Alliansen är död, leve Alliansen! Det som varit borgerlighetens kyrka de senaste fjorton åren har efter många turer spelat ut sin roll. Om det som en gång i tiden bildades för att utgöra ett regeringsalternativ inte längre är just det, existerar det då? Den frågan kanske nutidens politiska filosofer ska sätta sig ner och besvara. 

Alliansen samlar efter valet 143 mandat i riksdagen. Med det klarar de sig inte förbi varken en statsministeromröstning eller en budgetomröstning utan stöd från något av riksdagens övriga partier. Sverigedemokraterna (SD) har inget intresse av att stödja en regering där Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) ingår, men utöver den aspekten har även de två liberala partierna sagt nej till att stödja sig på SD på det sättet. Socialdemokraterna (S) är inte intresserade av att stödja en Alliansregering, Miljöpartiet (MP) är inte stora nog för att utgöra en skillnad och Vänsterpartiet är Vänsterpartiet.

Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) hoppades på att C och L skulle ändra sig i regeringsfrågan, och de hoppades i sin tur på att S skulle ändra sig. Det har ingen gjort, vilket gör att det står klart för de allra flesta att en ren Alliansregering numera är en omöjlighet. Partierna lyckades enas om ett gemensamt förstahandsalternativ, men inte mer än så. Inget hade sett annorlunda ut om det var den borgerliga sidan som blivit ett mandat större än den rödgröna. Det har inte varit något annat än ren taktik av Löfven och Sjöstedt att prata om att respektera största block när de själva varit större och fått möjligheten att klumpa ihop Alliansen tillsammans med SD. Som största block hade Alliansen fortfarande varit tvungna att söka samarbete med S – som hade totalvägrat även då och istället valt att vänta ut C och L för bildandet av en mittenregering.

Allianspartierna har alltid haft olika viljor i specifika frågor och det är i grunden inget märkligt att det är även så i regeringsfrågan eftersom det hinder som finns nu inte existerade inför valet 2006. Det är desto mer fundamentalt att det saknas en gemensam linje i regeringsfrågan om det är blockets existensberättigande. Viljorna har spretat åt olika håll de senaste åren och nu är folk ivriga över att utse syndabockar till varför det blivit så här. Från moderat håll heter det att Lööf och Björklund svikit Alliansen genom att inte ha några ambitioner att regera, och från liberalt håll heter det att M och KD öppnade upp för rasisterna. Om ett vattenglas svämmar över, är det den första eller sista droppen som orsakar översvämningen? Var det Moderaternas öppning till SD-beroende eller Centern och Liberalernas ovilja till en gemensam budget 2017 som orsakade Alliansens död? För att besvara en retorisk fråga: ingetdera. Det var valresultaten 2014 och 2018.

Efter Decemberöverenskommelsen lades det inte längre fram några gemensamma budgetförslag till riksdagen. Eftersom det inte fanns en lösning för hur Alliansen skulle få igenom sina förslag blev gemensamma utspel om utbildning eller rättsväsende inte särskilt betydelsefulla. Framförallt om lösningen på problemet var att hoppas på egen majoritet efter 2018, en avlägsen dröm samtliga visste inte skulle bli sann.

Snart är det tid för bokslut över det politiska projektet Alliansen. Samarbetet har bland annat inneburit några av de största frihetsreformerna i svensk historia och en politik som skonade Sverige från den globala finanskrisen för tio år sedan. Med andra ord har det varit otroligt framgångsrikt för både Allianspartierna och landet. Framöver är det inte tid för alienering borgerliga emellan, utan tid för fokus på vilken politik som är bäst för att föra Sverige framåt. Det behövs en regering som för en ekonomisk politik som rustar Sverige för en kommande lågkonjunktur, som höjer försvarsanslagen när omvärldsläget fortsätter försämras och som tar tag i integrationen. Det kommer tyvärr inte vara en Alliansregering som levererar det, men en död Allians betyder inte en död borgerlighet. Det kan vara värt att komma ihåg dagar som dessa.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat