Månad: juli 2017

Dags att ta tag i drogproblemet

Det är dags att narkotikapolitiken slutar upp med att vara baserad på en moraliserande föreställning om att knarkare är brottslingar. Och, istället börja ta ansvar för dem, samhällets mest utsatta och undangömda. 

Det hela började i början på 70-talet med den Bejerotska tanken om att narkotikabruk var en farlig epidemi som skulle förgifta det svenska samhället. Alla droger ansågs vara farliga och allt droganvändande ansågs leda till missbruk. De som brukar narkotika ansågs vara en del av en utbredd hotbild mot majoritetssamhället. Mot den svenska kulturen, och mot den svenska välfärdsstaten.

För att skydda samhället mot denna utomstående fiende kom tanken om ett narkotikafritt samhälle att bli det centrala för den svenska drogpolitiken. Där alla former av drogbruk skulle ses som livsfarliga och där missbrukarna själva skulle stämplas som kriminella, som borde straffas och låsas in. För att de, genom deras droganvändande och den tillhörande kulturen, hotade det svenska samhällsbygget.

Denna syn på drogmissbruk och droger genomsyrarar narkotikapolitiken än idag. Trots att denna tes har blivit motbevisad och framhållen som felaktig flertalet gånger, av diverse forskare. Problemet med att hålla fast vid denna förlegade tanke kring drogbruk och missbruk är att den med sin inbyggda hotbild och nollvision resulterar i att de som fastnar i missbruk inte blir hjälpta ur det. Utan de blir istället fall för rättsväsende och polis. Eftersom det är straffbart att ha inneha narkotika, även i blodet.

Detta gör att många med ett destruktivt förhållande till sitt drogbruk dör. De dör för att de inte kan söka vård för sitt missbruk utan att bli stämplade som brottslingar. Istället för att bli omhändertagna av sjukvården likt andra missbrukare. Detta händer alltså i Sverige idag. Allt på grund av det Bejerotska idealet, som inte tycks utrota drogerna utan snarare drogmissbrukarna.

För, om man jämför Sverige med andra Europeiska länder så ligger Sverige på andra plats listan över de länder med flest narkotikarelaterade dödsfall. Medan andra länder som Portugal har betydligt färre dödsfall direkt relaterade till drog(miss)bruk. Detta trots att Sverige är ett av Europas mest välutvecklade länder vad gäller mänskliga rättigheter. Stora delar av FNs konventioner kring mänskliga rättigheter är delar av vår grundläggande lagstiftning och vi tar hand om de svaga, mha den väl utbyggda välfärdsstaten). Ändå så dör dessa utsatta individer, utan något som helst skydd. För att Sverige tillskillnad från (Portugal) inte har avkriminaliserat droger och därmed heller inte ser till så att missbrukarna får den livsviktiga vård de behöver.

Liberalerna är dock inne på en väldigt viktig förflyttning när det kommer till denna problematik. Deras Socialpolitiska arbetsgrupp har tagit fram en rapport kring just detta, med tillhörande förslag till (L)andsmötet. Där de bland annat föreslår att en nollvision mot narkotikarelaterade dödsfall och narkotikarelaterat lidande ska införas. Samt att narkotika användande ska avkriminaliseras. För att beroende ska bekämpas med en fungerande, evidensbaserad vård och politiken ska därför utgå från en skadelindringsprincip. För att folk som missbrukar droger inte är brottslingar utan sjuka. Det är ett fall för sjukvården. 

För att i den socialliberala anda som både Liberalerna, Luf och Liberala studenter vilar på så ingår det att hjälpa de svaga och utsatta till ett drägligt liv. Detta görs med en nollvision mot dödsfall, inte en nollvision mot droger. 

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Den förkrossande maktlösheten

“27 Club” – den grupp artister kända för att ha dött när de bara var 27 år gamla.  På listan över de som tillhör den här klubben finns bland andra Jimi Hendrix, Jim Morrison, Janis Joplin, Amy Winehouse och Kurt Cobain. Alla dog unga och under antingen tämligen brutala eller tragiska omständigheter. Från och med nu är det kanske även dags att räkna med Polen i den här gruppen, eller rättare sagt, Polens demokrati. Blott 27 år och brutalt mördad.

“För någon dag sen var det en hel rad polisbilar som åkte ut från regeringskvarteret, jag vet inte vart de skulle, men jag har sett det en gång tidigare. Det var när jag gick på gymnasiet under kommunisttiden, då åkte de för att skjuta på arbetare.” Min morfar ser uppgiven ut när han berättar vad som pågår. Han kom till Sverige under 80-talet som politisk flykting från Polen under den dåvarande kommunistregimen.

1990 utropades det fria demokratiska Polen efter det att den kommunistiska folkrepubliken fallit. Utvecklingen gick framåt, Polen moderniserades, närmade sig Europa och tog sin plats i EU. Ett land som lidit otroligt och slitis sönder av utländska makter ville nu inget hellre än att samarbeta och och vara en del av den västerländska gemenskapen.

Iochmed valet 2015 fick partiet “Lag och Rättvisa (PiS)” (pl. Prawo i Sprawiedliwość) majoritet i båda parlamentets kammare, samt president- och premiärministerposten. Majoriteten i underhuset, Sejmen, den viktigare av de två, uppnådde man med knappt 38% av rösterna. Genom systemet för mandatfördelning gav detta partiet 235 av de 460 platserna. Sedan dess har man drivit igenom många kontroversiella förslag och förstärkt kontrollen över det offentliga. Man har precis drivit igenom ett nytt förslag i parlamentet. Ett som ska ge regeringen makten att sparka och utse nya domare i högsta domstolen i Polen. Högsta domstolen är den instansen i landet som övervakar och garanterar demokratin med  bland annat makten att ogiltigförklara valresultat om de anser at det inte gått rätt till. Lagen behöver bara skrivas under av presidenten för att träda i kraft.

I alla större städer i Polen har folk samlats i massiva protester. Oppositionspolitiker håller tal, men uppgivenheten i deras röster svår att ta miste på. En och annan får igång folket, skriker slagord och fördömer det som händer.  “Det är inte mitt land längre”, säger min morfar och suckar. “Jag gick förbi Sejmen idag, folk står utanför och gråter.” I flera dagar har protesterna pågått. Alla seriösare tv-kanaler direktrapporterar, tusentals, förmodligen tiotusentals är samlade.

Den statliga tv-kanalen visar något program som påminner om antikrundan. Programmet tar slut och en kort nyhetsrapportering följer. Sejmen har röstat igenom förslaget som förändrar hur domare i högsta domstolen utses heter det. De meddelar att det har samlats något tusentals människor utanför för att protestera.

Kvällen går mot sitt slut och mörkret lägger sig över Warszawa. “Polen är ett sjukt land, det har det iochförsig alltid varit. Och vad kan vi göra. Partiet kan göra vad de vill. Nyligen drev de igenom att ge alla familjer ett bidrag på 500 zloty per barn. Det är ungefär 1000 kronor, nästan som i Sverige, fast man har i bästa fall en tredjedel av lönen. De kan köpa sig röster, de behöver inte bry sig.”

Nästa val ska hållas 2019, förmodligen. Vad som hinner ske fram tills dess kan man bara ana. Nu är det viktigare än någonsin för alla oss som tror på frihet, demokrati och tolerans att göra våra röster hörda och stå upp mot auktoritetssträvarna. “Jag har fått uppleva ett kommunistiskt Polen, aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva ett fascistiskt”.

Ett klipp från Sejmen visar premiärministern som talar om styrka och stabilitet, hon möts av rungande applåder. Vi ser på tv:n hur folkmassan utanför har tänt ljus och mobiler. Trots att vi är några kilometer därifrån hör vi ljudet av hur de sjunger den polska nationalsången – ”Än är Polen ej förlorat”.

-Warszawa den 20.7 2017

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

En LUFares syn på L-talet

De flesta svenska liberaler vet nog att Jan Björklund är en bra talare. Men vad är det egentligen som gör honom så värd att lyssna på? Jag har valt att analysera Björklunds Almedalstal, och under ytan gömmer sig en hel del retoriska knep.

Redan i inledningen använder sig Björklund av ett retoriskt verktyg. Han använder en anafor, att börja flera meningar eller satser i rad med samma ord, då han beskriver vad sommarlov innebär för hans två söner.

”Fri från arbete,

fri från invanda rutiner och,

fri från måsten”

Han fortsätter att beskriva hur hans barn är väldigt priviligierade och att han vill att alla andra barn också ska ha samma frihet. Allt detta för att betona just ordet ”frihet” som Liberalerna ser som ett av sina starkaste slagord. 

Under nästa del i talet börjar Björklund beskriva sin egen uppväxt och hur han kommer från en familj som jobbade i textilfabriken. Det var ”kvävande socialdemokratisk kollektivism” som formade Björklund till liberal. Detta säger han dels för att bygga upp ett ethos (trovärdighet) kring sig själv då han visar på att han inte alltid haft det lätt i livet, dels för att skapa en samhörighetskänsla kring ogillandet av socialdemokratisk politik.

Björklund fortsätter sedan sitt tal med att ställa upp en så kallad antites genom att jämföra Socialdemokraterna med Liberalerna.

”För socialdemokrater handlar jämlikhet om något annat än för oss…. Det är alltid lättare att bekämpa rikedom än att bekämpa fattigdom, så det är det de ägnar sig åt. Det är alltid lättare att hålla tillbaka de duktiga eleverna än att lyfta de svaga eleverna, så det är det de ägnar sig åt.”

Detta för att skapa ett effektfullt budskap om varför Liberalerna är ett bättre alternativ än socialdemokraterna. Björklund skapar pathos (känslor) som ska förmedla att socialdemokratin utför något dåligt för samhället. Han använder sig också av en epifor (avsluta flera meningar eller satser med samma ord) för att förstärka intrycket av att det är det enda socialdemokrater gör.

I sin avslutning börjar han med att säga att han vill att alla barn ska ha samma frihet som hans egna. Detta knyter ihop talet snyggt med inledningen och leder till att hela talet får en röd tråd rakt igenom. Efter att ha lyssnat noggrant på Jan Björklunds tal kan man helt klart konstatera att han är en mycket kompetent talare som använder en bred repertoar av retoriska verktyg.

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Fy fan för er som förstörde Bråvalla

Förrförra veckan meddelade arrangörerna av Bråvallafestivalen, FKP Scorpio, att det inte kommer hållas någon festival nästa år. Inte för att de har blivit för svårt att få dit artister. Inte för att det är ont om människor som vill besöka festivalen. Utan för att organsationen vill ta ett “tydligt ställningstagande” mot den stora mängd sexuella trakasserier och våldtäkter som ägt rum på Bråvalla, detta år och tidigare år. 

Jag besökte själv Bråvalla med ett gäng tjejkompisar förra året. Vår första festival, sexton och sjutton år gamla. Överlyckliga – Veronica Maggio, Macklemore, 1975, – men en liten gnagande föräldraröst i bakhuvudet packades också ner bland tältpinnar och sovsäckar. Kom inte bort från varandra. Håll ihop. Ha alltid laddade telefoner. Vettiga saker, såklart. Det är alltid bra att vara kontaktbar, och det är lätt att försvinna bland 50 000 personer. Men vi visste att det inte var därför de sa det. Och när vi satt i vårt lilla tält och väntade ut regnet kunde vi läsa de nyheter som våra föräldrar varit så rädda för, som vi själva fruktade Femte våldtäkt anmäld på Bråvalla. Bråvallavåldtäkter svårutredda lät de dystra artiklarna. Vi hade precis gått ut ettan på gymnasiet och det här skulle vara de bästa dagarna på vår sommar. Det här var de bästa dagarna på vår sommar. Men för andra festivalpeppade, unga tjejer blev Bråvalla inte fyra dagar av dans och minnen utan rädsla och trauma.

Den stora frågan angående beslutet att ställa in Bråvalla 2018 är denna; Vem skyddar det egentligen? Skyddar det alla unga tjejer, icke-unga tjejer, icke-tjejer från sexuella trakasserier nästa sommar? Spänner det en tältduk av trygghet över den svenska sommaren? Eller är det ett sätt för FKP Scorpio att kunna två sina händer och ta ett steg tillbaka med full ansvarsfrihet?

Den dystra sanningen, som jag är säker på att FKP Scorpio är väl medvetna om, är att tjejer blir våldtagna och sexuellt ofredande utanför festivaler. Så det är inte festivalen som är problemet. Det är våldtäktsmännen som ensamma bär ansvaret. Om FKP Scorpio ville göra ett starkt uttalande som skulle sätta fart på debatten skulle de kunna göra Bråvalla 2018 till en festival med bara tjejer i publiken. Vad skulle hända då?

Raseri. Inte Alla Män -männen skulle skrika sig hesa. Separatistisk verksamhet. Att skylla en hel grupp för vissa individers handlingar! Det är inte okej!

Det skulle inte vara tyst. Det skulle bli mediastorm. Och kanske, kanske, är det det som behövs. För ju mer samhällsdebatten handlar om att skydda från sexuella trakasserier och uppmärksamma våldtäktsfall – desto svårare blir det för förövarna att komma undan. 

Jag kommer alltid att förknippa Bråvalla med något positivt. Numera är det även en symbol för att vi måste se tydligare arbete, i alla delar av samhället, för att förhindra våldtäkter. Festivaler ska inte behöva ställas in. Alla som vistas i det offentliga rummet ska veta vad ett nej innebär och agera därefter. De som inte klarar det ska bort därifrån.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑