Alla till Lund

Den här helgen är speciell för Liberala Ungdomsförbundet. Bara två dagar har gått sedan Liberalerna röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister och imorgon, lördagen den sjuttonde november, inleds årets kongress. Förhoppningsvis är det en möjlighet för oss alla att finna någon slags ro i allt det hektiska runt omkring oss och hitta hem till vår stora liberala familj. En sak vet jag med säkerhet. I helgen leder alla vägar till Lund.

Under helgen ska så lite men samtidigt så mycket hinnas med. Det finns ingen ny politik att ta ställning för eller emot – inga partister att skrämma eller kristdemokrater att uppröra. Däremot ska vi välja en ny förbundsstyrelse, umgås, lyssna på riktigt bra talare och självklart ska även alla stadgenördar tillfredsställas med både dagordning och motionsbehandling.

Det som kommer följas med störst intresse internt som externt är valen till vice ordförande. Det är ett rent lyxproblem som kongressen ställs inför när tre kandidater gör upp om om två platser. Konkurrens göder utveckling – studera bara Jan Björklunds formkurva sommaren 2017 när han blev utmanad om partiledarposten. I skrivande stund vet ingen hur det kommer gå, men det jag vet är att oavsett vilka kongressen väljer så kommer LUF ha två stycken drivna och kompetenta personer för uppdragen. Det krävs ingen statsvetare för att räkna ut att det kan komma att bli hetsigt och att det blir en maktkamp – Men kom ihåg, åhörare som ombud: det viktigaste är att vara snäll.

Nyval innebär också avsked. Oddsen att alla ögon är torra under kongressmiddagen i år är rekordlåga. Efter två år i presidiet tackar Anna Horn och Max Sjöberg för sig. Det säger sig självt att de två betytt mycket för LUF, och att vi inte hade varit detsamma utan dem. Jag minns själv min basliberal där Sjöberg iklädd en svart Kent-tröja illustrativt ritade lafferkurvor och talade om hur staten kunde spara 100 miljarder bara den skärpte sig lite. Jag minns också Horn tala om den liberala feminismen på ett så övertygande sätt att vem som helst där och då hade varit beredd att köpa en bil av henne. Paralleller som sin generations Birgitta Ohlsson må kräva stora skor för att uppfylla, men det är definitivt inte heller en oförtjänt beskrivning. De har rest runt land och rike i liberalismens tjänst, och är snart framme vid den sista stationen för LUF:s räkning. Var de åker härnäst vet jag att hela LUF-landet med spänning väntar på.

I helgen leder alla vägar till Lund, men inga vägar slutar i Lund. Vår uppgift att göra Sverige och världen lite friare fortsätter även efter den här helgen. Då som nu för alltid.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Keeping up with the regering

Mörka kvällar, kalla morgnar och det överhängande hotet om frost och is ligger framför oss. Det är höst och vintern kommer, enligt många en ganska eländig tid då man helst bara håller sig inomhus. Kanske dricker något varmt, läser en bok, kurar ihop sig framför TV:n, ensam eller kanske med någon man gillar, eller ogillar för den delen. Ofta möts man av ett av våra å så typiska i-landsproblem: det finns inget att titta på! Men frukta icke, säger SVT! De har inte bara löst det här problemet, utan dessutom ett nästan ännu större: faktumet att måndagar är lite mer fruktansvärda än övriga dagar och sällan något man ser fram emot.

De bjuder oss nämligen inte bara på tv-dramat “Vår tid är nu”, nej utan de har också börjat sända ett annat drama, nämligen “Regeringsbildning”! Varje måndag är sedan ett par veckor tillbaka en talmansmåndag. Spänning, intriger, osäkerhet, konstanta cliffhangers, vad mer kan man önska? Inte mycket antagligen men de avslöjar heller inte hur lång den här säsongen kommer att vara, tidigare har de ofta varit korta, händelsefattiga och överlag, tämligen menlösa. Nu verkar de däremot ha någon annan som drar i trådarna för ojojoj vilka grejer som är på gång här.

För den som mot förmodan inte följt intrigen slavisk, kan jag ge en kort genomgång. En av de största spänningspunkterna är att rumskamraterna Annie, Ebba, Uffe och Jan.  Jan och Annie har börjat få svårt att bo under samma tak som de andra. Den främsta anledningen är att både Uffe och Ebba vill ta in en till person, Jimmie, i hushållet (även om de lovar att han bara skulle få bo i källaren), medan Jan och Annie vägrar att gå med på det då de är oroade att han skulle få flytta upp i lägenheten någon gång i framtiden. Något de inte vill därför att Jimmie har lite dåligt rykte om sig som en bråkmakare, ofta uttrycker sig väldigt illa om andra, är opålitlig och tidigare har sagt att han starkt ogillar både Jan och Annie.

Därför funderar Jan och Annie på att kanske istället dra till Stefans ställe. Han har en stor ärvd lägenhet han delar med paret Isabella och Gustav. Dessutom har han gett en nyckel till Jonas som kommer och går lite som han vill, lämnar disk efter sig, stökar till och sover på soffan, något som de tycker är lite avskräckande. Därtill kommer förstås att de gillar Uffe väldigt mycket och har många fina minnen ihop. Det stora problemet är att hyrorna har ökat på sistone (knappast marknadens fel) och att det krävs vissa omflyttningar för att någon ska ha råd att bo kvar, i dagsläget kan ingen det. Det här håller på att tvinga fram ett avgörande när beslut ska fattas om vem som bor med vem. De försöker komma överens, locka och övertyga men givet situationen, är det enligt de flesta nästintill omöjligt.

Nåväl, nästa vecka fortsätter kalaset med både en budgetspecial, då hushållen ska försöka lägg upp en budget, och kanske är det äntligen dags för en riktig omröstning i frågan, vilken lyx! Vanligtvis får folkpartisten lida i väntan på “På spåret”, men inte denna gång. Man bör dock akta sig för att bli alltför uppsugen i dramat på TV, det är ju trots allt bara på låtsas.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Omgrupperingstid för borgerligheten

”En död allians innebär inte en död borgerlighet”, som Radikalt Forums egen Marcus Willershausen så klarsynt uttryckte det i sin senaste text, publicerad den 23 oktober. Jag skulle vilja hålla fast vid den tanken och ta den några steg längre. För hur ser framtiden egentligen utför en borgerlighet utan ett enat regeringsalternativ? Det är, på många sätt, upp till oss som ser oss som en del av den.

Historiskt har den svenska borgerligheten främst definierats genom sitt motstånd till socialdemokratin. Inledningsvis var relationen ett bittert resonemangsäktenskap där man kämpade i nöd snarare än lust, men någonstans längs vägen slutade samarbetet skava fullt så illa. Genom decennierna har insikten tilltagit om den fundamentala värdegemenskap som enar liberaler, liberalkonservativa och kristdemokrater till någonting större än ett valtekniskt samarbete. I borgerlighetens kärna finns en gemensam tro på ett samhälle större än staten, där individer i spontant organiserade gemenskaper är fria att använda sina förmågor efter eget huvud i strävan efter någonting bättre. Det handlar om en misstro mot kollektiv och en tillit till den fria människan. Denna samhörighet behöver värnas.

På lång sikt är borgerlig samverkan sannolikt fortfarande den enda framkomliga vägen för att hålla både socialister och populister stångna, även om socialdemokratin är svagare än någonsin. Det behövs ännu ett enat motstånd mot förtryck, förmynderi och den stora statens kvävande kontrollgrepp.

Det verkar dock i dagsläget alltmer avlägset att se alla fyra allianspartierna i Regeringskansliet den kommande mandatperioden, även om ett eller flera av dem fortfarande har chans på ministerposter. Detta är en svårfrånkomlig konsekvens av valresultatet filtrerat genom hårt hållna speltekniska vallöften. Även ute i kommunerna är det långt ifrån ovanligt att se de borgerliga partierna uppdelade, inte sällan som konsekvens av sakpolitisk pragmatism.

I detta är det avgörande att den borgerliga rörelsen inte splittras bara för att Allians för Sverige, om än tillfälligt, förpassas till historieböckerna. Det gemensamma arbetet fortsätter – måste fortsätta – på andra arenor och på nya sätt, såväl inom som utanför partipolitiken. På sätt och vis kan detta, gjort på rätt sätt, antagligen stärka den enade borgerligheten på lång sikt.

För det första öppnar ett mindre formellt samarbete  goda möjligheter för de borgerliga partierna till mer självständig idéutveckling, där de fyra kan följa sina egna formativa idèer, principer och skilda medlems- och väljarbaser till tydliga, ideologiskt stringenta profiler. Regeringsduglighet döms förvillande ofta utifrån sakpolitisk kompromissvillighet, vilket har tenderat att försvaga denna dimension vid såväl mediala granskning som självrannsakan. Alla parter har uppmanats passa in i den sakpolitiska alliansmallen, men det har uppenbart gått sådär. Och det är kanske heller inte där man bör leta efter nyckeln till borgerligheten. Vi kan inte låtsas att vi är fyra identiska partier där alla tycker exakt likadant, utan bör istället försöka främja den livskraftiga interna debatt som gör enigheten, där den nås, så mycket starkare. 

Parallellt med självterapin vore det önskvärt med just denna sorts gruppterapi. Borgerligheten skulle må bra av angelägen, formativ diskussion om de kärnvärden som förenar den. Det är dessa man måste samlas kring och gemensamt utveckla för att även på lång sikt ha styrfart framåt. Många borgerliga debattörer och tänker poängterar att de inte är utopister, och det är gott så, men givet den gigantiska socialdemokratiska välfärdsstatens efterhängsenhet och de klara samhällsproblem som finns att ta tag i bör man fortfarande kunna enas om en vision om ett friare, bättre Sverige.

Alliansen må vara död, men borgerligheten lever i allra högsta grad. Låt oss hålla det så. 

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Värdmödraskap främjar kvinnliga rättigheter

När jag var vid Odenplan i lördags möttes jag av en skylt där det stod surrogat = kvinnohandel.

Värdmödraskap är ett annat ord för surrogatmödraskap. Det var flera kvinnor som hade samlats i en grupp och alla hade skyltar med liknande budskap. Jag har aldrig sett något liknande.  Nu tänker jag berätta varför det verkligen inte stämmer och varför i alla fall altruistisk/icke-kommersiellt värdmödraskap borde tillåtas.

En kvinna är fullt kapabel till att fatta beslut om sin  egen kropp. Hon kan välja att avsluta graviditeter och hon kan välja att inleda graviditeter. Om hon vill föda barn åt något annan borde hon självklart få göra det. Ska staten och andra människor verkligen lägga sig i vad en kvinna väljer att göra med sin kropp? Bara för att en kvinna väljer att föda barn åt någon annan innebär inte det kvinnohandel.

Men värdmödraskap är inte en lätt fråga. Det finns självklart fall där kvinnor har råkat illa ut och det måste självklart bekämpas. Det finns organisationer utomlands som tjänar pengar på värdmödraskap och det kan definitivt ses som ett problem. De här organisationerna borde utan tvekan granskas regelbundet för att undvika att kvinnor utnyttjas och att de inte ger falsk eller bristfällig information när en kvinna funderar på att föda barn åt organisationen. Kan det verkligen likställas med människohandel? Det kan varken likställas med kvinnohandel eller med barnhandel. Kvinnan föder inte sitt egna barn utan hon föder någon annans barn. Framförallt varför ska organisationer utomlands göra att kvinnor här i Sverige inte ska kunna föda barn åt någon annan?

Det är fullt möjligt att välja att föda barn åt någon annan utan att för den delens skull bli utnyttjad. Det kan handla om att man vill föda barn åt ett par man är nära som inte kan göra det själv. Speciellt om man tar bort den kommersiella aspekten av det hela minskar man å ena sidan risken för utnyttjande. Men å andra sidan om man tar bort den kommersiella aspekten så tar man samtidigt bort kvinnans rätt att få betalt för något som hon har lagt ner mycket tid och arbete på. Därför är just kommersiellt värdmödraskap en oerhört svår fråga. Det går att bygga upp juridiska processer med psykologer som undersöker varje enskilt fall av värdmödraskap för att undvika att kvinnor utnyttjas. Att tillåta altruistiskt värdmödraskap är däremot inte en svår fråga. Det borde ha blivit tillåtet i Sverige för längesen.   

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

RIP Alliansen 2004-2018

Alliansen är död, leve Alliansen! Det som varit borgerlighetens kyrka de senaste fjorton åren har efter många turer spelat ut sin roll. Om det som en gång i tiden bildades för att utgöra ett regeringsalternativ inte längre är just det, existerar det då? Den frågan kanske nutidens politiska filosofer ska sätta sig ner och besvara. 

Alliansen samlar efter valet 143 mandat i riksdagen. Med det klarar de sig inte förbi varken en statsministeromröstning eller en budgetomröstning utan stöd från något av riksdagens övriga partier. Sverigedemokraterna (SD) har inget intresse av att stödja en regering där Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) ingår, men utöver den aspekten har även de två liberala partierna sagt nej till att stödja sig på SD på det sättet. Socialdemokraterna (S) är inte intresserade av att stödja en Alliansregering, Miljöpartiet (MP) är inte stora nog för att utgöra en skillnad och Vänsterpartiet är Vänsterpartiet.

Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) hoppades på att C och L skulle ändra sig i regeringsfrågan, och de hoppades i sin tur på att S skulle ändra sig. Det har ingen gjort, vilket gör att det står klart för de allra flesta att en ren Alliansregering numera är en omöjlighet. Partierna lyckades enas om ett gemensamt förstahandsalternativ, men inte mer än så. Inget hade sett annorlunda ut om det var den borgerliga sidan som blivit ett mandat större än den rödgröna. Det har inte varit något annat än ren taktik av Löfven och Sjöstedt att prata om att respektera största block när de själva varit större och fått möjligheten att klumpa ihop Alliansen tillsammans med SD. Som största block hade Alliansen fortfarande varit tvungna att söka samarbete med S – som hade totalvägrat även då och istället valt att vänta ut C och L för bildandet av en mittenregering.

Allianspartierna har alltid haft olika viljor i specifika frågor och det är i grunden inget märkligt att det är även så i regeringsfrågan eftersom det hinder som finns nu inte existerade inför valet 2006. Det är desto mer fundamentalt att det saknas en gemensam linje i regeringsfrågan om det är blockets existensberättigande. Viljorna har spretat åt olika håll de senaste åren och nu är folk ivriga över att utse syndabockar till varför det blivit så här. Från moderat håll heter det att Lööf och Björklund svikit Alliansen genom att inte ha några ambitioner att regera, och från liberalt håll heter det att M och KD öppnade upp för rasisterna. Om ett vattenglas svämmar över, är det den första eller sista droppen som orsakar översvämningen? Var det Moderaternas öppning till SD-beroende eller Centern och Liberalernas ovilja till en gemensam budget 2017 som orsakade Alliansens död? För att besvara en retorisk fråga: ingetdera. Det var valresultaten 2014 och 2018.

Efter Decemberöverenskommelsen lades det inte längre fram några gemensamma budgetförslag till riksdagen. Eftersom det inte fanns en lösning för hur Alliansen skulle få igenom sina förslag blev gemensamma utspel om utbildning eller rättsväsende inte särskilt betydelsefulla. Framförallt om lösningen på problemet var att hoppas på egen majoritet efter 2018, en avlägsen dröm samtliga visste inte skulle bli sann.

Snart är det tid för bokslut över det politiska projektet Alliansen. Samarbetet har bland annat inneburit några av de största frihetsreformerna i svensk historia och en politik som skonade Sverige från den globala finanskrisen för tio år sedan. Med andra ord har det varit otroligt framgångsrikt för både Allianspartierna och landet. Framöver är det inte tid för alienering borgerliga emellan, utan tid för fokus på vilken politik som är bäst för att föra Sverige framåt. Det behövs en regering som för en ekonomisk politik som rustar Sverige för en kommande lågkonjunktur, som höjer försvarsanslagen när omvärldsläget fortsätter försämras och som tar tag i integrationen. Det kommer tyvärr inte vara en Alliansregering som levererar det, men en död Allians betyder inte en död borgerlighet. Det kan vara värt att komma ihåg dagar som dessa.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Nu har liberalerna vunnit!

Vi befinner oss  mer eller mindre i en stor storm av teoretiserande, förhoppningar och dåligt genomtänkta vadslagningar om hur Sveriges framtida regering kommer se ut, mitt i allt detta tror jag många har missat den uppenbara planen bakom det som nu sker.

I stort sett hela den moderna svenska borgerliga rörelsen har handlat om att begränsa statens inflytande över människor. Att motarbeta att det finns folk som från statens sida ska bestämma över dig. När Ulf Kristersson utmanades av Fredrik Reinfeldt som ordförande för moderata ungdomsförbundet ansågs han representera en nyliberal falang, när han intervjuats i sin ungdom har han talat mycket om vikten av individualism och självbestämmande. Valrörelsen handlade mycket om att man skulle försöka garantera att borgerliga ideer och politik fick genomslag, man påstod att detta skulle ske genom den samlade Alliansen. Men i själva verket var detta sannolikt endast en täckmantel för den riktiga planen.

Det finns sannolikt få saker som representerar den statliga maktutövningen bättre än regeringen. Genom en välkoordinerad och bra genomförd operation har borgerligheten lyckats bli av med just denna! Och nu klarar man dessutom av att förhindra att en ny tillträder. En frihetlig dröm har gått i uppfyllelse, det finns inte någon statsminister som kan bestämma över en nu. Alla de socialdemokratiska ledorden om stabilitet, ansvarstagande, och tydlighet är helt krossade. Allianspartiernas förmåga att å ena sidan ha kunnat undanhålla den här idéen och nu genomföra den är inget mindre än storslagen. När många verkar tro att samarbetet dem sinsemellan är uträknat så lyser det i själva verket starkare än någonsin. Sverige har blivit liberalare än på länge!

Vissa vill påstå att det vi nu ser skulle vara något dåligt, att det är skadligt för landet eller på något vis kan få stora konsekvenser. Egentligen är det ingenting annat än skrämselpropaganda. Den här sortens politiska lösningar har testats förut och fungerat utmärkt. Det mest kända exemplet är antagligen Belgien som saknade, eller “saknade”, regering i hela 589 dagar. Utbröt kaos? Föll landet samman? Nähäjdå! Tiden under 2010 och 2011 då detta skedde visade sig istället ha varit oerhört lyckat. Bland annat så växte Belgiens BNP betydligt snabbare än EU-genomsnittet under den här tiden, särskilt förvånande kan man tycka med tanke på det svåra ekonomiska läget i världen under samma tid.

Dessutom har man nu i sann borgerlig anda lyckats eliminera en del av statens kostnader. Den övergångsregering som finns nu bör, genom den lägre arbetsbördan, också vara billigare. Vänstern kritiserar ibland genom att ifrågasätta hur man ska kunna dra ner på utgifter för att sänka skatten; tja, schackmatt, vi har hittat en ny väg. Utomparlamentarisk anarkism har ofta varit den vanliga vägen för att försöka motarbeta det statliga maktutövandet. Nu visar det sig istället att det är den parlamentariska grenen som är mest effektiv. Att den skulle företrädas av Moderaterna var eventuellt något överraskande men jag tror nog ändå de flesta kan välkomna Moderaterna: det nya anarkistpartiet.

Vi har fått som vi ville, liberal politik har fått sitt genomslag, detta är en stor seger för friheten! Nu är det upp till riksdagen att sköta resten. Nattväktarstat, here we come!

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Upp till bevis för Löfven och company

Kristersson har fått uppdrag av talmannen att undersöka stödet för en alliansregering. Det är inte oväntat eftersom ingen annan statsministerkandidat har tillräckligt brett stöd i riksdagen. Samtidigt har både Liberalerna och Centerpartiet lovat att inte ingå i en regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd. Det gör att en alliansregering blir svårt att få till om det finns ett garanterat stöd över blockgränsen som är större än enbart Miljöpartiet.

Socialdemokraterna har slitit och dragit i L och C sedan dag ett efter valrörelsen. Det är som att all smutskastning under valrörelsen aldrig skedde. Men det var nog få som missade både deras så kallade dark ads genom Facebook och i intervjuer där de ständigt säger att C och L har varit otydliga kring Sverigedemokraterna när det är helt tvärtom. Allt det här försvinner inte bara för att valrörelsen är över. Om en verkligen tänker efter vore det märkligt om Centerpartiet och Liberalerna utan eftertanke och prövning av en alliansregering lämnade för denna samarbetspartner.

Det är även lätt att glömma att samarbete med alliansen eller Socialdemokraterna inte är det enda alternativet för C och L. Det finns faktiskt ett annat. Det går även att vara i opposition. Självklart är det roliga vara och lättare att påverka svensk politik i en regering men det är inget måste. Ibland kan det vara bättre att samarbeta med olika sidor för att få igenom så mycket av sin egen politik som möjligt istället för att behöva kompromissa bort för mycket. Dessutom har Socialdemokraterna visat att de inte gillar att kompromissa med sina samarbetspartners. Kolla bara vad som hände med Miljöpartiet. De blev totalt överkörda av Socialdemokraterna under den senaste mandatperioden. Vad säger att de inte skulle göra detsamma med Liberalerna och Centerpartiet? Varför ska man ingå i ett samarbete där den ena samarbetspartnern inte vill kompromissa?

Det är helt enkelt läge för Socialdemokraterna att ta sig en rejäl titt i spegeln. De har lovat det svenska folket en regering fri från Sverigedemokraternas inflytande. Men de kräver samtidigt att de måste ingå i den här regeringen. Det är fullt möjligt för Socialdemokraterna att hålla sitt löfte till väljarna om de ger sitt stöd till en alliansregering. Alternativt bör de sluta gnälla på Centerpartiet och Liberalerna och istället visa att de faktiskt är seriösa med ett samarbete och börjar tala om kompromisser. Socialdemokraterna försöker få det att se ut som att makten över Sverigedemokraternas inflytande ligger hos Centerpartiet och Liberalerna när det egentligen är tvärtom. Det är med andra ord är det dags för Löfven och co. att visa det svenska folket att man är seriös med att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytandet över svensk politik. Allt annat bör ses som ett svek. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Blockpolitikens era är över

Sex miljoner svenskar gick och röstade och allt är precis så låst som de flesta tippade att det skulle vara. De rödgröna är ett mandat större än alliansen, varför det överhuvudtaget är relevant nu när blockpolitiken står och väntar på sin upplösning. Snart lär inte något av de traditionella blocken finnas kvar som vi känner dem och svekdebatter kommer gå på högvarv på både ledarsidor och twitter. Ulf Kristersson bör bli Sveriges näste statsminister, även om det innebär att Alliansen måste upplösas.

Decemberöverenskommelsen gäller inte längre, en konstruktion som innebar att största block fick regera. Det stora problemet med den var att det förhindrade oppositionen att bedriva opposition samtidigt som den i fyra år garanterade Vänsterpartiet (V) makten att förhandla om budgeten. För undertecknad är det enkelt – varken Sverigedemokraterna (SD) eller V bör tolereras sitta i regering eller förhandla med regeringen om budgeten. Det tjänar inget till att bråka om vilka som är värst, båda partierna ger fortfarande uttryck för antidemokratiska åsikter och antidemokrater ska inte ges sådan makt.

Det lämnar fältet öppet till sex partier att lösa det invecklade läget och det naturliga svaret för en liberal är att reflexmässigt säga Alliansen. Problemet med den lösningen är att den får svårt att hålla i längden. Alternativ A, att regera med stöd av Socialdemokraterna (S) har redan skjutits ner av Stefan Löfven och den samlade socialdemokratins självbild. Alternativ B, att lägga fram en budget och hoppas att SD stödjer den går i strid med det Jan Björklund och Annie Lööf sagt – att de inte tänker ingå i en regering beroende av SD.

Då blir det enligt många läge för en mittenregering där L och Centerpartiet (C) sätter sig i regering tillsammans med S och Miljöpartiet (MP). Enligt förespråkare för denna lösning är det ansvarstagande i en svår tid och det stänger ute både kommunister och rasister. En mittenregering är förvisso inget mardrömsscenario, men är det verkligen den bästa lösningen? Går man in i en sådan bör man vara realistisk och komma ihåg att C och L fortfarande är mindre än hälften så stora som S och inte kan förvänta sig mer inflytande än vad som är proportionerligt efter valresultatet. Sossarna har när de samarbetat med MP och V lagt om sin migrationspolitik så radikalt att de nu driver något de mindre än fem år sedan kallade för rasism. Utöver det kördes MP över i sin hjärtefråga om de tyska kolgruvorna och har även bevittnat S utmåla flyktingar och asylsökande som säkerhetshot. Det finns ingenting som garanterar att sossarna skulle vara snällare mot C och L, och därför ska inte en mittenregering vara det första alternativet om Alliansen spricker. Ingår L i regering tillsammans med S är risken stor att stödet för partiet tar skada – det är inte en situation ett parti med 5,5 % av rösterna ska försätta sig i.

S har den senaste mandatperioden lett en historiskt dålig regering och det är inte önskvärt att de sitter i regering de kommande fyra åren. Ulf Kristersson bör istället bilda en moderat enpartiregering som tar stöd av KD, C, L och SD i budgetomröstningen. Viktigt att komma ihåg är att det borgerliga samarbetet inte behöver klyvas isär på grund av att Alliansen inte längre finns. Alliansen skapades för att bryta socialdemokraternas maktmonopol och fyllde sin roll väl mellan 2004 och 2014. Det gör den inte längre. M kommer på egen hand kunna driva sin politik och få stöd från SD för denna samtidigt som ett aktivt budgetsamarbete med de tre övriga Allianspartierna förs.

SD har hittills inte fått inflytande enligt definitionen att inflytande endast kan uppnås via regeringsställning och budgetsamarbete. Däremot har de fått stort inflytande om man ser till den migrationspolitik som förts och förespråkas av de två största partierna. En riksdagsmajoritet är numera för en stramare migrationspolitik vilket innebär att den politiken kommer vara den som gäller. Vilka C och L samarbetar med ändrar inte det faktumet. Då blir frågan: är det Löfven eller Kristersson som kommer föra den bästa politiken i övriga sakfrågor? För mig är svaret självklart. Blockpolitiken kommer brytas, men inte på det sätt Stefan Löfven förordar.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Sju partier och Bellman går in i riksdagen…

Det finns mycket att säga om valet. Oerhört mycket. Om rasistdemostrationer, om glädje och lättnad och om besvikelse och upprördhet. Om att inget av de numer otaliga och högst tvivelaktiga partierna som ville kom in och tog plats i riksdagen, om att SD, sin ökning till trots, inte blev så stora som man kunde befarat och att deras ökning verkar ha avstannat. Moderaterna behåller sin plats som näst störst, sossarna gör sitt sämsta val någonsin, även om V gott skulle kunna ta och tagga ner lite. Liberalerna parkerar på ungefär fem och en halv procent, inte storslaget men med allt i åtanke, ganska okej. Dessutom växer LUFs representation på flera håll.

Dessvärre är nog valet och tiden dessförinnan på många sätt och vis, åtminstone ur ett större perspektiv, den enklare delen av processen. Nu tar den svåra vid. Vi har haft en historiskt svag minoritetsregering, förstås ingenting emot drömregeringen från ‘78, men riskerar nu att det blir ännu värre. Sitter nuvarande regering kvar har den ännu mindre stöd  än tidigare. Spelar det egentligen så stor roll med några procentenheter hit eller dit? Förmodligen inte. Maktförhållandena mellan blocken kvarstår, med andra ord har vågmästaren kvar sitt inflytande.

I bästa fall kommer nästa mandatperiod präglas av väldigt lite, utöver händelselöshet och oförmåga att göra så mycket det vill säga, och i värsta fall av en himla röra för att uttrycka det milt. Problemet är till stor del att makten över det här ligger just där man sällan vill att någon makt överhuvudtaget ska ligga, nämligen hos SD. För SD bryr sig inte. De bryr sig inte om demokratin. De bryr sig inte om Sverige. De frodas istället i kaoset och ju mer kaos desto mer kan de peka och visa på alla dessa problem de uppfattar: “etablissemanget klarar inte av att styra Sverige”. Det är på precis det sättet extremister kommer till makten vilket är varför det vilar ett stort ansvar på de andra representanterna i riksdagen att inte låta det gå så långt. Samtidigt får man inte kompromissa alltför mycket med sina väljares förtroende heller. Att man från bland annat sossehåll då intar en ganska aggressiv ton och trots fina ord om motsatsen inte visar sig helt kompromissvillig är därför ett riskabelt spel.

Rätt förvaltat kan vi kanske ha en tid framför oss av relativt lugn, kanske en period för långsiktighet och en möjlighet att tona ner stridsropen lite. En återgång till det mer normala när ödmjukheten börjar kicka in. På andra sidan finns däremot andra som inte är helt otänkbara. Sannolika? Kanske inte, men närvarande, latenta. Förhoppningsvis kan vi nu också lämna alla oerhört tröttsamma valrörsfloskler bakom oss men, det behövs vuxna i rummet och nu behöver de ta ansvar för Sverige och ta tag i Sverige och så vidare och så vidare. Avslutningsvis ska man komma ihåg att 74,5 procent inte röstade på något av ytterkantspartierna och att 82,5 inte röstade på ett fascistoid parti, så låt inte dessa styra landet. Sverige som land och dess demokrati ska ju trots allt utvecklas, inte avvecklas.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Vilket samhälle vill du ha?

Nu är det inte långt kvar. Snart kommer vi få veta vilka det svenska folket tycker ska få leda Sverige. Det har valet ser ut att bli det viktigaste någonsin. Alla opinionsundersökningar insinuerar att inget block kommer att få egen majoritet. Det innebär att partier som står utanför den traditionella blockpolitiken får oproportionellt mycket makt att bestämma hur Sverige ska styras. Men det här är inget nytt. I månader, nej i år har medier snackat om regeringsbildningar och vem som ska få stöd av vem. Det har inte undgått någon att ett missnöjesparti med nazistiska rötter, Sverigedemokraterna, har stigit i opinionen.

Men hur kan man tänka när det är dags att rösta? Val kan för vissa handla om att välja det minst dåliga alternativet. För andra kan det handla om att välja ett parti man brinner för. Det går även att rösta för ett partis åsikt i en eller flera sakfrågor. För min del handlar det till viss del om det andra alternativet men mest ett fjärde alternativ. Det alternativet handlar om att jag och (nästan) alla andra i Sverige har chans att visa vilken riktning vi vill att vårt land ska ta. Vi har faktiskt chans att välja vilket samhälle vi vill ha. Det är helt fantastiskt när man tänker på det.

Men tyvärr är det få partier som pratar om vilket samhälle de eftersträvar långsiktigt. Istället väljer partierna att fokusera på sakfrågor. Sakfrågor är självklart viktiga men det är även viktigt att prata om ideologi, värderingar och drömsamhällen. Partierna är inte särskilt vana att diskutera det. Det märktes tydligt när SVT frågade Socialdemokraternas partisekreterare, Lena Baastad om deras värderingar. Hon svarade i princip att deras värderingar ändras beroende på världsbilden. Detta är absurt. Värderingar är det som ett parti ska vara byggt på och om man ändrar på dem beroende på världsbilden går det inte att lita på partiet överhuvudtaget. Det visar på att partiet inte har någon moralisk kompass och kan ändra åsikt när som helst om vad som helst. Det känns väldigt tveksamt att rösta på ett parti som agerar så.

Drömsamhällen är något som är byggt på ideologi. Det finns tre stora ideologier idag och en fjärde ideologi växer sig större och större. Ideologierna har egna drömsamhällen som mål. Jag har valt liberalismen och inriktningen socialliberalism för att den ideologin överensstämmer med min vision. Socialliberalism vill att individer ska ha möjlighet att leva sina liv som de vill. Alla ska, oavsett sina förutsättningar, ha samma möjligheter men måste inte nödvändigtvis ha samma slutmål. Samtidigt ska staten inte lägga sig i individernas beslut utan enbart finnas där för dem som behöver den. Det är socialliberalismens grundprincip och anledningen till att jag röstar på och är aktiv inom Liberalerna.  

När du röstar visar du inte enbart var du står i sakfrågor. Det jag har försökt förmedla med den här texten är att det även är viktigt att tänka långsiktigt. Det du röstar på kommer inte enbart påverka den här mandatperioden utan även flera framöver.  Därför är det också otroligt viktigt att utnyttja att vi får rösta. Det är många som känner att deras röst inte spelar någon roll. Men det stämmer inte. Din röst kommer att avgöra vilka som får makt att bestämma Sveriges riktning. Ta chansen och påverka! Du kommer inte ångra dig.  

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

« Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑