De två nyligen genomförda valen i Ryssland och Ungern tjänar som viktiga påminnelser om demokratins bräcklighet och dess systematiska problem. Särskilt när de ställs i relation till den senaste tidens val i olika demokratiska stater. Demokrati betyder – vilket de flesta som haft ens tio minuter av något samhällsrelaterat ämne – vet folkstyre. Makten ligger i folkets händer. Och med makten menas alltså makten över andra människor. 

För det är det en stat är, ett maktutövande över en befolkning. Demokratin ser till att reglera detta maktutövande genom allmänna val för att folket ska vara de som har något att säga till om. Att det här systemet inte är perfekt, eller ibland ens bra, är nog de allra flesta medvetna om. “Det värsta styrelseskicket” som Churchill sa.

Samtidigt är majoriteten, vilket är vad som krävs i en demokrati, eniga om att alternativen vi testat är betydligt sämre. För antingen bestämmer alla över alla, åtminstone ungefär, eller så bestämmer en eller ett par stycken över alla. Dessutom vet vi att demokrati fungerar ganska väl när man ser till andra aspekter av samhället som ekonomi, jämställdhet, allmänt välstånd och fred. 

Däremot finns det uppenbara problem som i synnerhet gör sig påminda då den demokratiska kraften, folket, uppvisar det som ofta kallas för antidemokratiska tendenser. För att ett land ska kunna anses vara demokratiskt brukar man även ställa krav och ha förväntningar på hur samhället ska fungera utöver det rent valtekniska. Detta brukar främst handla om mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, fria medier och en allmänt avhållsam inställning från statens sida gentemot medborgarnas privatliv.

Så länge dessa är normer som råder i samhället och upprätthålls brukar det inte vara några problem. Men när krafter som vill motverka dessa och har det som en del av sin demokratiska plattform, är situationen en annan. Risken att en majoritet vill förtrycka en minoritet är generellt irrelevant så länge det inte faktiskt är fallet. Idag står vi dock inför en lite annorlunda situation i det här avseendet.

För att skydda  den liberala demokratin och individerna i den, måste också folkstyret begränsas till en del. I grund och botten betyder det att man behöver reducera makten för människor i grupp och istället flytta över den till människor som individer. I USA såg vi ett fantastiskt exempel på det här när Donald Trump, personen som beskrivs som världens mäktigaste man, försökte genomföra sitt så kallade inreseförbud men kunde stoppas av domstolar i landet för att förslagen var grundlagsvidriga.

Vikten av starka institutioner som kan försvara enskilda människor, oftast i minoriteter, mot andra går inte att underdriva. Av den anledningen bör man även förfäras över hur svagt det här skyddet är i Sverige. Socialdemokraterna har tydligt visat hur en regering verkligen inte behöver bry sig det minsta om vad de svaga institutionerna som finns idag säger. Lagrådet körs enkelt över eller avvisas helt. Sverige har ingen författningsdomstol som kan granska lagförslag och beslut på riktigt och en grundlag kan ändras, läggas till eller avskaffas av en riksdagsmajoritet så länge ett riksdagsval ligger emellan. I praktiken kan det alltså ske utan problem på ett år.

Med en tilltagande populism, auktoritetssträvande och etatism, både genom nyare partier men även inom de äldre och etablerade, är dessa svagheter djupt oroande. Självklart vill inte heller en opposition driva på för det här eftersom att de vet att de själva en dag kan vara de som sitter och behöver kämpa emot dessa. För att kunna försvara oss själva mot varandra krävs det därför tydligare krav från folkligt håll för att kunna garantera våra fri- och rättigheter. Utan att det i sig behöver göras till en populistisk kamp, skulle denna å så bortglömda fråga nog må bra av att få komma ut i det svenska solljuset.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat