Månad: september 2018

Blockpolitikens era är över

Sex miljoner svenskar gick och röstade och allt är precis så låst som de flesta tippade att det skulle vara. De rödgröna är ett mandat större än alliansen, varför det överhuvudtaget är relevant nu när blockpolitiken står och väntar på sin upplösning. Snart lär inte något av de traditionella blocken finnas kvar som vi känner dem och svekdebatter kommer gå på högvarv på både ledarsidor och twitter. Ulf Kristersson bör bli Sveriges näste statsminister, även om det innebär att Alliansen måste upplösas.

Decemberöverenskommelsen gäller inte längre, en konstruktion som innebar att största block fick regera. Det stora problemet med den var att det förhindrade oppositionen att bedriva opposition samtidigt som den i fyra år garanterade Vänsterpartiet (V) makten att förhandla om budgeten. För undertecknad är det enkelt – varken Sverigedemokraterna (SD) eller V bör tolereras sitta i regering eller förhandla med regeringen om budgeten. Det tjänar inget till att bråka om vilka som är värst, båda partierna ger fortfarande uttryck för antidemokratiska åsikter och antidemokrater ska inte ges sådan makt.

Det lämnar fältet öppet till sex partier att lösa det invecklade läget och det naturliga svaret för en liberal är att reflexmässigt säga Alliansen. Problemet med den lösningen är att den får svårt att hålla i längden. Alternativ A, att regera med stöd av Socialdemokraterna (S) har redan skjutits ner av Stefan Löfven och den samlade socialdemokratins självbild. Alternativ B, att lägga fram en budget och hoppas att SD stödjer den går i strid med det Jan Björklund och Annie Lööf sagt – att de inte tänker ingå i en regering beroende av SD.

Då blir det enligt många läge för en mittenregering där L och Centerpartiet (C) sätter sig i regering tillsammans med S och Miljöpartiet (MP). Enligt förespråkare för denna lösning är det ansvarstagande i en svår tid och det stänger ute både kommunister och rasister. En mittenregering är förvisso inget mardrömsscenario, men är det verkligen den bästa lösningen? Går man in i en sådan bör man vara realistisk och komma ihåg att C och L fortfarande är mindre än hälften så stora som S och inte kan förvänta sig mer inflytande än vad som är proportionerligt efter valresultatet. Sossarna har när de samarbetat med MP och V lagt om sin migrationspolitik så radikalt att de nu driver något de mindre än fem år sedan kallade för rasism. Utöver det kördes MP över i sin hjärtefråga om de tyska kolgruvorna och har även bevittnat S utmåla flyktingar och asylsökande som säkerhetshot. Det finns ingenting som garanterar att sossarna skulle vara snällare mot C och L, och därför ska inte en mittenregering vara det första alternativet om Alliansen spricker. Ingår L i regering tillsammans med S är risken stor att stödet för partiet tar skada – det är inte en situation ett parti med 5,5 % av rösterna ska försätta sig i.

S har den senaste mandatperioden lett en historiskt dålig regering och det är inte önskvärt att de sitter i regering de kommande fyra åren. Ulf Kristersson bör istället bilda en moderat enpartiregering som tar stöd av KD, C, L och SD i budgetomröstningen. Viktigt att komma ihåg är att det borgerliga samarbetet inte behöver klyvas isär på grund av att Alliansen inte längre finns. Alliansen skapades för att bryta socialdemokraternas maktmonopol och fyllde sin roll väl mellan 2004 och 2014. Det gör den inte längre. M kommer på egen hand kunna driva sin politik och få stöd från SD för denna samtidigt som ett aktivt budgetsamarbete med de tre övriga Allianspartierna förs.

SD har hittills inte fått inflytande enligt definitionen att inflytande endast kan uppnås via regeringsställning och budgetsamarbete. Däremot har de fått stort inflytande om man ser till den migrationspolitik som förts och förespråkas av de två största partierna. En riksdagsmajoritet är numera för en stramare migrationspolitik vilket innebär att den politiken kommer vara den som gäller. Vilka C och L samarbetar med ändrar inte det faktumet. Då blir frågan: är det Löfven eller Kristersson som kommer föra den bästa politiken i övriga sakfrågor? För mig är svaret självklart. Blockpolitiken kommer brytas, men inte på det sätt Stefan Löfven förordar.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Sju partier och Bellman går in i riksdagen…

Det finns mycket att säga om valet. Oerhört mycket. Om rasistdemostrationer, om glädje och lättnad och om besvikelse och upprördhet. Om att inget av de numer otaliga och högst tvivelaktiga partierna som ville kom in och tog plats i riksdagen, om att SD, sin ökning till trots, inte blev så stora som man kunde befarat och att deras ökning verkar ha avstannat. Moderaterna behåller sin plats som näst störst, sossarna gör sitt sämsta val någonsin, även om V gott skulle kunna ta och tagga ner lite. Liberalerna parkerar på ungefär fem och en halv procent, inte storslaget men med allt i åtanke, ganska okej. Dessutom växer LUFs representation på flera håll.

Dessvärre är nog valet och tiden dessförinnan på många sätt och vis, åtminstone ur ett större perspektiv, den enklare delen av processen. Nu tar den svåra vid. Vi har haft en historiskt svag minoritetsregering, förstås ingenting emot drömregeringen från ‘78, men riskerar nu att det blir ännu värre. Sitter nuvarande regering kvar har den ännu mindre stöd  än tidigare. Spelar det egentligen så stor roll med några procentenheter hit eller dit? Förmodligen inte. Maktförhållandena mellan blocken kvarstår, med andra ord har vågmästaren kvar sitt inflytande.

I bästa fall kommer nästa mandatperiod präglas av väldigt lite, utöver händelselöshet och oförmåga att göra så mycket det vill säga, och i värsta fall av en himla röra för att uttrycka det milt. Problemet är till stor del att makten över det här ligger just där man sällan vill att någon makt överhuvudtaget ska ligga, nämligen hos SD. För SD bryr sig inte. De bryr sig inte om demokratin. De bryr sig inte om Sverige. De frodas istället i kaoset och ju mer kaos desto mer kan de peka och visa på alla dessa problem de uppfattar: “etablissemanget klarar inte av att styra Sverige”. Det är på precis det sättet extremister kommer till makten vilket är varför det vilar ett stort ansvar på de andra representanterna i riksdagen att inte låta det gå så långt. Samtidigt får man inte kompromissa alltför mycket med sina väljares förtroende heller. Att man från bland annat sossehåll då intar en ganska aggressiv ton och trots fina ord om motsatsen inte visar sig helt kompromissvillig är därför ett riskabelt spel.

Rätt förvaltat kan vi kanske ha en tid framför oss av relativt lugn, kanske en period för långsiktighet och en möjlighet att tona ner stridsropen lite. En återgång till det mer normala när ödmjukheten börjar kicka in. På andra sidan finns däremot andra som inte är helt otänkbara. Sannolika? Kanske inte, men närvarande, latenta. Förhoppningsvis kan vi nu också lämna alla oerhört tröttsamma valrörsfloskler bakom oss men, det behövs vuxna i rummet och nu behöver de ta ansvar för Sverige och ta tag i Sverige och så vidare och så vidare. Avslutningsvis ska man komma ihåg att 74,5 procent inte röstade på något av ytterkantspartierna och att 82,5 inte röstade på ett fascistoid parti, så låt inte dessa styra landet. Sverige som land och dess demokrati ska ju trots allt utvecklas, inte avvecklas.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑