Sluta hetsa och bry dig istället

Politik är inte som andra intressen. Det krävs mer energi av dig än en vanlig hobby, och du spenderar antagligen orimligt många timmar om dygnet på att hitta aktuella fakta och kuriosa om en rad olika ämnen som du från början inte visste särskilt mycket alls om. Om du dessutom är med i ett politiskt ungdomsförbund där pressen är stor på att hålla sig uppdaterad är det lätt att det blir för mycket, vilket gör att du snart sitter där med en hel drös uppdrag och alldeles för lite tid. Särskilt i valtider.

Trots att vi ungdomspolitiker tar på oss rollen att vara grunden till framtidens riksdag och regeringar, ofta till och med genom att studera politik på universitetet, är det många vuxna som driver med oss. På twitter används hobbypolitiker som ett skällsord, och både anonyma troll och identifierbara människor skriver saker som “Håll käft och tat´ lite lugnt alla hobbypolitiker med Trumpångest,” och “Nu har ni hobbypolitiker haft er fest. Nu fortsätter vi politiska rörelser vårt arbete igen. Som vi gör varje dag. Bortom ert spektatkel.”

Varför ska jag som tror på något och faktiskt har mage nog att stå upp för min åsikt hålla käft och ‘tat lite lugnt’? Varför ska jag hålla käften när Sverige inte markerar tillräckligt tydligt mot Kina? Är det inte min rätt att stå upp för min åsikt?

Jag förstår verkligen inte vad som gör folk så provocerade av att ungdomar ger sig in i politiken och gör allt de kan för att påverka. Flera människor jag känner är helt utmattade året om på grund av diverse politiska uppdrag de har tagit på sig, bara för att de bryr sig så mycket om framtiden. Som politiskt aktiv har man telefonen med sig överallt och försöker att ständigt vara ‘in the loop’. Notiser för inrikes- och utrikesnyheter påslagna i varje tänkbar nyhetsapp, för att kunna vara först med en klok debattartikel eller kunna hänga med i debatten. Hyllor av böcker i huset, inte sådana man skummat igenom på bussen utan sådana som man noggrant läst och analyserat om både ideologi och sakpolitik. Det finns inget med detta som radierar okunnighet eller ovilja att dra sitt strå till stacken. Det borde inge hopp och framtidstro att ungdomar väljer en så meningsfull sysselsättning som politik istället för att sakna ambition. 

Sen är det det här med spektakel. Jag kan bara gissa vad användaren som skrev detta menar, men den gissningen är på “spektakel” som kongressmiddag, val-kickoff och kanske Joar Forssells ökända fimpdräkt som han bar i protest mot rökförbudet på uteserveringar. I synnerhet fimpdräkten. Det kanske ses som barnsligt och att det inte har någon reell effekt- so what? Det är inte fel att låta kreativiteten styra, särskilt inte när det är det som når ut till människor. I en värld där media och underhållning är den branschen som den ‘vanliga människan’ riktar sitt fokus mot finns det ett värde i att kunna använda det till sin fördel. Det kallas smart marknadsföring, och det är inte begränsat till ungdomspolitiker. Även om vi brukar lyckas bäst med det.

Det ska inte vara fel att engagera sig i Sveriges och sin egen framtid. Självklart bör man vara beredd på att möta kritik som ung i politiken, men någonstans måste barnsligheterna sluta. Det är inte vi som har något att säga som borde hålla käft. Det är inte vi som förstår behovet av bra marknadsföring som behöver sluta synas och höras. Det är inte vi som bryr oss om framtiden som är barnsliga. Det är ni som skiter i den som är det. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

En kongresshelg i Västerås

En lördagsmorgon i mitten av augusti, under Liberala ungdomsförbundets kongress 2019, skulle Romina Pourmokhtari ta över staffettpinnen från Joar Forssell som förbundsordförande. Detta visste vi förstås inte då och stämningen var spänd – båda sidor verkade vänta sig en förlust. Tidigare val har kallats för ordförandestrider och det berättas historier om en evig maktkamp mellan distrikten Storstockholm och Väst, där förlorarsidan inte pratar med den andre, stormar ur kongressalar och inte dyker upp på middagarna.

Liberalernas historia av interna strider går långt tillbaka. I början av 1900-talet, när andra partier bildade falanger i frågan om de skulle stödja nazisterna eller kommunisterna, var folkpartisterna upptagna med någonting ännu mer ödesdigert – ska sprit reglers hårt eller ska det förbjudas? Nykterhetsrörelsen klöv partiet i tu, till Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet, och de skulle inte enas med varandra förrän ett decennium senare. I slutet av 60-talet blev studentförbundet i sann tidsanda anarkosyndikalistiskt och behövde uteslutas. Ungefär samtidigt i ungdomsförbundet utmanade högerns Lars Leijonborg den dåvarande FPU-ordföranden Per Gahrton och vann efter att högerfalangen låste in ett av Gahrtons ombud på en toalett.

Dagens konfliktlinjer är något mer måttliga och går sällan längre än att Stockholm tycker att Väst är pojkrumsliberaler medan Väst ser Stockholm som sossar. Sedan tycker båda att distrikten ute i landet är lite konservativa. Detta förkroppsligades under en debatt om att sälja ut riksbanken. Förbundsordförandekandidaten från Stockholm ville avslå motionen medan den från Väst proklamerade att det inte handlade om vad som var samhällsekonomiskt effektivt, utan vad som var Liberala ungdomsförbundets plikt.

Tidigare samma helg blev dåvarande förbundsstyrelsen överkörda (med några enstaka röster) i frågan om obligatorisk förskola från tre års ålder. Förbundsstyrelsen är fascister, sade ett ombud i talarstolen. Nej, de är stalinister, förklarade ett annat. Efter en hetsk debatt med många stenar kastade, enades kongressen om att FS var ingetdera – de var prussiluskor.

LUF verkar gilla att bråka om namn och benämningar. En annan motion ville tillåta föräldrar att döpa sina barn till exakt vad som helst. Några skräckexempel från nej-sidan var Adolf Hitlerl, Josef Stalin och Jävla Horunge. Ja-sidan hade onekligen mer kreativa argument än att spåna på fula namn, till exempel att staten inte bör ha rätten att reglera namn ifall det skulle ske ett nazistiskt maktövertagande och judiska namn förbjöds. Nej-sidan slog tillbaka med att den hypotetiska naziregimen bara kunde införa en ny lag om tillåtna namn. Ja-sidans svar? Fri namngivning måste grundlagsskyddas.

Efter en efter lång kampanj om att skapa försoning mellan distrikten blev Joar Forssell förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet för tre år sedan. Lyckades han? Stockholm och Väst talade trots allt med varandra även om de satt vid olika bord, inget lag stormade ut i protest och vår nya ordförandes utmanare stannade kvar på på kongressbanketten.

Under den där helgen hann vi alla uppleva både glädje, ilska och sorg. I några dagar är alla motioner, personval och debatter allt en känner till. Det är på liv och död, lika allvarligt och verkligt som krig. När kongressen stängdes söndag eftermiddag kanske inte världsfred hade uppnåtts, men försoning pågick i Liberala ungdomsförbundet och med lite tur är det ett steg på vägen.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Migrationspolitiken för 2020-talet

Diskuterar vi något annan än invandring idag? Givetvis gör vi det, men var och varannan dag kommer det nya utspel som går ut på hur det ska bli svårare för människor att stanna i Sverige eller överhuvudtaget ta sig hit. Senast är Moderaterna som på Aftonbladet Debatt (30/8 2019) skrivit att det behövs ett volymmål för invandringen, och att det målet ska vara att antalet asylsökande ska minska med 70 % de kommande åren. Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-moderater känns idag mer avlägsna än tiden då Sveriges liberala parti låg på tvåsiffrigt i opinionen.

Att stå upp för värden som öppenhet och tolerans var något de allra flesta gjorde för fem år sedan. Idag är det inte lika populärt och det är allt glesare längst fram på barrikaderna i kampen för en öppen migrationspolitik. De partier som vill ha ett betydligt mer restriktivt mottagande – Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna – samlar strax över 70 % av mandaten i riksdagen. Med det styrkeförhållandet borde det te sig rätt självklart att mottagandet de kommande åren kommer vara märkbart mindre. Dock lyckades Miljöpartiet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna att få igenom rätten till anhörighetsinvandring i Januariavtalet vilket var en viktig vinst för en human migrationspolitik.

Resten av migrationspolitiken ska göras upp i en parlamentarisk kommitté där de fyra samarbetspartierna ska driva en ny humanitär skyddsgrund. Om Socialdemokraternas vilja för att få igenom den gemensamma linjen är tillräckligt stor eller om den kan överleva Vänsterpartiets nåder återstår att se. Annars vore det inte alltför svåra och givna svaret på frågan vara att S och M gör upp om migrationspolitiken. De två statsbärande partierna får kompromissa, ta ansvar och vara missnöjda samtidigt som de andra partierna nöjer sig med att bara vara missnöjda och stiga i opinionen. 

Det är en sorglig utveckling som tagit fart de senaste åren i kampen om vilka som kan vara mest emot invandring, men det är en utveckling som tar avstamp i den politik Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Det var i grunden bra att fler fick söka skydd i Sverige, men sättet det genomfördes på var alltför bristfälligt. Det borde genomförts fler reformer för att möjliggöra egenförsörjning vid etablering och mottagandet borde organiserats bättre för att inte göda ett växande utanförskap.

Poängen med att kritisera Alliansen än idag är inte att plocka billiga poänger för att det är lätt, utan för att lära sig av misstagen. Det är ohållbart att vi idag har ett system där det är alldeles för svårt att etablera sig och att ekonomiska kostnader för migrationen läggs på skattebetalarna. Formeln för framtidens migration borde istället för särlösningar som gymnasieamnestin och tillfälliga uppehållstillstånd vara ett betydligt större mottagande av kvotflyktingar. Det är bra av flera skäl.

Det första är att de personer som definieras som kvotflyktingar har fått sin status av FN:s flyktingorgan UNHCR och är bland de människor som i störst behov av skydd. Det kan exempelvis röra sig om utsatta folkgrupper i Mellanöstern eller kvinnor och deras barn. Det andra är att det är betydligt billigare för staten att organisera mottagandet. Att minska kostnaderna för invandringen är något som bör vara en prioritet då skenande kostnader undergräver förtroendet för myndigheters förmåga att hantera mottagandet och minskar viljan bland befolkningen att överhuvudtaget ha ett flyktingmottagande. Ett ytterligare skäl för varför Sverige och andra länder i Europa borde ta emot fler kvotflyktingar är att det minskar incitamenten att sätta sig på en gummibåt och korsa Medelhavet. Så länge Europas system är konstruerat för att gynna sådana risker kommer människor att ta dem, därför är det EU-ländernas ansvar att åtgärda detta.

Sveriges migrationspolitik hade med största sannolikhet varit mer öppen ifall debatten för ett decennium sedan varit mer nyanserad och byggt på fakta istället för känslor, men det som varit ger oss viktiga lärdomar att hålla fast vid när framtidens migrationspolitik ska stakas ut. Den kommer vara långt ifrån det vi liberaler önskar, men förhoppningsvis inser både socialdemokrater och moderater att det inte nödvändigtvis är ett mindre mottagande som är svaret på dagens problem, utan ett smartare.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Kunskap är makt, eller?

Det ska löna sig att gå i skolan. Folk ska vilja lära sig mer, vilja klättra upp för kunskapsstegen och briljera på sitt framtida jobb. Pluggar man upp sina kunskaper ökar det ens chanser att ha rätt kompetens för ett visst arbete hos ett företag. Man vill ju tro att ifall man har kunskapen att utföra ett jobb på det mest effektiva och produktiva sättet, ska man finna trygghet i sin värdefullhet hos ett företag. Men icke sa Nicke, inte kan man garantera det.

Trots att man har kompetensen som krävs behöver det inte rädda ens anställning när ett företag har t.ex. arbetsbrist. Anledningen till detta är turordningsreglerna vi har idag. I Sverige håller vi nämligen hårt i det som är familjärt, även urgamla lagar från 1974 som lagen om anställningsskydd, LAS. En otroligt bra lag men som den och specifikt turordningsreglerna är i stort behov av modernisering. Att inte förse arbetsgivarna med lite makt över det dem så hårt kämpat för att bygga är att hämma svenska företag och därmed arbetsmarknaden.

Turordningsreglerna d.v.s. först-in-sist-ut, är logiskt. I teorin. Jag menar inte att man borde helt avskaffa dem, däremot borde reglerna istället för att titta på anställningsår titta på kompetens. Resonemanget lyder ”tillräckliga kvalifikationer”, faktum är att företagen befinner sig i en riskzon för att gå miste om viktig kompetens när man ska göra sig av med sina bästa medarbetare. Självfallet menar jag inte heller att man borde sparka dem som t.ex. nästan gått i pension,  men det är inte hållbart för företagets överlevnad att göra sig av med sina bästa medarbetare i favör till längst anställningsår. Som arbetstagare ljuger man för sig själv om man tror att tryggheten ligger i åren, det ligger i kunskapen, kompetensen och förmågan.

Det är även viktigt för unga att komma in på arbetsmarknaden, turordningsreglerna som de är idag försvårar den processen. Förutom att företagen riskerar sin överlevnad och förmodligen redan har arbetsbrist och skulle behöva de unga, så gör det också att de inte är villiga att investera i kompetens. Varför skulle de investera i kompetens om de inte har en garanti på att kompetensen kommer finnas kvar vid en neddragning? Det är en viktig pusselbit för företag att våga rekrytera ”fel” person och investera i kompetens. Arbetsmarknaden utvecklas ständigt, den moderniseras lite varje dag. Därför är det för mig ett mysterium att lagstiftningen inte går i takt med utvecklingen. Hur ska vi som arbetstagare bli skyddade om inte lagstiftningen är uppdaterad efter vår verklighet?

Jag är inte nyliberal, marknadsekonomi och svensk arbetsmarknad är inte livet. Turordningsreglerna är där för att skydda oss arbetstagare med all rätt och skydda att någon som arbetat 40 år i ett företag inte ska bli sparkad när någon nyexaminerad, fåfäng ungdom stapplar in. Poängen är att turordningsreglerna kan moderniseras och justeras, dem ska inte kastas genom fönstret, de är ju där av en anledning. Jag vill tro på att mina kunskaper efter år av studerande ska räcka för en prestation på ett arbete som gör att jag får stanna kvar. Det gör att man vill utvecklas och sträva efter nya mål. Ge arbetsgivarna lite makt över det dem så hårt har kämpat för att bygga, och ge arbetstagarna chansen att bli värderad i ett företag oavsett anställningsår.

Skribentfoto: Anna Törnström

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Avskaffa nationalstaten, inte Sverige!

Frågor om svenskhet och nationalism är bland de svåraste och mest infekterade. Det blir inte lättare av att de blandas ihop och att folk använder begrepp olika. Här är vår guide till kongressen! För att förstå det kan vi skilja på frågan om vad som finns och inte finns, samt vilken roll det borde spela politiskt. 

Det står klart att nationella identiteter som svenskhet idag finns. När Carl Bildt säger att han är hallänning, svensk och europé så ljuger han inte. Ibland kan det kännas konstlat att prata om svenskhet – vad är egentligen det? Ändå märker man när man är utomlands att seder och bruk är annorlunda. Gemenskapen svenskhet och därmed svensk kultur finns, även om den är inte enhetlig, statisk eller per definition bättre än något annat.

Staten har förstås spelat stor roll i att skapa den här identiteten. Gemensamma institutioner och lagar har bidragit till att “centralisera” svenskheten. Det är dock något som finns idag och som på många sätt lever sitt eget liv, och är inget som kommer försvinna trots SD:s oro för det.

Nationalitet behöver inte vara exklusivt. När man är på semester och träffar norrmän så märker man att nationella identiteter kan förenas. Iranier och irakier som kommer till Sverige både påverkar och påverkas av svensk kultur. Kulturkrockar existerar förstås, men det är inget som utesluter att personer som rotat sig i båda länderna kommer att ha tagit intryck från båda. 

Att nationella identiteter finns behöver inte vara vara något problem, det är bara ett faktum. Problemet uppstår när man försöker basera politiska rättigheter på nationstilhörigheten. Detta är direkt illiberalt och har sina anor i rättigheter baserade på blodsband. Liberalismen utgår från den enskilda människan, inte nationen, familjen eller något annat kollektiv. Det går tillbaka till upplysningstanken om att varje människa har vissa grundläggande rättigheter som aldrig får inskränkas, som rätten till liv, frihet och att yttra sig.

Argumenten för dessa rättigheter är universella till sin natur, de handlar om alla människor. Utgångspunkterna brukar vara att individen har ett egenvärde, att hen har ett förnuft och själv kan avgöra sina egna mål i livet, och att ingen annan – staten eller någon individ – har rätt att tvinga dig till något annat. Det här är inte rättigheter som man förtjänar för att man firar midsommar eller har fötts i ett visst geografiskt område, utan för att man är människa.

Alla människor borde ha rätt att leva i frihet. Tyvärr är världen väldigt långt ifrån det tillståndet idag. Många föds i stater som inte förmår garantera deras grundläggande rättigheter, eller där staten själv inskränker dem. Människor som försöker fly från dessa förhållanden drunknar på Medelhavet, eller fastnar i åratal i flyktingläger utan möjlighet att bygga någon varaktig framtid för sig själva och sina barn. Detta är djupt orättvist. Därför kan ett liberalt engagemang inte stanna vid nationsgränserna!

Att politiska rättigheter varit knutna till nationen är inte konstigt ur ett historiskt perspektiv. Nationalstaten innebar betydligt mer jämlika rättigheter jämfört med de samhällen som fanns tidigare, där familjen eller klanen spelade en avgörande roll. Det är inte konstigt att många tar nationalstaten för given, då institutioner är något man vänjer sig vid och det okända ses som riskabelt.

Politiska rättigheter knutna till nationen har dock inget egenvärde, eftersom de egentligen borde tillkomma alla människor. Staten Sverige fyller bara en funktion så länge den försvarar människors frihet. Därför borde vi inte vara rädda för alternativ till nationalstaten som gör jobbet bättre.

När EU utvecklas till en federation så är det inte ett problem att den svenska staten minskar i betydelse, om det leder till ökad frihet för invånarna. Svenskhet kommer inte heller försvinna dagen fördraget skrivs under. Trots det är detta politiska nationalisters mardröm, eftersom staten och nationen måste höra ihop i deras värld. Där går skiljelinjen mot liberaler som vill bygga en värld för individen.

Oavsett var du föds, vilket språk du talar och vilka högtider du firar har du rätt till ett liv i frihet. Politikens uppgift är att värna den friheten, och mot den bleknar nationalstatens intressen i betydelse. Vi hoppas därför att kongressens anda präglas av budskapet på de gamla tygkassarna, ”Riv gränserna”!

Romina Pourmokhtari, förbundsordförandekandiat LUF

Oscar Matti, medlem LUF

Mer pengar till idrott och mindre till byråkrati

Sverige har idag en blomstrande idrottsverksamhet med över 20 000 föreningar. Ansvaret för att stötta dessa ligger idag på Riksidrottsförbundet (RF). RF får idag 2 miljarder i statsbidrag per år, men inte ens hälften av dessa hamnar hos föreningarna. Resten av pengarna försvinner på annat. Därför borde kommunerna ges ansvaret att fördela pengar till föreningarna istället, och det är så vi får ett starkare idrottssverige.

För er som inte känner till Riksidrottsförbundet så har de i uppgift att vara idrottsrörelsens samlande organisation och stödja, företräda, utveckla och leda rörelsen i gemensamma frågor. De har idag 19 distriktsförbund och 72 medlemsförbund, som tillsammans samlar ca 20 000 föreningar och över 3 miljoner medlemmar. RF är idag fristående från staten, men har uppgifter som liknar en myndighets, till exempel har de ansvaret att fördela stadsbidrag till idrottsverksamhet i Sverige.

Transparensen i olika idrottsföreningar i världen kan ofta ifrågasättas, kolla exempelvis bara på internationella fotbollsförbundet, FIFA. Tyvärr är Sverige och RF inget undantag. Problemet med att ha en fristående organisation som agerar som en myndighet är att det är svårt att se vart pengar tar vägen. RF får cirka 2 miljarder kronor per år i statsbidrag. Trots det hamnar bara 896 miljoner av dessa bland de föreningar som RF företräder. Resten av pengarna är svåra att se vart de tar vägen och vad de egentligen gör för nytta. Centralt har RF över 100 anställda som bidrar till administrativa kostnader på över 250 miljoner kronor.

Riksidrottsförbundet gör väldigt mycket bra saker idag som att samordna idrottsrörelsens internationella arbete, leda det intressepolitiska arbetet och påvisa idrottens samhällsnytta och företräda idrottsrörelsen gentemot myndigheter, politiker och samhället i övrigt. Dock övertrumfar dessa uppgifter aldrig den faktiska idrottsverksamheten föreningarna vi har i landet bedriver. Det är dessa som ger barn och unga en rolig fritidsaktivitet. Det är dessa som ser till att barn och unga rör på sig (något som behövs allt mer i dagens samhälle). Och det är dessa som väldigt framgångsrikt bidrar till en ökad integration av människor från andra länder och kulturer, allt genom idrottens och lagandans kraft. Därför är det rimligt att hävda att majoriteten av statsbidraget ska hamna hos föreningarna och inte hos anställda på RF, även om de också agerar i idrottens intresse.

För att lyckas med detta borde kommunerna i Sverige få ett större ansvar att fördela statsbidragen till idrottsföreningarna. De borde få procentuellt så mycket av statsbidraget som det bedrivs idrottsverksamhet i deras kommun, och sen fördela pengarna till föreningarna. De är redan införstådda med den uppgiften då stödet till idrottsföreningar idag är ungefär lika stort från RF som från kommunerna. Detta skulle säkerställa att pengarna hamnar hos föreningarna och medlemmarna där de gör mest nytta.

Det här motionerar jag, Marcus Willershausen, Adam Simonsson och Hannes Sjöberg också om till LUF:s kongress i helgen, så bifall motion 49 för ett idrottssverige där mer pengar hamnar hos den faktiska verksamheten istället för i Rf:s byråkrati.

Erik Ekerlid

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Låt Knäckebröhult och kuken representeras på fotbolls-VM

Vi svenskar sätter stor stolthet till att vi lever i ett väldigt fritt land med en lång tradition av fri press och yttrandefrihet. Det bör vi även göra, för ser man till pressfrihet så ligger Sverige trea i världen.  Men vad skulle ni säga om någon berättade för er att det finns ett land där är förbjudet att, utan att skada någon annan eller någon annans egendom, kritisera staten? Där du kan vara kriminell genom ett brott utan offer. Gissningsvis skulle ni tycka att det lät som ett land på andra sidan Östersjön med erfarenheter utav röda fanor och Gulagläger.

Men sanningen ligger närmare än så, nämligen här hemma i det blågula landet som vi kallar Sverige. Inte nog med att man inte får kritisera staten utan att skada någon annan. Man får inte heller hylla sitt land utan att skada någon. Det är nämligen så att enligt svensk lag får får man inte ”förse svenska flaggan med märken, bokstäver eller andra tecken”. Detta innebär bland annat att det är olagligt att åka till fotbolls-VM och skriva Stockholm, Göteborg eller rent av Knäckebröhult på flaggan för att vara lokalpatriot. Dessutom  får man inte vara samhällskritisk och likt Carl Johan De Geers kända konstverk “Skända flaggan”, skriva på en målad flagga som brinner för att visa sitt missnöje med staten.

Detta är givetvis helt befängt, i ett demokratiskt land måste man kunna få göra vad man vill med det som, till syvende och sist, endast är ett tygstycke. Att alla de svenska fans som i somras var på plats i Frankrike och följde det svenska landslaget och samtidigt ville visa att deras lilla ort var på plats samtidigt bröt mot svensk lag är absurt.

Vi säger inte att man bör skända den svenska flaggan, men inte heller att du inte bör. Yttrandefriheten innebär nämligen att du ska få visa dina åsikter hur du vill. Detta även då att skriva på, bränna eller spotta på flaggan, trots att det nödvändigtvis inte är argumentation av högsta kvalitet. 

Lagen är dessutom väldigt inkonsekvent. Om man exempelvis tar konstverket som för ett par år sedan stod på Sergels torg i Stockholm där man kunde beskåda en flaggstång böjd så att flaggan var upp och ned och framförde samma budskap som “Skända flaggan” gjorde på sin tid, men den här gången fullt lagligt. Båda fick möta kritik, men endast det ena kunde ge konstnären en dom och polisen rätt att beslagta konsten. 

Trots att vi liberaler vill avskaffa nationalstaten Sverige till förmån för federationen EU ska människor givetvis vara tillåtna att skända, gud förbjude, även EU-flaggan. Det är dags för Sverige att ta ett ytterligare steg i demokratins blågula färger. Oavsett vilken anledning man har att skriva på flaggan så bör det inte vara ett lagbrott. Du får mer än gärna tycka att det är respektlöst, och du ska vara lika fri som flaggbrännare att visa din åsikt. För att värna demokratin och friheten greppar vi nu alla en röd penna och tecknar ordet ”KUKEN” på den svenska flaggan.

Max Hjelm, första vice ordförande LUF Storstockholm

Hannes Sjöberg, medlem LUF

Skribentfoto: Marcus Willershausen

Skribentfoto: Henrik Knutson

LUF borde ha en landsmötesombudsgrupp

Liberala ungdomsförbundet behövs mer än någonsin. Vår eviga uppgift är att driva, skrämma och i bästa fall locka Liberalerna i en frihetligare riktning. Nu efter partiledarvalet ska LUF verka för den politik som kommer driva upp opinionen – en långsiktig, liberal och lösningsinriktad reformagenda. Man brukar säga att det som är LUF-politik nu är L-politik om 10 år. Men det är en för långsam takt. För att påverka partiet i större utsträckning behöver LUF en ombudsgrupp som driver våra frågor på landsmötet. 

Grön Ungdom har de senaste åren valt en kongressombudsgrupp på deras årsmöte. Kongressombudsgruppen kan bestå av vilka medlemmar som helst, och väljer sedan frågor som är prioriterade inför Miljöpartiets kongress. Deras största bedrift är gymnasieamnestilagen samt en mer liberal narkotikapolitik. Detta är förslag likt dem LUF har försökt driva igenom i flera år, men inte lyckats. Jag tror att vi genom en mobilisering på ett mer strukturerat sätt inför landsmötet och genom att engagera fler av våra fantastiskt duktiga medlemmar kan vi få igenom mer liberal politik än hittills.

Med ett splittrat parti behövs ett enat ungdomsförbund. Jag är trött på att få stryk på landsmötet. Vi har argumenten på vår sida – en skademinimerande narkotikapolitik är helt vetenskapligt bevisad bättre än en restriktiv. Ändå går partiet till val på hårdare tag mot knarket. Vi har duktiga företrädare – ingen tvivlar på frihetens betydelse när man ser Lovisa  eller Joar i talarstolen om en humanare migrationspolitik. Ändå går vi till val på att förlänga den tillfälliga lagen som inte ger människor permanenta uppehållstillstånd. Det måste helt enkelt vara något fel på strategin. Genom att välja profilfrågor och tydliga delegationsledare som samlar unga liberaler i hela landet, och samtidigt engagerar fler medlemmar i kampen, kan vi få det största möjliga genomslaget för vår politik.

Det borde finnas fler vägar till den politiska toppen än att sitta i förbundsstyrelsen. Det kan låta som en klyscha från valfri kandidatur till förbundsstyrelsen (jag har säkert också skrivit så). Det stämmer dock – LUF ska inte vara en “up or out”-organisation. Vi har så många medlemmar som är slipade retoriker och några av Liberalernas kunnigaste medlemmar som aldrig får synas. Det är inte bara orättvist mot dem men rent ut sagt korkat att vi inte använder dessa styrkor. Vi måste bli ett föregångsexempel för partiet och maximera den kompetens som finns inom vårt förbund. 

Ett enat ungdomsförbund är ett ungdomsförbund som sätter den politiska agendan 365 dagar om året, även när partiet stretar emot. Med en tydlig spets mot de konservativa strömningarna i partiet kan vi vara den ideologiska vakthunden vi menar oss vara. Det lovar jag att kämpa för om jag får förtroendet att leda vårt förbund.


Romina Pourmokhtari

Förbundsordförandekandidat Liberala Ungdomsförbundet

Problem när opartiska medier blir partiska

När man pratar om samhällsvetenskap och nyhetsrapportering kan det svårt att hålla sig till fakta, sanning och objektivitet. Människor är trots allt bara människor, och kommer alltid ha värderingar och erfarenheter som påverkar hur de tolkar saker. Men för att kunna fatta optimala beslut är det viktigt med fakta, vilket ibland är svårt att hitta i till och med de mest seriösa nyhetsmedierna. Gemene man nås vanligtvis av fakta om olika händelser via ett antal olika källor; allt från Sveriges Televison, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges Radio till Facebook och Flashback. Att Facebook och Flashback kan vara bristfälliga källor tror jag alla som läser detta är ganska ense om, och likaså om att det är viktigt med ordentlig nyhetsrapportering. Jag skulle däremot vilja diskutera den problematik jag upplever i mer traditionella nyhetsmedier, såsom SVT, SvD, DN och SR. Det är för ofta reportrar låter sina egna åsikter skina igenom, och det krävs för mycket källkritik för att förstå vad det verkligen är som har hänt ibland. Min oro är att det bidrar till att allt mer polariserat samhälle. 

SvD och DN är erkänt obunden moderat respektive obunden liberal, men i nyhetsreportage borde det ändå vara viktigt att rapportera nyheter så sanningsenligt som möjligt. Att ledarsidorna och krönikorna visar liberala och moderata värderingar är en annan sak. SVT och SR finansieras med skattepengar och har som mål att vara neutrala. Det är ofta ändå tydligt hur enkelt det är att välja de citat som “passar” och presentera statistiken ändamålsenligt. Tyvärr har människor erkänt svårt med statistik, och det är enkelt att manipulera folk på detta vis, utan att för den sakens skull ljuga. 

Låt mig illustrera med ett exempel. I veckan läste jag artikeln “Mueller poängterar att han aldrig frikänt Trump” av Martin Gelin i DN, angående utfrågningen av Robert Mueller i det amerikanska representanthuset. Gelin är tydlig med att Trump skulle åtalas om han inte var sittande president, och sannolikt kommer göra det den dagen han får avgå. Det Mueller sa var: 

”I want to go back to one thing that was said this morning by Mr. Lou who said, and I quote, ”You didn’t charge the president because of the olc opinion”. That is not the correct way to say it. As we say in the report and as I said at the opening, we did not reach a determination as to whether the president committed a crime.”

Även om SVT och SR oftast inte är mer subtila behöver man inte vara något geni för att uppfatta att varken Donald Trump eller Sverigedemokraterna är deras favoriter. Trump är inte min favorit heller, men jag vill ändå ha fakta att basera mina åsikter på, annars är jag faktiskt inte bättre än Trump. 

Det är ingen enkel sak att komma till rätta med, och privata tidningar får förstås vinkla sig bäst de behagar. Men det är viktigt att folk har tillgång till fakta så de får en balanserad bild av verkligheten. Det borde åtminstone statens medier kunna leverera, och även DN och SvD om de vill anses vara seriösa nyhetskällor. Jag förstår att det är svårt att hålla sig neutral när man rapporterar om något man har starka åsikter i, men det är så viktigt. Nyhetsmedierna skulle också kunna testa att arbeta med en mer diversifierad grupp människor. 

Journalist ’11 är en vetenskaplig frågeundersökning från 2012 som gjordes av Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. Ett frågeformulär gick ut till 2500 slumpmässigt valda journalister i hela Sverige, och omkring 60 procent svarade. Värt att notera är att en svarsfrekvens på 60 procent brukar betraktas som väldigt hög för stora postenkäter. Av de som svarade på enkäten valde 98 procent att svara på frågan om partisympati. Frågan löd: Vilket parti tycker du bäst om idag?

Bland alla journalister i landet har Miljöpartiet ett stöd på omkring 42 procent – och extra stort är stödet inom public service-bolagen. Enligt undersökningen röstade 52 procent av alla journalister som jobbar på SVT på Miljöpartiet. Hos SR uppgav 54 procent av journalisterna att de tycker att Miljöpartiet är det bästa partiet. Där finns det helt klart förbättringspotential. 

Objektiv nyhetsrapportering är en utopi, men en borde iallafall kunna arbeta för att komma närmare. Det är svårt, men otroligt viktigt eftersom den fakta som presenteras påverkar opinion, valresultat och i slutändan samhället. Risken är också att samhället blir allt mer polariserat när det finns olika sorters nyhetsmedier, som olika “sorters” människor läser. Det är bra med liberala tidningar, men det är liberalt med neutrala tidningar. 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Moral är viktigare än ideologi

I sitt svar, Bra ideologi ska inte förblinda, skriver Oscar Matti om ideologins absoluta nödvändighet. Jag håller i grund och botten med om det han påstår. Vi kan ha oerhört liberala values och ändå ha beliefs som är realistiska och inte bygger på önsketänk. Dessutom förstår även jag att vissa jämförelser mellan olika värden måste göras. Detta ska göras med ideologiska diskussioner. För att testa gränserna för våra ideologier bör vi diskutera ideologiska dilemman där olika högt uppsatta värderingar går emot varandra. 

Mattis invändningar fick mig att inse att jag inte hade lyckats förmedla det jag ville ha sagt. Som rubriken på hans text påstår så är inte bra ideologi förblindande. Det problemet jag tycker mig se är däremot dålig ideologi. Problemet med att prata om avvägningar mellan olika värderingar är att det kan tolkas som att dessa avvägningar är universella. Som att frihet alltid är viktigare än trygghet, oavsett hur stort mått av frihet som sätts mot tryggheten. Denna förenkling görs ofta av de som bygger sin ideologi i en torrdocka innan den sjösätts och den leder till att frihet alltid placeras först. Detta oavsett hur stora mått av frihet som sätts emot något annat.

Ett exempel jag lyfte i min första artikel var skatt. Enkelt sagt kan man säga att skatt leder till mindre frihet, men mer trygghet och jämlikhet. Om man enbart värderar frihet så är saken enkel, då borde man ta bort all skatt. Men definitionen av liberal måste vara bredare än så. Jag skulle kalla alla som har frihetliga tendenser i detta nu för liberala, även om dessa personer skulle anses konservativa eller socialistiska i en annan tid och plats.

I Mattis text lyfts problemet med vad som är önskvärt. Visst är alla inte överens om den saken, men mitt bekymmer är de vars sagda politiska värderingar går emot den egna moralen. De som har fastnat i en simpel tolkning av liberalismen riskerar att alltid vilja sänka skatten, oavsett om konsekvenserna ser ut att bli sådana som de inte anser önskvärda. Tanken är ofta att då skatterna idag är för höga så borde man lägga all kraft på att få ner dem så långt som möjligt. Sedan är det andras jobb att moderera oss så att det finns några skatter kvar.

Jag har hellre en ideologi som bygger på min egen moral, även om den inte är den mest renläriga liberalismen. En sådan ideologi, tråkig som den må vara, bygger åtminstone inte på att man behöver sossars hjälp för att ta ner en till jorden.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng 

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

« Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑