Månad: juli 2018

Upp till kamp, liberaler

Snart är det val. Vet man inte det är man antingen en komapatiemt eller så har man bott under en sten väldigt länge. Sen jag gick med i LUF för ett och ett halvt år sedan har valrörelsen varit krukan av guld som väntar vid regnbågens ände, vår chans att byta ut sossarna i Rosenbad. Det har skrivits ett oändligt antal debattartiklar där regeringen kritiserats i allt från sin migrationspolitik till sin folkhälsopolitik där vi stått på barrikaderna (twittrat lite argt) tillsammans med vänner i MUF för friheten att kunna köpa en kall alkoglass. Det finns helt enkelt en miljon anledningar varför vi måste byta regering efter den nionde september.
Det som komma skall är kulmen av mångas politiska engagemang efter år av långa tågresor för kampanjer, debatter in på småtimmarna eller skrivande som sker i sista minuten för en medlemstidnings skull. Samtidigt är det början för så många – de som kommer värvas på ett bokbord och övertygas om att lägga sin röst på ett liberalt parti. Snart är de inne i bubblan där CL betyder Café Liberal och inget annat och snart kan de texten på baksidan av LUF Storstockholms gåvobevis till talarna utantill. Ett politiskt engagemang kan ge så mycket om man vill. 
De senaste veckorna har dominerats av värme och bränder men likt regn kommer politiken att komma tillbaka på dagordningen när sommaren går mot sitt slut. Vi liberaler har mycket emot oss – populister, extremister och socialister. Det kommer inte bli lätt, men det ska det inte heller vara. Vi måste göra oss förtjänta av hundratusentals röster för att överhuvudtaget sitta kvar i riksdagen och få möjligheten att göra Sverige lite friare var dag. Partiet har de senaste åren varit som en förälder man tjatar på när de går och fattar dåliga beslut. Man har blivit arg och velat slita sitt hår i ren frustration. Men de är ju ändå ens förälder. Det finns ingen bättre. Man kommer köpa en mugg med ett fint budskap eller stå i en valstuga och prata med både trevligt och otrevligt folk. Just nu är det vad liberalismen behöver från oss och liberalism är vad Sverige behöver. 
Efter den nionde september kommer det räknas procent och pratas mer om regeringsfrågan än vad det någonsin tidigare gjort. Spelteori och taktik kommer fortsätta prägla svensk politik en lång tid framöver, det finns inget som talar för det motsatta. Men fram tills dess finns det inget annat än att göra sitt yttersta för att övertyga massorna om varför Sverige fortfarande behöver ett liberalt parti i riksdagen som driver en frihetlig politik med individen i fokus.
Ta hand om varandra och lämna ingen bakom. Välkomna alla nya med öppna armar. Vilken resa det kommer bli. Tio poäng till den som med säkerhet vet vart vi är på väg. Nu kör vi.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Mer inte mindre EU

Det har nog inte undgått någon att det brinner på många håll i Sverige. Det är så många skogsbränder i hela landet att vår egen brandkår inte kan hantera dem alla. Men vet ni vad som hänt då? Jo, flera EU-länder har kommit till undsättning och skickat brandbilar, flyg och personal. Under den här sommaren har jag blivit ännu mer övertygad om att Sverige behöver mer, inte mindre EU.

Det gläder mig att Liberalerna har valt EU som prioriterad valfråga. Eftersom det finns partier som inte vill vara med i EU så måste det finnas någon som påminner om allt det fina som Sverige har fått av unionen. Någon måste påminna om freden som rått i Europa sedan EU bildades, om fri rörlighet, om frihandel och så mycket mer. Någon måste nämna hur EU har gjort enorma klimat- och miljösatsningar genom att bland annat förbjuda flera giftiga ämnen och ta stort ansvar för att hjälpa andra länder. Jag kan skriva hur mycket som helst om det positiva med EU.

Men nej, EU är inte perfekt. En negativ aspekt som brukar nämnas är att det finns en hel del krånglig byråkrati som kan vara svår att förstå även för den mest insatta politikern. En annan är att beslut som fattas av andra länder kan komma att påverka Sverige även om Sverige tyckte annorlunda. Det här är aspekter som inte går att förneka. Men det gäller att kunna väga nackdelarna mot fördelarna. 

Ett vanligt argument mot EU är att det finns medlemsländer såsom Polen och Ungern som visar på fler och fler diktatoriska tendenser och som kränker mänskliga rättigheter. Många har reagerat på att EU verkar vara lamslaget och inte sätter någon press på länderna. Men det här är inte en anledning till att lämna unionen. Tvärtom är det en anledning till varför samarbetet måste stärkas och utvecklas. Det skulle leda till att medlemsländerna kan ställa högre krav på varandra och ge tyngre påföljder om regler inte efterföljs. En svagare union, eller ingen union alls, skulle inte kunna påverka medlemsländernas agerande.  

Internationellt samarbete är något som vi måste främja. De flesta problem som världen stöter på idag är svåraom inte omöjliga för enskilda nationer att lösa själva. Att människor tvingas fly sina hemländer, klimathotet, fattigdom, – dessa är inte problem med enkla lösningar. Det här är problem som kräver att flera människor, ja flera nationer jobbar tillsammans. Här kan EU visa framfötterna och Sverige bör vara med och hjälpa unionen att hitta lösningar.

Den här sommaren har förstärkt min tilltro till EU. Medlemsländerna har visat att man hjälper och stöttar varandra. Det visar vilken enorm potential unionen har. Det är fantastiskt och något som vi kan vara stolta över.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

Den ryss nu kommer, eller inte

En junikväll när VM-fotbollen tog en paus var jag iväg och såg den svenska filmen “Den blomstertid nu kommer”. Västerbron sprängs, riksdagen jämnas med marken och Hesa Fredrik skriker redan i första akten. En dystopi? Javisst. Men filmen påminner oss om en verklighet vi till varje pris ska undvika, men samtidigt vara beredda på. Omvärldsläget förändras till det sämre. Det har bara gått några år sedan Ryssland annekterade ukrainska Krim och bara några veckor sedan “den fria världens ledare” beskrev Europeiska Unionen som en fiende. Att Sverige skulle vara en vara en trygg bubbla som inte påverkas av vad som sker runtomkring oss är en falsk fantasi som enbart gynnar de intressen som vill att vi är sårbara.

Där man rimligtvis bör landa är någonstans mellan de olika ytterligheterna “lägg ner försvaret” och “ryssen invaderar Gotland imorgon”. Sverige kommer inte att gå under varken imorgon eller i övermorgon men reella hot mot oss existerar. Påverkansoperationer för att förändra opinionen i landet och sprida desinformation är några få exempel på någonting Sverige och svensken bör vara medvetna om. Därför skickade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tidigare i år ut broschyren Om krisen eller kriget kommer till samtliga hushåll i landet. Den innehåller information om hur man ska hantera en kris och vad för slags beredskap man bör ha. Samtliga boende i Sverige ska ha en beredskap för att klara sig själva under minst 72 timmar vad gäller mat, vatten, värme och kommunikation. Tyvärr är det alldeles för få civila som har  tillräcklig beredskap vilket är en naturlig följd av den nedmontering av totalförsvaret som skett sedan slutet av kalla kriget. Livsmedelslagrerna avskaffades, försvaret såldes ut och naiviteten präglade politiken alldeles för mycket. Idag råder det lyckligtvis en konsensus kring att vi måste spendera mer pengar på försvaret och se till att vi skaffar oss ett välfungerande totalförsvar igen, för Sveriges försvarsberedskap innefattar mer än att ha JAS Gripenplan, helikoptrar och ubåtar – och sedan tro att det räcker.

Ett exempel på en kris att hantera är de pågående skogsbränderna runtom i Sverige som nu är mer omfattande än skogsbranden i Västmanland 2014. Som en följd av dessa har politiker naturligtvis gått ut och kritiserat den beredskap som funnits och de otillräckliga resurser som finns. Alliansvännerna i Moderaterna gick ut och kritiserade regeringen för att man inte köpt brandflygplan utan istället lägger pengar på att subventionera elcyklar. Undertecknad skulle förvisso gärna avskaffa de subventionerna och lägga på totalförsvaret men när man inte själv lagt några pengar på brandflyg i sina budgetar de senaste åren blir det bara politisk pajkastning som är rent ut sagt pinsam. Försvarsdebatten förtjänar bättre. Dessutom behöver inte Sverige egna brandflyg – att ha det skulle inte vara ekonomiskt försvarbart. De senaste dagarnas kraftsamling där flera länder skickat brandflyg och helikoptrar visar vikten av europeiskt samarbete där man hjälper varandra vilket inte bara är gynnsamt ekonomiskt, utan även ur ett säkerhetsperspektiv. Länder som hjälper varandra krigar inte med varandra. 

De senaste åren och dagarnas utveckling visar precis varför ett starkt försvar är en nödvändighet. Det är min innerliga förhoppning att den här frågan seglar upp i valet som en nyckelfråga där partierna som satt vid makten under nedrustningen är ärliga och självkritiska. Att låtsas om att misstaget inte begåtts är sällan en lyckad strategi. Nu ska fokuset ligga på att rätta till misstagen, för något annat än det är inte acceptabelt.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

”Mer EU” är faktiskt ingen universallösning

Europa. En världsdel med årtusenden av gemensam kultur, av gemensamma språk och av gemensam historia. En världsdel där välupptrampade handelsvägar leder kors och tvärs över alla de tillfälliga gränser som genom seklen har dragits upp för att sedan smulas sönder igen. Det kulturella släktskapet är lika ofrånkomligt som uråldrigt, och har lagt grunden för det samförstånd varpå Europa har byggt tidernas kanske mest framgångsrika freds- och frihandelsprojekt – samtidigt som vår kontinent rymmer en häpnadsväckande mångfald av kulturyttringar, traditioner och levnadssätt. Enhet genom mångfald har alltid varit Europas, och EU:s, främsta styrka.

När Liberalerna (och som vanligt, LUF) nu lyfter EU som en prioriterad valfråga är det otvivelaktigen med en brinnande passion för denna fredliga, familjära, frihetsvärnande gemenskap, och för det ekonomiska välstånd som det mellanstatliga samarbetet har möjliggjort. Samtidigt görs det med en eldfängd naivitet med vilken vi riskerar att skjuta oss själva i foten. 

Det är kanske dags att vi lyssnar lite mer på de röster som vill bromsa in den explosionsartade utvidgningen till ständigt nya verksamhetsområden – oftast vill de nämligen unionen väl.

Att de flesta frihetligt sinnade stöttar själva idén om ett europeiskt samarbete är en självklarhet. I grunden är EU en ekonomisk och säkerhetspolitisk sammanslutning som syftar till att värna stabiliteten i regionen genom att underlätta handel och diplomatisk kontakt. Inga konstigheter. Men att grundtanken är god innebär inte att vi kan sluta vara försiktiga med var vi placerar makt och inflytande över människors liv. Det innebär inte heller att de som förhåller sig skeptiska till specifika policyförslag nödvändigtvis vill underminera unionens kärnvärden. Det finns skäl att visa förståelse för de debattörer som allt oftare lyfter upp sin oro för ökande regleringsbörda och oroväckande överstatliga ambitioner, även om man inte behöver dela alla deras slutsatser. Det handlar, som så många gärna uttrycker det, om att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Närhelst makt centreras gör man nämligen klokt i att vara försiktig. Även om EU:s konstitutionella ramverk är stabilt och risken för en fullständig totalitär omsvängning inte tycks överhängande börjar varje sjumilavandring mot storhetsvansinne med ett enda kliv. Även socialliberala världsförbättrare kan bli närmast tyranniska i sin iver att använda ett effektivt verktyg för att bedriva ”objektivt bra” politik – och socialliberaler är knappast det största hotet. Utan en klar bild av EU-samarbetets syfte riskerar dess funktion att urvattnas, och medborgarnas förtroende att urholkas.

Vissa samhällsproblem kanske faktiskt är vettigare att lösa på en administrativ nivå som ligger så nära människor som möjligt, och olika lösningar kanske fungerar olika bra i länder med olika rättstraditioner och välfärdsambitioner. Socialpolitiken, till exempel. Och om alla tvingas göra likadant förloras möjligheten att uppnå olika resultat och därmed utvärdera olika institutionella modeller genom inbördes konkurrens. Likriktning dödar nytänkande.  

Mer EU behöver faktiskt inte nödvändigtvis betyda ett bättre EU, på samma sätt som mer stat inte behöver betyda en bättre stat. Det liberala projektet handlar om att flytta makt från statsapparaten till den individuella människan och de små gemenskaperna, inte enbart om att flytta den från en offentlig maktapparat till en annan, ännu större. Därför bör subsidiaritetsprincipen värnas och EU hålla sig till de naturligt gränsöverskridande frågor som är samarbetets kärnuppgifter.

För att sammanfatta: Det är lite som med barn. Man kan älska dem oändligt, och ändå sätta gränser och ställa krav när man uppfostrar dem. På samma sätt borde vi liberaler kunna älska EU och unionsprojektets grundvalar – utan att fördenskull bli blinda för byråkratins brister.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Mitt hemland

I samband med Liberalernas dag i Almedalen och relaterade mediaframträdanden tog vissa tillfället i akt att på olika sätt göra sig lustig över deras (och vårt) vurmande för Europa och EU. Ryggmärgsreaktionen att svara negativt på förslag om exempelvis eurons införande i Sverige eller etablerandet av en EU-federation är å ena sidan besynnerligt och å andra sidan nästintill fascinerande. Bland de många politiska frågor som finns diskuteras nog få så extremt begränsat som de som berör EU, trots deras oerhörda relevans. Det är förstås helt på sin plats att eventuellt inte hålla med om förslagen i sig, men nog bör väl också denna typ av förslag och idéer få mer utrymme i den offentliga debatten.

Samtidigt som man inte diskuterar denna sorts frågor särskilt mycket har det även blivit till en grej – och detta är på inget sätt ett enbart svensk fenomen – att klaga på att man styrs från politiker och byråkrater i Bryssel utan att man har någon insyn. Hela den premissen i sig är förstås absurd eftersom de som styr i Bryssel antingen är direkt eller indirekt placerade där av folket, mycket enligt samma principer som i nationella regeringar och parlament. Till detta kommer förstås också det låga valdeltagandet i EU-val och bristen på kommunicerad EU- politik från de politiska partierna.

Vidare är det förstås också en väldigt märkvärdig tanke att uppröras över att vi “styrs från Bryssel”, som om avståndet till platsen där ett beslut fattas vore relevant. Någon av den åsikten bör även stödja att Köpenhamns lagar ska gälla i Malmö.  

Men det är ändå något som håller på att förändras i grunden vad det gäller EU och ännu mer vad det gäller Europa. Det är en långsam utveckling och den möter en hel del motstånd, men framtiden känns trots allt detta ljus. Bland unga är det inte alls ovanligt att man börjar betrakta EU och Europa som något självklart man är en del av och något som är en del av en själv. Personligen och för folk runt omkring mig har detta bland annat gjort sig påmint nu i tider av studenten och överväganden om vart man ska ta vägen sedan. 

Ett ganska bra tag nu har jag gått runt och till stor del ironiskt kallat Europa för mitt hemland på ett eller annat sätt. Men i takt med att tiden går börjar ironin avta. Sverige är litet men Europa är stort. Det är värt att stå upp för och inte bara påminna sig själv om, men kanske i synnerhet också andra, för vårt hemland Europa.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑