Månad: december 2018

Är Robin Hood liberal?

Lätt brända industritillverkade köttbullar, avslagen julmust och samma tecknade snuttar som året innan och året innan dess. Dopparedagen är här. Den kan vara fruktansvärt långtråkig och dötrist, eller alldeles underbar. Somliga nöjer sig med att äta ischoklad och se på TV medan andra hedrar arbetslinjen och jobbar den tjugofjärde. Oavsett vad man gör eller inte gör är det en speciell dag.

De flesta politiskt aktiva har nog bävat inför risken att regeringsbildningen kommer på tal både en och två gånger under julbordet när man egentligen bara vill äta sin kallrökta lax och inte diskutera tillståndet för politikens trovärdighet och svensk liberalism. Inte heller de senaste opinionsmätningarna där Liberalerna är under riksdagsspärren är vad man vill ägna sin tid och tankekraft åt, men som vi alla vet väljer man inte sin släkt. Det är bara att ta tre djupa andetag och fly till twitter för att finna annat sällskap. Väl där kan man upptäcka att den årliga debatten om Robin Hood dragit igång ännu en gång.

För julefriden och den allmänna diskussionen vill undertecknad reda ut det hela en gång för alla så att vi kan gå vidare till något vettigt nästa år. Robin Hood är en snäll räv som lever under en totalitär regim ledd av den onda Price John som förtrycker sin befolkning och med våld kräver deras pengar. Som den frihetskämpe han är gör han motstånd mot förtrycket och ger tillbaka befolkningens pengar som den korrupta kungen lagt beslag på. Väldigt frihetligt, väldigt liberalt, väldigt bra. Analysen “Robin Hood är socialist” är en lika skarp spaning som att argumentera för att Scar var en stabil och rättvis kung eller att Voldemort kanske ändå var lite sympatisk. Vilken socialist har någonsin förespråkat mer makt och självbestämmande för individen och en försvagad stat? Sen kan man givetvis fråga sig varför en debatt om vilken politisk ideologi en tecknad räv tycker är bäst överhuvudtaget är värd att engagera sig i, men det är de små sakerna som gör julen värd att fira.

Vidare under den tecknade timmen reflekterar ingen över att den “oberoende” public service-kanalen Sveriges Television visar klipp från kommande filmer skapade av den amerikanska jätten Disney, ett reklamtillfälle som är svårslaget. Att barn över hela Sverige fullproppade med julskinka och socker får en glimt av den nya Pixar-filmen må vara trevligt för dem, men det kanske inte riktigt är därför vi har public service. En stillbild på en lafferkurva i tio minuter hade varit mer samhällsnyttigt än flashiga datoranimerade karaktärer.

Vid halv åtta kommer tillfället då alla borgare får tilltagande högt blodtryck: Karl-Bertil Jonssons julafton. Eller som det borde heta: “Pojken som missförstått Robin Hood”. Majoriteten av Sverige sympatiserar med den unga tonåringen som stjäl andras egendom och ger till andra, vi liberaler sympatiserar med herr Tyko Jonsson. En man som arbetar hårt, ger arbete till andra och förfäras över sin son som gått politiskt vilse i kommunismens lockelser. En och annan moderat kanske frestas att slänga ut tv-apparaten som en protest mot den socialistiska propagandan innan hen inser att licensavgiften ersatts med en skatt. Inte ens det nöjet kan man få på julafton.

Det kanske bara är dags att ge upp, ta en pepparkaka till och slänga sig in i diskussionen om regeringsfrågan med huvudet före eller försöka övertyga släkten om varför Robin Hood är liberal. Oavsett hur det går har du som är liberal med största sannolikhet rätt. God jul!

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Är M-KD budget rätt väg att gå? 

Förra onsdagen så röstades Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budget igenom. Det är en budget fylld med skattesänkningar, nedskärningar och åtstramningar. Det är helt klart en budget fylld med borgerlig politik. Budgeten gick igenom eftersom Centerpartiet och Liberalerna lade ner sin röster och med M, KD och SD:s röster fick budgeten en majoritet i riksdagen. Budgeten har utan tvekan sina guldklimpar med effektiva skattesänkningar men den har samtidigt baksidor. LSS och sjukvården får inte det stora uppsving som de så desperat behöver, klimatet får utstå stora nedskärningar och jämställdhetsmyndigheten läggs ner istället för att utredas. Det märks med andra ord att det här är en budget som L och C inte har haft något inflytande över.

Men trots att inflytandet uteblev så valde C och L att släppa igenom budgeten. Varför? Det finns flera förklaringar. De kan ha känt sig pressade att visa att Alliansen fortfarande är ett alternativ efter att de båda valt att rösta nej till Kristersson. De kan även ha tyckt att budgeten guldklimpar vägde över baksidorna och därmed röstat igenom den. Det verkade dessutom ha varit ett sent beslut att släppa igenom budgeten vilket helt enkelt inte gav tid till att kräva inflytande.

Samtidigt sänder de två mittenpartierna ut dubbla signaler när de ena sekunden röstar nej till Kristersson för att i nästa sekund släppa igenom hans budget. Hur kan det komma sig att det  inte går att regera tillsammans med honom eller att tolerera honom som statsminister men att släppa igenom hans budget går alldeles utmärkt? Liberalerna och Centerpartiet motiverar det med att följa praxis när ens egen budgetmotion faller men håller verkligen det argumentet? Det hade varit mer konsekvent och därmed mer förståeligt för väljarna om de istället valt att agera likadant i båda fallen.

Jag vill inte påstå att det var fel att släppa igenom M-KD budgeten. Jag vill bara ifrågasätta agerandet. Budgeten har stora brister med satsningar som har uteblivit och som Liberalerna och Centerpartiet mycket väl hade kunnat förhandla sig till. Nu visar de istället att de kan tänka sig att släppa igenom motioner de inte fått inflytande över. Hur mycket C och L än pekar på praxis är det vad väljarna och de andra partierna ser. På ett sätt visar de att deras stöd kan vara gratis under tillräckligt hård press. Med anledning av det och av det inkonsekventa i agerandet kan man fråga sig om det verkligen är rätt väg att gå? I de här fallen tror jag att det hade varit bättre för partierna att rösta nej i båda omröstningarna.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Borgerlig systemkritik ett måste

En mandatperiod tog slut och en ny tog sin början. Om samma turbulens och politiska svängningar kommer fortsätta prägla de kommande fyra åren återstår att se, men att titta tillbaka och ta lärdom av det som skett gör vi nog klokt i. En fråga som var ett hett ämne och som sedan raderats från den politiska debatten är vinster i välfärden. Regeringens förslag om begränsning av vinst enligt Reepalu-utredningen föll som väntat i början av sommaren och under valrörelsen fick den inte samma sprängkraft som den hade tidigare.

Varför Alliansen inte gemensamt kom fram till egna lösningar och förslag under mandatperioden 2014-2018 är för mig tämligen obegripligt. De rödgröna har ägt frågan sedan Vänsterpartiet började driva frågan starkt i början av 2010-talet medan borgerligheten slagit bort det mesta av kritiken som oseriös, trots att det existerar problem som måste åtgärdas. För att slå vakt om valfriheten måste systemets arkitekter upprätthålla dess trovärdighet, inte göra reträtt varje gång frågan kommer på tal. I debatter där de rödgröna försvarade Reepalu-utredningen öppnade Alliansen för hårdare krav på friskolor men faktiska förslag från eget håll har lyst med sin frånvaro. Istället fortsätter tyvärr borgerligheten att blint försvara systemet trots att det inte är optimalt.

En riksdagsledamot för Liberalerna beskrev Reepalu-förslaget som att regeringen “vill ge kvinnor nästintill näringsförbud”. Flera år in i debatten väljer tyvärr delar av borgerligheten att fortfarande beskriva förändringar som domedagen. Det är klart att den rödgröna regeringen inte ville förbjuda kvinnor från att starta och driva företag. Jag är inte ute efter att försvara ett uselt förslag som Reepalu-utredningen var, poängen är att det går att kritisera ett dåligt förslag från en dålig regering på ett sätt som inte blir fördummande för allt och alla. Med risk för att låta som en elevrådsordförande på en upphakad LP-skiva, men: höj nivån. Birgitta Ohlsson har varit en av de som gjort frågan om vinster i välfärden till en fråga om kärnan i den liberala feminismen – kvinnors möjligheter till företagande och självständighet, utan att använda slagord som inte hör hemma i en intellektuell diskussion.

En av de som varit klok nog att kritisera systemet i sin helhet just för att han värnar friskolereformens intention är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa. I våras skrev han på DN Debatt om hur borgerligheten slagit bort all kritik och som ett resultat snarare agerat megafoner för skolkoncernernas intressen: Ett skolsystem där vem som helst kan starta skola och plocka ut vinst, samtidigt som de själva ansvarar för betygssättning och rättning av nationella prov, är inte en välfungerande marknad. Det är en pseudomarknad. Borgerligheten kan inte längre blunda för detta.”

Det finns tyvärr exempel där exempelvis islamister tillåtits öppna och driva friskolor, något som givetvis inte var intentionen med friskolereformen när den klubbades igenom för tjugosex år sedan. Inslag som extrem könsseparatism, religiös dominans och upprätthållande av patriarkala strukturer hör inte hemma i svenska skolor. Det måste ställas höga krav på den som vill driva en friskola, och bevisligen finns det problem med nuvarande regelverk. För ett skolparti bör vara det en självklarhet att ta tag i de stora systemfel som missgynnar svensk skola och dess elever istället för att överlåta den frågan till andra partier. Det har inte gynnat svensk skola, Liberalerna och resten av borgerligheten av att göra reträtt i frågan om friskolor och vinster i välfärden. Det är dags att gå till offensiv.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑