Månad: augusti 2017

Släpp rättvisetänket

I helgen förkunnade civilminister Ardalan Shekarabi (S) att regeringen i höst kommer att lägga fram ett förslag till riksdagen gällande vinsttak i välfärden. Hur stora dessa vinsttak kommer att bli och hur stor del av välfärden som kommer att drabbas är dock ännu oklart. Det som bygger argument mot vinster i välfärden är ett rättvisetänk om att inte låta privata aktörer inom välfärden tjäna mycket pengar, trots att de ofta gör ett lika bra/bättre jobb en statliga alternativ.

Som liberal är det otroligt lätt att bli trött på tjatet om att begränsa vinster i välfärden. De flesta experter har sågat Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden där han förespråkar ett vinsttak, och som nu regeringen bygger propositionen. Dessutom har både Vårdförbundet och Läkarförbundet tagit stark ställning mot ett vinsttak och säger att det skulle vara förödande för verksamheten. Så varför då införa ett vinsttak?

När vänsterpolitiker pratar om vinster i välfärden använder de ord som ”vinstjakt” för att förstärka budskapet att allt privata aktörer inom välfärden är ute efter är pengar och att de inte bryr sig om kvalité. De tycker att det är orimligt att skattepengar som går till dessa aktörer inte ska stanna i verksamheten utan istället generera vinst. Jag tycker det är orimligt att resonera på det sättet. I vänsterkretsar finns det något sorts rättvisetänk om att ingen ska få ha det bättre än någon annan. Det tar sig extra starkt uttryck när vänstern pratar om att begränsa vinsterna i välfärden. Om ett privat företag gör det bättre rent kvalitativt än en kommunal/statlig aktör, vart finns problemet om de tar ut en stor vinst? För mig skulle de gärna få ta ut tusen miljarder varje år så länge de håller samma/bättre kvalité än de statliga alternativen. Men rättvisetänket om att de inte ska få göra ett effektivare jobb som därmed genererar mer pengar sätter stopp.

Propositionen som regeringen kommer att lägga fram i höst kommer antagligen att röstas ner då Alliansen + Sverigedemokraterna ställer sig negativt till vinsttak. Det innebär att regeringen endast lägger fram den i syfte att förstärka relationen med vänsterpartiet och/eller kunna gå till val på frågan under nästa år. Då kommer de vädja till väljarnas rättvisetänk om att de som styr de privata aktörerna på ”välfärdsmarknaden” inte borde få tjäna mera pengar än de statliga alternativen. Jag hoppas innerligt att svenska folket inser det absurda i att begränsa möjligheterna för ett företag som förbättrar svensk välfärd och släpper sitt rättvisetänk inför valet 2018.

 

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

Elevernas nya år börjar nu

I dagarna smälls skoldörrarna i Sverige upp för att vädra ut den unkna luft som samlats under sommarmånaderna och välkomna de elever de sa farväl till i juni (exklusive de som gick ut), samt de nya lägsta årskurserna.

Skolan har länge varit grundpelaren i det Folkpartistiska Sverige. Här börjar klassresor, här täpps skillnaderna mellan grupper, här råder lika villkor för alla, och ett tydligt meritokratiskt system där de som lägger manken till belönas.

Brunbrända ben ska korsas under bänkarna, solblekt hår ska fästas ur vägen, sommarfräkniga armar skjuta i vädret med frågor.

Det låter smått idylliskt.

Och även om det är det på vissa sätt, elevernas nyår, så finns det många problem som kommer visa sig under året, som alla år. Vissa är lätta att skjuta ifrån oss -som vilka miljökonsekvenser det får att skolmatsalarna varje dag fem dagar i veckan fyller plastbyttor med slängd mat – men andra är närmare – hur många barn kommer se ett förvärrande av sin mentala hälsa under prestationspressen? Hur många elever kommer att utstå mobbning, orättvis behandling, sexuella trakasserier i skolan iår? – samtliga punkter kräver politisk aktion.

På tok för få skolor arbetar aktivt för att minska den mat som slängs, problemet kvarstår även på gymnasiet där det kan antas att eleverna är gamla nog för att veta hur mycket de äter.

Den bristande  mentala hälsan, främst i åttonde klass och andra ring, är oroväckande. Fler och fler elever upplever panikattacker, ångestanfall och sömnlöshet. Att skolledningen svarar med att skolsyster får ta över ett eller annat mentorssamtal och prata om vikten av att träna och gå och lägga sig i tid hjälper inte tillräckligt. Det finns många antimobbningsplaner för att skydda elever från andra elever, men elever som klagar på lärare möter ofta döva öron. Det är dags att göra något åt det.

Så, när jag och alla andra elever vaknar tidigare än vi gjort på veckor, gör oss i ordning och släpar oss upp för de där stentrapporna, vad ska vi möta innanför portarna? Vilken politik ska vi driva för dem, mellan nu och nästa skolår som börjar med riksdagsval?

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Från systerskap till intighet

”Vi var som systrar när vi var små. Idag träffar jag henne aldrig. Ingen i familjen gör det.”
Lika nära som systrar var de. Min före detta kollega och hennes kusin. Vi satt och tog en kopp kaffe på rasten när hon sa det där om att de aldrig syns längre. Jag blev så klart väldigt nyfiken och frågade varför. Svaret: hennes kusin visade sig vara lesbisk och hela familjen hade efter det tagit avstånd.

Förra veckan ägde Pridefestivalen i Stockholm rum. En tillställning som av en del anses totalt onödig och av andra som väldigt viktig. Jag tillhör den senare gruppen. Däremot är jag inte en av de som blir förskräckt över att folk tycker att Pride inte behövs. När folk säger något i stil med ”Vad ska vi med Pride till?”, blir jag ofta hoppfull. Inte alltid, men ofta. Den kommentaren kan givetvis betyda flera saker. Det kan tyvärr betyda att en trångsynt och gammalmodig människa varit i farten igen, men kanske också att någon uppriktigt undrar varför Pride behövs. Någon som tycker att Hbtq-rörelsen är en sådan självklar del av vårt samhälle, och att de har samma rätt till att älska och älskas som alla andra, att folk som motsätter sig den tanken känns helt främmande. Så främmande att man inte kan tro att de existerar.

Min tanke kanske är naiv, men i vissa fall tror jag att den kan stämma. Låt mig dock understryka att jag inte finner sådana uttalanden helt oproblematiska. Men jag blir som sagt hoppfull. För jag tycker att alla människors lika värde ska vara så pass självklart att det nästan inte går att begripa att det finns folk som tycker annorlunda. Men med Pride färskt i minnet är det kanske lägligt att understryka vikten av att begripa det obegripliga.

Min före detta kollegas kusin har idag ingen kontakt med sin familj. Inte för något hon gjort. Inte för något hon sagt. Inte för något felsteg hon tagit. Utan för den hon är. Den hon föddes till. Hon står till och med utan den person som beskrev deras relation så nära som systerskap. Här finns det så mycket som är obegripligt. Främst familjens agerande. Visst, man får respektera hennes familjs val. Vi lever i en demokrati. Allas åsikter är välkomna och ska få vädras. Däremot behöver vi aldrig acceptera att det ser ut så här. Det finns alltid utrymme att övertyga de som inte håller med. Mitt bidrag, så här långt, är den här spretiga lilla texten. Det är verkligen inte mycket, men det är något. Ett större, mer slagfärdigt och kollektivt bidrag är Pridefestivalen. Och den behövs onekligen. Förvisso av fler skäl än att folk blir exkluderade från sina familjer. Men tänk vad fint att hundratusentals människor samlades på Stockholms gator förra veckan för att högt, stolt och med dunder och brak inkluderade just dessa.

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Liberalism är individens frigörelse

De flesta som läser Radikalt Forum är antagligen rätt övertygade om liberalismens överlägsenhet gentemot andra ideologier. Med det sagt innebär det inte att man automatiskt vet var på den liberala kartan man står bara för det.

Den här sommaren har jag spenderat läsandes. Jag har framförallt läst liberala politiska tänkare (inkluderar Berlin, Hayek, Shklar) dels för att få en idé om hur liberalismen har formats till de många former som finns idag och dels för att få en klarare uppfattning om var jag själv står. Att liberalismen är överlägsen andra ideologier har jag alltid varit övertygad om men var står jag egentligen på den liberala kartan? Jag har fått frågan många gånger och har aldrig kunnat ge ett bra svar. Och jag kommer nog inte kunna ge ett bra svar den här gången heller men jag tycker att det är en intressant fråga som det (trots transportstyrelsen) är värt att skriva om.

Jag tänkte börja med att berätta varför jag är liberal. Det jag älskar allra mest med liberalismen är att den ser individer. Liberalismen kommer aldrig att placera människor i fack och tvinga grupper gemensamt att genomgå förändring. Liberalismen ser istället till individers behov och vill möjliggöra för alla individer att bestämma över sina egna liv. Vad individen senare gör med möjligheten är upp till var och en men liberalismen har som grund en målsättning att alla ska leva sitt liv som de vill. Det här har lett att det är liberaler som stred för kvinnlig rösträtt, som avskaffade slaveriet i USA, etcetera. Liberalismen är med andra ord individens frigörelse.

När man gräver djupare i begreppet liberalism kommer ett helt spektra av olika inriktningar fram. Det finns nyliberalism, socialliberalism, klassisk liberalism och vissa skulle även inkludera anarkokapitalism. Om jag måste välja en inriktning som jag kommer mest överens med skulle det nog bli socialliberalism men jag vill samtidigt inte låsa in mig i en kategori som jag sedan alltid kommer att bli definierad av. Jag ser många fördelar med att kombinera det bästa från olika inriktningar och bara kalla sig för liberal. Jag anser att så länge man behåller individperspektivet och kämpar för allas rätt spelar det inte så himla stor roll vad man väljer att kalla sig. 

Jag anser även att liberalism och kapitalism går hand i hand. För att om individens frigörelse ska bli möjlig krävs det ett kapitalistiskt samhälle som lyfter människor ur fattigdom och ger dem chansen att själva bestämma över sina liv. Dock så finns de individer som av olika skäl aldrig kommer att kunna konkurrera på en marknad, hur jämlik den än är. De här individerna vill inte jag lämna i sticket utan jag anser att det måste finnas ett välformat skyddsnät som täcker mer än det väsentliga. Det här leder till att den inriktning jag kommer närmast är socialliberalism. Det här skyddsnätet behövs helt enkelt för att så många som möjligt ska kunna vara så fria som möjligt.

Liberalismen är på många sätt fantastisk och hur mycket vårt moderparti än pratar försvar, rättspolitik, etc. gäller det att aldrig glömma att i grunden vara liberala och våga visa det utåt. För även om vi talar mycket ideologi inom LUF och i vissa partikretsar är det många utanför partiet och ungdomsförbundet som idag inte ser hur partiets politik är liberal. Det räcker inte med ett partinamn utan det måste genomsyra politiken också. För det kan inte sägas för många gånger, liberalismen är individens frigörelse och vi liberaler måste genom politik kämpa för att den ska bli verklighet.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑