I söndags gick Ryssland till val. Vladimir Putin valdes om med en stabil majoritet, kryddad med en rejäl nypa valfusk för att göra porträttet av den älskade och maktfullkomlige landsfadern lite extra övertygande. Inte en enda kotte på planeten hade förväntat sig någonting annat.

Men en sak är ändå annorlunda den här gången. En kombination av konstitutionella begränsningar och presidentens tilltagande ålder gör att detta sannolikt blir Putins sista mandatperiod. Därmed är den största framtidsfrågan för rysk politik inte vad Putin kommer att hinna ställa till med innan 2024, utan vad som händer efter Putin.

Putin är en utpräglad maktpolitiker som saknar både ideologi och framtidsvision. För närvarande fokuserar han på militär styrka utåt snarare än landets civila välmåga, men i övrigt är han svårförutsägbar. Klart är dock att en sådan ledare inte bara lämnar rodret vind för våg när skiftet är över, utan omsorgsfullt handplockar en lojal efterträdare. När Putin släpper taget, om så bara för ett ögonblick, kan det utgöra en öppning för en samlad opposition att påbörja resan mot reell förändring. Men vilken opposition då?

Den ryska oppositionen är idag splittrad, precis i enlighet med Kremls önskningar. Den starkaste kontrasten mot putinismen vore dock en tydlig liberal linje. Bland Putins sju motkandidater fanns två alternativ: dels den politiske veteranen Grigorij Javlinskij för socialliberala Jabloko, dels tv-stjärnan Ksenia Sobtjak, en stark fristående röst uppbackad av det likaledes liberala Medborgarinitiativet. Aleksej Navalnyj, juristen som sadlade om till bloggande aktivist och idag utgör Putinväldets mest högljudda kritiker, hindrades från att ställa upp och ägnade resten av valrörelsen åt att förespråka valbojkott. Han kampanjar aktivt mot makthavarnas omfattande korruption och blandar i övrigt liberala åsikter med lätt nationalism. Allvaret i hans kamp för demokratins rättviseideal har entusiasmerat stora grupper av Rysslands förändringstörstande unga. Det talas om folkrörelse.

Navalnyj har idag nästan två miljoner följare på Youtube, vilket är en hel del. Om man däremot tar i beaktande att det bor strax över 144 miljoner människor i Ryssland blir det inte överdrivet mycket att hänga i julgranen, särskilt inte om målet är att omstörta rådande samhällsordning. Genom detta blir det tydligt att han inte klarar sig ensam. Det gör ingen annan heller.

Den krassa verkligheten är ju nämligen att makten att förändra förutsätter en tillräckligt stark folklig förankring. Att det finns väljarstöd för ens idéer är oumbärligt, särskilt när man kämpar i  motvind.  Och vad vill vanliga ryssar egentligen?

För många gäller ”tryggheten först”. En undersökning som gjorts av Carnegie Moscow Center i samarbete med Levada, Rysslands enda oberoende opinionsundersökningsföretag, rankar ”förbättrade levnadsvillkor” som de ryska väljarnas högsta prioritet. Samtidigt är många oroliga att alltför omfattande förändring ska göra läget sämre. Detta är rimligt, inte minst för grupper utanför de största metropolerna som påverkas direkt av den skakiga ekonomin och ännu har Sovjettiden färsk i minnet. Det är enkel pragmatism att prioritera tillfredsställandet av grundläggande behov innan man försöker reformera hela det ekonomiska och politiska systemet – särskilt om man inte riktigt förstår hur det fungerar, vilket har varit fallet för en stor del av den ryska befolkningen ända sedan Sovjetunionen imploderade. Frågor om ekonomisk liberalisering och minoritetsskydd tycks framförallt sysselsätta den urbana medelklassen i globala metropoler som Moskva.

Så vad behövs? Möjligen en bredare liberal front, som på samma gång lyckas stå upp för abstrakta ideal och tillhandahålla en trovärdig vision av ett lyckligare, stabilare, mer välmående Ryssland. För en utomstående kan det tyckas självklart att Navalnyj och Sobtjak borde samarbeta, gärna med stöd av Javlinskij. Rättssäkerhet och stabila demokratiska grundvalar är trots allt förutsättningar för långsiktigt hållbara liberala reformer på såväl det ekonomiska som det socialpolitiska området, och de tilltalar olika väljargrupper genom olika kanaler på ett sätt som vore gynnsamt att kombinera.

Det blev plågsamt tydligt på valdagen att vägen dit ännu är lång. Lagom till att vallokalerna stängde utbröt bråk i Navalnyjs studio, där Sobtjak, som kommit för att föreslå just samverkan, anklagades för att genom deltagande i valet utgöra en del av själva det korrupta etablissemang som Navalnyj och hans följare försöker bekämpa. Interna stridigheter av denna sort kan förklaras som försök till att stärka de egna profilerna, men är direkt kontraproduktiva. De närmsta åren ser ut att bli en svår utmaning i kompromissteknik och samarbetsövningar för de spretiga skaror som på allvar vill se ett annat Ryssland än Vladimir Putins.

Men för liberaler världen över, i och utanför Ryssland, gäller samma sak som alltid: vi måste våga fortsätta tro på att förändring är möjlig. Det är bara då den blir det.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Privat