Månad: januari 2018

Letter from the Editor – Karin Pettersson

Det har gått 50 år sedan Radikalt Forum grundades. 1968 är ett årtal som blivit ett begrepp. 

Över hela världen protesterade unga radikala människor; mot Vietnamkriget, mot censur, mot apartheid och traditionalism.

Och även om det pratas om 68-vänstern så är jag övertygad om att det smög omkring liberaler i plakatvimlet. Vi har alltid, hur vänstern än vill måla upp det, stått på de svagas sida. För vad var egentligen studentrevolterna om inte den nya tidens svar på barrikadbarnen från franska revolutionen, 1900-talets Miserables

De var unga. Arga. Radikala. De nöjde sig inte längre med att sitta på första raden och snällt räcka upp handen, bara tala när de fick ordet, synas inte höras. 1990 trycktes en tunn bok i Sverige med titeln Unga Arga Liberaler. I tio essäer skriver privatpersoner, obundna av förbund eller partier, om frågor som gör dem arga i det begynnande 90-talet. Vi hittar Lotta Edholm, Fredrik Malmberg och Karin Pilsäter bland sidorna. Inte de välputsade vuxna personer vi ser idag. Här är det deras kaxigare, salingereska unga jag som träder fram. Och de är förbannade.

Vi pratar sällan om ilska som en drivkraft bakom ungdomsorganisationer och aktivism. Ändå är det så. Organisationerna tar in tonåringar som tuggar fradga av ilska gentemot världsmaktsordningen, patriarkatet, orättvisor i världen. De ges utrymme för sin ilska, möjligheten att förvandla den till något konstruktivt. Och gör det med bravur, tills vinden mojnat inombords och lågorna inte slår lika högt. Då går de vidare, deras ljummare jag blir det vi kallar vuxna, dem vi kallar partister.

Radikalt Forum fyller ett halvt sekel men drivs av samma unga ilska. Vi har en annan frisyr och lyssnar på annan musik, men vi är fast i samma hormonstinna idealism, har samma fasta övertygelse att världen är på väg åt fel håll men att kan vi putta den tillbaka på rätt köl och dra den dit den ska – med ren viljestyrka om inte annat. Vi är samma unga, arga, liberaler.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum 2017-

Vi är överens men jag har rätt och du har fel

Vi är oeniga hela tiden och det är någonting vi för det mesta accepterar. Utan förmåga att acceptera att man ibland tycker helt olika saker skulle livet bli svårt, framför allt inom politiken. När det däremot kan bli klurigt är då man inte är eniga om problemet, men gör sken om att man faktiskt är det. Det aktuella exemplet på detta är hederskultur + Feministiskt Initiativ som inte är en önskvärd blandning. För några veckor sedan skrev Gudrun Schyman, partiledare för Fi att hennes parti har den “hårdaste linjen mot hedersvåldet”. Det märkliga här är att den meningen inte skrevs den första april eftersom de som vet ett uns om hedersproblematiken i Sverige vet att det inte är sant. 

Schyman målar upp en bild av att partiet hon leder skulle vara det med de hårdaste hårdhandskarna och att de står upp för offren i vått och torrt. I själva verket har  Feministiskt Initiativs “kamp” mot hedersförtrycket i åratal bestått av kulturrelativism, tron på att inga andra kulturer är sämre eller bättre än andra. Verkligheten ser annorlunda ut och för att citera Birgitta Ohlsson: “Det finns manliga skitstövlar inom alla kulturer men en del kulturer har större acceptans för manliga skitstövar”. Beröringsskräcken som partiet låtsas inte existerat under åren har inte hjälpt någon som lever i hederskulturens kedjor.

Victoria Kawesa, f.d. partiledare för F! pratade i april 2017 om att grunden till det förtryck som råder i svenska förorter är detsamma som i hela svenska samhället, mäns dominans över kvinnor. Det må vara sant att det är ett problem att män begår brott mot kvinnor i alla samhällsklasser och delar av landet – vilket inte minst höstens #metoo-uppror visade. Däremot är det ovärdigt att nonchalera bort hedersförtrycket på det här sättet när man vill förefalla vara ett seriöst parti. F! vill måla upp en bild av att det här problemet existerar i det svenska majoritetssamhället men det är inte bara befängt, det är också ett svek mot offren.

Lyckligtvis stöter Feministiskt Initiativ på mer och mer motstånd för sin slappa hållning i frågan och problemet är uppe på agendan allt mer frekvent tack vare organisationer som Glöm aldrig Pela och Fadime och Varken Hora eller Kuvad. Det är min förhoppning att varenda kotte mellan Ystad och Haparanda under valrörelsen inser varför kampen mot hedersförtrycket är vår tids viktigaste feministiska fråga, och att röstsedeln i urnan den nionde september reflekterar den vetskapen. Då finns det inget scenario där pappret är rosa.

Marcus Willershausen

Medlem LUF Storstockholm

Skribentfoto: Privat

Staten ska inte bekämpa fake news

Den statliga myndigheten Vinnova har tillsammans med Sveriges Television, NTM, Bonnier, Schibsted Sverige och Sveriges Radio inlett ett samarbete som syftar till att motverka ”fake news”. Det handlar om att skapa en digital plattform som kan ”sålla” i nyheter och upptäcka vad som är fake news och inte. Projektet får hela 13,5 miljoner av Vinnova. Det här är inte något staten borde ägna sig åt. 

Fake news kan innebära två olika saker. Antingen en rent falsk nyhet som är ute efter att dessinformera. Dessa förekommer inte så ofta varken i Sverige eller i USA och har inte så stor påverkan på vanliga människor Det kan också vara en nyhet som med avsikt är vinklad och inte ger hela bilden av en situation, men som de facto inte är falsk. Det är det sistnämnda som mediahusen nu ska anfalla.

Projektet syftar till att ”minska risken för att falska och irrelevanta fakta når publiken”. Nu ska alltså staten tillsammans med de stora mediahusen gå in och bestämma vad som är relevant respektive irrelevant fakta. Samhället vi lever i är komplext och det finns alltid fler än en sida av ett mynt. Därför borde inte staten få bestämma vilka nyheter som är vinklade eller inte, det är upp till nyhetskonsumenten. Det är aldrig ett bra tecken att staten och medier börjar samarbeta, de ska vara högst oberoende av varandra. 

SVT:s förtroendesiffror sjönk i år till 60 % av Sveriges befolkning  Istället för att få någon sorts panik och börja bekämpa fake news borde de lägga sina resurser på att öka sin kvalitativa journalistik så att de kan vinna tillbaka förtroendet. Och att staten väljer att finansiera ett sådant projekt är för mig oförståeligt, de borde helt och hållet hålla sig utanför den journalistiska sfären. Tycker man att fake news är ett stort problem borde man istället lägga ännu större vikt vid källkritik och nyhetsvärdering i skolan så att människor kan få verktygen att bilda sig sin egna uppfattning, utan statens påverkan.

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

Vad gör vi när folk tycker fel saker?

Helt ärligt, vad gör vi då?

Ni vet vad jag pratar om.

Klassrumsdiskussioner som blir politiska på samhällslektionen. Och två rader framför dig eller på platsen bredvid dig kläcker någon ur sig något som får dig att vridas åt inombords. Är du seriös? Vad sa du? Du kanske vill skrika.

Samma sak på nyheterna på kvällen. S vill inte utesluta att använda militär i Malmö. Opinionsmätningarna visar att Liberalerna går mot ett tufft val där vi balanserar på 4%-spärren. Om människor bara kunde tänka lite, viskar hjärnan. Om de bara kunde tänka lite mer som jag gör. Vad fint det skulle vara.

Det är svårt att erkänna att de tankarna finns hos en liberal. Alla ska få tycka vad de vill! Jag må avsky dina åsikter men jag skulle dö…

Det är jobbigt att vara liberal. Precis som det är jobbigt att försöka få en trött ridskolehäst att gå fint.

För att förtydliga;

I ridsport talar man om att hästen ska “gå i form”. Det innebär att den böjer på halsen, trampar in bakfötterna inunder sig och bär ryttaren bättre med ryggmuskulaturen. När hästen böjer halsen rätt blir nosryggen – framsidan av huvudet – lodrätt mot marken. Det finns mängder av inspänningstyglar som drar hästens hals rätt, och ger en känsla av att hästen går i form. Det är ett bra redskap för nybörjare, men problemet är att det är falsk trygghet. Hästen går inte i form för att du som ryttare är skicklig, utan för att olika läderband gör allt annat för svårt.

Så när vi drömmer om en opinionsmätning där L får 18%, så måste vi komma ihåg att det viktiga inte är att det verkar som att fler är liberaler, utan att fler faktiskt blir det.

För du kan leda sossen till friskolan, men du kan inte tvinga den att dricka. Om du istället kämpar på, finslipar dina argument – lossar knäna och sänker dig i sadeln – tålmodigt tar debatt efter debatt – leder med tygeln, driver framåt med skänklarna – inte låser dig i din frustration utan ler och drämmer till med siffror och statistik – tittar vart du ska och leder med blicken – så kanske kanske det där halva tonnet flyktinstinkt litar på dig, och följer dig. Det finns en anledning till att vi pratar om en ryttare och dess häst som ett “ekipage”. Det handlar inte om en överordnad och en underordnad. Ni är ett team, ett team som präglas av tillit.

Så, när sossarna, eller SD, eller KDU, eller föralldel din vänstervinklade samhällslärare, säger något dumt nästa gång. ta ett djupt andetag.

Bak med axlarna. Upp med hakan. Driv framåt.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑