Månad: mars 2019

Liberalerna – mot höger eller vänster?

Att det blåser i Liberalerna, det har knappast undgått någon. Rekordlågt stöd i opinionsmätningarna, en riksdagsledamot som blivit politisk vilde och rent kaos inför det stundande EP-valet. Det har med andra ord funnits roligare tider att vara medlem i partiet med stort L. Mitt i allt det här och i kölvattnet av regeringsbildningen ska en ny partiledare väljas, men det är givetvis inte bara en person som ska tillsättas för att fortsätta på samma väg som Jan Björklund stakat ut. Partiledarvalet handlar om vem som är bäst lämpad för att lyfta partiet ur den kris vi befinner oss i men kanske främst kring att hitta en roll för Liberalerna att fylla inom svensk politik.

Somliga debattörer vill få partiledarvalet att handla om det hela hösten handlade om – regeringsbildningen. De menar att beroende på vem som blir partiledare för Liberalerna kan den nuvarande rödgröna regeringen fällas och Ulf Kristersson bli ny statsminister. Men den som på allvar tror det borde inte ödsla sin tid, för det kommer inte att ske. Det handlar inte om ett val mellan “socialdemokratins stödhjul” eller “borgerlighetens hjärta”, på sätt och vis kan man säga att det valet gjordes i januari. Då ritades det politiska landskapet om i grunden – att försöka göra det ogjort är inte möjligt och överhuvudtaget inte önskvärt. Det går inte att ingå avtal om budgetsamarbete efter fyra månaders utdragen teater för att sedan dra sig ur det efter mindre än ett år. Det skulle tillintetgöra Liberalernas trovärdighet och rasera alla argument varför Januariavtalet slöts från första början. Partiet har valt en riktning och behöver följa den istället för att spreta och vara bland det värsta man kan vara i politiken: otydlig.

Regeringsbildningen är ingen parentes i svensk politik som kommer glömmas bort – den var början på det nya landskapet. Konfliktlinjerna gäller inte längre enbart ekonomisk politik där det är naturligt att ha två stycken block som representerar två klassiska läger. Det som regeringsbildningen till slut mynnade ut i, att liberala partier väger mellan S och M, kommer vara de positionerna som bibehålls. Att fantisera om en enad Allians inför valet 2022 må vara trevligt i tanken, men det är att göra sig en strategisk otjänst. Det finns inget utrymme för det om inte de fyra allianspartierna mirakulöst börjar få egen majoritet i opinionsmätningarna, och ingenting indikerar på att de liberala partiernas inställning under nästa regeringsbildning efter riksdagsvalet 2022 kommer vara annorlunda.

Precis vilken roll Liberalerna ska spela är upp till den nya partiledaren att forma, oavsett om hen heter Erik Ullenhag eller Nyamko Sabuni, men det handlar inte om en positionering till höger eller vänster. Vi håller till på det politiska mittfältet och det är där vi kommer stanna, vi måste bara vänja oss vid att vara där.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Liberaler styrs också av identitet

Love Frisell väckte en intressant debatt när han tog upp Jonathan Haidts moralfundamentsteori och applicerade den på svensk politik. Han menar att MUF:s kampanj “Höger på riktigt”, som verkar bygga mer på signalpolitik än på faktiska högerpolitiska förslag som att sänka skatten, kan förklaras av att identiteten är viktigare för MUF än sakpolitiken. Jag tror att han har helt rätt i det, och att Haidts teori har ännu mer att säga om svensk politik.

För att förstå grunderna i teorin rekommenderar jag Loves text. Det som är lite jobbigt för oss liberaler är att våra politiska åsikter också tenderar att följa hur vi ställer oss i de dilemman som finns i de fem moraliska fundamenten. Det innebär förmodligen att även vi i hög grad styrs av identitet.

Av det kan man dra lika långtgående slutsatser om de som förespråkar Januariavtalet som man kan dra om de som motsätter sig det. Frågan om avståndstagande till Sverigedemokraterna handlar nog till stor del om identitet för många. Även om man kan visa på klara skillnader i sak mellan deras politik och Liberalernas så är det nog inte främst det som gör det så otänkbart och moraliskt felaktigt. Snarare handlar det om en intensiv känsla av att de representerar värderingar rakt motsatta våra. Vilket de förstås gör. Det tyder dock på att det kan vara identitet som styr även oss snarare än sakpolitisk analys. Vi bör åtminstone beakta risken att vi bortser från sakpolitiska nackdelar genom prioriteringen av att agera i enlighet med vår identitet, om vi ska ta Haidt på allvar.

Det finns flera möjliga nackdelar med Januariavtalet. Den mest uppenbara är att vi förmodligen inte lyckas lura Socialdemokraterna. De har visserligen accepterat många förslag från Liberalerna och Centerpartiet, men flera av dem är endast utredningar hittills. En del av de tyngsta är inte ens utlovade att genomföras, enbart utredas (som förstatligad skola). Att som vissa moderater tro att nästan inga av förslagen kommer genomföras är överdrivet pessimistiskt. Däremot är frågan om precis alla kommer genomföras.

Efter Transportstyreleskandalen krävde samtliga Allianspartier att tre ministrar skulle avgå. Löfven beviljade två av dem, men synade Alliansen, vägrade avsätta Peter Hultqvist och ställde L och C inför hotet om regeringskris och att tvingas ta över med hjälp av SD. L och C backade från det man tidigare sagt och släppte kraven på Hultqvists avgång.

Vad händer om utredningarna kring några av frågorna i Januariavtalet är ambivalenta, och Socialdemokraterna vägrar att fullfölja säg 20 procent av förslagen? Kommer L att offra 80 procent och återvända till Alliansen för dessa 20 procent?

Vidare innebär mandatfördelningen att L måste rösta för Socialdemokraternas budget varje gång. En betydande del av det som ingår i budgeten är inte reglerat i Januariavtalet. Möjligheten att gå i opposition mot en budget som vi är med och röstar fram är försumbar, och annars tvingas vi ta ansvar för en sosse-budget vi har mycket begränsat inflytande över.

Det betyder inte att Januariavtalet är det sämsta alternativet. Även SD-beroende har klara nackdelar rent sakligt för den som vill genomföra liberal politik. Poängen är att vi i båda fallen borde motstå frestelsen att låta vår identitet styra vår analys.

Det är inget fel i att styras av identitet och värderingar i sig. Tvärtom är det ju ett av skälen till att överhuvudtaget driva politik. Men människor tenderar även att ha en autenticitetspreferens. Vi vill hellre faktiskt genomföra politik enligt våra värderingar än att bara agera på ett sätt som känns bra, men kanske inte åstadkommer rätt sak – om vi kan avgöra skillnaden. Det kräver att vi agerar emot våra egna impulser och sätter oss in i för oss obekväma fakta. Det är jobbigt, men det är vad vi behöver göra för att inte riskera att bli en GAL-variant av Benjamin Dousas “Höger på riktigt”.

Avslutningsvis tror jag att det ligger mer bakom Januariavtalet än identitet och sakpolitik. Jag vet inte hur C har resonerat men L hade löpt stor risk att dö vid ett extraval. Att regera beroende av SD hade nog inneburit större risk för extraval. SD är det mest oberäkneliga partiet och vi hade inte kunnat låta dem köra över oss i värderingsfrågor – då hade partiet slitits sönder inifrån, av goda skäl. Mer av en strategisk kalkyl än en identitetsmarkering, live to fight another day.

Vårt problem är därför inte bara om vi valde fel eller rätt, eller om vi styrdes av identitet eller inte, utan att vi inte hade särskilt bra förutsättningar att välja. Vi var helt enkelt för svaga. Partiledarfrågan är därför viktig. Oavsett om det blir någon som var för eller emot Januariavtalet behöver vi någon som kan hitta en metod för att få L att växa, någon som har karisma nog att synas och vinna förtroende.

Vi har egentligen redan en liberal berättelse. Den tar sin början för flera hundra år sedan, då fria marknader och demokratiska institutioner började lyfta de första delarna av världen ur fattigdom och förtryck, och fria människor såg till att staterna började tjäna dem istället för tvärtom. Då liberaler formulerade principer om humanism och lika rättigheter för alla oavsett vem du föds som eller var. Det vi behöver är någon som kan berätta den berättelsen, och har en tillräckligt stark ideologisk kompass för att förstå hur vår politik hänger ihop med den.

Oscar Matti

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

Greta Thunberg – skolkare eller hjälte?

Namnet på allas läppar, Greta Thunberg, höll för en vecka sedan en historisk demonstration i Stockholm. Den stannade dock inte där, utan spred sig till totalt 125 länder med över en miljon demonstrerande barn och ungdomar. Denna demonstration som skulle kunna tros ha bidragit med hopp har istället fått blandade reaktioner. Jag har fått höra allt ifrån vuxna människor som tycker att en 16-årig flicka ska ha lösningar på allt till ungdomar som tror att de kan demonstrera för klimatet för att sedan ta ett flyg till Thailand under påsklovet. Till detta har jag en fråga: är det någon som lyssnar på vad Greta Thunberg säger?

Jag var inte på demonstrationen. Istället läste jag en fiktiv bok på en svenskalektion som varken lärde mig något eller vidgade mitt perspektiv på saker och ting. En närmast värdelös lektion, skulle många tycka. Demonstrationen hade definitivt varit en bättre sak att lägga tid och energi på, och de som skolkade från denna lektion till förmån för demonstrationen hade nog gjort det även utan att ha en demonstration att gå till.

”Men tänk alla de som gick från viktiga mattelektioner där de skulle ha lärt sig att räkna på framtidens utsläpp i procent, eller naturkunskapslektioner som hade kunnat lära dem ett och annat om klimatet!”, kanske man hör någon säga i försvar. Ärligt talat tror jag inte att en missad mattelektion spelar så stor roll i frågan huruvida en elev om x antal år lyckas ta fram kall fusion eller inte.

Ändå är det ett av de främsta argumentet jag hört användas i debatten mot Greta Thunbergs strejkande. ”Hade person x inte skolkat hade x lärt sig något som skulle räddat det kära klimatet som den strejkar för nu!”.  Okej, men om vi säger såhär då: hade vi lyssnat på forskare från början och stegvis minskat våra utsläpp hade vi inte befunnit oss i den här krisen som vi har framför oss nu. Istället befinner vi oss vid en brytpunkt gällande hur drastiskt vi måste minska våra utsläpp innan 2030 för att överhuvudtaget ha en chans att nå 1,5-gradersmålet, enligt FNs “Emissions Gap Report” (2018).

Ett annat av de argument jag hört är att Greta inte vet vad hon pratar om. På sätt och vis är det rationellt att tänka att man bör veta något om det man demonstrerar för, men var demonstrationen inte värd att respektera för att en 16-årig flicka inte förstår alla lösningar själv? Det Greta vill är ju egentligen att klimatkrisen, för det är en kris, ska tas på större allvar än den tidigare gjorts. Jag håller inte med henne om att kärnkraft och grön skatteväxling inte är lösningar, men Gretas uppmaning att högt uppsatta ska lyssna på forskare och deras lösningar är ett onekligen bra budskap. Bara för att hon själv inte förstår eller vet vad dessa lösningar är, betyder det inte att hela hennes budskap faller.

Problemet är bara att ingen lyssnar på hennes budskap. Det finns ingen tidigare klimatförnekare som nu har öppnat ögonen på grund av Gretas ord. De är för fixerade vid personen Greta och skolkandet snarare än budskapet hon förmedlar. Samma sak gäller de som står bakom henne och demonstrerar för en framtid de inte vet om de kommer att få; de litar på att Greta ska ta kampen för den utan att lyssna på hennes ord.

Trots att ingen egentligen lyssnar har Greta som ensam individ lyckats inspirera 1,5 miljoner människor i 125 länder för att demonstrera mot global uppvärmning. Kanske är det då inte hennes ord vi ska lyssna till, oavsett om vi håller med dem eller inte, utan själva aktionen i sig? Det kanske är just det som är det viktiga? En missad lektion eller två kanske inte gör så mycket i det långa loppet (även om folkpartisten i oss skriker), för att det är inspirationen som är det viktiga. Med inspiration kommer viljan att lära sig.

Vi är inte bara liberaler, miljöpartister och moderater utan vi är också människor. Individer som inte besitter tillräckligt med kunskap ibland för att fatta rationella beslut, särskilt i en så komplicerad fråga som global uppvärmning. Demonstration kan därför vara viktigt för att öppna upp debatten, men skolan är den plats där vi samlar på oss kunskaperna vi behöver för att föra den. Det gäller helt enkelt att hitta en balans.

Så för att sammanfatta: gå till skolan, lär er om försurning och utsläpp, men känner ni att ni måste, använd er rätt att demonstrera. Så länge ni vet vad ni demonstrerar för.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm 

Skribent Radikalt Forum

Varför vi ogillar moderater trots att vi oftast är överens

En bländande vårsol lyser in genom fönstret vid Sergels Torg, måndagen 11 mars, Europaparlamentsvalåret 2019. Tidigare samma morgon har Moderata ungdomsförbundet (MUF) offentliggjort sin nya kampanj, “Höger på riktigt!”, som gör anspel på Liberalernas och Centerpartiets sväng i regeringsfrågan i vintras. På Twitter glömmer förbundsordförande Benjamin Dousa bekvämt bort Kristdemokratiska ungdomsförbundets existens och utropar Moderaterna till Sveriges enda höger.

Så varför är MUF så envisa med att utropa sig själva till den enda högern och hur blev de liberala ungdomsförbunden vänster över en natt, trots att vi för samma politik som tidigare? Regeringen sänker skatter för höginkomsttagare och utreder inskränkningar i arbetsrätten vilket den moderatledda Alliansen inte vågade göra, ändå är MUF upprörda. Möjligtvis för att det är mer en fråga om identitet än en om sakpolitik.

I boken The Righteous Mind: Why Good People Are Divided by Politics and Religion (2012) av psykologiprofessorn Jonathan Haidt, ställer han sig frågan varför människor av olika politiska åskådningar och religioner har så svårt att komma överens med varandra, även när de pratar om andra ämnen än politik.

För att besvara denna fråga utvecklade Haidt tillsammans med en grupp psykologer moralfundamentsteorin, med syftet att koppla samman moral och psykologi. Teorin säger att alla etiska dilemman kan reduceras till fem olika moraliska fundament. Dessa mäts på en skala i relation till sig själva: care/harm, fairness/cheating, loyalty/betrayal, authority/subversion, sanctity/degredation och liberty/oppression. Detta är inte ett universellt etiskt system som berättar hur en person lever ett etiskt liv, utan en karta som visar hur starkt olika människor instinktivt känner inför olika dilemman.

  • Care/harm: hur mycket vi tycker synd om personer som far illa ut och hur mycket vi imponeras av altruistiska handlingar.
  • Fairness/cheating: hur mycket vi värderar rättvisa och motsätter oss fusk.
  • Loyalty/betrayal: hur mycket vi känner lojalitet mot våra grupptillhörigheter.
  • Authority/subversion: hur mycket vi respekterar auktoritet och rådande hierarkier.
  • Sanctity/degredation: hur mycket vi kräver renhet och äcklas av smuts, lite som ett yttre immunsystem.

Utifrån dessa fem instinktiva känslor utvecklar människor sedan de kulturer, religioner och institutioner som våra samhällen är byggda av.

Teorin är imponerande i sig själv men den blev minst sagt banbrytande när Haidt och hans forskarteam upptäckte att de moraliska fundamenten korrelerade med politisk åskådning. Oavsett om testerna utfördes i USA, Sydamerika, Europa eller Mellanöstern så fann de samma samband; liberaler (i amerikansk kontext socialdemokrater) värderade care/harm och fairness/cheating väldigt högt men lade nästan inget värde alls i de resterande tre, medan konservativa värderade alla fem mellanhögt.

Haidt påstår att liberaler tycker att frågor som rör renhet, till exempel vilka vi ligger med och vad vi äter, inte är moraliska frågor medan konservativa genuint känner att de är det. Inte för att de är intoleranta människor utan för att de får en känsla av avsmak av tanken på sex med fel – eller för många – personer, för att dra det till sin spets.

Som kompensation har konservativa en mer balanserad syn på moral där alla fundament värderas ungefär jämlikt. Men framförallt behöver ett samhälle båda sortens människor. För många med en konservativ syn på moral och hierarkierna blir för fasta och förtryckande; för många med en liberal syn och hierarkierna blir för lösa och kan falla.

Haidt ser två bland annat två implikationer från moralfundamentsteorin. Den första är att vi bör tolerera att det finns andra åsikter än våra egna. Motståndet mot fördelningspolitik från konservativt håll kommer inte från att konservativa är giriga, utan från att de värderar den beskattades rätt till sin egendom högre än den ökade levnadsstandarden för den med mindre pengar. Liberaler är däremot beredda att gå längre för att hjälpa de som far illa ut, vilket blir väldigt tydligt i frågan om LSS.

Den andra är att vi bör revidera vår syn på förnuft. Mycket av modern hjärnforskning antyder att vi inte tar beslut genom linjära resonemang, utan att vi först bestämmer oss för det som stämmer bäst överens med tidigare erfarenheter och värderingar, och sedan hittar på en förklaring varför i efterhand. Som en rationalisering.

Ideologiskt principfasta människor tänker däremot igenom ett dilemma tillräckligt många gånger för att komma fram till ett ideologiskt konsekvent svar, men det leder enbart till en ny fråga. Varför anammade vederbörande sin ideologi från början?

Identitet är känsligt. Det handlar inte enbart om vilken grupp en person tillhör, utan vem den är, hur den vill leva sitt liv och vilka människor den vill ha samröre med. I konservativa ögon blev således Liberalerna ett vänsterparti i och med Januariavtalet, om än en borgerlig vänster. Titta ner på dina kläder och fråga dig vilka du delar kulturell sfär med, socialdemokrater och miljöpartister eller moderater och kristdemokrater?

Därför har Benjamin Dousa ett halvt rätt – moderater är mer höger än liberaler, men enbart på ett kulturellt-moraliskt plan. I andra frågor som narkotika och skatter är de fortfarande sossar.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell 

Skribent Radikalt Forum

Mer sex åt folket

Som ung vuxen har man många funderingar och tankar kring sex och allt som har med det att göra. Vad innebär samtycke? Vad är en orgasm? Är jag onormal som går runt och är sexuellt frustrerad hela tiden? Alla tankar och alla frågor är normala, men skolan levererar inte sex- och samlevnadskunskap i den bredd som unga vuxna behöver. Vi måste börja normalisera dessa tankar och funderingar genom att göra ämnet sex- och samlevnad mer djupgående och varierat. Ungdomarna ska få den likvärdiga undervisningen som de har rätt till.

Vi har precis haft en samtyckesvecka på mitt gymnasium. Många diskussioner om sex och samtycke, heta stolen och övningar på hur man ska markera när någon inskränker på ens personliga integritet. Allt detta fick mig att tänka på hur lite vi egentligen pratar om sex och samlevnad i skolan samt normer och HBTQ-frågor. 99% av klassen har enbart blivit informerade om hur man fortplantar sig och att kondom skyddar mot könssjukdomar. Eh, va? Det är knappast så att sex bara kan ske genom penetration eller att man bara ska ha sex för att producera barn? Det finns så himla mycket mer information och kunskap att hämta som skolorna inte förser eleverna med, man kan ha sex bara för njutningens skull. Det är ganska absurt att lärarna ska vara för pryda för att prata om fontänorgasmer och oralsex när det precis är sådant som också är värt att veta, tycker jag.

Enligt en studie från Uppsala universitet beräknas genomsnittsåldern när man kollar på porr första gången vara tolv år för killar och tretton år för tjejer. För många är det första introduktionen till sex, något som är oroande. Porrindustrin och filmerna som läggs upp på diverse porrsidor visar en hård och våldsam syn på sex, samt en underlåtande syn på kvinnan. “Kort kjol”, en bok som är skriven av Christina Wahldén, beskriver hur två killar våldtar en tjej och säger under polisförhöret “Vadå? Tjejer gillar ju det hårt, det vet ju alla. Så gör de ju i porrfilmerna”. Om skolan inte informerar eleverna om att sex inte ser ut på det sättet, hur ska de då veta? Okunskap gällande sex och samtycke leder till våld i samhället. En vanlig anledning till att övergrepp och sexuella trakasserier sker är just bristen på sexualkunskap från skolan och från vuxna. Vi hör redan från barnsben “boys will be boys” och genom att säga det rättfärdigar man exempelvis att en kille tafsar. Detta bygger grunden för kommande övergrepp. Om man som lärare eller rektor sitter på all kunskap eleverna behöver för att förhoppningsvis förhindra övergrepp och sexuella trakasserier, borde man inte göra allt i sin makt för att förmedla den då?

Det kan vara bra att nämna hur könssjukdomar har blivit vanligare. Den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten visar att antalet som har fått gonorré 2017 har ökat med 42% jämfört med 2016. “Befolkningsundersökningar kring sexuellt beteende indikerar att det sexuella riskbeteendet är högt och kondomanvändningen otillräcklig överlag”, skriver Folkhälsomyndigheten. De menar även att sjukvården måste bli bättre på rådgivning. Det gäller också för skolan. Ökningen beror förmodligen på att ungdomars inställning till skydd har ändrats och då måste man redan i tidiga år ligga på och påminna om hur viktigt det är med skydd. Ännu ett fall av okunskap, kom igen nu svenska skolan!

Enligt skolinspektionen finns det ett stort behov av kompetensutveckling då lärarna vittnat om att de inte hänger med i samhällstrender. HBTQ-frågor och ämnen som strider mot normen är svåra enligt många lärare och de känner sig osäkra. Bristen på fortbildning hos lärare är nog den största problemet, och om det införs utbildningar för lärare om dagens trender angående normer med mera kan vi nog nå en likvärdig undervisning.

Min poäng är att bristen på sex- och samlevnadsundervisning, oavsett om den orsakas av rektorn, lärarna eller Skolverket, är ett allvarligt problem. Det har många konsekvenser, inte minst våld i samhället och ökade fall av könssjukdomar. Ungdomarna är i behov av normalisering av deras funderingar och tankar angående sex- och samlevnad. De förtjänar även för samhällets bästa och deras framtid att få ta del av den informationen och inte höra “boys will be boys” eller att alla tjejer gillar det hårt för “så gör de ju i porrfilmerna”. Det är inte hållbart längre, inte i den moderna tid vi lever i nu.


Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Behöver du alla dina pengar?

Det finns ett gäng ämnen som jag gillar att diskutera där samtalet ofta avrundas med “nä, men sådär kan man ju inte tänka” för det går inte riktigt att komma fram till ett bra svar. Oftast inte ens ett helt okej svar. Diskussionen brukar börja med att jag säger något i stil med “borde man inte egentligen skänka alla sina pengar?”. De flesta jag känner, inklusive jag själv, är måttligt sugna på att ge bort alla sina pengar, så det kanske inte är en så värst bra konversationsstartare egentligen. Men väldigt intressant tycker jag.

Jag är liberal. För mig innebär det att alla människor ska ha så lika förutsättningar som möjligt för att få göra vad man vill med sitt liv, så länge det inte sker på någon annans bekostnad. Både i Sverige och Zimbabwe. I Sverige betalar vi skatt så att alla i Sverige ska kunna studera, få hjälp om man blir sjuk och en mängd andra bra saker (och några onödiga). Så vilken tur jag har, som får vara född i Sverige. Men jag har svårt att tro något annat än att det är just tur som har gjort att jag är född här. Jag kan inte tänka mig att jag har gjort något för att “förtjäna” att vara född i Sverige, och jag kan än mindre tro att en femårig pojke har förtjänat svälta ihjäl i Syrien. Han förtjänar välfärd precis lika mycket som jag gör. Så varför delar jag inte med mig?

10 % av världens befolkning, varav över hälften är barn, lever i extrem fattigdom. Det innebär att de konsumerar max 1,9 dollar/dag och att en månadskonsumption för en fyrapersonersfamilj är ungefär 2000 kronor totalt. Den summan pengar fikas bort på en månad av ganska många. Det är uppenbart att dessa 2000 kronor hade gjort mycket större nytta någon annanstans. Jag tänker på varje gång man har köpt en ny tröja, eftersom “den kostar ändå bara 199 kronor och då kan jag ha på mig den på fredag”. Det är nästan en halv månadslön för en tiondel av världens befolkning. All logik i mig säger att det är givet att jag borde skänka pengarna istället. Men det gör jag inte. Istället skänker man 300 kronor i månaden och swishar en hundralapp via musikhjälpen en gång om året och känner att man är en schysst person.

Om det hade stått två svältande barn bredvid mig när jag skulle köpa en ny tröja skulle jag knappast ha gjort det. Om jag fick välja mellan att köpa en ny tröja och rädda livet på två barn hade det också varit ett ganska enkelt beslut. Det är hårddraget, men på sitt sätt är det ju det jag gör. Men det är samma spöken som lurar här som att det är så svårt att få folk att verkligen bry sig om klimatkrisen och krig. Det är väldigt enkelt att blunda för något om man inte ser det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta. Det är ju uppenbart orimligt att alla ska skänka varenda krona man inte behöver ha för att överleva. Det är inget jag ser kommer hända någon gång snart. Men istället för att bara avsluta med “nä, men såhär kan man ju inte tänka” kanske jag kan uppmuntra dig och mig och alla andra till att tänka igenom varje köp en extra gång. Inte för att för att varje köp måste vara vitalt för överlevnaden, men för att varje köp kanske borde tillföra värde i livet. Och kanske skänka de där 199 kronorna man “sparade” genom att inte köpa en ny tröja. Det hade ju varit väldigt fint. Så får vi så länge trösta oss med att fattigdomen faktiskt minskar i rasande fart, det är ju alltid något.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑