Varför är män bättre än kvinnor på matematik?

Häromveckan läste jag boken Varför vi beter oss som vi gör av Robert M. Sapolsky. Det är en mycket bra, genomtänkt och lärorik bok och jag rekommenderar den till alla. Men det här är ingen bokrecension.

Jag vill istället dela med mig av ett par studieresultat som nämns i denna långa sammanfattning om varför människor beter sig som de gör. Liknande resultat diskuteras också i Hon han och hjärnan av Markus Heilig och Johan Norbergs Hjärnrevolutionen, varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens, som jag läste när jag redan var på temat. 

Enligt nästan alla rön är män bättre än kvinnor på matematik. Detta syns redan under de första skolåren. Skillnaden är liten när det handlar om det genomsnittliga resultatet men enorm när det handlar om mattegenier i översta delen av fördelningen (och motsatsen – män är också ofta överrepresenterade i gruppen som presterar sämst på matematik). Exempelvis gick det år 1983 elva killar för varje tjej som låg inom den högsta percentilen på det amerikanska högskoleprovet SAT i matte.

Hur kommer sig denna skillnad? Ofta diskuteras testosteron, eftersom det under hjärnans utveckling ger näring till ett område som är inblandat i matematiskt tänkande. Och om man ger testosteron till vuxna förbättras vissa matematiska förmågor. Så okej, är det hela svaret på frågan? Nej, inte riktigt.

I en studie 2008 undersökte forskare förhållandet mellan matteprestationer och jämställdhet mellan kvinnor och män i 40 länder (baserat på ekonomiska, utbildningsrelaterade och politiska index på jämställdhet; Turkiet var sämst, USA låg i mitten och Skandinavien låg i topp). Det man kom fram till var att ju mer jämställt land – desto mindre skillnader i resultat på matteprov. I de skandinaviska länderna saknas statistik signifikans och i Island, vid tillfället världens mest jämställda land, var kvinnor bättre på matte än män.

I en annan intressant studie lät man två grupper göra ett test som blandade matematiska uppgifter med uppdraget att komma ihåg ord som presenterades mellan uppgifterna. Den ena gruppen fick veta att det var ett försök att mäta arbetsminne. Den andra gruppen fick veta att det var ett mått på kvantitativ kapacitet och att könsskillnader kunde förklara skillnaden i detta (både grupperna gjort alltså exakt samma test). Innan testet inleddes fick deltagarna markera sin könstillhörighet på formuläret. I den första gruppen presterade män och kvinnor ungefär lika, i den andra gruppen, där det presenterades som ett potentiellt test på könsskillnader, var kvinnornas prestation 40 procent sämre än i den första gruppen. Liknande test har gjort på amerikanska kvinnor med asiatiskt ursprung. Där har ena gruppen blivit “påmind” om att de var kvinnor – som är stereotypiskt dåliga på matte. Den andra gruppen blev “påmind” om att de var asiater – som är stereotypiskt bra på matte. Jag låter er gissa vilken grupp som presterade bäst.

Om det är negativa förväntningar som skapar stress, normer som påverkar oss undermedvetet eller något helt annat som ger dessa resultat vet man inte riktigt. Om det finns lika många kvinnor och män som är mattesnillen lämnar jag osagt, för det vet jag inte. Men det är tydligt att bara för att kvinnor är sämre än män på matte, betyder det inte att de är sämre på matte för att de är kvinnor. Det är viktigt att komma ihåg att korrelation inte måste vara samma sak som orsakssamband, särskilt när man arbetar med politik. Dessutom är det kraftfullt exempel på vilket stort inflytande samhällsstrukturer och normer har. Sist men inte minst, det visar det också vikten av att vi fortsätter uppmuntra fler flickor och kvinnor att tro på och använda sina kognitiva begåvningar.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Nyamko Sabuni: ”Vi ska ha ett större självförtroende”

28 juni väljer Liberalerna Jan Björklunds efterträdare som partiordförande. I de rådgivande medlemsomröstningarna i landet har Nyamko Sabuni fått stort stöd och hon är i skrivande stund favorit till att bli ny partiledare. Radikalt Forum har fått möjligheten att ställa en rad frågor till Sabuni som var integrations- och jämställdhetsminister mellan 2006 och 2010, och därefter biträdande utbildningsminister och jämställdhetsminister mellan 2010 och 2013. Sedan dess har hon arbetat som hållbarhetschef på konsultföretaget ÅF.

 

Foto: Magnus Fröderberg

Först och främst, vad är det som gör att du kommer göra ett bättre jobb än de andra kandidaterna?

Vi är tre bra kandidater, och jag tycker det har varit väldigt roligt och lärorikt att delta i utfrågningarna tillsammans med Erik och Johan. Det är svårt att jämföra jobb som ännu inte genomförts, men det jag hoppas kunna bidra med är mina erfarenheter som statsråd där jag lyckades genomföra en rad viktiga reformer samt det jag har med mig från mina år i näringslivet där jag jobbat med hållbarhetsfrågor. Min ambition är att bli en inkluderande ledare eftersom jag tror man blir medem i ett parti därför att man har ideer och vill bidra. Jag vill att alla som engagerar sig i Liberalerna ska kunna bidra med det som de brinner för, och därför måste vi ta tillvara på allas kompetens och engagemang. Jag tror inte att en partiledare ensam utvecklar eller lyfter partiet – vi måste bli fler som kan föra ut de liberala budskapen på områden där medborgarna efterfrågar lösningar.

Hur ska partiet ha en tydlig profil och hålla tydliga linjer de kommande åren?

Det gör vi genom att vi utgår från genuina samhällsproblem som berör väljare och att vi gemensamt tar fram en liberal färdriktning tillsammans med liberala lösningar. De visioner vi formulerar ska politiken förhålla sig till, och allt vi kommunicerar ska kunna härledas till de fastställda visionerna. Vad har egentligen Liberalerna för visioner idag? Jag vill tillsammans med medlemmarna formulera visioner som blir allmänt kända.

Vilka frågor vill du att partiet ska tona ner och vilka frågor vill du att partiet driver hårdare?

Vi ska inte tona ner frågor. Jag tycker det är för mycket ängslighet hos liberaler där vi hela tiden ska förhålla oss till andra, vi ska istället ha ett större självförtroende. Ett liberalt parti med socialt patos måste samtidigt vara en stark röst i ekonomiska frågor och företagarfrågor eftersom det är med växande näringsliv som vi skapar välstånd som sedan blir välfärd. Det är nästan som att att Liberalerna har glömt var resurserna skapas, det vill jag ändra på.

Hur ser du på LUF:s roll i att utveckla partiet för framtiden?

Samhället förändras snabbare och snabbare – och partierna har inte hängt med. Jag vill att ungdomsförbundet blir en förebild för hur vi kan entusiasmera och engagera unga människor i den liberala rörelsen. LUF har perspektiv som partiet inte alltid har, både i sakfrågor och kampanjmetoder. Jag ser gärna att LUF lyfter dessa perspektiv oftare och blir en blåslampa gentemot paritet. Jag upplever inte att ni har varit det speciellt mycket, eller har åtminstone inte uppfattat er så.

Från vilka partier ser du att L har störst chanser att vinna väljare från?

Jag tycker inte att Liberalerna ska ställa sig frågan på det sättet. Vi ska istället ställa oss frågan vilka utmaningar Sverige står inför och vad folk efterfrågar svar på i sin vardag. När vi levererat liberala svar på de frågorna kommer väljarna veta om de håller med oss eller inte, och det är så vi blir en relevant politisk kraft.

 

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Sosseriet, SL-korten och migrationen

Aisha springer med tunga steg. Just idag är det både svårare och lättare att lyfta på fötterna och styra kroppen framåt. Lätt är det för att hon har motivationen, svårt är det för att hon inte har en plan om vart hon ska. Hon bara springer. Hon tittar inte bakåt, hon stannar inte upp, hon bara springer. Men ibland hjälper det inte att springa, det du springer ifrån kommer ikapp ändå. Det blir svart för ögonen när Aisha faller. Det bildas ett litet rökmoln när den lealösa kroppen slår i marken. Soldaten har skjutit henne.

Denna historia är inte verklig, men den hade kunnat vara det. Aisha hade kunnat vara en flicka i ett konfliktdrabbat land som måste springa för sitt liv för att överleva, och hitta en väg till ett annat land. Ett land utan konflikter, där hon får vara den hon vill, där inget kan stoppa henne från att nå sina drömmar. Ett land som Sverige.

Jag bor i Sverige. Jag har det ganska bra. Mina föräldrar är i livet, jag kan gå utanför huset om dagarna utan att vara rädd, och jag kan skaffa mig en utbildning. Livet rullar på helt enkelt. Förra sommaren kunde jag åka vart jag ville i Stockholms län, för jag hade fått ett avgiftsfritt SL-kort av staten. Skönt, tänkte jag, nu kan jag lägga mina pengar på andra saker som exempelvis glass och en klippning på den lite dyrare salongen inne i stan.

Såhär i efterhand känns det inte riktigt lika bra längre, inte när jag fått veta hur det kom sig att jag fick det där busskortet. “Det här har vi gjort tillsammans, ja. Men det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken. Man måste orka ta ansvar för svåra beslut också.” Det här skrev Morgan Johansson, den socialdemokratiska justitie- och inrikesministern, på twitter i maj förra året efter att skolungar i Skåne fått gratis resor. Jag såg det inte förrän sommaren var över men det har äcklat mig sen dess. Varför ska över- och medelklassens ungar få ett gratis busskort över sommaren, som de för övrigt lika gärna hade kunnat stå för själva, på bekostnad av andra människors liv? Varför ska mitt resande orsaka att färre människor får en chans till ett nytt liv i Sverige? Det är helt oacceptabelt att en minister i Sveriges regering för resonemang på det här sättet, men som tur är blir det inte samma visa i år.

Som tur är prioriterar man i år inte medelklass-ungar på SL-bussar över flyktingbarn på trånga träflottar. Även om Aisha redan är död kanske andra barn klarar sig bättre på sin resa till Sverige. Ett under med tanke på att sossarna får regera i fyra år till. Kanske är det så, om man har en nypa optimism och ett släng av storhetsvansinne, att vi liberaler tillsammans med centern har haft ett större inflytande över politiken än vad man tidigare trott. Kanske har vi påverkat denna fråga genom att få socialdemokrater att lyssna på oss i samband med Januariavtalet. Helst av allt kanske de har insett att det som gynnar kollektivet, om man nu kan tycka att busskort är en sådan sak, inte alltid är det som leder till en bättre värld med högre levnadsstandard för fler människor. Fast en sådan insikt skulle kräva en självdistans jag inte är säker på att sossarna har.

Hade sossarna inte gett mig och tusentals andra ungdomar i både Uppland och Skåne ett avgiftsfritt busskort hade det funnits mer pengar till dem som behöver de som mest. Kanske hade vi lyckats investera dem i en säkrare väg från konfliktdrabbade länder till Sverige. En väg där de inte behöver drunkna på medelhavet, eller skjutas på kuppen. Hade det funnits en väg, är jag säker på att Aisha hade överlevt. Men nu gjorde hon inte det, och det är nog ganska tydligt vems fel det är.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Att ta från de rika och ge till de ansvarslösa

Det sägs att Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Liknande är det tänkt att det kommunala utjämningssystemet ska fungera. Syftet bakom utjämningssystemet är att omfördela skattepengar mellan kommuner så att de med sämre ekonomiska och geografiska förutsättningar har råd att erbjuda sin kärnverksamhet. Dessvärre innehåller det flera strukturella problem, som motverkar dess syfte och skapar skeva incitamentstrukturer för kommunpolitiker, och gör sig bäst vid att avskaffas. Robin Hood måste stoppas.

Enbart i år beräknas Stockholms stad förlora fyra miljarder kronor genom kommunal omfördelning. Stockholm är landets tillväxtmotor, en plats där en femtedel av Sveriges befolkning står för en fjärdedel av tillväxten. Det är rimligt att en del av denna tårta omfördelas så att alla kommuner kan erbjuda en minimiservice och kompenseras för avfolkningen som Stockholms befolkningsökning orsakar. Problemet är alla externaliteter som kommer därefter.

Det är inte bara mindre glesbygdskommuner tjänar på de mer välbärgade. Trots ständiga skattehöjningar är Malmö stad den kommun som tar emot överlägset störst summor via det kommunala utjämningssystemet – i år hela fem miljarder kronor. Det är bisarrt att Sveriges tredje största stad inte kan få sin budget att gå ihop och kräver hjälp som ska gå till kommuner som inte har Malmös förutsättningar. Bidragande kommuner som Stockholm stad har sina egna problem och ska inte betala för Malmös.

Utjämningssystemet beräknas ha en marginaleffekt på 95%. Detta innebär att bidragande kommuner får behålla enbart 5% av sina ökade skatteintäkter från jobb- och tillväxtskapande politik. Rika men imperfekta kommuner som Stockholm stad skulle därmed inte inte ta del av vinsten om de fick ordning på segregationen, då den försvinner iväg till andra kommuner. Stockholms utsatta områden får tillförlita sig på kommunpolitikernas välvilja.

Bidragstagande kommuner har inte heller några direkta incitament att ta tag i sina problem. Malmö har dubbelt så hög arbetslöshet som genomsnittet i landet och en utbredd kriminalitet som skrämmer iväg individer och skapar lokaliseringsproblem för företag. Om staden lyckades minska arbetslösheten till genomsnittet, borde dess skatteintäkter öka och malmöiter få ta del av en större tårta.

Sådant är inte fallet. Utjämningssystemet kommer in i bilden och negligerar 95% av de ökade skatteintäkterna genom minskade bidrag och omfördelning till andra kommuner. För mindre kommuner utanför städerna kan det till och med vara så illa att kommunpolitikerna ägnar tiden åt skrytbyggen istället för att upprätta kommunens kärnverksamhet.

I praktiken innebär systemet dessutom subventionerade skattehöjningar. En kommuns mål måste vara att erbjuda så bra service till så låg skatt som möjligt. Sedan skiljer partier sig från varandra i vad de betraktar som bra service och låg skatt. Systemet tar dock bort incitamenten att hålla skatterna låga när skattehöjningar, om de visar sig vara en förlustaffär, enbart flyttar bördan från kommunens skattebetalare till andra kommuners skattebetalare.

I slutändan är det en rättvisefråga om relationen mellan individ och kommun. Kommuner, likt stater och andra lagstiftande församlingar, ska konkurrerade med varandra om människor. De måste få stå ansvariga när de inte längre fullföljer sitt folkvalda mandat. Misslyckas en kommun att upprätthålla sin kärnverksamhet och erbjuda en bra skola, säkra gator och dräglig äldrevård ska den inte kompenseras. Inte heller ska som väljer att flytta straffas.

Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Det kommunala utjämningssystem stjäl dessvärre enbart från de ansvarsfulla och ger till de ansvarslösa.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Hundra år senare och vi kämpar fortfarande för kvinnors rättigheter

Idag är det på dagen hundra år sedan riksdagen, som var socialdemokratiskt och liberalt dominerad, äntligen biföll motionen om kvinnlig rösträtt. I årtionden hade kvinnor i Sverige genom petitioner och reformförslag, opinionsbildning och envishet, slagits för sin rätt att betraktas som vuxna människor, med förstånd nog att bestämma själva.

Rösträtten kunde vi två artikelförfattare för första gången utnyttja i valet i höstas. För det vill vi tacka er. Tack för att ni inte gav upp. Tack Anna Whitlock och Selma Lagerlöf, tack Fredrika Bremer och Signe Bergman. Tack till alla de som kämpade med er. Tack för att ni vågade gå före. Politiskt engagemang tär. Tack för att ni orkade.

Frihetskampen som påbörjades av er har låtit kvinnor ta plats på universiteten, det har lett till att kvinnor inte automatiskt förlorar vårdnaden om barn vid skilsmässa och gjort att kvinnor kan tjäna egna pengar. Vad gäller jämställdheten har vi kommit långt, samtidigt finns mycket kvar att göra. De senaste veckorna har det blivit allt tydligare att vi inte heller kan ta de vunna segrarna för givna.

Med mindre än en vecka kvar till valet publicerar Dagens Nyheter sin granskning av hur svenska Europaparlamentariker röstat i voteringar rörande aborträtten. Kristdemokraternas Lars Adaktusson hade röstat emot häpnadsväckande 22 av 29 gånger. Inte ens den resolution om ställningstagande emot att den tioåriga uruguyanska flickan som blivit våldtagen av sin styvfar förvägrades abort kunde Adaktusson ställa sig bakom.

Rösträtten tycks vi i Sverige ha vunnit för gott. Kvinnor ses alltså som myndiga och självständiga nog att ta ställning i politiken men tveksamhet råder kring huruvida kvinnor är tillräckligt kompetenta för att själva få avgöra över vad vi ska göra med våra egna kroppar vid oönskade graviditeter. Det faktum att vi ens diskuterar aborträtten i en valrörelse år 2019 är ett bevis för hur skört historiens frihetskamper har förankrats. Två steg framåt, med risk för ett steg tillbaka.

Låt oss säga som det är, vi diskuterar på högsta politiska nivå om rätten till bestämmandet över din kropp ska tillhöra någon annan.

Det talas ofta om de kalla, högerextrema, vindar som blåser över Europa. För ett halvt sekel sedan organiserade våra företrädare i Liberala Ungdomsförbundet resor för svenska kvinnor till Polen, för att få tillgång till abort. Nu är Polen exempel på hur det går när högerextremismen och konservatismen letar sig ända in i regeringen och inskränkandet av kvinnors rättigheter satts högst på att göra-listan, parallellt med att de har tryggats i Sverige.

Att konservatismen har vind i seglen är dock bara en del av sanningen. Vi ser också hur dessa vindar möts av liberala brisar som växer i styrka. I flera länder vinner liberala och progressiva krafter röster och gehör. I Europaparlamentet kommer dessa tillsammans med oss skydda, inte bara svenska kvinnors, utan alla Europas kvinnors rätt till abort när den attackeras av Polen, konservatismen och Kristdemokraterna.

I valet på söndag kommer vi två artikelförfattare utnyttja den rätt generationer av kvinnor före oss slagits för. Vi kommer gå och rösta och vi kommer göra det med jämställdheten och alla kvinnors rätt att bestämma över sig själva i åtanke.

Elin Hjelmestam, förste vice ordförande LUF Storstockholm

Karin Petterson, styrelseledamot LUF Storstockholm

 

Rösta för Europa på söndag

På söndag är det Europaparlamentsval där vi väljer vilka som ska representera Sverige de kommande fem åren. Fem år är en ganska lång tid för att förändring ska kunna ske. Men varför ska vi egentligen bry oss om EP-valet? Är det ens intressant? I en undersökning utförd av Sifo där de frågade 2097 svenskar om de ska rösta i vårens EP-val, svarade 70% av respondenterna att de troligen eller absolut ska rösta i valet. Det skulle innebära en rekordhög siffra för valdeltagandet över åren, men varför nöja sig där?

Det finns många anledningar till att bry sig om EP-valet och därmed gå och rösta. När man är medborgare i ett land som är en del av EU är man också en unionsmedborgare. Att vara s.k. EU-medborgare har många fördelar och rättigheter som är spännande men också viktiga. Rättigheter som är fullt relevanta då det möjliggör för oss att arbeta, studera och bo utomlands. Det är något som Sveriges invånare tar för givet, men det är inte en självklarhet. Arbetet bakom att vi ska få tillgång till dessa privilegier är värt att belysa, det är varken gratis eller enkelt.

För att få tillgång till friheten att röra dig fritt inom EU så måste du även rösta för frihet. Tro det eller ej – ditt vardagsliv påverkas faktiskt av EU och vad som bestäms där. Trots närhetsprincipen så återfinns deras regler lite överallt. Det kan vara i din arbetsmiljö på jobbet eller kring svenskt jordbruk och därmed maten du köper i affären. Det är även viktigt om du handlar online som många nuförtiden gör; inga tullar mellan EU:s länder är definitivt inget som kommer gratis och inte heller något att ta för givet. EU:s regler och lagar påverkar så många processer i ditt liv och om vi vill påverka våra egna liv, vi är trots allt liberaler, så måste vi även rösta för friheten. Friheten att handla från vilket land i EU vi vill, friheten att flytta till Frankrike eller plugga i Spanien.

När vi stöttar Liberalerna stöttar vi EU-samarbete och gemensamma svar på svåra frågor. Men vi kan inte bara rösta på rätt parti för Sverige och lägga ansvaret i deras händer, vi måste även själva ta ansvar. Ekonomiska och politiska frågor som gemensam koldioxidskatt och att skydda den inre marknaden med fri rörlighet för kapital och tjänster bestäms tillsammans mellan medlemsstaterna och Sverige är en del av det. Om vi bryr oss om migration borde vi bry oss om hur det hanteras på en högre nivå eftersom det i slutändan påverkar oss. Sverige kan inte själva möta klimatkrisen eller stoppa högerpopulistiska partier som Fidesz, för det krävs samarbete för förändring och frihet på riktigt.

Vi som engagerar oss i ungdomsförbund bryr oss om Sverige och hur vårt land ska styras. All energi vi lägger ner på att kampanja och stå upp för våra värderingar, allt spelar roll. Så att säga att man inte bryr sig, då har man förbrukat sin rätt att klaga på migrationen, miljön eller ekonomin. Nu tror jag ändå att alla ni som läser det här bryr er om EU, det är trots allt en del av vårt gemensamma intresse – politik. Men dela då denna text med fler som inte vet att de är liberaler ännu och höj valdeltagandet inför EP-valet. Oui, Sí, Yes och Ja, rösta för Europa.

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Varför har vi skolidrott?

Jag har alltid tyckt att idrotten är ett av de roligaste och bästa ämnena i skolan, oavsett om det har handlat om dans, hinderbanor eller spökboll. Jag tycker dock vi behöver fråga oss varför man har idrott i skolan. Missförstå mig inte, jag tycker självklart att vi ska ha kvar ämnet, och gärna öka timmarna dessutom. Men för att förstå hur vi ska göra något på bästa sätt, måste vi också förstå varför man gör det.

Vi har skolidrott av många skäl. Jag tror inte att vi har det för att bli riktigt bra på längdhopp, basket eller simning, på det sättet som vi har svenska för att lära oss att läsa och skriva. Vi har istället idrott dels för att det är roligt (åtminstone enligt vissa), skönt med ett avbrott, ett bra sätt att få göra av med energi för spralliga barn och för att träna upp koordinationen. Det finns stora mängder forskning som tyder på fantastiska fördelar av att röra på sig, särskilt för barn och ungdomar. Först de rena hälsofördelarna; man blir gladare, får starkare hjärta och bättre andning och minskar risken för nästan alla sjukdomar i det långa loppet. Sedan, kanske det viktigaste, de kognitiva fördelarna i form av bättre minne, minskad stress (oj, så viktigt för dagens unga), bättre sömn, förbättrad inlärningsförmåga, ökad koncentrationsförmåga – vad mer behöver jag säga? Det är dessutom under uppväxten som de flesta vanorna sätts, och samhällsfördelarna, såsom minskade sjukhuskostnader, ökad produktivitet och gladare människor, som kunnat fås om fler började träna regelbundet, hade gynnat alla.

Så okej, man skulle kanske kunna sammanfatta det med att vi har idrott för att det är otroligt bra för unga att röra på sig, och det är väldigt viktigt att de förstår detta och tycker det är roligt, så att de fortsätter motionera. Baserat på detta, tycker jag att man bör ta bort betygsskalan i idrott och endast ge E (vilket man får om man deltar efter förmåga) eller F. Betygsstressen tar bort glädjen för många, och gör att idrott förknippas med press och ångest. Jag tycker också att det är dumt, dåligt och defekt att vissa inte kan bli psykologer bara för att de fick D i idrott, eftersom de inte visste att vitt betyder skog på en orienteringskarta. Eller att vissa inte kan bli civilingenjörer bara för att de fick F i idrott, eftersom de hade svårt med taktkänslan i dansen. Och att andra inte kan bli läkare bara för att de fick E i idrott, eftersom de saknade bollkänsla.

I årskurs 7-9 har sju av av 17 punkter i kursplanen något att göra med rörelse, och då inkluderar jag hjärt- och lungräddning samt vattensäkerhet i dessa sju. Det är förstås viktigt att vi lär ut säkerhet, idrottsnormer, nackdelar med olika sorters beroende, hälsofördelar med motion och ergonomi. Men om man bara har idrott ungefär två timmar i veckan, så blir det inte så mycket rörelse kvar om man ska hinna med all teori. Jag vet inte om det är bäst att förlägga teorin till ett separat ämne, sprida ut teorin till andra ämnen; till exempel diskutera normer och kultur överlag i samhällskunskapen, öka antalet timmar skolidrott eller dra ner på teorin lite, eftersom allting i kursplanen, till exempel “kulturella traditioner i samband med friluftsliv och utevistelse” kanske inte är så viktigt att prata om just under idrotten. Något bör i alla fall göras. Dessutom, är det inte bättre att visa? Låta de unga känna hur mycket piggare de blir, att de arbetar bättre på lektionen efter och tycker det är så roligt med innebandy att de börjar träna det på fritiden, istället för att berätta om det.

Det finns en massa saker jag hade velat reformera i skolan, men mycket är komplext och det är svårt att veta hur man gör saker på bästa sätt. Exempelvis höjer man inte statusen på läraryrket i en handvändning. Men det här vore dock ganska enkelt att implementera. Baserat på varför vi har idrott i skolan, tror jag att det hade gynnat ämnet, eleverna, och i det långa loppet samhället att använda betygen F och E istället för F till A och att lägga fler timmar på att röra sig, istället för att prata om att röra sig.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Staten förhindrar integration

När vi träffades gick jag i åttan, och redan den första månaden lyckades du hänföra alla direkt. Vem tog dig ifrån oss? Varför? För det var inget du valde. Det var inget socialen valde, och inget din god man valde. Ändå flyttade de på dig. Trots att vi har hållit kontakten har vi inte setts sedan 2015, och det är statens fel. Det var de som placerade dig långt från det som du ville, långt ifrån det liv du hade skapat för dig själv.

Mohsen berättar för mig att han var femton när han flydde från Iran med sin kusin och sina två vänner. Där hade han levt utan identitetshandlingar för att hans föräldrar tidigare flytt från Afghanistan och bodde i Iran då de födde Mohsen. Han kom till Sverige och sökte asyl. Älmsta var namnet på orten utanför Norrtälje där han blev placerad, fick en god man och framför allt vänner. Fem månader in i hans tid i Sverige fick han ett brev angående att flytta till Norrbotten. Mohsen tackade nej och socialen sa att de skulle göra allt för att låta honom stanna i Älmsta.

Livet fortsatte, brevet försummades, och han minns att han fick många vänner i skolan, kanske tack vare att han började spela fotboll på fritiden i den lokala klubben. Integrerades gjorde han bättre än någon annan ny som kommit till vår klass, oavsett etnicitet. På rasterna minns jag att vi lärde honom svenska, kanske ingen grammatik men vi pratade och skojade runt, och oftast log han när man såg honom i korridoren.

Två månader efter det första brevet kom beskedet; Mohsen skulle bli tvungen att flytta till Gällivare. Innan han ens fått en tid för sin intervju med Migrationsverket. ”Jag hoppades att få stanna kvar i Älmsta för jag kunde inte tro att någon skulle tvingas flytta när de väl kommit till Sverige, men de [Migrationsverket] svarade att jag var tvungen att flytta på grund av ekonomiska faktorer”, berättar Mohsen sorgset när jag frågar honom om det andra brevet.

På frågan om han har några nya svenska vänner i Gällivare dröjer svaret en stund. ”Jag har inga svenska vänner i Gällivare, fast jag känner några. I början försökte jag och mina utländska vänner att prata och lära känna svenskar för vi tänkte att de kanske är blyga”, berättar Mohsen först. Sedan släpper han fram att han tror att det finns kulturella skillnader mellan Älmsta och Gällivare som gör att ingen i Gällivare gillar honom eller hans andra utländska kompisar. Han säger att han känner några afghaner som blivit mobbade av ett svenskt gäng.

Jag tror inte att detta hade hänt om Mohsen hade fått stanna i Älmsta där vännerna redan var många. Mohsen hade inget val, när han hade tagit sig till frihet och hittat trygghet drogs det ifrån honom. Han blev tvingad att lämnas oss, att vara ensam och att bevittna mobbning för att han var nysvensk i fel sammanhang. Om vi, Mohsens vänner, socialen, Mohsen gode man eller Mohsen själv hade fått välja så hade han fått stanna med sina vänner i trygghet. Han hade aldrig behövt uppleva en så pressad situation om inte Migrationsverket hade flyttat på honom.

Det finns ingen möjlighet för integration om den trygghet man just funnit kan tas ifrån en när som helst. Det finns ingen möjlighet för integration om man inte ens kan vara säker på att få stanna på samma ort, än mindre i samma land, som ens vänner. Det finns ingen möjlighet för integration om inte någonting ändras.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Upp till svamp!

Hippiekulturens höjdpunkt, Summer of love 1967, startade som en enkel demonstration mot USA:s federala förbud mot LSD året innan. I januari samlades hundratals människor i Golden Gate Park, San Francisco, under parollen Human be-in. Detta för att dosera LSD och lyssna på band som Jefferson Airplane, poeter som Allen Ginsberg och på psykologen Timothy Leary.

Leary forskade på LSD och dess användningsområden inom psykoterapi, men blev efter en tid mer förälskad i drogen som kulturellt fenomen än som medicin och blev därmed en mycket splittrande figur. Från konservativt håll ansågs han vilja, med hjälp av LSD, splittra kärnfamiljen, krossa kapitalismen och avveckla den liberala världsordningen. Hippies, liberaler och socialister däremot höjde honom till skyarna som en profetisk gestalt. LSD och Learys livsfilosofi skulle lösa upp patriarkala strukturer, avveckla konsumtionssamhället och skapa världsfred. Under enbart 60- och 70-talen hann Leary sitta i 36 olika fängelser världen över, bli sparkad från Harvard och bli utnämnd till Amerikas farligaste man av president Richard Nixon.

Sedan dess har hallucinogener, som enligt forskningen från 60-talet har potentiella psykoterapeutiska effekter, varit tabu i akademiska kretsar. Det är först idag som vissa utvalda universitet har fått tillstånd att forska på hallucinogena droger, främst psilocybin.

Psilocybin är den aktiva substansen i vad som till vardags kallas för magic mushrooms, en sorts svampar som finns tillgängliga i flera länder världen över. I spjutspetsen för forskningen på detta område är amerikanska John Hopkins University. I en studie från universitet 2006 beskrev frivilliga försökspersoner psilocybinsessioner som en andlig och meningsfull upplevelse och en majoritet svarade att de fortfarande känt välbefinnande 14 månader efteråt.

Psilocybin påminner om LSD men ruset pågår väsentligt mycket kortare tid, omkring 6 timmar istället för 12. Substansen sänker aktiviteten i hjärnans standardnätverk och tvingar neuronerna att bilda tillfälliga nya kopplingar mellan varandra. Ruset kan ge visuella effekter, skapa känslan av att vara ett med världen och inducera synestesi.

Hallucinogena svampar har brukats längre än vad människan brukat alkohol, nikotin och koffein. Det finns till och med arkeologiska bevis för att dessa svampar har konsumerats så tidigt som 7000-9000 år f.v.t. i Saharaöknen. Det har i Mexiko också hittats “svampsten”, ett potentiellt tecken att psilocybinsvampar användes av Maya- och Inkaindianerna i religiösa riter.

I Sverige är psilocybin narkotikaklassat med förteckning I, vilket är den tyngsta klassificeringen av olagliga substanser och innebär att en substans anses sakna medicinskt bruk och är förbjuden att tillverka, importera eller sälja. Denna förteckning delar psilocybin med bland annat heroin. Jämför detta med de mycket beroendeframkallande och farliga drogerna kokain och metamfetamin, som har förteckningen II. Ironiskt nog är, enligt forskning som finns tillgänglig, kokainberoende någonting som potentiellt kan botas med psilocybin-psykoterapi.

Dessa förteckningar på droger är dessvärre alltför ofta arbiträra eller politiskt motiverade. Detta är sedan länge – se exemplena ovan eller det faktum att cannabis anses vara mer farligt än alkohol. Mindre känt är det hur missvisande förteckningarna är. 2016 publicerade Global Drug Survey en rapport som visade att utav de 10 000 personerna som hade tagit psilocybinsvampar, hade enbart 0,2 % sökt medicinsk behandling efteråt. Jämför detta med alkohol, där 1,3 % av 100 000 sökt hjälp.

Vidare publicerade John Hopkins-forskarna 2016 en ny klinisk studie i Journal of Psychopharmacology i samma ämne. Den här gången gav forskarna psilocybindoser till cancerpatienter med depression eller regelbundna ångestattacker. Under kontrollerade former i trygga miljöer konsumerade patienterna psilocybin och gick i psykoterapi innan och efter doseringen.

Studiens resultat var följande: 6 månader efter testerna uppgav 78 % av patienterna att depressionen minskat och 83 % att ångestattackerna upphört. Dessa resultat är markant bättre än de från antidepressiva substanser som SSRI och ångestdämpande för samma patientgrupper.

En av forskarna, Roland Griffiths, beskriver psilocybin som ett kirurgiskt ingrepp mot psykiska sjukdomar och drar sedan slutsatsen att psilocybin kan användas i psykoterapeutiska syften samt bör forskas vidare på med större, mer heterogena försöksgrupper.

Trots skandaler och motgångar verkar således Timothy Leary ha fått rätt till slut, decennier efter sin död. Om svenska läkar- och psykologkåren inte är intresserade av hallucinogener som medicin, borde substanserna åtminstone legaliseras för rekreationellt bruk. Medan amerikanska forskare inväntar resultaten från större kliniska studier har de efterfrågat att amerikanska staten ska placera psilocybin i den minst skadliga kategorin av droger, tillsammans med bland annat CBD – en drog som inte ger någon berusningseffekt – och hostmedicin.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

 

« Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑