Fortnite inte en fråga för Stefan Löfven

Gaming är en fantastisk hobby som kan bidra till att öka din kreativitet och fantasi, sammankoppla dig med personer med liknande intressen, eller helt enkelt ge dig en liten endorfinkick om det är ett riktigt bra spel. Tyvärr är allt inte perfekt inom gaming och det har länge varit ett omdiskuterat ämne om våldsamma spel göder våldsamma barn. Men nu har en ny debatt kommit upp, i regeringen den här gången. Frågan om vi verkligen ska ha så kallade “lootlådor”.

Lootlådor finns i många spel, ofta i first person shooter-spel som exempelvis Fortnite, Overwatch och Counter Strike. Det är lådor som man kan köpa för spelets egna påhittade valuta. I Fortnite heter valutan till exempelvis V-Bucks. Dessa “pengar” går oftast att tjäna ihop i spelet, men det är väldigt svårt och man får inte så många för varje uppdrag eller liknande man gör. Istället kan man köpa spelets valuta för riktiga pengar. Men vi kommer tillbaka till det senare. När du köper och öppnar en lootlåda får du föremål. Dessa väljs ut slumpvis och det kan vara till exempel vapen eller kläder, så kallade skins, med mera. Det är olika stor sannolikhet att få olika sorters vapen eller skins och vissa föremål är väldigt sällsynta. När du får ett sådant extremt sällsynt föremål finns det hemsidor där du kan auktionera ut det för extremt mycket pengar just på grund av dess raritet. Därför anser nu regeringen att lootlådor är en form av lotteri som kan leda till spelmissbruk och att det borde begränsas i Sverige då det oftast är barn och ungdomar som ägnar sig åt den typen av verksamhet.

Egentligen är det dock inte dessa lootlådor som är problemet. Anledningen till att man tar bort dessa är på grund av att man kan spendera riktiga pengar på dem och det kan ses som spel om pengar. Därför kommer regeringen inte åt själva problemet om de förbjuder lootlådor. Förbudet är bara en snabb och enkel lösning som inte kommer åt kärnan av problemet. Absolut räknas det inte längre som ett lotteri för man kan inte köpa och sälja de föremål man får och göra vinst på det, men om regeringen verkligen bryr sig om beroende och missbruk borde de förbjuda in-game-purchases. Det är det riktiga problemet, att man kan betala för att komma längre i ett spel. Helt plötsligt blir framgång i spelet ett tecken på rikedom snarare än ett tecken på skicklighet. 

Förövrigt tror jag inte att Sveriges regering eller riksdag är kapabla att besluta om detta. Spel med dessa funktioner är i de flesta, om inte alla, fall internationella. Att förbjuda lootlådor eller in-game-purchases i Sverige skulle minska spelmarknaden här eftersom spelföretagen antagligen skulle sluta sälja spelen i Sverige på grund av de förlorade intäkterna från lootlådorna. Om man däremot skulle ta upp detta problem på EU-nivå skulle det tas på större allvar av spelföretagen, och då kanske de skulle börja producera bra spel istället för att bygga sina affärer på problemspelande. Oavsett var man står i diskussionen kan vi vara överens om att detta inte är en fråga för Sveriges riksdag och regering, utan istället en internationell diskussion som bör tas upp på rätt nivå. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

De nya klimatförnekarna

Förutom några konservativa troll på twitter, var tog klimatförnekarna vägen? När den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman raljant twittrare ut ”Global uppvärmning?” som svar på en kall väderprognos verkade alla avstånd från eller fördöma honom. I klimatfrågan i stort verkar partierna vara överens i sann svensk anda – 1,5%-målet ska nås och klimatet räddas, inget snack om saken. Problemet är att endast Mali och Gambia når klimatmålen i nuvarande takt, medan vi andra länder knappt kvalar till 1%.

Något spår av klimatrealism finns inte. Ministrar hyllar Greta Thunberg och uppmanar oss att ta in hennes budskap – att lyssna på vad forskningen säger – men fortsätter som att tiden är oändlig. En regering som tillåter Ringshals 1 och 2 att avvecklas, Nordens största oljeraffinaderi i Lysekil att byggas ut och Arlanda att expandera har varken lyssnat på forskningen eller på Greta. Förhoppningsvis framstår dualismen som genomskinlig. De vet att det inte spelar inte någon roll om politiker på något teoretiskt plan håller med Greta Thunberg så länge de agerar annorlunda.

Inte för att oppositionen är bättre. I frågor som välfärd, migration och kriminalitet råder domedagsstämning. Men kring den fråga som faktiskt är existentiell finns en teknikoptimism som skulle få Star Treks skapare Gene Roddenberrys vattenglas att framstå som halvfullt. Utsläppen ska inte bara minska ner till en klimatneutral nivå – de ska bli negativa. Högerns universallösning är att allt som rör sig ska elektrifieras och kärn- eller vindkraftverk ska göra omställningen möjlig. Utsläppen från den ökade konsumtionen som följer den gröna tillväxten tas inte hänsyn till. Inte heller hur det ska finansieras.

Media går inte heller utan skuld. SVT lyckades under den senaste partiledardebatten i Agenda koka ner klimatfrågan till att vara för eller emot kärnkraft och bensinskatt. Inramningen av frågan är lika skev. I ideologiska frågor, som rör som vilka värden som är åtråvärda och vilka som är förkastliga, är det rimligt att lyfta fram båda sidor och stå neutralt i mitten. Sådan är inte fallet när det rör sig om forskning, framför allt inte sådan med så stark konsensus bakom sig som IPCC. Det är inte neutralt att ställa vetenskaplig konsensus mot förnekandet av den.

På andra sidan Atlanten i den amerikanska samhällsdebatten talas det om ”climate delayers”, personer som erkänner att utsläppen av växthusgaser påverkar klimatet men som vilseleder debatten på andra vägar. Klimatuppskjutare förenklar lösningen till att bygga fler vind- eller kärnkraftsreaktorer, förminskar klimatkollapsen till någonting som i värsta fall kommer tvinga Bangladesh att bygga dammar eller skjuter upp den till en katastrof som våra barnbarn kan drabbas av. Det vill säga det mesta av svensk offentlighet.

Enligt det klimatpolitiska ramverket ska Sveriges nettoutsläpp ligga på noll år 2045. Sedan 80-talet har utsläppen minskat med 20% medan tillväxten ökat med 80%, men för varje dag som går kommer omställningen bara bli mer smärtsam. När vi vaknar upp en dag och inser att det enda alternativet är Per Holmgrens klimatdiktatur kommer de ansvariga vara de som inte gjorde tillräckligt. Ska klimatmålen nås räcker det inte med att göra oss av med klimatförnekarna, utan klimatuppskjutarna ska bort de med – helst igår.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Blundar liberaler för samhällsproblemen?

Varför är inte liberaler alarmister? Hur kan liberaler behålla sitt lugn i tider av ökande gängvåld, klimatförändringar och flyktingströmmar? Är liberaler helt isolerade från verkligheten? Dessa frågor ska jag besvara med hjälp av en någorlunda kontroversiell ståndpunkt; den idéburna liberalismen är en avkomma från en av antikens livsfilosofier, stoicismen.

Som de flesta vet uppstod liberalismen under upplysningstiden. I och med naturvetenskapens framgång minskade trovärdigheten för kristendomen och de statliga institutionerna. Eftersom människan nu hävdades ha förmågan att tänka rationellt skulle man vara kritisk mot de sanningar som makthavare förespråkade. Upplysningen var också inspirerad av antikens Grekland på det sättet man lyfte upp individen. Detta svarar däremot inte på frågorna ställda i inledningen. Hur kan individualismen skapa en ideologi som verkar likgiltig till stora samhällsproblem? Det är där stoicismen kommer in. Stoicismens filosofi kan beskrivas ganska enkelt med en mening; Acceptera verkligheten som den är och försök inte manipulera dina existentiella villkor.

Ett av den stora stoikern Epiktetos berömda citat som de flesta kan förstå lyder: “Det är inte händelserna som oroar oss, utan hur vi uppfattar dessa händelser.” Människor i det civila samhället tenderar att oroa sig över det mesta. Blir de konfronterade av en tiggare blir de rädda och får dåligt samvete, är bussen sen blir de irriterade, blir de inte inbjudna till festen de ville gå på känner de sig ensamma och oförmögna. Detta trots att alla dessa händelser låg utanför deras makt att påverka.

Tro det eller ej kan man applicera denna livsfilosofi på Sveriges samhällsproblem också. Det ökande gängvåldet har gett upphov till mycket känslor som har gett kall till en hel del åsikter. Meningar som “ut med packet”, eller “ge dem alla livstids fängelse och utvisning”, kan man se i många kommentarsfält. Dessa åsikter har oftast känslan ångest som grund. Man känner sig inte trygg i vissa områden och skräms av bilden av att kriminella ska ta över delar av Sverige där inte rättssystemet gäller. Men ändrar dessa känslor på problemen? Visserligen inte. Det rationella är att utan att blanda in för mycket känslor utstudera vilka politiska reformer som faktiskt kan lösa dessa samhällsproblem.

Politik som syftar att lösa problem ska inte ha som slutmål att dämpa människors jobbiga känslor. Detta är varför liberaler håller sig lugna i samhällsproblem som ger upphov till mycket oro och fruktan. Att införa en flygskatt kanske inger känslan av att man räddar klimatet, men gör en väldigt liten skillnad i utsläppen. Att stänga gränserna och börja med återvandring som politiskt koncept kan inge känslan av att öka tryggheten och rädda välfärden, men på bekostnad av den laglydiga och framåtsträvande majoriteten av nyanlända som Sverige tagit emot. Liberalers attityd i samhällsfrågor är inte en form av likgiltighet till andras bekymmer, utan ett sätt att säkerställa att politiken vi för inte är ett resultat av destruktiv oro. Våra skattebetalares pengar förtjänar att spenderas bättre än det.

Skribentfoto: Privat

Leo Sokolow Romin

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

Hur gröna är elbilarna?

Det är glädjande att se alla initiativ som tas för miljön, och jag tycker det är jättebra när den gröna omställningen kan gå fort. Men man får inte glömma bort att tänka efter. De val vi gör nu måste vara hållbara på lång sikt för människor, miljön och ekonomin. Därför är jag skeptisk till att Sverige satsar så mycket på elbilar. Det känns inte helt genomtänkt.

Alla de vanliga elbilar lagrar elektricitet i litiumjonbatterier. Ett elbilsbatteri består i huvudsak av nickel, kobolt och litium. Som exempel innehåller det ledande elbilsmärket Teslas batterier 46 kilo nickel, 9 kilo kobolt och 7 kilo litium. Kobolt och litium har kallats den nya oljan, vilket syftar på att det finns mycket pengar att tjäna på dem – men också på att många människor far illa där mineralet grävs fram. Cirka 50% av världens kobolt utvinns i Kongo – ett land som knappast är känt för rättvisa arbetsvillkor. Dessutom är dessa ändliga resurser, och kommer ta slut förr eller senare. 

Ett annat problem med batterierna är att ingen riktigt vet om, och i sådana fall hur, man kan återvinna dem. De kan förstås inte bara slängas i naturen, dels eftersom de är giftiga men också eftersom de är brandfarliga om de är trasiga. Man arbetar på detta, men gamla litiumjonbatterier finns det redan högar av. Men, de är ju iallafall så himla bra för miljön, och trots allt är det vad vi måste prioritera nu, eller hur? Nja, det är inte nödvändigtvis sant. Elbilar är excellenta för den lokala miljön; bullret minskar avsevärt och mängden giftiga partiklar sjunker. Men det är inte helt givet att de är riktigt så effektiva för att minska koldioxidutsläppen som man hade kunnat hoppas.

Idag tillverkas de flesta batterierna i länder med en elmix som ofta består av en stor andel fossil el. Enligt en rapport från IVL (2017) kan det för de största batterierna ta upp till 20 år att ha “tjänat” på att ha köpt en elbil (om man kör lika mycket som genomsnittssvensken). För alla elbilar handlar det om flera års körning innan man har sparat in utsläppen genom att inte tanka diesel eller bensin, till och med för hybridbilarna.

För några år sedan skulle alla ha dieselbilar, eftersom det var så bra för miljön. De subventioneras, hyllades och såldes. Några år senare insåg man att det kanske inte alls stämmer. Nu ska dieselbilar förbjudas i Stockholms innerstad. Det vore onödigt att göra om samma misstag. Batterierna blir bättre, en batterifabrik ska snart öppna i Sverige och förhoppningsvis lär vi oss återvinna litiumjonbatterierna och kanske blir till och med arbetsvillkoren i Kongo bättre med tiden. Men låt oss undersöka alternativen också, innan vi lägger alla ägg i samma korg.

Kanske skulle vätgasbilar kunna vara en grej? Eller en helt ny sorts infrastruktur för kommunikationer? Eller något helt annat. Nu känns det som att man valde första bästa alternativ, gjorde det häftigt och gick raka vägen på det spåret, utan att riktigt stanna upp och reflektera.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

 

Sluta hetsa och bry dig istället

Politik är inte som andra intressen. Det krävs mer energi av dig än en vanlig hobby, och du spenderar antagligen orimligt många timmar om dygnet på att hitta aktuella fakta och kuriosa om en rad olika ämnen som du från början inte visste särskilt mycket alls om. Om du dessutom är med i ett politiskt ungdomsförbund där pressen är stor på att hålla sig uppdaterad är det lätt att det blir för mycket, vilket gör att du snart sitter där med en hel drös uppdrag och alldeles för lite tid. Särskilt i valtider.

Trots att vi ungdomspolitiker tar på oss rollen att vara grunden till framtidens riksdag och regeringar, ofta till och med genom att studera politik på universitetet, är det många vuxna som driver med oss. På twitter används hobbypolitiker som ett skällsord, och både anonyma troll och identifierbara människor skriver saker som “Håll käft och tat´ lite lugnt alla hobbypolitiker med Trumpångest,” och “Nu har ni hobbypolitiker haft er fest. Nu fortsätter vi politiska rörelser vårt arbete igen. Som vi gör varje dag. Bortom ert spektatkel.”

Varför ska jag som tror på något och faktiskt har mage nog att stå upp för min åsikt hålla käft och ‘tat lite lugnt’? Varför ska jag hålla käften när Sverige inte markerar tillräckligt tydligt mot Kina? Är det inte min rätt att stå upp för min åsikt?

Jag förstår verkligen inte vad som gör folk så provocerade av att ungdomar ger sig in i politiken och gör allt de kan för att påverka. Flera människor jag känner är helt utmattade året om på grund av diverse politiska uppdrag de har tagit på sig, bara för att de bryr sig så mycket om framtiden. Som politiskt aktiv har man telefonen med sig överallt och försöker att ständigt vara ‘in the loop’. Notiser för inrikes- och utrikesnyheter påslagna i varje tänkbar nyhetsapp, för att kunna vara först med en klok debattartikel eller kunna hänga med i debatten. Hyllor av böcker i huset, inte sådana man skummat igenom på bussen utan sådana som man noggrant läst och analyserat om både ideologi och sakpolitik. Det finns inget med detta som radierar okunnighet eller ovilja att dra sitt strå till stacken. Det borde inge hopp och framtidstro att ungdomar väljer en så meningsfull sysselsättning som politik istället för att sakna ambition. 

Sen är det det här med spektakel. Jag kan bara gissa vad användaren som skrev detta menar, men den gissningen är på “spektakel” som kongressmiddag, val-kickoff och kanske Joar Forssells ökända fimpdräkt som han bar i protest mot rökförbudet på uteserveringar. I synnerhet fimpdräkten. Det kanske ses som barnsligt och att det inte har någon reell effekt- so what? Det är inte fel att låta kreativiteten styra, särskilt inte när det är det som når ut till människor. I en värld där media och underhållning är den branschen som den ‘vanliga människan’ riktar sitt fokus mot finns det ett värde i att kunna använda det till sin fördel. Det kallas smart marknadsföring, och det är inte begränsat till ungdomspolitiker. Även om vi brukar lyckas bäst med det.

Det ska inte vara fel att engagera sig i Sveriges och sin egen framtid. Självklart bör man vara beredd på att möta kritik som ung i politiken, men någonstans måste barnsligheterna sluta. Det är inte vi som har något att säga som borde hålla käft. Det är inte vi som förstår behovet av bra marknadsföring som behöver sluta synas och höras. Det är inte vi som bryr oss om framtiden som är barnsliga. Det är ni som skiter i den som är det. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

En kongresshelg i Västerås

En lördagsmorgon i mitten av augusti, under Liberala ungdomsförbundets kongress 2019, skulle Romina Pourmokhtari ta över staffettpinnen från Joar Forssell som förbundsordförande. Detta visste vi förstås inte då och stämningen var spänd – båda sidor verkade vänta sig en förlust. Tidigare val har kallats för ordförandestrider och det berättas historier om en evig maktkamp mellan distrikten Storstockholm och Väst, där förlorarsidan inte pratar med den andre, stormar ur kongressalar och inte dyker upp på middagarna.

Liberalernas historia av interna strider går långt tillbaka. I början av 1900-talet, när andra partier bildade falanger i frågan om de skulle stödja nazisterna eller kommunisterna, var folkpartisterna upptagna med någonting ännu mer ödesdigert – ska sprit reglers hårt eller ska det förbjudas? Nykterhetsrörelsen klöv partiet i tu, till Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet, och de skulle inte enas med varandra förrän ett decennium senare. I slutet av 60-talet blev studentförbundet i sann tidsanda anarkosyndikalistiskt och behövde uteslutas. Ungefär samtidigt i ungdomsförbundet utmanade högerns Lars Leijonborg den dåvarande FPU-ordföranden Per Gahrton och vann efter att högerfalangen låste in ett av Gahrtons ombud på en toalett.

Dagens konfliktlinjer är något mer måttliga och går sällan längre än att Stockholm tycker att Väst är pojkrumsliberaler medan Väst ser Stockholm som sossar. Sedan tycker båda att distrikten ute i landet är lite konservativa. Detta förkroppsligades under en debatt om att sälja ut riksbanken. Förbundsordförandekandidaten från Stockholm ville avslå motionen medan den från Väst proklamerade att det inte handlade om vad som var samhällsekonomiskt effektivt, utan vad som var Liberala ungdomsförbundets plikt.

Tidigare samma helg blev dåvarande förbundsstyrelsen överkörda (med några enstaka röster) i frågan om obligatorisk förskola från tre års ålder. Förbundsstyrelsen är fascister, sade ett ombud i talarstolen. Nej, de är stalinister, förklarade ett annat. Efter en hetsk debatt med många stenar kastade, enades kongressen om att FS var ingetdera – de var prussiluskor.

LUF verkar gilla att bråka om namn och benämningar. En annan motion ville tillåta föräldrar att döpa sina barn till exakt vad som helst. Några skräckexempel från nej-sidan var Adolf Hitlerl, Josef Stalin och Jävla Horunge. Ja-sidan hade onekligen mer kreativa argument än att spåna på fula namn, till exempel att staten inte bör ha rätten att reglera namn ifall det skulle ske ett nazistiskt maktövertagande och judiska namn förbjöds. Nej-sidan slog tillbaka med att den hypotetiska naziregimen bara kunde införa en ny lag om tillåtna namn. Ja-sidans svar? Fri namngivning måste grundlagsskyddas.

Efter en efter lång kampanj om att skapa försoning mellan distrikten blev Joar Forssell förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet för tre år sedan. Lyckades han? Stockholm och Väst talade trots allt med varandra även om de satt vid olika bord, inget lag stormade ut i protest och vår nya ordförandes utmanare stannade kvar på på kongressbanketten.

Under den där helgen hann vi alla uppleva både glädje, ilska och sorg. I några dagar är alla motioner, personval och debatter allt en känner till. Det är på liv och död, lika allvarligt och verkligt som krig. När kongressen stängdes söndag eftermiddag kanske inte världsfred hade uppnåtts, men försoning pågick i Liberala ungdomsförbundet och med lite tur är det ett steg på vägen.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Migrationspolitiken för 2020-talet

Diskuterar vi något annan än invandring idag? Givetvis gör vi det, men var och varannan dag kommer det nya utspel som går ut på hur det ska bli svårare för människor att stanna i Sverige eller överhuvudtaget ta sig hit. Senast är Moderaterna som på Aftonbladet Debatt (30/8 2019) skrivit att det behövs ett volymmål för invandringen, och att det målet ska vara att antalet asylsökande ska minska med 70 % de kommande åren. Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-moderater känns idag mer avlägsna än tiden då Sveriges liberala parti låg på tvåsiffrigt i opinionen.

Att stå upp för värden som öppenhet och tolerans var något de allra flesta gjorde för fem år sedan. Idag är det inte lika populärt och det är allt glesare längst fram på barrikaderna i kampen för en öppen migrationspolitik. De partier som vill ha ett betydligt mer restriktivt mottagande – Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna – samlar strax över 70 % av mandaten i riksdagen. Med det styrkeförhållandet borde det te sig rätt självklart att mottagandet de kommande åren kommer vara märkbart mindre. Dock lyckades Miljöpartiet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna att få igenom rätten till anhörighetsinvandring i Januariavtalet vilket var en viktig vinst för en human migrationspolitik.

Resten av migrationspolitiken ska göras upp i en parlamentarisk kommitté där de fyra samarbetspartierna ska driva en ny humanitär skyddsgrund. Om Socialdemokraternas vilja för att få igenom den gemensamma linjen är tillräckligt stor eller om den kan överleva Vänsterpartiets nåder återstår att se. Annars vore det inte alltför svåra och givna svaret på frågan vara att S och M gör upp om migrationspolitiken. De två statsbärande partierna får kompromissa, ta ansvar och vara missnöjda samtidigt som de andra partierna nöjer sig med att bara vara missnöjda och stiga i opinionen. 

Det är en sorglig utveckling som tagit fart de senaste åren i kampen om vilka som kan vara mest emot invandring, men det är en utveckling som tar avstamp i den politik Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Det var i grunden bra att fler fick söka skydd i Sverige, men sättet det genomfördes på var alltför bristfälligt. Det borde genomförts fler reformer för att möjliggöra egenförsörjning vid etablering och mottagandet borde organiserats bättre för att inte göda ett växande utanförskap.

Poängen med att kritisera Alliansen än idag är inte att plocka billiga poänger för att det är lätt, utan för att lära sig av misstagen. Det är ohållbart att vi idag har ett system där det är alldeles för svårt att etablera sig och att ekonomiska kostnader för migrationen läggs på skattebetalarna. Formeln för framtidens migration borde istället för särlösningar som gymnasieamnestin och tillfälliga uppehållstillstånd vara ett betydligt större mottagande av kvotflyktingar. Det är bra av flera skäl.

Det första är att de personer som definieras som kvotflyktingar har fått sin status av FN:s flyktingorgan UNHCR och är bland de människor som i störst behov av skydd. Det kan exempelvis röra sig om utsatta folkgrupper i Mellanöstern eller kvinnor och deras barn. Det andra är att det är betydligt billigare för staten att organisera mottagandet. Att minska kostnaderna för invandringen är något som bör vara en prioritet då skenande kostnader undergräver förtroendet för myndigheters förmåga att hantera mottagandet och minskar viljan bland befolkningen att överhuvudtaget ha ett flyktingmottagande. Ett ytterligare skäl för varför Sverige och andra länder i Europa borde ta emot fler kvotflyktingar är att det minskar incitamenten att sätta sig på en gummibåt och korsa Medelhavet. Så länge Europas system är konstruerat för att gynna sådana risker kommer människor att ta dem, därför är det EU-ländernas ansvar att åtgärda detta.

Sveriges migrationspolitik hade med största sannolikhet varit mer öppen ifall debatten för ett decennium sedan varit mer nyanserad och byggt på fakta istället för känslor, men det som varit ger oss viktiga lärdomar att hålla fast vid när framtidens migrationspolitik ska stakas ut. Den kommer vara långt ifrån det vi liberaler önskar, men förhoppningsvis inser både socialdemokrater och moderater att det inte nödvändigtvis är ett mindre mottagande som är svaret på dagens problem, utan ett smartare.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Kunskap är makt, eller?

Det ska löna sig att gå i skolan. Folk ska vilja lära sig mer, vilja klättra upp för kunskapsstegen och briljera på sitt framtida jobb. Pluggar man upp sina kunskaper ökar det ens chanser att ha rätt kompetens för ett visst arbete hos ett företag. Man vill ju tro att ifall man har kunskapen att utföra ett jobb på det mest effektiva och produktiva sättet, ska man finna trygghet i sin värdefullhet hos ett företag. Men icke sa Nicke, inte kan man garantera det.

Trots att man har kompetensen som krävs behöver det inte rädda ens anställning när ett företag har t.ex. arbetsbrist. Anledningen till detta är turordningsreglerna vi har idag. I Sverige håller vi nämligen hårt i det som är familjärt, även urgamla lagar från 1974 som lagen om anställningsskydd, LAS. En otroligt bra lag men som den och specifikt turordningsreglerna är i stort behov av modernisering. Att inte förse arbetsgivarna med lite makt över det dem så hårt kämpat för att bygga är att hämma svenska företag och därmed arbetsmarknaden.

Turordningsreglerna d.v.s. först-in-sist-ut, är logiskt. I teorin. Jag menar inte att man borde helt avskaffa dem, däremot borde reglerna istället för att titta på anställningsår titta på kompetens. Resonemanget lyder ”tillräckliga kvalifikationer”, faktum är att företagen befinner sig i en riskzon för att gå miste om viktig kompetens när man ska göra sig av med sina bästa medarbetare. Självfallet menar jag inte heller att man borde sparka dem som t.ex. nästan gått i pension,  men det är inte hållbart för företagets överlevnad att göra sig av med sina bästa medarbetare i favör till längst anställningsår. Som arbetstagare ljuger man för sig själv om man tror att tryggheten ligger i åren, det ligger i kunskapen, kompetensen och förmågan.

Det är även viktigt för unga att komma in på arbetsmarknaden, turordningsreglerna som de är idag försvårar den processen. Förutom att företagen riskerar sin överlevnad och förmodligen redan har arbetsbrist och skulle behöva de unga, så gör det också att de inte är villiga att investera i kompetens. Varför skulle de investera i kompetens om de inte har en garanti på att kompetensen kommer finnas kvar vid en neddragning? Det är en viktig pusselbit för företag att våga rekrytera ”fel” person och investera i kompetens. Arbetsmarknaden utvecklas ständigt, den moderniseras lite varje dag. Därför är det för mig ett mysterium att lagstiftningen inte går i takt med utvecklingen. Hur ska vi som arbetstagare bli skyddade om inte lagstiftningen är uppdaterad efter vår verklighet?

Jag är inte nyliberal, marknadsekonomi och svensk arbetsmarknad är inte livet. Turordningsreglerna är där för att skydda oss arbetstagare med all rätt och skydda att någon som arbetat 40 år i ett företag inte ska bli sparkad när någon nyexaminerad, fåfäng ungdom stapplar in. Poängen är att turordningsreglerna kan moderniseras och justeras, dem ska inte kastas genom fönstret, de är ju där av en anledning. Jag vill tro på att mina kunskaper efter år av studerande ska räcka för en prestation på ett arbete som gör att jag får stanna kvar. Det gör att man vill utvecklas och sträva efter nya mål. Ge arbetsgivarna lite makt över det dem så hårt har kämpat för att bygga, och ge arbetstagarna chansen att bli värderad i ett företag oavsett anställningsår.

Skribentfoto: Anna Törnström

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Avskaffa nationalstaten, inte Sverige!

Frågor om svenskhet och nationalism är bland de svåraste och mest infekterade. Det blir inte lättare av att de blandas ihop och att folk använder begrepp olika. Här är vår guide till kongressen! För att förstå det kan vi skilja på frågan om vad som finns och inte finns, samt vilken roll det borde spela politiskt. 

Det står klart att nationella identiteter som svenskhet idag finns. När Carl Bildt säger att han är hallänning, svensk och europé så ljuger han inte. Ibland kan det kännas konstlat att prata om svenskhet – vad är egentligen det? Ändå märker man när man är utomlands att seder och bruk är annorlunda. Gemenskapen svenskhet och därmed svensk kultur finns, även om den är inte enhetlig, statisk eller per definition bättre än något annat.

Staten har förstås spelat stor roll i att skapa den här identiteten. Gemensamma institutioner och lagar har bidragit till att “centralisera” svenskheten. Det är dock något som finns idag och som på många sätt lever sitt eget liv, och är inget som kommer försvinna trots SD:s oro för det.

Nationalitet behöver inte vara exklusivt. När man är på semester och träffar norrmän så märker man att nationella identiteter kan förenas. Iranier och irakier som kommer till Sverige både påverkar och påverkas av svensk kultur. Kulturkrockar existerar förstås, men det är inget som utesluter att personer som rotat sig i båda länderna kommer att ha tagit intryck från båda. 

Att nationella identiteter finns behöver inte vara vara något problem, det är bara ett faktum. Problemet uppstår när man försöker basera politiska rättigheter på nationstilhörigheten. Detta är direkt illiberalt och har sina anor i rättigheter baserade på blodsband. Liberalismen utgår från den enskilda människan, inte nationen, familjen eller något annat kollektiv. Det går tillbaka till upplysningstanken om att varje människa har vissa grundläggande rättigheter som aldrig får inskränkas, som rätten till liv, frihet och att yttra sig.

Argumenten för dessa rättigheter är universella till sin natur, de handlar om alla människor. Utgångspunkterna brukar vara att individen har ett egenvärde, att hen har ett förnuft och själv kan avgöra sina egna mål i livet, och att ingen annan – staten eller någon individ – har rätt att tvinga dig till något annat. Det här är inte rättigheter som man förtjänar för att man firar midsommar eller har fötts i ett visst geografiskt område, utan för att man är människa.

Alla människor borde ha rätt att leva i frihet. Tyvärr är världen väldigt långt ifrån det tillståndet idag. Många föds i stater som inte förmår garantera deras grundläggande rättigheter, eller där staten själv inskränker dem. Människor som försöker fly från dessa förhållanden drunknar på Medelhavet, eller fastnar i åratal i flyktingläger utan möjlighet att bygga någon varaktig framtid för sig själva och sina barn. Detta är djupt orättvist. Därför kan ett liberalt engagemang inte stanna vid nationsgränserna!

Att politiska rättigheter varit knutna till nationen är inte konstigt ur ett historiskt perspektiv. Nationalstaten innebar betydligt mer jämlika rättigheter jämfört med de samhällen som fanns tidigare, där familjen eller klanen spelade en avgörande roll. Det är inte konstigt att många tar nationalstaten för given, då institutioner är något man vänjer sig vid och det okända ses som riskabelt.

Politiska rättigheter knutna till nationen har dock inget egenvärde, eftersom de egentligen borde tillkomma alla människor. Staten Sverige fyller bara en funktion så länge den försvarar människors frihet. Därför borde vi inte vara rädda för alternativ till nationalstaten som gör jobbet bättre.

När EU utvecklas till en federation så är det inte ett problem att den svenska staten minskar i betydelse, om det leder till ökad frihet för invånarna. Svenskhet kommer inte heller försvinna dagen fördraget skrivs under. Trots det är detta politiska nationalisters mardröm, eftersom staten och nationen måste höra ihop i deras värld. Där går skiljelinjen mot liberaler som vill bygga en värld för individen.

Oavsett var du föds, vilket språk du talar och vilka högtider du firar har du rätt till ett liv i frihet. Politikens uppgift är att värna den friheten, och mot den bleknar nationalstatens intressen i betydelse. Vi hoppas därför att kongressens anda präglas av budskapet på de gamla tygkassarna, ”Riv gränserna”!

Romina Pourmokhtari, förbundsordförandekandiat LUF

Oscar Matti, medlem LUF

Mer pengar till idrott och mindre till byråkrati

Sverige har idag en blomstrande idrottsverksamhet med över 20 000 föreningar. Ansvaret för att stötta dessa ligger idag på Riksidrottsförbundet (RF). RF får idag 2 miljarder i statsbidrag per år, men inte ens hälften av dessa hamnar hos föreningarna. Resten av pengarna försvinner på annat. Därför borde kommunerna ges ansvaret att fördela pengar till föreningarna istället, och det är så vi får ett starkare idrottssverige.

För er som inte känner till Riksidrottsförbundet så har de i uppgift att vara idrottsrörelsens samlande organisation och stödja, företräda, utveckla och leda rörelsen i gemensamma frågor. De har idag 19 distriktsförbund och 72 medlemsförbund, som tillsammans samlar ca 20 000 föreningar och över 3 miljoner medlemmar. RF är idag fristående från staten, men har uppgifter som liknar en myndighets, till exempel har de ansvaret att fördela stadsbidrag till idrottsverksamhet i Sverige.

Transparensen i olika idrottsföreningar i världen kan ofta ifrågasättas, kolla exempelvis bara på internationella fotbollsförbundet, FIFA. Tyvärr är Sverige och RF inget undantag. Problemet med att ha en fristående organisation som agerar som en myndighet är att det är svårt att se vart pengar tar vägen. RF får cirka 2 miljarder kronor per år i statsbidrag. Trots det hamnar bara 896 miljoner av dessa bland de föreningar som RF företräder. Resten av pengarna är svåra att se vart de tar vägen och vad de egentligen gör för nytta. Centralt har RF över 100 anställda som bidrar till administrativa kostnader på över 250 miljoner kronor.

Riksidrottsförbundet gör väldigt mycket bra saker idag som att samordna idrottsrörelsens internationella arbete, leda det intressepolitiska arbetet och påvisa idrottens samhällsnytta och företräda idrottsrörelsen gentemot myndigheter, politiker och samhället i övrigt. Dock övertrumfar dessa uppgifter aldrig den faktiska idrottsverksamheten föreningarna vi har i landet bedriver. Det är dessa som ger barn och unga en rolig fritidsaktivitet. Det är dessa som ser till att barn och unga rör på sig (något som behövs allt mer i dagens samhälle). Och det är dessa som väldigt framgångsrikt bidrar till en ökad integration av människor från andra länder och kulturer, allt genom idrottens och lagandans kraft. Därför är det rimligt att hävda att majoriteten av statsbidraget ska hamna hos föreningarna och inte hos anställda på RF, även om de också agerar i idrottens intresse.

För att lyckas med detta borde kommunerna i Sverige få ett större ansvar att fördela statsbidragen till idrottsföreningarna. De borde få procentuellt så mycket av statsbidraget som det bedrivs idrottsverksamhet i deras kommun, och sen fördela pengarna till föreningarna. De är redan införstådda med den uppgiften då stödet till idrottsföreningar idag är ungefär lika stort från RF som från kommunerna. Detta skulle säkerställa att pengarna hamnar hos föreningarna och medlemmarna där de gör mest nytta.

Det här motionerar jag, Marcus Willershausen, Adam Simonsson och Hannes Sjöberg också om till LUF:s kongress i helgen, så bifall motion 49 för ett idrottssverige där mer pengar hamnar hos den faktiska verksamheten istället för i Rf:s byråkrati.

Erik Ekerlid

Styrelseledamot LUF Storstockholm

« Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑