Fler borde ha en mobillåda

I genomsnitt spenderar en svensk ungefär tre timmar om dagen på sin telefon. För ungdomar ligger siffran enligt många studier högre. Dessa tre timmar fylls med sociala medier, spel, dagstidningar, podcasts, musik, sms, busstidtabeller och foton. Det finns många saker att göra på en mobil, varav många gör livet både enklare och roligare. Det finns inte några ordentliga studier som tyder på att skärmtid på något sätt är skadligt för oss. Ändå undrar jag ibland om inte tekniken håller på att ta över. Inte på det där sättet som i science fiction, där datorerna blir smartare och smartare och till sist dödar oss bara för få leva sitt liv. Utan istället genom att vi glömmer bort vårt eget liv. 

De som bygger mobilerna, och kanske framförallt apparna, är inte dumma. Applikationerna är anpassade in i minsta detalj för att trigga vårt belöningssystem. Facebook är kanske det kändaste exemplet, som väntar med att ge notiser om gillamarkeringar i några minuter, så att vi ska få större dopamintillskott. De anpassar flödet till precis vad vi vill se och Facebook, som äger nästan alla de största plattformarna för sociala medier, använder allt de vet om oss för att få oss att fastna mer. Men även alla spel som är designade att ge ut belöningar precis när vi är på väg att ge upp. Och kanske en av de mest geniala idéerna från Snapchat (som tillhör Facebook-koncernen); streaks. Detta så att appen faktiskt måste användas dagligen.

Stressen hos svenskarna har ökat de senaste tio åren, särskilt hos gruppen 16–29 år (som ofta använder telefonen ännu mer än tre timmar om dagen). Skälen till att stressen har ökat är komplexa och det är många faktorer som spelar in. Men tänk vad tre extra timmar om dagen hade kunnat göra. Man hinner med ganska mycket på tre timmar. Tre timmar är nästan 20% av en människas vakna tid. På tre timmar hinner man träna, laga och äta middag i lugn och ro, dricka te och läsa en bok. Eller något helt annat.

Dessutom tyder mycket på att en del stress kommer från sociala medier och från att få mail från arbetet utanför arbetstid. Så telefonen tar kanske inte bara tid från avkoppling, utan ger mer stress. Jag undrar också vart ifrån vi har tagit dessa tre timmar. För tjugo år sedan hade ingen en smart telefon. Hade vi då tre timmar till övers? Vilka tre timmar är det vi har fått försumma?

Jag är på alla sätt för frihet. Jag är för att man ska få spendera precis hur många timmar som helst på telefonen om man vill det. Men stressen i Sverige har ökat mycket de senaste tio åren. Tänk vad flera timmar till om dagen hade kunnat göra för en person som inte hinner med sitt liv. Apparna är designade för att göra oss beroende, för att stimulera belöningssystem i hjärnan så att det ska bli omöjligt att avstå.

Jag tror att vi bör ha större aktsamhet, för det har aldrig tidigare på denna skala, funnits något som är designad så noggrant för att göra oss beroende och varit så accepterat. För på många sätt är telefonberoendet likt alkohol-, nikotin- och drogberoenden. Utöver att nästan alla är beroende av telefonen.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Svartmåla inte Black Friday

Att bojkotta eller inte bojkotta, det är frågan. Många tänker ett extra varv i samband med Black Friday, Black Weekend, eller till och med Black Week. Men varför ska man ställa sig den frågan, om man inte frågar sig själv vad man handlar under resten av året? Varför är just Black Friday den stora boven?

Att vi konsumerar mer under Black Friday finns det ingen tvekan om. Det är ju rea, ett välkänt fenomen som trots spekulation inte föds, ifrågasätts och dör varje år under Black Friday, utan som faktiskt finns med oss året runt. Varför inte bojkotta mellandagsrean, slut-rean, mitt-i-säsongen-rean, och alla andra konstiga reor som finns när man ändå håller på? Jo, för att vi behöver reorna. Då menar jag kanske inte den absoluta överklassen som varje år sparar mer än de spenderar, utan jag menar de som kanske precis får sin budget att gå ihop varje månad, eller som faktiskt inte klarar av det. För de som kommit till Sverige utan sin familj och en stadig inkomst. De som förlorat sitt boende och nu lever på gatan. För dessa stackars arma människor är det superviktigt att reor som just Black Friday fortsätter existera. Så att de kan känna sig som en del av samhället. 

Tänk er att komma till skolan varje dag i samma gamla kläder. Visst är det nuförtiden inte så många som tycker att de dyraste märkeskläderna är det viktigaste, men det är fortfarande en stark identitetsmarkör som påvisar klass än idag. Även om ingen skulle kommentera på kläderna eller bry sig om dem kan det kännas ganska jobbigt att komma i samma kläder varje dag. Där kommer Black Friday in. Äntligen kan man få lite bättre kläder till ett billigare pris än vanligt, och känna att man hör hemma någonstans. Absolut ska man inte lägga allt sitt värde i vilka kläder eller tillgångar man har, men det är omöjligt att inte bry sig och känna sig annorlunda eller utanför när majoriteten av människor har råd med något du bara kan drömma om. Black Friday, och alla annan rea, gör drömmen möjlig.

Tänk er att inte ha ett hem. Att inte ha råd med något annat än mat. Under Black Friday kanske man äntligen har råd med den där nya varma filten som man så desperat behöver under vintern. Den filten som räddar en från en långsam död i kylan. Eller man kanske rent av har snålat med maten för att kunna köpa en telefon på Black Friday för att därifrån kunna hitta snabba jobb och erbjudanden. Kunna skriva upp sig på medlemskap i affärer för förmånliga priser. Aldrig den senaste modellen, bara så mycket man behöver för att ta sig vidare i livet. Är det så hemskt att då utnyttja rean till sin fördel? 

Jag vet att debatten ofta handlar om att medel- och överklassen gör onödiga köp som man annars inte skulle ha gjort vilket bidrar till överkonsumtionen, men det är de köpen som håller rean levande. Som möjliggör köpandet av en varm filt, lite kläder och en telefon som även den blivit livsviktig i ett samhälle beroende av teknologi. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Lång väg till ett federalt Europa

Ett smalare men vassare EU, ett lagom EU, mer EU. Alla sidor verkar utgå från att unionen är som ett stor hus av lego, som det går att bygga nya våningar på eller montera ner med lite politisk vilja om medlemsstaterna bara bestämmer sig. Till viss del stämmer detta – EU:s grundfördrag ger unionens institutioner den makt som medlemsstaterna har gemensamt beslutat att överlåta. Kritiken mot unionen kokas alltid ner till detta, att unionen beblandar sig för mycket i medlemsstaternas angelägenheter eller inte gör tillräckligt i en viss fråga. Detta i sin tur kväver en djupare diskussion om unionens problem, utmaningar och framtid.

Förenklat härleder EU sin makt från principen om tilldelade befogenheter, som innebär att medlemsstaterna har beslutat genom internationella avtal att fullständigt eller delvis tilldela makt till unionen, som har rätt att anta lagar och ge direktiv till medlemsstaterna att anta lagstiftning. Överlåtandet av makt är sedan bekräftat i medlemsstaternas grundlagar. Det är här de inneboende motsättningarna finns. Regeringsformen säger att riksdagen inte får överlåta beslutanderätt som rör statsskickets principer och att rättighetsskydd måste ges som motsvarar det som ges i grundlagen. Det är förvisso inte troligt men inte heller omöjligt att en regering skulle kunna överlåta makt som skulle strida mot grundlagen.

EU lär inte godkänna kraven som svensk grundlag ställer. När en liknande konflikt stod mellan Tysklands författningsdomstol och EU-domstolen (EUD), konstaterade EUD att det var en förutsättning för EU-samarbetet att unionsrätten skulle stå över även nationella grundlagar. Tyska författningsdomstolen erkände inte helt EUD:s ståndpunkt men godtog den, så länge som unionen gav ett motsvarande rättighetsskydd till det i tyska författningen. Det är omöjligt att förutspå hur det kommer sluta om frågan verkligen ställs på sin spets i framtiden, men varken status quo eller ett utträde ur unionen är lockande.

Även på det ekonomiska området finns inneboende motsättningar. Eurozonen (EMU) är en monetär union men inte en en fiskal. Euroländerna delar valuta men utöver EU:s budgetregler finns det ingen gemensam finanspolitik, vilket medför risken vid en finanskris skulle en drabbad staten kunna dra resten av EMU med sig och skada zonens ekonomier. Budgetreglerna skärptes förvisso efter eurokrisen 2009 men många medlemsstater, däribland Sverige med vår socialdemokratiska regering, har aktivt motarbetat att ge EU mer makt på området. Socialdemokraterna och regeringen vill varken delta i EU:s bankunion eller den snart upprättade åklagarmyndigheten, vilka syftar till att reglera banker enhetlig respektive bekämpa bedrägeri, korruption och penningtvätt.

EU hotas även utifrån. Tidigare i veckan, på ett besök i Bryssel, svarade NATO:s generalsekretare på Frankrikes presidents kommentarer om ett ”hjärndött NATO”. EU kunde inte försvara sig på egen hand, hävdade han. Förvisso stämmer detta men det är ingen naturlag, utan ett beslut från EU:s medlemsstater att inte bygga ett gemensamt försvar och istället förlita sig på USA:s goda vilja. I tider då USA är oberäkneliga samtidigt som hot från Kina och Ryssland ökar är det värt att ställa sig frågan om EU inte borde få musklerna att försvara sig själv.

Gränsöverskridande problem kräver gränsöverskridande lösningar. Att bygga om unionen från grunden kommer antagligen inte vara relevant inom den närmsta framtiden, men ingen verkar riktigt helt nöjd med denna till hälften mellanstatliga och till hälften överstatliga union. Antagligen har debatten satt partierna i en tacksam sits, där de slipper ta ställning till vad de vill göra med EU-samarbetet och kan använda det för billiga poänger istället. Men när frågan faktiskt ställs blir det uppenbart att en federal statsbildning är värd att sträva mot.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Investera i framtiden, investera i AI.

Alla känner säkert någon som inte har fått vård i tid, vet om en plats där klimatförändringar drabbar invånarna eller ett ställe där landsbygden håller på att dö ut. Jag kan nämna många fler exempel men det är egentligen bara symptom på ett stort samhällsproblem. Vi behöver framöver fokusera på ett mer digitaliserat Sverige där AI (artificiell intelligens) får stå som människans högra hand.

Varför har vi inte ett system som ger oss diagnoser och vård som är lika bra i hela landet genom generell artificiell intelligens? Varför har vi inte färdiga strategier hur vi kan bygga fjärde generationens kärnkraft snabbare, mer riskfritt och billigare? Varför förlorar glesbygden grundläggande samhällsservice och detaljhandel i allt större utsträckning utan att det ersätts med digitala lösningar?

Svaret på dessa tre exempel är enkelt – Sverige har alldeles för höga skatter vilket hindrar investeringsförmågan. Låt mig förklara skillnaden mellan ett företag som skattar lite jämfört med ett  liknande företag som får betala mer skatt mer i Sverige. Skillnaden blir första åren att det företag som skattar minst får mer pengar i vinst att investera i företaget, exempelvis med AI eller annan teknologi. Det  företaget som skattar mest vågar inte ta risken att investera då det inte genererat tillräckligt mycket vinst. Och där blir de kvar i en ond spiral. Företaget med låg skatt har nu tjänat mer pengar på effektivare strategier, bättre produkter och tjänster. Där har också företaget som skattar litet hjälpt till samhällsutveckling medan det företag som skattat mest är kvar utan någon utveckling. 

Ett bra privat exempel på långsiktighet är forskningsprogrammet Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program, WASP, som satsat 3 miljarder kronor på grundforskning inom mjukvara, autonoma system och AI. Om vi hade haft lägre skatter är jag övertygad om att investeringar i WASP eller i olika forskningsbolag skulle öka. Det är inte bara bolagsskatten utan även arbetsgivaravgiften som behöver reduceras. Många beräkningar visar på att minskad skatt gagnar svensk ekonomi. Det senaste exemplet är borttagandet av värnskatten som i sig visar på en självfinansieringsgrad om hela 190 %. 

Sverige behöver ökade investeringar inom digitalisering och artificiell intelligens. Genom minskat skattetryck och bra plattformar för samarbeten inom forskning och utveckling kan vi skapa goda förutsättningar för ökad utvecklingstakt. Det motsatta kommer innebära stora samhällsproblem framöver. 

Melker Andersson

Ordförande LUF Norrort

Symbolpolitik i kulturkriget

I takt med att den politiska debatten fortsätter att leverera halmgubbar att slåss med kanske man inte ska förvånas över det senaste våra folkvalda har valt att lägga sin energi på. I början av november rapporterades det om att Skolverket föreslår att nationalsången stryks ur läroplanen för lågstadiets musikundervisning. Folk var precis som vanligt utomordentligt snabba med att lyfta sina elektroniska högafflar och använda extra sura emojis i sina Facebook-kommentarer. Moderaterna, det statsbärande partiet i borgerligheten, krävde att den ansvariga ministern, Anna Ekström, skulle agera. Att stryka nationalsången ur läroplanen är oacceptabelt!

För egen del bestod inte förvåningen över förslaget eller de poserande reaktionerna på det – utan det faktum att nationalsången överhuvudtaget funnits med i läroplanen. Under mina tolv år i svensk skola har jag kommit i kontakt med nationalsången, men aldrig i skolan. Ett mer bestående minne är när jag gav mig på att sjunga Kartellens Underklassmusik i sjunde klass.

Trots det kan jag sjunga Du gamla, du fria, och gör det varje gång jag går på en fotbollslandskamp. Hur kommer det sig? Det är inte svårare än så att den inte varit relevant i skolan, men alltid varit det på fotbollsarenan. Var sak har helt enkelt sin kontext, och nationalsången på skolavslutningar har varit lika avlägsen för mig som musikalisk talang är för dansband. Istället har andra sånger tagit plats i musiksalen under terminerna och i matsalen på avslutningarna. 

Det är inte konstigt att det istället är sånger som Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer som istället sjungs när junivinden kommer, de har nämligen något som nationalsången saknar: en koppling till sommaren. Självklart kan man sjunga om sin vördnad för nationen med anledning av att barnen har klarat sina matematikläxor och engelskaglosor under året som gått, men det är också aningen malplacerat. Har det någonsin hänt att en rörd förälder torkar tårarna efter att sin tondöva unge framfört nationalsången på en skolavslutning?

Dessutom är det märkligt att staten i detalj ska reglera vilka sånger elever ska sjunga eller vilka böcker de ska läsa. Skolan ska ha en tydlig uppgift och reglering som gör att professionen kan arbeta mot de mål som finns uppsatta – att varje barn ska fullfölja skolan och ta med sig kunskaper som gör individen redo för att klara sig i samhället. Det går att hävda att två verser sång har en så exceptionellt viktig del i det att det måste ha en särställning i läroplanen, men om man gör det har man fel.

Självklart är det i grunden bra om så många som möjligt kan ta ton på Friends Arena för att motivera elva överbetalda män lite extra, men om det är så att man inte kan texten utantill kan man alltid titta upp mot den gigantiska jumbotronen där texten finns. Undertecknad lärde sig inte nationalsången i skolan utan på fotbollsläktaren. Det är nämligen så att man kan lära sig saker ute i den vida världen utanför klassrummens fyra väggar.

De som menar att det är viktigt att bevara Du gamla, du fria i kursplanen för musikundervisningen hävdar att det är viktigt att alla barn, oavsett bakgrund, får en bred samhällskunskap som bas. Om det har de självklart rätt. Kunskap är bra. Det är en lika okontroversiell åsikt som alla kan ställa sig bakom precis som att världsfred är bra och att folkmord är dåligt.

Men om det är så viktigt att barnen lär sig saker som är viktiga ute i världen – varför då stanna vid nationalsången? Lär ut Edvard Fredins dikt Nyårsklockan på svenskan eftersom den läses varje nyår på Skansen, banka in Tommy Körbergs Stad i ljus i alla tolvåringar och Håkan Hellströms Din tid kommer hos varje deppig tonåring på. Eller så lämnar man urvalet av sånger i musikundervisningen till lärarna. Bara en tanke.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Fortnite inte en fråga för Stefan Löfven

Gaming är en fantastisk hobby som kan bidra till att öka din kreativitet och fantasi, sammankoppla dig med personer med liknande intressen, eller helt enkelt ge dig en liten endorfinkick om det är ett riktigt bra spel. Tyvärr är allt inte perfekt inom gaming och det har länge varit ett omdiskuterat ämne om våldsamma spel göder våldsamma barn. Men nu har en ny debatt kommit upp, i regeringen den här gången. Frågan om vi verkligen ska ha så kallade “lootlådor”.

Lootlådor finns i många spel, ofta i first person shooter-spel som exempelvis Fortnite, Overwatch och Counter Strike. Det är lådor som man kan köpa för spelets egna påhittade valuta. I Fortnite heter valutan till exempelvis V-Bucks. Dessa “pengar” går oftast att tjäna ihop i spelet, men det är väldigt svårt och man får inte så många för varje uppdrag eller liknande man gör. Istället kan man köpa spelets valuta för riktiga pengar. Men vi kommer tillbaka till det senare. När du köper och öppnar en lootlåda får du föremål. Dessa väljs ut slumpvis och det kan vara till exempel vapen eller kläder, så kallade skins, med mera. Det är olika stor sannolikhet att få olika sorters vapen eller skins och vissa föremål är väldigt sällsynta. När du får ett sådant extremt sällsynt föremål finns det hemsidor där du kan auktionera ut det för extremt mycket pengar just på grund av dess raritet. Därför anser nu regeringen att lootlådor är en form av lotteri som kan leda till spelmissbruk och att det borde begränsas i Sverige då det oftast är barn och ungdomar som ägnar sig åt den typen av verksamhet.

Egentligen är det dock inte dessa lootlådor som är problemet. Anledningen till att man tar bort dessa är på grund av att man kan spendera riktiga pengar på dem och det kan ses som spel om pengar. Därför kommer regeringen inte åt själva problemet om de förbjuder lootlådor. Förbudet är bara en snabb och enkel lösning som inte kommer åt kärnan av problemet. Absolut räknas det inte längre som ett lotteri för man kan inte köpa och sälja de föremål man får och göra vinst på det, men om regeringen verkligen bryr sig om beroende och missbruk borde de förbjuda in-game-purchases. Det är det riktiga problemet, att man kan betala för att komma längre i ett spel. Helt plötsligt blir framgång i spelet ett tecken på rikedom snarare än ett tecken på skicklighet. 

Förövrigt tror jag inte att Sveriges regering eller riksdag är kapabla att besluta om detta. Spel med dessa funktioner är i de flesta, om inte alla, fall internationella. Att förbjuda lootlådor eller in-game-purchases i Sverige skulle minska spelmarknaden här eftersom spelföretagen antagligen skulle sluta sälja spelen i Sverige på grund av de förlorade intäkterna från lootlådorna. Om man däremot skulle ta upp detta problem på EU-nivå skulle det tas på större allvar av spelföretagen, och då kanske de skulle börja producera bra spel istället för att bygga sina affärer på problemspelande. Oavsett var man står i diskussionen kan vi vara överens om att detta inte är en fråga för Sveriges riksdag och regering, utan istället en internationell diskussion som bör tas upp på rätt nivå. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

De nya klimatförnekarna

Förutom några konservativa troll på twitter, var tog klimatförnekarna vägen? När den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman raljant twittrare ut ”Global uppvärmning?” som svar på en kall väderprognos verkade alla avstånd från eller fördöma honom. I klimatfrågan i stort verkar partierna vara överens i sann svensk anda – 1,5%-målet ska nås och klimatet räddas, inget snack om saken. Problemet är att endast Mali och Gambia når klimatmålen i nuvarande takt, medan vi andra länder knappt kvalar till 1%.

Något spår av klimatrealism finns inte. Ministrar hyllar Greta Thunberg och uppmanar oss att ta in hennes budskap – att lyssna på vad forskningen säger – men fortsätter som att tiden är oändlig. En regering som tillåter Ringshals 1 och 2 att avvecklas, Nordens största oljeraffinaderi i Lysekil att byggas ut och Arlanda att expandera har varken lyssnat på forskningen eller på Greta. Förhoppningsvis framstår dualismen som genomskinlig. De vet att det inte spelar inte någon roll om politiker på något teoretiskt plan håller med Greta Thunberg så länge de agerar annorlunda.

Inte för att oppositionen är bättre. I frågor som välfärd, migration och kriminalitet råder domedagsstämning. Men kring den fråga som faktiskt är existentiell finns en teknikoptimism som skulle få Star Treks skapare Gene Roddenberrys vattenglas att framstå som halvfullt. Utsläppen ska inte bara minska ner till en klimatneutral nivå – de ska bli negativa. Högerns universallösning är att allt som rör sig ska elektrifieras och kärn- eller vindkraftverk ska göra omställningen möjlig. Utsläppen från den ökade konsumtionen som följer den gröna tillväxten tas inte hänsyn till. Inte heller hur det ska finansieras.

Media går inte heller utan skuld. SVT lyckades under den senaste partiledardebatten i Agenda koka ner klimatfrågan till att vara för eller emot kärnkraft och bensinskatt. Inramningen av frågan är lika skev. I ideologiska frågor, som rör som vilka värden som är åtråvärda och vilka som är förkastliga, är det rimligt att lyfta fram båda sidor och stå neutralt i mitten. Sådan är inte fallet när det rör sig om forskning, framför allt inte sådan med så stark konsensus bakom sig som IPCC. Det är inte neutralt att ställa vetenskaplig konsensus mot förnekandet av den.

På andra sidan Atlanten i den amerikanska samhällsdebatten talas det om ”climate delayers”, personer som erkänner att utsläppen av växthusgaser påverkar klimatet men som vilseleder debatten på andra vägar. Klimatuppskjutare förenklar lösningen till att bygga fler vind- eller kärnkraftsreaktorer, förminskar klimatkollapsen till någonting som i värsta fall kommer tvinga Bangladesh att bygga dammar eller skjuter upp den till en katastrof som våra barnbarn kan drabbas av. Det vill säga det mesta av svensk offentlighet.

Enligt det klimatpolitiska ramverket ska Sveriges nettoutsläpp ligga på noll år 2045. Sedan 80-talet har utsläppen minskat med 20% medan tillväxten ökat med 80%, men för varje dag som går kommer omställningen bara bli mer smärtsam. När vi vaknar upp en dag och inser att det enda alternativet är Per Holmgrens klimatdiktatur kommer de ansvariga vara de som inte gjorde tillräckligt. Ska klimatmålen nås räcker det inte med att göra oss av med klimatförnekarna, utan klimatuppskjutarna ska bort de med – helst igår.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Blundar liberaler för samhällsproblemen?

Varför är inte liberaler alarmister? Hur kan liberaler behålla sitt lugn i tider av ökande gängvåld, klimatförändringar och flyktingströmmar? Är liberaler helt isolerade från verkligheten? Dessa frågor ska jag besvara med hjälp av en någorlunda kontroversiell ståndpunkt; den idéburna liberalismen är en avkomma från en av antikens livsfilosofier, stoicismen.

Som de flesta vet uppstod liberalismen under upplysningstiden. I och med naturvetenskapens framgång minskade trovärdigheten för kristendomen och de statliga institutionerna. Eftersom människan nu hävdades ha förmågan att tänka rationellt skulle man vara kritisk mot de sanningar som makthavare förespråkade. Upplysningen var också inspirerad av antikens Grekland på det sättet man lyfte upp individen. Detta svarar däremot inte på frågorna ställda i inledningen. Hur kan individualismen skapa en ideologi som verkar likgiltig till stora samhällsproblem? Det är där stoicismen kommer in. Stoicismens filosofi kan beskrivas ganska enkelt med en mening; Acceptera verkligheten som den är och försök inte manipulera dina existentiella villkor.

Ett av den stora stoikern Epiktetos berömda citat som de flesta kan förstå lyder: “Det är inte händelserna som oroar oss, utan hur vi uppfattar dessa händelser.” Människor i det civila samhället tenderar att oroa sig över det mesta. Blir de konfronterade av en tiggare blir de rädda och får dåligt samvete, är bussen sen blir de irriterade, blir de inte inbjudna till festen de ville gå på känner de sig ensamma och oförmögna. Detta trots att alla dessa händelser låg utanför deras makt att påverka.

Tro det eller ej kan man applicera denna livsfilosofi på Sveriges samhällsproblem också. Det ökande gängvåldet har gett upphov till mycket känslor som har gett kall till en hel del åsikter. Meningar som “ut med packet”, eller “ge dem alla livstids fängelse och utvisning”, kan man se i många kommentarsfält. Dessa åsikter har oftast känslan ångest som grund. Man känner sig inte trygg i vissa områden och skräms av bilden av att kriminella ska ta över delar av Sverige där inte rättssystemet gäller. Men ändrar dessa känslor på problemen? Visserligen inte. Det rationella är att utan att blanda in för mycket känslor utstudera vilka politiska reformer som faktiskt kan lösa dessa samhällsproblem.

Politik som syftar att lösa problem ska inte ha som slutmål att dämpa människors jobbiga känslor. Detta är varför liberaler håller sig lugna i samhällsproblem som ger upphov till mycket oro och fruktan. Att införa en flygskatt kanske inger känslan av att man räddar klimatet, men gör en väldigt liten skillnad i utsläppen. Att stänga gränserna och börja med återvandring som politiskt koncept kan inge känslan av att öka tryggheten och rädda välfärden, men på bekostnad av den laglydiga och framåtsträvande majoriteten av nyanlända som Sverige tagit emot. Liberalers attityd i samhällsfrågor är inte en form av likgiltighet till andras bekymmer, utan ett sätt att säkerställa att politiken vi för inte är ett resultat av destruktiv oro. Våra skattebetalares pengar förtjänar att spenderas bättre än det.

Skribentfoto: Privat

Leo Sokolow Romin

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

Hur gröna är elbilarna?

Det är glädjande att se alla initiativ som tas för miljön, och jag tycker det är jättebra när den gröna omställningen kan gå fort. Men man får inte glömma bort att tänka efter. De val vi gör nu måste vara hållbara på lång sikt för människor, miljön och ekonomin. Därför är jag skeptisk till att Sverige satsar så mycket på elbilar. Det känns inte helt genomtänkt.

Alla de vanliga elbilar lagrar elektricitet i litiumjonbatterier. Ett elbilsbatteri består i huvudsak av nickel, kobolt och litium. Som exempel innehåller det ledande elbilsmärket Teslas batterier 46 kilo nickel, 9 kilo kobolt och 7 kilo litium. Kobolt och litium har kallats den nya oljan, vilket syftar på att det finns mycket pengar att tjäna på dem – men också på att många människor far illa där mineralet grävs fram. Cirka 50% av världens kobolt utvinns i Kongo – ett land som knappast är känt för rättvisa arbetsvillkor. Dessutom är dessa ändliga resurser, och kommer ta slut förr eller senare. 

Ett annat problem med batterierna är att ingen riktigt vet om, och i sådana fall hur, man kan återvinna dem. De kan förstås inte bara slängas i naturen, dels eftersom de är giftiga men också eftersom de är brandfarliga om de är trasiga. Man arbetar på detta, men gamla litiumjonbatterier finns det redan högar av. Men, de är ju iallafall så himla bra för miljön, och trots allt är det vad vi måste prioritera nu, eller hur? Nja, det är inte nödvändigtvis sant. Elbilar är excellenta för den lokala miljön; bullret minskar avsevärt och mängden giftiga partiklar sjunker. Men det är inte helt givet att de är riktigt så effektiva för att minska koldioxidutsläppen som man hade kunnat hoppas.

Idag tillverkas de flesta batterierna i länder med en elmix som ofta består av en stor andel fossil el. Enligt en rapport från IVL (2017) kan det för de största batterierna ta upp till 20 år att ha “tjänat” på att ha köpt en elbil (om man kör lika mycket som genomsnittssvensken). För alla elbilar handlar det om flera års körning innan man har sparat in utsläppen genom att inte tanka diesel eller bensin, till och med för hybridbilarna.

För några år sedan skulle alla ha dieselbilar, eftersom det var så bra för miljön. De subventioneras, hyllades och såldes. Några år senare insåg man att det kanske inte alls stämmer. Nu ska dieselbilar förbjudas i Stockholms innerstad. Det vore onödigt att göra om samma misstag. Batterierna blir bättre, en batterifabrik ska snart öppna i Sverige och förhoppningsvis lär vi oss återvinna litiumjonbatterierna och kanske blir till och med arbetsvillkoren i Kongo bättre med tiden. Men låt oss undersöka alternativen också, innan vi lägger alla ägg i samma korg.

Kanske skulle vätgasbilar kunna vara en grej? Eller en helt ny sorts infrastruktur för kommunikationer? Eller något helt annat. Nu känns det som att man valde första bästa alternativ, gjorde det häftigt och gick raka vägen på det spåret, utan att riktigt stanna upp och reflektera.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

 

Sluta hetsa och bry dig istället

Politik är inte som andra intressen. Det krävs mer energi av dig än en vanlig hobby, och du spenderar antagligen orimligt många timmar om dygnet på att hitta aktuella fakta och kuriosa om en rad olika ämnen som du från början inte visste särskilt mycket alls om. Om du dessutom är med i ett politiskt ungdomsförbund där pressen är stor på att hålla sig uppdaterad är det lätt att det blir för mycket, vilket gör att du snart sitter där med en hel drös uppdrag och alldeles för lite tid. Särskilt i valtider.

Trots att vi ungdomspolitiker tar på oss rollen att vara grunden till framtidens riksdag och regeringar, ofta till och med genom att studera politik på universitetet, är det många vuxna som driver med oss. På twitter används hobbypolitiker som ett skällsord, och både anonyma troll och identifierbara människor skriver saker som “Håll käft och tat´ lite lugnt alla hobbypolitiker med Trumpångest,” och “Nu har ni hobbypolitiker haft er fest. Nu fortsätter vi politiska rörelser vårt arbete igen. Som vi gör varje dag. Bortom ert spektatkel.”

Varför ska jag som tror på något och faktiskt har mage nog att stå upp för min åsikt hålla käft och ‘tat lite lugnt’? Varför ska jag hålla käften när Sverige inte markerar tillräckligt tydligt mot Kina? Är det inte min rätt att stå upp för min åsikt?

Jag förstår verkligen inte vad som gör folk så provocerade av att ungdomar ger sig in i politiken och gör allt de kan för att påverka. Flera människor jag känner är helt utmattade året om på grund av diverse politiska uppdrag de har tagit på sig, bara för att de bryr sig så mycket om framtiden. Som politiskt aktiv har man telefonen med sig överallt och försöker att ständigt vara ‘in the loop’. Notiser för inrikes- och utrikesnyheter påslagna i varje tänkbar nyhetsapp, för att kunna vara först med en klok debattartikel eller kunna hänga med i debatten. Hyllor av böcker i huset, inte sådana man skummat igenom på bussen utan sådana som man noggrant läst och analyserat om både ideologi och sakpolitik. Det finns inget med detta som radierar okunnighet eller ovilja att dra sitt strå till stacken. Det borde inge hopp och framtidstro att ungdomar väljer en så meningsfull sysselsättning som politik istället för att sakna ambition. 

Sen är det det här med spektakel. Jag kan bara gissa vad användaren som skrev detta menar, men den gissningen är på “spektakel” som kongressmiddag, val-kickoff och kanske Joar Forssells ökända fimpdräkt som han bar i protest mot rökförbudet på uteserveringar. I synnerhet fimpdräkten. Det kanske ses som barnsligt och att det inte har någon reell effekt- so what? Det är inte fel att låta kreativiteten styra, särskilt inte när det är det som når ut till människor. I en värld där media och underhållning är den branschen som den ‘vanliga människan’ riktar sitt fokus mot finns det ett värde i att kunna använda det till sin fördel. Det kallas smart marknadsföring, och det är inte begränsat till ungdomspolitiker. Även om vi brukar lyckas bäst med det.

Det ska inte vara fel att engagera sig i Sveriges och sin egen framtid. Självklart bör man vara beredd på att möta kritik som ung i politiken, men någonstans måste barnsligheterna sluta. Det är inte vi som har något att säga som borde hålla käft. Det är inte vi som förstår behovet av bra marknadsföring som behöver sluta synas och höras. Det är inte vi som bryr oss om framtiden som är barnsliga. Det är ni som skiter i den som är det. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

« Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑