Det (L)iberala existensberättigandet

I riksdagsvalet 2014 fick Liberalerna 5,4 procent av rösterna. Katastrofvalet var ett faktum och det var tid för partiet att förnya sig och visa att man överhuvudtaget hade en roll att spela i svensk politik. Fyra år och ett förnyelsearbete senare kom resultatet den nionde september 2018.

5,5 procent av rösterna.

Mandatperioden som passerat har inte saknat rubriker och varit den mest turbulenta på många sätt. Sverigedemokraterna befäste sin position som solen i svensk politik och föranledde stora väljarflöden mellan partierna. Moderaterna blödde till SD som en följd av Decemberöverenskommelsen och till Centerpartiet som en följd av deras öppning att regera med aktivt stöd från SD. Miljöpartiet tog stryk i regeringsställning och blev i höstas riksdagens minsta parti efter ha tappat till främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ingen tappade väljare till Liberalerna. Varför? Är inte skola, integration och internationellt samarbete frågor som är viktiga för svenskarna?

Det är självklart att svenska folket värdesätter de frågor L driver, men ändå lyfter det inte för oss. Vi är kvar och skvalpar runt fem procent. Den enkla och korrekta anledningen är förstås Centerpartiets existens. C lyckades innan valet profilera sig som mot S, mot SD men för Alliansen. Liberalerna försökte med ungefär samma sak och det resulterade i nja, nej, kanske. Det var C och inte L som blev riksdagens fjärde största parti tack vare en tydlig liberal profil som lockade Reinfeldt-moderater när Anna Kinberg Batra talade om flyktingstopp, systemkollaps och öppnade upp mot SD.

Det är inte på något sätt en originell slutsats att göra men en otroligt viktig man som liberal bör göra: Det finns för många partier i riksdagen, och om man värnar Liberalerna som ett riksdagsparti måste man hitta ett rimligt svar på varför Liberalerna överhuvudtaget ska vara representerade i riksdagen. Svaret “vi sätter skolan först” räcker uppenbarligen inte.

Delar av det förnyelsearbete som partiet inledde efter valet 2014 var ett nytt partiprogram och ett nytt namn som skulle ge partiet en ny profil. Endast 0,1 procentenheter större än innan valet kan det konstateras att Liberalerna är lika ofolkliga som Folkpartiet var. Vad lönar det sig att byta yta när väljarna inte ser något nytt? Jan Björklund har suttit som partiledare i snart tolv år och lett partiet i tre riksdagsval. Vi backade i de första två, och i det tredje lyckades vi öka med endast ett mandat. Har vi råd med ett fjärde val med Björklund som partiledare? Förtroendet för både honom och partiet har minskat kraftigt under hösten i och med att regeringsfrågan dominerat allt, och där har C sett till att ta kommandot som det liberala partiet som balanserar mellan S och M.

Att byta partiledare löser per automatik inga problem och de som intalar sig det har fel. Däremot underlättar det förnyelseprocessen att modernisera där partiet inte förnyats på något sätt sedan 2007. Året Björklund tillträdde vann IFK Göteborg SM-guld i fotboll, knapptelefoner användes fortfarande och Ebba Busch Thor hade året innan gått ut gymnasiet(!). För att Liberalerna ska växa bortom 5,5 procent krävs radikala förändringar – vi måste bli mer än ett litet intresseparti för vapenintresserade lärare. Jämställdhetsfrågan där vi liberaler tror vi är störst och bäst i jämte skolan håller på att tappas till C, men också till KD. Utvecklingen som jag ser den är att vi allt mer blir ett enfrågeparti som har högt förtroende i utbildningspolitik, men mycket mer än så ser inte väljarna.

Oavsett utgången i regeringsfrågan och vem som är partiledare måste Liberalerna den här mandatperioden lägga större fokus på vad vi är för snarare än vara emot saker i symbolfrågor som förbud av mobiler och kepsar i klassrummen. Svenska skolan har många problem men kepsar är långt ifrån ett av de största. Jämställdhetsfrågan måste vinnas tillbaka där den hör hemma vilket är på vår planhalva. Det är inte socialister eller konservativa som sitter på lösningarna till jämställdhetsproblemen, och att föra en kamp om jämställdheten på två fronter är bland det viktigaste vi har att göra kommande år.

Jag gör inte anspråk på att sitta på samtliga svar till Liberalernas existensberättigande kommande decennium, men för partiets skull är det bäst om det finns några som har dem. Om så inte är fallet har partiet inte många år kvar i riksdagen eftersom det spår vi är inne på nu har en tydlig riktning, men det är allt annat än framåt.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Radkalt Forum söker ny redaktion för 2019!

Gillar du att skriva? Vill du testa att skriva om något du faktiskt tycker, och kommentera debatten? Då är Radikalt Forum något för dig! Som LUF Storstockholms medlemstidning har Radikalt Forum i ett halvt sekel varit startpunkten för flera av LUF – och Sveriges – bästa skribenter. Nu är det din tur!

Skribent

Alla medlemmar i LUF Storstockholm uppmuntras  att söka till skribenter – det spelar ingen roll om du skrivit varje dag eller aldrig någonsin.. Det viktigaste är att du tycker det är kul att skriva (och klarar av att hålla deadlines). Du förväntas skriva en artikel ungefär var femte vecka, men det går alltid att skriva mer!

Platsen som publicist fanns för verksamhetsåret 2018 men har tagits bort inför det nya året

Chefredaktör

Redaktören för Radikalt Forum har ansvar för att planera materialet till bloggen, hjälpa skribenterna vid behov, se till att det publiceras tillräckligt mycket, korrläsa texter samt publicera de texter som skrivs. Redaktören kommer också ha kontakt med distriktsstyrelsen och får också gärna skriva egna artiklar på RF, så har det fungerat tidigare. Vi ser gärna att du som söker till redaktör för RF har någon typ av skrivbakgrund, tex att du skrivit flertalet artiklar tidigare, och att du har egna idéer för att utveckla Radikalt Forum!

Ansökan: Skribent – skicka in ett skrivprov (det kan tex vara en artikel eller ett debatterande/diskuterande skolarbete du skrivit) på max 1 A4, ett kort svar på varför du är liberal (max 100 ord).

Chefredaktör – skriv max 1 A4 om  varför du passar för uppgiften, och vad du skulle göra med positionen om den tillfaller dig. Alla ansökningar ska innehålla kontaktuppgifter i form av mejl och telefonnummer. De som söker platsen som redaktör kommer kallas till intervju. Ansökan skickas till stockholm@romb.luf.se och ska vara inne senast tjugotredje januari.

Frågor om uppdraget eller om ansökningen? Hör av dig till avgående redaktör Karin Pettersson på twitter (KarinElsaMaria) eller mejl (karin.pettersson@radikaltforum.se) eller peta henne på axeln nästa gång du ser henne.

Mina skattepengar ska inte finansiera influencers nöjesresor  

Influencer är inte längre bara en livsstil, det är i dag ett etablerat yrke. Med sina många följare kan de utnyttja sina plattformar för att marknadsföra allt från företag och varumärken till ideella organisationer och politiska åsikter. Och inte allt för sällan sker detta mot betalning. 

Gratis hotellnätter, betalda middagar och konserter. Ibland till och med arvoden. Fler och fler kommuner och regioner runt om i Sverige betalar influencers för att göra reklam.

I Sydsvenskan gick det i början av december att läsa om hur Malmö stad anlitat influencers för att ”putsa upp bilden av staden”. Inom projektet MakeItMalmö togs uppemot 50 influencers emot under sommarmånaderna för att stanna några dagar. De erbjöds ersättning för både resa och boende och fick 100 euro per dag för att täcka mat och valfria aktiviteter, som inträde på museum och sightseeing. Som om det inte vore nog, vissa av dem fick utöver det tusentals kronor som extraarvode. Utbytet? Influencerna förväntades skriva positivt om Malmö på sina sociala medier. Notan? 190 000 kr. Som hamnade rakt i knät på oss skattebetalare.

Det här är bara ett enskilt fall bland många. Listan kan göras lång och det här är med största sannolikhet bara början. I Linköping erbjuds de konserter, i Uppsala kulturfestivaler, och i Borås är det konstvisningar som gäller. Faktum är att tio av landets femton större städer på olika sätt har arbetat med influencers och nu har även länsstyrelserna i storstadsregionerna startat en upphandling för ett ramavtal.

Att privata företag betalar influencers dyra summor för att marknadsföra deras produkter har jag ingenting emot. Det står privata aktörer sig fritt att göra vad de vill av sina egna pengar. Men att kommuner och regioner använder våra skattepengar, våra gemensamma välfärdsresurser, till att finansiera Instagram-kändisars och Youtube-stjärnors nöjesresor är inte acceptabelt. 

Det tar bort fokusen från den kärnverksamhet som kommuner och regioner egentligen ska syssla med. Skola. Vård. Omsorg. Trygghet. Det offentliga finns till för att vara ett socialt skyddsnät för de svaga, för att skapa förutsättningar för individers självförverkligande och för att garantera sina medborgare säkerhet. Att ”sätta kommunen” på kartan utgör inte en del av det offentligas kärnuppgifter. Det får man lämna till näringslivet och civilsamhället att sköta.

En gång sade den socialdemokratiska politikern Gustav Möller att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det var kloka ord. För varje krona som läggs på att finansiera bloggare X:s flashiga restaurangbesök eller Instagram-kändisen Y:s hotellrum är en krona som hade kunnat gå till att anställa lärarassistenter, till insatser för att öka sysselsättningsgraden eller till att höja förskollärarnas löner.

Sverige står inför stora utmaningar. Vi har långa vårdköer, bostadsbrist och utanförskap att tackla. Att då prioritera influencers nöjesresor är inte att ta ansvar. Jag förväntar mig faktiskt bättre av Sveriges kommuner och regioner. 

Caroline Rhawi

Distriktsordförande LUF Storstockholm

Skribentbild: Erika Apéll

Är Robin Hood liberal?

Lätt brända industritillverkade köttbullar, avslagen julmust och samma tecknade snuttar som året innan och året innan dess. Dopparedagen är här. Den kan vara fruktansvärt långtråkig och dötrist, eller alldeles underbar. Somliga nöjer sig med att äta ischoklad och se på TV medan andra hedrar arbetslinjen och jobbar den tjugofjärde. Oavsett vad man gör eller inte gör är det en speciell dag.

 

De flesta politiskt aktiva har nog bävat inför risken att regeringsbildningen kommer på tal både en och två gånger under julbordet när man egentligen bara vill äta sin kallrökta lax och inte diskutera tillståndet för politikens trovärdighet och svensk liberalism. Inte heller de senaste opinionsmätningarna där Liberalerna är under riksdagsspärren är vad man vill ägna sin tid och tankekraft åt, men som vi alla vet väljer man inte sin släkt. Det är bara att ta tre djupa andetag och fly till twitter för att finna annat sällskap. Väl där kan man upptäcka att den årliga debatten om Robin Hood dragit igång ännu en gång.

 

För julefriden och den allmänna diskussionen vill undertecknad reda ut det hela en gång för alla så att vi kan gå vidare till något vettigt nästa år. Robin Hood är en snäll räv som lever under en totalitär regim ledd av den onda Price John som förtrycker sin befolkning och med våld kräver deras pengar. Som den frihetskämpe han är gör han motstånd mot förtrycket och ger tillbaka befolkningens pengar som den korrupta kungen lagt beslag på. Väldigt frihetligt, väldigt liberalt, väldigt bra. Analysen “Robin Hood är socialist” är en lika skarp spaning som att argumentera för att Scar var en stabil och rättvis kung eller att Voldemort kanske ändå var lite sympatisk. Vilken socialist har någonsin förespråkat mer makt och självbestämmande för individen och en försvagad stat? Sen kan man givetvis fråga sig varför en debatt om vilken politisk ideologi en tecknad räv tycker är bäst överhuvudtaget är värd att engagera sig i, men det är de små sakerna som gör julen värd att fira.

 

Vidare under den tecknade timmen reflekterar ingen över att den “oberoende” public service-kanalen Sveriges Television visar klipp från kommande filmer skapade av den amerikanska jätten Disney, ett reklamtillfälle som är svårslaget. Att barn över hela Sverige fullproppade med julskinka och socker får en glimt av den nya Pixar-filmen må vara trevligt för dem, men det kanske inte riktigt är därför vi har public service. En stillbild på en lafferkurva i tio minuter hade varit mer samhällsnyttigt än flashiga datoranimerade karaktärer.

 

Vid halv åtta kommer tillfället då alla borgare får tilltagande högt blodtryck: Karl-Bertil Jonssons julafton. Eller som det borde heta: “Pojken som missförstått Robin Hood” Majoriteten av Sverige sympatiserar med den unga tonåringen som stjäl andras egendom och ger till andra, vi liberaler sympatiserar med herr Tyko Jonsson. En man som arbetar hårt, ger arbete till andra och förfäras över sin son som gått politiskt vilse i kommunismens lockelser. En och annan moderat kanske frestas att slänga ut tv-apparaten som en protest mot den socialistiska propagandan innan hen inser att licensavgiften ersatts med en skatt. Inte ens det nöjet kan man få på julafton.

 

Det kanske bara är dags att ge upp, ta en pepparkaka till och slänga sig in i diskussionen om regeringsfrågan med huvudet före eller försöka övertyga släkten om varför Robin Hood är liberal. Oavsett hur det går har du som är liberal med största sannolikhet rätt. God jul!

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Är M-KD budget rätt väg att gå? 

Förra onsdagen så röstades Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budget igenom. Det är en budget fylld med skattesänkningar, nedskärningar och åtstramningar. Det är helt klart en budget fylld med borgerlig politik. Budgeten gick igenom eftersom Centerpartiet och Liberalerna lade ner sin röster och med M, KD och SD:s röster fick budgeten en majoritet i riksdagen. Budgeten har utan tvekan sina guldklimpar med effektiva skattesänkningar men den har samtidigt baksidor. LSS och sjukvården får inte det stora uppsving som de så desperat behöver, klimatet får utstå stora nedskärningar och jämställdhetsmyndigheten läggs ner istället för att utredas. Det märks med andra ord att det här är en budget som L och C inte har haft något inflytande över.

Men trots att inflytandet uteblev så valde C och L att släppa igenom budgeten. Varför? Det finns flera förklaringar. De kan ha känt sig pressade att visa att Alliansen fortfarande är ett alternativ efter att de båda valt att rösta nej till Kristersson. De kan även ha tyckt att budgeten guldklimpar vägde över baksidorna och därmed röstat igenom den. Det verkade dessutom ha varit ett sent beslut att släppa igenom budgeten vilket helt enkelt inte gav tid till att kräva inflytande.

Samtidigt sänder de två mittenpartierna ut dubbla signaler när de ena sekunden röstar nej till Kristersson för att i nästa sekund släppa igenom hans budget. Hur kan det komma sig att det  inte går att regera tillsammans med honom eller att tolerera honom som statsminister men att släppa igenom hans budget går alldeles utmärkt? Liberalerna och Centerpartiet motiverar det med att följa praxis när ens egen budgetmotion faller men håller verkligen det argumentet? Det hade varit mer konsekvent och därmed mer förståeligt för väljarna om de istället valt att agera likadant i båda fallen.

Jag vill inte påstå att det var fel att släppa igenom M-KD budgeten. Jag vill bara ifrågasätta agerandet. Budgeten har stora brister med satsningar som har uteblivit och som Liberalerna och Centerpartiet mycket väl hade kunnat förhandla sig till. Nu visar de istället att de kan tänka sig att släppa igenom motioner de inte fått inflytande över. Hur mycket C och L än pekar på praxis är det vad väljarna och de andra partierna ser. På ett sätt visar de att deras stöd kan vara gratis under tillräckligt hård press. Med anledning av det och av det inkonsekventa i agerandet kan man fråga sig om det verkligen är rätt väg att gå? I de här fallen tror jag att det hade varit bättre för partierna att rösta nej i båda omröstningarna.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Borgelig systemkritik ett måste

En mandatperiod tog slut och en ny tog sin början. Om samma turbulens och politiska svängningar kommer fortsätta prägla de kommande fyra åren återstår att se, men att titta tillbaka och ta lärdom av det som skett gör vi nog klokt i. En fråga som var ett hett ämne och som sedan raderats från den politiska debatten är vinster i välfärden. Regeringens förslag om begränsning av vinst enligt Reepalu-utredningen föll som väntat i början av sommaren och under valrörelsen fick den inte samma sprängkraft som den hade tidigare.

Varför Alliansen inte gemensamt kom fram till egna lösningar och förslag under mandatperioden 2014-2018 är för mig tämligen obegripligt. De rödgröna har ägt frågan sedan Vänsterpartiet började driva frågan starkt i början av 2010-talet medan borgerligheten slagit bort det mesta av kritiken som oseriös, trots att det existerar problem som måste åtgärdas. För att slå vakt om valfriheten måste systemets arkitekter upprätthålla dess trovärdighet, inte göra reträtt varje gång frågan kommer på tal. I debatter där de rödgröna försvarade Reepalu-utredningen öppnade Alliansen för hårdare krav på friskolor men faktiska förslag från eget håll har lyst med sin frånvaro. Istället fortsätter tyvärr borgerligheten att blint försvara systemet trots att det inte är optimalt.

En riksdagsledamot för Liberalerna beskrev Reepalu-förslaget som att regeringen “vill ge kvinnor nästintill näringsförbud”. Flera år in i debatten väljer tyvärr delar av borgerligheten att fortfarande beskriva förändringar som domedagen. Det är klart att den rödgröna regeringen inte ville förbjuda kvinnor från att starta och driva företag. Jag är inte ute efter att försvara ett uselt förslag som Reepalu-utredningen var, poängen är att det går att kritisera ett dåligt förslag från en dålig regering på ett sätt som inte blir fördummande för allt och alla. Med risk för att låta som en elevrådsordförande på en upphakad LP-skiva, men: höj nivån. Birgitta Ohlsson har varit en av de som gjort frågan om vinster i välfärden till en fråga om kärnan i den liberala feminismen – kvinnors möjligheter till företagande och självständighet, utan att använda slagord som inte hör hemma i en intellektuell diskussion.

En av de som varit klok nog att kritisera systemet i sin helhet just för att han värnar friskolereformens intention är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa. I våras skrev han på DN Debatt om hur borgerligheten slagit bort all kritik och som ett resultat snarare agerat megafoner för skolkoncernernas intressen: Ett skolsystem där vem som helst kan starta skola och plocka ut vinst, samtidigt som de själva ansvarar för betygssättning och rättning av nationella prov, är inte en välfungerande marknad. Det är en pseudomarknad. Borgerligheten kan inte längre blunda för detta.”

Det finns tyvärr exempel där exempelvis islamister tillåtits öppna och driva friskolor, något som givetvis inte var intentionen med friskolereformen när den klubbades igenom för tjugosex år sedan. Inslag som extrem könsseparatism, religiös dominans och upprätthållande av patriarkala strukturer hör inte hemma i svenska skolor. Det måste ställas höga krav på den som vill driva en friskola, och bevisligen finns det problem med nuvarande regelverk. För ett skolparti bör vara det en självklarhet att ta tag i de stora systemfel som missgynnar svensk skola och dess elever istället för att överlåta den frågan till andra partier. Det har inte gynnat svensk skola, Liberalerna och resten av borgerligheten av att göra reträtt i frågan om friskolor och vinster i välfärden. Det är dags att gå till offensiv.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Kära herr tomte,

Det är tydligen något med den här tiden och listor. December rullar in och folk börjar förbereda sina önskelistor till tomten. Samtidigt sitter både Centerpartiet och Liberalerna och författar önskelistor till en annan sorts röd gubbe. En oundviklig fråga är dock vem av de två som är mest medgörlig och tillmötesgående, av gubbarna då alltså.

I och för sig behöver både C och L försöka vara snälla, annars får de bara kol. Eller statligt monopol. Jag vet inte riktigt vad sossarna ger till dem de inte gillar. Lotter och brev från kronofogden? En feature hos Aftonbladet? Ingen aning. Vi skulle kunna fråga Miljöpartiet men de verkar befinna sig i någon sorts lockdown för att bearbeta traumat som kommer av att tillbringa fyra år under en ångvält. Man kan bara föreställa sig.

Så vad ska man önska sig nu då när man får chansen? En röd (el)cykel kanske, eller för de större barnen passar eventuellt en reform av bostadspolitiken bättre. För de mer ambitiösa kan man tänka sig sänkt, och, eller plattare skatt. Och tror man på tomten kan man önska bort systembolaget. Nåväl, man lämnar ändå över sina listor, lite kaxigt kallar man dem för krav och sen får man se vad som händer. Man kan ju alltid hoppas, och även om man kanske inte helt litar på att tomten lever upp till ens förväntningar, får man väl försöka göra det bästa av situationen. En uppfylld önskan är väl trots allt bättre än ingen alls.

Samtidigt låter moderaterna som Karl-Bertil Jonssons pappa, så passande, förskräckta över vad som hänt med familjen och vilken väg de väljer att gå. I någon mån också oförmögna att se sina egna brister och varför det kan ha blivit som det, ju nu trots allt, blivit. Men en sak har de nog en poäng i. Vill man få de saker man önskar sig, måste man inte vända sig till tomten. En annan möjlighet är att helt enkelt sälja sin själ till djävulen. Och det har ju aldrig slagit fel, visst? Även om det väl är att betrakta som ett mer vuxet beteende, vilket väl nu skulle vara vad de eftersträvade, tydligen.

Julafton närmar sig iallafall, i synnerhet den allegoriska i det här sammanhanget, och vi får se vad det blir. Självklart hör det till att sitta spänt på golvet och se vad klapparna innehåller, men också att samtidigt som man blir glad över den eller den saken, i stillhet sörja att man kanske nog allra helst ändå hade velat ha den där friare invandringen, attans.

Nu är det i stort upp till Socialdemokraterna vad man är villig att gå med på. Det är ingen enkel sak att göra alla nöjda och ge folk det de vill ha. Samtidigt bör man kanske också ändå ta och fundera lite på om de verkligen är så generösa, att de bara ger och ger utan att ta lite också. I själva verket är nog sossarna mer av sugar daddies än tomtar. 

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

EP-valet är viktigare än på länge

 Förra helgen (17-18 november) hade Liberala Ungdomsförbundet sin nationella kongress. Förutom att samlas och diskutera politik, stadgar, med mera var ett av helgens huvudfokus det kommande Europaparlamentsvalet. Det valet brukar ofta hamna i skymundan men det kommande valet kommer bli det viktigare än på länge. EU-kritiska Partier runtom Europa får allt mer mark. Det här valet kommer att bli en temperaturmätning på folkets inställning till EU. Det är därför det är viktigare än någonsin att engagera sig och att faktiskt rösta i EP-valet nästa år.

 

Många känner att deras röst inte spelar någon roll i virrvarret av röster inom EU. Men sanningen är att din röst kan lyfta fram de kandidater som du tycker driver den bästa EU-politiken. Politiken som drivs inom Europaparlamentet påverkar dig som individ i ett land inom EU i allra högsta grad. För att kunna påverka politiken i den riktningen som du tycker är bäst är det därför viktigt att du röstar. Det är värt att ta sig en timme och kolla igenom partiernas EU-politik och vilka kandidater de lyfter fram inför valet. Din röst kommer att kunna påverka miljontals om inte hundra miljontalsmänniskors liv. Varför ska man slänga bort den möjligheten genom att inte rösta?

 

Men vad är anledningen till att röstdeltagandet är så lågt i EP-valet i jämförelse med riksdagsvalet? Det beror troligtvis på att få har insyn i den europeiska politiken och hur de beslut som tas där påverkar människor i Sverige. Politiker måste bli bättre på att förklara EU:s roll och även hur EU:s politik kan påverka Sveriges politik. Ju fler som förstår det övergripligt desto högre röstdeltagande kommer det att generera. Men även för den som har insyn i hur den Europeiska Unionen fungerar finns det mycket byråkrati inom EU som är svår att förstå. Det är inte helt lätt att hitta information och förstå hurexempelvis omröstningar går till inom EU. Det är inte omöjligt men det finns utan tvekan utrymme för förbättring både inom byråkratin inom EU och hur kommunikationen om EU:s arbete förmedlas till befolkningarna i EU-länderna.

 

EU har en enorm potential att vara den aktören i världen som leder arbetet med klimatet, som leder arbetet med den rådande migrationskrisen och som leder kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Din röst i EP-valet kommer att påverka hur mycket EU kommer att utnyttja den här enorma potentialen. Antingen så vinner populistiska partier som hellre vill lämna än att jobba inifrån för förbättring eller så kan din röst bidra till att pragmatiska partier får chansen att utveckla EU inifrån och utnyttja unionens fulla potential. Vad väljer du?

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Alla till Lund

Den här helgen är speciell för Liberala Ungdomsförbundet. Bara två dagar har gått sedan Liberalerna röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister och imorgon, lördagen den sjuttonde november, inleds årets kongress. Förhoppningsvis är det en möjlighet för oss alla att finna någon slags ro i allt det hektiska runt omkring oss och hitta hem till vår stora liberala familj. En sak vet jag med säkerhet. I helgen leder alla vägar till Lund.

Under helgen ska så lite men samtidigt så mycket hinnas med. Det finns ingen ny politik att ta ställning för eller emot – inga partister att skrämma eller kristdemokrater att uppröra. Däremot ska vi välja en ny förbundsstyrelse, umgås, lyssna på riktigt bra talare och självklart ska även alla stadgenördar tillfredsställas med både dagordning och motionsbehandling.

Det som kommer följas med störst intresse internt som externt är valen till vice ordförande. Det är ett rent lyxproblem som kongressen ställs inför när tre kandidater gör upp om om två platser. Konkurrens göder utveckling – studera bara Jan Björklunds formkurva sommaren 2017 när han blev utmanad om partiledarposten. I skrivande stund vet ingen hur det kommer gå, men det jag vet är att oavsett vilka kongressen väljer så kommer LUF ha två stycken drivna och kompetenta personer för uppdragen. Det krävs ingen statsvetare för att räkna ut att det kan komma att bli hetsigt och att det blir en maktkamp – Men kom ihåg, åhörare som ombud: det viktigaste är att vara snäll.

Nyval innebär också avsked. Oddsen att alla ögon är torra under kongressmiddagen i år är rekordlåga. Efter två år i presidiet tackar Anna Horn och Max Sjöberg för sig. Det säger sig självt att de två betytt mycket för LUF, och att vi inte hade varit detsamma utan dem. Jag minns själv min basliberal där Sjöberg iklädd en svart Kent-tröja illustrativt ritade lafferkurvor och talade om hur staten kunde spara 100 miljarder bara den skärpte sig lite. Jag minns också Horn tala om den liberala feminismen på ett så övertygande sätt att vem som helst där och då hade varit beredd att köpa en bil av henne. Paralleller som sin generations Birgitta Ohlsson må kräva stora skor för att uppfylla, men det är definitivt inte heller en oförtjänt beskrivning. De har rest runt land och rike i liberalismens tjänst, och är snart framme vid den sista stationen för LUF:s räkning. Var de åker härnäst vet jag att hela LUF-landet med spänning väntar på.

I helgen leder alla vägar till Lund, men inga vägar slutar i Lund. Vår uppgift att göra Sverige och världen lite friare fortsätter även efter den här helgen. Då som nu för alltid.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Keeping up with the regering

Mörka kvällar, kalla morgnar och det överhängande hotet om frost och is ligger framför oss. Det är höst och vintern kommer, enligt många en ganska eländig tid då man helst bara håller sig inomhus. Kanske dricker något varmt, läser en bok, kurar ihop sig framför TV:n, ensam eller kanske med någon man gillar, eller ogillar för den delen. Ofta möts man av ett av våra å så typiska i-landsproblem: det finns inget att titta på! Men frukta icke, säger SVT! De har inte bara löst det här problemet, utan dessutom ett nästan ännu större: faktumet att måndagar är lite mer fruktansvärda än övriga dagar och sällan något man ser fram emot.

De bjuder oss nämligen inte bara på tv-dramat “Vår tid är nu”, nej utan de har också börjat sända ett annat drama, nämligen “Regeringsbildning”! Varje måndag är sedan ett par veckor tillbaka en talmansmåndag. Spänning, intriger, osäkerhet, konstanta cliffhangers, vad mer kan man önska? Inte mycket antagligen men de avslöjar heller inte hur lång den här säsongen kommer att vara, tidigare har de ofta varit korta, händelsefattiga och överlag, tämligen menlösa. Nu verkar de däremot ha någon annan som drar i trådarna för ojojoj vilka grejer som är på gång här.

För den som mot förmodan inte följt intrigen slavisk, kan jag ge en kort genomgång. En av de största spänningspunkterna är att rumskamraterna Annie, Ebba, Uffe och Jan.  Jan och Annie har börjat få svårt att bo under samma tak som de andra. Den främsta anledningen är att både Uffe och Ebba vill ta in en till person, Jimmie, i hushållet (även om de lovar att han bara skulle få bo i källaren), medan Jan och Annie vägrar att gå med på det då de är oroade att han skulle få flytta upp i lägenheten någon gång i framtiden. Något de inte vill därför att Jimmie har lite dåligt rykte om sig som en bråkmakare, ofta uttrycker sig väldigt illa om andra, är opålitlig och tidigare har sagt att han starkt ogillar både Jan och Annie.

Därför funderar Jan och Annie på att kanske istället dra till Stefans ställe. Han har en stor ärvd lägenhet han delar med paret Isabella och Gustav. Dessutom har han gett en nyckel till Jonas som kommer och går lite som han vill, lämnar disk efter sig, stökar till och sover på soffan, något som de tycker är lite avskräckande. Därtill kommer förstås att de gillar Uffe väldigt mycket och har många fina minnen ihop. Det stora problemet är att hyrorna har ökat på sistone (knappast marknadens fel) och att det krävs vissa omflyttningar för att någon ska ha råd att bo kvar, i dagsläget kan ingen det. Det här håller på att tvinga fram ett avgörande när beslut ska fattas om vem som bor med vem. De försöker komma överens, locka och övertyga men givet situationen, är det enligt de flesta nästintill omöjligt.

Nåväl, nästa vecka fortsätter kalaset med både en budgetspecial, då hushållen ska försöka lägg upp en budget, och kanske är det äntligen dags för en riktig omröstning i frågan, vilken lyx! Vanligtvis får folkpartisten lida i väntan på “På spåret”, men inte denna gång. Man bör dock akta sig för att bli alltför uppsugen i dramat på TV, det är ju trots allt bara på låtsas.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

« Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑