Allianssamarbetet och opinionen

Det blåser kring partiblocken i svensk inrikespolitik. Häromveckan släpptes årets stora SOM-mätning, som visade på bristande entusiasm för en ren alliansregering. Andra förslag, varav många blocköverskridande, lyfts i dess ställe. C+L+S? Alliansen+MP? S+M? Klart är att 39 procent av väljarkåren helst vill se någon form av blocköverskridande regeringsbildning efter valet, att jämföra med de ynka 13 procent som har förtroende för de fyra borgerliga partierna.

Samtidigt står Alliansledarna lojala till det samarbete som inleddes 2004. Om man bara tittar på opinionsstatistiken är det inte svårt att börja fråga sig varför. På gräsrotsnivå tittar drömmarna om ett samlat mittalternativ fram; drömmar som för de mindre partierna oftahandlar om att tillsammans kunna ta sig så långt ut på den soliga änden av GAL-TAN-skalan som möjligt. Det är en vacker dröm, men den håller inte.

Alliansen skapades inför valet 2006 för att erbjuda en gedigen och trovärdig motpart mot socialdemokratins hegemoni, utifrån tanken att liberaler och frihetligt konservativa delar vissa grundvärderingar även utöver den gemensamma kampen mot socialistiskt förmynderi och förtryck. Denna ursprungliga, ideologiska anledning har fortfarande en roll att spela.

De stora, grundläggande konflikterna i de kommande årens politiska spel ser ut att ställa individ mot kollektiv, öppenhet mot protektionism, och den enskilda människans frihet mot systemets trygghet. Här behövs politiska krafter som är beredda att sluta upp bakom grundläggande liberala värderingar, inte minst i ekonomiska frågor. Självförnekande “alliansfrihet” är ingen dygd, oavsett om det gäller NATO eller en borgerlig allians. Man ska stå för vad man tror på.

Om man ska vara krasst spelteknisk finns heller inga vettiga alternativ för L om man vill ingå i en regering efter valet, för att på så sätt få reella förutsättningar att driva liberal politik. Historiskt har Folkpartiet varit öppna för att närma sig, eller rentav regera tillsammans med, Socialdemokraterna, men alla sådana broar måste vara brända nu. Inte ens som en ohelig allians kan det fungera; de senaste fyra åren har S med all önskvärd tydlighet påmint oss om hur effektivt de sväljer och tystar sina mindre samarbetspartners, och då är en klarspråkig opposition att föredra framför pulveriserad integritet. 

För att inte tala om den fundamentala värderingssplittringen mellan de mittliberala partierna och socialdemokratin. Visst kan de ofta höga tongångarna om medmänsklighet, öppenhet och mångfald locka den som upplever att borgerlighetens högerpartier drar sig alltmer åt Sverigedemokraternas håll i migrationsfrågan, men S har  visat sig minst lika villiga att delta i den kapplöpningen mot botten. Mer än någon annan, ska sägas, om man drar sig till minnes att drömmen om den fria rörligheten egentligen aldrig har varit deras; den tillhör liberaler av alla valörer. Socialister kommer förr eller senare alltid att visa sig vara protektionister.

Och Liberalerna är inte frihetliga socialister. Vi är, och bör vara, vad vi heter: liberaler, i många fall med en tro på ett socialt, gemensamt ansvarstagande samhällsbygge. För att sådan politik ska gå att driva behöver vi vänner som delar visionen om en stabil men begränsad stat, visionen om ett system som värnar rättsstaten, frilägger marknaden, säkrar individen vissa grundläggande möjligheter till att skapa sig ett värdigt liv och sedan lämnar henne ifred att göra just det.

De vännerna hittar vi bara i Alliansen.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Nitlott för alla utom Sossarna

Det var i september förra året som Dagens Nyheter avslöjade att kombilotteriet säljer lotter på kredit till redan skuldsatta personer. Sedan 2014 har åttatusen personer drivits till Kronofogden efter ha dragit på sig skulder de inte kunnat betala. Varför? På grund av girigheten inom socialdemokratin.

Vi liberaler och andra av Socialdemokraternas meningsmotståndare brukar gärna påtala att LO har stort inflytande över partiet tack vare deras bidrag till partikassan. Vad som däremot påtalas alldeles för sällan är att ungefär en tredjedel av Socialdemokraternas egna inkomster kommer från lotteriet de själva äger, och summorna därifrån  är mer än dubbelt så höga som bidragen från LO-förbunden. För SSU står lotteriet för nittio (!) procent av inkomsterna. Om ni någon gång undrat varför SSU:are kan sova på hotell när de är iväg på kongress medan somliga trängs på klassrumsgolv har ni funnit svaret. Samtidigt som socialdemokrater talar om “trygghet för vanligt folk” har sex personer om dagen hamnat hos Kronofogden efter att ha sålts lotter på kredit. Hur sossarna kan stå rakryggade och tala om ekonomisk trygghet för vanligt folk efter ha skuldsatt tusentals personer är hyckleri utan dess like.

För att få bukt med det allvarliga problemet lade regeringen tidigare i år fram ett förslag om att köp över telefon också måste signeras skriftligt, detta för att öka konsumenternas trygghet. Snart är det slut med försäljning av lotter på kredit.

Fast så gick det inte riktigt till. Förslaget gäller försäljning av varor och tjänster, men sossarnas kassako lämnas utanför hårdare reglering. Att sälja lotter på kredit är förbjudet i Sverige, men efter ett förslag från 2004 av sossarna har Kombilotteriet och andra föreningslotterier ett undantag från lagen. Socialdemokraterna ligger inte bara bakom en särlagstiftning för sitt eget lotteri utan skyddar det även från regleringar som gör det svårare för dem att sälja sina lotter till ekonomiskt utsatta. Laget före jaget på socialdemokratiska. Partikassan går före på svenska.

Med anledning av detta blev det närmast parodiskt när civilminister Ardalan Shekarabi var ute och svingade mot Zlatan Ibrahimovic efter att denne blivit delägare i ett spelföretag. Shekarabi uttryckte sin besvikelse över att Zlatan inte tar sitt ansvar för problematiken med spelmissbruk. Mycket kan förvisso sägas om spelföretag och deras marknadsföring, men att socialdemokraten Shekarabi skulle vara den med hög svansföring i den här diskussionen är minst sagt anmärkningsvärt. Istället för att gå till attack mot Zlatan skulle han kunna ägna sin tid åt att ta fram ett förslag som förhindrar fler människor att drivas till Kronofogden av lotteriet hans egna parti äger.

Givetvis är det bra att partier kan införskaffa sig medel på egen hand och inte uteslutande vara beroende av statsbidragen, men allt har sin gräns. När man skuldsatt tusentals personer borde man titta bakåt och spana efter den där gränsen, för då har den passerats för längesen. 

Definitionen av solidaritet är “att aktivt vilja hjälpa sämre ställda”. Att vara solidarisk med andra är hedervärt och någonting vi behöver mer av idag. Men då behövs riktig solidaritet, och inte socialdemokratisk solidaritet. För ibland är solidaritet bara ett meningslöst ord som ekar i tomma intet utan att efterföljas av solidarisk handling.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Sosseretoriken mot arbetskraftsinvandringen stinker populism

Idag den första maj går Socialdemokraterna enligt sin vanliga tradition ut och demonstrerar för arbetares rättigheter. Eller rättare sagt, för svenska arbetares rättigheter. Stefan Löfven deklarerade häromveckan att ”Det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra.” Liberala ungdomsförbundet Storstockholm tycker att sosseretoriken stinker populism och vill se en ökad arbetskraftsinvandring både för den egna svenska ekonomin och för arbetares rättigheter världen över.

Av de 3 602 människor som enligt Migrationsverket hittills i år har fått beviljade uppehållstillstånd som arbetstagare utanför EU är 1 112 IT-arkitekter eller systemutvecklare. Ytterligare 280 arbetar med civilingenjörsyrken och 77 till som tekniker och inom andra ingenjörsyrken. Samtliga nämnda yrkeskategorier råder det i Sverige idag brist inom.

Missuppfattningen att arbetskraftsinvandring går ut på att hämta in utländsk arbetskraft för att utföra jobb som enligt statsministern arbetslösa i Sverige kan utföra är tyvärr utbredd. För det första bygger det på en tanke om att en svensk arbetare skulle ha större rätt till ett arbete än en utländsk och för det andra visar Migrationsverkets statistik att jobben som arbetskraftsinvandrare tar i huvudsak är bristyrken i Sverige. Kan inte svenska arbetsgivare anställa människor från andra länder kommer ingen anställas alls och anställs ingen alls i sektorerna där det behövs som mest är det den svenska ekonomin och utvecklingen som hämmas.

Det är sorgligt att Stefan Löfven hakar på den populistiska retoriken. Det är sorgligt att han inte kan se till vad som är sant och falskt om arbetskraftsinvandringen och framförallt är det sorgligt att statsministern inte kan se till arbetares rättigheter i hela världen. Ska vi se till både svensk ekonomis utveckling och till alla arbetares rättigheter måste Sverige vara ett land som tar emot och ser positivt på arbetskraftsinvandring.

Elin Hjelmestam

1:a vice ordförande LUF Storstockholm

Skribentfoto: Erika Apéll

 S + SD = sant 

I de flesta frågor står sossarna inte för någon egentlig politik utan ändrar sig hej vilt till det som opinionen för tillfället vill ha (från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”vi har ändrat den ohållbara borgerliga migrationspolitiken”). Men, tro det eller ej, så finns det en fråga där sossarna tyckt detsamma under en lång tid… Nämligen arbetskraftsinvandring. 

Tidigare i veckan kom det solklara beskedet från både Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Svenska jobb ska bara gå till svenskar. Det spelar ingen roll hur mycket du än vill bidra till det svenska samhället utan är du inte svensk är du helt enkelt inte välkommen. Det räcker inte med att våra skyhöga skatter skrämmer bort de som skulle kunna tänka att jobba i Sverige utan nu förstärks det också med tydliga uttalanden från vår statsminister och finansminister.

Detta sammanfaller absurt nog med  en enorm kompetensbrist i landet. Stefan Löfvens uttalande var tydligt – det är just enklare jobb som bör reserveras för svenskar. Men då missar eller medvetet missförstår Löfven vilka det är som faktiskt kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare. De allra flesta jobbar nämligen inom IT-sektorn, som civilingenjörer och ingenjörer (enligt statistisk från Migrationsverket) vilket är några av de områden där det råder allra störst kompetensbrist just nu. Det är dessutom den sektor som står för mycket av innovationen och tillväxten i vårt land. Att begränsa arbetskraftsinvandringen skulle alltså inte leda till att fler svenskar får enklare jobb utan skulle istället hämma innovation och tillväxt. Kompetensbristen är så omfattande inom dessa områden att den inhemska arbetskraften helt enkelt inte räcker till. För hur mycket man än vill så är det svårt om inte omöjligt att enbart begränsa arbetskraftsinvandringen på ett fåtal områden.

Det är inte bara att Socialdemokraterna vill begränsa arbetskraftsinvandringen som är skrämmande utan även sättet de väljer att meddela det på. Socialdemokraterna – och vänstern i allmänhet – älskar att påpeka att högern tillämpar retorik som liknar Sverigedemokraternas, men de borde verkligen kolla sig själva i spegeln. Det blir allt tydligare att Socialdemokraterna till varje pris tänker ta tillbaka de LO-väljare som valt att gå till Sverigedemokraterna. Först stänger de gränser och nu uttalar de sig så här om arbetskraftsinvandring. Till och med SD tycker att de har mer gemensamt med S när det gäller migrationspolitiken än vad de har med Alliansen.

Arbetskraftsinvandring är positivt och behövs för att kompensera för den rådande kompetensbristen inom ett flertal områden. Socialdemokraterna borde skämmas över sina desperata knep för att få tillbaka förlorade väljare – och över sin politik.        

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Vem skyddar dig mot mig?

De två nyligen genomförda valen i Ryssland och Ungern tjänar som viktiga påminnelser om demokratins bräcklighet och dess systematiska problem. Särskilt när de ställs i relation till den senaste tidens val i olika demokratiska stater. Demokrati betyder – vilket de flesta som haft ens tio minuter av något samhällsrelaterat ämne – vet folkstyre. Makten ligger i folkets händer. Och med makten menas alltså makten över andra människor. 

För det är det en stat är, ett maktutövande över en befolkning. Demokratin ser till att reglera detta maktutövande genom allmänna val för att folket ska vara de som har något att säga till om. Att det här systemet inte är perfekt, eller ibland ens bra, är nog de allra flesta medvetna om. “Det värsta styrelseskicket” som Churchill sa.

Samtidigt är majoriteten, vilket är vad som krävs i en demokrati, eniga om att alternativen vi testat är betydligt sämre. För antingen bestämmer alla över alla, åtminstone ungefär, eller så bestämmer en eller ett par stycken över alla. Dessutom vet vi att demokrati fungerar ganska väl när man ser till andra aspekter av samhället som ekonomi, jämställdhet, allmänt välstånd och fred. 

Däremot finns det uppenbara problem som i synnerhet gör sig påminda då den demokratiska kraften, folket, uppvisar det som ofta kallas för antidemokratiska tendenser. För att ett land ska kunna anses vara demokratiskt brukar man även ställa krav och ha förväntningar på hur samhället ska fungera utöver det rent valtekniska. Detta brukar främst handla om mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, fria medier och en allmänt avhållsam inställning från statens sida gentemot medborgarnas privatliv.

Så länge dessa är normer som råder i samhället och upprätthålls brukar det inte vara några problem. Men när krafter som vill motverka dessa och har det som en del av sin demokratiska plattform, är situationen en annan. Risken att en majoritet vill förtrycka en minoritet är generellt irrelevant så länge det inte faktiskt är fallet. Idag står vi dock inför en lite annorlunda situation i det här avseendet.

För att skydda  den liberala demokratin och individerna i den, måste också folkstyret begränsas till en del. I grund och botten betyder det att man behöver reducera makten för människor i grupp och istället flytta över den till människor som individer. I USA såg vi ett fantastiskt exempel på det här när Donald Trump, personen som beskrivs som världens mäktigaste man, försökte genomföra sitt så kallade inreseförbud men kunde stoppas av domstolar i landet för att förslagen var grundlagsvidriga.

Vikten av starka institutioner som kan försvara enskilda människor, oftast i minoriteter, mot andra går inte att underdriva. Av den anledningen bör man även förfäras över hur svagt det här skyddet är i Sverige. Socialdemokraterna har tydligt visat hur en regering verkligen inte behöver bry sig det minsta om vad de svaga institutionerna som finns idag säger. Lagrådet körs enkelt över eller avvisas helt. Sverige har ingen författningsdomstol som kan granska lagförslag och beslut på riktigt och en grundlag kan ändras, läggas till eller avskaffas av en riksdagsmajoritet så länge ett riksdagsval ligger emellan. I praktiken kan det alltså ske utan problem på ett år.

Med en tilltagande populism, auktoritetssträvande och etatism, både genom nyare partier men även inom de äldre och etablerade, är dessa svagheter djupt oroande. Självklart vill inte heller en opposition driva på för det här eftersom att de vet att de själva en dag kan vara de som sitter och behöver kämpa emot dessa. För att kunna försvara oss själva mot varandra krävs det därför tydligare krav från folkligt håll för att kunna garantera våra fri- och rättigheter. Utan att det i sig behöver göras till en populistisk kamp, skulle denna å så bortglömda fråga nog må bra av att få komma ut i det svenska solljuset.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Klä det i vilka ord ni vill

Säg att ni vill ta bort parallellsamhällen. Säg att ni vill ge alla barn samma förutsättningar. Säg att ni vill hjälpa kvinnor ur de “förtryckande miljöerna” de lever i.

Kalla det vad ni vill, jag hör ändå vad ni säger; Vi vill bestämma över hur kvinnor klär sig. Hur flickor klär sig. Vi vet vad som är bäst, för oss alla, för dem själva. Så låt oss bestämma. 

Det skulle vara skrattretande om det inte var så sorgligt. Burkaförbud lär snart införas i Danmark, regeringen har säkrat en majoritet. I Österrike ska det snart bli förbjudet för barn under tio år att bära slöja. Alla dessa regler, den stora paradoxen de försöker normalisera. Burkor och slöjor är ett problem, för de bestämmer hur kvinnor ska klä sig. Därför ska vi bestämma att kvinnor inte får klä sig så.

Förtryck föds i många olika former. Den gemensamma nämnaren är att de alltid, alltid, motiveras med att göra det rätta. De vill inte förtrycka någon! De ska bara fixa lite. För, du förstår, något är fel. Men de vet hur det lagar det, så bara ge dem lite av din frihet, så håller de i den tills allt lugnar sig.

Problemet är att antingen så lugnar det sig aldrig, eller så är premissen för lugnet de skapat att de måste få fortsätta bestämma över dig ett tag till. Och det är väl inte så mycket att be om? De har ju precis fixat allting åt dig. Och förresten, låt dem kika lite i din telefon när de ändå håller på. Det är för din egen skull.

Inget borde få varningsklockor att ringa så högt som dessa små övertaganden av kontroll. Idag bestämmer vi vad din dotter får ha på sig i skolan, så att de andra barnen inte ska reta henne, så att hon ska vara som dem. Imorgon bestämmer vi vad hon får läsa också, så att hon inte hittar något som gör henne olycklig. Och nästa vecka kommer en liten bok där det står vad hon får tycka. För hennes egen skull, så klart! Lita på majoriteten, lita på makten, lita på Storebror.

Och just i debatten om burkaförbud finns det en underton av titta på dem. Som bestämmer och förtrycker. Så skulle vi aldrig göra! Vi bestämmer bara Bra Saker. Saker du vill göra ändå, som att klä dig hur du vill, du får klä dig precis hur du vill för oss, förutom på deras sätt.

Varningsklockan borde nu ha uppgraderats till en siren med kapaciteten hos ett flyglarm, för Vi och Dem, vi vet hur det slutar.

Det är inte lätt alla gånger. Att vara liberal innebär att både erkänna att vissa klädesplagg används för att förtrycka, och att samtidigt erkänna förtrycket i att förbjuda själva klädesplagget. Det hade varit lättare att dra svarta, räta linjer och blunda för gråzoner, låsa sig till ena sidan och aldrig någonsin tänka å andra sidan. Det är säkert lättare.

Men vi har aldrig varit de som tar den lätta vägen. Och tur är det. För de som hittar lätta svar på svåra frågor ska vi akta oss för.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Barngiftemål är och ska förbli förbjudet

Tidigare i veckan släppte Socialstyrelsen en folder titulerad “Information till dig som är gift med ett barn”. För vissa är det otänkbart, men för andra så är det vardag.

För vissa är anledningen att bortgifte förekommer är för att familjen ej har pengarna som krävs för att kunna försörja sig själva. Detta gör dock inte detta lagligt i Sverige, och omyndiga som blivit bortgifta, eller gift sig i utlandet som kommer till Sverige borde få skydd av till exempel staten.

Enligt en undersökning som gjordes 2014 så har FN räknat ut att ungefär 14 miljoner flickor under 18 års ålder giftas bort. Tills år 2020 så kommer denna siffra leda till att ungefär 40.000 flickor under arton års ålder gifts bort varje dag. En siffra som är alldeles för hög.

Detta kan inte bortförklaras genom kultur eller tradition, och samhället, våra ambassader och institutioner måste visa stöd till de som vill stoppa dessa giftemål. Detta kan vara allt från att ge vägledning till den som är orolig att någonting ska ske utomlands, flera volontärer eller väktare på flygplatser som kan hjälpa och skudda en individ som är medveten om att denne kommer att bli bortgift eller ingå äktenskap under 18 års ålder.

Socialstyrelsen tog fram en folder med information om vad man ska tänka på ifall man anländer till Sverige som gift med ett barn. Socialstyrelsen har nu dragit tillbaka broschyren men ordet fängelse har inte ens nämnts i foldern. Fängelse, ett ord som beskriver det straff man får ifall man gifter sig med en minderårig.

Det finns många lösningar för att hitta gärningsmän och förebygga att detta ens förekommer, och med hjälp av den otroligt avancerade tekniken vi har i dagens samhälle så kan vi komma långt med lite – vi kan till exempel gömma ett extra simkort i telefonen, där ett nummer till den svenska ambassaden ligger inlagt.

Den som blir utsatt för hedersrelaterat förtryck ska få all hjälp den kan få, och det blir inte enklare av att Socialen delar ut foldrar till män som valt att gifta sig till en minderårig, utan den som blivit utsatt för hedersrelaterat förtryck genom giftemål  borde få en folder som ger dem vägledning och information hur man ska kunna ta sig ur äktenskapet.

Alexander Lundholm

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto : Privat

 

 

Rysk politik för framtidsoptimister

 I söndags gick Ryssland till val. Vladimir Putin valdes om med en stabil majoritet, kryddad med en rejäl nypa valfusk för att göra porträttet av den älskade och maktfullkomlige landsfadern lite extra övertygande. Inte en enda kotte på planeten hade förväntat sig någonting annat.

Men en sak är ändå annorlunda den här gången. En kombination av konstitutionella begränsningar och presidentens tilltagande ålder gör att detta sannolikt blir Putins sista mandatperiod. Därmed är den största framtidsfrågan för rysk politik inte vad Putin kommer att hinna ställa till med innan 2024, utan vad som händer efter Putin.

Putin är en utpräglad maktpolitiker som saknar både ideologi och framtidsvision. För närvarande fokuserar han på militär styrka utåt snarare än landets civila välmåga, men i övrigt är han svårförutsägbar. Klart är dock att en sådan ledare inte bara lämnar rodret vind för våg när skiftet är över, utan omsorgsfullt handplockar en lojal efterträdare. När Putin släpper taget, om så bara för ett ögonblick, kan det utgöra en öppning för en samlad opposition att påbörja resan mot reell förändring. Men vilken opposition då?

Den ryska oppositionen är idag splittrad, precis i enlighet med Kremls önskningar. Den starkaste kontrasten mot putinismen vore dock en tydlig liberal linje. Bland Putins sju motkandidater fanns två alternativ: dels den politiske veteranen Grigorij Javlinskij för socialliberala Jabloko, dels tv-stjärnan Ksenia Sobtjak, en stark fristående röst uppbackad av det likaledes liberala Medborgarinitiativet. Aleksej Navalnyj, juristen som sadlade om till bloggande aktivist och idag utgör Putinväldets mest högljudda kritiker, hindrades från att ställa upp och ägnade resten av valrörelsen åt att förespråka valbojkott. Han kampanjar aktivt mot makthavarnas omfattande korruption och blandar i övrigt liberala åsikter med lätt nationalism. Allvaret i hans kamp för demokratins rättviseideal har entusiasmerat stora grupper av Rysslands förändringstörstande unga. Det talas om folkrörelse.

Navalnyj har idag nästan två miljoner följare på Youtube, vilket är en hel del. Om man däremot tar i beaktande att det bor strax över 144 miljoner människor i Ryssland blir det inte överdrivet mycket att hänga i julgranen, särskilt inte om målet är att omstörta rådande samhällsordning. Genom detta blir det tydligt att han inte klarar sig ensam. Det gör ingen annan heller.

Den krassa verkligheten är ju nämligen att makten att förändra förutsätter en tillräckligt stark folklig förankring. Att det finns väljarstöd för ens idéer är oumbärligt, särskilt när man kämpar i  motvind.  Och vad vill vanliga ryssar egentligen?

För många gäller ”tryggheten först”. En undersökning som gjorts av Carnegie Moscow Center i samarbete med Levada, Rysslands enda oberoende opinionsundersökningsföretag, rankar ”förbättrade levnadsvillkor” som de ryska väljarnas högsta prioritet. Samtidigt är många oroliga att alltför omfattande förändring ska göra läget sämre. Detta är rimligt, inte minst för grupper utanför de största metropolerna som påverkas direkt av den skakiga ekonomin och ännu har Sovjettiden färsk i minnet. Det är enkel pragmatism att prioritera tillfredsställandet av grundläggande behov innan man försöker reformera hela det ekonomiska och politiska systemet – särskilt om man inte riktigt förstår hur det fungerar, vilket har varit fallet för en stor del av den ryska befolkningen ända sedan Sovjetunionen imploderade. Frågor om ekonomisk liberalisering och minoritetsskydd tycks framförallt sysselsätta den urbana medelklassen i globala metropoler som Moskva.

Så vad behövs? Möjligen en bredare liberal front, som på samma gång lyckas stå upp för abstrakta ideal och tillhandahålla en trovärdig vision av ett lyckligare, stabilare, mer välmående Ryssland. För en utomstående kan det tyckas självklart att Navalnyj och Sobtjak borde samarbeta, gärna med stöd av Javlinskij. Rättssäkerhet och stabila demokratiska grundvalar är trots allt förutsättningar för långsiktigt hållbara liberala reformer på såväl det ekonomiska som det socialpolitiska området, och de tilltalar olika väljargrupper genom olika kanaler på ett sätt som vore gynnsamt att kombinera.

Det blev plågsamt tydligt på valdagen att vägen dit ännu är lång. Lagom till att vallokalerna stängde utbröt bråk i Navalnyjs studio, där Sobtjak, som kommit för att föreslå just samverkan, anklagades för att genom deltagande i valet utgöra en del av själva det korrupta etablissemang som Navalnyj och hans följare försöker bekämpa. Interna stridigheter av denna sort kan förklaras som försök till att stärka de egna profilerna, men är direkt kontraproduktiva. De närmsta åren ser ut att bli en svår utmaning i kompromissteknik och samarbetsövningar för de spretiga skaror som på allvar vill se ett annat Ryssland än Vladimir Putins.

Men för liberaler världen över, i och utanför Ryssland, gäller samma sak som alltid: vi måste våga fortsätta tro på att förändring är möjlig. Det är bara då den blir det.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Privat

Tankar efter ett år i LUF

Det är januari 2017 och det är blott min andra aktivitet med Liberala Ungdomsförbundet när det nalkas årsmöte den sista helgen i månaden. Utan att känna någon sedan tidigare har jag tagit mig till Solna stadshus för mötets första dag. Timmarna går snabbt och vid slutet av dagen omfamnar tre killar varandra i salen efter att årsmötet med en rösts marginal röstat för att privatisera Sveriges vägnät. Vad är det jag gett mig in i, tänker en förvånad och smått orolig socialliberal. Sälja vägarna – vad är det för tokerier?

Att sälja Sveriges vägnät får ses som en rätt radikal åsikt (det är inget som något riksdagsparti skulle våga föreslå) och att konfronteras med ett förslag som det efter att ha befunnit sig i en egen liten politiska bubbla var dels chockerande men också spännande. Förslag och uppfattningar som inte går i linje med mina egna är inte nödvändigtvis dumma och ogenomtänkta. Ibland är det så enkelt att någon har resonerat och i slutändan bildat en annan uppfattning än vad jag själv gjort.

En av de nyttigaste sakerna som medföljer att vara aktiv i ett ungdomsförbund är att du ständigt möter nya perspektiv och uppfattningar. De som tror att ungdomsförbund är en fysisk filterbubbla inom fyra väggar där självbelåtna ungdomar dunkar varandras ryggar kan inte ha mer fel. I Liberala Ungdomsförbundet finns det plats för både libertarianer och socialliberaler – och allt däremellan. Tillsammans diskuterar vi och vi kommer inte alltid överens, men vi drar lärdom från alla konversationer, stärker vår ideologiska övertygelse eller omvärderar den.

Några läser Thomas Paines Agrarian Justice och kämpar för att övertyga dem som läser Ayn Rand om att basinkomst är vettigt. Andra tillber Adam Smith om kvällarna och twittrar frenetiskt om den osynliga handen när sossarna vill reglera sönder marknaden. Varje person har en egen tolkning av vad liberalismen innebär och den uppfattningen kan ständigt vara i rörelse.

Hade samhället i stort varit en återspegling av ett ungdomsförbund hade det antagligen inneburit orimligt långa diskussioner om John Stuart Mill och för stora mängder kaffe. Men kanske finns det något att lära för alla på utsidan i en tid då det offentliga samtalet blir allt hetsigare och polariserande. Att slå sig ner och lyssna på oliktänkande är inte farligt.

Nu är det mars 2018 och min ideologiska resa fortsätter. Och den före detta  orolige socialliberalen passar på att stanna upp ett tag och ställa sig själv frågan: vem ska äga vägarna? Mitt svar är inte lika självklart längre. 

 

Marcus Willerhausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Privat

Framtiden stavas civilingenjör

Förra året visade det sig att antalet kvinnor som var antagna till civilingenjörsutbildningar hade minskat efter en stadig uppgång. Det här kan bero på slump lika gärna som något annat men sanningen är att andelen kvinnor på civilingenjörsutbildningar är svindlade få.

Det här är extremt synd dels för att alla branscher mår bra av mångfald men också för att det är sån brist på kompetens. Dessutom mister nog många kvinnor chansen till karriärer de skulle kunna trivas väldigt bra med. Själv pluggar jag för tillfället till civilingenjör i datateknik, ett program med mellan 10-20 procent kvinnliga studenter. Och jag funderar ofta på vad det här kan bero på. För det är inget snack om att det inte beror på betyg. Jag tror att de tre största anledningarna är okunskapen kring vad det faktiskt innebär att vara civilingenjör, att det upplevs vara en mansdominerad miljö och att många tror att matten är ofantligt mycket svårare än vad den faktiskt är. 

Det behövs verkligen fler kvinnor som pluggar till civilingenjör. Efter att ha kollat statisk från lite olika källor verkar andelen kvinnor sammanlagt ligga på ca 20-30 procent om man tittar på alla civilingenjörsutbildningar i landet. Om utbildningarna har en viss könsfördelning så resulterar det sannolikt i att arbetsplatser har liknande könsfördelning. Jag tror verkligen att alla utbildningar, branscher, klassrum, och så vidare mår bra av mångfald. Det finns flera studier som pekar på att en mångfaldig grupp presterar bättre på flera olika plan. Överrepresentation av någon grupp är aldrig bra. Så vad är det som gör att så få kvinnor väljer att plugga till civilingenjör?

Den första anledning jag nämnt var okunskapen kring vad en civilingenjör sysslar med. Sanningen är att det inte går att ge ett rakt svar på den frågan då yrket har en enorm bredd. Det går att jobba med allt mellan himmel och jord. När man väljer att utbilda sig till civilingenjör så går det att välja olika inriktningar såsom bioteknik och industriell ekonomi men det betyder ändå inte att det nödvändigtvis är i den branschen man hamnar. Det finns gott om utrymme att gå på egna intressen och självklart beror en del på slumpen också. Det går även att välja generella inriktningar såsom teknisk fysik vilket lämnar om möjligt ännu fler dörrar öppna.

Det andra jag nämnde var att många upplever att branschen är mansdominerad. Det går inte att förneka att det finns en skev könsfördelning inom yrket. Men det är ju ingen anledning att att inte söka utbildningen! Bidra istället till att sakta men säkert uppnå jämställdhet! De flesta företag letar febrilt efter kompetenta kvinnliga ingenjörer. Ju fler kvinnor som väljer utbildningen och yrket desto fler kvinnor banar man vägen för.    

Den tredje anledningen jag nämnde var att många tror att, speciellt matten, men kanske också utbildningen generellt – är svårare än vad den är. Det är sant att det är få som glider igenom en civilingenjörsutbildning men med en del slit och jävlar anamma så klarar de flesta utbildningen. Jag är personligen inget mattesnille, jag läste inte ens matte 5, men jag har klarat alla mina mattkurser hittills utan att ha slitit ihjäl mig. Och om man inte skulle klara en tenta så är det inte hela världen, det går alltid att göra en omtenta. Så man ska verkligen inte låta matten skrämma en! Med kämparglöd klarar man det!

Jag avslutar med fyra anledningar till varför man borde bli civilingenjör:

  1. Framtidsyrke! Det behövs otroligt många civilingenjörer och behovet blir bara större och större båda i Sverige och utomlands.
  2. Det är ett brett och varierande yrke! Som jag redan nämnt är civilingenjör ett brett yrke, man kan jobba med allt från ekonomi till produktutveckling, systemutveckling och projektledning.
  3.  Internationellt yrke! Det är ett yrke som är lätt att flytta utomlands med, din examen är giltig överallt.
  4.  Välbetalt! Du behöver inte oroa dig över hur du ska betala räkningarna i framtiden även om det är slitigt under studietiden. Pengar ska självklart inte spela en avgörande roll för ens karriärsval men det är ändå skönt att veta att man kommer att klara sig ekonomiskt på sitt yrke.
  5. Så om du tror att civilingenjör skulle passa dig men är osäker på om du kommer klara utbildningen. Tveka inte! Sök! För utbildningen klarar man alltid. Och dessutom, som de brukar säga på KTH, the future is too important to be left to men. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Erika Apéll

« Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑