sina listor, lite kaxigt kallar man dem för krav och sen får man se vad som händer. Man kan ju alltid hoppas, och även om man kanske inte helt litar på att tomten lever upp till ens förväntningar, får man väl försöka göra det bästa av situationen. En uppfylld önskan är väl trots allt bättre än ingen alls.

Samtidigt låter moderaterna som Karl-Bertil Jonssons pappa, så passande, förskräckta över vad som hänt med familjen och vilken väg de väljer att gå. I någon mån också oförmögna att se sina egna brister och varför det kan ha blivit som det, ju nu trots allt, blivit. Men en sak har de nog en poäng i. Vill man få de saker man önskar sig, måste man inte vända sig till tomten. En annan möjlighet är att helt enkelt sälja sin själ till djävulen. Och det har ju aldrig slagit fel, visst? Även om det väl är att betrakta som ett mer vuxet beteende, vilket väl nu skulle vara vad de eftersträvade, tydligen.

Julafton närmar sig iallafall, i synnerhet den allegoriska i det här sammanhanget, och vi får se vad det blir. Självklart hör det till att sitta spänt på golvet och se vad klapparna innehåller, men också att samtidigt som man blir glad över den eller den saken, i stillhet sörja att man kanske nog allra helst ändå hade velat ha den där friare invandringen, attans.

Nu är det i stort upp till Socialdemokraterna vad man är villig att gå med på. Det är ingen enkel sak att göra alla nöjda och ge folk det de vill ha. Samtidigt bör man kanske också ändå ta och fundera lite på om de verkligen är så generösa, att de bara ger och ger utan att ta lite också. I själva verket är nog sossarna mer av sugar daddies än tomtar. 

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

EP-valet är viktigare än på länge

 Förra helgen (17-18 november) hade Liberala Ungdomsförbundet sin nationella kongress. Förutom att samlas och diskutera politik, stadgar, med mera var ett av helgens huvudfokus det kommande Europaparlamentsvalet. Det valet brukar ofta hamna i skymundan men det kommande valet kommer bli det viktigare än på länge. EU-kritiska Partier runtom Europa får allt mer mark. Det här valet kommer att bli en temperaturmätning på folkets inställning till EU. Det är därför det är viktigare än någonsin att engagera sig och att faktiskt rösta i EP-valet nästa år.

 

Många känner att deras röst inte spelar någon roll i virrvarret av röster inom EU. Men sanningen är att din röst kan lyfta fram de kandidater som du tycker driver den bästa EU-politiken. Politiken som drivs inom Europaparlamentet påverkar dig som individ i ett land inom EU i allra högsta grad. För att kunna påverka politiken i den riktningen som du tycker är bäst är det därför viktigt att du röstar. Det är värt att ta sig en timme och kolla igenom partiernas EU-politik och vilka kandidater de lyfter fram inför valet. Din röst kommer att kunna påverka miljontals om inte hundra miljontalsmänniskors liv. Varför ska man slänga bort den möjligheten genom att inte rösta?

 

Men vad är anledningen till att röstdeltagandet är så lågt i EP-valet i jämförelse med riksdagsvalet? Det beror troligtvis på att få har insyn i den europeiska politiken och hur de beslut som tas där påverkar människor i Sverige. Politiker måste bli bättre på att förklara EU:s roll och även hur EU:s politik kan påverka Sveriges politik. Ju fler som förstår det övergripligt desto högre röstdeltagande kommer det att generera. Men även för den som har insyn i hur den Europeiska Unionen fungerar finns det mycket byråkrati inom EU som är svår att förstå. Det är inte helt lätt att hitta information och förstå hurexempelvis omröstningar går till inom EU. Det är inte omöjligt men det finns utan tvekan utrymme för förbättring både inom byråkratin inom EU och hur kommunikationen om EU:s arbete förmedlas till befolkningarna i EU-länderna.

 

EU har en enorm potential att vara den aktören i världen som leder arbetet med klimatet, som leder arbetet med den rådande migrationskrisen och som leder kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Din röst i EP-valet kommer att påverka hur mycket EU kommer att utnyttja den här enorma potentialen. Antingen så vinner populistiska partier som hellre vill lämna än att jobba inifrån för förbättring eller så kan din röst bidra till att pragmatiska partier får chansen att utveckla EU inifrån och utnyttja unionens fulla potential. Vad väljer du?

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Alla till Lund

Den här helgen är speciell för Liberala Ungdomsförbundet. Bara två dagar har gått sedan Liberalerna röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister och imorgon, lördagen den sjuttonde november, inleds årets kongress. Förhoppningsvis är det en möjlighet för oss alla att finna någon slags ro i allt det hektiska runt omkring oss och hitta hem till vår stora liberala familj. En sak vet jag med säkerhet. I helgen leder alla vägar till Lund.

Under helgen ska så lite men samtidigt så mycket hinnas med. Det finns ingen ny politik att ta ställning för eller emot – inga partister att skrämma eller kristdemokrater att uppröra. Däremot ska vi välja en ny förbundsstyrelse, umgås, lyssna på riktigt bra talare och självklart ska även alla stadgenördar tillfredsställas med både dagordning och motionsbehandling.

Det som kommer följas med störst intresse internt som externt är valen till vice ordförande. Det är ett rent lyxproblem som kongressen ställs inför när tre kandidater gör upp om om två platser. Konkurrens göder utveckling – studera bara Jan Björklunds formkurva sommaren 2017 när han blev utmanad om partiledarposten. I skrivande stund vet ingen hur det kommer gå, men det jag vet är att oavsett vilka kongressen väljer så kommer LUF ha två stycken drivna och kompetenta personer för uppdragen. Det krävs ingen statsvetare för att räkna ut att det kan komma att bli hetsigt och att det blir en maktkamp – Men kom ihåg, åhörare som ombud: det viktigaste är att vara snäll.

Nyval innebär också avsked. Oddsen att alla ögon är torra under kongressmiddagen i år är rekordlåga. Efter två år i presidiet tackar Anna Horn och Max Sjöberg för sig. Det säger sig självt att de två betytt mycket för LUF, och att vi inte hade varit detsamma utan dem. Jag minns själv min basliberal där Sjöberg iklädd en svart Kent-tröja illustrativt ritade lafferkurvor och talade om hur staten kunde spara 100 miljarder bara den skärpte sig lite. Jag minns också Horn tala om den liberala feminismen på ett så övertygande sätt att vem som helst där och då hade varit beredd att köpa en bil av henne. Paralleller som sin generations Birgitta Ohlsson må kräva stora skor för att uppfylla, men det är definitivt inte heller en oförtjänt beskrivning. De har rest runt land och rike i liberalismens tjänst, och är snart framme vid den sista stationen för LUF:s räkning. Var de åker härnäst vet jag att hela LUF-landet med spänning väntar på.

I helgen leder alla vägar till Lund, men inga vägar slutar i Lund. Vår uppgift att göra Sverige och världen lite friare fortsätter även efter den här helgen. Då som nu för alltid.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Keeping up with the regering

Mörka kvällar, kalla morgnar och det överhängande hotet om frost och is ligger framför oss. Det är höst och vintern kommer, enligt många en ganska eländig tid då man helst bara håller sig inomhus. Kanske dricker något varmt, läser en bok, kurar ihop sig framför TV:n, ensam eller kanske med någon man gillar, eller ogillar för den delen. Ofta möts man av ett av våra å så typiska i-landsproblem: det finns inget att titta på! Men frukta icke, säger SVT! De har inte bara löst det här problemet, utan dessutom ett nästan ännu större: faktumet att måndagar är lite mer fruktansvärda än övriga dagar och sällan något man ser fram emot.

De bjuder oss nämligen inte bara på tv-dramat “Vår tid är nu”, nej utan de har också börjat sända ett annat drama, nämligen “Regeringsbildning”! Varje måndag är sedan ett par veckor tillbaka en talmansmåndag. Spänning, intriger, osäkerhet, konstanta cliffhangers, vad mer kan man önska? Inte mycket antagligen men de avslöjar heller inte hur lång den här säsongen kommer att vara, tidigare har de ofta varit korta, händelsefattiga och överlag, tämligen menlösa. Nu verkar de däremot ha någon annan som drar i trådarna för ojojoj vilka grejer som är på gång här.

För den som mot förmodan inte följt intrigen slavisk, kan jag ge en kort genomgång. En av de största spänningspunkterna är att rumskamraterna Annie, Ebba, Uffe och Jan.  Jan och Annie har börjat få svårt att bo under samma tak som de andra. Den främsta anledningen är att både Uffe och Ebba vill ta in en till person, Jimmie, i hushållet (även om de lovar att han bara skulle få bo i källaren), medan Jan och Annie vägrar att gå med på det då de är oroade att han skulle få flytta upp i lägenheten någon gång i framtiden. Något de inte vill därför att Jimmie har lite dåligt rykte om sig som en bråkmakare, ofta uttrycker sig väldigt illa om andra, är opålitlig och tidigare har sagt att han starkt ogillar både Jan och Annie.

Därför funderar Jan och Annie på att kanske istället dra till Stefans ställe. Han har en stor ärvd lägenhet han delar med paret Isabella och Gustav. Dessutom har han gett en nyckel till Jonas som kommer och går lite som han vill, lämnar disk efter sig, stökar till och sover på soffan, något som de tycker är lite avskräckande. Därtill kommer förstås att de gillar Uffe väldigt mycket och har många fina minnen ihop. Det stora problemet är att hyrorna har ökat på sistone (knappast marknadens fel) och att det krävs vissa omflyttningar för att någon ska ha råd att bo kvar, i dagsläget kan ingen det. Det här håller på att tvinga fram ett avgörande när beslut ska fattas om vem som bor med vem. De försöker komma överens, locka och övertyga men givet situationen, är det enligt de flesta nästintill omöjligt.

Nåväl, nästa vecka fortsätter kalaset med både en budgetspecial, då hushållen ska försöka lägg upp en budget, och kanske är det äntligen dags för en riktig omröstning i frågan, vilken lyx! Vanligtvis får folkpartisten lida i väntan på “På spåret”, men inte denna gång. Man bör dock akta sig för att bli alltför uppsugen i dramat på TV, det är ju trots allt bara på låtsas.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Omgrupperingstid för borgerligheten

”En död allians innebär inte en död borgerlighet”, som Radikalt Forums egen Marcus Willershausen så klarsynt uttryckte det i sin senaste text, publicerad den 23 oktober. Jag skulle vilja hålla fast vid den tanken och ta den några steg längre. För hur ser framtiden egentligen utför en borgerlighet utan ett enat regeringsalternativ? Det är, på många sätt, upp till oss som ser oss som en del av den.

Historiskt har den svenska borgerligheten främst definierats genom sitt motstånd till socialdemokratin. Inledningsvis var relationen ett bittert resonemangsäktenskap där man kämpade i nöd snarare än lust, men någonstans längs vägen slutade samarbetet skava fullt så illa. Genom decennierna har insikten tilltagit om den fundamentala värdegemenskap som enar liberaler, liberalkonservativa och kristdemokrater till någonting större än ett valtekniskt samarbete. I borgerlighetens kärna finns en gemensam tro på ett samhälle större än staten, där individer i spontant organiserade gemenskaper är fria att använda sina förmågor efter eget huvud i strävan efter någonting bättre. Det handlar om en misstro mot kollektiv och en tillit till den fria människan. Denna samhörighet behöver värnas.

På lång sikt är borgerlig samverkan sannolikt fortfarande den enda framkomliga vägen för att hålla både socialister och populister stångna, även om socialdemokratin är svagare än någonsin. Det behövs ännu ett enat motstånd mot förtryck, förmynderi och den stora statens kvävande kontrollgrepp.

Det verkar dock i dagsläget alltmer avlägset att se alla fyra allianspartierna i Regeringskansliet den kommande mandatperioden, även om ett eller flera av dem fortfarande har chans på ministerposter. Detta är en svårfrånkomlig konsekvens av valresultatet filtrerat genom hårt hållna speltekniska vallöften. Även ute i kommunerna är det långt ifrån ovanligt att se de borgerliga partierna uppdelade, inte sällan som konsekvens av sakpolitisk pragmatism.

I detta är det avgörande att den borgerliga rörelsen inte splittras bara för att Allians för Sverige, om än tillfälligt, förpassas till historieböckerna. Det gemensamma arbetet fortsätter – måste fortsätta – på andra arenor och på nya sätt, såväl inom som utanför partipolitiken. På sätt och vis kan detta, gjort på rätt sätt, antagligen stärka den enade borgerligheten på lång sikt.

För det första öppnar ett mindre formellt samarbete  goda möjligheter för de borgerliga partierna till mer självständig idéutveckling, där de fyra kan följa sina egna formativa idèer, principer och skilda medlems- och väljarbaser till tydliga, ideologiskt stringenta profiler. Regeringsduglighet döms förvillande ofta utifrån sakpolitisk kompromissvillighet, vilket har tenderat att försvaga denna dimension vid såväl mediala granskning som självrannsakan. Alla parter har uppmanats passa in i den sakpolitiska alliansmallen, men det har uppenbart gått sådär. Och det är kanske heller inte där man bör leta efter nyckeln till borgerligheten. Vi kan inte låtsas att vi är fyra identiska partier där alla tycker exakt likadant, utan bör istället försöka främja den livskraftiga interna debatt som gör enigheten, där den nås, så mycket starkare. 

Parallellt med självterapin vore det önskvärt med just denna sorts gruppterapi. Borgerligheten skulle må bra av angelägen, formativ diskussion om de kärnvärden som förenar den. Det är dessa man måste samlas kring och gemensamt utveckla för att även på lång sikt ha styrfart framåt. Många borgerliga debattörer och tänker poängterar att de inte är utopister, och det är gott så, men givet den gigantiska socialdemokratiska välfärdsstatens efterhängsenhet och de klara samhällsproblem som finns att ta tag i bör man fortfarande kunna enas om en vision om ett friare, bättre Sverige.

Alliansen må vara död, men borgerligheten lever i allra högsta grad. Låt oss hålla det så. 

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Värdmödraskap främjar kvinnliga rättigheter

När jag var vid Odenplan i lördags möttes jag av en skylt där det stod surrogat = kvinnohandel.

Värdmödraskap är ett annat ord för surrogatmödraskap. Det var flera kvinnor som hade samlats i en grupp och alla hade skyltar med liknande budskap. Jag har aldrig sett något liknande.  Nu tänker jag berätta varför det verkligen inte stämmer och varför i alla fall altruistisk/icke-kommersiellt värdmödraskap borde tillåtas.

En kvinna är fullt kapabel till att fatta beslut om sin  egen kropp. Hon kan välja att avsluta graviditeter och hon kan välja att inleda graviditeter. Om hon vill föda barn åt något annan borde hon självklart få göra det. Ska staten och andra människor verkligen lägga sig i vad en kvinna väljer att göra med sin kropp? Bara för att en kvinna väljer att föda barn åt någon annan innebär inte det kvinnohandel.

Men värdmödraskap är inte en lätt fråga. Det finns självklart fall där kvinnor har råkat illa ut och det måste självklart bekämpas. Det finns organisationer utomlands som tjänar pengar på värdmödraskap och det kan definitivt ses som ett problem. De här organisationerna borde utan tvekan granskas regelbundet för att undvika att kvinnor utnyttjas och att de inte ger falsk eller bristfällig information när en kvinna funderar på att föda barn åt organisationen. Kan det verkligen likställas med människohandel? Det kan varken likställas med kvinnohandel eller med barnhandel. Kvinnan föder inte sitt egna barn utan hon föder någon annans barn. Framförallt varför ska organisationer utomlands göra att kvinnor här i Sverige inte ska kunna föda barn åt någon annan?

Det är fullt möjligt att välja att föda barn åt någon annan utan att för den delens skull bli utnyttjad. Det kan handla om att man vill föda barn åt ett par man är nära som inte kan göra det själv. Speciellt om man tar bort den kommersiella aspekten av det hela minskar man å ena sidan risken för utnyttjande. Men å andra sidan om man tar bort den kommersiella aspekten så tar man samtidigt bort kvinnans rätt att få betalt för något som hon har lagt ner mycket tid och arbete på. Därför är just kommersiellt värdmödraskap en oerhört svår fråga. Det går att bygga upp juridiska processer med psykologer som undersöker varje enskilt fall av värdmödraskap för att undvika att kvinnor utnyttjas. Att tillåta altruistiskt värdmödraskap är däremot inte en svår fråga. Det borde ha blivit tillåtet i Sverige för längesen.   

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

RIP Alliansen 2004-2018

Alliansen är död, leve Alliansen! Det som varit borgerlighetens kyrka de senaste fjorton åren har efter många turer spelat ut sin roll. Om det som en gång i tiden bildades för att utgöra ett regeringsalternativ inte längre är just det, existerar det då? Den frågan kanske nutidens politiska filosofer ska sätta sig ner och besvara. 

Alliansen samlar efter valet 143 mandat i riksdagen. Med det klarar de sig inte förbi varken en statsministeromröstning eller en budgetomröstning utan stöd från något av riksdagens övriga partier. Sverigedemokraterna (SD) har inget intresse av att stödja en regering där Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) ingår, men utöver den aspekten har även de två liberala partierna sagt nej till att stödja sig på SD på det sättet. Socialdemokraterna (S) är inte intresserade av att stödja en Alliansregering, Miljöpartiet (MP) är inte stora nog för att utgöra en skillnad och Vänsterpartiet är Vänsterpartiet.

Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) hoppades på att C och L skulle ändra sig i regeringsfrågan, och de hoppades i sin tur på att S skulle ändra sig. Det har ingen gjort, vilket gör att det står klart för de allra flesta att en ren Alliansregering numera är en omöjlighet. Partierna lyckades enas om ett gemensamt förstahandsalternativ, men inte mer än så. Inget hade sett annorlunda ut om det var den borgerliga sidan som blivit ett mandat större än den rödgröna. Det har inte varit något annat än ren taktik av Löfven och Sjöstedt att prata om att respektera största block när de själva varit större och fått möjligheten att klumpa ihop Alliansen tillsammans med SD. Som största block hade Alliansen fortfarande varit tvungna att söka samarbete med S – som hade totalvägrat även då och istället valt att vänta ut C och L för bildandet av en mittenregering.

Allianspartierna har alltid haft olika viljor i specifika frågor och det är i grunden inget märkligt att det är även så i regeringsfrågan eftersom det hinder som finns nu inte existerade inför valet 2006. Det är desto mer fundamentalt att det saknas en gemensam linje i regeringsfrågan om det är blockets existensberättigande. Viljorna har spretat åt olika håll de senaste åren och nu är folk ivriga över att utse syndabockar till varför det blivit så här. Från moderat håll heter det att Lööf och Björklund svikit Alliansen genom att inte ha några ambitioner att regera, och från liberalt håll heter det att M och KD öppnade upp för rasisterna. Om ett vattenglas svämmar över, är det den första eller sista droppen som orsakar översvämningen? Var det Moderaternas öppning till SD-beroende eller Centern och Liberalernas ovilja till en gemensam budget 2017 som orsakade Alliansens död? För att besvara en retorisk fråga: ingetdera. Det var valresultaten 2014 och 2018.

Efter Decemberöverenskommelsen lades det inte längre fram några gemensamma budgetförslag till riksdagen. Eftersom det inte fanns en lösning för hur Alliansen skulle få igenom sina förslag blev gemensamma utspel om utbildning eller rättsväsende inte särskilt betydelsefulla. Framförallt om lösningen på problemet var att hoppas på egen majoritet efter 2018, en avlägsen dröm samtliga visste inte skulle bli sann.

Snart är det tid för bokslut över det politiska projektet Alliansen. Samarbetet har bland annat inneburit några av de största frihetsreformerna i svensk historia och en politik som skonade Sverige från den globala finanskrisen för tio år sedan. Med andra ord har det varit otroligt framgångsrikt för både Allianspartierna och landet. Framöver är det inte tid för alienering borgerliga emellan, utan tid för fokus på vilken politik som är bäst för att föra Sverige framåt. Det behövs en regering som för en ekonomisk politik som rustar Sverige för en kommande lågkonjunktur, som höjer försvarsanslagen när omvärldsläget fortsätter försämras och som tar tag i integrationen. Det kommer tyvärr inte vara en Alliansregering som levererar det, men en död Allians betyder inte en död borgerlighet. Det kan vara värt att komma ihåg dagar som dessa.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Nu har liberalerna vunnit!

Vi befinner oss  mer eller mindre i en stor storm av teoretiserande, förhoppningar och dåligt genomtänkta vadslagningar om hur Sveriges framtida regering kommer se ut, mitt i allt detta tror jag många har missat den uppenbara planen bakom det som nu sker.

I stort sett hela den moderna svenska borgerliga rörelsen har handlat om att begränsa statens inflytande över människor. Att motarbeta att det finns folk som från statens sida ska bestämma över dig. När Ulf Kristersson utmanades av Fredrik Reinfeldt som ordförande för moderata ungdomsförbundet ansågs han representera en nyliberal falang, när han intervjuats i sin ungdom har han talat mycket om vikten av individualism och självbestämmande. Valrörelsen handlade mycket om att man skulle försöka garantera att borgerliga ideer och politik fick genomslag, man påstod att detta skulle ske genom den samlade Alliansen. Men i själva verket var detta sannolikt endast en täckmantel för den riktiga planen.

Det finns sannolikt få saker som representerar den statliga maktutövningen bättre än regeringen. Genom en välkoordinerad och bra genomförd operation har borgerligheten lyckats bli av med just denna! Och nu klarar man dessutom av att förhindra att en ny tillträder. En frihetlig dröm har gått i uppfyllelse, det finns inte någon statsminister som kan bestämma över en nu. Alla de socialdemokratiska ledorden om stabilitet, ansvarstagande, och tydlighet är helt krossade. Allianspartiernas förmåga att å ena sidan ha kunnat undanhålla den här idéen och nu genomföra den är inget mindre än storslagen. När många verkar tro att samarbetet dem sinsemellan är uträknat så lyser det i själva verket starkare än någonsin. Sverige har blivit liberalare än på länge!

Vissa vill påstå att det vi nu ser skulle vara något dåligt, att det är skadligt för landet eller på något vis kan få stora konsekvenser. Egentligen är det ingenting annat än skrämselpropaganda. Den här sortens politiska lösningar har testats förut och fungerat utmärkt. Det mest kända exemplet är antagligen Belgien som saknade, eller “saknade”, regering i hela 589 dagar. Utbröt kaos? Föll landet samman? Nähäjdå! Tiden under 2010 och 2011 då detta skedde visade sig istället ha varit oerhört lyckat. Bland annat så växte Belgiens BNP betydligt snabbare än EU-genomsnittet under den här tiden, särskilt förvånande kan man tycka med tanke på det svåra ekonomiska läget i världen under samma tid.

Dessutom har man nu i sann borgerlig anda lyckats eliminera en del av statens kostnader. Den övergångsregering som finns nu bör, genom den lägre arbetsbördan, också vara billigare. Vänstern kritiserar ibland genom att ifrågasätta hur man ska kunna dra ner på utgifter för att sänka skatten; tja, schackmatt, vi har hittat en ny väg. Utomparlamentarisk anarkism har ofta varit den vanliga vägen för att försöka motarbeta det statliga maktutövandet. Nu visar det sig istället att det är den parlamentariska grenen som är mest effektiv. Att den skulle företrädas av Moderaterna var eventuellt något överraskande men jag tror nog ändå de flesta kan välkomna Moderaterna: det nya anarkistpartiet.

Vi har fått som vi ville, liberal politik har fått sitt genomslag, detta är en stor seger för friheten! Nu är det upp till riksdagen att sköta resten. Nattväktarstat, here we come!

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Upp till bevis för Löfven och company

Kristersson har fått uppdrag av talmannen att undersöka stödet för en alliansregering. Det är inte oväntat eftersom ingen annan statsministerkandidat har tillräckligt brett stöd i riksdagen. Samtidigt har både Liberalerna och Centerpartiet lovat att inte ingå i en regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd. Det gör att en alliansregering blir svårt att få till om det finns ett garanterat stöd över blockgränsen som är större än enbart Miljöpartiet.

Socialdemokraterna har slitit och dragit i L och C sedan dag ett efter valrörelsen. Det är som att all smutskastning under valrörelsen aldrig skedde. Men det var nog få som missade både deras så kallade dark ads genom Facebook och i intervjuer där de ständigt säger att C och L har varit otydliga kring Sverigedemokraterna när det är helt tvärtom. Allt det här försvinner inte bara för att valrörelsen är över. Om en verkligen tänker efter vore det märkligt om Centerpartiet och Liberalerna utan eftertanke och prövning av en alliansregering lämnade för denna samarbetspartner.

Det är även lätt att glömma att samarbete med alliansen eller Socialdemokraterna inte är det enda alternativet för C och L. Det finns faktiskt ett annat. Det går även att vara i opposition. Självklart är det roliga vara och lättare att påverka svensk politik i en regering men det är inget måste. Ibland kan det vara bättre att samarbeta med olika sidor för att få igenom så mycket av sin egen politik som möjligt istället för att behöva kompromissa bort för mycket. Dessutom har Socialdemokraterna visat att de inte gillar att kompromissa med sina samarbetspartners. Kolla bara vad som hände med Miljöpartiet. De blev totalt överkörda av Socialdemokraterna under den senaste mandatperioden. Vad säger att de inte skulle göra detsamma med Liberalerna och Centerpartiet? Varför ska man ingå i ett samarbete där den ena samarbetspartnern inte vill kompromissa?

Det är helt enkelt läge för Socialdemokraterna att ta sig en rejäl titt i spegeln. De har lovat det svenska folket en regering fri från Sverigedemokraternas inflytande. Men de kräver samtidigt att de måste ingå i den här regeringen. Det är fullt möjligt för Socialdemokraterna att hålla sitt löfte till väljarna om de ger sitt stöd till en alliansregering. Alternativt bör de sluta gnälla på Centerpartiet och Liberalerna och istället visa att de faktiskt är seriösa med ett samarbete och börjar tala om kompromisser. Socialdemokraterna försöker få det att se ut som att makten över Sverigedemokraternas inflytande ligger hos Centerpartiet och Liberalerna när det egentligen är tvärtom. Det är med andra ord är det dags för Löfven och co. att visa det svenska folket att man är seriös med att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytandet över svensk politik. Allt annat bör ses som ett svek. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

« Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑