En mandatperiod tog slut och en ny tog sin början. Om samma turbulens och politiska svängningar kommer fortsätta prägla de kommande fyra åren återstår att se, men att titta tillbaka och ta lärdom av det som skett gör vi nog klokt i. En fråga som var ett hett ämne och som sedan raderats från den politiska debatten är vinster i välfärden. Regeringens förslag om begränsning av vinst enligt Reepalu-utredningen föll som väntat i början av sommaren och under valrörelsen fick den inte samma sprängkraft som den hade tidigare.

Varför Alliansen inte gemensamt kom fram till egna lösningar och förslag under mandatperioden 2014-2018 är för mig tämligen obegripligt. De rödgröna har ägt frågan sedan Vänsterpartiet började driva frågan starkt i början av 2010-talet medan borgerligheten slagit bort det mesta av kritiken som oseriös, trots att det existerar problem som måste åtgärdas. För att slå vakt om valfriheten måste systemets arkitekter upprätthålla dess trovärdighet, inte göra reträtt varje gång frågan kommer på tal. I debatter där de rödgröna försvarade Reepalu-utredningen öppnade Alliansen för hårdare krav på friskolor men faktiska förslag från eget håll har lyst med sin frånvaro. Istället fortsätter tyvärr borgerligheten att blint försvara systemet trots att det inte är optimalt.

En riksdagsledamot för Liberalerna beskrev Reepalu-förslaget som att regeringen “vill ge kvinnor nästintill näringsförbud”. Flera år in i debatten väljer tyvärr delar av borgerligheten att fortfarande beskriva förändringar som domedagen. Det är klart att den rödgröna regeringen inte ville förbjuda kvinnor från att starta och driva företag. Jag är inte ute efter att försvara ett uselt förslag som Reepalu-utredningen var, poängen är att det går att kritisera ett dåligt förslag från en dålig regering på ett sätt som inte blir fördummande för allt och alla. Med risk för att låta som en elevrådsordförande på en upphakad LP-skiva, men: höj nivån. Birgitta Ohlsson har varit en av de som gjort frågan om vinster i välfärden till en fråga om kärnan i den liberala feminismen – kvinnors möjligheter till företagande och självständighet, utan att använda slagord som inte hör hemma i en intellektuell diskussion.

En av de som varit klok nog att kritisera systemet i sin helhet just för att han värnar friskolereformens intention är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa. I våras skrev han på DN Debatt om hur borgerligheten slagit bort all kritik och som ett resultat snarare agerat megafoner för skolkoncernernas intressen: Ett skolsystem där vem som helst kan starta skola och plocka ut vinst, samtidigt som de själva ansvarar för betygssättning och rättning av nationella prov, är inte en välfungerande marknad. Det är en pseudomarknad. Borgerligheten kan inte längre blunda för detta.”

Det finns tyvärr exempel där exempelvis islamister tillåtits öppna och driva friskolor, något som givetvis inte var intentionen med friskolereformen när den klubbades igenom för tjugosex år sedan. Inslag som extrem könsseparatism, religiös dominans och upprätthållande av patriarkala strukturer hör inte hemma i svenska skolor. Det måste ställas höga krav på den som vill driva en friskola, och bevisligen finns det problem med nuvarande regelverk. För ett skolparti bör vara det en självklarhet att ta tag i de stora systemfel som missgynnar svensk skola och dess elever istället för att överlåta den frågan till andra partier. Det har inte gynnat svensk skola, Liberalerna och resten av borgerligheten av att göra reträtt i frågan om friskolor och vinster i välfärden. Det är dags att gå till offensiv.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat