Månad: november 2018

Alla till Lund

Den här helgen är speciell för Liberala Ungdomsförbundet. Bara två dagar har gått sedan Liberalerna röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister och imorgon, lördagen den sjuttonde november, inleds årets kongress. Förhoppningsvis är det en möjlighet för oss alla att finna någon slags ro i allt det hektiska runt omkring oss och hitta hem till vår stora liberala familj. En sak vet jag med säkerhet. I helgen leder alla vägar till Lund.

Under helgen ska så lite men samtidigt så mycket hinnas med. Det finns ingen ny politik att ta ställning för eller emot – inga partister att skrämma eller kristdemokrater att uppröra. Däremot ska vi välja en ny förbundsstyrelse, umgås, lyssna på riktigt bra talare och självklart ska även alla stadgenördar tillfredsställas med både dagordning och motionsbehandling.

Det som kommer följas med störst intresse internt som externt är valen till vice ordförande. Det är ett rent lyxproblem som kongressen ställs inför när tre kandidater gör upp om om två platser. Konkurrens göder utveckling – studera bara Jan Björklunds formkurva sommaren 2017 när han blev utmanad om partiledarposten. I skrivande stund vet ingen hur det kommer gå, men det jag vet är att oavsett vilka kongressen väljer så kommer LUF ha två stycken drivna och kompetenta personer för uppdragen. Det krävs ingen statsvetare för att räkna ut att det kan komma att bli hetsigt och att det blir en maktkamp – Men kom ihåg, åhörare som ombud: det viktigaste är att vara snäll.

Nyval innebär också avsked. Oddsen att alla ögon är torra under kongressmiddagen i år är rekordlåga. Efter två år i presidiet tackar Anna Horn och Max Sjöberg för sig. Det säger sig självt att de två betytt mycket för LUF, och att vi inte hade varit detsamma utan dem. Jag minns själv min basliberal där Sjöberg iklädd en svart Kent-tröja illustrativt ritade lafferkurvor och talade om hur staten kunde spara 100 miljarder bara den skärpte sig lite. Jag minns också Horn tala om den liberala feminismen på ett så övertygande sätt att vem som helst där och då hade varit beredd att köpa en bil av henne. Paralleller som sin generations Birgitta Ohlsson må kräva stora skor för att uppfylla, men det är definitivt inte heller en oförtjänt beskrivning. De har rest runt land och rike i liberalismens tjänst, och är snart framme vid den sista stationen för LUF:s räkning. Var de åker härnäst vet jag att hela LUF-landet med spänning väntar på.

I helgen leder alla vägar till Lund, men inga vägar slutar i Lund. Vår uppgift att göra Sverige och världen lite friare fortsätter även efter den här helgen. Då som nu för alltid.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Keeping up with the regering

Mörka kvällar, kalla morgnar och det överhängande hotet om frost och is ligger framför oss. Det är höst och vintern kommer, enligt många en ganska eländig tid då man helst bara håller sig inomhus. Kanske dricker något varmt, läser en bok, kurar ihop sig framför TV:n, ensam eller kanske med någon man gillar, eller ogillar för den delen. Ofta möts man av ett av våra å så typiska i-landsproblem: det finns inget att titta på! Men frukta icke, säger SVT! De har inte bara löst det här problemet, utan dessutom ett nästan ännu större: faktumet att måndagar är lite mer fruktansvärda än övriga dagar och sällan något man ser fram emot.

De bjuder oss nämligen inte bara på tv-dramat “Vår tid är nu”, nej utan de har också börjat sända ett annat drama, nämligen “Regeringsbildning”! Varje måndag är sedan ett par veckor tillbaka en talmansmåndag. Spänning, intriger, osäkerhet, konstanta cliffhangers, vad mer kan man önska? Inte mycket antagligen men de avslöjar heller inte hur lång den här säsongen kommer att vara, tidigare har de ofta varit korta, händelsefattiga och överlag, tämligen menlösa. Nu verkar de däremot ha någon annan som drar i trådarna för ojojoj vilka grejer som är på gång här.

För den som mot förmodan inte följt intrigen slavisk, kan jag ge en kort genomgång. En av de största spänningspunkterna är att rumskamraterna Annie, Ebba, Uffe och Jan.  Jan och Annie har börjat få svårt att bo under samma tak som de andra. Den främsta anledningen är att både Uffe och Ebba vill ta in en till person, Jimmie, i hushållet (även om de lovar att han bara skulle få bo i källaren), medan Jan och Annie vägrar att gå med på det då de är oroade att han skulle få flytta upp i lägenheten någon gång i framtiden. Något de inte vill därför att Jimmie har lite dåligt rykte om sig som en bråkmakare, ofta uttrycker sig väldigt illa om andra, är opålitlig och tidigare har sagt att han starkt ogillar både Jan och Annie.

Därför funderar Jan och Annie på att kanske istället dra till Stefans ställe. Han har en stor ärvd lägenhet han delar med paret Isabella och Gustav. Dessutom har han gett en nyckel till Jonas som kommer och går lite som han vill, lämnar disk efter sig, stökar till och sover på soffan, något som de tycker är lite avskräckande. Därtill kommer förstås att de gillar Uffe väldigt mycket och har många fina minnen ihop. Det stora problemet är att hyrorna har ökat på sistone (knappast marknadens fel) och att det krävs vissa omflyttningar för att någon ska ha råd att bo kvar, i dagsläget kan ingen det. Det här håller på att tvinga fram ett avgörande när beslut ska fattas om vem som bor med vem. De försöker komma överens, locka och övertyga men givet situationen, är det enligt de flesta nästintill omöjligt.

Nåväl, nästa vecka fortsätter kalaset med både en budgetspecial, då hushållen ska försöka lägg upp en budget, och kanske är det äntligen dags för en riktig omröstning i frågan, vilken lyx! Vanligtvis får folkpartisten lida i väntan på “På spåret”, men inte denna gång. Man bör dock akta sig för att bli alltför uppsugen i dramat på TV, det är ju trots allt bara på låtsas.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Omgrupperingstid för borgerligheten

”En död allians innebär inte en död borgerlighet”, som Radikalt Forums egen Marcus Willershausen så klarsynt uttryckte det i sin senaste text, publicerad den 23 oktober. Jag skulle vilja hålla fast vid den tanken och ta den några steg längre. För hur ser framtiden egentligen utför en borgerlighet utan ett enat regeringsalternativ? Det är, på många sätt, upp till oss som ser oss som en del av den.

Historiskt har den svenska borgerligheten främst definierats genom sitt motstånd till socialdemokratin. Inledningsvis var relationen ett bittert resonemangsäktenskap där man kämpade i nöd snarare än lust, men någonstans längs vägen slutade samarbetet skava fullt så illa. Genom decennierna har insikten tilltagit om den fundamentala värdegemenskap som enar liberaler, liberalkonservativa och kristdemokrater till någonting större än ett valtekniskt samarbete. I borgerlighetens kärna finns en gemensam tro på ett samhälle större än staten, där individer i spontant organiserade gemenskaper är fria att använda sina förmågor efter eget huvud i strävan efter någonting bättre. Det handlar om en misstro mot kollektiv och en tillit till den fria människan. Denna samhörighet behöver värnas.

På lång sikt är borgerlig samverkan sannolikt fortfarande den enda framkomliga vägen för att hålla både socialister och populister stångna, även om socialdemokratin är svagare än någonsin. Det behövs ännu ett enat motstånd mot förtryck, förmynderi och den stora statens kvävande kontrollgrepp.

Det verkar dock i dagsläget alltmer avlägset att se alla fyra allianspartierna i Regeringskansliet den kommande mandatperioden, även om ett eller flera av dem fortfarande har chans på ministerposter. Detta är en svårfrånkomlig konsekvens av valresultatet filtrerat genom hårt hållna speltekniska vallöften. Även ute i kommunerna är det långt ifrån ovanligt att se de borgerliga partierna uppdelade, inte sällan som konsekvens av sakpolitisk pragmatism.

I detta är det avgörande att den borgerliga rörelsen inte splittras bara för att Allians för Sverige, om än tillfälligt, förpassas till historieböckerna. Det gemensamma arbetet fortsätter – måste fortsätta – på andra arenor och på nya sätt, såväl inom som utanför partipolitiken. På sätt och vis kan detta, gjort på rätt sätt, antagligen stärka den enade borgerligheten på lång sikt.

För det första öppnar ett mindre formellt samarbete  goda möjligheter för de borgerliga partierna till mer självständig idéutveckling, där de fyra kan följa sina egna formativa idèer, principer och skilda medlems- och väljarbaser till tydliga, ideologiskt stringenta profiler. Regeringsduglighet döms förvillande ofta utifrån sakpolitisk kompromissvillighet, vilket har tenderat att försvaga denna dimension vid såväl mediala granskning som självrannsakan. Alla parter har uppmanats passa in i den sakpolitiska alliansmallen, men det har uppenbart gått sådär. Och det är kanske heller inte där man bör leta efter nyckeln till borgerligheten. Vi kan inte låtsas att vi är fyra identiska partier där alla tycker exakt likadant, utan bör istället försöka främja den livskraftiga interna debatt som gör enigheten, där den nås, så mycket starkare. 

Parallellt med självterapin vore det önskvärt med just denna sorts gruppterapi. Borgerligheten skulle må bra av angelägen, formativ diskussion om de kärnvärden som förenar den. Det är dessa man måste samlas kring och gemensamt utveckla för att även på lång sikt ha styrfart framåt. Många borgerliga debattörer och tänker poängterar att de inte är utopister, och det är gott så, men givet den gigantiska socialdemokratiska välfärdsstatens efterhängsenhet och de klara samhällsproblem som finns att ta tag i bör man fortfarande kunna enas om en vision om ett friare, bättre Sverige.

Alliansen må vara död, men borgerligheten lever i allra högsta grad. Låt oss hålla det så. 

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑