Månad: april 2017

Ett samhälle som ingen vill förstöra

Såhär i kölvattnet av terrordådet på Drottninggatan den 7e april har många diskussioner kring hur samhället kan förhindra liknande händelser från att ske blossat upp. Argumentationer kring ökad övervakning, övervakningskameror, kraftigare betongsuggor och kartläggningar av personers kopplingar till terrornätverk har varit uppe på tapeten. Även hårdare tag i form av elektroniska fotbojor och tydligare verkställande av utvisningsbeslut har varit framträdande i debatten. En stor del av fokuset har kommit att ligga på vilka åtgärder samhället bör ta för att kunna säkerställa gemene persons vardagliga säkerhet. Åtgärder som syftar till att skapa ett oförstörbart samhälle. För att på så vis komma till bukt med terrorism, våld och extremism.  

Detta är fel väg att gå. Problemen med terrorism och extremism löses inte med hjälp av integritetskränkande åtgärder som, i det stora hela, inte väger upp för den påtänkt ökade säkerheten. Fokus bör snarare ligga på prevention. Prevention som syftar till att förändra normer. Dels för att genom detta förändra synen på hur en individ måste vara för att få lov att vara en fullvärdig samhällsmedborgare, men även för att kunna tillvarata och profitera på allas olikheter. Alla ska kunna ha en betydande plats i samhället där de känner sig inkluderade och behövda. Vi kan inte kan skapa ett samhälle som är omöjligt att förstöra. Den typ av säkerhetsnivå är orimlig att uppnå. 

Visst, en del säkerhetsåtgärder bör möjligen införas, men de får inte ses som den slutgiltiga lösningen. För dessa tar endast hand om symptomen på ett större och mer djupgående problem som är kopplat till avvikande och utanförskap. Där individer i vårt samhälle inte är delaktiga. Där utanförskap och avsaknad av acceptans för avvikare/normbrytare, skapar motstånd hos den enskilda och cementerar glappet mellan individen och majoritetssamhället.

Att använda sig av kameraövervakning för att hindra människor från att begå brott är som att sätta plåster på ett infekterat sår och tro att det helt plötsligt ska läka. Det fungerar inte. Det som måste göras är att ta hand om grunden till problemen, för att kunna komma till bukt med dess symptom. Det vill säga, att se till att brygga över det glapp som på senare tid har uppstått mellan samhället och en del av dess invånare. Där dessa i ett parallellsamhälle inte tar del av de grundläggande demokratiska värderingar och fri- och rättigheter som vårt samhälle vilar på.

Det som krävs är att skapa ett samhälle där ingen känner sig utanför och åsidosatt. Ett samhälle där alla känner sig behövda och delaktiga. Där varje individ kan känna att den kan leva och vara på det sättet den vill. Att få vara avvikande och normbrytande, samtidigt som man är en betydande del av samhället. Där ingen kan komma att bli en ensam galning och radikaliseras i sin tro om att samhället ej är till för en eller där för en. Istället för att skapa åtgärder som inskränker på människor privatliv, misstänkliggör och skuffar ut dem. I tron om att ett oförstörbart samhälle kan skapas. För det går inte.

 Vi måste helt enkelt skapa ett samhälle som ingen vill skada. Inte ett samhälle som ingen kan skada.

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Ida Arnstedt

Vilken storlek ska du ha, Fridolin?

Efter terrordådet i Stockholm var det ganska uppenbart att olika politiska förslag gällande en ökad säkerhet skulle börja diskuteras. Gustav Fridolin föreslår fotboja som en lösning, något som blivit sågat runt om på sociala medier och av andra politiker. Även jag tar fram sågen till detta förslag och föreslår istället att Fridolin bör få en egen fotboja.

Under veckan har möten gällande Sveriges terrorbekämpning hållits där alla riksdagspartier deltagit förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Innan samtalen inleddes gick Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ut med att en av deras tre förslag till terrorbekämpningen var att tillämpa fotboja mer frekvent. Fridolin menar att man ska sätta fotboja på de personer som fått avslag till sin asylansökan och ”utgör en risk mot Sverige”

Det finns många fel i det förslag som Fridolin framhäver. Det allra tydligaste är att han vill bestraffa människor som inte blivit dömda. I ett samhälle som uttalat bygger på öppenhet och trygghet är det fundamentalt fel att bestraffa människor som inte begått ett brott, det förstår nog de flesta. Det går emot allt vad Sverige står för och det skapar en massa nya frågetecken om vem som ska få fotboja och vilka som ska bestämma detta.

Ett annat problem är också huruvida en fotboja skulle kunna stoppa ett planerat terrordåd. Jag har svårt att se hur en fotboja skulle få en person som är på väg att köra 80km i en lastbil längs en gågata att helt omvärdera situationen. Visst det gör självklart planeringsarbetet lite svårare och ger även polisen en heads-up på när personen satt sig i rörelse, men det hindrar ju inte ett terrorbrott. Dessutom drar väl sig en blivande terrorist antagligen inte sig för att göra sig av med fotbojan strax före ett eventuellt dåd då den ändå oftast är på flykt efteråt.

Här känns det faktiskt som att Fridolin är ute och cyklar. Jag förstår att man vill ha till starka och slagkraftiga förslag såhär strax efter ett terrordåd, men fotboja är verkligen inte rätt väg att gå. Som tur är har många reagerat på förslaget och fördömt det, däribland Grön Ungdom. Fridolin uttryckte själv att fotbojan skulle användas på personer som utgör en säkerhetsrisk för Sverige, något som jag tycker kvalificerar honom själv. Så vilken storlek ska du ha, Fridolin?

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

The greatest nation in the world; ett minne blott?

”We pledge allegiance, to the flag, of the United States of America, and to the republic for which it stands, one nation, under God, indivisible, with liberty and justice for all.”

Varje morgon, rak i ryggen och med handen på hjärtat står vi uppställda mot den amerikanska flaggan för att hedra den. ”With liberty and justice for all.”… ”Liberty”. Vad betyder det, egentligen?

Mellan år 1870 och 1900 så steg 12 miljoner människor i land till nationen som skulle göra dem fria. Det sades att varje man var skapad jämställd, att han hade religionsfrihet, yttrandefrihet, rösträtt och rätten att försvara sig och sin familj med sitt egna vapen, om så krävdes. Med sin stolta expansionism, världens mäktigaste ekonomi och individuella fri- och rättigheter, så kunde vi inte klandra dem när de under tidigt 1900-tal sade sig vara “the Greatest Nation in the World”. Men vad hände sedan?

Tiden gick. Vilda Västern förlorade sin vildhet, men rätten till vapen bestod och lämnade efter sig ett samhälle där skolskjutningar inte längre får plats i nyhetssändningarna. Europa insåg också värdet av rättigheter och ratificerade dem de med och mer därtill, medan USA i mitten av 1900-talet fortfarande stod kvar i tanken att det svarta folket var smutsigt och behövde segregeras. USA kniper idag en 17:e plats i utbildning, en 42:a plats i förväntad livslängd och 43 miljoner människor, drygt 13% av befolkningen, lever i fattigdom.

“Frihet” har sedan Thomas Jeffersons självständighetsförklaring blivit till ett mantra för den amerikanska identiteten och något som har gått före allt… Förutom om det gäller andra än den vita, heterosexuella mannen, förstås. Övergick stormakt till storhetsvansinne när övriga världen kom ikapp men USA:s självbild förstenat? Patriotismen glöder starkare än i något annat land och Amerika säger sig fortfarande vara “the Land of the Free” även om frihet idag återfinns i många andra länder. Så vad är denna frihet?

Möjligheten att skapa sig det liv man drömmer om? Har de 42 miljonerna under fattigdomsgränsen samma frihet att nå den amerikanska drömmen som den rikaste procenten? Många tvivlar.

Friheten till självuppfyllande? När jag bär shorts i skolan blir jag uppmanad att skyla min skambelagda hud, det finns inga rättigheter för transpersoner, och fram tills för mindre än två år sedan fick homosexuella inte gifta sig med den de älskar.

Samtidigt som åtta månader i Texas har varit de mest berikande i mitt liv, så har de också fått mig som liberal att ifrågasätta betydelsen av frihet och USA:s identitet. På måndag står jag nämligen åter under Gud och med handen på hjärtat ironiskt blir tvingad att hedra friheten. Det jag då undrar, är friheten till vad?

Klara Nylen

Medlem  LUF Storstockholm

Skribentfoto: Privat

Det handlar inte om samvete

Debatten kring Ellinor Grimmark, barnmorskan som inte ville utföra aborter, dela ut dagen efter-piller eller sätta in kopparspiraler och sedan stämde på diskrimineringsgrunder när hon inte blev anställd, har pågått i flera år. Det kan låta som att denna debatt handlar om diskriminering och samvetesfrihet, men det egentliga ärendet mycket mer typiskt; debatten handlar om att begränsa kvinnans rätt till sin egen kropp.

Jag tvekar inte en sekund om att frågan inte alls hade blivit lika uppmärksammad om det gällt en kassör som vägrade scanna köttprodukter (för att hen var vegan) eller en barista som vägrade servera koffeinfritt kaffe (för att hen ansåg att det var idioti). I båda dessa fall hade den juridiska processen varit skrattretande. Men i fallet med Ellinor Grimmark går den vidare igen och igen.

Trots att det är år 2017 ifrågasätts fortfarande en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, till och med i Sverige, där aborträtten är lagstiftad sedan mer än fyrtio år tillbaka.

Sverige har haft sin nuvarande abortlagstiftning sedan 1975. Den ger aborträttigheter inte bara till svenska medborgare utan även till alla kvinnor som vistas i Sverige. Sverige har också gett asyl till María Teresa Rivera, en kvinna som fängslades för mord i El Salvador efter ett missfall sent i graviditeten. När Donald Trump ströp den amerikanska biståndet till familjeplanering i fattiga länder sköt Sverige till 200 miljoner för att försöka fylla tomrummet.

I fallet med Ellinor Grimmark har Diskrimineringsombudsmannen, Tingsrätten och Arbetsdomstolen agerat enhetligt och exemplariskt. Den fråga som dock fortfarande inte fått något svar är; hur kunde det ta så lång tid? Det tar sammanlagt fyra och ett halvt år att bli barnmorska. En lång, avancerad utbildning. Hur kunde ingen lärare eller SYV under dessa år lägga märke till att de utbildade en elev i ett legitimationsyrke vars uppgifter eleven inte ville utföra? Var det ingen som hade tid att säga “Detta är vad en barnmorska gör, och vill du inte skriva ut p-piller, sätta in kopparspiraler eller utföra aborter så är det en dålig ide att bli barnmorska” varför insåg inte eleven det själv?

Och hur länge ska vi spela med i leken “det handlar om samvetesfrihet” i en fråga där barnmorskan stöds både ekonomiskt och juridiskt av den amerikanska kristna lobbyorganisationen ADF som är helt emot aborter? Ellinors rättsprocess –  hon ska nu överklaga till Europadomstolen – är bara en liten manöver i en kamp mot aborträttigheten.

Rätten till abort ifrågasätts i många delan av världen. Det är inte länge sedan LUF samlades utanför Polens ambassad med teaterblods-täcka händer och galgar för att försöka stoppa landets nya abortlag, och utvecklingen i USA gör att vi kanske behöver rota fram de skyltarna igen. Från presidenter till religösa ledare till utbildade barnmorskor, kommer det alltid finnas de som vill inskränka aborträtten. Därför är det så viktigt att vi som inte håller med, från gymnasieaktivister till jurister – inte låter oss tystas, och inte luras av fina ord om samvete när det handlar om något fulare – det handlar om att kränka mänskliga rättigheter.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Stockholm, sjunde april 2017

Var ska man börja? Med de hemligt nöjda vad-var-det-vi-sa-rasisterna? Med därför-behövs-massa-poliser-och-övervaknings-moderater? Eller varför inte ta en sekund och backa bandet, ta ett djupt andetag, sluta mediestormen ute och titta på vad som just hänt. Terrordåd, terrordåd, terrordåd, ordet ekar överallt, i medierna, i telefonen när folk ringer eller hör av sig, terrordåd. Detta enligt vissa allt vanligare ord som ska beskriva en attack mot…ja mot vadå egentligen? Enligt statsminister Löfven är det Sverige som just blivit attackerat.

Men faktum kvarstår att när alla talar om terrordåd och diverse politiska grupperingar bubblar av uppspeltheten över att få plocka hem politiska poänger så har fyra människor, fyra individer, fyra personer mist sina liv. Dessa fyra  personer lever inte längre, igår levde de, för ett par timmar sedan levde de, men inte längre. De har blivit mördade. I slutänden är det enskilda personer som lider och tar skada, alldeles oavsett hur den enskilda personen, polisen, eller Löfven, väljer att rubricera en händelse. Att det är just riktiga människor det handlar om och inte bara siffror på valfri tidnings förstasida eller statistik i en debatt, är något vi aldrig någonsin får glömma. 

Tyvärr har beskrivningar som “terrordåd” tendensen att reducera mord till enbart en politisk handling. Politiska handlingar är sådant som att demonstrera, skriva artiklar, debattera och visa att man står för eller emot något; det är inte att ta livet av folk, det är mord, mord, och inget annat än mord. Antalet förändrar inte detta för bakom all statistik står människor, på gott och ont. Får folk det bättre är det människor som får det bättre, mördas folk i en attack är det enskilda individer som lider.

Det finns mycket mer att ta upp. Det går säkerligen att fortsätta i flera paragrafer om hur det finns många människor världen över som tvingas stå ut med liknande vareviga dag och som därför vill söka trygghet för sig själva och dem de håller kära i länder som t.ex. Sverige.

Men tills vidare vill jag rikta mina tankar till de stackars oskyldiga som mördats och hoppas att ni alla som läser mår bra. Nu gäller det att vi inte böjer oss en enda millimeter för varken terrorister eller rasister utan istället kämpar vidare i en uppförsbacke som nog tyvärr just blev ännu lite brantare.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Vårsolen lyser okynnigt mot mig när jag kliver upp på Västerbron. Stockholm är hjärtskärande, förödande vackert när hundratals människor försöker ta sig hem. På tolv kilometer hör jag inte en höjd röst, möter inte en arg min. Alla samtal runt omkring mig handlar om kärlek. Alla vill nå sina vänner, berätta för sin familj att de är okej. Säga ”Jag älskar dig” till någon som man fyra timmar tidigare var rädd att aldrig kunna prata med igen.

Det finns de som kommer utnyttja det fruktansvärda som hänt idag för att sprida hat, för att sprida otrygghet och fientlighet. Vi har alla ett val, när det kommer till vad vi gör av oss själva efter en eftermiddag som den här. Välj då att visa kärlek. Välj då att ta vara på den här påminnelsen om att skydda varandra. När nyheterna fylls av vittnesmål, är det inte hat som rapporteras. Vi ser istället en tonårskille som springer tillbaka efter sin kompis, en man som berättar om hur han skyddar en kvinna och hennes barn. Sociala medier fylls av människor som öppnar sina dörrar, som meddelar att de är trygga. De dränker snabbt kommentarerna om att skuldbelägga grupper och misstänka allt främmande.

Det är en stolt, värdig styrka som känns i lämmeltåget som för mig hem. Om vi ser vårt samhälle som en helhet, så har vi rest oss direkt. Vi tar oss hem, vi kramar om varandra. Och vi vaknar till en ny dag. En dag som vi kommer att vägra att ge till hat eller terror, en dag som ska ges till kärlek och hopp. Ta hand om er, och var rädda om varandra.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Kasta inte sten i glashus heter det

Efter det att Anna Kinberg Batra klargjort att Moderaterna kan tänkas samarbeta med Sverigedemokraterna har diverse debatter pågått jämsides med varandra. I en av dessa förekommer kritik främst från vänsterhåll, där man menar att moderater likställer SD med Vänsterpartiet och därmed legaliserar rasism. Jag är inte här för att ta ställning i debatten som sådan, utan snarare för att understryka ett argument från vänstern som används i debatten som, minst sagt, är obehagligt.  

När Jan Björklund i september förra året sa till DN att både V och SD har djupt odemokratiska rötter, men bör behandlas korrekt som de invalda partier de är, röt Jonas Sjöstedt ifrån. Vänsterpartiet hade minst sagt gjort upp med sin historia till skillnad från SD och Björklunds uttalande legitimerade rasisterna, svarade han.

Även en av Sveriges mest framgångsrika och mäktigaste mediemän, eller ska jag kanske säga den stora humanisten och socialisten, Alex Schulman uttryckte sig även han i frågan i söndags. I hans krönika i Expressen får sig Kinberg Batra en känga. Hennes uttalande om att tidigare samarbeten med V inte rört hennes hjärta åt vänster och att liknande samarbeten med SD inte rör henne åt det hållet heller, var enligt Schulman ett normaliserande av rasismen. Han nämner, likt Sjöstedt, att V gjort upp med sin kommunistiska historia medan SD:s nazism fortfarande är vid liv.

Trots att vänsterpartister inte längre hyllar diktatorer och förnekar folkmord till vardags, håller inte alla med om att partiet gjort upp med sin historia. Vem har i så fall avgjort det? Är det Sjöstedt, som i ung ålder gick med i vad som då hette Kommunistisk ungdom eller är det kanske den stora socialistiske kämpen Schulman?

Det mest intressanta och kanske även oroväckande är hur respektive herre resonerar. Det är inte okej att varken samarbeta med SD eller likställa dem med V eftersom V till skillnad från SD helt frigjort sig från sitt skamliga förflutna. Sjöstedts och Schulmans slutsats bör därför bli att Jimmie Åkesson och kompani bara behöver påbörja någon slags frigörelse från nazismen för att det ska vara fritt fram för Kinberg Batra och övriga partiledare att samarbeta. Ingen kan tro att varken Sjöstedt eller Schulman tycker slutsatsen låter rimlig, men V måste såklart låtsas som de gör det. Hur ska de annars kunna rättfärdiga att den nuvarande regeringen tar stöd av dem, ett parti vars politiker för inte alls så länge sedan hyllat diktatorer och förnekat folkmord?

Personligen tycker inte jag att något rimligt parti ska samarbeta med partier, vars politik tagit avstamp i  odemokratiska ideologier, hur mycket eller lite de än må ha frigjort sig ifrån dem. Vare sig det är Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. 

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑