Det har gått 50 år sedan Radikalt Forum grundades. 1968 är ett årtal som blivit ett begrepp. 

Över hela världen protesterade unga radikala människor; mot Vietnamkriget, mot censur, mot apartheid och traditionalism.

Och även om det pratas om 68-vänstern så är jag övertygad om att det smög omkring liberaler i plakatvimlet. Vi har alltid, hur vänstern än vill måla upp det, stått på de svagas sida. För vad var egentligen studentrevolterna om inte den nya tidens svar på barrikadbarnen från franska revolutionen, 1900-talets Miserables

De var unga. Arga. Radikala. De nöjde sig inte längre med att sitta på första raden och snällt räcka upp handen, bara tala när de fick ordet, synas inte höras. 1990 trycktes en tunn bok i Sverige med titeln Unga Arga Liberaler. I tio essäer skriver privatpersoner, obundna av förbund eller partier, om frågor som gör dem arga i det begynnande 90-talet. Vi hittar Lotta Edholm, Fredrik Malmberg och Karin Pilsäter bland sidorna. Inte de välputsade vuxna personer vi ser idag. Här är det deras kaxigare, salingereska unga jag som träder fram. Och de är förbannade.

Vi pratar sällan om ilska som en drivkraft bakom ungdomsorganisationer och aktivism. Ändå är det så. Organisationerna tar in tonåringar som tuggar fradga av ilska gentemot världsmaktsordningen, patriarkatet, orättvisor i världen. De ges utrymme för sin ilska, möjligheten att förvandla den till något konstruktivt. Och gör det med bravur, tills vinden mojnat inombords och lågorna inte slår lika högt. Då går de vidare, deras ljummare jag blir det vi kallar vuxna, dem vi kallar partister.

Radikalt Forum fyller ett halvt sekel men drivs av samma unga ilska. Vi har en annan frisyr och lyssnar på annan musik, men vi är fast i samma hormonstinna idealism, har samma fasta övertygelse att världen är på väg åt fel håll men att kan vi putta den tillbaka på rätt köl och dra den dit den ska – med ren viljestyrka om inte annat. Vi är samma unga, arga, liberaler.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum 2017-