Månad: december 2017

Samtyckeslag – ingen lösning, men en markering

Regeringen lade i söndags fram ett förslag om en samtyckeslag. Beslutet ska enligt många ha ett stort signalvärde, men inte påverka antalet domar. Trots detta verkar förslagets motståndare medvetet misstolka dess syfte. 

Som motargument upprepas gång på gång att målet med lagen är att öka antalet fällande domar. Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu är en av de som påstått detta. Så sent som förra måndagen hävdade hon att ”målet måste vara att få fler fällande domar och det finns ingen instans som säger att den här lagstiftningen kommer leda till det.” (TV4 18/12)

De flesta förespråkare har aldrig hävdat motsatsen och det har sällan använts som argument för förslaget. Jag får en känsla av att Teodorescu inte lyssnat till motsidan, vilket hon inte är ensam om.

Däremot är det korrekt att fler fällande domar inte är realistiskt, i alla fall tack vare en samtyckeslag, men den poängen har redan gjorts. Till exempel av regeringens egen utredare, advokatsamfundet med flera.

Såklart finns det en kritik som är befogad. Många befarar att offret kommer pressas hårdare med fler frågor, att begreppet samtycke är vagt, att det inte alltid är självklart hur ett sådant inhämtas i förhand och att förslaget rent juridiskt är väldigt svårt att tillämpa. Men bör inte lagar stiftas efter värdering som signalerar vad som är rätt och fel, snarare än att garantera ett visst antal fällande domar eller undvika knepig juridik?

Jag vill lyfta fram något statsminister Stefan Löfven sa i samband med pressträffen där förslaget presenterades. Han sa att  ”lagen är ett verktyg för att förändra attityder och värderingar i vårt samhälle.” Man behöver kanske inte ha en övertro på lagens påverkan, men att den i någon mån är normerande går väl inte att undgå?

Sakine Madon, Vestmanlands Läns Tidnings politiska redaktör, pratade i Vinter i P1 förra året om att hon tror att vi glömmer att människor kan ändra sina beteenden, men att det då måste finnas ett samhälle som markerar när det behövs.

Madon pratade inte om en samtyckestslag i detta fall och jag vill förtydliga  att jag inte vet hur hon ställer sig i frågan. Men jag tycker man kan applicera samma tankesätt på det här. För vad är inte en lag om inte en markering över vad som är rätt och fel? Och vem kan, med handen på hjärtat, säga att den markeringen inte behövs?

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Arbetslöshetsmålet riskerar att slå mot de svagaste i samhället

Under valrörelsen 2014 ville Socialdemokraterna visa att de tog seriöst på arbetsmarknadspolitiken och la fram målet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Kritik har riktats mot regeringens mål, framförallt för att det godtyckligt är i relation till andra länder istället för ett fast oberoende mål. Vad som inte har uppmärksammats lika mycket är de människor som inte syns i arbetslöshetsstatistiken.

Dessa människor är de långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. De räknas inte som arbetslösa. Det är nämligen enbart de arbetssökande som räknas som arbetslösa. Personer som av olika skäl inte aktivt söker jobb räknas inte in till arbetskraften och därmed räknas de i Stefan Löfvens statistik inte in som arbetslösa. Det innebär att dessa människor inte påverkar regeringens resultat och att insatser för dessa kommer att kunna prioriteras bort eftersom att fokus nu ligger på de som är arbetssökande.

Vad det här i längden kan innebära är att de som har svårare att få jobb på grund av till exempel funktionshinder kan förtidspensioneras för att uppnå målet. Vi har redan sett exempel på det när regeringen vill sänka åldern för förtidspensioneringar från 30 till 18 år. Istället för att gå den långa vägen och samarbeta med arbetsgivare för att hitta lösningar kan de här människorna offras i syftet att förbättra statistiken. Socialdemokraterna har en historia av att trixa med arbetslöshetsstatistiken för att göra den mer attraktiv. Förtidspensioneringar har tidigare delats ut på löpande band och individer har gömts i sjukförsäkringen för att arbetslösheten på papper ska ligga på en låg nivå.

Det är förödande för de personer som redan är utanför samhället. De här människorna behöver precis som alla andra möjlighet till självförverkligande och en regering som arbetar för att förbättra deras möjligheter till arbetsliv.

Givetvis fungerar det inte alltid med en vanlig arbetsgivare och då behövs alternativ som dagliga verksamheter, sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Men för att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt är det av stor vikt att regeringen inte ger upp i första taget utan ger alla människor en chans till arbete och en meningsfull vardag.

Därför bör det nuvarande arbetslöshetsmålet ersättas med ett sysselsättningsmål. I kombination med det måste även seriösa insatser och extra resurser investeras i att förmedla jobb till funktionshindrade.

Ett sysselsättningsmål skulle innebära att regeringen inte ensidigt fokuserar på arbetslösheten. Det skulle göra att det inte räcker att flytta människor ur arbetskraften in i förtidspensioneringar eller sjukskrivningar för att uppnå målet utan det skulle kräva gedigna satsningar på att få så många som möjligt i arbete.

Det är bra att ha ett mål som fokuserar på att få människor i arbete, men problemet är att det i nuläget är felaktigt formulerat. Ersätt därför arbetslöshetsmålet med ett sysselsättningsmål och fokusera istället på att få alla i sysselsättning, inte bara de aktivt arbetssökande.

Caroline Rhawi

Vice ordförande samt arbetsmarknadspolitisk talesperson LUF Storstockholm

Sarah Narrowe Danielsson,

Skribent Radikalt Forum

medlem i LUF Storstockholm 

Skribentfoton: Erika Apéll

 

Fortfarande inte ett parti som andra

Vi befinner oss i en tid av förändring. Inte minst till följd av den fantastiska metoo-rörelsen och de konsekvenser som kommit därur. Att någonting håller på att ske och förändras är det nog inget större tvivel om. Låt oss hoppas, och kanske främst kämpa för, att det är till det bättre. Något som däremot lyckats glida lite under radarn, debattsidorna, tv-inslagen och samtalen i vardagen är vad som händer med SD. De hade sina partilandsdagar och därifrån kom både ett och annat klipp som fick spridning och säger en hel del om partiet. Men för ungefär två veckor sedan publicerade de även en valfilm, den första inför valet 2018.

Bilden som målas upp är glasklar. Sverige är ett land i kaos som måste fixas. I SDs Sverige både brinner och exploderar bilar lite hur som helst. Välfärden faller sönder och folk dör till följd. Kvinnor våldtas, flickor könsstympas och gifts bort mot sin vilja. Byggnader brinner och det råder tydligen “inbördeskrig” mellan gäng. Genom hela filmen ser man polisbilar stå med blåljusen på och stämningen är apokalyptisk. Trots att det aldrig sägs rakt ut visas en moské och antydningen kan inte undgå någon. Åkesson, som får agera berättarröst, pekar ut vilka de skyldiga är. Det är Socialdemokraterna, Moderaterna och “svensk media”.

Dessa, etablissemanget, ljuger och förstör Sverige. De vägrar att göra något åt massinvandringen som tydligen motsvarar den nya standardenheten på sex stycken Rinkeby varje år. Etablissemangs- och medieföraktet har alltid funnits i partiet och bland dess anhängare men det har aldrig tidigare varit så här uttalat. När de säger att media kommer fortsätta ljuga och samtidigt visar en bild på Aftonbladet sätter de en tydlig ton för vad som komma skall.

Vidare hävdar de att terrorn nu blivit verklighet i Sverige och visar bilder på Drottninggatan. Under modern tid har det aldrig funnits någon längre period utan terrorism i Sverige och Säpo fortsätter att peka ut den autonoma vänstern och i synnerhet den våldsamma vit-maktrörelsen som de största hoten. SD hade kunnat visa en bild på skolan i Trollhättan där bland annat en 15-åring höggs ner, men då han hade ett utländskt namn skulle det väl inte rimma särskilt väl med deras budskap.

Framåt slutet av filmen hävdar Åkesson att konflikten i Sverige inte är mellan höger och vänster eller män och kvinnor eller fattiga och rika. Han menar istället att konflikten är mellan de “som förstör vårt land” och de som kämpar för att rädda det. Vilka dessa är som förstör blir som nämnt aldrig sagt, men mellan bilder av moskéer, folk med utländsk bakgrund och prat om Rinkeby, massinvandring och terrordådet på Drottninggatan, pekar Åkesson och SD onekligen ut en specifik grupp. Och kanske ligger det också något i det att det nu finns en motsättning mellan de som vill förstöra vårt samhälle och de som vill försvara det, men SD och Åkesson har fått vilka det är som vill förstöra det om bakfoten.

Filmen kretsar också väldigt mycket kring just Jimmie Åkesson. Han är den som talar, det är honom man ser i rutan och han är den som “vågar säga det”, som han själv uttrycker det. Det är han som “kommer göra allt”. Mycket fokus har alltid lagts på Åkesson men nu verkar de eftersträva den sortens personkult kring sin ledare som andra populistiska partier och rörelser i Europa har och auktoritära partier alltid haft genom historien.

Genom sitt utpekande av grupper, domedagsskildringar, etablissemangs- och medieföraktande retorik är SD verkligen inte ett parti som andra. I beskrivningen till sin valfilm på YouTube skriver de att förberedelserna pågår inför deras största valkampanj någonsin. Med den här filmen har de satt tonen och gett oss ett smakprov på vad vi kan förvänta oss. Den största tragedin kanske ligger i att andra partier, åtminstone delvis, börjat anamma SDs stil och börjat spela på deras villkor. Allteftersom valet närmar sig kan vi nog vänta oss mer av samma. Men vi får aldrig sjunka till deras nivå, för SD är trots vad de och deras anhängare kanske försöker påstå, inte ett parti som alla andra, och de har inget i ett anständigt lands riksdag att göra.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Utbildning ska löna sig!

Sverige är det OECD land som utbildning lönar sig som minst i. Utbildningspremien, skillnaden mellan hur mycket du tjänar på att plugga vidare kontra att jobba direkt efter gymnasiet, är måttet de använder. Och den har gjort att Sverige har hamnat på bottenplats på listan kontinuerligt sedan år 2000.

Det är främst på grund av våra höga marginalskatter som det ser ut såhär. Nu har regeringen återigen beslutat att dessa ska höjas.
Höjningarna kläs vanligen in i ordalag om omfördelning från de som har det som bäst, till de som har de som sämst, och så även i detta fallet. Dock så är det tyvärr inte riktigt på det viset här. Utan de som främst drabbas är de som ligger i mellanskiktet. Det vill säga, barnmorskor, sjuksköterskor, socialsekreterare och lärare. De som har långa akademiska utbildningar men ändå låga ingångslöner och små möjligheter till att göra lönekarriär.
Det vill säga, de som drabbas är inte de högavlönade, som man med dessa satsningar säger sig vilja komma åt. De som arbetar hårt, går på knäna och sliter, inom offentlig sektor. Det är dem, den svenska välfärdens nav, som drabbas.
Alltså de som arbetar med och tar ansvar för de våra äldre, barn och sjuka. De som jobbar och sliter för allmänhetens kunskaper, välmående och trygghet. Det är de som med dessa förändringar blir drabbade. Drabbade och straffade – istället för att bli premierade och belönade för sina enorma insatser i välfärdens tjänst.
Att beskatta slit, flit och ansvarstagande sänder signalen om att utbildning och hårt arbete, som högskolestudier innebär, inte är viktigt. Vilket är en helt felaktig signal skicka. Det bör vara exakt tvärt om. Speciellt med tanke på att dagens välfärdssektor har stora problem med både lärar- och sköterskebrist, och skriker efter dessa duktiga och kompetenta personer. Då bör signalen som sänds ut vara av annan karaktär. Den bör belöna istället för att straffa. Den bör uppmuntra istället för att hämma.
För att det jobb som dessa starka och kunniga individer utför för samhällets bästa ska premieras. Både genom beröm och, framför allt, i plånboken. För att utbildning ska löna sig!

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑