Månad: februari 2018

REPLIK: Nej tack till ett nytt mansideal

I ett debattinlägg om könsroller skriver Erika Apéll att det långsiktiga målet bör vara att dessa ska elimineras helt. Inlägget innehåller flera vettiga slutsatser, och jag håller med om att män och kvinnor givetvis bör dömas efter samma etiska måttstock. Däremot är det tveksamt om könsnormer i någon form någonsin kommer att försvinna helt. Detta utgör därför en kritik av den radikala varianten av likhetsfeminismen.

I inlägget kritiserar Apéll flera debattörers försök att koppla ihop #metoo till mansrollen och tanken att en “reformerad” mansroll skulle vara lösningen på trakasserierna. Jag delar den kritiken. Jag anser visserligen att det finns aspekter av mansrollen som bör förändras. Det är också möjligt att acceptansen för denna typ av handlingar skulle minska om bättre värderingar var starkare. Däremot tycker jag inte att de flesta förövarna kan skylla sina handlingar på “dåliga värderingar”. De flesta vet redan att vad de gör är fel. En icke obetydlig mängd personer (främst män) är psykopater – de kan känna till samhällets normer men är likgiltiga inför dem. Detta är i stort sett obotbart, beteendet kan i vissa fall regleras men inte inställningen till normer och värderingar. Vidare står ofta ett fåtal brottslingar för en förhållandevis stor andel av brotten. Trots att den gruppen är relativt liten bär den alltså sannolikt upp en stor del av brottsstatistiken.

Det innebär inte att alla som begår brott är psykopater. Jag tror också att metoder för att förbättra mäns förmåga att acceptera sina känslor – och hantera dem (alla känslor är inte positiva) – kan leda till lyckligare och mer harmoniska personer, och förhoppningsvis att fler beter sig bättre.

Jag anser även att de flesta nog skulle gynnas av att könsroller frikopplas från de allra flesta samhällsområden – att arbetsmarknaden, politiken och förmodligen även familjen blir i största möjliga mån “meritokratisk”, att personliga preferenser och egenskaper får styra snarare än föreställningar om könet. Jag menar även att acceptansen för variationer av “könsroller”, och avvikande från dem, bör vara total.

Dock är jag skeptisk till att könsnormer i sig någonsin kommer att försvinna helt. Det är en insikt som vuxit fram under lång tid, och jag skulle inte bli ledsen om jag hade fel – det är mer en åsikt om hur det är än hur det bör vara. Men det baseras på några enkla antaganden.

Kön är biologiskt sett en mer avgörande egenskap än ögonfärg. Det handlar förstås inte bara om själva “könet”, utan om XX-kromosomer och XY-kromosomer. Det finns grundläggande genetiska skillnader mellan män och kvinnor, som innebär att män överlag har avsevärt högre halter testosteron. Det är den främsta förklaringen bl.a. till att män tenderar att vara fysiskt starkare samt ha djupare röst.

Skillnaderna ligger dock inte enbart i yttre attribut. Testosteron är t.ex. nära kopplat till aggressivitet. Effekterna kan extrapoleras om man betänker anabola steroider (syntetiska derivat av testosteron) – de gör att kvinnor antar en mer typiskt manlig fysik och kan få rösten att djupna. Män som tar steroider får allvarliga och talande sidoeffekter, som extrem muskelmassa och kraftigt ökad aggressivitet (samt andra dominansbeteenden). “Normala” testosteronhalter ger förstås inte så överdrivna effekter, men det finns ändå en klar skillnad mellan de nivåer som de flesta kvinnor har och de nivåer som de flesta män befinner sig inom.

Detta utgör även en direkt fysisk förklaring till systematiska skillnader mellan män och kvinnor gällande vissa typer av brott, som krogvåld. Jag menar att det inte är en ursäkt för våld eller dåligt beteende. Människor har även en frontallob, vi är “förnuftiga djur” som kan reglera våra beteenden och impulser, och klarar vi inte det ska det få konsekvenser. Men det är fortfarande en förklaring av en systematisk skillnad – överlag finns delvis olika, biologiskt betingade impulser.

Det här är inget skäl till att lära alla flickor att de måste älska prinsessklänningar eller till att träna MMA med alla 8-åriga pojkar. Jag anser fortfarande att vi bör uppfostra barn så neutralt som möjligt. Att de får ägna sig åt sina egna, individuella intressen och utvecklas “fritt” i så stor utsträckning som möjligt utan begränsande förutbestämda mallar är idealet.

Däremot bör vi inte bli förvånade om fler 14-åriga pojkar än flickor kommer att dras till mer “fysiskt aggressiva lekar”, även helt utan påverkan av samhällsnormer. Det är förstås svårt att bevisa eftersom ingen växer upp i ett vakuum, men jag menar att de sannolikt skulle göra så även uppvuxna i ett laboratorieexperiment.. Deras hormoner säger nämligen åt dem att göra det, och ger dem överlag bättre förutsättningar att lyckas. Det är möjligt att det skulle minska om vi skulle bli av med (påtvingande) könsnormer. Det verkar däremot osannolikt att skillnaden skulle elimineras helt.

Att det är så har som sagt inte nödvändigtvis så stor påverkan på mannens och kvinnans roll i samhället. Att dessa skillnader ledde till väldigt olika roller i förhistoriska samhällen är logiskt – om resurserna är extremt knappa och den dagliga överlevnaden kan hänga på en lyckad jakt så finns ofta direkt darwinistiska skäl till en könsbaserad arbetsfördelning.

Dessa skillnader är i princip ovidkommande för dagens samhälle och arbetsmarknad. Jag menar att det även varit så längre än kvinnor och män varit (relativt mot tidigare) politiskt jämställda. Att skillnaden bestått så länge har nog berott mer på just normer, och att män generellt behärskat större våldsmedel och därmed innehaft större maktpositioner. Meritokrati och individualism är betydligt bättre grundstenar för samhället än könsroller.

I den privata sfären tror jag dock inte att könsrollerna försvinner helt så lätt. Det beror just på de underliggande biologiska skillnaderna, som även påverkar beteendet. Det är inte heller särskilt konstigt när man ser på kön inom andra djurarter – könsroller skiftar enormt mellan djurarter, men är oftast väldigt likartade inom en och samma djurart. Med de olika hormonförändringar som påverkar alla individer i tonåren verkar det helt enkelt väldigt sannolikt att detta kommer att prägla uppväxten i viss mån. Det verkar därför även troligt att någon form av könsroll kommer att finnas kvar. Då menar jag att det är bättre om den är laddad med positiva värderingar än negativa. Som enkelt exempel kan det vara jättebra att ägna sig åt kampsport och/eller sträva efter fysiska prestationer för den som har fysisk överskottsenergi (vilket förstås inte gäller “alla män”), mindre bra att mucka gräl med folk på stan för att “bevisa sin manlighet”. Men det är svårt att helt undertrycka en biologiskt betingad drift till fysiskt utåtagerande.

Jag tror därför att normerna behöver få en mer pluralistisk karaktär. Alla kommer inte att uppfylla de traditionella manliga normerna, och det finns inget fel med det. Det vore mer fördelaktigt om mansrollen snarare handlade om “det är så här det ofta är för män, om det är så för dig så är det bra att hantera det så här”, snarare än “du ska växa upp och bli ‘manlig’ oavsett hur du känner själv att du är”. Det är möjligt att fler män kommer klara testerna för att bli jägarsoldater – det betyder inte att man skulle neka eller avråda kvinnor från den banan för att de är kvinnor. Vissa föds biologiskt med XY-kromosomer, men identifierar sig inte som män, och det är också okej. Det finns ingen mening med att samhället ska försöka tvinga mallar på individer som inte passar in i dem. Däremot kommer en del män att växa upp och skapa sig likartade mallar i vissa avseenden, och då är det bättre att försöka utforma de mallar som existerar på ett konstruktivt sätt (och undvika att de fylls med saker som att män inte ska gråta eller visa känslomässig närhet till manliga vänner).

Könsrollerna kan göras betydligt mer öppna, omfatta betydligt färre delar av livet och göras mycket mindre “normativt bindande” och därmed mer öppna för personer som avviker från dem. Däremot tror jag att könsroller i någon mån kommer att finnas kvar så länge det finns såpass betydelsefulla biologiska skillnader som det gör. Och dessa brukar inte förändras supersnabbt. 

Oscar Matti

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

Skribentfoto: Privat

Nej tack till ett nytt mansideal

Människan definieras av otaliga biologiska faktorer. Majoriteten av dem ges ingen större vikt när vi pratar om sociala samspel och beteenden. Däremot är uppdelningen mellan, och generaliseringen av, män och kvinnor så allmänt accepterad att det är intressant hur lite det reflekteras över den.

Det vore absurt att låta ögonfärg utgöra merparten av en identitet eller förklara mänskliga beteenden som i själva verket är orelaterade till det. Men just det sker med det biologiska könet. Genom att intala människor att deras beteende härstammar därifrån och att det är både positivt och ursäktande att agera i enlighet med könsrollerna, kommer de givetvis anamma beteendet. De kommer sträva efter att uppfylla just sin roll. Vi vet att vissa biologiska könsskillnader existerar, men det är fixeringen vid deras psykologiska och sociala utfall som skapat förväntningarna, idealen och normerna.

Samhället har alltid präglats av särskilda och kompletterande könsideal. Kvinnan: passiv, objekt, känslosam. Mannen: aktiv, subjekt, rationell. Men uppdelningen ser inte alltid ut så, för vilka egenskaper som förknippas med vilket kön varierar mellan tid och plats. Till exempel har kvinnans sexualitet förklarats som både obefintlig och otämjd, men alltid som motpol till den rådande synen på mannens sexualitet. Könsrollerna måste existera i förhållande till varandra och bygga på kompletterande skillnader, annars saknar de syfte.

Mäns sexuella våld mot kvinnor är ett enormt samhällsproblem. I diskussionen om mansrollen som följt #Metoo-upproret menar många debattörer att en förändring av den rådande mansrollen är nödvändig. Det är en alldeles för enkel, trygg och kortsiktig lösning. Eftersom könet utgör den stora identifikationsfaktorn är det givetvis lättast att ändra någons beteende genom att förmedla det via det redan inlärda sättet att agera, det vill säga enligt mansrollen. Således utnyttjas den starka drivkraften att som man vilja vara manlig. Istället för att anropa allmänt vett och mänskligt sunda värderingar daltas det med männen genom att de får nya ”manliga” ideal att förhålla sig till. Det är att skona dem från känslan av omanlighet.

Min feminism slutar inte där. Den slutar inte vid ett samhälle med män som är ”medvetna, mjuka och stolta över att vara män” och kvinnor som ”är hårda, säger ifrån och känner sin urkvinnliga styrka”. Jag vill ha ett samhälle där människor tillåts ha alla dessa egenskaper, oavsett vilket kön de råkades födas som. Därför är den långsiktiga lösningen på mäns sexuella trakasserier att successivt sudda ut, successivt minska värdet av, könsrollerna. Det är vad alla likhetsfeminister någonsin velat. Alla människor borde värderas med samma måttstock.

Det stämmer att män ofta har svårt att sätta ord på känslor, undertrycker sina mjuka sidor och tar ut färre föräldradagar. Liksom de flesta andra feminister menar jag att det inte är biologiskt betingat utan hör ihop med den mansroll som anses så viktig uppfylla. Många män hade mått bättre om de vore fria från idealen och skulle närma sig sina sanna jag om de talade om känslor och tog ut fler föräldradagar. Killmiddagar och intimitetsövningar för män är därför inga dåliga förslag. Men i debatten om mansrollen får vi aldrig sluta understryka den slutgiltiga idén: eliminering av själva könsrollerna.

Var medvetna om att uppmaningar om vad kvinnor eller män bör göra som kollektiv, även i det goda syftet att luckra upp könsnormer, också är att dela upp människor efter kön. Uppmana människor att utmana sina tillskrivna könsroller för deras egna skull, för att ge dem chansen att upptäcka egenskaper de tidigare förbisett. Förneka inte att några flickor, liksom pojkar, naturligt kommer intressera sig för dockor och några pojkar, liksom flickor, för bilar. Man ska inte ta lättvindigt på att diskutera män och kvinnor som kollektiv. Målet är att ge varje människa chans att nå sin fulla potential.

Under historiens gång har könsrollerna förändrats, men framförallt har deras territorier vidgats och krupit närmare varandra. Vår könstillhörighet begränsar inte vår frihet eller våra livschanser i lika stor utsträckning idag. Alla får studera på universitet, båda vårdnadshavarna får nyttja föräldraförsäkringen och alla blir myndiga vid 18 års ålder. Mans- och kvinnorollen överlappar mer idag, de närmar sig successivt varandra och tillslut möts de. Då försvinner deras funktion. Det ska vi vara öppna med, och stolta över.

Det är inte bara dagens mansroll, utan själva existensen av en sådan, som är problemet. Ingen blir fri från begränsade könsnormer om vi hela tiden skapar nya. Vi måste våga gå längre än så. Ett nytt mansideal är det sista vi behöver.

Erika Apéll

Distriktsstyrelseledamot LUF Storstockholm

Skribentbild: Caroline Rhawi

Mer jämnställdhet åt studenterna!

”Det här är egentligen något för dem som pluggar genusvetenskap på Södertörn…”

Det var en av många kommentarer som jag fick höra under ett seminarium om minoriteter och likabehandling. Inför det här seminariet hade en fått skriva en uppsats där en reflekterade kring vilka fördelar det fanns med att till exempel vara en. En del av den här uppsatsen hade dessutom bestått av reflekterande över varför det var svårt att uppnå likabehandling. Under mitt seminarium blev det tydligt att uppgiften inte var uppskattad. Den största kritiken mot den var att det var ett onödigt moment för en civilingenjörsutbildning och att den var vinklad. Anledningen till att en del såg uppgiften som vinklad var att en uppmanades till att diskutera fördelarna med att exempelvis vara man. Kan tillägga att alla förutom två i min seminariegrupp identifierade sig som män.

Det här seminariet ger ett ganska tydligt svar på varför det är svårt att uppnå likabehandling. Om människor inte kan ta en uppgift där jämställdhetsproblem lyfts upp seriöst är det inte konstigt att samhället ser ut som det gör idag. Personligen uppskattade jag uppgiften mycket och tyckte det var  bra av universitetet att lyfta det här perspektivet. Jag tycker dessutom att det är särskilt viktigt att lyfta det på utbildningar som min – där majoriteten av studenterna är män. Dessutom är majoriteten av de som jobbar i min framtida bransch män. Det är viktigt att kunna tänka från andras perspektiv och att bli medveten om den särbehandling som existerar. Materialet en fick läsa igenom inför seminariet innehöll en berättelse om hur en kvinna ansåg att hon inte blev tagen lika seriöst som männen på hennes arbetsplats. Hon ansåg inte att det berodde på att männen aktivt valde att behandla henne annorlunda utan snarare att de gjorde det omedvetet. Det hade varit intressant att diskutera. Men istället hamnade seminariets fokus på att klaga på uppgiftens relevans och vinkling.

Jag kan självklart vara självkritisk nu i efterhand och anse att jag borde ha tagit upp det jag skriver om nu på plats istället för i en artikel. Men ibland får en välja sina strider. Dessutom var det inte lätt som en av två tjejer att våga sträcka på sig och säga emot. Vilket i sig är talande för hur vårt samhälle ser ut.  

De tankar som diskuteras under seminariet är knappast unika för de deltagarna. Trots att Sverige har kommit långt i sitt jämställdhetsarbete finns det mycket kvar att jobba på. Det handlar framförallt om de vardagliga företeelserna. Som att män är mer benägna och tillåtna att ta plats. Som att en i många fall inte blir tagen lika seriöst som kvinna. Som att kvinnor får lägre lön än män. Bara för att nämna några exempel.

Det här är problem som är svåra att bemöta. Som liberal tycker jag inte att staten ska gå in och lagstifta och detaljstyra. Det skulle kanske göra att det ser mer jämställt ut på ytan men det skulle inte förändra individers åsikter och omedvetna handlingar. 

Nä. Det en bör gör är precis det som hände på min utbildning. Fast kanske bättre utformat. Kanske att det skulle diskuteras lite på varje seminarium istället för att bara ha ett seminarium om det på tre år. Det behövs att en diskuterar och belyser de problem som finns på ett seriöst sätt. Ju mer det diskuteras, desto större chans är det att folk reflekterar över sitt egna beteende. Om en kan ändra beteende på individnivå kommer vi  till slut även att kunna ändra på samhället. Det är en process som tar tid, men som i slutändan kommer vara värd besväret. För jämställdhet och likabehandling är något som alla borde vilja uppnå, inte bara de som pluggar genusstudier på Södertörn. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

Radikalt Forum söker redaktion för 2018!

Gillar du att skriva? Vill du testa att skriva om något du faktiskt tycker, och kommentera debatten? Då är Radikalt Forum något för dig! Som LUF Storstockholms medlemstidning har Radikalt Forum i ett halvt sekel varit startpunkten för flera av LUF – och Sveriges – bästa skribenter. Nu är det din tur!

Skribent

Alla medlemmar i LUF Storstockholm uppmuntras  att söka till skribenter – det spelar ingen roll om du skrivit varje dag eller aldrig någonsin.. Det viktigaste är att du tycker det är kul att skriva (och klarar av att hålla deadlines). Du förväntas skriva en artikel ungefär var femte vecka, men det går alltid att skriva mer!

Publicist

Platsen som publicist är ny för verksamhetsåret 2018. Tanken är att Publicisten ska avlasta Chefredaktören genom att ha den huvudsakliga ansvaret för Radikalt Forum i sociala medier och spridning av texterna. Eftersom platsen är ny finns det många möjligheter för eget engagemang. Det är ett stort plus om du som söker har förkunskaper kring medier och PR, men det är inget krav.

Redaktör

Redaktören för Radikalt Forum har ansvar för att planera materialet till bloggen, hjälpa skribenterna vid behov, se till att det publiceras tillräckligt mycket, korrläsa texter samt publicera de texter som skrivs. Redaktören kommer också ha kontakt med distriktsstyrelsen och får också gärna skriva egna artiklar på RF, så har det fungerat tidigare. Vi ser gärna att du som söker till redaktör för RF har någon typ av skrivbakgrund, tex att du skrivit flertalet artiklar tidigare, och att du har egna idéer för att utveckla Radikalt Forum!

Ansökan: Skribent – skicka in ett skrivprov (det kan tex vara en artikel eller ett debatterande/diskuterande skolarbete du skrivit) på max 1 A4, ett kort svar på varför du är liberal (max 100 ord). Chefredaktör eller Publicist – skriv max 1 A4 om  varför du passar för uppgiften, och vad du skulle göra med positionen om den tillfaller dig. Alla ansökningar ska innehålla kontaktuppgifter i form av mejl och telefonnummer.  Ansökan skickas till stockholm@romb.luf.se och ska vara inne senast tjugonde februari.

Frågor om uppdraget eller om ansökningen? Hör av dig till nuvarande redaktör Karin Pettersson på twitter (KarinElsaMaria) eller mejl (karin.pettersson@radikaltforum.se)!

Det är synd om globalismen

Jättesynd faktiskt. Missförstådd och attackerad från många olika håll. Anklagad för att vara orsaken bakom allt från terrorism och skövling av skog till att ligga bakom extrem fattigdom i världen, som dessutom ändå snart ska gå under. Nej, det är synd om globalismen, och, med förbehåll för att låta allt för självömkande, synd om oss trofasta anhängare och stolta försvarare av denna eländets drivkraft.

Men ändå så gör vi just det, försvarar globalismen. Vi gör det för vi tror oss veta bättre. Eländet i världen ökar ju inte alls, utan tvärtom -för den som tvivlar eller vill stärka sin övertygelse så finns alltid exempelvis de fantastiska Gapminder och Our World in Data.

Samtidigt får vi inte glömma bort just vad det är som gör globalismen så viktig utöver det rent objektivt mätbara. Globalismen är en oerhört viktig idé därför att den bryter med en väldigt väldigt gammal tanketradition. Nämligen den om att människor är uppdelade i och tillhör länder. Själva grundidén om nationalstater upplöses och deras existensberättigande ifrågasätts genom att man ser människan som ett globalt väsen. Den här principen är viktig i sig och förtjänar att försvaras och talas mer om. Vi liberaler är ofta väldigt bra på att förklara de praktiska fördelarna med en idé, men ofta betydligt sämre på att kommunicera värdet av ideerna och principerna i sig.

När man väljer att fokusera på det rent materiella så finns det en risk att man börjar betrakta både principer och människor som ett medel snarare än ett mål. Det är dessvärre samma tanke som ligger till grund för protektionismen och isolationismen. Människorna i ett land betraktas som en ekonomisk variabel under styrning av den staten. Det här legitimerar sådant som tullar, som annars kan betraktas som en skatt på att födas och leva i ett visst land, och många begränsningar av olika fri- och rättigheter som exempelvis fackbildning. Men det är just det här tänkandet man måste våga göra avsteg ifrån. Ingen människa är till för att gynna ett visst land, och i synnerhet inte när denne inte ens kunnat välja det här landet själv. Synen på människor som ekonomisk variabel eller produktionsmedel är farlig och hindrar liberal utveckling.

Att jag genom den hittills uppnådda globaliseringen kan läsa en bok skriven av en sydkorean, lyssna på musik av en kanadensare, äta mat från indien och titta på en tavla från Sydafrika är allting helt fantastiskt. Men, det är inte fantastisk därför att dessa “varor” kommer från de här specifika länderna eller är ur mitt perspektiv att betrakta som “exotiska”, utan därför att de kommer från människor som i grund och botten är precis som jag själv och som har skapat något bra och helt enkelt råkar vara födda på en annan bit av vår lilla blå planet.

Att frigöra människans identitet från staten är ett viktigt steg mot en allt ljusare framtid. Vi går från att alla ha varit, ofta motvilligt, instängda i varsitt hus till att vi snart kanske kommer leva under ett och samma tak. Vägen dit är dock varken enkel eller rak och motståndet är stort. Men vägen mot framtiden och vägen till frihet har aldrig varit enkel. Därför är jag så glad över att vi kan stå enade när de rödbruna vindarna blåser allt hårdare.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

EU:s Snusförbud Hjälper Inte Någon

1992 förbjöd Europeiska Unionen all användning av munsnus, i alla EU-Länder. Förutom Sverige.

Vi i Sverige har snusat sedan 1822. Varför? För att vi får göra det, och för att vissa tycker att det är gott. Rökning är inte förbjudet inom den Europeiska Unionen, trots att rökning farligare och lättare orsakar cancer. Snus innehåller också nikotin, men snus är absolut inte farligare än cigaretter. Enligt “Smoke Free Partnership” så dör ungefär 79.000 av rökning, varav 19.000 av de människorna dör från passiv rökning varje år i den Europeiska Unionen. Detta antal skulle kunna minska drastiskt ifall folk valde snus som alternativ till rökning.

De enda lagarna som omfattar rökning av cigaretter är hur mycket du får ta med dig när du reser in i ett EU-land, och hur reklamen ska se ut på paketet, skatten på cigaretterna,  de företag som tillverkar cigaretter måste meddela till Europeiska Unionen vad som finns i cigaretten, åldersgräns är också ganska självklart. Detta är ju mycket smart, men EU har inte förbjudit försäljning av cigaretter, utan låter butiker och kiosker sälja varan i stora mängder utan att någon säger till.

Grejen är den, när snus förbjöds så nämns det att “På grund av rädsla för att den nya tobaksprodukten sprider sig över hela Europa och dess aggressiva marknadsföringstaktik mot ungdomar, krävde Europaparlamentet ett totalt EU-förbud mot försäljning av oral tobak i september 1987.” Detta var alltså ett argument för att avbryta försäljning av snus.

Snus är inte lika farligt som cigaretter, och är ett bra sätt för att hjälpa människor att sluta röka. EU, snälla legalisera snus i den Europeiska Unionen.

Alexander Lundholm

Medlem LUF Storstockholm

Skribentfoto: Privat

Ingen ska behöva dö för att vi inte försöker!

Människan kan inte leva för evigt, det är något som är vida känt. Förr eller senare kommer du att drabbas av en sjukdom eller så kommer åldern ikapp dig och kroppen lägga av efter många år av slitage och funktion. Även om vi inte kan leva för evigt har medellivslängden ökat markant de senaste 100 åren. Det finns många anledningar till varför, men en av de främsta anledningarna är den självklara att sjukvården har blivit avsevärt mycket bättre än den var jämfört med förr. Man lyckas helt enkelt att rädda fler och fler liv.

Organtransplantation räddar liv. Att efter sin död, om det är möjligt, donera sina organ till någon som behöver dem är något som vi svenskar generellt är positivt inställda till. Faktum är att i en statlig utredning som presenterades den 30 september 2015 var ungefär 85 % av den svenska befolkningen positivt inställda till att donera. Denna siffra är den högsta i hela Europa och gör oss till ett av de länder i världen som har den positivaste inställningen till organdonation.

Trots detta doneras det inte alls många organ i Sverige. Ett sätt att mäta siffran är hur många donationer som genomförs varje år per 1 miljon invånare. Sverige har länge legat på ungefär 15 donationer per 1 miljon invånare men har de senaste åren höjt sig till cirka 17 stycken. Det säger kanske inte särskilt mycket för den som inte är insatt men för att sätta det i perspektiv är Norges organdonations siffra drygt 22 per miljon invånare. Bäst i världen är däremot Spanien som har en total på 36 donationer per 1 miljon invånare.
Under tredje kvartalet av 2017 fanns ett behov av 800 organdonationer i Sverige. Endast 139 avlidna människor och 80 levande donatorer har donerat sina organ under det nämnda kvartalet. Under den tiden har 27 människor hunnit dö. De dog i väntan på en donator, i väntan på en transplantation.

För den som vill donera i livet går det att donera förslagsvis stamceller. En donation av stamceller ges ofta till patienter med blodcancer, leukemi, eller svår blodbrist. Stamcellerna man vill åt är de blodbildande cellerna och för att donera detta kontaktar man Tobiasregistret som är ett nationellt register som tillhandahåller alla donatorer av stamceller.
Du blir inte per automatik stamcellsgivare för att du är blodgivare utan blodbanken och stamcellsbanken är två skilda verksamheter. Idag är det stor brist på 18-35 åringar hos Tobiasregistret vilket är ett enormt problem då registret inte får bli föråldrat och dö ut. I och med att många som registrerat sig är äldre och kanske går ur tiden behöver just 18-35 åringar prioriteras. Tobiasregistret är inte en vinstdrivande organisation och därför kostar det dem mycket pengar att registrera medlemmar och givare i sin databas. Med begränsad budget kommer också nedskärningar i givarregistret.

Att vara stamcellsgivare ersätts du inte för, om du matchar med någon och väljer att ge stamceller. Dock ersätts dina resekostnader och utebliven inkomst som tack för att du räddar liv.

“Att donera kostar pengar” är någonting som man ibland hör när man diskuterar denna frågan. Det stämmer, men patienterna som inte får en donation kostar ännu mer pengar. De donationer som främst genomförs i Sverige är njurar till njursjuka patienter. En njursjuk patient får ofta dialys för att överleva. Dialyser kostar ca 500 000 – 600 000 kronor per år. Dessutom har den njursjuke ofta ingen arbetsinkomst då det i de flesta fall är svårt för denne att arbeta med sin sjukdom. En njurtransplantation är absolut dyr, men det är en engångskostnad på 300 000 kronor, inkluderat det första årets eftervård. Därefter minskar årskostnaden på kontroller och liknande drastiskt. Mottagaren av njuren kan dessutom gå tillbaka och jobba och på så sätt minskas utgifterna ännu mer. Totalt sparar man 2 -3 miljoner kronor på att transplantera njurar istället för att behandla patienter med dialys endast i vårdkostnader.

Förutom det faktum att många inte skriver upp sig som organdonatorer finns också en problematik med missuppfattningen gällande antagandet att du inte kan donera dina organ om du är för gammal, om du levt på ett visst sätt eller haft en sjukdom. Detta är inte sant. Det som spelar in är i vilken kondition dina organ är i. Så länge de är välfungerande och kompatibla till en annan människa är de transplanterbara. För den vars organ är i för dålig kondition är det ofta möjligt att istället transplantera och donera vävnader. Till exempel genomförs 600 hornhinnetransplantationer per år som förbättrar livskvalitén hos mottagaren avsevärt. Det finns även en myt att läkare låter en patient dö för att kunna använda organet till att rädda en annan patient. Det stämmer givetvis inte heller, faktum är att läkare inte ens vet om patienten är med i organdonationsregistret innan döden.

Vi föreslår att vi i Sverige ska ändra vårt system när det gäller organdonationer. Från ett så kallat “Ja-register” som vi har idag till ett “Nej-register”. Alltså istället för att man ska behöva anmäla sig till organdonationsregistret som det är idag vill vi att man ska bli automatiskt inskriven från det att man fyller 18 år. Detta eftersom vi i Sverige har en så stor majoritet som är positivt inställda till att donera efter sin död men trots det är inte i närheten av det antalet inskrivna i registret.

Givetvis ska det inte vara ett tvång att donera sina organ. Vi föreslår därför att det ska skickas ut ett informationsbrev till alla som fyller 18. I det brevet ska det tydligt stå hur man skriver upp sig i ett så kallat “Nej-register”. Men det är inte det enda vi vill ska finnas i brevet. Om man är under 18 anser vi att man med vårdnadshavandrs godkännande ska kunna skriva under att man vill donera, men att det är först vid myndighetsålder man automatiskt skrivs in.
Vi föreslår att det även ska finnas ett informationsblad om Tobiasregistret och information om hur man går med där. På detta sätt är vi övertygade om att även stamcellsdonationer kommer att öka och således rädda liv.

Detta är ett väldigt billigt förslag med tanke på att det räddar liv. Ett informationsbrev kostar enligt den statistiska centralbyrån cirka 5-6 kronor per brev. År 2016 föddes ca 117 000 barn. Om varje brev kostar 6 kronor så blir kostnaden ungefär 700 000 kronor och om vi adderar lite administrativa kostnader kan vi räkna på att kostnaden blir strax under en miljon per år. Pengar som man snabbt tjänar in på omkostnader kring en persons sjukdom. En miljon kronor motsvarar endast två patienters dialyskostnad under ett år. Och då är inte det mänskliga lidandet inräknat utan endast kostnad för dialys och sjukvård . Detta blir med andra ord en smart investering för Sverige som land samtidigt som man räddar liv. En så kallad win-winsituation.

Vi är övertygade om att vårt förslag i längden kommer att rädda liv och göra Sverige till ett bättre välfärdsland. Fram tills det att vårt förslag kommer upp på bordet där det verkligen räknas, i riksdagen, så kan du som läser detta göra skillnad. Anmäl dig till Tobiasregistret och Organdonationsregistret. Tala med släkt och vänner och fråga dem hur de ställer sig till det. Sprid informationen och hjälp till att rädda liv!

 

 

 

 

 

 

 

Hannes Sjöberg

Distriktsstyrelseledamot LUF Halland

Skribentfoto: Hannes Sjöberg

Olivia Angermayr

Ordförande LUF Örebro Kommun

Skribentfoto:  Julia Elneborg

Varför samtyckesformulering är viktig!

Regeringen är i startgroparna för att lägga fram ett förslag till en samtyckeslagstiftning som ska ersätta nuvarande sexualbrottslag. Förslaget har, i sin nuvarande formulering, fått kritik av lagrådet då de menar att lagförslaget i sig inte skulle leda till fler fällande domar än nuvarande lagstiftning. Det är rimligt att följa lagrådets synpunkter i frågan och omvärdera hur lagtexten rent explicit bör vara formulerad. Men i sak är denna omformulering en viktig förändring. För att, trots att vägen till att få fler fällande domar är tillägg såsom oaktsamhetsrekvisit och tvångsrekvisit där uppsåt och vårdslöshet även blir delar av bedömningen, så är samtyckesformuleringen en nödvändig förändring i sig.

Eftersom samtyckesformuleringen i sig markerar att för att ha sex behövs det finnas samtycke, om det inte finns samtycke under den sexuella akten är det ett sexuellt övergrepp. Så fort någon inkräktar på den kroppsliga integriteten och övertramp sker är det inte längre sex, utan övergrepp. För att det är när hänsyn till en annan persons rätt att bestämma över sin egen kropp, det vill säga; sin kroppsliga integritet, inte tas som sexakten övergår i ett sexuellt övergrepp.

Rent intuitivt förstår de flesta att det är såhär det ser ut, och att sex inte ska genomföras utan samtycke. De vet med sig att om man försöker ha sex med någon som uppvisar passivitet bör man sluta, stanna upp och undra hur situationen känns. Inte chansa på att frånvaron av nej implicit betyder ja. För det gör det inte. Så länge att ja inte artikulerats, explicit eller implicit så finns det inget samtycke och då är det heller ingen okej sexuell situation. Utan en tvångssituation där du har orsakat någon annans kroppsliga ofrihet.

Trots denna utbredda självklarhet verkar det tyvärr inte som att denna uppfattning är speciellt väl cementerad inom statsapparaten. Där de som blivit utsatta för övergrepp gång på gång misstänkliggörs, ifrågasätts och blir direkt illa behandlade av berörda myndighetsutövare. Eftersom den förlegade bilden av att sexuella övergrepp enbart sker ifall offret visar upp aktivt motstånd eller när förövaren är våldsam tycks prägla både poliskåren och domstolsväsendet. Vilket i sig visar på en enorm kunskapsbrist kring sexualbrottsmål bland berörd personal.

En kunskapsbrist som ofta också orsakar både bristfälliga förundersökningar och förarbeten, samt domstolsförfaranden. Där offer inte får en objektivt rättvis bedömning på grund av att de inte blir tagna på allvar samt blir misstänkliggjorda och ständigt ifrågasatta. Där berörd personal inte inhämtar tillräckligt med bevis eller insikter om händelseförloppet eftersom de inte tar situationen på allvar. För att våldtäkten inte ser ut som den stereotypa bilden – där offret blir våldsamt och i affekt skriker, gör motstånd och klargör sitt nej tydligt. Utan istället handlar om situationer där offret reagerar med stelhet, passivitet och tvetydiga rörelser. Där avsaknaden av samtycke uppvisas, men utan affektivt motstånd. För det är så verkligheten ser ut. Men, på grund av de förutfattade meningar samt avsaknaden av markering så bedöms de inte så utan de blir istället orättvist behandlade och bedömda på osakliga grunder.

Därför är det ytterst viktigt att låta lagtexten spegla verkligheten. För att säkerställa att den allmänna verkliga bilden även infinner sig hos rättsväsendets personal, och då också se till att även dessa domar blir rättvist och sakligt omhändertagna och bedömda. För att se till att den kroppsliga integriteten inte tummas på samt för att säkerställa att ens sexuella frihet inte ska orsaka någon annans sexuella ofrihet.

Eftersom, rätt faktiskt ska vara rätt. Även när det kommer till sex och samtycke.

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

 

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑