Sex miljoner svenskar gick och röstade och allt är precis så låst som de flesta tippade att det skulle vara. De rödgröna är ett mandat större än alliansen, varför det överhuvudtaget är relevant nu när blockpolitiken står och väntar på sin upplösning. Snart lär inte något av de traditionella blocken finnas kvar som vi känner dem och svekdebatter kommer gå på högvarv på både ledarsidor och twitter. Ulf Kristersson bör bli Sveriges näste statsminister, även om det innebär att Alliansen måste upplösas.

Decemberöverenskommelsen gäller inte längre, en konstruktion som innebar att största block fick regera. Det stora problemet med den var att det förhindrade oppositionen att bedriva opposition samtidigt som den i fyra år garanterade Vänsterpartiet (V) makten att förhandla om budgeten. För undertecknad är det enkelt – varken Sverigedemokraterna (SD) eller V bör tolereras sitta i regering eller förhandla med regeringen om budgeten. Det tjänar inget till att bråka om vilka som är värst, båda partierna ger fortfarande uttryck för antidemokratiska åsikter och antidemokrater ska inte ges sådan makt.

Det lämnar fältet öppet till sex partier att lösa det invecklade läget och det naturliga svaret för en liberal är att reflexmässigt säga Alliansen. Problemet med den lösningen är att den får svårt att hålla i längden. Alternativ A, att regera med stöd av Socialdemokraterna (S) har redan skjutits ner av Stefan Löfven och den samlade socialdemokratins självbild. Alternativ B, att lägga fram en budget och hoppas att SD stödjer den går i strid med det Jan Björklund och Annie Lööf sagt – att de inte tänker ingå i en regering beroende av SD.

Då blir det enligt många läge för en mittenregering där L och Centerpartiet (C) sätter sig i regering tillsammans med S och Miljöpartiet (MP). Enligt förespråkare för denna lösning är det ansvarstagande i en svår tid och det stänger ute både kommunister och rasister. En mittenregering är förvisso inget mardrömsscenario, men är det verkligen den bästa lösningen? Går man in i en sådan bör man vara realistisk och komma ihåg att C och L fortfarande är mindre än hälften så stora som S och inte kan förvänta sig mer inflytande än vad som är proportionerligt efter valresultatet. Sossarna har när de samarbetat med MP och V lagt om sin migrationspolitik så radikalt att de nu driver något de mindre än fem år sedan kallade för rasism. Utöver det kördes MP över i sin hjärtefråga om de tyska kolgruvorna och har även bevittnat S utmåla flyktingar och asylsökande som säkerhetshot. Det finns ingenting som garanterar att sossarna skulle vara snällare mot C och L, och därför ska inte en mittenregering vara det första alternativet om Alliansen spricker. Ingår L i regering tillsammans med S är risken stor att stödet för partiet tar skada – det är inte en situation ett parti med 5,5 % av rösterna ska försätta sig i.

S har den senaste mandatperioden lett en historiskt dålig regering och det är inte önskvärt att de sitter i regering de kommande fyra åren. Ulf Kristersson bör istället bilda en moderat enpartiregering som tar stöd av KD, C, L och SD i budgetomröstningen. Viktigt att komma ihåg är att det borgerliga samarbetet inte behöver klyvas isär på grund av att Alliansen inte längre finns. Alliansen skapades för att bryta socialdemokraternas maktmonopol och fyllde sin roll väl mellan 2004 och 2014. Det gör den inte längre. M kommer på egen hand kunna driva sin politik och få stöd från SD för denna samtidigt som ett aktivt budgetsamarbete med de tre övriga Allianspartierna förs.

SD har hittills inte fått inflytande enligt definitionen att inflytande endast kan uppnås via regeringsställning och budgetsamarbete. Däremot har de fått stort inflytande om man ser till den migrationspolitik som förts och förespråkas av de två största partierna. En riksdagsmajoritet är numera för en stramare migrationspolitik vilket innebär att den politiken kommer vara den som gäller. Vilka C och L samarbetar med ändrar inte det faktumet. Då blir frågan: är det Löfven eller Kristersson som kommer föra den bästa politiken i övriga sakfrågor? För mig är svaret självklart. Blockpolitiken kommer brytas, men inte på det sätt Stefan Löfven förordar.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat