Månad: juni 2018

Tankar inför Almedalsveckan

Almedalsveckan… Den vecka på året då hela det politiska Sverige samlas på samma plats. En vecka där vem som helst kan komma i kontakt med politiker på alla nivåer. En får tycka vad som helst om Palmes tid som statsminister men Almedalsveckan är definitivt något positivt. Framförallt för att det är demokratisk. Men vad händer när krafter som verkar mot demokratin får delta? Vad händer när ett event som ska lyfta upp demokratin istället betraktas av allmänheten som ett pr-jippo för eliten? 

Vi börjar med den första frågan. Förra året fick den Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillåtelse att hyra ett tält i Almedalen. I år har de nekats till det men har istället fått tillgång till stora scenen. Det innebär alltså att de kommer att finnas på plats i Almedalen även i år. Det går att argumentera för att i demokratiskt samhälle så ska alla åsikter vara tillåtna även de som är direkt emot demokrati och tron på allas lika värde. Men samtidigt gör NMR:s närvaro att många känner sig ovälkomna och direkt hotade. Själv har jag judisk bakgrund och går ständigt runt med en davidstjärna runt halsen. Jag åkte till Almedalen förra året gjorde NMR:s närvaro mig definitivt obekväm. När några kompisar gick fram för att prata med NMR höll jag mig på säkert avstånd. Är det demokratiskt när ett evenemang som ska vara öppet för alla tillåter närvaron av de som direkt hotar vissa individer eller grupper? Det är svåra frågor att svara på men definitivt värda att tänka på. Personligen så kommer jag inte låta NMR:s närvaro hindra mig från att åka till Almedalen.

Den andra frågan handlade om att vissa tycker att Almedalen har blivit ett PR-jippo för eliten. Det kan till viss del stämma. Det kostar mycket med till exempel boende under Almedalsveckan vilket gör att vissa stängs ute. Samtidigt går det att boka klassrum i skolor och liknande vilket inte alls behöver bli särskilt dyrt. På ett eller annat sätt så går det för de allra flesta att besöka Almedalsveckan om de vill.

Almedalsveckan hade aldrig blivit så stort som det är idag om inte företag och organisationer såsom PR-byråer hade deltagit. Det hade inte marknadsförts lika mycket och det hade inte varit lika många människor där. Så enkelt är det. På så sätt går det att argumentera för att det har gjort Almedalen mer demokratisk att flera olika organisationer och företag deltar. Det är dessutom positivt för besökarna att inte bara kunna prata med politiska partier utan även med företrädare för andra sorters organisationer. 

Almedalsveckan är ett fantastisk roligt och lärorikt tillfälle som möjliggör för en att fullständigt få nörda ner sig i ett ämne man tycker om. I mitt fall är det politiken men det finns gott om seminarier och diskussioner inom andra områden. Har ni chansen ska ni definitivt åka dit! Om ni inte vill göra det för er egen skull så gör det för demokratin.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Sverige, älskade vän

I  VM-tider är det viktigt att det svenska fotbollslandslaget har någon klatschig och enkel slogan. Svenska Fotbollsförbundet har valt “Vi är Sverige”. Men vilka är egentligen Sverige? Är det blonda killar från Nacka eller förortskillar med rötter från både Bosnien och Kroatien? Det är en fråga som många vill diskutera, och många är det som träffar snett varje gång. Senast var det Björn Söder från Sverigedemokraterna som uttryckte sig på ett välbekant men likväl vidrigt sätt om att judar och samer inte är svenskar. Han upprepade samma sak som han sagt för några år sedan och det bör inte komma som en överraskning att en sverigedemokrat håller fast vid ett rasistiskt ställningstagande. Varje gång någon, en politiker i synnerhet, vill börja definiera vad andra människor är och kan vara ringer det en varningsklocka om ett samhälle vi inte bör eftersträva. Ett samhälle där individens frihets stryps och totalitära krafters makt ökar.

Sverigedemokraternas nationalism går ut på att man bara kan vara det ena eller det andra. I deras värld är det otänkbart att människor kan vara en mängd olika saker vilket blir allt mer paradoxalt ju mer globaliserad världen blir. I principprogrammet från 2011 står det att “den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska”.

Sverigedemokraternas nationalism är ytterst trångsynt. Vad vi istället bör lyfta fram är en gemenskap som vem som helst kan ta del av, oavsett var du kommer ifrån eller vem du är. Den gemenskapen kan finnas på en lokal nivå och ta form i att svära åt de på TVn som benämner Solna som Stockholm men den kan också finnas på en europeisk nivå. En gemenskap som är väldigt viktig för oss liberaler är den om ett fritt Europa som möjliggörs tack vare en europeisk union. Där kan vi stolt titta på de saker som förenar oss och gör dagens Europa lite bättre än gårdagens. Att vara stolt över sitt land och lyfta fram det står inte i strid med att ha värderingar om internationalism och globalt samarbete nära hjärtat.

Men vad är positiv nationalism, patriotism som klingar bättre, rent konkret?

Det kan vara att dansa runt en midsommarstång eller att sjunga nationalsången innan landskamper. Utan krav på att du ska ha rätt id-handling eller rätt ursprung. Bara för att det bör ställas krav på både språkkrav och samhällskunskap för att bli medborgare betyder det inte att en mur kring svenskheten byggs, för den ligger och väntar välkomnande.

Just fotbollen som i dagarna är oerhört aktuell är en fin återspegling för hur vi bör eftersträva att samhället i stort ska se ut. Det är via fotbollen som många nyanlända lär sig språket, träffar vänner och får bekantskap med svenska traditioner och vår kultur. Det bästa vi kan göra för integrationen är att skapa en inkluderande svensk kultur istället för att låtsas om att det inte finns någon.

Att samlas kring en tv-skärm och skrika efter svenska mål när vi firar midsommar inne på Fisjt Olympiastadion, klaga på Systembolaget och hoppa som grodor är vad de flesta svenskar kommer ägna sig åt de stundande dagarna. Och vilka som är svenskar är inte upp till Björn Söder eller någon annan politiker att bestämma.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det politiska läsandet

Mitt politiska engagemang inleddes någon gång i början av högstadiet, när jag en solig dag i juni stormade in på mitt lokala bibliotek för att låna varenda bok de hade om miljön och klimathotet. Traven jag plockade med mig därifrån innehöll allt från Al Gores klassiska En obekväm sanning till lättare skrifter om varför man borde bli vegan, och jag fick kila fast den mellan utsträckta händer och haka för att kunna få hem allt. Det blev en oerhört intressant sommar, även om åtminstone hälften av böckerna lämnades tillbaka utan att jag hade hunnit läsa dem.


Senast imorse hade jag komjölk i kaffet, men åtminstone en sak bär jag fortfarande med mig från den där bibliotekstraven: tron på det politiska läsandet. Luf:are och folkpartister är ofta stolta över vår gemensamma bildningstro (och generella nördighet), och det gör vi helt rätt i. Historie- och sakkunskaper fördjupar diskussionen på ett sätt som är närmast nödvändigt för reell samhällsförändring, och mer filosofisk förståelse för ideologi är oerhört värdefullt för att utveckla sitt självständiga politiska tänkande. Debatter och debattartiklar kan ge mycket, men att sätta sig med en längre text om samma ämne i några dagar ger ofta naturligt utrymme för egen reflektion på ett sätt som stannar med en långt efter att det sista ordet är läst.

Därför skulle jag varmt vilja rekommendera att du tar chansen i sommar och läser någonting facklitterärt, även om du är ledig från skola eller universitet. Nej, du behöver inte plöja Adam Smiths samlade verk eller en hel Ayn Rand-tegelsten om det inte känns lockande, men jag kan innerligt rekommendera F.A. Hayeks Vägen till träldom eller John Stuart Mills Om frihetenför ögonöppnande och lättsmälta liberala klassiker. Från 2000-talet kan nämnas Johan Norberg och Mattias Svensson. För den mer sakpolitiskt nyfikna – leta i närmsta bokhandel eller hos Timbro förlag, eller be om tips från närmsta ungdomsförbundare på Twitter.

Trevlig läsning!

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Vart är vi på väg?

10 poäng: “Mitt europa bygger inga murar”. “Vi tar ansvar för migrationspolitiken”.

Vi befinner oss i en valrörelse. I september ska vi går och rösta om vilka personer som ska få den stora äran att representera oss, folket, och bestämma över landet. Stifta lagar och styra oss i den riktning vi beslutat om.

8 poäng: “Vi måste bevara våra svenska värderingar”.

Under varje valrörelse samlas landet för att diskutera framtiden. Var vi är och vad vill uppnå. Hur ska samhället vara utformat, vilket land vill vi ha för oss själva. Var och med vad ska våra barn växa upp, eller för delen, var vill vi växa upp.

6 poäng: “Vi vill ha en riktigt bra skola för alla barn”.

*TUUUUUUUUUT*

Jag har ingen aning om vart vi är på väg. Ledtrådarna för oss främst till ingenstans. Diskussionen kretsar kring ickefrågor eller plattityder utan innebörd. Man reagerar på enstaka små nyheter och blåser upp dessa. Men vad kommer sen? På större partiledardebatter ägnar man tid åt att debattera, alltså partiledarna ska debattera med varandra, om hur en framtida regering kan se ut. Detta gör man istället för att prata om vilket samhälle de, partierna och politikerna, vill bygga. Man röstar efter hur ett parti har förhållit sig till förra årets nyheter. Men det säger inget om hur de gör i framtiden. Åsikter i enskilda sakfrågor är färskvara, visioner är det inte.

Hur ser Socialdemokraternas drömsamhälle ut egentligen? Man kan enkelt spåna och gissa, men har någon ställt den frågan till Stefan Löfven? Nej, knappast. Har han ställt sig den frågan själv? Tveksamt. Man, också vi, blir lätt tunnelseende. Man ser det som sker nu, idag. Man ser händelser för sig själva och missar lätt större sammanhang. På så sätt har vi också, genom ett litet steg i taget, glidit ut på ett plan där bland annat SD känner sig hemma.

Poängen är att vi inte vet vad som händer eller hur världen ser ut 2020. Att välja representanter för sig själv när man inte vet hur de kan tänkas förhålla sig till något vi ännu inte känner till är skrämmande. Istället för att lägga grunden för en ljus framtid sitter man fast. Istället för drömmar och planer tar man myrsteg. Riksdagsledamöter lägger sig i och ödslar energi på vad ett glassföretag råkar tycka. Det är faktiskt pinsamt. 

Det är förstås inte politikers uppgift att bestämma hur vi ska leva i framtiden, men det är faktiskt politikers uppgift att besluta om förutsättningarna för det. Rädsla för stora förändringar är inte ett tecken på “sunt förnuft” eller “ansvar”, det är att vara planlös. Det är omognad. Så istället för att fråga vad någon vill göra, är den viktigare frågan kanske snarare varför. Det är långsiktigt och går, förhoppningsvis, att lita på.

Hur ser våra framtida barrikader ut?

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Baksidan av den generella välfärden

Det här är ett ämne som jag velat skriva om länge. Det är fantastiskt att vi har generell välfärd i Sverige och det bidrar med mycket positivt till samhället. Dessutom borde vi inte förvänta oss mindre när vi betalar mer i skatt än nästan alla andra länder i världen. Dock är det viktigt att inse och förstå att alla inte gynnas av generell välfärd. När man försöker ge lika mycket till alla påverkar det de individer med störst behov negativt.

Det är bara att titta på förhållandet mellan LSS-satsningar och satsningar på generell välfärd. Man har gett gratis glasögon till barn och höjer barn- och studiebidraget samtidigt som det blir allt svårare att få assistans. Det finns föräldrar som verkligen önskar att deras största problem skulle vara glasögon. Samtidigt som man genomför reformer som gynnar de välbärgade och välmående allra mest så glömmer man dem på samhällets botten. Vad sänder det egentligen ut för signaler?

Visst man kan tycka att det är fult att ställa grupper mot varandra. Men det går inte att ge allt till alla. Inte ens med 100 procent skatt skulle det vara möjligt. måste samhället göra prioriteringar. För mig är det självklart att de som behöver mest hjälp av samhället också ska få det. Men det innebär inte att man måste ge upp på generell välfärd helt. Jag tycker det är viktigt med billig sjukvård som alla har råd med, gratis utbildning, ooch så vidare. Men jag är helt övertygad om att det går att kombinera generell välfärd och satsningar på dem som har de svårast om man prioriterar smart. Det handlar om balans och att inse att man inte kan ge allt till alla.  

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har sänt ut ett tydligt budskap under sin regeringstid. Självklart med stöd från Vänsterpartiet. Det är viktigare att alla får det lite bättre än att de som mår allra sämst ska ha det bra. Istället för att satsa på LSS och den personliga assistansen så väljer man att satsa på breda reformer som inte gör en större skillnad för någon. De familjer som har det alla sämst till får det inte mycket bättre tack vare barnbidraget. Och de familjer som har det bra sätter in bidraget på ett fondkonto som sedan kan användas som kontantinsats för en lägenhet. Jag skulle mycket hellre se ett behovsanpassat barnbidrag som faktiskt hjälper på riktigt. Jag skulle mycket hellre se en generösare utdelning av assistans än gratis glasögon. Politik handlar om balans och prioriteringar. Jag vill att skattemedel ska hamna där de behövs som allra mest. Det sker dessvärre inte idag.

 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑