Det politiska läsandet

Mitt politiska engagemang inleddes någon gång i början av högstadiet, när jag en solig dag i juni stormade in på mitt lokala bibliotek för att låna varenda bok de hade om miljön och klimathotet. Traven jag plockade med mig därifrån innehöll allt från Al Gores klassiska En obekväm sanning till lättare skrifter om varför man borde bli vegan, och jag fick kila fast den mellan utsträckta händer och haka för att kunna få hem allt. Det blev en oerhört intressant sommar, även om åtminstone hälften av böckerna lämnades tillbaka utan att jag hade hunnit läsa dem.


Senast imorse hade jag komjölk i kaffet, men åtminstone en sak bär jag fortfarande med mig från den där bibliotekstraven: tron på det politiska läsandet. Luf:are och folkpartister är ofta stolta över vår gemensamma bildningstro (och generella nördighet), och det gör vi helt rätt i. Historie- och sakkunskaper fördjupar diskussionen på ett sätt som är närmast nödvändigt för reell samhällsförändring, och mer filosofisk förståelse för ideologi är oerhört värdefullt för att utveckla sitt självständiga politiska tänkande. Debatter och debattartiklar kan ge mycket, men att sätta sig med en längre text om samma ämne i några dagar ger ofta naturligt utrymme för egen reflektion på ett sätt som stannar med en långt efter att det sista ordet är läst.

Därför skulle jag varmt vilja rekommendera att du tar chansen i sommar och läser någonting facklitterärt, även om du är ledig från skola eller universitet. Nej, du behöver inte plöja Adam Smiths samlade verk eller en hel Ayn Rand-tegelsten om det inte känns lockande, men jag kan innerligt rekommendera F.A. Hayeks Vägen till träldom eller John Stuart Mills Om frihetenför ögonöppnande och lättsmälta liberala klassiker. Från 2000-talet kan nämnas Johan Norberg och Mattias Svensson. För den mer sakpolitiskt nyfikna – leta i närmsta bokhandel eller hos Timbro förlag, eller be om tips från närmsta ungdomsförbundare på Twitter.

Trevlig läsning!

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Vart är vi på väg?

10 poäng: “Mitt europa bygger inga murar”. “Vi tar ansvar för migrationspolitiken”.

Vi befinner oss i en valrörelse. I september ska vi går och rösta om vilka personer som ska få den stora äran att representera oss, folket, och bestämma över landet. Stifta lagar och styra oss i den riktning vi beslutat om.

8 poäng: “Vi måste bevara våra svenska värderingar”.

Under varje valrörelse samlas landet för att diskutera framtiden. Var vi är och vad vill uppnå. Hur ska samhället vara utformat, vilket land vill vi ha för oss själva. Var och med vad ska våra barn växa upp, eller för delen, var vill vi växa upp.

6 poäng: “Vi vill ha en riktigt bra skola för alla barn”.

*TUUUUUUUUUT*

Jag har ingen aning om vart vi är på väg. Ledtrådarna för oss främst till ingenstans. Diskussionen kretsar kring ickefrågor eller plattityder utan innebörd. Man reagerar på enstaka små nyheter och blåser upp dessa. Men vad kommer sen? På större partiledardebatter ägnar man tid åt att debattera, alltså partiledarna ska debattera med varandra, om hur en framtida regering kan se ut. Detta gör man istället för att prata om vilket samhälle de, partierna och politikerna, vill bygga. Man röstar efter hur ett parti har förhållit sig till förra årets nyheter. Men det säger inget om hur de gör i framtiden. Åsikter i enskilda sakfrågor är färskvara, visioner är det inte.

Hur ser Socialdemokraternas drömsamhälle ut egentligen? Man kan enkelt spåna och gissa, men har någon ställt den frågan till Stefan Löfven? Nej, knappast. Har han ställt sig den frågan själv? Tveksamt. Man, också vi, blir lätt tunnelseende. Man ser det som sker nu, idag. Man ser händelser för sig själva och missar lätt större sammanhang. På så sätt har vi också, genom ett litet steg i taget, glidit ut på ett plan där bland annat SD känner sig hemma.

Poängen är att vi inte vet vad som händer eller hur världen ser ut 2020. Att välja representanter för sig själv när man inte vet hur de kan tänkas förhålla sig till något vi ännu inte känner till är skrämmande. Istället för att lägga grunden för en ljus framtid sitter man fast. Istället för drömmar och planer tar man myrsteg. Riksdagsledamöter lägger sig i och ödslar energi på vad ett glassföretag råkar tycka. Det är faktiskt pinsamt. 

Det är förstås inte politikers uppgift att bestämma hur vi ska leva i framtiden, men det är faktiskt politikers uppgift att besluta om förutsättningarna för det. Rädsla för stora förändringar är inte ett tecken på “sunt förnuft” eller “ansvar”, det är att vara planlös. Det är omognad. Så istället för att fråga vad någon vill göra, är den viktigare frågan kanske snarare varför. Det är långsiktigt och går, förhoppningsvis, att lita på.

Hur ser våra framtida barrikader ut?

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Baksidan av den generella välfärden

Det här är ett ämne som jag velat skriva om länge. Det är fantastiskt att vi har generell välfärd i Sverige och det bidrar med mycket positivt till samhället. Dessutom borde vi inte förvänta oss mindre när vi betalar mer i skatt än nästan alla andra länder i världen. Dock är det viktigt att inse och förstå att alla inte gynnas av generell välfärd. När man försöker ge lika mycket till alla påverkar det de individer med störst behov negativt.

Det är bara att titta på förhållandet mellan LSS-satsningar och satsningar på generell välfärd. Man har gett gratis glasögon till barn och höjer barn- och studiebidraget samtidigt som det blir allt svårare att få assistans. Det finns föräldrar som verkligen önskar att deras största problem skulle vara glasögon. Samtidigt som man genomför reformer som gynnar de välbärgade och välmående allra mest så glömmer man dem på samhällets botten. Vad sänder det egentligen ut för signaler?

Visst man kan tycka att det är fult att ställa grupper mot varandra. Men det går inte att ge allt till alla. Inte ens med 100 procent skatt skulle det vara möjligt. måste samhället göra prioriteringar. För mig är det självklart att de som behöver mest hjälp av samhället också ska få det. Men det innebär inte att man måste ge upp på generell välfärd helt. Jag tycker det är viktigt med billig sjukvård som alla har råd med, gratis utbildning, ooch så vidare. Men jag är helt övertygad om att det går att kombinera generell välfärd och satsningar på dem som har de svårast om man prioriterar smart. Det handlar om balans och att inse att man inte kan ge allt till alla.  

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har sänt ut ett tydligt budskap under sin regeringstid. Självklart med stöd från Vänsterpartiet. Det är viktigare att alla får det lite bättre än att de som mår allra sämst ska ha det bra. Istället för att satsa på LSS och den personliga assistansen så väljer man att satsa på breda reformer som inte gör en större skillnad för någon. De familjer som har det alla sämst till får det inte mycket bättre tack vare barnbidraget. Och de familjer som har det bra sätter in bidraget på ett fondkonto som sedan kan användas som kontantinsats för en lägenhet. Jag skulle mycket hellre se ett behovsanpassat barnbidrag som faktiskt hjälper på riktigt. Jag skulle mycket hellre se en generösare utdelning av assistans än gratis glasögon. Politik handlar om balans och prioriteringar. Jag vill att skattemedel ska hamna där de behövs som allra mest. Det sker dessvärre inte idag.

 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Borde vi ta emot flyktingar?

Det går fort inom politiken. På bara två år gick Moderaternas “öppna era hjärtan” till “Sverige behöver en flyktingpaus”. Socialdemokraterna som gick i taket när dåvarande migrationsminister Tobias Billström ville diskutera volymer förespråkar nu en så hård linje att de hellre delar ut avgiftsfria SL-kort till samtliga tonåringar i Stockholms län än att ta in fler flyktingar. Det går väldigt fort inom politiken.

Liberala Ungdomsförbundet har alltid stått för en generös flyktingmottagning och anser att Sveriges nuvarande politik är oacceptabel. Men har mitt förbund hamnat fel i frågan? Varför skulle vi vilja ta emot flyktingar? Kortsiktigt är det svårt att hävda att flyktingmottagningen är lönsam. Det tar tid att lära sig språket och det dröjer flera år innan de flesta har ett jobb att gå till. Och om vi misslyckas med integrationen kan konsekvenserna några år från nu vara så stora att vi inte kan hantera dem. Att påtala det här för några år sedan hade antagligen fått en att beskrivas som “SD-flörtare” och kanske till och med rasist. Idag är det moderat och socialdemokratisk politik.

De två partierna har varit så ivriga att ställa sig frågan “varför borde vi ens ta emot flyktingar” att de slutat tänka på frågan “varför är folk flyktingar?”. Enligt UNHCR är över sextio miljoner människor på flykt runtom i världen och Sverige har tagit ett stort ansvar de senaste åren när det gäller att ta emot människor som söker skydd. När man tittar tillbaka i backspegeln är det tydligt att vissa saker borde skötts bättre, men i grunden kan vi vara stolta över den insats ”Lag Sverige” gjort. Människor som flytt undan fallande bomber har fått en fristad och en möjlighet att bygga upp ett nytt liv. Men vad för liv egentligen? Det saknas inte exempel på människor som haft toppkvalificerade yrken i sina hemländer -men som blir taxichaufförer eller städare i Sverige. Människor blir inte flyktingar så de kan bli taxichaufförer eller för att förinta den svenska kulturen. Man kan inte välja om man ska vara flykting eller inte. Det är något man blir om man riskerar att bli förföljd eller dödad ifall man stannar.

I en ideal värld hade vi sluppit ta emot flyktingar, för det hade inte funnits några flyktingar i en ideal värld. Tyvärr lever vi inte där och det som är svart på vitt är att det idag finns fler flyktingar än under andra världskriget. Då kan inte Europa och Sverige förvänta sig att omvärlden ska anpassa sig efter våra vilja att ta emot människor på flykt. Det rimliga är att Europa och Sverige får anpassa sig till verkligheten som vi kanske gärna förnekar, men som består ändå.

Socialdemokraterna har äntligen förstått att det finns en konflikt mellan stor invandring och stor välfärdsstat. De har uppenbarligen valt att prioritera en för stor välfärdsstat, för annars hade inte regeringen valt att satsa hundratals miljoner på avgiftsfri kollektivtrafik för alla tonåringar, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Tack för omtanken, sossar, men jag hade föredragit om skattepengarna gick till något vettigt istället. Som fler kvotflyktingar eller att låta barnfamiljer återförenas. För jag tycker det är vettigare att en syrisk barnfamilj slipper oroa sig över bomber än att jag åker till T-Centralen avgiftsfritt i sommar.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Allianssamarbetet och opinionen

Det blåser kring partiblocken i svensk inrikespolitik. Häromveckan släpptes årets stora SOM-mätning, som visade på bristande entusiasm för en ren alliansregering. Andra förslag, varav många blocköverskridande, lyfts i dess ställe. C+L+S? Alliansen+MP? S+M? Klart är att 39 procent av väljarkåren helst vill se någon form av blocköverskridande regeringsbildning efter valet, att jämföra med de ynka 13 procent som har förtroende för de fyra borgerliga partierna.

Samtidigt står Alliansledarna lojala till det samarbete som inleddes 2004. Om man bara tittar på opinionsstatistiken är det inte svårt att börja fråga sig varför. På gräsrotsnivå tittar drömmarna om ett samlat mittalternativ fram; drömmar som för de mindre partierna oftahandlar om att tillsammans kunna ta sig så långt ut på den soliga änden av GAL-TAN-skalan som möjligt. Det är en vacker dröm, men den håller inte.

Alliansen skapades inför valet 2006 för att erbjuda en gedigen och trovärdig motpart mot socialdemokratins hegemoni, utifrån tanken att liberaler och frihetligt konservativa delar vissa grundvärderingar även utöver den gemensamma kampen mot socialistiskt förmynderi och förtryck. Denna ursprungliga, ideologiska anledning har fortfarande en roll att spela.

De stora, grundläggande konflikterna i de kommande årens politiska spel ser ut att ställa individ mot kollektiv, öppenhet mot protektionism, och den enskilda människans frihet mot systemets trygghet. Här behövs politiska krafter som är beredda att sluta upp bakom grundläggande liberala värderingar, inte minst i ekonomiska frågor. Självförnekande “alliansfrihet” är ingen dygd, oavsett om det gäller NATO eller en borgerlig allians. Man ska stå för vad man tror på.

Om man ska vara krasst spelteknisk finns heller inga vettiga alternativ för L om man vill ingå i en regering efter valet, för att på så sätt få reella förutsättningar att driva liberal politik. Historiskt har Folkpartiet varit öppna för att närma sig, eller rentav regera tillsammans med, Socialdemokraterna, men alla sådana broar måste vara brända nu. Inte ens som en ohelig allians kan det fungera; de senaste fyra åren har S med all önskvärd tydlighet påmint oss om hur effektivt de sväljer och tystar sina mindre samarbetspartners, och då är en klarspråkig opposition att föredra framför pulveriserad integritet. 

För att inte tala om den fundamentala värderingssplittringen mellan de mittliberala partierna och socialdemokratin. Visst kan de ofta höga tongångarna om medmänsklighet, öppenhet och mångfald locka den som upplever att borgerlighetens högerpartier drar sig alltmer åt Sverigedemokraternas håll i migrationsfrågan, men S har  visat sig minst lika villiga att delta i den kapplöpningen mot botten. Mer än någon annan, ska sägas, om man drar sig till minnes att drömmen om den fria rörligheten egentligen aldrig har varit deras; den tillhör liberaler av alla valörer. Socialister kommer förr eller senare alltid att visa sig vara protektionister.

Och Liberalerna är inte frihetliga socialister. Vi är, och bör vara, vad vi heter: liberaler, i många fall med en tro på ett socialt, gemensamt ansvarstagande samhällsbygge. För att sådan politik ska gå att driva behöver vi vänner som delar visionen om en stabil men begränsad stat, visionen om ett system som värnar rättsstaten, frilägger marknaden, säkrar individen vissa grundläggande möjligheter till att skapa sig ett värdigt liv och sedan lämnar henne ifred att göra just det.

De vännerna hittar vi bara i Alliansen.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Nitlott för alla utom Sossarna

Det var i september förra året som Dagens Nyheter avslöjade att kombilotteriet säljer lotter på kredit till redan skuldsatta personer. Sedan 2014 har åttatusen personer drivits till Kronofogden efter ha dragit på sig skulder de inte kunnat betala. Varför? På grund av girigheten inom socialdemokratin.

Vi liberaler och andra av Socialdemokraternas meningsmotståndare brukar gärna påtala att LO har stort inflytande över partiet tack vare deras bidrag till partikassan. Vad som däremot påtalas alldeles för sällan är att ungefär en tredjedel av Socialdemokraternas egna inkomster kommer från lotteriet de själva äger, och summorna därifrån  är mer än dubbelt så höga som bidragen från LO-förbunden. För SSU står lotteriet för nittio (!) procent av inkomsterna. Om ni någon gång undrat varför SSU:are kan sova på hotell när de är iväg på kongress medan somliga trängs på klassrumsgolv har ni funnit svaret. Samtidigt som socialdemokrater talar om “trygghet för vanligt folk” har sex personer om dagen hamnat hos Kronofogden efter att ha sålts lotter på kredit. Hur sossarna kan stå rakryggade och tala om ekonomisk trygghet för vanligt folk efter ha skuldsatt tusentals personer är hyckleri utan dess like.

För att få bukt med det allvarliga problemet lade regeringen tidigare i år fram ett förslag om att köp över telefon också måste signeras skriftligt, detta för att öka konsumenternas trygghet. Snart är det slut med försäljning av lotter på kredit.

Fast så gick det inte riktigt till. Förslaget gäller försäljning av varor och tjänster, men sossarnas kassako lämnas utanför hårdare reglering. Att sälja lotter på kredit är förbjudet i Sverige, men efter ett förslag från 2004 av sossarna har Kombilotteriet och andra föreningslotterier ett undantag från lagen. Socialdemokraterna ligger inte bara bakom en särlagstiftning för sitt eget lotteri utan skyddar det även från regleringar som gör det svårare för dem att sälja sina lotter till ekonomiskt utsatta. Laget före jaget på socialdemokratiska. Partikassan går före på svenska.

Med anledning av detta blev det närmast parodiskt när civilminister Ardalan Shekarabi var ute och svingade mot Zlatan Ibrahimovic efter att denne blivit delägare i ett spelföretag. Shekarabi uttryckte sin besvikelse över att Zlatan inte tar sitt ansvar för problematiken med spelmissbruk. Mycket kan förvisso sägas om spelföretag och deras marknadsföring, men att socialdemokraten Shekarabi skulle vara den med hög svansföring i den här diskussionen är minst sagt anmärkningsvärt. Istället för att gå till attack mot Zlatan skulle han kunna ägna sin tid åt att ta fram ett förslag som förhindrar fler människor att drivas till Kronofogden av lotteriet hans egna parti äger.

Givetvis är det bra att partier kan införskaffa sig medel på egen hand och inte uteslutande vara beroende av statsbidragen, men allt har sin gräns. När man skuldsatt tusentals personer borde man titta bakåt och spana efter den där gränsen, för då har den passerats för längesen. 

Definitionen av solidaritet är “att aktivt vilja hjälpa sämre ställda”. Att vara solidarisk med andra är hedervärt och någonting vi behöver mer av idag. Men då behövs riktig solidaritet, och inte socialdemokratisk solidaritet. För ibland är solidaritet bara ett meningslöst ord som ekar i tomma intet utan att efterföljas av solidarisk handling.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Sosseretoriken mot arbetskraftsinvandringen stinker populism

Idag den första maj går Socialdemokraterna enligt sin vanliga tradition ut och demonstrerar för arbetares rättigheter. Eller rättare sagt, för svenska arbetares rättigheter. Stefan Löfven deklarerade häromveckan att ”Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.” Liberala ungdomsförbundet Storstockholm tycker att sosseretoriken stinker populism och vill se en ökad arbetskraftsinvandring både för den egna svenska ekonomin och för arbetares rättigheter världen över.

Av de 3 602 människor som enligt Migrationsverket hittills i år har fått beviljade uppehållstillstånd som arbetstagare utanför EU är 1 112 IT-arkitekter eller systemutvecklare. Ytterligare 280 arbetar med civilingenjörsyrken och 77 till som tekniker och inom andra ingenjörsyrken. Samtliga nämnda yrkeskategorier råder det i Sverige idag brist inom.

Missuppfattningen att arbetskraftsinvandring går ut på att hämta in utländsk arbetskraft för att utföra jobb som enligt statsministern arbetslösa i Sverige kan utföra är tyvärr utbredd. För det första bygger det på en tanke om att en svensk arbetare skulle ha större rätt till ett arbete än en utländsk och för det andra visar Migrationsverkets statistik att jobben som arbetskraftsinvandrare tar i huvudsak är bristyrken i Sverige. Kan inte svenska arbetsgivare anställa människor från andra länder kommer ingen anställas alls och anställs ingen alls i sektorerna där det behövs som mest är det den svenska ekonomin och utvecklingen som hämmas.

Det är sorgligt att Stefan Löfven hakar på den populistiska retoriken. Det är sorgligt att han inte kan se till vad som är sant och falskt om arbetskraftsinvandringen och framförallt är det sorgligt att statsministern inte kan se till arbetares rättigheter i hela världen. Ska vi se till både svensk ekonomis utveckling och till alla arbetares rättigheter måste Sverige vara ett land som tar emot och ser positivt på arbetskraftsinvandring.

Elin Hjelmestam

1:a vice ordförande LUF Storstockholm

Skribentfoto: Erika Apéll

 S + SD = sant 

I de flesta frågor står sossarna inte för någon egentlig politik utan ändrar sig hej vilt till det som opinionen för tillfället vill ha (från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”vi har ändrat den ohållbara borgerliga migrationspolitiken”). Men, tro det eller ej, så finns det en fråga där sossarna tyckt detsamma under en lång tid… Nämligen arbetskraftsinvandring. 

Tidigare i veckan kom det solklara beskedet från både Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Svenska jobb ska bara gå till svenskar. Det spelar ingen roll hur mycket du än vill bidra till det svenska samhället utan är du inte svensk är du helt enkelt inte välkommen. Det räcker inte med att våra skyhöga skatter skrämmer bort de som skulle kunna tänka att jobba i Sverige utan nu förstärks det också med tydliga uttalanden från vår statsminister och finansminister.

Detta sammanfaller absurt nog med  en enorm kompetensbrist i landet. Stefan Löfvens uttalande var tydligt – det är just enklare jobb som bör reserveras för svenskar. Men då missar eller medvetet missförstår Löfven vilka det är som faktiskt kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare. De allra flesta jobbar nämligen inom IT-sektorn, som civilingenjörer och ingenjörer (enligt statistisk från Migrationsverket) vilket är några av de områden där det råder allra störst kompetensbrist just nu. Det är dessutom den sektor som står för mycket av innovationen och tillväxten i vårt land. Att begränsa arbetskraftsinvandringen skulle alltså inte leda till att fler svenskar får enklare jobb utan skulle istället hämma innovation och tillväxt. Kompetensbristen är så omfattande inom dessa områden att den inhemska arbetskraften helt enkelt inte räcker till. För hur mycket man än vill så är det svårt om inte omöjligt att enbart begränsa arbetskraftsinvandringen på ett fåtal områden.

Det är inte bara att Socialdemokraterna vill begränsa arbetskraftsinvandringen som är skrämmande utan även sättet de väljer att meddela det på. Socialdemokraterna – och vänstern i allmänhet – älskar att påpeka att högern tillämpar retorik som liknar Sverigedemokraternas, men de borde verkligen kolla sig själva i spegeln. Det blir allt tydligare att Socialdemokraterna till varje pris tänker ta tillbaka de LO-väljare som valt att gå till Sverigedemokraterna. Först stänger de gränser och nu uttalar de sig så här om arbetskraftsinvandring. Till och med SD tycker att de har mer gemensamt med S när det gäller migrationspolitiken än vad de har med Alliansen.

Arbetskraftsinvandring är positivt och behövs för att kompensera för den rådande kompetensbristen inom ett flertal områden. Socialdemokraterna borde skämmas över sina desperata knep för att få tillbaka förlorade väljare – och över sin politik.        

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Vem skyddar dig mot mig?

De två nyligen genomförda valen i Ryssland och Ungern tjänar som viktiga påminnelser om demokratins bräcklighet och dess systematiska problem. Särskilt när de ställs i relation till den senaste tidens val i olika demokratiska stater. Demokrati betyder – vilket de flesta som haft ens tio minuter av något samhällsrelaterat ämne – vet folkstyre. Makten ligger i folkets händer. Och med makten menas alltså makten över andra människor. 

För det är det en stat är, ett maktutövande över en befolkning. Demokratin ser till att reglera detta maktutövande genom allmänna val för att folket ska vara de som har något att säga till om. Att det här systemet inte är perfekt, eller ibland ens bra, är nog de allra flesta medvetna om. “Det värsta styrelseskicket” som Churchill sa.

Samtidigt är majoriteten, vilket är vad som krävs i en demokrati, eniga om att alternativen vi testat är betydligt sämre. För antingen bestämmer alla över alla, åtminstone ungefär, eller så bestämmer en eller ett par stycken över alla. Dessutom vet vi att demokrati fungerar ganska väl när man ser till andra aspekter av samhället som ekonomi, jämställdhet, allmänt välstånd och fred. 

Däremot finns det uppenbara problem som i synnerhet gör sig påminda då den demokratiska kraften, folket, uppvisar det som ofta kallas för antidemokratiska tendenser. För att ett land ska kunna anses vara demokratiskt brukar man även ställa krav och ha förväntningar på hur samhället ska fungera utöver det rent valtekniska. Detta brukar främst handla om mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, fria medier och en allmänt avhållsam inställning från statens sida gentemot medborgarnas privatliv.

Så länge dessa är normer som råder i samhället och upprätthålls brukar det inte vara några problem. Men när krafter som vill motverka dessa och har det som en del av sin demokratiska plattform, är situationen en annan. Risken att en majoritet vill förtrycka en minoritet är generellt irrelevant så länge det inte faktiskt är fallet. Idag står vi dock inför en lite annorlunda situation i det här avseendet.

För att skydda  den liberala demokratin och individerna i den, måste också folkstyret begränsas till en del. I grund och botten betyder det att man behöver reducera makten för människor i grupp och istället flytta över den till människor som individer. I USA såg vi ett fantastiskt exempel på det här när Donald Trump, personen som beskrivs som världens mäktigaste man, försökte genomföra sitt så kallade inreseförbud men kunde stoppas av domstolar i landet för att förslagen var grundlagsvidriga.

Vikten av starka institutioner som kan försvara enskilda människor, oftast i minoriteter, mot andra går inte att underdriva. Av den anledningen bör man även förfäras över hur svagt det här skyddet är i Sverige. Socialdemokraterna har tydligt visat hur en regering verkligen inte behöver bry sig det minsta om vad de svaga institutionerna som finns idag säger. Lagrådet körs enkelt över eller avvisas helt. Sverige har ingen författningsdomstol som kan granska lagförslag och beslut på riktigt och en grundlag kan ändras, läggas till eller avskaffas av en riksdagsmajoritet så länge ett riksdagsval ligger emellan. I praktiken kan det alltså ske utan problem på ett år.

Med en tilltagande populism, auktoritetssträvande och etatism, både genom nyare partier men även inom de äldre och etablerade, är dessa svagheter djupt oroande. Självklart vill inte heller en opposition driva på för det här eftersom att de vet att de själva en dag kan vara de som sitter och behöver kämpa emot dessa. För att kunna försvara oss själva mot varandra krävs det därför tydligare krav från folkligt håll för att kunna garantera våra fri- och rättigheter. Utan att det i sig behöver göras till en populistisk kamp, skulle denna å så bortglömda fråga nog må bra av att få komma ut i det svenska solljuset.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Klä det i vilka ord ni vill

Säg att ni vill ta bort parallellsamhällen. Säg att ni vill ge alla barn samma förutsättningar. Säg att ni vill hjälpa kvinnor ur de “förtryckande miljöerna” de lever i.

Kalla det vad ni vill, jag hör ändå vad ni säger; Vi vill bestämma över hur kvinnor klär sig. Hur flickor klär sig. Vi vet vad som är bäst, för oss alla, för dem själva. Så låt oss bestämma. 

Det skulle vara skrattretande om det inte var så sorgligt. Burkaförbud lär snart införas i Danmark, regeringen har säkrat en majoritet. I Österrike ska det snart bli förbjudet för barn under tio år att bära slöja. Alla dessa regler, den stora paradoxen de försöker normalisera. Burkor och slöjor är ett problem, för de bestämmer hur kvinnor ska klä sig. Därför ska vi bestämma att kvinnor inte får klä sig så.

Förtryck föds i många olika former. Den gemensamma nämnaren är att de alltid, alltid, motiveras med att göra det rätta. De vill inte förtrycka någon! De ska bara fixa lite. För, du förstår, något är fel. Men de vet hur det lagar det, så bara ge dem lite av din frihet, så håller de i den tills allt lugnar sig.

Problemet är att antingen så lugnar det sig aldrig, eller så är premissen för lugnet de skapat att de måste få fortsätta bestämma över dig ett tag till. Och det är väl inte så mycket att be om? De har ju precis fixat allting åt dig. Och förresten, låt dem kika lite i din telefon när de ändå håller på. Det är för din egen skull.

Inget borde få varningsklockor att ringa så högt som dessa små övertaganden av kontroll. Idag bestämmer vi vad din dotter får ha på sig i skolan, så att de andra barnen inte ska reta henne, så att hon ska vara som dem. Imorgon bestämmer vi vad hon får läsa också, så att hon inte hittar något som gör henne olycklig. Och nästa vecka kommer en liten bok där det står vad hon får tycka. För hennes egen skull, så klart! Lita på majoriteten, lita på makten, lita på Storebror.

Och just i debatten om burkaförbud finns det en underton av titta på dem. Som bestämmer och förtrycker. Så skulle vi aldrig göra! Vi bestämmer bara Bra Saker. Saker du vill göra ändå, som att klä dig hur du vill, du får klä dig precis hur du vill för oss, förutom på deras sätt.

Varningsklockan borde nu ha uppgraderats till en siren med kapaciteten hos ett flyglarm, för Vi och Dem, vi vet hur det slutar.

Det är inte lätt alla gånger. Att vara liberal innebär att både erkänna att vissa klädesplagg används för att förtrycka, och att samtidigt erkänna förtrycket i att förbjuda själva klädesplagget. Det hade varit lättare att dra svarta, räta linjer och blunda för gråzoner, låsa sig till ena sidan och aldrig någonsin tänka å andra sidan. Det är säkert lättare.

Men vi har aldrig varit de som tar den lätta vägen. Och tur är det. För de som hittar lätta svar på svåra frågor ska vi akta oss för.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

« Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑