Månad: januari 2017

Radikalt forum söker ny redaktion!

Har du ett liberalt hjärta och en vässad penna? Ett intresse för att skriva om ideologi, politik och vad som händer i LUF? Då är det förmodligen dig vi söker till den nya redaktionen för Radikalt Forum! Vi söker nu efter skribenter och en redaktör som vill vara med och skriva artiklar på Radikalt Forum och vi hoppas att just du vill söka!

Skribent

Vi välkomnar alla LUF Storstockholms medlemmar att söka till skribenter – oavsett om det blir ditt första skrivuppdrag eller om du skrivit mycket förut. Det viktigaste är att du tycker det är kul att skriva! Du förväntas skriva ca 1 artikel per månad, men det går att skriva både mer och mindre.

Redaktör

Redaktören för Radikal forum har ansvar för att planera materialet till bloggen, hjälpa skribenterna vid behov, korrläsa texter samt publicera de texter som skrivs. Redaktören kommer också ha kontakt med distriktsstyrelsen och får också gärna skriva egna artiklar på RF. Vi ser gärna att du som söker till redaktör för RF har någon typ av skrivbakgrund, tex att du skrivit flertalet artiklar tidigare.

 

Ansökan: Skicka in ett skrivprov (det kan tex vara en artikel eller ett debatterande/diskuterande skolarbete du skrivit) på max 2 A4, ett kort svar på varför du är liberal (max 100 ord) samt en kort motivering till varför du skulle passa bra för uppdraget du söker (max 300 ord). Skriv också tydligt vilket uppdrag du söker. Ansökan skickas till sagabowallius@hotmail.com och ska vara inne senast torsdagen 9 februari.

Frågor om uppdraget eller om ansökningen? Hör av dig till nuvarande redaktör Saga Bowallius på sagabowallius@hotmail.com eller på facebook!

 

1381 dagar

Igår var den första morgonen som Donald Trump vaknade som President i USA. Jag undrar vad han gör på morgonen. Vem väcker honom? Kommer det in någon i kostym som drar undan tunga persienner från fönstren, som säger – med sval accent – “Good Morning Mr. President”? Vad äter en president till frukost? Har han en dietist som väljer ut hans måltider, äter han flingor? Vem sminkar honom, (och hur lång tid tar det)?

Jag minns när jag vaknade till valresultatet. Mobilen ringde och signalen tvingade sig ner i mitt trygga bo av kuddar och täcken tills jag stängde av det. Jag lyfte upp den  och märkte tystnaden direkt. På Instagram, Facebook, Twitter. Inga videos i triumf från vännerna på Hillarys valvakor. Inga uppspelta hejarop på 140 tecken. Inga glada bilder poserandes med “I’m with her” muggar. Och såklart mammas min när hon kommer in för att säga hej innan hon går till jobbet. “Det kommer bli bra älskling. Vi måste tro på att världen blir bättre”

De flesta som försöker förklara valresultatet i USA 2016 pratar om grupper. Om african-americans som paret Obama inte kunde samla tillräckligt mycket. Om underklassen. Om makteliten. Om hur detta var en “whitelash” efter åtta år med Obama. Om att detta var det sista ropet från en döende generation, vita mäns sista strid. Men det finns en grupp som det pratas på tok för lite om. De 40,3% av USA’s röstberättigade befolkning som inte röstade alls. Ett “voter turnout” på 59,7% är inte särskilt dåligt jämfört med tidigare val i USA. Det är tvärtom ett av de högsta de senaste åren. Men för demokrati som sådan är det rent ut sagt ett sorgligt resultat.

Det är naivt att förvänta sig att hitta en kandidat som alla tycker om. Så fungerar världen inte. Men i ett val där resten av världen håller andan, i ett val där så mycket avgörs, är det sorgligt att så få röstar.

Det är respektlöst mot de miljontals människor genom historien som dött för att få rösträtt. Det är att förringa värdet av rösträttskämpar som Martin Luther King.

Det är 1381 dagar kvar tills befolkningen i USA återigen får rösta fram en president. Låt oss hoppa att fler tar chansen då.

De närmaste fyra åren är det Donald Trump som kommer väckas när telefonen ringer i Vita Huset klockan tre på natten. Och alla amerikaner kommer påverkas av de order han väljer att ge då. Men fyra av tio av dem hade ingenting att göra med att det är han som svarar. Jag undrar hur det kommer att kännas för dem när de ser konsekvenserna av sin tystnad på valdagen.

Karin Pettersson

Skribent Radikalt Forum

Karin Pettersson. Foto: Lovisa Sjöholm.

Att tro på sin politik

Man upphör aldrig förvånas över hur många floskler en politiker kan lyckas häva ur sej under en och samma presskonferens. En av mina favoriter, signerad Anna Kinberg Batra i samband med Moderaternas utspel igår, om en gemensam alliansbudget, var ‘jag tror på min politik’.

Det är fint med floskler – med dom har man nämligen svar på så gott som allt; “Vad är Moderaternas hållning kring att en gemensam alliansbudget skulle inviga nyvalskaos?” “Vi tror på vår politik.” “Hur kommer ni agera om (då) övriga allianspartier inte delar er uppfattning i frågan?” “Vi tror på vår politik.” “Hur ser du på att ha Sverigedemokraterna som stödparti?” “Vi tror på vår politik.”

Ända sedan förlusten 2014 har samtliga allianspartier brottats med nya taktiker inför nästa val. Ingen kan anklaga Moderaterna för att vara otydliga i sin konservativa gir men likväl kan man motsätta sej den. Visst tog Fredrik Reinfeldt med sej sitt parti på ett för Moderaterna liberalt äventyr under sina år som partiledare och visst finns fortfarande utrymme kvar innan partiet är tillbaka i sin konservativa härkomst men värt att betona är den grundläggande skillnaden mellan konservatism och gulligullande med Sverigedemokraterna.

Liberaler borde åtminstone i sakfrågor vara kapabla att göra upp med konservativa men då ursprungligt fascistiska partier blandas in blir situationen en helt annan. Om sympatisörerna till de partier som Kinberg Batra vill ta fram en gemensam budget med gör som hon, det vill säja tror på sin politik, har Moderaterna inte mycket samarbete kvar att förvänta sej i Alliansen. För inte ett parti, utan två partier, förklarade under gårdagen hur otänkbart det vore att regera med stöd av Sverigedemokraterna.

Med opinionssiffror som prompt inte vänder uppåt för Moderaterna är det inte konstigt att de börjar undersöka nya väljarkretsar och hittar nya frågor att rikta in sej på – men det må finnas gränser. Kanske är det så att allianspartierna mer och mer börjat staka ut vägar de tänkt följa ensamma. Kanske vet inte Kinberg Batra själv var hon egentligen velat åstadkomma med gårdagens utspel. Uppenbart är i vilket fall som helst att Moderaterna står svarslösa inför frågor fundamentala för hur resten av den pågående mandatperioden ska genomföras. Men Anna Kinberg Batra, hon tror på sin politik, hon.

Elin Hjelmestam, 

skribent Radikalt Forum

Elin Hjelmestam. Foto: Lovisa Sjöholm

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑