”Mer EU” är faktiskt ingen universallösning

Europa. En världsdel med årtusenden av gemensam kultur, av gemensamma språk och av gemensam historia. En världsdel där välupptrampade handelsvägar leder kors och tvärs över alla de tillfälliga gränser som genom seklen har dragits upp för att sedan smulas sönder igen. Det kulturella släktskapet är lika ofrånkomligt som uråldrigt, och har lagt grunden för det samförstånd varpå Europa har byggt tidernas kanske mest framgångsrika freds- och frihandelsprojekt – samtidigt som vår kontinent rymmer en häpnadsväckande mångfald av kulturyttringar, traditioner och levnadssätt. Enhet genom mångfald har alltid varit Europas, och EU:s, främsta styrka.

När Liberalerna (och som vanligt, LUF) nu lyfter EU som en prioriterad valfråga är det otvivelaktigen med en brinnande passion för denna fredliga, familjära, frihetsvärnande gemenskap, och för det ekonomiska välstånd som det mellanstatliga samarbetet har möjliggjort. Samtidigt görs det med en eldfängd naivitet med vilken vi riskerar att skjuta oss själva i foten. 

Det är kanske dags att vi lyssnar lite mer på de röster som vill bromsa in den explosionsartade utvidgningen till ständigt nya verksamhetsområden – oftast vill de nämligen unionen väl.

Att de flesta frihetligt sinnade stöttar själva idén om ett europeiskt samarbete är en självklarhet. I grunden är EU en ekonomisk och säkerhetspolitisk sammanslutning som syftar till att värna stabiliteten i regionen genom att underlätta handel och diplomatisk kontakt. Inga konstigheter. Men att grundtanken är god innebär inte att vi kan sluta vara försiktiga med var vi placerar makt och inflytande över människors liv. Det innebär inte heller att de som förhåller sig skeptiska till specifika policyförslag nödvändigtvis vill underminera unionens kärnvärden. Det finns skäl att visa förståelse för de debattörer som allt oftare lyfter upp sin oro för ökande regleringsbörda och oroväckande överstatliga ambitioner, även om man inte behöver dela alla deras slutsatser. Det handlar, som så många gärna uttrycker det, om att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Närhelst makt centreras gör man nämligen klokt i att vara försiktig. Även om EU:s konstitutionella ramverk är stabilt och risken för en fullständig totalitär omsvängning inte tycks överhängande börjar varje sjumilavandring mot storhetsvansinne med ett enda kliv. Även socialliberala världsförbättrare kan bli närmast tyranniska i sin iver att använda ett effektivt verktyg för att bedriva ”objektivt bra” politik – och socialliberaler är knappast det största hotet. Utan en klar bild av EU-samarbetets syfte riskerar dess funktion att urvattnas, och medborgarnas förtroende att urholkas.

Vissa samhällsproblem kanske faktiskt är vettigare att lösa på en administrativ nivå som ligger så nära människor som möjligt, och olika lösningar kanske fungerar olika bra i länder med olika rättstraditioner och välfärdsambitioner. Socialpolitiken, till exempel. Och om alla tvingas göra likadant förloras möjligheten att uppnå olika resultat och därmed utvärdera olika institutionella modeller genom inbördes konkurrens. Likriktning dödar nytänkande.  

Mer EU behöver faktiskt inte nödvändigtvis betyda ett bättre EU, på samma sätt som mer stat inte behöver betyda en bättre stat. Det liberala projektet handlar om att flytta makt från statsapparaten till den individuella människan och de små gemenskaperna, inte enbart om att flytta den från en offentlig maktapparat till en annan, ännu större. Därför bör subsidiaritetsprincipen värnas och EU hålla sig till de naturligt gränsöverskridande frågor som är samarbetets kärnuppgifter.

För att sammanfatta: Det är lite som med barn. Man kan älska dem oändligt, och ändå sätta gränser och ställa krav när man uppfostrar dem. På samma sätt borde vi liberaler kunna älska EU och unionsprojektets grundvalar – utan att fördenskull bli blinda för byråkratins brister.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Mitt hemland

I samband med Liberalernas dag i Almedalen och relaterade mediaframträdanden tog vissa tillfället i akt att på olika sätt göra sig lustig över deras (och vårt) vurmande för Europa och EU. Ryggmärgsreaktionen att svara negativt på förslag om exempelvis eurons införande i Sverige eller etablerandet av en EU-federation är å ena sidan besynnerligt och å andra sidan nästintill fascinerande. Bland de många politiska frågor som finns diskuteras nog få så extremt begränsat som de som berör EU, trots deras oerhörda relevans. Det är förstås helt på sin plats att eventuellt inte hålla med om förslagen i sig, men nog bör väl också denna typ av förslag och idéer få mer utrymme i den offentliga debatten.

Samtidigt som man inte diskuterar denna sorts frågor särskilt mycket har det även blivit till en grej – och detta är på inget sätt ett enbart svensk fenomen – att klaga på att man styrs från politiker och byråkrater i Bryssel utan att man har någon insyn. Hela den premissen i sig är förstås absurd eftersom de som styr i Bryssel antingen är direkt eller indirekt placerade där av folket, mycket enligt samma principer som i nationella regeringar och parlament. Till detta kommer förstås också det låga valdeltagandet i EU-val och bristen på kommunicerad EU- politik från de politiska partierna.

Vidare är det förstås också en väldigt märkvärdig tanke att uppröras över att vi “styrs från Bryssel”, som om avståndet till platsen där ett beslut fattas vore relevant. Någon av den åsikten bör även stödja att Köpenhamns lagar ska gälla i Malmö.  

Men det är ändå något som håller på att förändras i grunden vad det gäller EU och ännu mer vad det gäller Europa. Det är en långsam utveckling och den möter en hel del motstånd, men framtiden känns trots allt detta ljus. Bland unga är det inte alls ovanligt att man börjar betrakta EU och Europa som något självklart man är en del av och något som är en del av en själv. Personligen och för folk runt omkring mig har detta bland annat gjort sig påmint nu i tider av studenten och överväganden om vart man ska ta vägen sedan. 

Ett ganska bra tag nu har jag gått runt och till stor del ironiskt kallat Europa för mitt hemland på ett eller annat sätt. Men i takt med att tiden går börjar ironin avta. Sverige är litet men Europa är stort. Det är värt att stå upp för och inte bara påminna sig själv om, men kanske i synnerhet också andra, för vårt hemland Europa.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Tankar inför Almedalsveckan

Almedalsveckan… Den vecka på året då hela det politiska Sverige samlas på samma plats. En vecka där vem som helst kan komma i kontakt med politiker på alla nivåer. En får tycka vad som helst om Palmes tid som statsminister men Almedalsveckan är definitivt något positivt. Framförallt för att det är demokratisk. Men vad händer när krafter som verkar mot demokratin får delta? Vad händer när ett event som ska lyfta upp demokratin istället betraktas av allmänheten som ett pr-jippo för eliten? 

Vi börjar med den första frågan. Förra året fick den Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillåtelse att hyra ett tält i Almedalen. I år har de nekats till det men har istället fått tillgång till stora scenen. Det innebär alltså att de kommer att finnas på plats i Almedalen även i år. Det går att argumentera för att i demokratiskt samhälle så ska alla åsikter vara tillåtna även de som är direkt emot demokrati och tron på allas lika värde. Men samtidigt gör NMR:s närvaro att många känner sig ovälkomna och direkt hotade. Själv har jag judisk bakgrund och går ständigt runt med en davidstjärna runt halsen. Jag åkte till Almedalen förra året gjorde NMR:s närvaro mig definitivt obekväm. När några kompisar gick fram för att prata med NMR höll jag mig på säkert avstånd. Är det demokratiskt när ett evenemang som ska vara öppet för alla tillåter närvaron av de som direkt hotar vissa individer eller grupper? Det är svåra frågor att svara på men definitivt värda att tänka på. Personligen så kommer jag inte låta NMR:s närvaro hindra mig från att åka till Almedalen.

Den andra frågan handlade om att vissa tycker att Almedalen har blivit ett PR-jippo för eliten. Det kan till viss del stämma. Det kostar mycket med till exempel boende under Almedalsveckan vilket gör att vissa stängs ute. Samtidigt går det att boka klassrum i skolor och liknande vilket inte alls behöver bli särskilt dyrt. På ett eller annat sätt så går det för de allra flesta att besöka Almedalsveckan om de vill.

Almedalsveckan hade aldrig blivit så stort som det är idag om inte företag och organisationer såsom PR-byråer hade deltagit. Det hade inte marknadsförts lika mycket och det hade inte varit lika många människor där. Så enkelt är det. På så sätt går det att argumentera för att det har gjort Almedalen mer demokratisk att flera olika organisationer och företag deltar. Det är dessutom positivt för besökarna att inte bara kunna prata med politiska partier utan även med företrädare för andra sorters organisationer. 

Almedalsveckan är ett fantastisk roligt och lärorikt tillfälle som möjliggör för en att fullständigt få nörda ner sig i ett ämne man tycker om. I mitt fall är det politiken men det finns gott om seminarier och diskussioner inom andra områden. Har ni chansen ska ni definitivt åka dit! Om ni inte vill göra det för er egen skull så gör det för demokratin.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Sverige, älskade vän

I  VM-tider är det viktigt att det svenska fotbollslandslaget har någon klatschig och enkel slogan. Svenska Fotbollsförbundet har valt “Vi är Sverige”. Men vilka är egentligen Sverige? Är det blonda killar från Nacka eller förortskillar med rötter från både Bosnien och Kroatien? Det är en fråga som många vill diskutera, och många är det som träffar snett varje gång. Senast var det Björn Söder från Sverigedemokraterna som uttryckte sig på ett välbekant men likväl vidrigt sätt om att judar och samer inte är svenskar. Han upprepade samma sak som han sagt för några år sedan och det bör inte komma som en överraskning att en sverigedemokrat håller fast vid ett rasistiskt ställningstagande. Varje gång någon, en politiker i synnerhet, vill börja definiera vad andra människor är och kan vara ringer det en varningsklocka om ett samhälle vi inte bör eftersträva. Ett samhälle där individens frihets stryps och totalitära krafters makt ökar.

Sverigedemokraternas nationalism går ut på att man bara kan vara det ena eller det andra. I deras värld är det otänkbart att människor kan vara en mängd olika saker vilket blir allt mer paradoxalt ju mer globaliserad världen blir. I principprogrammet från 2011 står det att “den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska”.

Sverigedemokraternas nationalism är ytterst trångsynt. Vad vi istället bör lyfta fram är en gemenskap som vem som helst kan ta del av, oavsett var du kommer ifrån eller vem du är. Den gemenskapen kan finnas på en lokal nivå och ta form i att svära åt de på TVn som benämner Solna som Stockholm men den kan också finnas på en europeisk nivå. En gemenskap som är väldigt viktig för oss liberaler är den om ett fritt Europa som möjliggörs tack vare en europeisk union. Där kan vi stolt titta på de saker som förenar oss och gör dagens Europa lite bättre än gårdagens. Att vara stolt över sitt land och lyfta fram det står inte i strid med att ha värderingar om internationalism och globalt samarbete nära hjärtat.

Men vad är positiv nationalism, patriotism som klingar bättre, rent konkret?

Det kan vara att dansa runt en midsommarstång eller att sjunga nationalsången innan landskamper. Utan krav på att du ska ha rätt id-handling eller rätt ursprung. Bara för att det bör ställas krav på både språkkrav och samhällskunskap för att bli medborgare betyder det inte att en mur kring svenskheten byggs, för den ligger och väntar välkomnande.

Just fotbollen som i dagarna är oerhört aktuell är en fin återspegling för hur vi bör eftersträva att samhället i stort ska se ut. Det är via fotbollen som många nyanlända lär sig språket, träffar vänner och får bekantskap med svenska traditioner och vår kultur. Det bästa vi kan göra för integrationen är att skapa en inkluderande svensk kultur istället för att låtsas om att det inte finns någon.

Att samlas kring en tv-skärm och skrika efter svenska mål när vi firar midsommar inne på Fisjt Olympiastadion, klaga på Systembolaget och hoppa som grodor är vad de flesta svenskar kommer ägna sig åt de stundande dagarna. Och vilka som är svenskar är inte upp till Björn Söder eller någon annan politiker att bestämma.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det politiska läsandet

Mitt politiska engagemang inleddes någon gång i början av högstadiet, när jag en solig dag i juni stormade in på mitt lokala bibliotek för att låna varenda bok de hade om miljön och klimathotet. Traven jag plockade med mig därifrån innehöll allt från Al Gores klassiska En obekväm sanning till lättare skrifter om varför man borde bli vegan, och jag fick kila fast den mellan utsträckta händer och haka för att kunna få hem allt. Det blev en oerhört intressant sommar, även om åtminstone hälften av böckerna lämnades tillbaka utan att jag hade hunnit läsa dem.


Senast imorse hade jag komjölk i kaffet, men åtminstone en sak bär jag fortfarande med mig från den där bibliotekstraven: tron på det politiska läsandet. Luf:are och folkpartister är ofta stolta över vår gemensamma bildningstro (och generella nördighet), och det gör vi helt rätt i. Historie- och sakkunskaper fördjupar diskussionen på ett sätt som är närmast nödvändigt för reell samhällsförändring, och mer filosofisk förståelse för ideologi är oerhört värdefullt för att utveckla sitt självständiga politiska tänkande. Debatter och debattartiklar kan ge mycket, men att sätta sig med en längre text om samma ämne i några dagar ger ofta naturligt utrymme för egen reflektion på ett sätt som stannar med en långt efter att det sista ordet är läst.

Därför skulle jag varmt vilja rekommendera att du tar chansen i sommar och läser någonting facklitterärt, även om du är ledig från skola eller universitet. Nej, du behöver inte plöja Adam Smiths samlade verk eller en hel Ayn Rand-tegelsten om det inte känns lockande, men jag kan innerligt rekommendera F.A. Hayeks Vägen till träldom eller John Stuart Mills Om frihetenför ögonöppnande och lättsmälta liberala klassiker. Från 2000-talet kan nämnas Johan Norberg och Mattias Svensson. För den mer sakpolitiskt nyfikna – leta i närmsta bokhandel eller hos Timbro förlag, eller be om tips från närmsta ungdomsförbundare på Twitter.

Trevlig läsning!

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Vart är vi på väg?

10 poäng: “Mitt europa bygger inga murar”. “Vi tar ansvar för migrationspolitiken”.

Vi befinner oss i en valrörelse. I september ska vi går och rösta om vilka personer som ska få den stora äran att representera oss, folket, och bestämma över landet. Stifta lagar och styra oss i den riktning vi beslutat om.

8 poäng: “Vi måste bevara våra svenska värderingar”.

Under varje valrörelse samlas landet för att diskutera framtiden. Var vi är och vad vill uppnå. Hur ska samhället vara utformat, vilket land vill vi ha för oss själva. Var och med vad ska våra barn växa upp, eller för delen, var vill vi växa upp.

6 poäng: “Vi vill ha en riktigt bra skola för alla barn”.

*TUUUUUUUUUT*

Jag har ingen aning om vart vi är på väg. Ledtrådarna för oss främst till ingenstans. Diskussionen kretsar kring ickefrågor eller plattityder utan innebörd. Man reagerar på enstaka små nyheter och blåser upp dessa. Men vad kommer sen? På större partiledardebatter ägnar man tid åt att debattera, alltså partiledarna ska debattera med varandra, om hur en framtida regering kan se ut. Detta gör man istället för att prata om vilket samhälle de, partierna och politikerna, vill bygga. Man röstar efter hur ett parti har förhållit sig till förra årets nyheter. Men det säger inget om hur de gör i framtiden. Åsikter i enskilda sakfrågor är färskvara, visioner är det inte.

Hur ser Socialdemokraternas drömsamhälle ut egentligen? Man kan enkelt spåna och gissa, men har någon ställt den frågan till Stefan Löfven? Nej, knappast. Har han ställt sig den frågan själv? Tveksamt. Man, också vi, blir lätt tunnelseende. Man ser det som sker nu, idag. Man ser händelser för sig själva och missar lätt större sammanhang. På så sätt har vi också, genom ett litet steg i taget, glidit ut på ett plan där bland annat SD känner sig hemma.

Poängen är att vi inte vet vad som händer eller hur världen ser ut 2020. Att välja representanter för sig själv när man inte vet hur de kan tänkas förhålla sig till något vi ännu inte känner till är skrämmande. Istället för att lägga grunden för en ljus framtid sitter man fast. Istället för drömmar och planer tar man myrsteg. Riksdagsledamöter lägger sig i och ödslar energi på vad ett glassföretag råkar tycka. Det är faktiskt pinsamt. 

Det är förstås inte politikers uppgift att bestämma hur vi ska leva i framtiden, men det är faktiskt politikers uppgift att besluta om förutsättningarna för det. Rädsla för stora förändringar är inte ett tecken på “sunt förnuft” eller “ansvar”, det är att vara planlös. Det är omognad. Så istället för att fråga vad någon vill göra, är den viktigare frågan kanske snarare varför. Det är långsiktigt och går, förhoppningsvis, att lita på.

Hur ser våra framtida barrikader ut?

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Baksidan av den generella välfärden

Det här är ett ämne som jag velat skriva om länge. Det är fantastiskt att vi har generell välfärd i Sverige och det bidrar med mycket positivt till samhället. Dessutom borde vi inte förvänta oss mindre när vi betalar mer i skatt än nästan alla andra länder i världen. Dock är det viktigt att inse och förstå att alla inte gynnas av generell välfärd. När man försöker ge lika mycket till alla påverkar det de individer med störst behov negativt.

Det är bara att titta på förhållandet mellan LSS-satsningar och satsningar på generell välfärd. Man har gett gratis glasögon till barn och höjer barn- och studiebidraget samtidigt som det blir allt svårare att få assistans. Det finns föräldrar som verkligen önskar att deras största problem skulle vara glasögon. Samtidigt som man genomför reformer som gynnar de välbärgade och välmående allra mest så glömmer man dem på samhällets botten. Vad sänder det egentligen ut för signaler?

Visst man kan tycka att det är fult att ställa grupper mot varandra. Men det går inte att ge allt till alla. Inte ens med 100 procent skatt skulle det vara möjligt. måste samhället göra prioriteringar. För mig är det självklart att de som behöver mest hjälp av samhället också ska få det. Men det innebär inte att man måste ge upp på generell välfärd helt. Jag tycker det är viktigt med billig sjukvård som alla har råd med, gratis utbildning, ooch så vidare. Men jag är helt övertygad om att det går att kombinera generell välfärd och satsningar på dem som har de svårast om man prioriterar smart. Det handlar om balans och att inse att man inte kan ge allt till alla.  

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har sänt ut ett tydligt budskap under sin regeringstid. Självklart med stöd från Vänsterpartiet. Det är viktigare att alla får det lite bättre än att de som mår allra sämst ska ha det bra. Istället för att satsa på LSS och den personliga assistansen så väljer man att satsa på breda reformer som inte gör en större skillnad för någon. De familjer som har det alla sämst till får det inte mycket bättre tack vare barnbidraget. Och de familjer som har det bra sätter in bidraget på ett fondkonto som sedan kan användas som kontantinsats för en lägenhet. Jag skulle mycket hellre se ett behovsanpassat barnbidrag som faktiskt hjälper på riktigt. Jag skulle mycket hellre se en generösare utdelning av assistans än gratis glasögon. Politik handlar om balans och prioriteringar. Jag vill att skattemedel ska hamna där de behövs som allra mest. Det sker dessvärre inte idag.

 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Borde vi ta emot flyktingar?

Det går fort inom politiken. På bara två år gick Moderaternas “öppna era hjärtan” till “Sverige behöver en flyktingpaus”. Socialdemokraterna som gick i taket när dåvarande migrationsminister Tobias Billström ville diskutera volymer förespråkar nu en så hård linje att de hellre delar ut avgiftsfria SL-kort till samtliga tonåringar i Stockholms län än att ta in fler flyktingar. Det går väldigt fort inom politiken.

Liberala Ungdomsförbundet har alltid stått för en generös flyktingmottagning och anser att Sveriges nuvarande politik är oacceptabel. Men har mitt förbund hamnat fel i frågan? Varför skulle vi vilja ta emot flyktingar? Kortsiktigt är det svårt att hävda att flyktingmottagningen är lönsam. Det tar tid att lära sig språket och det dröjer flera år innan de flesta har ett jobb att gå till. Och om vi misslyckas med integrationen kan konsekvenserna några år från nu vara så stora att vi inte kan hantera dem. Att påtala det här för några år sedan hade antagligen fått en att beskrivas som “SD-flörtare” och kanske till och med rasist. Idag är det moderat och socialdemokratisk politik.

De två partierna har varit så ivriga att ställa sig frågan “varför borde vi ens ta emot flyktingar” att de slutat tänka på frågan “varför är folk flyktingar?”. Enligt UNHCR är över sextio miljoner människor på flykt runtom i världen och Sverige har tagit ett stort ansvar de senaste åren när det gäller att ta emot människor som söker skydd. När man tittar tillbaka i backspegeln är det tydligt att vissa saker borde skötts bättre, men i grunden kan vi vara stolta över den insats ”Lag Sverige” gjort. Människor som flytt undan fallande bomber har fått en fristad och en möjlighet att bygga upp ett nytt liv. Men vad för liv egentligen? Det saknas inte exempel på människor som haft toppkvalificerade yrken i sina hemländer -men som blir taxichaufförer eller städare i Sverige. Människor blir inte flyktingar så de kan bli taxichaufförer eller för att förinta den svenska kulturen. Man kan inte välja om man ska vara flykting eller inte. Det är något man blir om man riskerar att bli förföljd eller dödad ifall man stannar.

I en ideal värld hade vi sluppit ta emot flyktingar, för det hade inte funnits några flyktingar i en ideal värld. Tyvärr lever vi inte där och det som är svart på vitt är att det idag finns fler flyktingar än under andra världskriget. Då kan inte Europa och Sverige förvänta sig att omvärlden ska anpassa sig efter våra vilja att ta emot människor på flykt. Det rimliga är att Europa och Sverige får anpassa sig till verkligheten som vi kanske gärna förnekar, men som består ändå.

Socialdemokraterna har äntligen förstått att det finns en konflikt mellan stor invandring och stor välfärdsstat. De har uppenbarligen valt att prioritera en för stor välfärdsstat, för annars hade inte regeringen valt att satsa hundratals miljoner på avgiftsfri kollektivtrafik för alla tonåringar, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Tack för omtanken, sossar, men jag hade föredragit om skattepengarna gick till något vettigt istället. Som fler kvotflyktingar eller att låta barnfamiljer återförenas. För jag tycker det är vettigare att en syrisk barnfamilj slipper oroa sig över bomber än att jag åker till T-Centralen avgiftsfritt i sommar.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Allianssamarbetet och opinionen

Det blåser kring partiblocken i svensk inrikespolitik. Häromveckan släpptes årets stora SOM-mätning, som visade på bristande entusiasm för en ren alliansregering. Andra förslag, varav många blocköverskridande, lyfts i dess ställe. C+L+S? Alliansen+MP? S+M? Klart är att 39 procent av väljarkåren helst vill se någon form av blocköverskridande regeringsbildning efter valet, att jämföra med de ynka 13 procent som har förtroende för de fyra borgerliga partierna.

Samtidigt står Alliansledarna lojala till det samarbete som inleddes 2004. Om man bara tittar på opinionsstatistiken är det inte svårt att börja fråga sig varför. På gräsrotsnivå tittar drömmarna om ett samlat mittalternativ fram; drömmar som för de mindre partierna oftahandlar om att tillsammans kunna ta sig så långt ut på den soliga änden av GAL-TAN-skalan som möjligt. Det är en vacker dröm, men den håller inte.

Alliansen skapades inför valet 2006 för att erbjuda en gedigen och trovärdig motpart mot socialdemokratins hegemoni, utifrån tanken att liberaler och frihetligt konservativa delar vissa grundvärderingar även utöver den gemensamma kampen mot socialistiskt förmynderi och förtryck. Denna ursprungliga, ideologiska anledning har fortfarande en roll att spela.

De stora, grundläggande konflikterna i de kommande årens politiska spel ser ut att ställa individ mot kollektiv, öppenhet mot protektionism, och den enskilda människans frihet mot systemets trygghet. Här behövs politiska krafter som är beredda att sluta upp bakom grundläggande liberala värderingar, inte minst i ekonomiska frågor. Självförnekande “alliansfrihet” är ingen dygd, oavsett om det gäller NATO eller en borgerlig allians. Man ska stå för vad man tror på.

Om man ska vara krasst spelteknisk finns heller inga vettiga alternativ för L om man vill ingå i en regering efter valet, för att på så sätt få reella förutsättningar att driva liberal politik. Historiskt har Folkpartiet varit öppna för att närma sig, eller rentav regera tillsammans med, Socialdemokraterna, men alla sådana broar måste vara brända nu. Inte ens som en ohelig allians kan det fungera; de senaste fyra åren har S med all önskvärd tydlighet påmint oss om hur effektivt de sväljer och tystar sina mindre samarbetspartners, och då är en klarspråkig opposition att föredra framför pulveriserad integritet. 

För att inte tala om den fundamentala värderingssplittringen mellan de mittliberala partierna och socialdemokratin. Visst kan de ofta höga tongångarna om medmänsklighet, öppenhet och mångfald locka den som upplever att borgerlighetens högerpartier drar sig alltmer åt Sverigedemokraternas håll i migrationsfrågan, men S har  visat sig minst lika villiga att delta i den kapplöpningen mot botten. Mer än någon annan, ska sägas, om man drar sig till minnes att drömmen om den fria rörligheten egentligen aldrig har varit deras; den tillhör liberaler av alla valörer. Socialister kommer förr eller senare alltid att visa sig vara protektionister.

Och Liberalerna är inte frihetliga socialister. Vi är, och bör vara, vad vi heter: liberaler, i många fall med en tro på ett socialt, gemensamt ansvarstagande samhällsbygge. För att sådan politik ska gå att driva behöver vi vänner som delar visionen om en stabil men begränsad stat, visionen om ett system som värnar rättsstaten, frilägger marknaden, säkrar individen vissa grundläggande möjligheter till att skapa sig ett värdigt liv och sedan lämnar henne ifred att göra just det.

De vännerna hittar vi bara i Alliansen.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Nitlott för alla utom Sossarna

Det var i september förra året som Dagens Nyheter avslöjade att kombilotteriet säljer lotter på kredit till redan skuldsatta personer. Sedan 2014 har åttatusen personer drivits till Kronofogden efter ha dragit på sig skulder de inte kunnat betala. Varför? På grund av girigheten inom socialdemokratin.

Vi liberaler och andra av Socialdemokraternas meningsmotståndare brukar gärna påtala att LO har stort inflytande över partiet tack vare deras bidrag till partikassan. Vad som däremot påtalas alldeles för sällan är att ungefär en tredjedel av Socialdemokraternas egna inkomster kommer från lotteriet de själva äger, och summorna därifrån  är mer än dubbelt så höga som bidragen från LO-förbunden. För SSU står lotteriet för nittio (!) procent av inkomsterna. Om ni någon gång undrat varför SSU:are kan sova på hotell när de är iväg på kongress medan somliga trängs på klassrumsgolv har ni funnit svaret. Samtidigt som socialdemokrater talar om “trygghet för vanligt folk” har sex personer om dagen hamnat hos Kronofogden efter att ha sålts lotter på kredit. Hur sossarna kan stå rakryggade och tala om ekonomisk trygghet för vanligt folk efter ha skuldsatt tusentals personer är hyckleri utan dess like.

För att få bukt med det allvarliga problemet lade regeringen tidigare i år fram ett förslag om att köp över telefon också måste signeras skriftligt, detta för att öka konsumenternas trygghet. Snart är det slut med försäljning av lotter på kredit.

Fast så gick det inte riktigt till. Förslaget gäller försäljning av varor och tjänster, men sossarnas kassako lämnas utanför hårdare reglering. Att sälja lotter på kredit är förbjudet i Sverige, men efter ett förslag från 2004 av sossarna har Kombilotteriet och andra föreningslotterier ett undantag från lagen. Socialdemokraterna ligger inte bara bakom en särlagstiftning för sitt eget lotteri utan skyddar det även från regleringar som gör det svårare för dem att sälja sina lotter till ekonomiskt utsatta. Laget före jaget på socialdemokratiska. Partikassan går före på svenska.

Med anledning av detta blev det närmast parodiskt när civilminister Ardalan Shekarabi var ute och svingade mot Zlatan Ibrahimovic efter att denne blivit delägare i ett spelföretag. Shekarabi uttryckte sin besvikelse över att Zlatan inte tar sitt ansvar för problematiken med spelmissbruk. Mycket kan förvisso sägas om spelföretag och deras marknadsföring, men att socialdemokraten Shekarabi skulle vara den med hög svansföring i den här diskussionen är minst sagt anmärkningsvärt. Istället för att gå till attack mot Zlatan skulle han kunna ägna sin tid åt att ta fram ett förslag som förhindrar fler människor att drivas till Kronofogden av lotteriet hans egna parti äger.

Givetvis är det bra att partier kan införskaffa sig medel på egen hand och inte uteslutande vara beroende av statsbidragen, men allt har sin gräns. När man skuldsatt tusentals personer borde man titta bakåt och spana efter den där gränsen, för då har den passerats för längesen. 

Definitionen av solidaritet är “att aktivt vilja hjälpa sämre ställda”. Att vara solidarisk med andra är hedervärt och någonting vi behöver mer av idag. Men då behövs riktig solidaritet, och inte socialdemokratisk solidaritet. För ibland är solidaritet bara ett meningslöst ord som ekar i tomma intet utan att efterföljas av solidarisk handling.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

« Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑