Det är dags att narkotikapolitiken slutar upp med att vara baserad på en moraliserande föreställning om att knarkare är brottslingar. Och, istället börja ta ansvar för dem, samhällets mest utsatta och undangömda. 

Det hela började i början på 70-talet med den Bejerotska tanken om att narkotikabruk var en farlig epidemi som skulle förgifta det svenska samhället. Alla droger ansågs vara farliga och allt droganvändande ansågs leda till missbruk. De som brukar narkotika ansågs vara en del av en utbredd hotbild mot majoritetssamhället. Mot den svenska kulturen, och mot den svenska välfärdsstaten.

För att skydda samhället mot denna utomstående fiende kom tanken om ett narkotikafritt samhälle att bli det centrala för den svenska drogpolitiken. Där alla former av drogbruk skulle ses som livsfarliga och där missbrukarna själva skulle stämplas som kriminella, som borde straffas och låsas in. För att de, genom deras droganvändande och den tillhörande kulturen, hotade det svenska samhällsbygget.

Denna syn på drogmissbruk och droger genomsyrarar narkotikapolitiken än idag. Trots att denna tes har blivit motbevisad och framhållen som felaktig flertalet gånger, av diverse forskare. Problemet med att hålla fast vid denna förlegade tanke kring drogbruk och missbruk är att den med sin inbyggda hotbild och nollvision resulterar i att de som fastnar i missbruk inte blir hjälpta ur det. Utan de blir istället fall för rättsväsende och polis. Eftersom det är straffbart att ha inneha narkotika, även i blodet.

Detta gör att många med ett destruktivt förhållande till sitt drogbruk dör. De dör för att de inte kan söka vård för sitt missbruk utan att bli stämplade som brottslingar. Istället för att bli omhändertagna av sjukvården likt andra missbrukare. Detta händer alltså i Sverige idag. Allt på grund av det Bejerotska idealet, som inte tycks utrota drogerna utan snarare drogmissbrukarna.

För, om man jämför Sverige med andra Europeiska länder så ligger Sverige på andra plats listan över de länder med flest narkotikarelaterade dödsfall. Medan andra länder som Portugal har betydligt färre dödsfall direkt relaterade till drog(miss)bruk. Detta trots att Sverige är ett av Europas mest välutvecklade länder vad gäller mänskliga rättigheter. Stora delar av FNs konventioner kring mänskliga rättigheter är delar av vår grundläggande lagstiftning och vi tar hand om de svaga, mha den väl utbyggda välfärdsstaten). Ändå så dör dessa utsatta individer, utan något som helst skydd. För att Sverige tillskillnad från (Portugal) inte har avkriminaliserat droger och därmed heller inte ser till så att missbrukarna får den livsviktiga vård de behöver.

Liberalerna är dock inne på en väldigt viktig förflyttning när det kommer till denna problematik. Deras Socialpolitiska arbetsgrupp har tagit fram en rapport kring just detta, med tillhörande förslag till (L)andsmötet. Där de bland annat föreslår att en nollvision mot narkotikarelaterade dödsfall och narkotikarelaterat lidande ska införas. Samt att narkotika användande ska avkriminaliseras. För att beroende ska bekämpas med en fungerande, evidensbaserad vård och politiken ska därför utgå från en skadelindringsprincip. För att folk som missbrukar droger inte är brottslingar utan sjuka. Det är ett fall för sjukvården. 

För att i den socialliberala anda som både Liberalerna, Luf och Liberala studenter vilar på så ingår det att hjälpa de svaga och utsatta till ett drägligt liv. Detta görs med en nollvision mot dödsfall, inte en nollvision mot droger. 

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat