Vi är oeniga hela tiden och det är någonting vi för det mesta accepterar. Utan förmåga att acceptera att man ibland tycker helt olika saker skulle livet bli svårt, framför allt inom politiken. När det däremot kan bli klurigt är då man inte är eniga om problemet, men gör sken om att man faktiskt är det. Det aktuella exemplet på detta är hederskultur + Feministiskt Initiativ som inte är en önskvärd blandning. För några veckor sedan skrev Gudrun Schyman, partiledare för Fi att hennes parti har den “hårdaste linjen mot hedersvåldet”. Det märkliga här är att den meningen inte skrevs den första april eftersom de som vet ett uns om hedersproblematiken i Sverige vet att det inte är sant. 

Schyman målar upp en bild av att partiet hon leder skulle vara det med de hårdaste hårdhandskarna och att de står upp för offren i vått och torrt. I själva verket har  Feministiskt Initiativs “kamp” mot hedersförtrycket i åratal bestått av kulturrelativism, tron på att inga andra kulturer är sämre eller bättre än andra. Verkligheten ser annorlunda ut och för att citera Birgitta Ohlsson: “Det finns manliga skitstövlar inom alla kulturer men en del kulturer har större acceptans för manliga skitstövar”. Beröringsskräcken som partiet låtsas inte existerat under åren har inte hjälpt någon som lever i hederskulturens kedjor.

Victoria Kawesa, f.d. partiledare för F! pratade i april 2017 om att grunden till det förtryck som råder i svenska förorter är detsamma som i hela svenska samhället, mäns dominans över kvinnor. Det må vara sant att det är ett problem att män begår brott mot kvinnor i alla samhällsklasser och delar av landet – vilket inte minst höstens #metoo-uppror visade. Däremot är det ovärdigt att nonchalera bort hedersförtrycket på det här sättet när man vill förefalla vara ett seriöst parti. F! vill måla upp en bild av att det här problemet existerar i det svenska majoritetssamhället men det är inte bara befängt, det är också ett svek mot offren.

Lyckligtvis stöter Feministiskt Initiativ på mer och mer motstånd för sin slappa hållning i frågan och problemet är uppe på agendan allt mer frekvent tack vare organisationer som Glöm aldrig Pela och Fadime och Varken Hora eller Kuvad. Det är min förhoppning att varenda kotte mellan Ystad och Haparanda under valrörelsen inser varför kampen mot hedersförtrycket är vår tids viktigaste feministiska fråga, och att röstsedeln i urnan den nionde september reflekterar den vetskapen. Då finns det inget scenario där pappret är rosa.

Marcus Willershausen

Medlem LUF Storstockholm

Skribentfoto: Privat