Sju partier och Bellman går in i riksdagen…

Det finns mycket att säga om valet. Oerhört mycket. Om rasistdemostrationer, om glädje och lättnad och om besvikelse och upprördhet. Om att inget av de numer otaliga och högst tvivelaktiga partierna som ville kom in och tog plats i riksdagen, om att SD, sin ökning till trots, inte blev så stora som man kunde befarat och att deras ökning verkar ha avstannat. Moderaterna behåller sin plats som näst störst, sossarna gör sitt sämsta val någonsin, även om V gott skulle kunna ta och tagga ner lite. Liberalerna parkerar på ungefär fem och en halv procent, inte storslaget men med allt i åtanke, ganska okej. Dessutom växer LUFs representation på flera håll.

Dessvärre är nog valet och tiden dessförinnan på många sätt och vis, åtminstone ur ett större perspektiv, den enklare delen av processen. Nu tar den svåra vid. Vi har haft en historiskt svag minoritetsregering, förstås ingenting emot drömregeringen från ‘78, men riskerar nu att det blir ännu värre. Sitter nuvarande regering kvar har den ännu mindre stöd  än tidigare. Spelar det egentligen så stor roll med några procentenheter hit eller dit? Förmodligen inte. Maktförhållandena mellan blocken kvarstår, med andra ord har vågmästaren kvar sitt inflytande.

I bästa fall kommer nästa mandatperiod präglas av väldigt lite, utöver händelselöshet och oförmåga att göra så mycket det vill säga, och i värsta fall av en himla röra för att uttrycka det milt. Problemet är till stor del att makten över det här ligger just där man sällan vill att någon makt överhuvudtaget ska ligga, nämligen hos SD. För SD bryr sig inte. De bryr sig inte om demokratin. De bryr sig inte om Sverige. De frodas istället i kaoset och ju mer kaos desto mer kan de peka och visa på alla dessa problem de uppfattar: “etablissemanget klarar inte av att styra Sverige”. Det är på precis det sättet extremister kommer till makten vilket är varför det vilar ett stort ansvar på de andra representanterna i riksdagen att inte låta det gå så långt. Samtidigt får man inte kompromissa alltför mycket med sina väljares förtroende heller. Att man från bland annat sossehåll då intar en ganska aggressiv ton och trots fina ord om motsatsen inte visar sig helt kompromissvillig är därför ett riskabelt spel.

Rätt förvaltat kan vi kanske ha en tid framför oss av relativt lugn, kanske en period för långsiktighet och en möjlighet att tona ner stridsropen lite. En återgång till det mer normala när ödmjukheten börjar kicka in. På andra sidan finns däremot andra som inte är helt otänkbara. Sannolika? Kanske inte, men närvarande, latenta. Förhoppningsvis kan vi nu också lämna alla oerhört tröttsamma valrörsfloskler bakom oss men, det behövs vuxna i rummet och nu behöver de ta ansvar för Sverige och ta tag i Sverige och så vidare och så vidare. Avslutningsvis ska man komma ihåg att 74,5 procent inte röstade på något av ytterkantspartierna och att 82,5 inte röstade på ett fascistoid parti, så låt inte dessa styra landet. Sverige som land och dess demokrati ska ju trots allt utvecklas, inte avvecklas.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Vilket samhälle vill du ha?

Nu är det inte långt kvar. Snart kommer vi få veta vilka det svenska folket tycker ska få leda Sverige. Det har valet ser ut att bli det viktigaste någonsin. Alla opinionsundersökningar insinuerar att inget block kommer att få egen majoritet. Det innebär att partier som står utanför den traditionella blockpolitiken får oproportionellt mycket makt att bestämma hur Sverige ska styras. Men det här är inget nytt. I månader, nej i år har medier snackat om regeringsbildningar och vem som ska få stöd av vem. Det har inte undgått någon att ett missnöjesparti med nazistiska rötter, Sverigedemokraterna, har stigit i opinionen.

Men hur kan man tänka när det är dags att rösta? Val kan för vissa handla om att välja det minst dåliga alternativet. För andra kan det handla om att välja ett parti man brinner för. Det går även att rösta för ett partis åsikt i en eller flera sakfrågor. För min del handlar det till viss del om det andra alternativet men mest ett fjärde alternativ. Det alternativet handlar om att jag och (nästan) alla andra i Sverige har chans att visa vilken riktning vi vill att vårt land ska ta. Vi har faktiskt chans att välja vilket samhälle vi vill ha. Det är helt fantastiskt när man tänker på det.

Men tyvärr är det få partier som pratar om vilket samhälle de eftersträvar långsiktigt. Istället väljer partierna att fokusera på sakfrågor. Sakfrågor är självklart viktiga men det är även viktigt att prata om ideologi, värderingar och drömsamhällen. Partierna är inte särskilt vana att diskutera det. Det märktes tydligt när SVT frågade Socialdemokraternas partisekreterare, Lena Baastad om deras värderingar. Hon svarade i princip att deras värderingar ändras beroende på världsbilden. Detta är absurt. Värderingar är det som ett parti ska vara byggt på och om man ändrar på dem beroende på världsbilden går det inte att lita på partiet överhuvudtaget. Det visar på att partiet inte har någon moralisk kompass och kan ändra åsikt när som helst om vad som helst. Det känns väldigt tveksamt att rösta på ett parti som agerar så.

Drömsamhällen är något som är byggt på ideologi. Det finns tre stora ideologier idag och en fjärde ideologi växer sig större och större. Ideologierna har egna drömsamhällen som mål. Jag har valt liberalismen och inriktningen socialliberalism för att den ideologin överensstämmer med min vision. Socialliberalism vill att individer ska ha möjlighet att leva sina liv som de vill. Alla ska, oavsett sina förutsättningar, ha samma möjligheter men måste inte nödvändigtvis ha samma slutmål. Samtidigt ska staten inte lägga sig i individernas beslut utan enbart finnas där för dem som behöver den. Det är socialliberalismens grundprincip och anledningen till att jag röstar på och är aktiv inom Liberalerna.  

När du röstar visar du inte enbart var du står i sakfrågor. Det jag har försökt förmedla med den här texten är att det även är viktigt att tänka långsiktigt. Det du röstar på kommer inte enbart påverka den här mandatperioden utan även flera framöver.  Därför är det också otroligt viktigt att utnyttja att vi får rösta. Det är många som känner att deras röst inte spelar någon roll. Men det stämmer inte. Din röst kommer att avgöra vilka som får makt att bestämma Sveriges riktning. Ta chansen och påverka! Du kommer inte ångra dig.  

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Affischeringsnatten

Jag kan inte se något på grund av vattnet på mina glasögon, jag vet att en kommande förkylning är ett faktum och att mina skor kommer behöva en hel dagstidning för att bli torra igen – men det spelar ingen roll. Valet ligger så nära runt hörnet man kan komma och nu är det bara att spurta så snabbt man kan.

Tillsammans med drygt ett dussin andra LUFare spenderade jag en regnig natt vid Sergels Torg för att affischera Stockholm med liberala budskap och Jan Björklunds hunkiga ansikte. Det är definitivt inte den sista nattsömnen jag offrar för Liberalerna i valet och det är det värt. I två år har jag varit övertygad om att Sverige behöver Liberalerna och den övertygelsen är värd att föra vidare till andra. Det må vara partiledarna som får tiden i rampljuset och är den viktigaste faktorn för rösterna i september, men kärnan i vår demokrati är ännu ideellt arbete från helt vanliga människor. I den rådande tidsandan är det lätt att sprida politikerförakt och måla upp falska bilder om att alla politiker tillhör en elit som inte har någon kontakt med folket. Vad de alltid missar är att majoriteten av politikerna lägger ner sin fritid på att försöka göra sin kommun eller sitt landsting lite bättre efter vad man själv tror på. Sossar och vänsterpartister har för det mesta rätt dåliga politiska ideer, men det betyder inte att en grundläggande respekt ska gå förlorad. Det politiska klimatet i Sverige är illa nog som det är.

Valtider betyder också tider för vandalism och mängder med nedrivna valaffischer som representerar just bristen på respekt för oliktänkande. Affischerna jag så mödosamt var med och satte upp var nedrivna för några dagar sedan. Man kan skriva spaltmeter efter spaltmeter om demokratiproblemet i det, men det finns inget mer passande än Liberalernas valbudskap “hata eller prata?”. En nedriven affisch kommer inte ge fler röster till det egna lägret och känner man sig tvungen att vandalisera för att väljarna inte ska se motståndarens budskap, då säger det en del om bristerna i ens egen politik. Det är alltid bättre att prata än att hata.

Vår framtida statsminister, Ulf Kristersson, har talat mycket om betydelsen av ett vuxet samtal och alla oavsett partifärg bör ha det i bakhuvudet under valrörelsen. Slagord som de redan frälsta gillar på sociala medier är sällan det folk lägger sin röst efter. Det är lätt att beskriva allt dåligt regeringen har gjort under de senaste fyra åren, men fokuset från vår sida bör ligga på vår vision för ett bättre Sverige. Där skolan blir en av världens bästa, där alla kan lita på att nattväktarstaten skyddar en och där alla kan förverkliga sina drömmar oavsett varifrån man kommer.

Om vi i politikens centrum gör politiken endimensionell kommer de i periferin få ännu mindre förtroende för oss och tappa tilltron på vår förmåga att förändra. Regeringsmakten i fyra år är inte värd den skadan på det demokratiska systemet och Alliansen har en politik bra nog att inte behöva lura väljare till att rösta på oss. Det tror åtminstone jag, och nu ska vi fortsätta övertyga resten av Sverige om det.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Hellre tänka fritt än tänka “rätt”

Det är mindre än en månad kvar till valdagen nu. För oss politiskt aktiva har dess annalkande varit en självklarhet i evigheter; den 9 september 2018 har hägrat vid horisonten sedan morgonen den 15 september 2014. Förberedelserna har trappats upp i månader, spekulationer kring resultat och regeringsbildning har varit på allas våra läppar i princip lika länge och nu är valrörelsen äntligen igång på riktigt. Journalister och partister är tillbaka från julisemestern, kampanjmaterial har lanserats, valarbetare har anställts och affischeringsstarten är olidligt nära. Sällan känns ett partipolitiskt engagemang djupare eller mer på allvar.

 

Men den beskrivningen gäller just oss. Vi som tillhör de så kallade politiska klasserna, som dryftar samhällsfrågor, partipolitik och ideologi vecka ut och vecka in, året runt, varje år. Vi får inte glömma att vi är en minoritet. Den självklarhet med vilken vi navigerar i det politiska samtalet är vilt främmande för en ansenlig del av de röstberättigade. Enligt SCB beslutar sig en tredjedel av väljarna för vilket parti de vill stödja först sista veckan. Och vet du hur stor (eller liten) DN:s morgonupplaga egentligen är?

Självfallet innebär inte detta att en tredjedel av väljarna aldrig funderar över samhället de lever i, eller att de inte har någonting de vill förändra. Den viktigaste insikten är snarare att många i vår närhet uppfattar Sveriges formella politiska system som lite av en dimhöljd djungel, där kartan ständigt ritas om och folk upplevs säga annat än vad de egentligen menar. Ofta är den ideologiska förankringen outtalad och underförstådd – även när det är just den, med sin människosyn, sina värderingar och sin framtidsvision, som är som mest avgörande.

Det är här vi kommer in. Du och jag.

Många av oss upplever nu att nära och kära som kanske aldrig riktigt förstått vårt partipolitiska engagemang trevande väcker frågan. Undrar, försöker förstå, vill ha vägledning på främmande mark. Detta gäller inte bara förstagångsväljare, utan även veteraner som överväldigas av allt de tycker sig ha missat sedan sist. Låt oss välkomna den chansen. För att värva och övertyga, förstås, men låt oss även försöka se ett vidare perspektiv.

Med risk för att låta som en halvtrött partisekreterare som försöker organisera valrörelse på en lite för liten budget: det är de personliga samtalen som räknas. Men inte bara för att samla röster och plocka procentenheter. Värdet av att fler engageras i de politiska samtalen, åtminstone en gång vart fjärde år, är långt större än så.

För det är där, mellan människor som i förtroende resonerar kring sin omvärld, som engagemang föds på riktigt. Det är där den hälsosamma demokratin lever – och överlever. Den enskilda väljaren är mer än en pinne i statistiken, till för att köpas med godis och slagord. Om vi kan förvalta det intresse som nu väcks kan det i bästa fall leda till ett livslångt engagemang, och till en dialog där fler känner att de har makten att själva driva sina intressen.

Så låt oss försöka locka fram de större idéerna. Led samtalen kring middagsbordet eller i baren, om du orkar. När någon undrar över en sakfråga – förklara. När någon frågar hur de ska rösta – ställ motfrågor och försök identifiera deras kärnvärden. Presentera även dina meningsmotståndares bästa argument, om de inte är närvarande i rummet. Det kanske inte alltid leder till tre röster på Liberalerna, men det måste få vara okej. 

Att ge någon annan de första nycklarna till självständig, informerad och kritisk reflektion är värt en hel del, det också.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det missnöjda missnöjespartiet

Ibland så förklaras demokrati lite enkelt som att det bara handlar om folkets vilja och att det är denna som ska gälla och styra. En majoritet vill något och vips, så är det så. Med det som utgångspunkt försöker många ofta kritisera det som ibland kallas för det “politiska etablissemanget”. Man utmålar en elit som inte gör, eller någonsin gjort annat, än att arbeta med politik. Därav skulle de på något vis vara mindre lämpade att lyssna på folket och driva den demokrati de är en del av. Exempelvis så är just Sverigedemokraterna med sina likasinnade, inte bara här utan även bortom våra gränser, duktiga på att driva den tanken.

Men, som de som är engagerade i ungdomsförbund redan vet är det inte alls så enkelt. Politik handlar inte bara om att luta sig tillbaka och tycka saker. Det är i själva verket väldigt, väldigt mycket jobb bakom. Som så ofta är det väldigt enkelt att sitta på läktaren och kritisera förutsatt att man inte behöver göra något själv. På många håll i landet blev just det ett bryskt uppvaknande för många lokala, framför allt sverigedemokratiska, föreningar.

 

I Sverige finns 290 kommuner, i 129 av dessa har SD inte lagt ett enda eget budgetförslag sedan förra valet. I vissa där de faktiskt gjort det har de som bekant vid ett par tillfällen blivit avslöjade med att kopiera budgetar från sina föreningar i andra kommuner. Att man tydligen faktiskt måste göra något,  i synnerhet om man vill driva “förändring på riktigt”, som de gärna profilerar sig med, verkar ha kommit som en chock. En ännu högre siffra är 188, antalet kommunala mandat som är vakanta eller tillsatta med vildar. Att ställa kostnader för olika grupper mot varandra anses ofta lite ofint, men man kan inte anant än undra hur mycket pengar man skulle kunna spara på dessa ledamöter som inte gör något alls.

Utöver det är det också viktigt att notera att i den där siffra 188 gömmer sig också något annat som bör vara väldigt oroande för de flesta, förmodligen även för partier i fråga självt. En av de där vildarna är nämligen Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) ledare som sitter på ett SD mandat i Ludvika kommun. Samma NMR som skapade rubriker  i Almedalen och som Jimmie Åkesson under sitt tal kallade för fega och ville förbjuda. Han kom i grund och botten in därför att partiet fick fler röster än vad de förväntade sig och därmed fuck problem med att fylla sina platser. Betänker man att SD sannolikt riskerar att öka ytterligare i det här valet, finns det sannolikt skäl att oroa sig över vilka som kommer att sitta på de där stolarna.

Flera av deras sympatisörer vill gärna tro att det här kanske är begränsat till kommunal nivå men nej, knappast. Efter valet hade SD 49 riksdagsmandat, idag har de 42. Hela åtta av deras riksdagsledamöter har lämnat partiet. Däremot lämnade även en moderat ledamot och gick över till SD. I övrigt har inga andra partier tappat ledamöter i riksdagen. SD har tappat åtta. Dessutom har det här också lett till att vi numer rent tekniskt sett har nio partier i riksdagen. Av dessa åtta har nämligen fyra, hälften, gått över till Alternativ för Sverige (AfS) och fortsätter till del att lämna interpellationer och motioner.

 

Hur någon förväntar sig att Sverigedemokraterna ska kunna styra och hålla ihop ett land när de inte ens klarar det med sitt egna parti är fascinerande. Att rösta på SD är inte att uttrycka missnöje mot hur Sverige styrs och fungerar, det är att kasta in en skiftnyckel i maskineriet.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Upp till kamp, liberaler

Snart är det val. Vet man inte det är man antingen en komapatiemt eller så har man bott under en sten väldigt länge. Sen jag gick med i LUF för ett och ett halvt år sedan har valrörelsen varit krukan av guld som väntar vid regnbågens ände, vår chans att byta ut sossarna i Rosenbad. Det har skrivits ett oändligt antal debattartiklar där regeringen kritiserats i allt från sin migrationspolitik till sin folkhälsopolitik där vi stått på barrikaderna (twittrat lite argt) tillsammans med vänner i MUF för friheten att kunna köpa en kall alkoglass. Det finns helt enkelt en miljon anledningar varför vi måste byta regering efter den nionde september.
Det som komma skall är kulmen av mångas politiska engagemang efter år av långa tågresor för kampanjer, debatter in på småtimmarna eller skrivande som sker i sista minuten för en medlemstidnings skull. Samtidigt är det början för så många – de som kommer värvas på ett bokbord och övertygas om att lägga sin röst på ett liberalt parti. Snart är de inne i bubblan där CL betyder Café Liberal och inget annat och snart kan de texten på baksidan av LUF Storstockholms gåvobevis till talarna utantill. Ett politiskt engagemang kan ge så mycket om man vill. 
De senaste veckorna har dominerats av värme och bränder men likt regn kommer politiken att komma tillbaka på dagordningen när sommaren går mot sitt slut. Vi liberaler har mycket emot oss – populister, extremister och socialister. Det kommer inte bli lätt, men det ska det inte heller vara. Vi måste göra oss förtjänta av hundratusentals röster för att överhuvudtaget sitta kvar i riksdagen och få möjligheten att göra Sverige lite friare var dag. Partiet har de senaste åren varit som en förälder man tjatar på när de går och fattar dåliga beslut. Man har blivit arg och velat slita sitt hår i ren frustration. Men de är ju ändå ens förälder. Det finns ingen bättre. Man kommer köpa en mugg med ett fint budskap eller stå i en valstuga och prata med både trevligt och otrevligt folk. Just nu är det vad liberalismen behöver från oss och liberalism är vad Sverige behöver. 
Efter den nionde september kommer det räknas procent och pratas mer om regeringsfrågan än vad det någonsin tidigare gjort. Spelteori och taktik kommer fortsätta prägla svensk politik en lång tid framöver, det finns inget som talar för det motsatta. Men fram tills dess finns det inget annat än att göra sitt yttersta för att övertyga massorna om varför Sverige fortfarande behöver ett liberalt parti i riksdagen som driver en frihetlig politik med individen i fokus.
Ta hand om varandra och lämna ingen bakom. Välkomna alla nya med öppna armar. Vilken resa det kommer bli. Tio poäng till den som med säkerhet vet vart vi är på väg. Nu kör vi.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Mer inte mindre EU

Det har nog inte undgått någon att det brinner på många håll i Sverige. Det är så många skogsbränder i hela landet att vår egen brandkår inte kan hantera dem alla. Men vet ni vad som hänt då? Jo, flera EU-länder har kommit till undsättning och skickat brandbilar, flyg och personal. Under den här sommaren har jag blivit ännu mer övertygad om att Sverige behöver mer, inte mindre EU.

Det gläder mig att Liberalerna har valt EU som prioriterad valfråga. Eftersom det finns partier som inte vill vara med i EU så måste det finnas någon som påminner om allt det fina som Sverige har fått av unionen. Någon måste påminna om freden som rått i Europa sedan EU bildades, om fri rörlighet, om frihandel och så mycket mer. Någon måste nämna hur EU har gjort enorma klimat- och miljösatsningar genom att bland annat förbjuda flera giftiga ämnen och ta stort ansvar för att hjälpa andra länder. Jag kan skriva hur mycket som helst om det positiva med EU.

Men nej, EU är inte perfekt. En negativ aspekt som brukar nämnas är att det finns en hel del krånglig byråkrati som kan vara svår att förstå även för den mest insatta politikern. En annan är att beslut som fattas av andra länder kan komma att påverka Sverige även om Sverige tyckte annorlunda. Det här är aspekter som inte går att förneka. Men det gäller att kunna väga nackdelarna mot fördelarna. 

Ett vanligt argument mot EU är att det finns medlemsländer såsom Polen och Ungern som visar på fler och fler diktatoriska tendenser och som kränker mänskliga rättigheter. Många har reagerat på att EU verkar vara lamslaget och inte sätter någon press på länderna. Men det här är inte en anledning till att lämna unionen. Tvärtom är det en anledning till varför samarbetet måste stärkas och utvecklas. Det skulle leda till att medlemsländerna kan ställa högre krav på varandra och ge tyngre påföljder om regler inte efterföljs. En svagare union, eller ingen union alls, skulle inte kunna påverka medlemsländernas agerande.  

Internationellt samarbete är något som vi måste främja. De flesta problem som världen stöter på idag är svåraom inte omöjliga för enskilda nationer att lösa själva. Att människor tvingas fly sina hemländer, klimathotet, fattigdom, – dessa är inte problem med enkla lösningar. Det här är problem som kräver att flera människor, ja flera nationer jobbar tillsammans. Här kan EU visa framfötterna och Sverige bör vara med och hjälpa unionen att hitta lösningar.

Den här sommaren har förstärkt min tilltro till EU. Medlemsländerna har visat att man hjälper och stöttar varandra. Det visar vilken enorm potential unionen har. Det är fantastiskt och något som vi kan vara stolta över.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

Den ryss nu kommer, eller inte

En junikväll när VM-fotbollen tog en paus var jag iväg och såg den svenska filmen “Den blomstertid nu kommer”. Västerbron sprängs, riksdagen jämnas med marken och Hesa Fredrik skriker redan i första akten. En dystopi? Javisst. Men filmen påminner oss om en verklighet vi till varje pris ska undvika, men samtidigt vara beredda på. Omvärldsläget förändras till det sämre. Det har bara gått några år sedan Ryssland annekterade ukrainska Krim och bara några veckor sedan “den fria världens ledare” beskrev Europeiska Unionen som en fiende. Att Sverige skulle vara en vara en trygg bubbla som inte påverkas av vad som sker runtomkring oss är en falsk fantasi som enbart gynnar de intressen som vill att vi är sårbara.

Där man rimligtvis bör landa är någonstans mellan de olika ytterligheterna “lägg ner försvaret” och “ryssen invaderar Gotland imorgon”. Sverige kommer inte att gå under varken imorgon eller i övermorgon men reella hot mot oss existerar. Påverkansoperationer för att förändra opinionen i landet och sprida desinformation är några få exempel på någonting Sverige och svensken bör vara medvetna om. Därför skickade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tidigare i år ut broschyren Om krisen eller kriget kommer till samtliga hushåll i landet. Den innehåller information om hur man ska hantera en kris och vad för slags beredskap man bör ha. Samtliga boende i Sverige ska ha en beredskap för att klara sig själva under minst 72 timmar vad gäller mat, vatten, värme och kommunikation. Tyvärr är det alldeles för få civila som har  tillräcklig beredskap vilket är en naturlig följd av den nedmontering av totalförsvaret som skett sedan slutet av kalla kriget. Livsmedelslagrerna avskaffades, försvaret såldes ut och naiviteten präglade politiken alldeles för mycket. Idag råder det lyckligtvis en konsensus kring att vi måste spendera mer pengar på försvaret och se till att vi skaffar oss ett välfungerande totalförsvar igen, för Sveriges försvarsberedskap innefattar mer än att ha JAS Gripenplan, helikoptrar och ubåtar – och sedan tro att det räcker.

Ett exempel på en kris att hantera är de pågående skogsbränderna runtom i Sverige som nu är mer omfattande än skogsbranden i Västmanland 2014. Som en följd av dessa har politiker naturligtvis gått ut och kritiserat den beredskap som funnits och de otillräckliga resurser som finns. Alliansvännerna i Moderaterna gick ut och kritiserade regeringen för att man inte köpt brandflygplan utan istället lägger pengar på att subventionera elcyklar. Undertecknad skulle förvisso gärna avskaffa de subventionerna och lägga på totalförsvaret men när man inte själv lagt några pengar på brandflyg i sina budgetar de senaste åren blir det bara politisk pajkastning som är rent ut sagt pinsam. Försvarsdebatten förtjänar bättre. Dessutom behöver inte Sverige egna brandflyg – att ha det skulle inte vara ekonomiskt försvarbart. De senaste dagarnas kraftsamling där flera länder skickat brandflyg och helikoptrar visar vikten av europeiskt samarbete där man hjälper varandra vilket inte bara är gynnsamt ekonomiskt, utan även ur ett säkerhetsperspektiv. Länder som hjälper varandra krigar inte med varandra. 

De senaste åren och dagarnas utveckling visar precis varför ett starkt försvar är en nödvändighet. Det är min innerliga förhoppning att den här frågan seglar upp i valet som en nyckelfråga där partierna som satt vid makten under nedrustningen är ärliga och självkritiska. Att låtsas om att misstaget inte begåtts är sällan en lyckad strategi. Nu ska fokuset ligga på att rätta till misstagen, för något annat än det är inte acceptabelt.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

”Mer EU” är faktiskt ingen universallösning

Europa. En världsdel med årtusenden av gemensam kultur, av gemensamma språk och av gemensam historia. En världsdel där välupptrampade handelsvägar leder kors och tvärs över alla de tillfälliga gränser som genom seklen har dragits upp för att sedan smulas sönder igen. Det kulturella släktskapet är lika ofrånkomligt som uråldrigt, och har lagt grunden för det samförstånd varpå Europa har byggt tidernas kanske mest framgångsrika freds- och frihandelsprojekt – samtidigt som vår kontinent rymmer en häpnadsväckande mångfald av kulturyttringar, traditioner och levnadssätt. Enhet genom mångfald har alltid varit Europas, och EU:s, främsta styrka.

När Liberalerna (och som vanligt, LUF) nu lyfter EU som en prioriterad valfråga är det otvivelaktigen med en brinnande passion för denna fredliga, familjära, frihetsvärnande gemenskap, och för det ekonomiska välstånd som det mellanstatliga samarbetet har möjliggjort. Samtidigt görs det med en eldfängd naivitet med vilken vi riskerar att skjuta oss själva i foten. 

Det är kanske dags att vi lyssnar lite mer på de röster som vill bromsa in den explosionsartade utvidgningen till ständigt nya verksamhetsområden – oftast vill de nämligen unionen väl.

Att de flesta frihetligt sinnade stöttar själva idén om ett europeiskt samarbete är en självklarhet. I grunden är EU en ekonomisk och säkerhetspolitisk sammanslutning som syftar till att värna stabiliteten i regionen genom att underlätta handel och diplomatisk kontakt. Inga konstigheter. Men att grundtanken är god innebär inte att vi kan sluta vara försiktiga med var vi placerar makt och inflytande över människors liv. Det innebär inte heller att de som förhåller sig skeptiska till specifika policyförslag nödvändigtvis vill underminera unionens kärnvärden. Det finns skäl att visa förståelse för de debattörer som allt oftare lyfter upp sin oro för ökande regleringsbörda och oroväckande överstatliga ambitioner, även om man inte behöver dela alla deras slutsatser. Det handlar, som så många gärna uttrycker det, om att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Närhelst makt centreras gör man nämligen klokt i att vara försiktig. Även om EU:s konstitutionella ramverk är stabilt och risken för en fullständig totalitär omsvängning inte tycks överhängande börjar varje sjumilavandring mot storhetsvansinne med ett enda kliv. Även socialliberala världsförbättrare kan bli närmast tyranniska i sin iver att använda ett effektivt verktyg för att bedriva ”objektivt bra” politik – och socialliberaler är knappast det största hotet. Utan en klar bild av EU-samarbetets syfte riskerar dess funktion att urvattnas, och medborgarnas förtroende att urholkas.

Vissa samhällsproblem kanske faktiskt är vettigare att lösa på en administrativ nivå som ligger så nära människor som möjligt, och olika lösningar kanske fungerar olika bra i länder med olika rättstraditioner och välfärdsambitioner. Socialpolitiken, till exempel. Och om alla tvingas göra likadant förloras möjligheten att uppnå olika resultat och därmed utvärdera olika institutionella modeller genom inbördes konkurrens. Likriktning dödar nytänkande.  

Mer EU behöver faktiskt inte nödvändigtvis betyda ett bättre EU, på samma sätt som mer stat inte behöver betyda en bättre stat. Det liberala projektet handlar om att flytta makt från statsapparaten till den individuella människan och de små gemenskaperna, inte enbart om att flytta den från en offentlig maktapparat till en annan, ännu större. Därför bör subsidiaritetsprincipen värnas och EU hålla sig till de naturligt gränsöverskridande frågor som är samarbetets kärnuppgifter.

För att sammanfatta: Det är lite som med barn. Man kan älska dem oändligt, och ändå sätta gränser och ställa krav när man uppfostrar dem. På samma sätt borde vi liberaler kunna älska EU och unionsprojektets grundvalar – utan att fördenskull bli blinda för byråkratins brister.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Mitt hemland

I samband med Liberalernas dag i Almedalen och relaterade mediaframträdanden tog vissa tillfället i akt att på olika sätt göra sig lustig över deras (och vårt) vurmande för Europa och EU. Ryggmärgsreaktionen att svara negativt på förslag om exempelvis eurons införande i Sverige eller etablerandet av en EU-federation är å ena sidan besynnerligt och å andra sidan nästintill fascinerande. Bland de många politiska frågor som finns diskuteras nog få så extremt begränsat som de som berör EU, trots deras oerhörda relevans. Det är förstås helt på sin plats att eventuellt inte hålla med om förslagen i sig, men nog bör väl också denna typ av förslag och idéer få mer utrymme i den offentliga debatten.

Samtidigt som man inte diskuterar denna sorts frågor särskilt mycket har det även blivit till en grej – och detta är på inget sätt ett enbart svensk fenomen – att klaga på att man styrs från politiker och byråkrater i Bryssel utan att man har någon insyn. Hela den premissen i sig är förstås absurd eftersom de som styr i Bryssel antingen är direkt eller indirekt placerade där av folket, mycket enligt samma principer som i nationella regeringar och parlament. Till detta kommer förstås också det låga valdeltagandet i EU-val och bristen på kommunicerad EU- politik från de politiska partierna.

Vidare är det förstås också en väldigt märkvärdig tanke att uppröras över att vi “styrs från Bryssel”, som om avståndet till platsen där ett beslut fattas vore relevant. Någon av den åsikten bör även stödja att Köpenhamns lagar ska gälla i Malmö.  

Men det är ändå något som håller på att förändras i grunden vad det gäller EU och ännu mer vad det gäller Europa. Det är en långsam utveckling och den möter en hel del motstånd, men framtiden känns trots allt detta ljus. Bland unga är det inte alls ovanligt att man börjar betrakta EU och Europa som något självklart man är en del av och något som är en del av en själv. Personligen och för folk runt omkring mig har detta bland annat gjort sig påmint nu i tider av studenten och överväganden om vart man ska ta vägen sedan. 

Ett ganska bra tag nu har jag gått runt och till stor del ironiskt kallat Europa för mitt hemland på ett eller annat sätt. Men i takt med att tiden går börjar ironin avta. Sverige är litet men Europa är stort. Det är värt att stå upp för och inte bara påminna sig själv om, men kanske i synnerhet också andra, för vårt hemland Europa.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

« Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑