Månad: augusti 2018

Vilket samhälle vill du ha?

Nu är det inte långt kvar. Snart kommer vi få veta vilka det svenska folket tycker ska få leda Sverige. Det har valet ser ut att bli det viktigaste någonsin. Alla opinionsundersökningar insinuerar att inget block kommer att få egen majoritet. Det innebär att partier som står utanför den traditionella blockpolitiken får oproportionellt mycket makt att bestämma hur Sverige ska styras. Men det här är inget nytt. I månader, nej i år har medier snackat om regeringsbildningar och vem som ska få stöd av vem. Det har inte undgått någon att ett missnöjesparti med nazistiska rötter, Sverigedemokraterna, har stigit i opinionen.

Men hur kan man tänka när det är dags att rösta? Val kan för vissa handla om att välja det minst dåliga alternativet. För andra kan det handla om att välja ett parti man brinner för. Det går även att rösta för ett partis åsikt i en eller flera sakfrågor. För min del handlar det till viss del om det andra alternativet men mest ett fjärde alternativ. Det alternativet handlar om att jag och (nästan) alla andra i Sverige har chans att visa vilken riktning vi vill att vårt land ska ta. Vi har faktiskt chans att välja vilket samhälle vi vill ha. Det är helt fantastiskt när man tänker på det.

Men tyvärr är det få partier som pratar om vilket samhälle de eftersträvar långsiktigt. Istället väljer partierna att fokusera på sakfrågor. Sakfrågor är självklart viktiga men det är även viktigt att prata om ideologi, värderingar och drömsamhällen. Partierna är inte särskilt vana att diskutera det. Det märktes tydligt när SVT frågade Socialdemokraternas partisekreterare, Lena Baastad om deras värderingar. Hon svarade i princip att deras värderingar ändras beroende på världsbilden. Detta är absurt. Värderingar är det som ett parti ska vara byggt på och om man ändrar på dem beroende på världsbilden går det inte att lita på partiet överhuvudtaget. Det visar på att partiet inte har någon moralisk kompass och kan ändra åsikt när som helst om vad som helst. Det känns väldigt tveksamt att rösta på ett parti som agerar så.

Drömsamhällen är något som är byggt på ideologi. Det finns tre stora ideologier idag och en fjärde ideologi växer sig större och större. Ideologierna har egna drömsamhällen som mål. Jag har valt liberalismen och inriktningen socialliberalism för att den ideologin överensstämmer med min vision. Socialliberalism vill att individer ska ha möjlighet att leva sina liv som de vill. Alla ska, oavsett sina förutsättningar, ha samma möjligheter men måste inte nödvändigtvis ha samma slutmål. Samtidigt ska staten inte lägga sig i individernas beslut utan enbart finnas där för dem som behöver den. Det är socialliberalismens grundprincip och anledningen till att jag röstar på och är aktiv inom Liberalerna.  

När du röstar visar du inte enbart var du står i sakfrågor. Det jag har försökt förmedla med den här texten är att det även är viktigt att tänka långsiktigt. Det du röstar på kommer inte enbart påverka den här mandatperioden utan även flera framöver.  Därför är det också otroligt viktigt att utnyttja att vi får rösta. Det är många som känner att deras röst inte spelar någon roll. Men det stämmer inte. Din röst kommer att avgöra vilka som får makt att bestämma Sveriges riktning. Ta chansen och påverka! Du kommer inte ångra dig.  

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Affischeringsnatten

Jag kan inte se något på grund av vattnet på mina glasögon, jag vet att en kommande förkylning är ett faktum och att mina skor kommer behöva en hel dagstidning för att bli torra igen – men det spelar ingen roll. Valet ligger så nära runt hörnet man kan komma och nu är det bara att spurta så snabbt man kan.

Tillsammans med drygt ett dussin andra LUFare spenderade jag en regnig natt vid Sergels Torg för att affischera Stockholm med liberala budskap och Jan Björklunds hunkiga ansikte. Det är definitivt inte den sista nattsömnen jag offrar för Liberalerna i valet och det är det värt. I två år har jag varit övertygad om att Sverige behöver Liberalerna och den övertygelsen är värd att föra vidare till andra. Det må vara partiledarna som får tiden i rampljuset och är den viktigaste faktorn för rösterna i september, men kärnan i vår demokrati är ännu ideellt arbete från helt vanliga människor. I den rådande tidsandan är det lätt att sprida politikerförakt och måla upp falska bilder om att alla politiker tillhör en elit som inte har någon kontakt med folket. Vad de alltid missar är att majoriteten av politikerna lägger ner sin fritid på att försöka göra sin kommun eller sitt landsting lite bättre efter vad man själv tror på. Sossar och vänsterpartister har för det mesta rätt dåliga politiska ideer, men det betyder inte att en grundläggande respekt ska gå förlorad. Det politiska klimatet i Sverige är illa nog som det är.

Valtider betyder också tider för vandalism och mängder med nedrivna valaffischer som representerar just bristen på respekt för oliktänkande. Affischerna jag så mödosamt var med och satte upp var nedrivna för några dagar sedan. Man kan skriva spaltmeter efter spaltmeter om demokratiproblemet i det, men det finns inget mer passande än Liberalernas valbudskap “hata eller prata?”. En nedriven affisch kommer inte ge fler röster till det egna lägret och känner man sig tvungen att vandalisera för att väljarna inte ska se motståndarens budskap, då säger det en del om bristerna i ens egen politik. Det är alltid bättre att prata än att hata.

Vår framtida statsminister, Ulf Kristersson, har talat mycket om betydelsen av ett vuxet samtal och alla oavsett partifärg bör ha det i bakhuvudet under valrörelsen. Slagord som de redan frälsta gillar på sociala medier är sällan det folk lägger sin röst efter. Det är lätt att beskriva allt dåligt regeringen har gjort under de senaste fyra åren, men fokuset från vår sida bör ligga på vår vision för ett bättre Sverige. Där skolan blir en av världens bästa, där alla kan lita på att nattväktarstaten skyddar en och där alla kan förverkliga sina drömmar oavsett varifrån man kommer.

Om vi i politikens centrum gör politiken endimensionell kommer de i periferin få ännu mindre förtroende för oss och tappa tilltron på vår förmåga att förändra. Regeringsmakten i fyra år är inte värd den skadan på det demokratiska systemet och Alliansen har en politik bra nog att inte behöva lura väljare till att rösta på oss. Det tror åtminstone jag, och nu ska vi fortsätta övertyga resten av Sverige om det.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Hellre tänka fritt än tänka “rätt”

Det är mindre än en månad kvar till valdagen nu. För oss politiskt aktiva har dess annalkande varit en självklarhet i evigheter; den 9 september 2018 har hägrat vid horisonten sedan morgonen den 15 september 2014. Förberedelserna har trappats upp i månader, spekulationer kring resultat och regeringsbildning har varit på allas våra läppar i princip lika länge och nu är valrörelsen äntligen igång på riktigt. Journalister och partister är tillbaka från julisemestern, kampanjmaterial har lanserats, valarbetare har anställts och affischeringsstarten är olidligt nära. Sällan känns ett partipolitiskt engagemang djupare eller mer på allvar.

 

Men den beskrivningen gäller just oss. Vi som tillhör de så kallade politiska klasserna, som dryftar samhällsfrågor, partipolitik och ideologi vecka ut och vecka in, året runt, varje år. Vi får inte glömma att vi är en minoritet. Den självklarhet med vilken vi navigerar i det politiska samtalet är vilt främmande för en ansenlig del av de röstberättigade. Enligt SCB beslutar sig en tredjedel av väljarna för vilket parti de vill stödja först sista veckan. Och vet du hur stor (eller liten) DN:s morgonupplaga egentligen är?

Självfallet innebär inte detta att en tredjedel av väljarna aldrig funderar över samhället de lever i, eller att de inte har någonting de vill förändra. Den viktigaste insikten är snarare att många i vår närhet uppfattar Sveriges formella politiska system som lite av en dimhöljd djungel, där kartan ständigt ritas om och folk upplevs säga annat än vad de egentligen menar. Ofta är den ideologiska förankringen outtalad och underförstådd – även när det är just den, med sin människosyn, sina värderingar och sin framtidsvision, som är som mest avgörande.

Det är här vi kommer in. Du och jag.

Många av oss upplever nu att nära och kära som kanske aldrig riktigt förstått vårt partipolitiska engagemang trevande väcker frågan. Undrar, försöker förstå, vill ha vägledning på främmande mark. Detta gäller inte bara förstagångsväljare, utan även veteraner som överväldigas av allt de tycker sig ha missat sedan sist. Låt oss välkomna den chansen. För att värva och övertyga, förstås, men låt oss även försöka se ett vidare perspektiv.

Med risk för att låta som en halvtrött partisekreterare som försöker organisera valrörelse på en lite för liten budget: det är de personliga samtalen som räknas. Men inte bara för att samla röster och plocka procentenheter. Värdet av att fler engageras i de politiska samtalen, åtminstone en gång vart fjärde år, är långt större än så.

För det är där, mellan människor som i förtroende resonerar kring sin omvärld, som engagemang föds på riktigt. Det är där den hälsosamma demokratin lever – och överlever. Den enskilda väljaren är mer än en pinne i statistiken, till för att köpas med godis och slagord. Om vi kan förvalta det intresse som nu väcks kan det i bästa fall leda till ett livslångt engagemang, och till en dialog där fler känner att de har makten att själva driva sina intressen.

Så låt oss försöka locka fram de större idéerna. Led samtalen kring middagsbordet eller i baren, om du orkar. När någon undrar över en sakfråga – förklara. När någon frågar hur de ska rösta – ställ motfrågor och försök identifiera deras kärnvärden. Presentera även dina meningsmotståndares bästa argument, om de inte är närvarande i rummet. Det kanske inte alltid leder till tre röster på Liberalerna, men det måste få vara okej. 

Att ge någon annan de första nycklarna till självständig, informerad och kritisk reflektion är värt en hel del, det också.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det missnöjda missnöjespartiet

Ibland så förklaras demokrati lite enkelt som att det bara handlar om folkets vilja och att det är denna som ska gälla och styra. En majoritet vill något och vips, så är det så. Med det som utgångspunkt försöker många ofta kritisera det som ibland kallas för det “politiska etablissemanget”. Man utmålar en elit som inte gör, eller någonsin gjort annat, än att arbeta med politik. Därav skulle de på något vis vara mindre lämpade att lyssna på folket och driva den demokrati de är en del av. Exempelvis så är just Sverigedemokraterna med sina likasinnade, inte bara här utan även bortom våra gränser, duktiga på att driva den tanken.

Men, som de som är engagerade i ungdomsförbund redan vet är det inte alls så enkelt. Politik handlar inte bara om att luta sig tillbaka och tycka saker. Det är i själva verket väldigt, väldigt mycket jobb bakom. Som så ofta är det väldigt enkelt att sitta på läktaren och kritisera förutsatt att man inte behöver göra något själv. På många håll i landet blev just det ett bryskt uppvaknande för många lokala, framför allt sverigedemokratiska, föreningar.

 

I Sverige finns 290 kommuner, i 129 av dessa har SD inte lagt ett enda eget budgetförslag sedan förra valet. I vissa där de faktiskt gjort det har de som bekant vid ett par tillfällen blivit avslöjade med att kopiera budgetar från sina föreningar i andra kommuner. Att man tydligen faktiskt måste göra något,  i synnerhet om man vill driva “förändring på riktigt”, som de gärna profilerar sig med, verkar ha kommit som en chock. En ännu högre siffra är 188, antalet kommunala mandat som är vakanta eller tillsatta med vildar. Att ställa kostnader för olika grupper mot varandra anses ofta lite ofint, men man kan inte anant än undra hur mycket pengar man skulle kunna spara på dessa ledamöter som inte gör något alls.

Utöver det är det också viktigt att notera att i den där siffra 188 gömmer sig också något annat som bör vara väldigt oroande för de flesta, förmodligen även för partier i fråga självt. En av de där vildarna är nämligen Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) ledare som sitter på ett SD mandat i Ludvika kommun. Samma NMR som skapade rubriker  i Almedalen och som Jimmie Åkesson under sitt tal kallade för fega och ville förbjuda. Han kom i grund och botten in därför att partiet fick fler röster än vad de förväntade sig och därmed fuck problem med att fylla sina platser. Betänker man att SD sannolikt riskerar att öka ytterligare i det här valet, finns det sannolikt skäl att oroa sig över vilka som kommer att sitta på de där stolarna.

Flera av deras sympatisörer vill gärna tro att det här kanske är begränsat till kommunal nivå men nej, knappast. Efter valet hade SD 49 riksdagsmandat, idag har de 42. Hela åtta av deras riksdagsledamöter har lämnat partiet. Däremot lämnade även en moderat ledamot och gick över till SD. I övrigt har inga andra partier tappat ledamöter i riksdagen. SD har tappat åtta. Dessutom har det här också lett till att vi numer rent tekniskt sett har nio partier i riksdagen. Av dessa åtta har nämligen fyra, hälften, gått över till Alternativ för Sverige (AfS) och fortsätter till del att lämna interpellationer och motioner.

 

Hur någon förväntar sig att Sverigedemokraterna ska kunna styra och hålla ihop ett land när de inte ens klarar det med sitt egna parti är fascinerande. Att rösta på SD är inte att uttrycka missnöje mot hur Sverige styrs och fungerar, det är att kasta in en skiftnyckel i maskineriet.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑