Greta Thunberg – skolkare eller hjälte?

Namnet på allas läppar, Greta Thunberg, höll för en vecka sedan en historisk demonstration i Stockholm. Den stannade dock inte där, utan spred sig till totalt 125 länder med över en miljon demonstrerande barn och ungdomar. Denna demonstration som skulle kunna tros ha bidragit med hopp har istället fått blandade reaktioner. Jag har fått höra allt ifrån vuxna människor som tycker att en 16-årig flicka ska ha lösningar på allt till ungdomar som tror att de kan demonstrera för klimatet för att sedan ta ett flyg till Thailand under påsklovet. Till detta har jag en fråga: är det någon som lyssnar på vad Greta Thunberg säger?

Jag var inte på demonstrationen. Istället läste jag en fiktiv bok på en svenskalektion som varken lärde mig något eller vidgade mitt perspektiv på saker och ting. En närmast värdelös lektion, skulle många tycka. Demonstrationen hade definitivt varit en bättre sak att lägga tid och energi på, och de som skolkade från denna lektion till förmån för demonstrationen hade nog gjort det även utan att ha en demonstration att gå till.

”Men tänk alla de som gick från viktiga mattelektioner där de skulle ha lärt sig att räkna på framtidens utsläpp i procent, eller naturkunskapslektioner som hade kunnat lära dem ett och annat om klimatet!”, kanske man hör någon säga i försvar. Ärligt talat tror jag inte att en missad mattelektion spelar så stor roll i frågan huruvida en elev om x antal år lyckas ta fram kall fusion eller inte.

Ändå är det ett av de främsta argumentet jag hört användas i debatten mot Greta Thunbergs strejkande. ”Hade person x inte skolkat hade x lärt sig något som skulle räddat det kära klimatet som den strejkar för nu!”.  Okej, men om vi säger såhär då: hade vi lyssnat på forskare från början och stegvis minskat våra utsläpp hade vi inte befunnit oss i den här krisen som vi har framför oss nu. Istället befinner vi oss vid en brytpunkt gällande hur drastiskt vi måste minska våra utsläpp innan 2030 för att överhuvudtaget ha en chans att nå 1,5-gradersmålet, enligt FNs “Emissions Gap Report” (2018).

Ett annat av de argument jag hört är att Greta inte vet vad hon pratar om. På sätt och vis är det rationellt att tänka att man bör veta något om det man demonstrerar för, men var demonstrationen inte värd att respektera för att en 16-årig flicka inte förstår alla lösningar själv? Det Greta vill är ju egentligen att klimatkrisen, för det är en kris, ska tas på större allvar än den tidigare gjorts. Jag håller inte med henne om att kärnkraft och grön skatteväxling inte är lösningar, men Gretas uppmaning att högt uppsatta ska lyssna på forskare och deras lösningar är ett onekligen bra budskap. Bara för att hon själv inte förstår eller vet vad dessa lösningar är, betyder det inte att hela hennes budskap faller.

Problemet är bara att ingen lyssnar på hennes budskap. Det finns ingen tidigare klimatförnekare som nu har öppnat ögonen på grund av Gretas ord. De är för fixerade vid personen Greta och skolkandet snarare än budskapet hon förmedlar. Samma sak gäller de som står bakom henne och demonstrerar för en framtid de inte vet om de kommer att få; de litar på att Greta ska ta kampen för den utan att lyssna på hennes ord.

Trots att ingen egentligen lyssnar har Greta som ensam individ lyckats inspirera 1,5 miljoner människor i 125 länder för att demonstrera mot global uppvärmning. Kanske är det då inte hennes ord vi ska lyssna till, oavsett om vi håller med dem eller inte, utan själva aktionen i sig? Det kanske är just det som är det viktiga? En missad lektion eller två kanske inte gör så mycket i det långa loppet (även om folkpartisten i oss skriker), för att det är inspirationen som är det viktiga. Med inspiration kommer viljan att lära sig.

Vi är inte bara liberaler, miljöpartister och moderater utan vi är också människor. Individer som inte besitter tillräckligt med kunskap ibland för att fatta rationella beslut, särskilt i en så komplicerad fråga som global uppvärmning. Demonstration kan därför vara viktigt för att öppna upp debatten, men skolan är den plats där vi samlar på oss kunskaperna vi behöver för att föra den. Det gäller helt enkelt att hitta en balans.

Så för att sammanfatta: gå till skolan, lär er om försurning och utsläpp, men känner ni att ni måste, använd er rätt att demonstrera. Så länge ni vet vad ni demonstrerar för.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm 

Skribent Radikalt Forum

Varför vi ogillar moderater trots att vi oftast är överens

En bländande vårsol lyser in genom fönstret vid Sergels Torg, måndagen 11 mars, Europaparlamentsvalåret 2019. Tidigare samma morgon har Moderata ungdomsförbundet (MUF) offentliggjort sin nya kampanj, “Höger på riktigt!”, som gör anspel på Liberalernas och Centerpartiets sväng i regeringsfrågan i vintras. På Twitter glömmer förbundsordförande Benjamin Dousa bekvämt bort Kristdemokratiska ungdomsförbundets existens och utropar Moderaterna till Sveriges enda höger.

Så varför är MUF så envisa med att utropa sig själva till den enda högern och hur blev de liberala ungdomsförbunden vänster över en natt, trots att vi för samma politik som tidigare? Regeringen sänker skatter för höginkomsttagare och utreder inskränkningar i arbetsrätten vilket den moderatledda Alliansen inte vågade göra, ändå är MUF upprörda. Möjligtvis för att det är mer en fråga om identitet än en om sakpolitik.

I boken The Righteous Mind: Why Good People Are Divided by Politics and Religion (2012) av psykologiprofessorn Jonathan Haidt, ställer han sig frågan varför människor av olika politiska åskådningar och religioner har så svårt att komma överens med varandra, även när de pratar om andra ämnen än politik.

För att besvara denna fråga utvecklade Haidt tillsammans med en grupp psykologer moralfundamentsteorin, med syftet att koppla samman moral och psykologi. Teorin säger att alla etiska dilemman kan reduceras till fem olika moraliska fundament. Dessa mäts på en skala i relation till sig själva: care/harm, fairness/cheating, loyalty/betrayal, authority/subversion, sanctity/degredation och liberty/oppression. Detta är inte ett universellt etiskt system som berättar hur en person lever ett etiskt liv, utan en karta som visar hur starkt olika människor instinktivt känner inför olika dilemman.

  • Care/harm: hur mycket vi tycker synd om personer som far illa ut och hur mycket vi imponeras av altruistiska handlingar.
  • Fairness/cheating: hur mycket vi värderar rättvisa och motsätter oss fusk.
  • Loyalty/betrayal: hur mycket vi känner lojalitet mot våra grupptillhörigheter.
  • Authority/subversion: hur mycket vi respekterar auktoritet och rådande hierarkier.
  • Sanctity/degredation: hur mycket vi kräver renhet och äcklas av smuts, lite som ett yttre immunsystem.

Utifrån dessa fem instinktiva känslor utvecklar människor sedan de kulturer, religioner och institutioner som våra samhällen är byggda av.

Teorin är imponerande i sig själv men den blev minst sagt banbrytande när Haidt och hans forskarteam upptäckte att de moraliska fundamenten korrelerade med politisk åskådning. Oavsett om testerna utfördes i USA, Sydamerika, Europa eller Mellanöstern så fann de samma samband; liberaler (i amerikansk kontext socialdemokrater) värderade care/harm och fairness/cheating väldigt högt men lade nästan inget värde alls i de resterande tre, medan konservativa värderade alla fem mellanhögt.

Haidt påstår att liberaler tycker att frågor som rör renhet, till exempel vilka vi ligger med och vad vi äter, inte är moraliska frågor medan konservativa genuint känner att de är det. Inte för att de är intoleranta människor utan för att de får en känsla av avsmak av tanken på sex med fel – eller för många – personer, för att dra det till sin spets.

Som kompensation har konservativa en mer balanserad syn på moral där alla fundament värderas ungefär jämlikt. Men framförallt behöver ett samhälle båda sortens människor. För många med en konservativ syn på moral och hierarkierna blir för fasta och förtryckande; för många med en liberal syn och hierarkierna blir för lösa och kan falla.

Haidt ser två bland annat två implikationer från moralfundamentsteorin. Den första är att vi bör tolerera att det finns andra åsikter än våra egna. Motståndet mot fördelningspolitik från konservativt håll kommer inte från att konservativa är giriga, utan från att de värderar den beskattades rätt till sin egendom högre än den ökade levnadsstandarden för den med mindre pengar. Liberaler är däremot beredda att gå längre för att hjälpa de som far illa ut, vilket blir väldigt tydligt i frågan om LSS.

Den andra är att vi bör revidera vår syn på förnuft. Mycket av modern hjärnforskning antyder att vi inte tar beslut genom linjära resonemang, utan att vi först bestämmer oss för det som stämmer bäst överens med tidigare erfarenheter och värderingar, och sedan hittar på en förklaring varför i efterhand. Som en rationalisering.

Ideologiskt principfasta människor tänker däremot igenom ett dilemma tillräckligt många gånger för att komma fram till ett ideologiskt konsekvent svar, men det leder enbart till en ny fråga. Varför anammade vederbörande sin ideologi från början?

Identitet är känsligt. Det handlar inte enbart om vilken grupp en person tillhör, utan vem den är, hur den vill leva sitt liv och vilka människor den vill ha samröre med. I konservativa ögon blev således Liberalerna ett vänsterparti i och med Januariavtalet, om än en borgerlig vänster. Titta ner på dina kläder och fråga dig vilka du delar kulturell sfär med, socialdemokrater och miljöpartister eller moderater och kristdemokrater?

Därför har Benjamin Dousa ett halvt rätt – moderater är mer höger än liberaler, men enbart på ett kulturellt-moraliskt plan. I andra frågor som narkotika och skatter är de fortfarande sossar.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell 

Skribent Radikalt Forum

Mer sex åt folket

Som ung vuxen har man många funderingar och tankar kring sex och allt som har med det att göra. Vad innebär samtycke? Vad är en orgasm? Är jag onormal som går runt och är sexuellt frustrerad hela tiden? Alla tankar och alla frågor är normala, men skolan levererar inte sex- och samlevnadskunskap i den bredd som unga vuxna behöver. Vi måste börja normalisera dessa tankar och funderingar genom att göra ämnet sex- och samlevnad mer djupgående och varierat. Ungdomarna ska få den likvärdiga undervisningen som de har rätt till.

Vi har precis haft en samtyckesvecka på mitt gymnasium. Många diskussioner om sex och samtycke, heta stolen och övningar på hur man ska markera när någon inskränker på ens personliga integritet. Allt detta fick mig att tänka på hur lite vi egentligen pratar om sex och samlevnad i skolan samt normer och HBTQ-frågor. 99% av klassen har enbart blivit informerade om hur man fortplantar sig och att kondom skyddar mot könssjukdomar. Eh, va? Det är knappast så att sex bara kan ske genom penetration eller att man bara ska ha sex för att producera barn? Det finns så himla mycket mer information och kunskap att hämta som skolorna inte förser eleverna med, man kan ha sex bara för njutningens skull. Det är ganska absurt att lärarna ska vara för pryda för att prata om fontänorgasmer och oralsex när det precis är sådant som också är värt att veta, tycker jag.

Enligt en studie från Uppsala universitet beräknas genomsnittsåldern när man kollar på porr första gången vara tolv år för killar och tretton år för tjejer. För många är det första introduktionen till sex, något som är oroande. Porrindustrin och filmerna som läggs upp på diverse porrsidor visar en hård och våldsam syn på sex, samt en underlåtande syn på kvinnan. “Kort kjol”, en bok som är skriven av Christina Wahldén, beskriver hur två killar våldtar en tjej och säger under polisförhöret “Vadå? Tjejer gillar ju det hårt, det vet ju alla. Så gör de ju i porrfilmerna”. Om skolan inte informerar eleverna om att sex inte ser ut på det sättet, hur ska de då veta? Okunskap gällande sex och samtycke leder till våld i samhället. En vanlig anledning till att övergrepp och sexuella trakasserier sker är just bristen på sexualkunskap från skolan och från vuxna. Vi hör redan från barnsben “boys will be boys” och genom att säga det rättfärdigar man exempelvis att en kille tafsar. Detta bygger grunden för kommande övergrepp. Om man som lärare eller rektor sitter på all kunskap eleverna behöver för att förhoppningsvis förhindra övergrepp och sexuella trakasserier, borde man inte göra allt i sin makt för att förmedla den då?

Det kan vara bra att nämna hur könssjukdomar har blivit vanligare. Den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten visar att antalet som har fått gonorré 2017 har ökat med 42% jämfört med 2016. “Befolkningsundersökningar kring sexuellt beteende indikerar att det sexuella riskbeteendet är högt och kondomanvändningen otillräcklig överlag”, skriver Folkhälsomyndigheten. De menar även att sjukvården måste bli bättre på rådgivning. Det gäller också för skolan. Ökningen beror förmodligen på att ungdomars inställning till skydd har ändrats och då måste man redan i tidiga år ligga på och påminna om hur viktigt det är med skydd. Ännu ett fall av okunskap, kom igen nu svenska skolan!

Enligt skolinspektionen finns det ett stort behov av kompetensutveckling då lärarna vittnat om att de inte hänger med i samhällstrender. HBTQ-frågor och ämnen som strider mot normen är svåra enligt många lärare och de känner sig osäkra. Bristen på fortbildning hos lärare är nog den största problemet, och om det införs utbildningar för lärare om dagens trender angående normer med mera kan vi nog nå en likvärdig undervisning.

Min poäng är att bristen på sex- och samlevnadsundervisning, oavsett om den orsakas av rektorn, lärarna eller Skolverket, är ett allvarligt problem. Det har många konsekvenser, inte minst våld i samhället och ökade fall av könssjukdomar. Ungdomarna är i behov av normalisering av deras funderingar och tankar angående sex- och samlevnad. De förtjänar även för samhällets bästa och deras framtid att få ta del av den informationen och inte höra “boys will be boys” eller att alla tjejer gillar det hårt för “så gör de ju i porrfilmerna”. Det är inte hållbart längre, inte i den moderna tid vi lever i nu.


Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Behöver du alla dina pengar?

Det finns ett gäng ämnen som jag gillar att diskutera där samtalet ofta avrundas med “nä, men sådär kan man ju inte tänka” för det går inte riktigt att komma fram till ett bra svar. Oftast inte ens ett helt okej svar. Diskussionen brukar börja med att jag säger något i stil med “borde man inte egentligen skänka alla sina pengar?”. De flesta jag känner, inklusive jag själv, är måttligt sugna på att ge bort alla sina pengar, så det kanske inte är en så värst bra konversationsstartare egentligen. Men väldigt intressant tycker jag.

Jag är liberal. För mig innebär det att alla människor ska ha så lika förutsättningar som möjligt för att få göra vad man vill med sitt liv, så länge det inte sker på någon annans bekostnad. Både i Sverige och Zimbabwe. I Sverige betalar vi skatt så att alla i Sverige ska kunna studera, få hjälp om man blir sjuk och en mängd andra bra saker (och några onödiga). Så vilken tur jag har, som får vara född i Sverige. Men jag har svårt att tro något annat än att det är just tur som har gjort att jag är född här. Jag kan inte tänka mig att jag har gjort något för att “förtjäna” att vara född i Sverige, och jag kan än mindre tro att en femårig pojke har förtjänat svälta ihjäl i Syrien. Han förtjänar välfärd precis lika mycket som jag gör. Så varför delar jag inte med mig?

10 % av världens befolkning, varav över hälften är barn, lever i extrem fattigdom. Det innebär att de konsumerar max 1,9 dollar/dag och att en månadskonsumption för en fyrapersonersfamilj är ungefär 2000 kronor totalt. Den summan pengar fikas bort på en månad av ganska många. Det är uppenbart att dessa 2000 kronor hade gjort mycket större nytta någon annanstans. Jag tänker på varje gång man har köpt en ny tröja, eftersom “den kostar ändå bara 199 kronor och då kan jag ha på mig den på fredag”. Det är nästan en halv månadslön för en tiondel av världens befolkning. All logik i mig säger att det är givet att jag borde skänka pengarna istället. Men det gör jag inte. Istället skänker man 300 kronor i månaden och swishar en hundralapp via musikhjälpen en gång om året och känner att man är en schysst person.

Om det hade stått två svältande barn bredvid mig när jag skulle köpa en ny tröja skulle jag knappast ha gjort det. Om jag fick välja mellan att köpa en ny tröja och rädda livet på två barn hade det också varit ett ganska enkelt beslut. Det är hårddraget, men på sitt sätt är det ju det jag gör. Men det är samma spöken som lurar här som att det är så svårt att få folk att verkligen bry sig om klimatkrisen och krig. Det är väldigt enkelt att blunda för något om man inte ser det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta. Det är ju uppenbart orimligt att alla ska skänka varenda krona man inte behöver ha för att överleva. Det är inget jag ser kommer hända någon gång snart. Men istället för att bara avsluta med “nä, men såhär kan man ju inte tänka” kanske jag kan uppmuntra dig och mig och alla andra till att tänka igenom varje köp en extra gång. Inte för att för att varje köp måste vara vitalt för överlevnaden, men för att varje köp kanske borde tillföra värde i livet. Och kanske skänka de där 199 kronorna man “sparade” genom att inte köpa en ny tröja. Det hade ju varit väldigt fint. Så får vi så länge trösta oss med att fattigdomen faktiskt minskar i rasande fart, det är ju alltid något.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Möt Radikalt Forums nya redaktion

Igår, onsdag 27 februari, skrev Karin Petterson sin sista text på Radikalt Forum som chefredaktör efter två år vid rodret. Idag har LUF Storstockholm nöjet att presentera den nya redaktionen för Radikalt Forum. Ny chefredaktör och ansvarig utgivare är Marcus Willershausen som under det senaste verksamhetsåret varit skribent. Marcus valdes till ledamot i distriktsstyrelsen under årsmötet i januari och kommer under året även synas i spalterna för den nationella tidningen Liberal Ungdom.

”Det ska bli spännande att föra Radikalt Forum vidare och jag ser fram emot att fler medlemmar i LUF tar plats och skriver för tidningen. Den ideologiska debatten förtjänar en seriös plattform och jag hoppas vi kan bli ett forum för den under året.

Under året kommer tidningen genomgå en del förändringar och jag längtar att dela med mig mer om dessa. Jag är säker att det här verksamhetsåret kommer bli ett bra år för Radikalt Forum.”

 

Under året kommer tidningen ha fyra skribenter, och från dessa kommer ni snart få läsa mycket mer av.

Skribentbild: Anna Törnström

Agnes Eriksson bestämde sig för att engagera sig inom politiken efter Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch”, och en av hennes hjärtefrågor är jämställdhet. Agnes favorit bland landets ledarskribenter är en av Radikalt Forums tidigare chefredaktörer, Peter Wolodarski, på Dagens Nyheter.

Skribentbild: Anna Törnström

Donja Tavakolinias hjärtefrågor är feminism och jämställdhet. Donja ville bli skribent på Radikalt Forum eftersom hon tycker det är kul att argumentera för det hon brinner för. Utanför LUF ägnar hon gärna tiden åt musik.

Love Frisell kommer skriva för både Radikalt Forum såväl som nationella Liberal Ungdom under året. Själv läser han gärna koluminsterna Richard Swartz och Lena Andersson. När Love inte har en artikel eller bok framför sig gillar han att resa och upptäcka nya platser.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm brinner för miljöfrågor och hjärtat klappar lite extra för hajar. Hennes favoritpolitiker är liberala riksdagsledamoten Lina Nordquist. Utanför ungdomsförbundbubblan ägnar sig Elin åt teater och är i färd med att ta sitt dykcertifiktat.

 

Radikalt Forum är öppet för alla medlemmar i LUF att skriva för. Har du en text du vill få publicerad eller bolla idéer med chefredaktören? Skriv då till chefred@radikaltforum.se

Tack för allt RF

Att bli Skribent hos Radikalt Forum var mitt första förtroendeuppdrag, både i LUF och överallt annars. Det var våren 2016, jag gick i ettan på gymnasiet och jag ansökte med ett skolarbete från nian som jag provokativt döpt till “Betyg är inte barnmisshandel” – ren Folkpartism på 450 ord. Det var den första text som lades upp på Radikalt Forum undertecknad Karin Pettersson.

Ett år senare blev jag chefredaktör, satte ambitiösa mål för redaktionen och vävde in orden RF så ofta jag kunde på CL och andra träffar. Min lilla bebis är den, denna digitala medlemstidning (Radikalt Forum är inte. En. Blogg.)

Men bebisar blir stora. Radikalt Forum och jag tog på olika sätt våra första steg i LUF tillsammans – jag som nyss blivit en aktiv medlem, Radikalt Forum som i tryck hade 47 år på nacken men digitalt var en ettåring.

Radikalt Forum lärde mig skriva politiskt och lärde mig att leda en redaktion, precis som den tränat så många andra Storstockholmare genom åren. Vissa av dem hittas nu på Sveriges största redaktioner. Jag och RF skiljs nu åt, och jag förflyttar mig till nationella Liberal Ungdom, där jag efter ett år som biträdande nu tagit över efter Hannes Rudsäter som redaktör.

Radikalt Forum går också vidare, med ny chefredaktör och ny redaktion. Jag litar på att RF är i trygga händer hos dem.

Så tack för allt säger jag nu, till tidningen som mer än något annat definierat mig som LUF-medlem. Det är dags för dig att lära upp andra skribenter nu.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum verksamhetsåren 2017 & 2018

Skribentfoto: Erik Ekerlid

Vad hände med folkbildningen?

I den tidiga kampen för arbetares rättigheter i Sverige insåg man ganska snabbt tre saker när man försökte stå upp mot den borgerliga klassen.

För det första märkte man att om man gick ihop flera stycken kunde man uppnå väldigt mycket och kräva inflytande.

För det andra insåg man att man inte längre kunde hålla på att supa som man gjort tidigare och att det till stor del användes för att hålla folket harmlösa, detta är vad som introducerade nykterhetsrörelsen i Sverige (till en viss del, åtminstonde).

Den tredje och på många sätt mest fascinerande insikten var att man behövde bilda sig. Ingen ville sätta sig och förhandla eller kunde ta på allvar någon som inte läst en bok i sitt liv. Man bottnade i detta och fram växte folkbildningen och studieförbund och -cirklar. Kunskap och att ta till sig av den fick helt plötsligt en poäng och värderades. 

Man krävde sin rätt, samhället utvecklades och folk fick det generellt betydligt bättre. Med det kom så även en mer avhållsam inställning till detta med bildning. Precis på samma sätt som den borgerliga klassen tidigare inte varit alltför intresserad av detta i Sverige, utöver det som ansågs absolut nödvändigt, började nu alla omfattas av detsamma. Sverige saknar helt enkelt, jämfört med många andra (europeiska) länder, en stark bildningstradition och detta ger starka utslag idag. Utbildningen inriktades på produktionen, alltså att man ska fostra goda arbetare, på inget sätt begränsat till industri utan gäller såväl även tjänstesektorn.

Samtidigt som efterkrigstiden var en framstående period nere på kontinenten för kulturell utveckling så saknades en rimlig motsvarighet till det i Sverige. Det betyder inte att det inte hände saker här också, men knappast jämförbart med andra länder. Med det här i åtanke kan man ganska snabbt förstå en del samtida svenska fenomen betydligt bättre. Varför beter sig svenska akademien så himla fånigt? Varför kan inte SD bottna i någon svensk kultur? Varför är svenska ledar- och kultursidor överlag så fruktansvärt värdelösa? Varför är svensk politik så platt? Svaret ligger då någonstans inom ramen för intellektuellt tunnelseende.

Visst är det fint att man i Sverige kan bli ledande politiker utan att ha någon formell utbildning? Absolut, men att många kliver in i roller där de ska ta ansvar för andras liv och välmående med endast sin egna ideologi som rättsnöre är antagligen något i synnerhet vi som är i ett ungdomsförbund bör våga tillämpa självkritik gentemot. Nej man blir inte per definition en bättre ledare bara för att man kan citera nån död, vit, fransk snubbe, men det kanske kan erbjuda lite perspektiv. Innan man ger sig på och kritiserar olika unviversitetsutbildningar inom exempelvis genus, bör man kanske först ha provat att gå på en kurs inom det för att se hur det är. Innan man börjar diskutera om att avgiftsbelägga vissa utbildningar med inte andra för de anses mer värdefulla för produktionen bör man kanske ha i åtanke dels att behoven inom ekonomin konstant förändras och dels att det kan finnas många goda poänger med bredare kunskap och perspektiv på tillvaron.

Min poäng är väl i någon mening denna: läs en bok. Det kanske är att sparka in en öppen LUF-dörr men det kan faktiskt finnas en vits med att också läsa sånt som inte bara är till för att marinera sigi sin egna ideologiska saft. Och kanske även detta: det finns ganska få personer, om någon, som verkligen besitter tydliga nyanserade och genomtänkta svar på alla världens frågor oavsett hur brett de skriver på en ledarsida, eller, för den delen, i en medlemstidning hos ett ungdomsförbund.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det är dags för en kvinna 

Förra veckan berättade Jan Björklund för resten av världen att han inte ställer upp till omval som partiledare i november. Resan blev tolv år lång – och vilken resa det har varit. Det har inte alltid varit lätt men Björklund har gjort ett bra jobb och kan nu lämna över facklan och stolt säga att även när det var som tuffast gav han inte efter för extrema krafter. Han stod upp för sina egna och partiets värderingar, något vi ska vara tacksamma för, oavsett hur opinionsläget ser ut.

Men nu är det är dags att blicka framåt, vem ska ta över? Diskussionen kring vem det ska vara tänker jag inte ge mig in i men jag vill hävda att det är dags för en kvinna. Liberalerna är ett feministiskt parti som kämpar för jämställdhet i samhällets alla skikt och har gjort det i över hundra år. Men trots det har partiet bara haft en enda kvinna som partiledare. Varför? Det finns nog inget enkelt svar på den frågan men det beror inte på att det inte har funnits kompetenta kvinnor inom partiet.

Självklart ska man inte välja partiledare baserat på kön utan på kompetens. Det finns många kompetenta kvinnor inom partiet som skulle kunna göra ett fantastiskt jobb som partiledare.  Viktigast är att det är någon med en tydlig vision för partiet och som vill jobba för förnyelse. Någon som vill kämpa för våra hjärtefrågor. Det handlar självfallet inte om att ta första bästa utan det ska vara någon som brinner för den liberala rörelsen och som arbetar skickligt inom politiken. Jag har svårt att tro att det inte finns några kvinnor inom partiet som kan leva upp till de kraven.

Det handlar inte om symbolpolitik, det handlar om förnyelse. Det handlar om nya perspektiv. Det är dags för en kvinna. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Tack för allt, Jan

Den svaga gula färgen och den ensamma siffran på mobilskärmens högra hörn indikerar att den alldeles strax kommer dö. En procents batteri kvar, men den får hålla ut eftersom budskapet som uppenbarar sig är det mest dramatiska under onsdagen. Jan Björklund avgår som partiledare för Liberalerna meddelar otaliga pushnotiser från nyhetsredaktioner och chockade twitteranvändare. Händer det här verkligen?, hinner jag tänka. Senast Björklunds avgång aviserades var 2016 då riksdagen meddelade på sin hemsida att han lämnade uppdraget, något som snabbt visade sig vara falskt. Det var med andra ord hälften chock och hälften skepsis som mötte beskedet.

Men så stod han där i riksdagens presscenter inför ett samlat pressuppbåd trekvart senare och meddelade sin avgång. Efter över tolv år med Björklund som partiledare är det dags för Liberalerna att förnya sig, och trots att det är ett besked jag hoppats på är det omöjligt att hålla ute vemodigheten under dagar som dessa. Med Björklund lämnar den sista av de fyra personerna som karakteriserade Alliansen under glansåren efter valsegern 2006. Ni minns väl optimismen? Sossarna var överlistade, skatterna sänktes och skolan skulle reformeras från den tragiska flumskolan. Men Jan Björklund har inte varit en tråkig partiledare i välsittande kostym – han har varit en person som med sitt engagemang för den svenska skolan inspirerat otaliga LUF:are genom åren och fått oss att vässa vår utbildningspolitik än mer. Med majoren vid rodret på utbildningsdepartementet fick vi bland annat tidigare betyg, ett nytt betygssystem och fokus på något som då var kontroversiellt att driva på för – ordning och reda. Ingenting fungerar problemfritt från start och inte heller Björklunds skola, men det går med säkerhet att konstatera att svensk skola hade varit sämre utan Jan Björklunds insatser för den. Till skillnad från Gustav Fridolin genomförde han välbehövlig förändring och tog strid med vänsterblocket – utmanade dem i grunden om synen på kunskapsskolan och bildning. Idag står socialdemokrater och talar sig varma om katederundervisning och miljöpartister kanske betonar vikten av ordning och reda. Var det sunt förnuft som en dag slog de rödgröna i huvudet eller är det ett resultat av Jan Björklund-effekten? 

Bomber och granater, Björklunds enorma betydelse återspeglar sig inte bara i skolans korridorer. När Alliansen under ledning av Moderaterna skar ner på det nationella försvaret och såg det som ett särintresse, en utgift som alla andra i den alldeles för tjocka statsbudgeten, drev Folkpartiet på som inga andra för att den riktningen var helt fel. Det ska inte gå, men på något sätt är riksdagens näst minsta parti det som har den i särklass bästa försvarspolitiken vilket de flesta försvarsexperter kan enas kring. Under Jan Björklunds tid som partiledare har riksdagens övriga partier gått från att skära ner på försvaret i sina budgetar till att delta i kapplöpningen om vilket parti som kan ge ÖB mest pengar. De har såklart fått se sig besegrade av folkpartisterna varje gång, och man ska inte underskatta partiets betydelse i att vi nu har fast stationerade trupper på Gotland, inhandlar luftvärn och har bredare internationellt samarbete, till exempel genom  övningar som Aurora 17.

Friheten är värd att försvara, och det har Jan Björklund gjort under sina tolv år som partiordförande. Han har gjort att hela Sverige vet vilka de två problemen med rysk gas är, berättat gång på gång om klassresorna som börjar i klassrummen och varför vi behöver mer, och inte mindre, internationellt samarbete. Man kan göra sina analyser om väljartapp, förlorade profilfrågor och ett sprucket allianssamarbete, men måste vi göra det just idag? Låt oss tacka Jan Björklund, för utan honom vore svensk liberalism fattigare. Tack för allt, Jan.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det vi glömde i Regeringsbildningen

Sveriges längsta regeringsbildning och därtill en av de torraste tiderna för diskussion om faktisk relevant sakpolitik, är över! Glädjas åt detta det kan man, men det innebär även att det är dags att återvända till det gamla vanliga.

Fast nu med förbehållet att även vi ska kallas kommunister ibland.

Nåväl.

I hela detta kaotiska drama som utspelats har mycket fokus legat på Sverigedemokraterna. Själva har de ironiskt nog varit rätt tysta av sig, för att vara SD åtminstone. Fokus har helt enkelt legat på andra och eftersom de själva sällan har mycket relevant att tillföra när det inte gäller deras egna uttalanden har de fått dra sig tillbaka något ur offentlighetens rampljus. Antagligen har det även delvis varit en medveten taktik för att försöka att inte förstöra –  i synnerhet för M/KD och deras försök till att bilda regering. Det är nästan så att man börjat glömma lite vad SD är för några, antagligen det enda sättet att göra de rumsrenare. Ska man försöka framställa det som om en regering som vilar på deras axlar inte är en så dålig ide är det här antagligen en rätt bra metod. 

Det finns mycket att anmärka på i det här sammanhanget. Med utgångspunkten att vilja främja liberala värderingar i första hand och möjligtvis liberala reformer i andra hand så måste man vara väldigt varsam med hur även den mer långsiktiga politiska diskursen och samtalet förändras och påverkas av den här typen av händelser. I USA används till exempel, som av ganska förklarliga skäl har fått ett litet uppsving de senaste åren, en teori och modell som kallas the Overton Window som, väldigt enkelt sammanfattat, beskriver hur synen på olika förslag och rörelser skiftar baserat på det rådande politiska klimatet och samtalet. Det skulle exempelvis innebära att ger man mycket makt högerut så riskerar man även den indirekta effekten att de mer extrema åsikterna på den sidan inte framstår som fullt lika extrema längre.

Men, skulle man kunna anmärka, inte ens Sd är väl så himla extrema egentligen. Mja, det beror på hur man ser det. Att bara klanka ner på och dra upp enskilda företrädares ageranden och uttalanden är förstås legitimt, men problemet är större än så och handlar mer om varför den sortens personer söker sig dit från första början. Det Sverigedemokraterna är mest kända för är förstås sin invandringspolitik, så en närmare titt där kanske kan avslöja mer än vad man tror. Deras grej, och det här glömmer man ibland, är att de vill stoppa all invandring till Sverige. Inte lite eller en del, utan all. Möjligtvis med någon sorts märkvärdigt undantag för arbetskraftsinvandring men även där är det väldigt diffust. Och invandring i en sverigedemokratisk kontext betyder förstås utomeuropeisk invandring. Och utomeuropeisk betyder i en sverigedemokratisk kontext förstås icke-vit.

Det antagligen mest centrala konkreta förslaget för det här är deras ide om att stoppa all asylinvandring. Kul grej tycker vissa kanske, men förstås i praktiken nästintill ogenomförbart. Varför? Jo därför att rätten till asyl, den att man ska kunna söka asyl, få sin sak prövad och vid bevisliga skyddsbehov erbjudas just skydd, även är känd som artikel 14 i konventionen för mänskliga rättigheter. En av de konventioner framtagna av FN som Sverige förstås skrivit på. Den rätten hänger förstås nära ihop med en av de föregående artiklarna som gäller alla människors rätt till liv. När de frågats om det här har de generellt bara viftat bort det och sagt något vagt om att det förstås går att omförhandla sådana saker och att inget är skrivet i sten, och vore så fallet får man paja stentavlan, typ.

Men det finns även en mörkare sida av det. Vad man alltså rent ut säger är att man vill börja tumma på de mänskliga rättigheterna och alla kanske faktiskt inte ska ha samma rätt till liv. Den tanken är därtill förstås etniskt kodad. Rätten till liv börjar helt plötsligt handla om den där nedärvda essensen som varit på tal tidigare.

Tycker sverigedemokratiska företrädare och väljare bokstavligt talat det här? Antagligen inte. Men det är också en sorts rövarspråk. Väljare, politiska motståndare och ibland även de egna företrädare behöver inte förstå det och missar det lätt. Däremot finns det en grupp personer som faktiskt tycker såhär och de förstår innebörden av det. Eller kanske inte ens nödvändigtvis förstår, men kan åtminstone tolka in den sortens betydelse för att lockas av det. Ett par snurr senare i rättsmaskineriet har någon fått en offentlig post och uttrycker sig väldigt grovt. Det uppdagas, personen i fråga utesluts och Jimmie Åkesson påstår att han inte förstår varför de här människorna söker sig till hans parti. Han vet, och de vet.

Att i grunden icke-nationalistiska liberala krafter stått och vickat lite på dörren för den här typen av partier har historiskt sett lett till några av våra moderna mörkaste stunder. Man ska helt enkelt inte ge dem en millimeter. I regeringsbilndingstermer innebär det istället i princip: wow värnskatten ska avskaffas, vad sjukt!

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

« Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑