Hellre tänka fritt än tänka “rätt”

Det är mindre än en månad kvar till valdagen nu. För oss politiskt aktiva har dess annalkande varit en självklarhet i evigheter; den 9 september 2018 har hägrat vid horisonten sedan morgonen den 15 september 2014. Förberedelserna har trappats upp i månader, spekulationer kring resultat och regeringsbildning har varit på allas våra läppar i princip lika länge och nu är valrörelsen äntligen igång på riktigt. Journalister och partister är tillbaka från julisemestern, kampanjmaterial har lanserats, valarbetare har anställts och affischeringsstarten är olidligt nära. Sällan känns ett partipolitiskt engagemang djupare eller mer på allvar.

 

Men den beskrivningen gäller just oss. Vi som tillhör de så kallade politiska klasserna, som dryftar samhällsfrågor, partipolitik och ideologi vecka ut och vecka in, året runt, varje år. Vi får inte glömma att vi är en minoritet. Den självklarhet med vilken vi navigerar i det politiska samtalet är vilt främmande för en ansenlig del av de röstberättigade. Enligt SCB beslutar sig en tredjedel av väljarna för vilket parti de vill stödja först sista veckan. Och vet du hur stor (eller liten) DN:s morgonupplaga egentligen är?

Självfallet innebär inte detta att en tredjedel av väljarna aldrig funderar över samhället de lever i, eller att de inte har någonting de vill förändra. Den viktigaste insikten är snarare att många i vår närhet uppfattar Sveriges formella politiska system som lite av en dimhöljd djungel, där kartan ständigt ritas om och folk upplevs säga annat än vad de egentligen menar. Ofta är den ideologiska förankringen outtalad och underförstådd – även när det är just den, med sin människosyn, sina värderingar och sin framtidsvision, som är som mest avgörande.

Det är här vi kommer in. Du och jag.

Många av oss upplever nu att nära och kära som kanske aldrig riktigt förstått vårt partipolitiska engagemang trevande väcker frågan. Undrar, försöker förstå, vill ha vägledning på främmande mark. Detta gäller inte bara förstagångsväljare, utan även veteraner som överväldigas av allt de tycker sig ha missat sedan sist. Låt oss välkomna den chansen. För att värva och övertyga, förstås, men låt oss även försöka se ett vidare perspektiv.

Med risk för att låta som en halvtrött partisekreterare som försöker organisera valrörelse på en lite för liten budget: det är de personliga samtalen som räknas. Men inte bara för att samla röster och plocka procentenheter. Värdet av att fler engageras i de politiska samtalen, åtminstone en gång vart fjärde år, är långt större än så.

För det är där, mellan människor som i förtroende resonerar kring sin omvärld, som engagemang föds på riktigt. Det är där den hälsosamma demokratin lever – och överlever. Den enskilda väljaren är mer än en pinne i statistiken, till för att köpas med godis och slagord. Om vi kan förvalta det intresse som nu väcks kan det i bästa fall leda till ett livslångt engagemang, och till en dialog där fler känner att de har makten att själva driva sina intressen.

Så låt oss försöka locka fram de större idéerna. Led samtalen kring middagsbordet eller i baren, om du orkar. När någon undrar över en sakfråga – förklara. När någon frågar hur de ska rösta – ställ motfrågor och försök identifiera deras kärnvärden. Presentera även dina meningsmotståndares bästa argument, om de inte är närvarande i rummet. Det kanske inte alltid leder till tre röster på Liberalerna, men det måste få vara okej. 

Att ge någon annan de första nycklarna till självständig, informerad och kritisk reflektion är värt en hel del, det också.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det missnöjda missnöjespartiet

Ibland så förklaras demokrati lite enkelt som att det bara handlar om folkets vilja och att det är denna som ska gälla och styra. En majoritet vill något och vips, så är det så. Med det som utgångspunkt försöker många ofta kritisera det som ibland kallas för det “politiska etablissemanget”. Man utmålar en elit som inte gör, eller någonsin gjort annat, än att arbeta med politik. Därav skulle de på något vis vara mindre lämpade att lyssna på folket och driva den demokrati de är en del av. Exempelvis så är just Sverigedemokraterna med sina likasinnade, inte bara här utan även bortom våra gränser, duktiga på att driva den tanken.

Men, som de som är engagerade i ungdomsförbund redan vet är det inte alls så enkelt. Politik handlar inte bara om att luta sig tillbaka och tycka saker. Det är i själva verket väldigt, väldigt mycket jobb bakom. Som så ofta är det väldigt enkelt att sitta på läktaren och kritisera förutsatt att man inte behöver göra något själv. På många håll i landet blev just det ett bryskt uppvaknande för många lokala, framför allt sverigedemokratiska, föreningar.

 

I Sverige finns 290 kommuner, i 129 av dessa har SD inte lagt ett enda eget budgetförslag sedan förra valet. I vissa där de faktiskt gjort det har de som bekant vid ett par tillfällen blivit avslöjade med att kopiera budgetar från sina föreningar i andra kommuner. Att man tydligen faktiskt måste göra något,  i synnerhet om man vill driva “förändring på riktigt”, som de gärna profilerar sig med, verkar ha kommit som en chock. En ännu högre siffra är 188, antalet kommunala mandat som är vakanta eller tillsatta med vildar. Att ställa kostnader för olika grupper mot varandra anses ofta lite ofint, men man kan inte anant än undra hur mycket pengar man skulle kunna spara på dessa ledamöter som inte gör något alls.

Utöver det är det också viktigt att notera att i den där siffra 188 gömmer sig också något annat som bör vara väldigt oroande för de flesta, förmodligen även för partier i fråga självt. En av de där vildarna är nämligen Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) ledare som sitter på ett SD mandat i Ludvika kommun. Samma NMR som skapade rubriker  i Almedalen och som Jimmie Åkesson under sitt tal kallade för fega och ville förbjuda. Han kom i grund och botten in därför att partiet fick fler röster än vad de förväntade sig och därmed fuck problem med att fylla sina platser. Betänker man att SD sannolikt riskerar att öka ytterligare i det här valet, finns det sannolikt skäl att oroa sig över vilka som kommer att sitta på de där stolarna.

Flera av deras sympatisörer vill gärna tro att det här kanske är begränsat till kommunal nivå men nej, knappast. Efter valet hade SD 49 riksdagsmandat, idag har de 42. Hela åtta av deras riksdagsledamöter har lämnat partiet. Däremot lämnade även en moderat ledamot och gick över till SD. I övrigt har inga andra partier tappat ledamöter i riksdagen. SD har tappat åtta. Dessutom har det här också lett till att vi numer rent tekniskt sett har nio partier i riksdagen. Av dessa åtta har nämligen fyra, hälften, gått över till Alternativ för Sverige (AfS) och fortsätter till del att lämna interpellationer och motioner.

 

Hur någon förväntar sig att Sverigedemokraterna ska kunna styra och hålla ihop ett land när de inte ens klarar det med sitt egna parti är fascinerande. Att rösta på SD är inte att uttrycka missnöje mot hur Sverige styrs och fungerar, det är att kasta in en skiftnyckel i maskineriet.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Upp till kamp, liberaler

Snart är det val. Vet man inte det är man antingen en komapatiemt eller så har man bott under en sten väldigt länge. Sen jag gick med i LUF för ett och ett halvt år sedan har valrörelsen varit krukan av guld som väntar vid regnbågens ände, vår chans att byta ut sossarna i Rosenbad. Det har skrivits ett oändligt antal debattartiklar där regeringen kritiserats i allt från sin migrationspolitik till sin folkhälsopolitik där vi stått på barrikaderna (twittrat lite argt) tillsammans med vänner i MUF för friheten att kunna köpa en kall alkoglass. Det finns helt enkelt en miljon anledningar varför vi måste byta regering efter den nionde september.
Det som komma skall är kulmen av mångas politiska engagemang efter år av långa tågresor för kampanjer, debatter in på småtimmarna eller skrivande som sker i sista minuten för en medlemstidnings skull. Samtidigt är det början för så många – de som kommer värvas på ett bokbord och övertygas om att lägga sin röst på ett liberalt parti. Snart är de inne i bubblan där CL betyder Café Liberal och inget annat och snart kan de texten på baksidan av LUF Storstockholms gåvobevis till talarna utantill. Ett politiskt engagemang kan ge så mycket om man vill. 
De senaste veckorna har dominerats av värme och bränder men likt regn kommer politiken att komma tillbaka på dagordningen när sommaren går mot sitt slut. Vi liberaler har mycket emot oss – populister, extremister och socialister. Det kommer inte bli lätt, men det ska det inte heller vara. Vi måste göra oss förtjänta av hundratusentals röster för att överhuvudtaget sitta kvar i riksdagen och få möjligheten att göra Sverige lite friare var dag. Partiet har de senaste åren varit som en förälder man tjatar på när de går och fattar dåliga beslut. Man har blivit arg och velat slita sitt hår i ren frustration. Men de är ju ändå ens förälder. Det finns ingen bättre. Man kommer köpa en mugg med ett fint budskap eller stå i en valstuga och prata med både trevligt och otrevligt folk. Just nu är det vad liberalismen behöver från oss och liberalism är vad Sverige behöver. 
Efter den nionde september kommer det räknas procent och pratas mer om regeringsfrågan än vad det någonsin tidigare gjort. Spelteori och taktik kommer fortsätta prägla svensk politik en lång tid framöver, det finns inget som talar för det motsatta. Men fram tills dess finns det inget annat än att göra sitt yttersta för att övertyga massorna om varför Sverige fortfarande behöver ett liberalt parti i riksdagen som driver en frihetlig politik med individen i fokus.
Ta hand om varandra och lämna ingen bakom. Välkomna alla nya med öppna armar. Vilken resa det kommer bli. Tio poäng till den som med säkerhet vet vart vi är på väg. Nu kör vi.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Mer inte mindre EU

Det har nog inte undgått någon att det brinner på många håll i Sverige. Det är så många skogsbränder i hela landet att vår egen brandkår inte kan hantera dem alla. Men vet ni vad som hänt då? Jo, flera EU-länder har kommit till undsättning och skickat brandbilar, flyg och personal. Under den här sommaren har jag blivit ännu mer övertygad om att Sverige behöver mer, inte mindre EU.

Det gläder mig att Liberalerna har valt EU som prioriterad valfråga. Eftersom det finns partier som inte vill vara med i EU så måste det finnas någon som påminner om allt det fina som Sverige har fått av unionen. Någon måste påminna om freden som rått i Europa sedan EU bildades, om fri rörlighet, om frihandel och så mycket mer. Någon måste nämna hur EU har gjort enorma klimat- och miljösatsningar genom att bland annat förbjuda flera giftiga ämnen och ta stort ansvar för att hjälpa andra länder. Jag kan skriva hur mycket som helst om det positiva med EU.

Men nej, EU är inte perfekt. En negativ aspekt som brukar nämnas är att det finns en hel del krånglig byråkrati som kan vara svår att förstå även för den mest insatta politikern. En annan är att beslut som fattas av andra länder kan komma att påverka Sverige även om Sverige tyckte annorlunda. Det här är aspekter som inte går att förneka. Men det gäller att kunna väga nackdelarna mot fördelarna. 

Ett vanligt argument mot EU är att det finns medlemsländer såsom Polen och Ungern som visar på fler och fler diktatoriska tendenser och som kränker mänskliga rättigheter. Många har reagerat på att EU verkar vara lamslaget och inte sätter någon press på länderna. Men det här är inte en anledning till att lämna unionen. Tvärtom är det en anledning till varför samarbetet måste stärkas och utvecklas. Det skulle leda till att medlemsländerna kan ställa högre krav på varandra och ge tyngre påföljder om regler inte efterföljs. En svagare union, eller ingen union alls, skulle inte kunna påverka medlemsländernas agerande.  

Internationellt samarbete är något som vi måste främja. De flesta problem som världen stöter på idag är svåraom inte omöjliga för enskilda nationer att lösa själva. Att människor tvingas fly sina hemländer, klimathotet, fattigdom, – dessa är inte problem med enkla lösningar. Det här är problem som kräver att flera människor, ja flera nationer jobbar tillsammans. Här kan EU visa framfötterna och Sverige bör vara med och hjälpa unionen att hitta lösningar.

Den här sommaren har förstärkt min tilltro till EU. Medlemsländerna har visat att man hjälper och stöttar varandra. Det visar vilken enorm potential unionen har. Det är fantastiskt och något som vi kan vara stolta över.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

Den ryss nu kommer, eller inte

En junikväll när VM-fotbollen tog en paus var jag iväg och såg den svenska filmen “Den blomstertid nu kommer”. Västerbron sprängs, riksdagen jämnas med marken och Hesa Fredrik skriker redan i första akten. En dystopi? Javisst. Men filmen påminner oss om en verklighet vi till varje pris ska undvika, men samtidigt vara beredda på. Omvärldsläget förändras till det sämre. Det har bara gått några år sedan Ryssland annekterade ukrainska Krim och bara några veckor sedan “den fria världens ledare” beskrev Europeiska Unionen som en fiende. Att Sverige skulle vara en vara en trygg bubbla som inte påverkas av vad som sker runtomkring oss är en falsk fantasi som enbart gynnar de intressen som vill att vi är sårbara.

Där man rimligtvis bör landa är någonstans mellan de olika ytterligheterna “lägg ner försvaret” och “ryssen invaderar Gotland imorgon”. Sverige kommer inte att gå under varken imorgon eller i övermorgon men reella hot mot oss existerar. Påverkansoperationer för att förändra opinionen i landet och sprida desinformation är några få exempel på någonting Sverige och svensken bör vara medvetna om. Därför skickade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tidigare i år ut broschyren Om krisen eller kriget kommer till samtliga hushåll i landet. Den innehåller information om hur man ska hantera en kris och vad för slags beredskap man bör ha. Samtliga boende i Sverige ska ha en beredskap för att klara sig själva under minst 72 timmar vad gäller mat, vatten, värme och kommunikation. Tyvärr är det alldeles för få civila som har  tillräcklig beredskap vilket är en naturlig följd av den nedmontering av totalförsvaret som skett sedan slutet av kalla kriget. Livsmedelslagrerna avskaffades, försvaret såldes ut och naiviteten präglade politiken alldeles för mycket. Idag råder det lyckligtvis en konsensus kring att vi måste spendera mer pengar på försvaret och se till att vi skaffar oss ett välfungerande totalförsvar igen, för Sveriges försvarsberedskap innefattar mer än att ha JAS Gripenplan, helikoptrar och ubåtar – och sedan tro att det räcker.

Ett exempel på en kris att hantera är de pågående skogsbränderna runtom i Sverige som nu är mer omfattande än skogsbranden i Västmanland 2014. Som en följd av dessa har politiker naturligtvis gått ut och kritiserat den beredskap som funnits och de otillräckliga resurser som finns. Alliansvännerna i Moderaterna gick ut och kritiserade regeringen för att man inte köpt brandflygplan utan istället lägger pengar på att subventionera elcyklar. Undertecknad skulle förvisso gärna avskaffa de subventionerna och lägga på totalförsvaret men när man inte själv lagt några pengar på brandflyg i sina budgetar de senaste åren blir det bara politisk pajkastning som är rent ut sagt pinsam. Försvarsdebatten förtjänar bättre. Dessutom behöver inte Sverige egna brandflyg – att ha det skulle inte vara ekonomiskt försvarbart. De senaste dagarnas kraftsamling där flera länder skickat brandflyg och helikoptrar visar vikten av europeiskt samarbete där man hjälper varandra vilket inte bara är gynnsamt ekonomiskt, utan även ur ett säkerhetsperspektiv. Länder som hjälper varandra krigar inte med varandra. 

De senaste åren och dagarnas utveckling visar precis varför ett starkt försvar är en nödvändighet. Det är min innerliga förhoppning att den här frågan seglar upp i valet som en nyckelfråga där partierna som satt vid makten under nedrustningen är ärliga och självkritiska. Att låtsas om att misstaget inte begåtts är sällan en lyckad strategi. Nu ska fokuset ligga på att rätta till misstagen, för något annat än det är inte acceptabelt.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

”Mer EU” är faktiskt ingen universallösning

Europa. En världsdel med årtusenden av gemensam kultur, av gemensamma språk och av gemensam historia. En världsdel där välupptrampade handelsvägar leder kors och tvärs över alla de tillfälliga gränser som genom seklen har dragits upp för att sedan smulas sönder igen. Det kulturella släktskapet är lika ofrånkomligt som uråldrigt, och har lagt grunden för det samförstånd varpå Europa har byggt tidernas kanske mest framgångsrika freds- och frihandelsprojekt – samtidigt som vår kontinent rymmer en häpnadsväckande mångfald av kulturyttringar, traditioner och levnadssätt. Enhet genom mångfald har alltid varit Europas, och EU:s, främsta styrka.

När Liberalerna (och som vanligt, LUF) nu lyfter EU som en prioriterad valfråga är det otvivelaktigen med en brinnande passion för denna fredliga, familjära, frihetsvärnande gemenskap, och för det ekonomiska välstånd som det mellanstatliga samarbetet har möjliggjort. Samtidigt görs det med en eldfängd naivitet med vilken vi riskerar att skjuta oss själva i foten. 

Det är kanske dags att vi lyssnar lite mer på de röster som vill bromsa in den explosionsartade utvidgningen till ständigt nya verksamhetsområden – oftast vill de nämligen unionen väl.

Att de flesta frihetligt sinnade stöttar själva idén om ett europeiskt samarbete är en självklarhet. I grunden är EU en ekonomisk och säkerhetspolitisk sammanslutning som syftar till att värna stabiliteten i regionen genom att underlätta handel och diplomatisk kontakt. Inga konstigheter. Men att grundtanken är god innebär inte att vi kan sluta vara försiktiga med var vi placerar makt och inflytande över människors liv. Det innebär inte heller att de som förhåller sig skeptiska till specifika policyförslag nödvändigtvis vill underminera unionens kärnvärden. Det finns skäl att visa förståelse för de debattörer som allt oftare lyfter upp sin oro för ökande regleringsbörda och oroväckande överstatliga ambitioner, även om man inte behöver dela alla deras slutsatser. Det handlar, som så många gärna uttrycker det, om att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Närhelst makt centreras gör man nämligen klokt i att vara försiktig. Även om EU:s konstitutionella ramverk är stabilt och risken för en fullständig totalitär omsvängning inte tycks överhängande börjar varje sjumilavandring mot storhetsvansinne med ett enda kliv. Även socialliberala världsförbättrare kan bli närmast tyranniska i sin iver att använda ett effektivt verktyg för att bedriva ”objektivt bra” politik – och socialliberaler är knappast det största hotet. Utan en klar bild av EU-samarbetets syfte riskerar dess funktion att urvattnas, och medborgarnas förtroende att urholkas.

Vissa samhällsproblem kanske faktiskt är vettigare att lösa på en administrativ nivå som ligger så nära människor som möjligt, och olika lösningar kanske fungerar olika bra i länder med olika rättstraditioner och välfärdsambitioner. Socialpolitiken, till exempel. Och om alla tvingas göra likadant förloras möjligheten att uppnå olika resultat och därmed utvärdera olika institutionella modeller genom inbördes konkurrens. Likriktning dödar nytänkande.  

Mer EU behöver faktiskt inte nödvändigtvis betyda ett bättre EU, på samma sätt som mer stat inte behöver betyda en bättre stat. Det liberala projektet handlar om att flytta makt från statsapparaten till den individuella människan och de små gemenskaperna, inte enbart om att flytta den från en offentlig maktapparat till en annan, ännu större. Därför bör subsidiaritetsprincipen värnas och EU hålla sig till de naturligt gränsöverskridande frågor som är samarbetets kärnuppgifter.

För att sammanfatta: Det är lite som med barn. Man kan älska dem oändligt, och ändå sätta gränser och ställa krav när man uppfostrar dem. På samma sätt borde vi liberaler kunna älska EU och unionsprojektets grundvalar – utan att fördenskull bli blinda för byråkratins brister.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Mitt hemland

I samband med Liberalernas dag i Almedalen och relaterade mediaframträdanden tog vissa tillfället i akt att på olika sätt göra sig lustig över deras (och vårt) vurmande för Europa och EU. Ryggmärgsreaktionen att svara negativt på förslag om exempelvis eurons införande i Sverige eller etablerandet av en EU-federation är å ena sidan besynnerligt och å andra sidan nästintill fascinerande. Bland de många politiska frågor som finns diskuteras nog få så extremt begränsat som de som berör EU, trots deras oerhörda relevans. Det är förstås helt på sin plats att eventuellt inte hålla med om förslagen i sig, men nog bör väl också denna typ av förslag och idéer få mer utrymme i den offentliga debatten.

Samtidigt som man inte diskuterar denna sorts frågor särskilt mycket har det även blivit till en grej – och detta är på inget sätt ett enbart svensk fenomen – att klaga på att man styrs från politiker och byråkrater i Bryssel utan att man har någon insyn. Hela den premissen i sig är förstås absurd eftersom de som styr i Bryssel antingen är direkt eller indirekt placerade där av folket, mycket enligt samma principer som i nationella regeringar och parlament. Till detta kommer förstås också det låga valdeltagandet i EU-val och bristen på kommunicerad EU- politik från de politiska partierna.

Vidare är det förstås också en väldigt märkvärdig tanke att uppröras över att vi “styrs från Bryssel”, som om avståndet till platsen där ett beslut fattas vore relevant. Någon av den åsikten bör även stödja att Köpenhamns lagar ska gälla i Malmö.  

Men det är ändå något som håller på att förändras i grunden vad det gäller EU och ännu mer vad det gäller Europa. Det är en långsam utveckling och den möter en hel del motstånd, men framtiden känns trots allt detta ljus. Bland unga är det inte alls ovanligt att man börjar betrakta EU och Europa som något självklart man är en del av och något som är en del av en själv. Personligen och för folk runt omkring mig har detta bland annat gjort sig påmint nu i tider av studenten och överväganden om vart man ska ta vägen sedan. 

Ett ganska bra tag nu har jag gått runt och till stor del ironiskt kallat Europa för mitt hemland på ett eller annat sätt. Men i takt med att tiden går börjar ironin avta. Sverige är litet men Europa är stort. Det är värt att stå upp för och inte bara påminna sig själv om, men kanske i synnerhet också andra, för vårt hemland Europa.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Tankar inför Almedalsveckan

Almedalsveckan… Den vecka på året då hela det politiska Sverige samlas på samma plats. En vecka där vem som helst kan komma i kontakt med politiker på alla nivåer. En får tycka vad som helst om Palmes tid som statsminister men Almedalsveckan är definitivt något positivt. Framförallt för att det är demokratisk. Men vad händer när krafter som verkar mot demokratin får delta? Vad händer när ett event som ska lyfta upp demokratin istället betraktas av allmänheten som ett pr-jippo för eliten? 

Vi börjar med den första frågan. Förra året fick den Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillåtelse att hyra ett tält i Almedalen. I år har de nekats till det men har istället fått tillgång till stora scenen. Det innebär alltså att de kommer att finnas på plats i Almedalen även i år. Det går att argumentera för att i demokratiskt samhälle så ska alla åsikter vara tillåtna även de som är direkt emot demokrati och tron på allas lika värde. Men samtidigt gör NMR:s närvaro att många känner sig ovälkomna och direkt hotade. Själv har jag judisk bakgrund och går ständigt runt med en davidstjärna runt halsen. Jag åkte till Almedalen förra året gjorde NMR:s närvaro mig definitivt obekväm. När några kompisar gick fram för att prata med NMR höll jag mig på säkert avstånd. Är det demokratiskt när ett evenemang som ska vara öppet för alla tillåter närvaron av de som direkt hotar vissa individer eller grupper? Det är svåra frågor att svara på men definitivt värda att tänka på. Personligen så kommer jag inte låta NMR:s närvaro hindra mig från att åka till Almedalen.

Den andra frågan handlade om att vissa tycker att Almedalen har blivit ett PR-jippo för eliten. Det kan till viss del stämma. Det kostar mycket med till exempel boende under Almedalsveckan vilket gör att vissa stängs ute. Samtidigt går det att boka klassrum i skolor och liknande vilket inte alls behöver bli särskilt dyrt. På ett eller annat sätt så går det för de allra flesta att besöka Almedalsveckan om de vill.

Almedalsveckan hade aldrig blivit så stort som det är idag om inte företag och organisationer såsom PR-byråer hade deltagit. Det hade inte marknadsförts lika mycket och det hade inte varit lika många människor där. Så enkelt är det. På så sätt går det att argumentera för att det har gjort Almedalen mer demokratisk att flera olika organisationer och företag deltar. Det är dessutom positivt för besökarna att inte bara kunna prata med politiska partier utan även med företrädare för andra sorters organisationer. 

Almedalsveckan är ett fantastisk roligt och lärorikt tillfälle som möjliggör för en att fullständigt få nörda ner sig i ett ämne man tycker om. I mitt fall är det politiken men det finns gott om seminarier och diskussioner inom andra områden. Har ni chansen ska ni definitivt åka dit! Om ni inte vill göra det för er egen skull så gör det för demokratin.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Sverige, älskade vän

I  VM-tider är det viktigt att det svenska fotbollslandslaget har någon klatschig och enkel slogan. Svenska Fotbollsförbundet har valt “Vi är Sverige”. Men vilka är egentligen Sverige? Är det blonda killar från Nacka eller förortskillar med rötter från både Bosnien och Kroatien? Det är en fråga som många vill diskutera, och många är det som träffar snett varje gång. Senast var det Björn Söder från Sverigedemokraterna som uttryckte sig på ett välbekant men likväl vidrigt sätt om att judar och samer inte är svenskar. Han upprepade samma sak som han sagt för några år sedan och det bör inte komma som en överraskning att en sverigedemokrat håller fast vid ett rasistiskt ställningstagande. Varje gång någon, en politiker i synnerhet, vill börja definiera vad andra människor är och kan vara ringer det en varningsklocka om ett samhälle vi inte bör eftersträva. Ett samhälle där individens frihets stryps och totalitära krafters makt ökar.

Sverigedemokraternas nationalism går ut på att man bara kan vara det ena eller det andra. I deras värld är det otänkbart att människor kan vara en mängd olika saker vilket blir allt mer paradoxalt ju mer globaliserad världen blir. I principprogrammet från 2011 står det att “den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska”.

Sverigedemokraternas nationalism är ytterst trångsynt. Vad vi istället bör lyfta fram är en gemenskap som vem som helst kan ta del av, oavsett var du kommer ifrån eller vem du är. Den gemenskapen kan finnas på en lokal nivå och ta form i att svära åt de på TVn som benämner Solna som Stockholm men den kan också finnas på en europeisk nivå. En gemenskap som är väldigt viktig för oss liberaler är den om ett fritt Europa som möjliggörs tack vare en europeisk union. Där kan vi stolt titta på de saker som förenar oss och gör dagens Europa lite bättre än gårdagens. Att vara stolt över sitt land och lyfta fram det står inte i strid med att ha värderingar om internationalism och globalt samarbete nära hjärtat.

Men vad är positiv nationalism, patriotism som klingar bättre, rent konkret?

Det kan vara att dansa runt en midsommarstång eller att sjunga nationalsången innan landskamper. Utan krav på att du ska ha rätt id-handling eller rätt ursprung. Bara för att det bör ställas krav på både språkkrav och samhällskunskap för att bli medborgare betyder det inte att en mur kring svenskheten byggs, för den ligger och väntar välkomnande.

Just fotbollen som i dagarna är oerhört aktuell är en fin återspegling för hur vi bör eftersträva att samhället i stort ska se ut. Det är via fotbollen som många nyanlända lär sig språket, träffar vänner och får bekantskap med svenska traditioner och vår kultur. Det bästa vi kan göra för integrationen är att skapa en inkluderande svensk kultur istället för att låtsas om att det inte finns någon.

Att samlas kring en tv-skärm och skrika efter svenska mål när vi firar midsommar inne på Fisjt Olympiastadion, klaga på Systembolaget och hoppa som grodor är vad de flesta svenskar kommer ägna sig åt de stundande dagarna. Och vilka som är svenskar är inte upp till Björn Söder eller någon annan politiker att bestämma.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det politiska läsandet

Mitt politiska engagemang inleddes någon gång i början av högstadiet, när jag en solig dag i juni stormade in på mitt lokala bibliotek för att låna varenda bok de hade om miljön och klimathotet. Traven jag plockade med mig därifrån innehöll allt från Al Gores klassiska En obekväm sanning till lättare skrifter om varför man borde bli vegan, och jag fick kila fast den mellan utsträckta händer och haka för att kunna få hem allt. Det blev en oerhört intressant sommar, även om åtminstone hälften av böckerna lämnades tillbaka utan att jag hade hunnit läsa dem.


Senast imorse hade jag komjölk i kaffet, men åtminstone en sak bär jag fortfarande med mig från den där bibliotekstraven: tron på det politiska läsandet. Luf:are och folkpartister är ofta stolta över vår gemensamma bildningstro (och generella nördighet), och det gör vi helt rätt i. Historie- och sakkunskaper fördjupar diskussionen på ett sätt som är närmast nödvändigt för reell samhällsförändring, och mer filosofisk förståelse för ideologi är oerhört värdefullt för att utveckla sitt självständiga politiska tänkande. Debatter och debattartiklar kan ge mycket, men att sätta sig med en längre text om samma ämne i några dagar ger ofta naturligt utrymme för egen reflektion på ett sätt som stannar med en långt efter att det sista ordet är läst.

Därför skulle jag varmt vilja rekommendera att du tar chansen i sommar och läser någonting facklitterärt, även om du är ledig från skola eller universitet. Nej, du behöver inte plöja Adam Smiths samlade verk eller en hel Ayn Rand-tegelsten om det inte känns lockande, men jag kan innerligt rekommendera F.A. Hayeks Vägen till träldom eller John Stuart Mills Om frihetenför ögonöppnande och lättsmälta liberala klassiker. Från 2000-talet kan nämnas Johan Norberg och Mattias Svensson. För den mer sakpolitiskt nyfikna – leta i närmsta bokhandel eller hos Timbro förlag, eller be om tips från närmsta ungdomsförbundare på Twitter.

Trevlig läsning!

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

« Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑