Månad: mars 2018

Rysk politik för framtidsoptimister

 I söndags gick Ryssland till val. Vladimir Putin valdes om med en stabil majoritet, kryddad med en rejäl nypa valfusk för att göra porträttet av den älskade och maktfullkomlige landsfadern lite extra övertygande. Inte en enda kotte på planeten hade förväntat sig någonting annat.

Men en sak är ändå annorlunda den här gången. En kombination av konstitutionella begränsningar och presidentens tilltagande ålder gör att detta sannolikt blir Putins sista mandatperiod. Därmed är den största framtidsfrågan för rysk politik inte vad Putin kommer att hinna ställa till med innan 2024, utan vad som händer efter Putin.

Putin är en utpräglad maktpolitiker som saknar både ideologi och framtidsvision. För närvarande fokuserar han på militär styrka utåt snarare än landets civila välmåga, men i övrigt är han svårförutsägbar. Klart är dock att en sådan ledare inte bara lämnar rodret vind för våg när skiftet är över, utan omsorgsfullt handplockar en lojal efterträdare. När Putin släpper taget, om så bara för ett ögonblick, kan det utgöra en öppning för en samlad opposition att påbörja resan mot reell förändring. Men vilken opposition då?

Den ryska oppositionen är idag splittrad, precis i enlighet med Kremls önskningar. Den starkaste kontrasten mot putinismen vore dock en tydlig liberal linje. Bland Putins sju motkandidater fanns två alternativ: dels den politiske veteranen Grigorij Javlinskij för socialliberala Jabloko, dels tv-stjärnan Ksenia Sobtjak, en stark fristående röst uppbackad av det likaledes liberala Medborgarinitiativet. Aleksej Navalnyj, juristen som sadlade om till bloggande aktivist och idag utgör Putinväldets mest högljudda kritiker, hindrades från att ställa upp och ägnade resten av valrörelsen åt att förespråka valbojkott. Han kampanjar aktivt mot makthavarnas omfattande korruption och blandar i övrigt liberala åsikter med lätt nationalism. Allvaret i hans kamp för demokratins rättviseideal har entusiasmerat stora grupper av Rysslands förändringstörstande unga. Det talas om folkrörelse.

Navalnyj har idag nästan två miljoner följare på Youtube, vilket är en hel del. Om man däremot tar i beaktande att det bor strax över 144 miljoner människor i Ryssland blir det inte överdrivet mycket att hänga i julgranen, särskilt inte om målet är att omstörta rådande samhällsordning. Genom detta blir det tydligt att han inte klarar sig ensam. Det gör ingen annan heller.

Den krassa verkligheten är ju nämligen att makten att förändra förutsätter en tillräckligt stark folklig förankring. Att det finns väljarstöd för ens idéer är oumbärligt, särskilt när man kämpar i  motvind.  Och vad vill vanliga ryssar egentligen?

För många gäller ”tryggheten först”. En undersökning som gjorts av Carnegie Moscow Center i samarbete med Levada, Rysslands enda oberoende opinionsundersökningsföretag, rankar ”förbättrade levnadsvillkor” som de ryska väljarnas högsta prioritet. Samtidigt är många oroliga att alltför omfattande förändring ska göra läget sämre. Detta är rimligt, inte minst för grupper utanför de största metropolerna som påverkas direkt av den skakiga ekonomin och ännu har Sovjettiden färsk i minnet. Det är enkel pragmatism att prioritera tillfredsställandet av grundläggande behov innan man försöker reformera hela det ekonomiska och politiska systemet – särskilt om man inte riktigt förstår hur det fungerar, vilket har varit fallet för en stor del av den ryska befolkningen ända sedan Sovjetunionen imploderade. Frågor om ekonomisk liberalisering och minoritetsskydd tycks framförallt sysselsätta den urbana medelklassen i globala metropoler som Moskva.

Så vad behövs? Möjligen en bredare liberal front, som på samma gång lyckas stå upp för abstrakta ideal och tillhandahålla en trovärdig vision av ett lyckligare, stabilare, mer välmående Ryssland. För en utomstående kan det tyckas självklart att Navalnyj och Sobtjak borde samarbeta, gärna med stöd av Javlinskij. Rättssäkerhet och stabila demokratiska grundvalar är trots allt förutsättningar för långsiktigt hållbara liberala reformer på såväl det ekonomiska som det socialpolitiska området, och de tilltalar olika väljargrupper genom olika kanaler på ett sätt som vore gynnsamt att kombinera.

Det blev plågsamt tydligt på valdagen att vägen dit ännu är lång. Lagom till att vallokalerna stängde utbröt bråk i Navalnyjs studio, där Sobtjak, som kommit för att föreslå just samverkan, anklagades för att genom deltagande i valet utgöra en del av själva det korrupta etablissemang som Navalnyj och hans följare försöker bekämpa. Interna stridigheter av denna sort kan förklaras som försök till att stärka de egna profilerna, men är direkt kontraproduktiva. De närmsta åren ser ut att bli en svår utmaning i kompromissteknik och samarbetsövningar för de spretiga skaror som på allvar vill se ett annat Ryssland än Vladimir Putins.

Men för liberaler världen över, i och utanför Ryssland, gäller samma sak som alltid: vi måste våga fortsätta tro på att förändring är möjlig. Det är bara då den blir det.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Privat

Tankar efter ett år i LUF

Det är januari 2017 och det är blott min andra aktivitet med Liberala Ungdomsförbundet när det nalkas årsmöte den sista helgen i månaden. Utan att känna någon sedan tidigare har jag tagit mig till Solna stadshus för mötets första dag. Timmarna går snabbt och vid slutet av dagen omfamnar tre killar varandra i salen efter att årsmötet med en rösts marginal röstat för att privatisera Sveriges vägnät. Vad är det jag gett mig in i, tänker en förvånad och smått orolig socialliberal. Sälja vägarna – vad är det för tokerier?

Att sälja Sveriges vägnät får ses som en rätt radikal åsikt (det är inget som något riksdagsparti skulle våga föreslå) och att konfronteras med ett förslag som det efter att ha befunnit sig i en egen liten politiska bubbla var dels chockerande men också spännande. Förslag och uppfattningar som inte går i linje med mina egna är inte nödvändigtvis dumma och ogenomtänkta. Ibland är det så enkelt att någon har resonerat och i slutändan bildat en annan uppfattning än vad jag själv gjort.

En av de nyttigaste sakerna som medföljer att vara aktiv i ett ungdomsförbund är att du ständigt möter nya perspektiv och uppfattningar. De som tror att ungdomsförbund är en fysisk filterbubbla inom fyra väggar där självbelåtna ungdomar dunkar varandras ryggar kan inte ha mer fel. I Liberala Ungdomsförbundet finns det plats för både libertarianer och socialliberaler – och allt däremellan. Tillsammans diskuterar vi och vi kommer inte alltid överens, men vi drar lärdom från alla konversationer, stärker vår ideologiska övertygelse eller omvärderar den.

Några läser Thomas Paines Agrarian Justice och kämpar för att övertyga dem som läser Ayn Rand om att basinkomst är vettigt. Andra tillber Adam Smith om kvällarna och twittrar frenetiskt om den osynliga handen när sossarna vill reglera sönder marknaden. Varje person har en egen tolkning av vad liberalismen innebär och den uppfattningen kan ständigt vara i rörelse.

Hade samhället i stort varit en återspegling av ett ungdomsförbund hade det antagligen inneburit orimligt långa diskussioner om John Stuart Mill och för stora mängder kaffe. Men kanske finns det något att lära för alla på utsidan i en tid då det offentliga samtalet blir allt hetsigare och polariserande. Att slå sig ner och lyssna på oliktänkande är inte farligt.

Nu är det mars 2018 och min ideologiska resa fortsätter. Och den före detta  orolige socialliberalen passar på att stanna upp ett tag och ställa sig själv frågan: vem ska äga vägarna? Mitt svar är inte lika självklart längre. 

 

Marcus Willerhausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Privat

Framtiden stavas civilingenjör

Förra året visade det sig att antalet kvinnor som var antagna till civilingenjörsutbildningar hade minskat efter en stadig uppgång. Det här kan bero på slump lika gärna som något annat men sanningen är att andelen kvinnor på civilingenjörsutbildningar är svindlade få.

Det här är extremt synd dels för att alla branscher mår bra av mångfald men också för att det är sån brist på kompetens. Dessutom mister nog många kvinnor chansen till karriärer de skulle kunna trivas väldigt bra med. Själv pluggar jag för tillfället till civilingenjör i datateknik, ett program med mellan 10-20 procent kvinnliga studenter. Och jag funderar ofta på vad det här kan bero på. För det är inget snack om att det inte beror på betyg. Jag tror att de tre största anledningarna är okunskapen kring vad det faktiskt innebär att vara civilingenjör, att det upplevs vara en mansdominerad miljö och att många tror att matten är ofantligt mycket svårare än vad den faktiskt är. 

Det behövs verkligen fler kvinnor som pluggar till civilingenjör. Efter att ha kollat statisk från lite olika källor verkar andelen kvinnor sammanlagt ligga på ca 20-30 procent om man tittar på alla civilingenjörsutbildningar i landet. Om utbildningarna har en viss könsfördelning så resulterar det sannolikt i att arbetsplatser har liknande könsfördelning. Jag tror verkligen att alla utbildningar, branscher, klassrum, och så vidare mår bra av mångfald. Det finns flera studier som pekar på att en mångfaldig grupp presterar bättre på flera olika plan. Överrepresentation av någon grupp är aldrig bra. Så vad är det som gör att så få kvinnor väljer att plugga till civilingenjör?

Den första anledning jag nämnt var okunskapen kring vad en civilingenjör sysslar med. Sanningen är att det inte går att ge ett rakt svar på den frågan då yrket har en enorm bredd. Det går att jobba med allt mellan himmel och jord. När man väljer att utbilda sig till civilingenjör så går det att välja olika inriktningar såsom bioteknik och industriell ekonomi men det betyder ändå inte att det nödvändigtvis är i den branschen man hamnar. Det finns gott om utrymme att gå på egna intressen och självklart beror en del på slumpen också. Det går även att välja generella inriktningar såsom teknisk fysik vilket lämnar om möjligt ännu fler dörrar öppna.

Det andra jag nämnde var att många upplever att branschen är mansdominerad. Det går inte att förneka att det finns en skev könsfördelning inom yrket. Men det är ju ingen anledning att att inte söka utbildningen! Bidra istället till att sakta men säkert uppnå jämställdhet! De flesta företag letar febrilt efter kompetenta kvinnliga ingenjörer. Ju fler kvinnor som väljer utbildningen och yrket desto fler kvinnor banar man vägen för.    

Den tredje anledningen jag nämnde var att många tror att, speciellt matten, men kanske också utbildningen generellt – är svårare än vad den är. Det är sant att det är få som glider igenom en civilingenjörsutbildning men med en del slit och jävlar anamma så klarar de flesta utbildningen. Jag är personligen inget mattesnille, jag läste inte ens matte 5, men jag har klarat alla mina mattkurser hittills utan att ha slitit ihjäl mig. Och om man inte skulle klara en tenta så är det inte hela världen, det går alltid att göra en omtenta. Så man ska verkligen inte låta matten skrämma en! Med kämparglöd klarar man det!

Jag avslutar med fyra anledningar till varför man borde bli civilingenjör:

  1. Framtidsyrke! Det behövs otroligt många civilingenjörer och behovet blir bara större och större båda i Sverige och utomlands.
  2. Det är ett brett och varierande yrke! Som jag redan nämnt är civilingenjör ett brett yrke, man kan jobba med allt från ekonomi till produktutveckling, systemutveckling och projektledning.
  3.  Internationellt yrke! Det är ett yrke som är lätt att flytta utomlands med, din examen är giltig överallt.
  4.  Välbetalt! Du behöver inte oroa dig över hur du ska betala räkningarna i framtiden även om det är slitigt under studietiden. Pengar ska självklart inte spela en avgörande roll för ens karriärsval men det är ändå skönt att veta att man kommer att klara sig ekonomiskt på sitt yrke.
  5. Så om du tror att civilingenjör skulle passa dig men är osäker på om du kommer klara utbildningen. Tveka inte! Sök! För utbildningen klarar man alltid. Och dessutom, som de brukar säga på KTH, the future is too important to be left to men. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Erika Apéll

SLUTREPLIK: Nej tack till ett nytt mansideal

Detta är en slutreplik. Originaltexten hittar du här och Oscar Mattis replik på denne finner du här.

Det kommer alltid finnas grupper som svarar för en oproportionerlig del av de allvarligaste brotten. Men problematiken som lyfts med #Metoo-kampanjen är det enorma mörkertal, av alltifrån våldtäkt till sexistisk jargong, som aldrig når ytan. Och det är inte de grova sexualbrottslingarna som står för dem. Det är mellanstadiepojkar och gymnasiekillar och småbarnsföräldrar och politiker och chefer – helt vanliga människor.

Att könsnormer helt skulle försvinna inom en snar framtid är osannolikt. Men det finns ett mellanläge mellan att upprätthålla ideal baserade på biologiska könsskillnader och att helt bortse från biologins inverkan på mäns respektive kvinnors “naturliga” beteenden (vilka är svåra att fastställa eftersom ingen person existerar i ett vakuum utan sociala påtryckningar). Det mellanläget är att inte uppmuntra män till traditionellt manliga beteenden eller kvinnor till traditionellt kvinnliga beteenden mer än vi gör det motsatta. Att förhålla sig neutral är revolutionärt nog, och ofta svårt nog.

Lucas Gottzén, professor och maskulinitetsforskare, menar att ett förändrat (men lika starkt) mansideal inte skulle minska sexualbrott och trakasserier. I en artikel om Alexander Bard (DN, 11 januari 2018) säger han: “Bara för att man är gentlemannamässig eller en ”snäll snubbe” betyder inte det att man inte håller på med sexuella övergrepp. (…) Snarare visar forskningen på att ju starkare stereotypa förställningar om hur en man ska vara, desto större risk för användning av våld”.

Jag förespråkar att vi fortsätter uppmuntra människor att testa nya sätt att vara som inte är i linje med traditionella könsroller. Men jag vill undvika att ett onödigt ideal byts mot ett annat. Värdet av att kunna prata om sina känslor får inte hamna i att det är manligt, utan att det är mänskligt.

Erika Apéll

Distriktsstyrelseledamot LUF Storstockholm

Skribentbild: Caroline Rhawi

Tänk om brandmannen har fel

Vad gör man när man inte vet?

Tydligen beror det väldigt mycket på vilken omständighet vi talar om. Om ditt hus börjar brinna och vi antar att du, i likhet med ganska många andra, varken har kunskapen eller utrustningen för att släcka branden, kommer du förmodligen att ringa brandkåren. På det stora hela verkar det här som ett ganska vettigt sätt att förhålla sig till situationen på. När vi ställs inför denna typ av problem blir de flesta ganska ödmjuka inför sin egna förmåga att handskas med problemet.

​Men oftast gäller snarare motsatsen. Vi överskattar vår egna förmåga och kunskap. Istället för att stanna upp och fråga oss själva om den övertygelsen vi har verkligen stämmer, söker vi istället bekräftelse för den. Ofta avfärdar vi människor experter inom olika områden eftersom att det de säger inte överensstämmer med vår bild. Vi utgår ifrån att de har en agenda och därför inte är att lita på. Vi kan alltså inte lita på dem därför att det inte passar vår egna agenda. Men självklart har ju vi rätt och de fel, det fattar ju vem som helst.

​Det finns ett stort problem med att folk inte klarar av att skilja på meddelande och upphovsperson. Man utgår ifrån att allt någon säger är präglat av vilka andra etiketter de här. “Du tycker bara så därför att du är liberal”, är en fras jag fått höra i varierande form emellanåt. Men självklart är det en nonsensmening som visar på ett väldigt tydligt problem med att vi utgår mer ifrån vad människor beskrivs som, av andra eller sig själva, etiketter, än vad de säger. Självklart tycker jag inte att fri invandring är häftigt därför att jag är liberal, utan jag är liberal därför att jag tycker fri invandring är häftigt. Etiketten bör följa på meddelandet och inte tvärtom. Allt annat låter folk avfärda något därför att det inte passar in på deras egen identitet. Har man av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att man inte är liberal kan man enkelt vifta bort allt med en sådan prägel och helt enkelt konstatera att det inte är något för en själv, allt detta utan att någonsin faktiskt behöva konfronteras med tanken på riktigt.​

​Många tillämpar samma förhållningssätt gentemot experter. En professor anses opålitlig därför att hen har vissa åsikter. Man viftar bort det som en agenda snarare än att leka med tanken att personen kanske har vissa åsikter därför att hen också sitter på mer kunskap än en själv. Ett typiskt exempel på det här är när det kommer till frågor som rör kriminalitet och trygghet. Säger en expert, en forskare, att något är på ett visst sätt, bemöts denne med misstro. Sitter en man och skriker i en bil och lägger ut på nätet om “hur det faktiskt är”, sväljer många detta med både hull och hår.

​Problemet är dels identitetspolitiskt men också på alla sätt mycket mänskligt så till vida att vi alla är mycket rädda för att ha fel. Det finns få saker som är värre än att behöva möta det faktum att något man varit övertygad om, inte är sant. Så vi försvarar oss mot det här. Vi söker bekräftelse och acceptans. Vi har rätt och de har fel. Vilken trygghet.

​Men i själva verket är det inte så farligt att ha fel ibland. Det bör inte finnas någon skam i att säga att man inte vet. Att inte vilja uttala sig om något eller ha en åsikt i en fråga därför att man känner att man inte har tillräckligt mycket kunskap om frågan bör värderas högre. Lösningen är förstås att man ser till att skaffa sig den här kunskapen, men man behöver faktiskt inte ha en åsikt om och i precis allt mellan himmel och jord och privata rymdfarkoster. Okunskap i sig finns det ingen skam i, men det finns det i ignorans. Och när vi förväntas ha fler och fler åsikter om sådant vi inte känner till, ökar bara okunskapen och ignoransen som resultat.

Saker och ting får ta tid ibland. “Measure twice, cut once”, finns det ett ordspråk som lyder. Så innan man kastar sig huvudstupa ner i ett hål, kanske det kan tjäna till att ta det lite långsammare och se efter om det inte finns en trappa istället. Då och då måste man våga erkänna för sig själv att man inte vet och istället se sig om efter någon kunnigare person än en själv.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑