10 poäng: “Mitt europa bygger inga murar”. “Vi tar ansvar för migrationspolitiken”.

Vi befinner oss i en valrörelse. I september ska vi går och rösta om vilka personer som ska få den stora äran att representera oss, folket, och bestämma över landet. Stifta lagar och styra oss i den riktning vi beslutat om.

8 poäng: “Vi måste bevara våra svenska värderingar”.

Under varje valrörelse samlas landet för att diskutera framtiden. Var vi är och vad vill uppnå. Hur ska samhället vara utformat, vilket land vill vi ha för oss själva. Var och med vad ska våra barn växa upp, eller för delen, var vill vi växa upp.

6 poäng: “Vi vill ha en riktigt bra skola för alla barn”.

*TUUUUUUUUUT*

Jag har ingen aning om vart vi är på väg. Ledtrådarna för oss främst till ingenstans. Diskussionen kretsar kring ickefrågor eller plattityder utan innebörd. Man reagerar på enstaka små nyheter och blåser upp dessa. Men vad kommer sen? På större partiledardebatter ägnar man tid åt att debattera, alltså partiledarna ska debattera med varandra, om hur en framtida regering kan se ut. Detta gör man istället för att prata om vilket samhälle de, partierna och politikerna, vill bygga. Man röstar efter hur ett parti har förhållit sig till förra årets nyheter. Men det säger inget om hur de gör i framtiden. Åsikter i enskilda sakfrågor är färskvara, visioner är det inte.

Hur ser Socialdemokraternas drömsamhälle ut egentligen? Man kan enkelt spåna och gissa, men har någon ställt den frågan till Stefan Löfven? Nej, knappast. Har han ställt sig den frågan själv? Tveksamt. Man, också vi, blir lätt tunnelseende. Man ser det som sker nu, idag. Man ser händelser för sig själva och missar lätt större sammanhang. På så sätt har vi också, genom ett litet steg i taget, glidit ut på ett plan där bland annat SD känner sig hemma.

Poängen är att vi inte vet vad som händer eller hur världen ser ut 2020. Att välja representanter för sig själv när man inte vet hur de kan tänkas förhålla sig till något vi ännu inte känner till är skrämmande. Istället för att lägga grunden för en ljus framtid sitter man fast. Istället för drömmar och planer tar man myrsteg. Riksdagsledamöter lägger sig i och ödslar energi på vad ett glassföretag råkar tycka. Det är faktiskt pinsamt. 

Det är förstås inte politikers uppgift att bestämma hur vi ska leva i framtiden, men det är faktiskt politikers uppgift att besluta om förutsättningarna för det. Rädsla för stora förändringar är inte ett tecken på “sunt förnuft” eller “ansvar”, det är att vara planlös. Det är omognad. Så istället för att fråga vad någon vill göra, är den viktigare frågan kanske snarare varför. Det är långsiktigt och går, förhoppningsvis, att lita på.

Hur ser våra framtida barrikader ut?

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat