Månad: februari 2019

Möt Radikalt Forums nya redaktion

Igår, onsdag 27 februari, skrev Karin Petterson sin sista text på Radikalt Forum som chefredaktör efter två år vid rodret. Idag har LUF Storstockholm nöjet att presentera den nya redaktionen för Radikalt Forum. Ny chefredaktör och ansvarig utgivare är Marcus Willershausen som under det senaste verksamhetsåret varit skribent. Marcus valdes till ledamot i distriktsstyrelsen under årsmötet i januari och kommer under året även synas i spalterna för den nationella tidningen Liberal Ungdom.

”Det ska bli spännande att föra Radikalt Forum vidare och jag ser fram emot att fler medlemmar i LUF tar plats och skriver för tidningen. Den ideologiska debatten förtjänar en seriös plattform och jag hoppas vi kan bli ett forum för den under året.

Under året kommer tidningen genomgå en del förändringar och jag längtar att dela med mig mer om dessa. Jag är säker att det här verksamhetsåret kommer bli ett bra år för Radikalt Forum.”

 

Under året kommer tidningen ha fyra skribenter, och från dessa kommer ni snart få läsa mycket mer av.

Skribentbild: Anna Törnström

Agnes Eriksson bestämde sig för att engagera sig inom politiken efter Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch”, och en av hennes hjärtefrågor är jämställdhet. Agnes favorit bland landets ledarskribenter är en av Radikalt Forums tidigare chefredaktörer, Peter Wolodarski, på Dagens Nyheter.

Skribentbild: Anna Törnström

Donja Tavakolinias hjärtefrågor är feminism och jämställdhet. Donja ville bli skribent på Radikalt Forum eftersom hon tycker det är kul att argumentera för det hon brinner för. Utanför LUF ägnar hon gärna tiden åt musik.

Love Frisell kommer skriva för både Radikalt Forum såväl som nationella Liberal Ungdom under året. Själv läser han gärna koluminsterna Richard Swartz och Lena Andersson. När Love inte har en artikel eller bok framför sig gillar han att resa och upptäcka nya platser.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm brinner för miljöfrågor och hjärtat klappar lite extra för hajar. Hennes favoritpolitiker är liberala riksdagsledamoten Lina Nordquist. Utanför ungdomsförbundbubblan ägnar sig Elin åt teater och är i färd med att ta sitt dykcertifiktat.

 

Radikalt Forum är öppet för alla medlemmar i LUF att skriva för. Har du en text du vill få publicerad eller bolla idéer med chefredaktören? Skriv då till chefred@radikaltforum.se

Tack för allt, Radikalt Forum

Att bli Skribent hos Radikalt Forum var mitt första förtroendeuppdrag, både i LUF och överallt annars. Det var våren 2016, jag gick i ettan på gymnasiet och jag ansökte med ett skolarbete från nian som jag provokativt döpt till “Betyg är inte barnmisshandel” – ren Folkpartism på 450 ord. Det var den första text som lades upp på Radikalt Forum undertecknad Karin Pettersson.

Ett år senare blev jag chefredaktör, satte ambitiösa mål för redaktionen och vävde in orden RF så ofta jag kunde på CL och andra träffar. Min lilla bebis är den, denna digitala medlemstidning (Radikalt Forum är inte. En. Blogg.)

Men bebisar blir stora. Radikalt Forum och jag tog på olika sätt våra första steg i LUF tillsammans – jag som nyss blivit en aktiv medlem, Radikalt Forum som i tryck hade 47 år på nacken men digitalt var en ettåring.

Radikalt Forum lärde mig skriva politiskt och lärde mig att leda en redaktion, precis som den tränat så många andra Storstockholmare genom åren. Vissa av dem hittas nu på Sveriges största redaktioner. Jag och RF skiljs nu åt, och jag förflyttar mig till nationella Liberal Ungdom, där jag efter ett år som biträdande nu tagit över efter Hannes Rudsäter som redaktör.

Radikalt Forum går också vidare, med ny chefredaktör och ny redaktion. Jag litar på att RF är i trygga händer hos dem.

Så tack för allt säger jag nu, till tidningen som mer än något annat definierat mig som LUF-medlem. Det är dags för dig att lära upp andra skribenter nu.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum verksamhetsåren 2017 & 2018

Skribentfoto: Erik Ekerlid

Vad hände med folkbildningen?

I den tidiga kampen för arbetares rättigheter i Sverige insåg man ganska snabbt tre saker när man försökte stå upp mot den borgerliga klassen.

För det första märkte man att om man gick ihop flera stycken kunde man uppnå väldigt mycket och kräva inflytande.

För det andra insåg man att man inte längre kunde hålla på att supa som man gjort tidigare och att det till stor del användes för att hålla folket harmlösa, detta är vad som introducerade nykterhetsrörelsen i Sverige (till en viss del, åtminstonde).

Den tredje och på många sätt mest fascinerande insikten var att man behövde bilda sig. Ingen ville sätta sig och förhandla eller kunde ta på allvar någon som inte läst en bok i sitt liv. Man bottnade i detta och fram växte folkbildningen och studieförbund och -cirklar. Kunskap och att ta till sig av den fick helt plötsligt en poäng och värderades. 

Man krävde sin rätt, samhället utvecklades och folk fick det generellt betydligt bättre. Med det kom så även en mer avhållsam inställning till detta med bildning. Precis på samma sätt som den borgerliga klassen tidigare inte varit alltför intresserad av detta i Sverige, utöver det som ansågs absolut nödvändigt, började nu alla omfattas av detsamma. Sverige saknar helt enkelt, jämfört med många andra (europeiska) länder, en stark bildningstradition och detta ger starka utslag idag. Utbildningen inriktades på produktionen, alltså att man ska fostra goda arbetare, på inget sätt begränsat till industri utan gäller såväl även tjänstesektorn.

Samtidigt som efterkrigstiden var en framstående period nere på kontinenten för kulturell utveckling så saknades en rimlig motsvarighet till det i Sverige. Det betyder inte att det inte hände saker här också, men knappast jämförbart med andra länder. Med det här i åtanke kan man ganska snabbt förstå en del samtida svenska fenomen betydligt bättre. Varför beter sig svenska akademien så himla fånigt? Varför kan inte SD bottna i någon svensk kultur? Varför är svenska ledar- och kultursidor överlag så fruktansvärt värdelösa? Varför är svensk politik så platt? Svaret ligger då någonstans inom ramen för intellektuellt tunnelseende.

Visst är det fint att man i Sverige kan bli ledande politiker utan att ha någon formell utbildning? Absolut, men att många kliver in i roller där de ska ta ansvar för andras liv och välmående med endast sin egna ideologi som rättsnöre är antagligen något i synnerhet vi som är i ett ungdomsförbund bör våga tillämpa självkritik gentemot. Nej man blir inte per definition en bättre ledare bara för att man kan citera nån död, vit, fransk snubbe, men det kanske kan erbjuda lite perspektiv. Innan man ger sig på och kritiserar olika unviversitetsutbildningar inom exempelvis genus, bör man kanske först ha provat att gå på en kurs inom det för att se hur det är. Innan man börjar diskutera om att avgiftsbelägga vissa utbildningar med inte andra för de anses mer värdefulla för produktionen bör man kanske ha i åtanke dels att behoven inom ekonomin konstant förändras och dels att det kan finnas många goda poänger med bredare kunskap och perspektiv på tillvaron.

Min poäng är väl i någon mening denna: läs en bok. Det kanske är att sparka in en öppen LUF-dörr men det kan faktiskt finnas en vits med att också läsa sånt som inte bara är till för att marinera sigi sin egna ideologiska saft. Och kanske även detta: det finns ganska få personer, om någon, som verkligen besitter tydliga nyanserade och genomtänkta svar på alla världens frågor oavsett hur brett de skriver på en ledarsida, eller, för den delen, i en medlemstidning hos ett ungdomsförbund.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det är dags för en kvinna 

Förra veckan berättade Jan Björklund för resten av världen att han inte ställer upp till omval som partiledare i november. Resan blev tolv år lång – och vilken resa det har varit. Det har inte alltid varit lätt men Björklund har gjort ett bra jobb och kan nu lämna över facklan och stolt säga att även när det var som tuffast gav han inte efter för extrema krafter. Han stod upp för sina egna och partiets värderingar, något vi ska vara tacksamma för, oavsett hur opinionsläget ser ut.

Men nu är det är dags att blicka framåt, vem ska ta över? Diskussionen kring vem det ska vara tänker jag inte ge mig in i men jag vill hävda att det är dags för en kvinna. Liberalerna är ett feministiskt parti som kämpar för jämställdhet i samhällets alla skikt och har gjort det i över hundra år. Men trots det har partiet bara haft en enda kvinna som partiledare. Varför? Det finns nog inget enkelt svar på den frågan men det beror inte på att det inte har funnits kompetenta kvinnor inom partiet.

Självklart ska man inte välja partiledare baserat på kön utan på kompetens. Det finns många kompetenta kvinnor inom partiet som skulle kunna göra ett fantastiskt jobb som partiledare.  Viktigast är att det är någon med en tydlig vision för partiet och som vill jobba för förnyelse. Någon som vill kämpa för våra hjärtefrågor. Det handlar självfallet inte om att ta första bästa utan det ska vara någon som brinner för den liberala rörelsen och som arbetar skickligt inom politiken. Jag har svårt att tro att det inte finns några kvinnor inom partiet som kan leva upp till de kraven.

Det handlar inte om symbolpolitik, det handlar om förnyelse. Det handlar om nya perspektiv. Det är dags för en kvinna. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Tack för allt, Jan

Den svaga gula färgen och den ensamma siffran på mobilskärmens högra hörn indikerar att den alldeles strax kommer dö. En procents batteri kvar, men den får hålla ut eftersom budskapet som uppenbarar sig är det mest dramatiska under onsdagen. Jan Björklund avgår som partiledare för Liberalerna meddelar otaliga pushnotiser från nyhetsredaktioner och chockade twitteranvändare. Händer det här verkligen?, hinner jag tänka. Senast Björklunds avgång aviserades var 2016 då riksdagen meddelade på sin hemsida att han lämnade uppdraget, något som snabbt visade sig vara falskt. Det var med andra ord hälften chock och hälften skepsis som mötte beskedet.

Men så stod han där i riksdagens presscenter inför ett samlat pressuppbåd trekvart senare och meddelade sin avgång. Efter över tolv år med Björklund som partiledare är det dags för Liberalerna att förnya sig, och trots att det är ett besked jag hoppats på är det omöjligt att hålla ute vemodigheten under dagar som dessa. Med Björklund lämnar den sista av de fyra personerna som karakteriserade Alliansen under glansåren efter valsegern 2006. Ni minns väl optimismen? Sossarna var överlistade, skatterna sänktes och skolan skulle reformeras från den tragiska flumskolan. Men Jan Björklund har inte varit en tråkig partiledare i välsittande kostym – han har varit en person som med sitt engagemang för den svenska skolan inspirerat otaliga LUF:are genom åren och fått oss att vässa vår utbildningspolitik än mer. Med majoren vid rodret på utbildningsdepartementet fick vi bland annat tidigare betyg, ett nytt betygssystem och fokus på något som då var kontroversiellt att driva på för – ordning och reda. Ingenting fungerar problemfritt från start och inte heller Björklunds skola, men det går med säkerhet att konstatera att svensk skola hade varit sämre utan Jan Björklunds insatser för den. Till skillnad från Gustav Fridolin genomförde han välbehövlig förändring och tog strid med vänsterblocket – utmanade dem i grunden om synen på kunskapsskolan och bildning. Idag står socialdemokrater och talar sig varma om katederundervisning och miljöpartister kanske betonar vikten av ordning och reda. Var det sunt förnuft som en dag slog de rödgröna i huvudet eller är det ett resultat av Jan Björklund-effekten? 

Bomber och granater, Björklunds enorma betydelse återspeglar sig inte bara i skolans korridorer. När Alliansen under ledning av Moderaterna skar ner på det nationella försvaret och såg det som ett särintresse, en utgift som alla andra i den alldeles för tjocka statsbudgeten, drev Folkpartiet på som inga andra för att den riktningen var helt fel. Det ska inte gå, men på något sätt är riksdagens näst minsta parti det som har den i särklass bästa försvarspolitiken vilket de flesta försvarsexperter kan enas kring. Under Jan Björklunds tid som partiledare har riksdagens övriga partier gått från att skära ner på försvaret i sina budgetar till att delta i kapplöpningen om vilket parti som kan ge ÖB mest pengar. De har såklart fått se sig besegrade av folkpartisterna varje gång, och man ska inte underskatta partiets betydelse i att vi nu har fast stationerade trupper på Gotland, inhandlar luftvärn och har bredare internationellt samarbete, till exempel genom  övningar som Aurora 17.

Friheten är värd att försvara, och det har Jan Björklund gjort under sina tolv år som partiordförande. Han har gjort att hela Sverige vet vilka de två problemen med rysk gas är, berättat gång på gång om klassresorna som börjar i klassrummen och varför vi behöver mer, och inte mindre, internationellt samarbete. Man kan göra sina analyser om väljartapp, förlorade profilfrågor och ett sprucket allianssamarbete, men måste vi göra det just idag? Låt oss tacka Jan Björklund, för utan honom vore svensk liberalism fattigare. Tack för allt, Jan.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det vi glömde i Regeringsbildningen

Sveriges längsta regeringsbildning och därtill en av de torraste tiderna för diskussion om faktisk relevant sakpolitik, är över! Glädjas åt detta det kan man, men det innebär även att det är dags att återvända till det gamla vanliga.

Fast nu med förbehållet att även vi ska kallas kommunister ibland.

Nåväl.

I hela detta kaotiska drama som utspelats har mycket fokus legat på Sverigedemokraterna. Själva har de ironiskt nog varit rätt tysta av sig, för att vara SD åtminstone. Fokus har helt enkelt legat på andra och eftersom de själva sällan har mycket relevant att tillföra när det inte gäller deras egna uttalanden har de fått dra sig tillbaka något ur offentlighetens rampljus. Antagligen har det även delvis varit en medveten taktik för att försöka att inte förstöra –  i synnerhet för M/KD och deras försök till att bilda regering. Det är nästan så att man börjat glömma lite vad SD är för några, antagligen det enda sättet att göra de rumsrenare. Ska man försöka framställa det som om en regering som vilar på deras axlar inte är en så dålig ide är det här antagligen en rätt bra metod. 

Det finns mycket att anmärka på i det här sammanhanget. Med utgångspunkten att vilja främja liberala värderingar i första hand och möjligtvis liberala reformer i andra hand så måste man vara väldigt varsam med hur även den mer långsiktiga politiska diskursen och samtalet förändras och påverkas av den här typen av händelser. I USA används till exempel, som av ganska förklarliga skäl har fått ett litet uppsving de senaste åren, en teori och modell som kallas the Overton Window som, väldigt enkelt sammanfattat, beskriver hur synen på olika förslag och rörelser skiftar baserat på det rådande politiska klimatet och samtalet. Det skulle exempelvis innebära att ger man mycket makt högerut så riskerar man även den indirekta effekten att de mer extrema åsikterna på den sidan inte framstår som fullt lika extrema längre.

Men, skulle man kunna anmärka, inte ens Sd är väl så himla extrema egentligen. Mja, det beror på hur man ser det. Att bara klanka ner på och dra upp enskilda företrädares ageranden och uttalanden är förstås legitimt, men problemet är större än så och handlar mer om varför den sortens personer söker sig dit från första början. Det Sverigedemokraterna är mest kända för är förstås sin invandringspolitik, så en närmare titt där kanske kan avslöja mer än vad man tror. Deras grej, och det här glömmer man ibland, är att de vill stoppa all invandring till Sverige. Inte lite eller en del, utan all. Möjligtvis med någon sorts märkvärdigt undantag för arbetskraftsinvandring men även där är det väldigt diffust. Och invandring i en sverigedemokratisk kontext betyder förstås utomeuropeisk invandring. Och utomeuropeisk betyder i en sverigedemokratisk kontext förstås icke-vit.

Det antagligen mest centrala konkreta förslaget för det här är deras ide om att stoppa all asylinvandring. Kul grej tycker vissa kanske, men förstås i praktiken nästintill ogenomförbart. Varför? Jo därför att rätten till asyl, den att man ska kunna söka asyl, få sin sak prövad och vid bevisliga skyddsbehov erbjudas just skydd, även är känd som artikel 14 i konventionen för mänskliga rättigheter. En av de konventioner framtagna av FN som Sverige förstås skrivit på. Den rätten hänger förstås nära ihop med en av de föregående artiklarna som gäller alla människors rätt till liv. När de frågats om det här har de generellt bara viftat bort det och sagt något vagt om att det förstås går att omförhandla sådana saker och att inget är skrivet i sten, och vore så fallet får man paja stentavlan, typ.

Men det finns även en mörkare sida av det. Vad man alltså rent ut säger är att man vill börja tumma på de mänskliga rättigheterna och alla kanske faktiskt inte ska ha samma rätt till liv. Den tanken är därtill förstås etniskt kodad. Rätten till liv börjar helt plötsligt handla om den där nedärvda essensen som varit på tal tidigare.

Tycker sverigedemokratiska företrädare och väljare bokstavligt talat det här? Antagligen inte. Men det är också en sorts rövarspråk. Väljare, politiska motståndare och ibland även de egna företrädare behöver inte förstå det och missar det lätt. Däremot finns det en grupp personer som faktiskt tycker såhär och de förstår innebörden av det. Eller kanske inte ens nödvändigtvis förstår, men kan åtminstone tolka in den sortens betydelse för att lockas av det. Ett par snurr senare i rättsmaskineriet har någon fått en offentlig post och uttrycker sig väldigt grovt. Det uppdagas, personen i fråga utesluts och Jimmie Åkesson påstår att han inte förstår varför de här människorna söker sig till hans parti. Han vet, och de vet.

Att i grunden icke-nationalistiska liberala krafter stått och vickat lite på dörren för den här typen av partier har historiskt sett lett till några av våra moderna mörkaste stunder. Man ska helt enkelt inte ge dem en millimeter. I regeringsbilndingstermer innebär det istället i princip: wow värnskatten ska avskaffas, vad sjukt!

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑