Månad: november 2016

Sverige bedriver psykisk tortyr

I Sverige diskuteras oftast rättssamhället utifrån hur långa fängelsestraff olika brott ger och antalet uppklarade brott. Däremot diskuteras det sällan hur det är är att vara frihetsberövad innan man blir dömd. Hur går det egentligen till och är det verkligen rättssäkert?

I Sverige, om man blir misstänkt för ett brott, blir man först gripen av polisen i mycket begränsad tid. Sedan är det upp till åklagaren att anhålla personen. Vill åklagaren sedan fortsätta hålla den misstänkta frihetsberövad får åklagaren begära att personen ska häktas vilket man gör av domstolen.

Häktningsförhandlingen i tingsrätten måste påbörjas senast klockan 12 den tredje anhållningsdagen. Häktad blir man om man är misstänkt (skäligen eller på sannolika skäl) för ett brott som ger minst ett års fängelse och det finns risk att den misstänkta:

– Försvårar utredningen eller förstör bevis
– Håller sig undan rättegång och straff
– Fortsätter att begå brott

Blir personen häktad ska en ny häktningsförhandling hållas var fjortonde dag fram till dess att åtal väcks. Däremot så finns det ingen yttre gräns för hur länge en person kan vara häktad, man kan alltså  sitta frihetsberövad hur länge som helst utan rättegång.

Utöver att vara frihetsberövad kan den häktade dessutom bli ålagd med restriktioner för att inte kunna försvåra utredningen. Det innebär att man inte får träffa andra intagna, eller sina anhöriga, och inte ha tillgång till tidningar eller tv.

Det gör att en häktad person med restriktioner har sju kvadratmeter att vistas på 23 timmar om dygnet och en timmes promenad i ensamhet på häktets tak. Måltider får man genom en lucka i dörren. Det innebär alltså total isolering och ovetskap om när det ska ta slut.

Sverige har fått hård kritik från bland annat Amnesty, Europarådet och FNs tortyrkommitté som beskriver förhållandena i svenska häkten som psykisk tortyr. Även präster som arbetat i häkten har sagt att häktningsförhållandena i Sverige är att betrakta som psykisk tortyr, om inte värre.

Folk som suttit häktade länge har beskrivit en enorm psykisk och fysisk påfrestning med ständigt inslag av ångest och dödstankar. Eftersom man sitter i en så liten cell så har folk beskrivit att de upplevt att väggarna kommer emot en och folk har även fått sämre syn till följd av att ha en vit vägg så nära en hela tiden.

Enligt europakonventionen har alla människor fram till dess att dem är dömda rätt att betraktas som oskyldiga. Ändå hålls personer isolerade under mycket lång tid som då enligt lag ska betraktas som oskyldiga utan att få saken prövad i domstol.

Den längsta tiden en person i Sverige suttit häktad är fyra år och det innebar att han vid  rättegången redan avtjänat ett straff motsvarande sex års fängelse enligt våra frigivningsregler. Det är svårt att se hur en person kan försvara sig till fullo i rätten när man suttit häktad så länge. Folk som suttit länge i häkten har även berättat att de var beredda att erkänna allt de någonsin gjort bara för att slippa häktet och komma till en anstalt. Det är inte förenat med en rättvis rättegång. Oavsett vad man tycker om det så har en misstänkt nämligen rätt att försvara sig med alla medel, t.ex. ljuga, skylla ifrån sig eller tiga.

Det som är allra mest allvarligt och anmärkningsvärt är att ungdomar häktas och isoleras på samma sätt som en vuxen. Att isolera ungdomar under dessa förhållanden strider även mot FNs barnkonvention vilken Sverige har skrivit på och därmed borde följa.

I de flesta länder i EU kan man inte ålägga en misstänkt med för många restriktioner då man som sagt enligt europakonventionen är oskyldig till dess att man blir dömd. Sverige utmärker sig med att ha så pass många med restriktioner. I andra EU-länder är möjligheten att ålägga en misstänkt med restriktioner betydligt mindre än i Sverige.

Att kunna häkta personer som på olika sätt innebär en risk för utredningar eller samhället är självklart nödvändigt. Men Sverige, som är ett av världens mest demokratiska länder, ska inte bedriva psykisk tortyr. Det är oacceptabelt att man behandlar personer – särskilt personer som inte dömts – på ett sådant sätt. Det är därför hög tid att man begränsar häktestiderna i Sverige och inför tydligare riktlinjer för frihetsberövanden.

Erik Styrud, styrelseledamot LUF Storstockholm

 

Erik

 

Sänk skatten – det gynnar alla

Det är ingen nyhet att Sverige hamnar i topp över länder med högst skatt. Det är inte heller en nyhet att vänsterpartierna i Sveriges riksdag vill höja den ytterligare.

En ganska vanlig missuppfattning bland vänstersympatisörer är att liberaler vill sänka skatten på grund av egoism, eller rentav av ondska. Många menar att det är fult att tjäna mycket pengar eftersom det bara gynnar dem själva, och något som ska motarbetas.

Till skillnad från vad de tre vänsterpartierna tycker så menar jag att det inte är fult att tjäna pengar. Det är inte heller fult att vilja tjäna pengar. Tvärt om – att vilja tjäna pengar är en naturlig drivkraft hos folk, och staten bör utformas genom att dra nytta av detta – inte motarbeta det.

Sverige är ett land med mycket låg lönespridning. Exempelvis är Sverige det land i EU där högskoleutbildade tjänar minst i jämförelse med de med gymnasieutbildning. Många gånger lönar det sig därför inte att vidareutbilda sig. Det lönar sig knappt att jobb hårdare. Detta är ett problem eftersom statens utformning borde bejaka och belöna vidareutbildning och hårt arbete. Därför krävs en större lönespridning, vilket man får genom sänkt skatt.

Nej, jag vill inte ha det som i USA, där vissa kan ha tre jobb parallellt och ändå inte kunna försörja sig. Men vi är väldigt långt därifrån idag. Än så länge är vi nämligen i ett stadie där högre inkomstskillnader leder till högre välstånd – även för de som har det sämst ställt.

Men det finns två typer av fattigdom: absolut och relativ. Absolut fattigdom handlar om när man har en materiellt låg standard. Här snackar vi barn i Afrika som inte har mat för dagen, och för den delen den amerikanska familjen som inte får ihop vardagen trots att man sliter. Denna typ av fattigdom ska självklart bekämpas.

Relativ fattigdom – inkomstklyftor – handlar däremot om något helt annat, nämligen spridningen av inkomst inom en grupp. Ofta mäts det i skillnaden mellan de 10 % i ett samhälle som tjänar mest och de 10 % som tjänar minst. Men den relativa fattigdomen kan också dras till sin absurda spets: exempelvis är det norska kungahuset relativt fattigt om man jämför med andra kungahus i Europa, även fast det har en väldigt hög materiell standard. Den relativa fattigdomen därför är i sig inget problem.

Under alliansregeringens tid ökade den relativa fattigdomen: det blev större inkomstskillnader i samhället. Samtidigt minskade dock den absoluta fattigdomen i Sverige: fler fick det bättre. Inkomstskillnader och välstånd behöver därför inte vara varandras motsatser – tvärt om är de helt förenliga och precis vad Sverige behöver.

Det är dags att sänka skatten. Inte på grund av ondska eller egoism. Utan för att ambition och driv ska löna sig. Och för att det bidrar till välstånd i hela samhället – inte bara i samhällets elit.

Saga Bowallius

Redaktör Radikalt Forum

13920869_10209428128915316_1238897827196507290_n

Saga Bowallius. Foto: Privat

Amerikanska etablissemanget har tappat greppet

Hillary Clinton har förlorat mot USAs mest hatade presidentkandidat genom tiderna. USA hade inte haft en rasistisk, kvinnohatande svindlare till president om Hillary Clinton inte hade övergett sin liberala bas och drivit en kampanj som Amerikanska befolkningen kunde relatera till. Clintons kampanj var en reflektion av en gammal och förlegad syn på amerikansk politik och är ett tecken på hur demokratiska etablissemanget börjar tappa greppet.  Under årtionden har etablissemanget på både den demokratiska och den republikanska sidan proppat upp sina presidentkandidater, drivit igenom sina lobbade policyförslag och fortsatt med ’’business as usual’’ utan några vidare inskränkningar. Men nu vill det Amerikanska folket ha förändring och ’’business as usual’’ duger inte längre.

Clinton har drivit en kampanj som Amerikanska befolkningen har fått nog av. Polerade politiker med instuderade citat om hur vi är ’’starkare när vi är enade’’ och vaga, klyschiga löften om att ’’bryta ned barriärerna som håller människor tillbaka.’’ Istället for att fokusera på politisk substans som människor faktiskt påverkas av och bryr sig om drev Clinton en icke-autentisk, självupptagen valkampanj enligt regelboken som fokuserade på hennes kön och det så kallade “glastaket” som skulle krossas. Inte konstigt att folket röstar på den som talar klarspråk. Clintonkampanjen använde kvinnokortet vid allt för många tillfällen och alla som kritiserade henne blev snabbt etiketterade som sexister och kvinnohatare. Hennes kampanjslogan ’’I’m with her’’ är ett eko av hennes egotrippade, narcissistiska självbild och öppnar dessutom upp möjligheten för hennes motpart att saga ’’I’m with you, the American people’’, vilket Donald Trump också gjorde.

Hennes attacker mot Donald Trump under valrörelsen var undermåliga. Hon överfokuserade på hans användning utav svordomar och fula ord, det trots att hans siffror steg ju mer svordomar han använde. Han talade ju trots allt klarspråk, svordomar eller ej. En effektiv strategi hade varit att attackera honom på det faktum att han förespråkade tortyr, eller att han i princip vill avreglera hela ekonomin och upphäva alla statliga regleringar kring miljön, vilket skulle göra USA till nästa Kina, där man går runt med gasmasker i storstäderna. Hon borde ha attackerat honom på det faktum att han med avsikt vill bomba civilare i Syrien och att han är en lögnare som inte är en riktig populist utan bara en skådespelare som utnyttjar den republikanska basens ovisshet. Hade hon kört på en sådan strategi som fokuserade på politisk substans från början, och undvikit samma, gamla, vanliga klyschor, hade hon haft en bättre chans till vinsten.

Men det allra största misstaget Clintonkampanjen gjorde var att överge hennes egen liberala, progressiva bas. Det demokratiska partiet ska ju trots allt vara det partiet som är på folkets sida och som är for förändring. Clinton antog att hennes demokratiska bas var självklar, men det var den inte. Det demokratiska etablissemanget har länge använt samma taktik under valkampanjer där de använder progressiv retorik fram till primärvalen då den valda kandidaten svänger åt höger för att verka moderat, centristisk och locka republikanska väljare. Att hon utnämnde en centerhöger, elitist-demokrat som Tim Kaine som hennes vice President, är bara ett av många exempel på hur hon har övergett sin progressiva bas. Dessutom är tiderna då politiska kandidater kan vara uppköpta av stora företag och rika privatpersoner och samtidigt undgå kritik förbi. Hade hon slutat ta emot pengar från Wall Street, sagt nej till korruption, varit for en progressiv politik och varit ett riktigt liberalt alternativ till Donald Trump, hade hon vunnit.

Amerikanska folket vill ha en populist och vill inte fortsätta med samma gamla ordning där eliten får som de vill och folket blir bedragna. Det finns ett stort gap mellan vad etablissemanget tror amerikaner vill ha och vad det amerikanska befolkningen faktiskt vill ha, och detta märks tydligt på Clinton’s kampanjstrategi. Amerikaner hatar etablissemanget så mycket att dom är villiga att rösta på en fascist för att få igenom en förändring. Vilken förändring som helst är bättre än ingen förändring alls. Människor är desperata vid det här laget och vill bli representerade. Sanningen är den att den amerikanska befolkningen i stort sett är för en liberal och progressiv politik, exempelvis att höja minimilönen, övergå till gratis sjukvård och skärpa bakgrundskontroller angående vapen försäljning med mera. Detta är politik som både demokrater och republikaner ställer sig bakom enligt flera undersökningar. Men demokratiska och republikanska representanter är tyvärr långt ifrån progressiva och långt ifrån representanter.

Nu har vi, trots alla odds, en President vid namn Donald Trump. Han har väckt en sovande björn, vilket kan vara ljusglimten med valresultatet. Etablissemanget har vaknat till liv och insett att deras regelbok tydligen hade ett utgångsdatum. Det är bara synd att det krävs fyra destruktiva år av President Donald Trump för att politiker skulle börja ta sina väljares problem på allvar. Men kampen är absolut inte över. Den progressiva amerikanska basen kommer vakna till liv och inse att det är dags att agera, nu när det ofattbara har hänt.

Emmie Mikaelsson

Skribent Radikalt Forum

 

FB_IMG_1465723508123

 

Emmie Mikaelsson. Foto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑