Gång på gång på gång på gång: “Den svenska modellen ska utvecklas inte avvecklas”. Vid varje tillfälle, varje debatt, varje affisch. Löfvens och Socialdemokraternas storslagna slogan följer en vart man än vänder sig, men vad betyder den egentligen?

Den så kallade svenska modellen; ideen om att arbetsmarknaden ska regleras av sina parter. I klartext, fack- och arbetsgivarorganisationer. Samtidigt är tanken att politiker och staten i allmänhet ska hålla sig utanför. Tanken är god. Politiker ska inte styra över enskilda individer, låta marknaden sköta sig själv och låta folk förhandla fram och ingå avtal på eget bevåg. Med andra ord, väldigt liberalt. 

Socialdemokraterna försöker nu så ofta de bara kan påstå att den politik som förs fram från borgerligt håll skulle hota denna svenska modell, främst genom förslag om de tilltänkta ingångsjobben, en särskild anställningstyp som bland annat skulle innebära lägre lön. Så hur kommer det sig egentligen att flera borgerliga företrädare ser detta som en nödvändighet för att framförallt nyanlända ska kunna skaffa sig ett jobb, och varför har “arbetsmarknadens parter” misslyckats så kapitalt med denna uppgift? Och varför är Löfven med sitt parti så rädda för ett sådant här förslag?

Den förmodligen viktigaste parten på den svenska arbetsmarknaden är “Landsorganisationen” (LO), en sammanslutning av flera fackliga organisationer, däribland IF Metall där Löfven själv varit ordförande. LO grundades av det socialdemokratiska partiet och delar även ungdomsförbund, SSU, med dessa. LO är i grunden en intresseorganisation för sina medlemmar och ska förstås företräda deras åsikter och intressen. 

Så vad är det egentligen som ligger i arbetstagarnas intresse? Jo, högre löner och anställningstrygghet. Ett stort hot mot i synnerhet denna anställningstrygghet är den av liberaler så ofta hyllade konkurrensen. Ju färre arbetstagare det finns tillgängliga på marknaden, desto säkrare sitter de som redan är där. LOs medlemmar tjänar alltså på att stänga andra människor ute från arbetsmarknaden. Och eftersom att det är arbetsmarknadens parter som ska bestämma i Sverige, och arbetslösa inte är en del av den arbetsmarknaden, är det knappast konstigt att man gör allt man kan för att hindra folk från att ta sig in. 

Det är inte konstigare än att man förväntar sig att liberala föreningar ska företräda liberala ideer. LO gör, sett utifrån sitt uppdrag och syfte, helt rätt. Problemet är när de ges en i sammanhanget väldigt stor makt. Att Socialdemokraternas politik numera allt tydligare drivs i samma riktning är heller inte särskilt förvånande. Inte heller att strax över 20 procent av LOs medlemmar i första hand sympatiserar med SD. Att företrädare för en sådan här organisation är måna om den “svenska modellen” innebär generellt att de är måna om sitt eget inflytande. Det samma gäller självklart även partiföreträdare som från samma organisation, och därför också organisationens medlemmar, erhåller hundratusentals kronor i bidrag.

Att människor är fria att förhandla och ingå avtal som de vill är uppenbarligen en bra och viktig grund, men systemet är inte perfekt. De redan mest utsatta blir här till de största förlorarna. Samtidigt har de som representerar organisationerna bakom i riksdagen mage att anklaga andra för att sparka nedåt. Det är ovärdigt. Exakt vad det faktiskt innebär att den svenska modellen ska utvecklas och inte avvecklas är mycket oklart, men fint låter det ju iallafall. 

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat