De tomma ordens eko

Den 11 Juli är det 25 år sedan folkmordet i den bosniska staden Srebrenica ägde rum. 8 000 bosniska muslimer mördades av serbiska styrkor i det område FN märkt som säkert. Att detta tilläts hända ses av de flesta som ett svek och ett misslyckande. ”Never again” är ett uttryck som ofta används för att visa solidaritet med offren vid folkmord som dessa, krigsbrott såväl som andra brott mot mänskligheten. Uttrycket användes för första gången i det sena 1940-talets Israel när man talade om förintelsen, och det fick popularitet tack vare rabbinen Meir Kahane. Det var tydligt att man aldrig fick låta något liknande ske igen. Frågan är dock om inte uttrycket tappat sin innebörd efter att folkmorden i  Rwanda och Srebrenica, samt mer nyligen Assadregimens slakt i al-Bayda och Ghouta, ägt rum framför ögonen på västvärlden. 

Under 1992 röstade Bosnien för självständighet från Jugoslavien. Detta ledde i sin tur till förföljelse och etnisk rensning utfört av serbiska styrkor. Många var därför tvungna att fly sina hem och fann tillfälligt skydd i staden Srebrenica. Srebrenica blev som stad i östra Bosnien, med sin närhet till serbiska gränsen, en strategiskt viktig stad. Detta utifrån den serbiska strategin om ett etniskt rent serbiskt territorium. Stadens population växte från 9 000 invånare 1992 till 42 000 invånare i mars 1993 då bosnier vällde in från närliggande byar ödelagda av serbiska styrkor. Enligt FN så var dessa människor nu i en så kallad safe zone och den franska generalen Philippe Morillon lovade att han aldrig skulle överge dem. Problemet var att dessa områden var svåra att försvara och att det krävdes betydligt fler trupper stationerade i zonen för att de skulle var säkra på riktigt, vilket påpekades av den brittiska försvarssekreteraren Malcolm Rifkind 3 juni 1995. 

Det hela slutade i att serbiska trupper intog staden och dödade 8 000 bosniska muslimer på elva dagar mellan 11 och 22 juli 1995. Våldtäkter, tortyr och massavrättningar är bara några av de saker bosnierna utsattes för. Allt detta trots att de lovats skydd av FN. För att “never again” ska ha någon faktisk betydelse bortom ett symbolvärde så krävs det handling för att förhindra och stoppa massmord som dessa. Det kan handla om att sätta in direkta militära styrkor för att försvara civila och pressa ena sidan till förhandlingar, upprätta “no fly zones” eller förstöra flygbaser. Detta är i många fall ett måste för att minimera antalet döda i en väpnad konflikt. Det handlar helt enkelt om att gå från ord till handling i förebyggande syfte, för att förhindra massmord, tortyr och död. 

Det ska nämnas att Ratko Mladic, den serbiske generalen ansvarig för Srebrenica, ställdes inför rätta. Det gjorde även Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten som 1999 utförde etnisk rensning på kosovanerna, den muslimska majoritetsbefolkningen i Kosovo. Det ska även nämnas att västvärlden tog militär aktion när Daesh utförde folkmord på yazidier i Irak. Faktumet är dock att västvärlden mer eller mindre har blundat när Assad gasat civila med sarin, tittat åt andra hållet när Kina satt 3 miljoner uigurer i koncentrationsläger och ignorerat när ryska luftvapnet bombat flyktingläger i Idlib.

Frågan är dock om vi klarar av att vända trenden? Kommer “never again” någon gång vara mer än tomma ord? Det som i nuläget kan sägas är att vi behöver ha en stark respons vid brott mot mänskligheten och att vi måste vara beredda att agera när det faktiskt behövs, istället för att blunda och svika våra medmänniskor. Endast på det sättet kan vi få de tomma ordens eko att upphöra. 

Leonard Bektas

Vice ordförande LUF Västmanland

 

Vi måste bekämpa extremismen bättre

I en tid då extremism i allmänhet, men högerextremism i synnerhet, växer och blir allt mer etablerad i samhället krävs det att de demokratiska krafterna gemensamt står upp för våra grundläggande demokratiska värderingar.

Idag är demokratin i världen hotad från flera håll och ett av de största hoten är den extremism som allt mera etablerar sig på flera platser i världen. Extremism är en ytterlighetsrörelse som vanligen söker totala lösningar på problem, lösningar som därför ofta blir väldigt ensidiga. Vanligen har de extremistiska rörelserna enbart ett eller ett fåtal problem i åtanke som de verkar för att lösa. Det är idag inte heller helt ovanligt att unga människor, vanligen killar, engagerar sig i extremistiska rörelser och som sedan har svårt att ta sig ur dessa. Det råder generellt en stor okunskap om vad radikaliseringen av unga i samhället leder till. Därför anser jag att det här är ett av de viktigaste samhällsproblemen vi snabbt behöver hitta en lösning på för att värna det demokratiska samhället.

Vi behöver hitta lösningar för att både minska risken för att unga människor engagerar sig i dessa våldsbejakande rörelser och samtidigt öka möjligheterna för att de ska lyckas att lämna den rörelse de en gång gett sig in i. Jag vill påstå att ungdomar som radikaliseras inte bara skapar en ofrihet för sig själva utan även inte sällan till samhället, sina närstående, sina lärare och kamrater.

Jag tror att en väg för att minska rekryteringen till dessa våldsbejakande extremistiska rörelser är att vuxensamhället kring den aktuella ungdomen hittar ett samarbete med varandra. Här anser jag att det är aktuellt att inkludera både samhällsfunktioner såsom skolväsende, polis, socialtjänst, men även när det är möjligt, vårdnadshavare och andra viktiga vuxna i ungdomens närhet. En insats som jag tror är både kostnads- och resultateffektiv är att lägga tid, kraft och pengar på utbildning för skolpersonal hur radikalisering hos ungdomar kan bemötas och förebyggas för att minska rekryteringen till dessa rörelser. 

Skolan är en viktig aktör i att bekämpa radikaliseringen av ungdomar då det är en naturlig samlingsplats för unga. Många lärare och övrig skolpersonal gör redan idag ett gott arbete för att vägleda och fostra ungdomar till att bli demokratiska medborgare. Däremot visar en undersökning av Teskedsorden att många lärare känner en påtaglig rädsla för att förvärra eller själva råka illa ut ifall de ingriper. Därför skulle en, från samhället, erbjuden kompetensutveckling för de lärare som möter dessa ungdomar troligtvis öka skolpersonalens känsla av trygghet och välmående.

Utan utbildning i hur man kan upptäcka och bemöta radikaliserat beteende kan man inte förväntas kunna agera effektivt och ändamålsenligt till gagn för eleven och samhället. För lärarnas skull måste de därför få utbildning i vilka tecken man kan se hos en ung individ som radikaliseras samt få stöd i hur man bör hantera detta. Varje ungdom vi kan förhindra att söka sig till antidemokratiska och våldsbejakande rörelse är en vinst för både individ och samhälle.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Ta mitt blod och ge mig pengar

Den stereotypa luf:arens favoritdag måste vara 18-årsdagen. Det är då man får röka, dricka, köpa aktier och framförallt: ha ännu en anledning att klaga på att man inte får handla på Systemet. I egenskap av mindre drogliberal, och inte så mycket av en festare inföll den dagen för mig i våras, och jag funderade länge på vilka privilegier jag nu hade; alla hade ju hajpat upp mig inför allt jag nu fick göra. Jag bestämde mig för att utnyttja det jag kände att jag faktiskt ville göra: ge blod. 

Jag begav mig till Blodcentralen och registrerade mig, de tog prover, och jag fick svara på ett antal frågor. Jag kom tillbaka några veckor senare när de kollat proverna; att allt stod bra till, och jag fick sitta ner och fika en stund innan. De hade allt möjligt man kunde välja, bland kakor, mackor och juicer. Sedan var det dags. Jag fick lägga mig på en brits och ge blod och därefter välja en gratis gåva i entrén på väg ut. Då vaknade liberalen i mig. Gåvor? Gratis? Det heter väl ändå kostnadsfritt?

Det visade sig att jag med nästan en halvliter blod i valuta kunde köpa från ett förutbestämt utbud. En trisslott, en t-shirt, ljushållare, kaffemuggar och lite annat. Jag började fundera på vad dessa kunde ha kostat. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att åtminstone någon hundralapp måste ha spenderats per genomsnittlig givare enbart på gåvorna. Och trots detta kunde jag inte välja att få ut dessa pengar, utan var tvungen att välja något de bestämt att jag “ville ha”. 

Missförstå mig rätt här, det finns säkert människor som tycker om dessa saker, plus att loggan på en del av sakerna har en pr-effekt. Men som liberal anser jag att man själv ska få välja vad man vill göra med pengarna, istället för att de ska köpa åt en. Jag hade mycket hellre fått lite pengar i utbyte mot att jag ger mitt blod, än en förutbestämd pryl.

Vid den här punkten i debatten skulle säkert någon invända med att detta leder till att fattiga försörjer sig på att sälja delar av sin kropp, och att det skulle vara oetiskt. Men faktiskt, vem försörjer sig på någon hundring var tredje månad? Det är inte rimligt. Dessutom är det i princip hela tiden mer eller mindre brist på blod, så det vore ju ett ypperligt tillfälle att lösa blodbristen, eftersom fler skulle lockas att ge.  Någon annan skulle invända att många arbetsplatser låter sina anställda ge blod på betald arbetstid, men det gäller ju rimligen enbart fast anställda personer. Det ger några hundringar via arbetsgivaren till de som redan har ett bra, fast jobb, medan låt säga en fattig student som jobbar som timanställt cykelbud får noll kronor och en pryl. Är det så olika vi värderar en påse blod? 

Efter lite efterforskningar fick jag reda på att man faktiskt fick betalt för att ge blod för bara några decennier sedan, men att man på senare tid slutat med det.  Jag tycker att det är dags att låta blodgivaren få mer frihet att välja och samtidigt mer motivation att gå och ge. Vi skulle på sikt kunna lösa blodbristen och rädda fler liv. Låt mig få pengar i utbyte mot att jag ger av mitt blodöverskott. Dessutom kan alla nyblivna 18-åringar tjäna på det eftersom det krävs en öl mindre för att bli lika full, i och med att man har lite mindre blod i kroppen. Så, ut och utnyttja dina möjligheter när du fyllt 18, men glöm inte att du också kan ge blod. Gå dit, ge, och hälsa dem att du nästa gång vill ha pengar. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Antisemitismens återkomst

“Every. Single. Time.” Citatet påträffade jag i ett inlägg på Instagram. Inlägget gjorde en poäng av att Minneapolis borgmästare Jacob Frey, som öppet stöttar Black Lives Matter-protesterna, har judiska föräldrar.  På den här Instagramprofilen, som har nästan hundratusen följare, uttrycks även en idé om att demonstrationerna skulle vara finansierade av den ungerska filantropen och affärsmannen George Soros. Hans judiskhet är en viktig del av narrativet, en sorts signal eller blinkning: “ni som vet, vet. “ 

De här veckorna skulle handla om det historiska förtrycket mot svarta. Tyvärr har judarna, som så ofta förr, blandats in i smeten. Därför vill jag i dessa dagar passa på att lyfta och upplysa om antisemitismens uttryck – och förklara hur judar som grupp alltför ofta dras in i konfliktens innersta kärna. 

Antisemitism tar sig oftast uttryck i när någon antar att folkgruppen judar har kollektiva mål. Det kan ha att göra med alltifrån Israels annekteringspolitik, upplösandet av de gamla traditionella nationalvurmande idealen för att ersätta dem med modernism eller “kulturmarxism”, till politiska rörelser som driver på avregleringar av marknaden för att kunna finansiellt utnyttja arbetar- och medelklassen. Alla dessa ansträngningar för att en dag skapa något slags judiskt herravälde. “Jews will not replace us” kunde man exempelvis höra från vit-makt-marschen i Charlottesville 2017. 

I likhet med  den ovan nämnda Instagramprofilen, finns det grupper över hela världen som ser samband mellan judar och gör dem till ideologiska objekt (trots den ytterst heterogena grupp de egentligen är). Eftersom, som konspirationsteorin hävdar, judar vill uppföra ett nytt herravälde tjänar de på när ländernas politiska institutioner är i gungning och förlorar legitimitet. Soros, påstår de vidare, betalar demonstranter för just det och borgmästare Frey skulle då med en sorts osynliga kopplingar i samma kedja av länkar, stötta dem. Allt det här skulle hänga ihop ifall det fanns belägg för det. Spoiler alert: Det gör det inte. 

Denna förklaringsmodell har gjort det lätt för makthavare att alltid konspirera mot judarna i tid av kris och osäkerhet. Det gjordes innan andra världskriget, det gjordes i kommunismens Polen vilket resulterade i att mina morföräldrar flydde till Sverige 1969 och det gjordes även under flyktingkrisen 2015, för att bara nämna några exempel. 

Idag handlar det om att Black Lives Matter-protesterna efterfrågar en systematisk förändring och vill ha ut vit makt-idkarna ur Vita Huset. De avskriver amerikanska politiska institutioner sin legitimitet (vilket de har all rätt att göra). Rasisterna blir defensiva och konspirerar fram teorier. Återigen var det judarnas fel. Every. Single. Time. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Distansundervisningen har sina fördelar

Jag sitter vid skrivbordet med frukosten bredvid mig och ska snart logga in för dagens första lektion. När jag kommer in kan jag se hur vissa av mina klasskamrater fortfarande ligger i sängen med slutna ögon.

Vi gymnasieelever har studerat på distans sedan i slutet av mars och med tiden har jag konstaterat att både disciplinen och engagemanget i skolan har sjunkit. I förra veckan kom det glädjande beskedet att ambitionen är att vi gymnasieelever ska få komma tillbaka i höst till normal undervisningsform. Jag hoppas dock att samhället drar lärdom av dessa månader av distansundervisning så det kan gynna både vår egen och framtida elevers skolgång. Jag tror att denna typ av undervisning kan resultera i en ökad inkludering av elever som tidigare har haft svårt att fungera i den ordinarie undervisningsformen som kräver täta sociala kontakter och god förmåga att samarbeta med andra. Jag tänker framförallt på de elever med längre frånvaroproblematik som ofta går under epitetet “hemmasittare”. Anledningarna till denna problematik kan vara vitt skilda skäl, men inte sällan handlar det om psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatriska funktionsvariationer. 

Enligt Skolverket och Skolinspektionen var det 2019 cirka 2000 elever som bedömdes som “hemmasittare”, men mörkertalet tros vara stort och enligt en undersökning från SCB 2017 rör det sig snarare om närmare 5000 elever. Oavsett hur många elever som är berörda så får man inte glömma att detta är individer som har lagstadgad rätt till att erbjudas en utbildning som passar deras specifika behov. Ett uppdrag som utbildningsväsendet idag inte lyckats uppfylla.

På många skolor har man under den tiden som man bedrivit undervisning på distans kunnat erfara att elev- och lärarnärvaron ökat rejält. Gissningsvis beror detta på att fler har kunnat delta i undervisningen även vid sjukdom som de vanligtvis varit frånvarande från skolan för samt att smittspridningen av de vanligaste förkylningssjukdomarna har minskat i samband med distanseringen. Detta har resulterat i att fler elever har kunnat ligga i fas med den av läraren planerade undervisningen och läraren har behövt lägga mindre arbetstid på att följa upp de elever som varit frånvarande. Även de elever som tidigare har klassats som “hemmasittare” har i denna undervisningsform visat sig gynnas i sin skolgång då de har kunnat delta i större utsträckning utifrån sina egna förutsättningar.

Man kan å andra sidan konstatera att många elever behöver den strukturen och sociala interaktionen som den ordinarie skolundervisningen erbjuder för att kunna prestera utifrån sin högsta nivå. Det är inte sällan i mötet och i dialogen med andra människor som kunskaper och insikter förvärvas. Vi behöver därför dra lärdomar från både de positiva och negativa effekterna av distansundervisning. Kanske är den digitala undervisningen ett gott komplement när man som elev eller lärare behöver vara fysiskt frånvarande från skolbyggnaden och andra människor av olika skäl, men har möjlighet att delta på distans. Jag tycker därför att Skolverket ska få i uppdrag att utreda huruvida distansundervisningen kan vara ett permanent komplement till den ordinarie undervisningen.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Bönder är också företagare

Att det finns bondevänliga medlemmar i Liberala Ungdomsförbundet som har fått den hemska idén att vilja slå ihop oss med Centerpartiets ungdomsförbund är nog känt för de flesta av oss. Vissa av dem motiverar det med drömmen om ett stort och mäktigt liberalt parti à la Macron. Andra romantiserar naturen och lockas av retoriken om en “levande landsbygd”; och en tredje grupp vill göra det för att inte L ska hamna under riksdagsspärren. Oavsett vilka anledningar man har till detta tänker jag ta mig friheten att påminna er om de liberala grunderna till varför detta är en dålig idé. 

Till att börja med är en av byggstenarna i vår ideologi den fria marknaden. När den appliceras på jordbruket ser vi till att vi får ett effektivt jordbruk som ständigt utvecklas. Många har svårt att se hur jordbruket skulle kunna ske på något annat sätt än idag, det vill säga åkrar som odlas nästan likadant som på 1800-talet. Men faktum är att många nya tekniker är på ingång för att mer mat ska produceras med mindre resurser, i synnerhet på mindre yta. Alltifrån maximering av solljus till avancerade växthus där man odlar i våningar, nästan som skyskrapor. Denna utveckling skulle kunna sänka matpriserna, minska svält och förbättra ekonomin, men när staten inför höga jordbruksbidrag hindrar vi just denna utveckling genom att subventionera ett ineffektivt jordbruk. Visste ni till exempel att man kan få tusentals kronor om året per hektar från oss skattebetalare om man hugger sin åker med lie? Vill jag se hur gammalt ineffektivt jordbruk går till kan jag gå till Skansen, men måste hela Sverige bli Skansen? En osund konkurrens uppstår med andra länders jordbruk, och staten lägger sig i en marknad de inte behöver röra. Dessutom leder det till att jag i egenskap av vegetarian måste betala för köttätarnas mat genom skatten. Hur är det valfrihet? 

Vidare till det här med “levande landsbygd”, ett fint slagord som blivit mycket populärt. Många svenskar bor förstås i glesbygd och tilltalas av denna paroll. Men  “levande landsbygd” skulle egentligen innebära att stadsborna måste betala för landsbygdsbornas leverne. Marknaden kommer att lösa det utan statliga landsbygdsstöd, ty bönder är som vilka andra företagare som helst. De har inkomster, utgifter och skatter. De har resurser som de omvandlar till en produkt som de säljer. Den enda skillnaden är väl helt enkelt att deras verksamhet upptar större yta än företag i städerna, vilket förklarar varför den måste ske på landet. Marknaden kommer att reglera var det finns, och var det inte finns jobb; vilket oftast leder till att människor flyttar dit jobben finns. Ända sedan den industriella revolutionen har urbanisering skett, och det finns mycket lite som talar för att det skulle förändras.

Staden är den ekonomiska motorn. I städerna bor man nära andra människor, medan självaste definitionen av landsbygd är just att man bor långt ifrån andra människor. Bor man i staden bor man nära till jobb, konsumtion, kultur och andra människor. Bor man på landet bor man långt ifrån allt detta, för att inte tala om att man blir bilberoende. Och givetvis har man rätt att bosätta sig var man vill, men bara för det kan man inte kräva att få sin livsstil betald av andra människor. Det om något är sosseri. Centern är ett intresseparti. Det är inte vi. Vi tror på marknaden, och att den är fullt kapabel att föra samhället framåt. Om marknaden visar att urbanisering är rätt väg att gå så kommer det att ske.

Slutligen ser jag hellre att vi sjunker under riksdagsspärren med flaggan i topp och går en ärorik liberal död till mötes än att vi säljer ut oss till bondepartiet. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Vem fan är liberal nu för tiden?

Orden ekar fortfarande i mitt huvud efter jag stigit av bussen och för länge sedan sagt hejdå till socialisten i min tvåa som jag tagit en fika med. Hon kanske har rätt för en gångs skull, tänker jag. Liberalerna ligger på 2,7 procent i opinionen och kollektivister vinner mer mark än någonsin. Tanken att bara släppa allt och skita i att fortsätta engagera sig för ett parti som ingen vill ha är ganska nära i stunder som dessa. Är min tid och mitt engagemang verkligen värt det?

Jag ska vara ärlig: ibland tvivlar jag på mitt engagemang. När det känns som att all tid som läggs ner på LUF, som kanske egentligen borde spenderats på att hänga med vänner eller på att hoppa studsmatta med min lillasyster, resulterar i 2,7 procent känns engagemanget jävligt meningslöst. Det är lätt att tappa modet och att bara släppa allt, men trots känslan av hopplöshet slutar man ändå inte gå. För det gör inte en folkpartist.

Det har inte varit enkelt att vara frihetligt sinnad i ett land där socialdemokratin, med några få års undantag, haft maktmonopol så länge någon egentligen kan minnas. Men trots detta har det funnits liberaler som stretat emot med full kraft och tagit strid för den lilla individen även när det har varit obekvämt. Det har inte varit självklart tidigare som parti att strida om till exempel fri abort och avskaffandet av sjukdomsstämpel för homosexualitet. Men våra föregångare gjorde det ändå. För det var rätt. Om kollektivistiska sossezombies på 50 procent en gång i tiden inte kunnat stoppa oss ska 2,7 procent inte heller göra det.

Jag tror att lågan som alla luf:are besitter när de tveklöst tar striden mot ofriheten är unik, trots det hårda klimatet mot liberalismen. Tanken att hålla ryggen rak även när det blåser skrämmer livet ur de flesta kollektivister både till höger och vänster. Att fortsätta kampen för sin sak även när stödet är litet är inget som partier vars enda existensberättigande är makt håller på med. Men det gör vi. För vad är engagemanget värt om det slutar handla om saker man tror på och istället börjar handla om att skaffa sig stöd? 

Vi har så många fler ofriheter att krossa, så många fler medlemmar kvar att värva och framförallt så många segrar kvar att inkassera. Ingenting kan stoppa oss då, inte ens 2,7 procent.

Kornelius Persson

Vice ordförande LUF Södra Älvsborg

Folkhälsa eller ingen hälsa?

I sin senaste krönika om folkhälsa och sjukvård skriver Marcus Willershausen att liberaler måste välja mellan att ta bort folkhälsa eller välfärd. Hela grundantagandet i texten bygger på att han misstar Timbroism för Liberalism. Se, att staten ska vara mindre och skatterna sänkas är liberala åsikter. Det är dock inte det enda som bygger upp liberalismen, utan fler värden kan ställas mot varandra. 

En liberal kan anse att sjukvården ska självfinansieras för att minska statens makt. Men även att livet är en rättighet och att man därför med skatter måste se till att alla har sjukvård tillgänglig kostnadsfritt. Oskar Linnros rappade 2007 att “välfärd kväver oss, men vi behöver den. När vi behöver slåss, svävar den över oss”. Dessa ord gäller än idag. Det här är en solidarisk syn på sjukvård. När du kommer in till akuten ska ingen behöva bry sig om ifall du druckit, åkt snowboard, ridit och ramlat av hästen eller på annat sätt utsatt dig själv för fara. De som är för skattefinansierad sjukvård är nog inte det av liberala ekonomiska skäl, utan rättighetsmässiga. Om det ses som en rättighet måste inte andra liberala grundbultar, som att få leva ditt liv som du vill, stöveltrampas för att kunna sänka skatten.

Folkhälsopolitiken i Sverige går ut på att ta pengar från medborgarna, ge till Folkhälsomyndigheten och be den behandla vuxna människor som barn. Att vilja minska statens utgifter är en sak, men att använda skattepengar för det är en annan. Om man står bakom folkhälsopolitik, med förbud, nudging, reklamblad och allt vad det innebär, så står man bakom att någon vet bättre än dig själv hur du lever bäst. Vi värderar ständigt livsstilar – varför är det mer rimligt att någon som lever sunt och blir gammal ska få kosta pengar än någon som lever kortare och drabbas av fetma? Värderandet av vilken livsstil som är värd att bekosta från offentligt håll är osundare än vilken livsstil som helst. Om man, som Marcus insinuerar, måste se till att minimera sjukdomsrisker för att det ska vara rätt att ge vård är den inte längre en rättighet. Då är medborgare istället arbetare i ett statsmaskineri vars liv upprätthålls så att hen kan fortsätta bidra.

Skattefinansierad sjukvård bör alltså i min mening ses som en ickevärderande rättighet, som den där vännen som tröstar dig när du spytt på bordet på en bar, även om du i allra högsta grad själv hade kunnat förutse vad som skulle hända om du klunkade åtta öl och tog några jägershots. Samtidigt ska vi se att en mindre stat är en bättre stat, och att vi därför också kan öka självfinansieringen av vården. Det här är dock alltså två skilda politiska områden.

Ett fritt samhälle kan leda till att fler dricker mer öl, vilket kan vara dåligt för deras hälsa. Samtidigt kan då tre nya mikrobryggerier startas och skapa arbetstillfällen och dra in skatt. Ett fritt samhälle kan också leda till att vissa själva tröttnar på ölmagen och tar bättre hand om sig. Vi bör absolut diskutera i vilken grad sjukvården ska vara självfinansierad, men låt oss först ta varandra händer och tillsammans börja med ett steg mot en mindre stat: slakta Folkhälsomyndigheten.

Skribentfoto: Marcus Willershausen

Max Hjelm

Före detta vice distriktsordförande LUF Storstockholm

Liberaler måste välja mellan folkhälsa och välfärd

Fredag. Man dricker för att det är både gott och roligt, man röker en cigarett för att jävlas med Annika Strandhäll och avslutar alltsammans på en snabbmatskedja lite för sent. Så kan ganska många svenskars ordinära fredagskvällar sammanfattas, åtminstone innan någon i Kina bestämde sig att avnjuta en dåligt tillagad fladdermus. 

Dåliga vanor som känns bra och gör livet lite roligare att leva är en central del av vår vardag, och det behövs inte en fredagskväll för att se exemplen på det. Trots att det är dåligt för hälsan äter många mer än 500 gram kött i veckan, avnjuter en kall Coca Cola till lunchen eller tar en extra bulle till fikat. Det finns många liberaler som romantiserar det goda livet och att man tar tillvara på det lilla extra i vardagen. Och varför skulle man inte göra det – att följa Edward Bloms livsfilosofi om allting gott och alldeles för mycket låter onekligen mer njutbart än att göra som Folkhälsomyndigheten och paternalistiska socialdemokrater vill. Det är därför LUF klär ut en förbundsordförande till en cigarett och sätter sig på en uteservering och protesterar mot ett dumt förbud mot att få röka på uteserveringar. Att det sedan visade sig att cigarettmannen, eller Joar Forssell som han också kallas, har astma och aldrig tidigare rökt spelar ingen som helst roll, det är principen som är det viktiga att stå upp för. Och då sätter man sig ner och röker bara för att jävlas med Annika Strandhäll.

Men hur väl rimmar den här folkhälsopolitiken, eller snarare motståndet mot den, med den svenska välfärdsstaten? Det korta svaret är; inte jättebra. Liberaler vill stå upp för fria individer som fattar egna beslut, och vi vill också stå upp för den smalare staten. Däremot är det sällan udden i kritiken mot den stora staten riktas mot sjukvården, och finansieringen av den. Samtidigt är det just sjukvården som tar smällen när folkhälsan försämras och behovet av vård ökar. Andelen svenskar med fetma har tredubblats sedan 1980-talet, och i dag har över en miljon vuxna fetma. Det krävs ingen nationalekonom för att inse att det innebär enorma summor pengar till sjukvården på grund av människors dåliga vanor som förvisso kanske gör livet mer roligt för stunden, men som i längden gör dem sjuka.

De statliga pekpinnarna för hur människor ska leva ska vara få som möjligt, men statens utgifter ska också vara så små som möjligt. Det blir en omöjlig ekvation att inte se till folkhälsan genom att propagera emot rökförbud och friskvårdsbidrag, samtidigt som man försvarar den gemensamt finansierade sjukvården. Statsapparaten idag är för stor och borde bantas. Det uppnår man inte genom att montera ner socialdemokratisk folkhälsopolitik samtidigt som man värnar deras allmänna sjukvårdssystem. Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Den socialdemokratiska attraktionen

Paradise Hotel, Hov1 och andra, oftast populärkulturella, fenomen är ting som för många spelar en speciell roll i deras liv. De är så kallade “guilty pleasures” – något som man skäms för att man gillar. Kanske beror det på att tingen är tabubelagda i den egna sociala sfären, att vi inte tillhör den tänkta målgruppen, eller så kanske det beror på att de inte riktigt stämmer överens med våra faktiska värderingar. I den här texten ska jag avslöja en av mina allra värsta guilty pleasures. Och nej, det är inte en tv-serie eller ett musikband. Det är något mycket värre än så, nämligen ett politiskt parti. Partiet that must not be named; Socialdemokraterna. 

Vi på högersidan av det politiska spektrumet är vana vid att sätta oss emot alla vänsterorienterade partier, särskilt sedan alliansen blev vår partipolitiska enhet. Hade vi fått välja hade vi valt en alliansregering alla dagar i veckan före det vi har nu. Vi gillar att referera till socialdemokrater som “sossar” som antingen är gråa vänsterkonservativa byråkrater eller de som tror att skattehöjningar är svaren på alla sociala problem. Trots det finns det en skamsen liten (mycket liten) hjärncell som viskar till mig; “men är de verkligen SÅ dåliga?”. Mitt korta svar är “ja”. Den interna debatten i mitt huvud ser däremot annorlunda ut. 

Som klassisk liberal brottas jag med många svårlösta frågor: “Går det att rättfärdiga nationalstaten? Är bistånd verkligen den bästa lösningen på världsfattigdom? Vad är en individ och kan man reducera denne till att endast vara en del av ett större kollektiv?” I sådana problemformuleringar är den liberala verktygslådan verkligen till bäst bruk. Men att vara liberal är enligt mig att vara humanist. Det är därför jag ibland tänker på det socialdemokratiska samhällsbygget och ler istället för att knyta näven. 

Att partiet som ständigt letar efter nya sätt att detaljstyra våra liv skulle vara humanister kanske känns motsägande, men i själva verket har det socialdemokratiska stora stats-projektet inneburit mycket som vi humanister har att vara tacksamma för; ett socialt säkerhetsnät som fångar upp de mest utsatta, en konstvärld som inte endast är beroende av kommersiella intressen och framförallt fria universitetsstudier. 

Jag säger inte att socialdemokraterna är att föredra över Liberalerna, inte alls. Jag säger bara att det finns starka ljusglimtar i det socialdemokratiska samhällsbygget som jag ofta gläder mig av. Och får man kolla på Paradise Hotel en timme om dagen i tre månader får man enligt mig också tidvis uppskatta Socialdemokraterna. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

« Äldre inlägg

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑