Nr. 4 2021

I länken nedan finner du årets fjärde nummer som bland annat innehåller:

  • Martin Norrby om landsmötet
  • Intervju med Jesper Ahlin Marceta
  • Cecilia Modig om Taiwan

Radikalt-forum-42021

Allt det där måste vi prata om igen

Timbros valmanifest presenterades i september under parollen “partiet du vill ha men inte kan få”. Valmanifestet innehåller 68 reformer för ett friare Sverige och påminner om något livsviktigt för borgerligheten: vi måste prata om reformer igen.

Det är nu mindre än ett år kvar till valet och borgerligheten har kört fast. Fokuset hamnar alltför ofta på spelteori, springa efter det som är snabbt och enkelt eller att fokusera på vad man är emot. Istället för att prata om de stora reformerna fastnar borgerligheten i bråk med Socialdemokraterna om fastighetsskatt och skatt på investeringssparkonton – debatter som mynnar ut i att försvara status quo istället för att ta strid för förändring. Borgerligheten säger nej till Socialdemokraterna istället för ja till sin egen politik.

Moderaterna bygger sin image på att vara ett alternativ till Stefan Löfvens regering i duglighet, men inte på ett vitt skild politik. I själva verket ligger Moderaterna och Socialdemokraterna väldigt nära varandra bland de mest diskuterade frågorna som migration och lag och ordning, och borde egentligen kunna enas över blockgränsen i flera frågor. Varför det inte blivit så får andra recensera, men det är tydligt att en liknande konflikt som fanns under Alliansåren i arbetslinjen mot Mona Sahlins rödgröna koalition helt enkelt inte finns idag. 

De andra partierna i den sargade Alliansen är inte mycket bättre. Liberalerna har gjort ett försök i Förortslyftet som går ut på att det inte ska finnas några utsatta områden 2030, med en ambitiös integrationspolitik, men som än så länge inte gjort ett större avtryck i debatten. Centerpartiet som 2019 tillsammans med Liberalerna var nöjda över Januariavtalet och de många liberala reformer som skulle genomföras tvingas två år senare att ägna all energi åt att svara på hur man vill eller inte vill samarbeta med Vänsterpartiet. Januariavtalet var med andra ord en bra konstruktion på pappret men har inte mynnat ut i den reformagenda man såg framför sig. Kristdemokraterna har precis som Moderaterna ägnat mycket kraft under mandatperioden åt att vara alternativet för alla som röstar höger och inte gillar varken invandring eller Stefan Löfven. KD har blivit partiet för kulturkrigarna till höger. Rent sakpolitiskt ligger trumfkortet i ett förstatligande av sjukvården, ett förslag som säkerligen kommer dra väljare 2022, men som är långt ifrån någon större reformagenda.

Annat var det 2006. Historieskrivningen är nästintill mytomspunnen. Alliansen fick egen majoritet och Reinfeldt och Borg rev av en reformagenda som vi sedan dess inte varit i närheten av. Jobbskatteavdragen som ersatte bidragslinjen, kunskapsskolan som ersatte flumskolan och avregleringar som gjorde Sverige lite friare och lite bättre. 

Reformivern stannade av inför valet 2014 och det var inte Socialdemokraterna som vann valet, det var Alliansen som förlorade det. Det politiska projektet hade blivit för trött. Reinfeldt och Borg tackade för sig och Löfven tog över. Alliansen splittrades. Valet 2018 kom och Alliansen knäcktes till slut. Sju år senare har Löfven knappt hunnit avgå innan historieskrivningen hunnit sätta sig om hans tid, där det varit mer fokus på att överleva med makten i sin hand än att genomföra stora socialdemokratiska reformer. Det är symptomatiskt att den största reformen som kunde genomförts av Stefan Löfven under hans tid som statsminister, förslaget om fri hyressättning i nyproduktion, istället blev det som ledde till hans fall.

Jag avundas den generation i Alliansen som hade ett större politiskt projekt att göra verklighet av. De som inte behövde bry sig om regeringsfrågan. Där fokuset låg på politiska reformer som gjorde Sverige mer liberalt. Timbros valmanifest sätter ord på allt det där borgerligheten borde prata mer om. Med ny energi kan borgerligheten driva igenom nya reformer under 2020-talet för att göra Sverige mer liberalt. För vi är väl mer än att vi inte är Socialdemokraterna?

Marcus Willershausen

Distriktsordförande LUF Storstockholm

Nr. 3 2021

I länken nedan finner du årets andra nummer som bland annat innehåller:

  • Emil Carlsson om Afganistan
  • Distriktsordförande Marcus Willershausen om borgerligheten
  • En kort hälsning från en italiensk partiledare

Radikalt-forum-nr-3-2021

100 år av kvinnlig rösträtt – men vi får inte bli slappa nu

Nu i helgen firade vi att det har gått 100 år sedan svenska kvinnor för första gången både kunde nyttja sin rösträtt och kandidera till riksdagen. Den liberala feministen Kerstin Hesselgren valdes in 1921 och lade sitt arbetsliv på att kämpa för högre löner för barnmorskor, kvinnors rätt till statliga tjänster med lika lön och hon förespråkade dessutom sexualupplysning och preventivmedel. Tack för din kamp.

Sedan Kerstins tid har många feministiska kamper vunnits. 1927 öppnades de statliga läroverken för kvinnor och 1938 lagstiftades det om att kvinnor inte ska kunna avskedas på grund av graviditet, förlossning eller giftermål. 1965 förbjöds våldtäkt inom äktenskapet, 1970 avskaffades sambeskattning, 1973 fick även pappor rätt att ut föräldraledighet och 1974 fick vi en liberal abortlagstiftning. 2019 infördes samtyckeslagen och 2020 infördes nya straffskärpningar mot hedersförtryck.

Vissa vill låtsas att dessa friheter har blivit givna svenska kvinnor tack vare någon form av inneboende godhet i den svenska kulturen. Det här är ofta samma personer som hävdar att invandringen måste begränsas eftersom den skulle utgöra ett hot mot “svenska värderingar”. De menar att den innebär att det kommer hit människor som har absurda idéer om vikten av kvinnans oskuld vid äktenskapet och ingen respekt för homosexualitet. Dessa xenofober bör komma ihåg att Sverige lagstadgade det föregående fram till 1921 och sjukdomsklassade det senare fram till 1979. Så medan de utnyttjar kvinnoförtrycket och skönmålar vår historia för att slå mot människor som flyr från krig och förtryck tänker vi som har drivit för riktiga feministiska segrar fortsätta driva för ännu fler.

Liberala ungdomsförbundet kommer alltid gå i bräschen för kvinnors frihet, och vår kamp ger resultat. År 2018 skrevs olaga integritetstrång, det vill säga förbudet mot hämndporr, in i Brottsbalken. Detta tack vare att riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson lyssnade på LUF. Det här är lagen som skyddar personer från att detaljer från deras sexliv sprids vitt och brett av till exempel ett hämndlystet ex, ett brott som framförallt drabbar unga kvinnor. Under de kommande hundra åren kan du förvänta dig fler feministiska segrar med LUFs signatur. Vi har aldrig gett upp förut, och vi kommer inte att göra det nu. Vi kommer arbeta hårt med att driva politiska reformer för att bekämpa både hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor. Vi kommer kämpa för den ekonomiska jämställdheten, för pengar ger kvinnor makt. Vi kommer stå upp för varje människas rätt att själv bestämma över sin kropp och sin identitet, i allt vad det betyder från abort till könskorrigering. Om KD i Salem vill bränna häxor på bål så vet de var de hittar oss.

Vi är tacksamma för alla de kvinnor som kämpade för våra rättigheter, rättigheter som vi alltför ofta tar för givna. De som vågade ta strid för sin samtid och andras framtid. För vår rätt att rösta, rätten till vår kropp och rätten att tjäna våra egna pengar. Vi i LUF fortsätter deras kamp, idag och imorgon.

Gabriella Toftered
Feministisk talesperson LUF

Karin Pettersson
Rättspolitisk talesperson LUF

Nr. 2 2021

I länken nedan finner du årets andra nummer som bland annat innehåller:

  • Vad Liberalerna skulle ha sagt i Almedalen om vi hade fått bestämma
  • Intervju med Fredrik Malm
  • LUF Uppsalas ordförande Hanna Deák om hur vi ska se på modeller kontra verklighet

Radikalt Forum Nr. 2 2021

Nr. 1 2021

Här kommer årets första nummer av Radikalt Forum! Under det kommande året kommer vi att ge ut ett nummer i månaden och alla nummer kommer att finnas tillgängliga här. I länken nedan finner du årets första nummer som bland annat innehåller:

  • Vad är politikens mål? Lång intervju med Jan Jönsson om ideologi
  • My Pohl från CUF dissar Liberalernas centraliseringsiver
  • En riktigt träffsäker ”Klivet bakom”-satirteckning

Radikalt Forum maj 2021

Radikalt Forum söker ny redaktion för 2021

I över femtio år har Radikalt Forum varit LUF Storstockholms medlemstidning. Den har fostrat chefredaktörer för Sveriges största tidningar, mängder av ledarskribenter och modiga partister. Nu har du chansen att bli en del av Radikalt Forums nya redaktion. Gillar du att skriva? Vill du testa dina vingar och skriva om något du faktiskt tycker, eller komma med skarpa analyser om det politiska läget? Oavsett vad så är Radikalt Forum något för dig.

Alla medlemmar i LUF Storstockholm uppmuntras  att söka till skribenter – det spelar ingen roll om du skrivit varje dag eller aldrig någonsin. Det viktigaste är att du tycker det är kul att skriva (och klarar av att hålla deadlines). Du förväntas skriva en artikel ungefär en gång i månaden, men det går alltid att skriva mer!

Vill du söka till redaktör för tidningen skickar du en provtext och en beskrivning om vad du vill utveckla med Radikalt Forum. Du skickar din ansökan till marcus@romb.luf.se

För att söka till skribent skriver du en kort motivering om varför du vill skriva för Radikalt Forum till marcus@romb.luf.se, och bifogar en provtext du skrivit.

 

Sista ansökningsdag till Radikalt Forum är 6 april. Din provtext kan vara en text du skrivit i skolan eller en text om en politisk fråga du vill lyfta. Texten ska vara minst 350 ord lång.

Frågor om uppdraget eller om ansökningen? Hör av dig till chefredaktör Marcus Willershausen på twitter (@solnasonen) eller mejl (marcus@romb.luf.se)

Sverige måste erkänna skulden i samefrågan

Lihkku Beivviin, Sápmi! Idag, den 6 februari, uppmärksammar vi samernas nationaldag. Samer har under århundraden gett en stark prägel på det land som idag utgör Sverige. För majoritetssamhället är dock kunskaperna om samer ännu bristfälliga, vilket syns i allt från undermålig undervisning till mer skrämmande inslag som fördomar, hot och diskriminering.

I dagens Sverige vandaliseras ännu samiskspråkiga skyltar, renskötsel saboteras, samisktalande utsätts för påhopp, och i allt från gruvbrytning i Girjas till avverkning i Loukta-Mávas har samers rätt till Sápmi reducerats till en intressekonflikt inom rättsväsendet. Mycket av detta bottnar i en total avsaknad av självinsikt om Sveriges beckmörka historia. Nuvarande lagstiftning ger i många fall inget svar på enskilda gärningar som sker med hatiska motiv, men när det kommer till tjuvskjutning av renar, något Ann-Helén Laestadius lyfter i sin nya bok “Stöld” behöver rättsväsendet visa känslighet inför att detta inte är jämförbart med annan stöld. 

När det gäller övergrepp som staten begått mot den egna befolkningen räcker det inte enbart med en ursäkt eller en vitbok. Årtionden av systematisk diskriminering, med allt från rasbiologiska skallmätningar, expropriering av mark, tvångsförflyttningar och tvångsomhändertagande av samiska barn, måste utredas och kartläggas grundligt. En sanningskommission leder inte enbart till bredare kunskaper om det förflutna, utan resulterar förhoppningsvis även i en framtida politik där samer har den starkaste rösten i frågor som berör dem. 

Sverige kan inte ha en hög svansföring internationellt när vårt egna ursprungsfolk inte erkänns som mer än en nationell minoritet. Till skillnad från Norge har Sverige ännu inte ratificerat konventionen om ursprungsbefolkningars rättigheter, ILO 169, vilket vi också kritiserats för av FN, OECD och Europarådet. Först när samerna fullt ut ges de konstitutionella rättigheter en implementering av konventionen medför kan Sverige med rätta kalla sig en “humaniär stormakt”.

De kriser och utmaningar Sverige nu står inför syns särskilt tydligt i Sápmi. Att Sápmi har delats upp mellan fyra stater är en kolonialistisk kvarleva som än idag påverkar vardagen – vilket coronapandemin varit ett tydligt exempel på. När det nordiska samarbetet misslyckas med att leverera lösningar på gränshinder blir detta extra kännbart i Sápmi. De nordiska sametingen bör därför ges särskilt inflytande över frågor som berör rörlighet och gränsöverskridande i norra Skandinavien. Klimatförändringarna sker snabbast i norra Skandinavien, och de känsliga naturförhållanden som möjliggör renskötsel påverkas i högsta grad. Få besitter den gedigna kunskapen om subarktiskt klimat som samerna har, och detta måste lyftas i klimatdebatten. 

Samhället i stort ger idag väldigt lite utrymme för mångfalden i det samiska livet. På sin höjd  reduceras det till en form av kulturutövande – exotifiering av samer som joikande renskötare är i stark kontrast till hur verkligheten ser ut. Samisk populärmusik, film och konst är på uppgång – och samtidigt måste upphovsrätten till mönster och former i samiska hantverk, duodji, stärkas. Kulturen får inte bära hela ansvaret – utan skolan och staten måste göra sitt. Rätten till de fem samiska språken måste ständigt garanteras, utvecklas och upprätthållas inom bland annat utbildning, vård och samhällsservice. Även utanför samiska förvaltningskommuner ska samiska vara livskraftiga språk i vardagen, och lika självklara som svenskan är för vårt land.

I en tid där länder runt om i världen rannsakar sitt förflutna och rasistiska arv kan och får Sverige inte ligga efter. Sverige behöver vara ödmjuka för den roll vi spelat och de konsekvenser som det fortfarande medför för de samhällsgrupper som utsatts. Idag glädjs vi åt att fira den samiska nationaldagen och uppskattar den enorma rikedom Sápmi erbjuder omvärlden. Att enbart uppmärksamma högtidsdagar räcker dock inte – det är dags för Sverige att göra upp med sin mörka historia i Sápmi. 

 

William Ejeborg, ledamot Internationella utskottet LUF

Karin Pettersson, ledamot Internationella utskottet LUF

Kritiken mot liberalismen måste tas på allvar

Du är liberal, och alltså ligger frihet dig varmt om hjärtat som kransartärer. Den syresätter hela din politiska organism, är kärnan i ditt tänkande. Eller? I Nina Björks bok “Om man älskar frihet – Tankar kring det politiska” ställs liberalers anspråk om frihetsbegreppet på sin spets, och utmanas på ett otroligt skickligt sätt. När jag läst sista sidan vill jag tre saker: 1) Formulera nya liberala försvar. 2) Att fler liberaler läser boken. 3) Att så få som möjligt på vänsterkanten läser den. Kort sagt: Stora delar är farligt bra. I slutet av boken märks dock Björks agitation mot liberalism där känslorna får ta överhanden och udden inte längre riktas mot riktig liberalism.

Björk använder sig nästan uteslutande av intern kritik på liberala idéer. Kritiken är hård, ofta rolig läsning och alltid med ett vackert språk. I ett avsnitt ger sig författaren ut på en resa för att visa problemen med meritokratitanken. En marsvarelse möter och har en diskussion med en människa. Vi får se hur vi förkastar forna slavsamhällen på moraliska grunder. Idag är istället tanken att vem som helst kan bli vad hen vill. Men föräldrarnas olika utfall, som skapas på grund av det meritokratiska systemet, skapar problem när de ger olika förutsättningar för barnen. Ska vi då ta bort barnen mer från föräldrarna?

En tanke som Björk nämner att den gamla Folkpartiledaren Bengt Westerberg lyft, och som inte är främmande för alla i Liberala Ungdomsförbundet heller. Men även OM föräldrarna inte längre skulle vara ett problem, så föds vissa ändå genetiskt med mer talang för något än andra. Är den biologiska lottovinsten värdig att ge olika utfall? Idag skiljer sex år i medellivslängd mellan de som har en för- och eftergymnasial utbildning. Björk frågar oss om det är lagom straff för att ha varit lat att leva sex år kortare. Eller är det för lite straff, för mycket? Om vi står för dagens ojämlika utfall är de som passar som “…akademiker, ingenjörer och verkställande direktörer också de personer som passar att ha pengar, hög status, bra hälsa och långa liv. Och det är inte individualism. Det är lögn. Ingen har en personlighet som passar för för tidig död.” Så skriver Björk, och det är svårt att inte hålla med henne. Då är argumentet som finns kvar för dagens ojämlika utfall att det fungerar. Det må det göra, men det är en helt annan sak än moralisk rätt och jämlikhet i möjligheter för människor.

På detta sätt fortgår det. Problemet är inte, som det ofta kan kännas från vänsterhåll, att Nina Björk inte förstår kapitalismen eller inte har läst liberala tänkare- utan att hon förstår dessa saker alltför klart. Hon ber oss erkänna problemen. Problemet att den politiska demokratin är maktlös inom vissa områden inför storföretagen. Att ojämlikhet i utfall inte bara är en positiv sak som morot åt strävan. Att marknaden inte uppfyller människors behov, utan pengainnehavares behov. 

På vissa ställen kan vi dock se hur likt monstret i Scoobydoo visar sig vara en människa när dragkedjan dras undan utgår hennes kritik mer från hat mot högern än tankar om liberalismen. Som när Björk attackerar RUT- och ROTreformerna och visar att de inte går ihop med liberalers strävan om att politiken inte ska bestämma över människors levnadssätt. Hon har såklart alldeles rätt. De nämnda reformerna är nämligen inte liberala. De är superbra för ekonomin och kan hyllas för hur de gjort svarta jobb vita. Men förebilden för förespråkarna är den politiska guden tillväxt, inte liberalism och en fri marknad. I en liberal form hade de tjänstesektorerna varit beskattade exakt likadant som andra saker. 

Så är vad jag vill säga att även när Nina Björk har fel så har hon rätt? Nej, så enkelt är det inte. I boken har Björk den sköna fördelen att få kritisera ostört utan att behöva visa vilken väg som vi kunnat gå istället. Hon slipper tacklas med de moraliska problemen i socialism och den despoti jag tror är oundviklig i ett försök att nå den. Om inte annat är det värt att läsa boken för språket, som släcker alla tvivel om Nina Björks kärlek till friheten. Det är superb huvudbry för oss liberaler. Borde vi förändra vår syn på vissa liberala principer, eller räcker det med att erkänna att ingen filosofi är absolut rätt? Liberalismen är en evigt växande, myllrande myrstack av idéer. Kritiken måste tas på allvar, för att skydda vår myrdrottning: Friheten.

Max Hjelm

Förbundsstyrelseledamot LUF

 

Alla borde få lära sig att simma

När testade du senast om du klarar av att simma 200 meter varav 50 meter på rygg? För många var det länge sedan och oftast ännu längre sedan vi gjorde det i kallt vatten på öppet hav med vågor som sköljer över oss. På uppdrag av Svensk Simidrott genomfördes 2018 en undersökning som visade att drygt var tionde vuxen uppgav att de inte var simkunniga. Samtidigt var det bara en av tre som uppgav att de faktiskt testar att simma 200 meter i sträck varje år. Svenska simförbundets simkunnighetsansvariga har varit tydliga med att simkunnighet är en färskvara och uppmanar alla att testa simförmågan varje år. 

Att alla, men framförallt barn, får lära sig att simma är inte bara en livförsäkring för individen själv utan även för samhället i stort. En person som kan simma kan samtidigt lära sig livräddning och på så vis hjälpa andra om ett drunkningstillbud skulle uppstå. Jag anser att vi måste hjälpas åt att få simkunnigheten att nå ut till alla. 

Jag är utbildad simlärare och har i flera år arbetat med att lära både barn och vuxna att simma, både i öppet vatten och i bassäng. Sedan drygt två år tillbaka jobbar jag för Stockholm Stad och har under hela min tid där uppmärksammat hur platserna till simskolan fylls upp i rekordfart. När en period avslutas möts jag ofta av frustrerade föräldrar som inte lyckats få plats i kommande period. Med utökat antal simskoleplatser skulle fler barn troligen få möjlighet att lära sig simma i tidig ålder.

En grundförutsättning för att ett barn ska kunna lära sig att simma är även att det finns tillgång till en simhall inom rimligt avstånd från hemmet. Det är något barn som barnen i exempelvis Ekerö kommun har blivit lidande av då kommunen ännu inte har en egen simhall. Tidigare har barnen från Ekerö kommun fått boka simskola i Stockholm stad på samma villkor som barn folkbokförda i Stockholm stad, men den möjlighet försvann vid årsskiftet 2020.

Att alla lär sig simma är enormt viktigt och barn ska inte behöva vara utelämnade till att deras vårdnadshavare väljer att sätta dem i simskola. Därför har även skolan ett viktigt uppdrag i att öka simkunnigheten hos den svenska befolkningen. Idag ingår simförmåga i kunskapskraven för årskurs 6 och 9 vilket gör att skolan förväntas ge simundervisning. Skolan har här ett kompensatoriskt uppdrag för att alla barn ska lära sig simma oavsett socioekonomisk- eller kulturell bakgrund. Även de barn som aldrig gått i simskola utanför skolan ska erbjudas tillräckligt mycket vattentid via skolan för att få möjlighet att lära sig simma. Detta måste vara tydligt reglerat så skolan inte kan komma undan. 

Att alla får möjlighet att lära sig simma, barn som vuxna, är viktigt. Att skapa ett samhälle där varenda individ är simkunnig är däremot en stor utmaning. En lättare utmaning är att ta sig iväg till en simhall och kontrollera att man klarar av att simma 200 meter varav 50 meter på rygg i ett svep, något som alla borde göra lite oftare.

Ebba Gretander 

Skribent Radikalt Forum

« Äldre inlägg

© 2021 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑