Månad: november 2017

Nu måste vi ändra vårt beteende

Ingen har nog missat den rörelse som sker i Sverige och övriga världen i och med #meetoo. I Sverige har tusentals kvinnor delat med sig av sina historier om sexuella trakasserier och övergrepp, däribland 4 445 jurister, 4 004 journalister och 1 993 kvinnor i den svenska musikbranschen. Kvinnor får idag sämre lön, sämre arbetsförutsättningar och mindre respekt än män. #meetoo-kampanjen visar att de inte heller ens får ha sina egna kroppar ifred.

Det går 23 stycken tjejer i min gymnasieklass. Enligt BRÅ har minst tre av dem, rent statistiskt, blivit utsatta för sexualbrott bara i år. En siffra som är helt sjuk. En siffra som bevisar att det inte bara är en och annan ”dålig man” som utför sexualbrott; det är ett strukturellt problem där en stor del män gång på gång kränker kvinnors rättigheter. Visst, det är inte alla män, men det är på tok för många.

Jag är liberal. Jag tror inte att staten kan tvinga på människor en viss moral och värderingar. Staten kan göra vissa saker som att skärpa straffet för sexualbrott och införa en samtyckeslagstiftning, men det är långt ifrån tillräckligt. Ingen man föds till våldtäktsman, men många blir präglade av dagens patriarkala normer till den grad att de tar sig friheten att göra vad de vill med kvinnors kroppar. Det här måste få ett stopp.

Om vi någonsin ska kunna få ett jämlikt samhälle behöver vi som fötts med en penis mellan benen nu se över vårt egna och andra mäns beteenden. Vad drar vi för ”skämt”? Vad gör vi för ”snygghetslistor”? Vad säger vi i omklädningsrummen? Hur väljer vi att ”flirta” med tjejer? Och varför i hela helvete ska det vara så svårt att respektera en kvinna såsom man respekterar en annan man? Så kan vi inte hålla på grabbar, det räcker.

Vi män har nu ett ansvar. Kvinnorna har berättat sina historier om ständiga sexuella trakasserier och övergrepp, nu måste vi göra vår del.

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Skrota slöjden!

Jag minns min träslöjdslärare från högstadiet som en bra lärare och en riktigt bra mentor. Det är tur att jag fick med mig det från lektionerna, för själva undervisningen – om än rolig – är komplett irrelevant för mig att ha.

Varför?

Tja, det är 2017.

Det finns mycket att säga om skolpolitik, och många som säger saker. Betygssystem och PISA-mätningar kastas hit och dit, tillsammans med frågor om problemskolor, stökiga  elever, duktiga elever som hålls tillbaka, kuddflickor och kepsar i matsalen. Viktiga frågor, absolut.

Men det börjar bli absurt att läroplanen aldrig diskuteras, aldrig ifrågasätts. Träslöjd och syslöjd är fortfarande obligatoriska ämnen i grundskolan i Sverige. I skolverkets läroplan garanteras minst 330 timmars slöjdundervisning i grundskolan. Sätt det i relation till de 885 timmar som ska fördelas över de fyra ämnen historia, religion, samhällskunskap och geografi – vilket blir 222 timmar per ämne – eller de 320 timmar som ges till språkval, och det blir genast märkligt. För vad är viktigast, egentligen, och mest användbart, för elever i svensk grundskola idag? Är det goda kunskaper i ett tredje språk, eller är det korsstygn?

Läroplanen för slöjd täcker arbete med textil, trä och metall, samt förståelse av hantverk rent generellt, hävdas det. Det går inte att komma ifrån att hantverkstraditioner är väldigt viktiga för kultur och historia. Inte heller att det är väldigt bra att kunna spika upp lagade hyllor och sy in knappar, inte minst ur miljö och hållbarhetssynpunkt. Men frågan är om inte de flesta av de kunskaperna skulle kunna räknas in under Hem- och konsumentkunskap, som för närvarande ges 118 timmar.

Skrota slöjden. Ge hemkunskapen 150 timmar, och använd dessa för att lägga in moment om hantverkskännedom och grundläggande, relevanta slöjdkunskaper (läsa IKEA-manualer, lägga upp byxor). Ta sedan de kvarvarande 298 timmarna, och lägg till ett ämne i IT-kunskap. Eller fördela dem på de fyra SO-ämnena, eller för all del NO-ämnena, som ges 800 timmar – vilket blir ungefär tvåhundra var för teknik, biologi, kemi och fysik. Eller utöka idrotten – 500 timmar – så mer tid kan läggas på att stärka mental hälsa, kostkännedom och ge barnen lite frisk luft. En tiondel avslutar grundskolan utan godkänt i engelska, förresten. Kanske skulle fler timmar hjälpa?

Dessutom, och detta är vild spekulation från min sida, jag har varken siffror eller statistik, så är slöjd dyra ämnen. Det är dyrt med material, salarna kräver både storlek och komplexa säkerhetssystem för sina maskiner, samt är svåra att använda för andra ämnen. De pengarna kan behövs på annan plats.

Nu kanske ni tänker att fler timmar i fysik eller historia inte kommer hjälpa tjuriga åttondeklassare, att det är bra att skolan inte bara har akademiska ämnen utan också kreativa sådana. Och ja, det ligger något i det. Men idén att just trä och syslöjd är det bästa sättet att göra detta på, är ren och skär artonhundratalsromaticism.

Dagens skola ska utbilda framtidens medborgare, inte historiska arbetare. Lär kidsen koda, skit i korsstygnen. Artonhundratalet hör hemma på historielektionerna, lägg tiden där istället.

 

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Milton​ ​&​ ​Rose​ ​Friedman​ ​-​ ​Frihet​ ​att​ ​välja​ ​-​ ​ett​ ​personligt​ ​inlägg

Året​ ​är​ ​1980​ ​och​ ​Europa​ ​är​ ​fortfarande​ ​uppdelat​ ​i​ ​ett​ ​totalitärt​ ​östeuropeiskt​ ​block​ ​och​ ​ett​ ​fritt västeuropeiskt​ ​sådant.​ ​I​ ​väst​ ​är​ ​en​ ​ny​ ​era​ ​på​ ​väg​ ​att​ ​inledas.​ ​Den​ ​tidigare​ ​vänstervågen​ ​som följt​ ​studentrevolterna​ ​sedan​ ​slutet​ ​av​ ​60-talet​ ​håller​ ​på​ ​att​ ​tappa​ ​bäringskraft.​ ​I Storbritannien​ ​har​ ​järnladyn​ ​Margaret​ ​Thatcher​ ​valts​ ​till​ ​premiärminister​ ​året​ ​innan​ ​och​ ​nu väljs​ ​också​ ​Ronald​ ​Reagan​ ​till​ ​president​ ​i​ ​USA.​ ​I​ ​bakgrunden​ ​till​ ​dessa​ ​står​ ​många​ ​tänkare. En​ ​av​ ​de​ ​mest​ ​centrala​ ​var​ ​Milton​ ​Friedman.​ ​1980​ ​ges​ ​en​ ​av​ ​hans​ ​mest​ ​kända​ ​böcker​ Frihet att​ ​välja​ ​-​ ​ett​ ​personligt​ ​inlägg​ ​​ut,​ ​som​ ​han​ ​skrev​ ​tillsammans​ ​med​ ​sin​ ​fru​ ​Rose,​ ​baserat​ ​på en​ ​tv-serie​ ​de​ ​gjort.

Milton​ ​Friedman​ ​var​ ​redan​ ​en​ ​mycket​ ​erkänd​ ​ekonom​ ​innan​ ​bokens​ ​utgivning​ ​och​ ​hade​ ​fyra år​ ​tidigare​ ​tilldelats​ ​Sveriges​ ​Riksbank​ ​pris​ ​i​ ​ekonomisk​ ​vetenskap​ ​till​ ​Alfred​ ​Nobels​ ​minne. Han​ ​hade​ ​gjort​ ​sig​ ​känd​ ​för​ ​sina​ ​ideer​ ​om​ ​hur​ ​penningsmängden​ ​påverkar​ ​inflationen​ ​och​ ​för sin​ ​skarpa​ ​kritik​ ​av​ ​John​ ​Maynard​ ​Keynes​ ​idéer​ ​om​ ​hur​ ​staten​ ​via​ ​finanspolitiska​ ​verktyg​ ​kan förhindra​ ​lågkonjuktur.​ ​I​ ​denna​ ​bok​ ​tar​ ​han​ ​upp​ ​sina​ ​ideer​ ​om​ ​inflation​ ​och​ ​många​ ​andra frågor,​ ​som​ ​exempelvis​ ​utbildning​ ​och​ ​frihandel.​ ​Den​ ​röda​ ​tråden​ ​är​ ​kristallklar.​ ​På​ ​många områden​ ​har​ ​den​ ​statliga​ ​inblandningen,​ ​genom​ ​exempelvis​ ​regleringar​ ​och​ ​tullar,​ ​ökat​ ​och därigenom​ ​försämrat​ ​möjligheterna​ ​för​ ​den​ ​fria​ ​marknaden​ ​att​ ​skapa​ ​bra​ ​tjänster​ ​som människor​ ​efterfrågar​ ​och​ ​öka​ ​välståndet.

Paret​ ​Friedman​ ​visar​ ​på​ ​flera​ ​intressanta​ ​punkter.​ ​En​ ​sådan​ ​för​ ​frågan​ ​om​ ​högre​ ​utbildning. Friedmans​ ​visar​ ​i​ ​boken​ ​då​ ​på​ ​att​ ​det​ ​är​ ​avsevärt​ ​färre​ ​som​ ​fullgör​ ​sin​ ​universitetsutbildning om​ ​de​ ​går​ ​på​ ​ett​ ​statligt​ ​finansierat​ ​universitet​ ​än​ ​vid​ ​ett​ ​privatfinansierat.​ ​Det​ ​handlar​ ​där​ ​om att​ ​studenter​ ​som​ ​studerar​ ​vid​ ​privata​ ​universitet​ ​är​ ​mer​ ​måna​ ​om​ ​att​ ​fullgöra​ ​utbildningen, då​ ​de​ ​är​ ​medvetna​ ​om​ ​den​ ​investering​ ​som​ ​görs.​ ​Idag​ ​i​ ​Sverige​ ​hoppar​ ​var​ ​tredje​ ​person som​ ​påbörjar​ ​en​ ​utbildning​ ​av​ ​den,​ ​vilket​ ​är​ ​ett​ ​stort​ ​slöseri.​ ​Kanske​ ​skulle​ ​ett​ ​sätt​ ​att​ ​kunna motverka​ ​detta​ ​vara​ ​en​ ​mindre​ ​inträdesavgift​ ​när​ ​man​ ​påbörjar​ ​ett​ ​program?​ ​En​ ​sådan​ ​skulle skapa​ ​en​ ​medvetenhet​ ​hos​ ​den​ ​framtida​ ​studenten​ ​som​ ​gör​ ​att​ ​det​ ​tänker​ ​igenom​ ​sitt studieval​ ​ordentligt.​ ​Summan​ ​skulle​ ​kunna​ ​vara​ ​en​ ​mindre​ ​symbolisk​ ​sådan​ ​och​ ​endast betalas​ ​vid​ ​inträdet,​ ​inte​ ​varje​ ​termin,​ ​och​ ​kunna​ ​finansieras​ ​med​ ​exempelvis​ ​studielån.

En​ ​annan​ ​punkt​ ​är​ ​frågan​ ​om​ ​pensioner.​ ​Friedmans​ ​påvisar​ ​det​ ​orättvisa​ ​och​ ​ohållbara​ ​i​ ​att låta​ ​ett​ ​fåtal​ ​unga​ ​betala​ ​en​ ​stigande​ ​mängd​ ​gamla​ ​människors​ ​pensioner.​ ​Detta​ ​problem​ ​tas också​ ​upp​ ​i​ ​Mattias​ ​Svenssons​ ​nyutkomna​ ​bok,​ ​​Den​ ​stora​ ​statens​ ​återkomst,​ ​​där​ ​det konstateras​ ​att​ ​länder​ ​som​ ​Tyskland,​ ​Italien​ ​och​ ​Spanien​ ​har​ ​ackumulerade​ ​pensionsskulder som​ ​övergår​ ​det​ ​totala​ ​värdet​ ​av​ ​vad​ ​som​ ​produceras​ ​i​ ​landet​ ​under​ ​tre​ ​år.​ ​I​ ​Sverige​ ​har​ ​vi dock,​ ​i​ ​fråga​ ​om​ ​pensioner,​ ​fört​ ​en​ ​politik​ ​som​ ​faktiskt​ ​är​ ​väldigt​ ​sparsam​ ​och​ ​inte​ ​lovar​ ​mer än​ ​vad​ ​det​ ​ger​ ​och​ ​som​ ​baseras​ ​på​ ​vad​ ​man​ ​bidragit​ ​med,​ ​med​ ​justeringar​ ​för​ ​ekonomiskt utveckling​ ​och​ ​livslängd.​ ​Paret​ ​Friedman​ ​hade​ ​förmodligen​ ​applåderat​ ​detta.​ ​Precis​ ​som​ ​de hade​ ​applåderat​ ​vårt​ ​system​ ​med​ ​skolpeng,​ ​som​ ​vi​ ​var​ ​först​ ​i​ ​världen​ ​att​ ​införa​ ​år​ ​1992.

Paret​ ​Friedman​ ​och​ ​jag​ ​själv​ ​ligger​ ​en​ ​bit​ ​bort​ ​från​ ​varandra​ ​i​ ​ett​ ​vissa​ ​frågor,​ ​exempelvis sjukvård,​ ​där​ ​jag​ ​menar​ ​att​ ​den​ ​bör​ ​garanteras​ ​offentligt,​ ​medan​ ​Friedmans​ ​menar​ ​att​ ​det​ ​är något​ ​som​ ​de​ ​flesta​ ​familjer​ ​kan​ ​betala​ ​för​ ​själva,​ ​men​ ​något​ ​som​ ​vi​ ​överensstämmer​ ​med​ ​är frågan​ ​om​ ​frihandel.​ ​De​ ​ekonomiska​ ​skälen​ ​väger​ ​tungt,​ ​men​ ​också​ ​de​ ​politiska.​ ​

Tiden mellan Waterloo och första världskriget då Storbritannien, den ledande nationen i väst, hade frihandel med alla var bland de fredligaste perioderna någonsin i väst. ​Om alla som är delaktiga i transaktioner tjänar på det blir det som regel samarbete och inte konflikt. På Youtube finns en mycket illustrativ video där Milton Friedman använder en penna för att förklara detta, vilket rekommenderas.

Det mesta är ganska lätt att ta till sig, även om det bitvis kan bli lite mastigt. I sin helhet är dock Frihet att välja en mycket läsvärd bok och kanske mer relevant på länge, när fler och fler politiker väljer tullar som lösning på problem som individer i samverkan hade kunnat hantera bättre.

Betyg: 4/5

Karl Johansson

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Skribentfoto: Erika Apéll

Journalistik eller häxjakt?

Det finns ett stort medieförakt idag. Många litar inte på etablerad media och vänder sig av den anledningen till högst tvivelaktig så kallad alternativ media. Att många tvivlar på den tredje statsmakten (massmedia), som ska främja demokrati och granska makten åt folket, är såklart ett stort problem. Men kanske är det inte konstigt att förtroendet sviktar. 

Det har länge debatterats om en vänstervriden svensk media. Jag syftar inte till att diskutera det ännu en gång. Men med det i tanken kan man undra varför Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, är veckans stora skurk i pressen? Efter det att den enorma Paradisläckan blev offentlig som bland andra svenska Uppdrag Granskning hjälpte till att avslöja blev det tydligt att Östling hade haft fuffens för sig.

Men vad hade han egentligen gjort? Jag förstod inte riktigt det och tror inte heller att alla som såg programmet gjorde det. Det enda som blev riktigt tydligt var att Leif Östling bör medietränas.

Men har han gjort något olagligt? Är han en hemsk skattesmitare? Varför detta hårda tonläge mot Östling? Det enda jag tycker svensk massmedia lyckats med i detta fall är att utmåla mannen som en bov. Att förklara varför har onekligen varit knepigare. Men svaret är faktiskt nej. Östling har inte brutit någon lag eller smitit från någon skatt. Han har så som jag läst mig till det, betalat den skatt han ska, hela 180 miljoner kronor sedan 2010. Inte ett öre mer eller mindre. Det han däremot inte har gjort är att betala skatt för de inkomster han har utanför Sverige.

Jag kan inget om ekonomi. Det framgår nog ganska tydligt. Men det jag vill belysa här är att svensk media hetsat upp det här ”avslöjandet” lite väl mycket. Så mycket att jag nästan känner att det här är agendasättande journalistik. Opinionsbildande i nån mån. Jag kommer inte vända mig till alternativ media på grund av detta, men jag kan säga så mycket som så här att förtroendet för etablerad media, för min del, denna vecka har dippat lite. 

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑