Månad: maj 2019

Varför har vi skolidrott?

Jag har alltid tyckt att idrotten är ett av de roligaste och bästa ämnena i skolan, oavsett om det har handlat om dans, hinderbanor eller spökboll. Jag tycker dock vi behöver fråga oss varför man har idrott i skolan. Missförstå mig inte, jag tycker självklart att vi ska ha kvar ämnet, och gärna öka timmarna dessutom. Men för att förstå hur vi ska göra något på bästa sätt, måste vi också förstå varför man gör det.

Vi har skolidrott av många skäl. Jag tror inte att vi har det för att bli riktigt bra på längdhopp, basket eller simning, på det sättet som vi har svenska för att lära oss att läsa och skriva. Vi har istället idrott dels för att det är roligt (åtminstone enligt vissa), skönt med ett avbrott, ett bra sätt att få göra av med energi för spralliga barn och för att träna upp koordinationen. Det finns stora mängder forskning som tyder på fantastiska fördelar av att röra på sig, särskilt för barn och ungdomar. Först de rena hälsofördelarna; man blir gladare, får starkare hjärta och bättre andning och minskar risken för nästan alla sjukdomar i det långa loppet. Sedan, kanske det viktigaste, de kognitiva fördelarna i form av bättre minne, minskad stress (oj, så viktigt för dagens unga), bättre sömn, förbättrad inlärningsförmåga, ökad koncentrationsförmåga – vad mer behöver jag säga? Det är dessutom under uppväxten som de flesta vanorna sätts, och samhällsfördelarna, såsom minskade sjukhuskostnader, ökad produktivitet och gladare människor, som kunnat fås om fler började träna regelbundet, hade gynnat alla.

Så okej, man skulle kanske kunna sammanfatta det med att vi har idrott för att det är otroligt bra för unga att röra på sig, och det är väldigt viktigt att de förstår detta och tycker det är roligt, så att de fortsätter motionera. Baserat på detta, tycker jag att man bör ta bort betygsskalan i idrott och endast ge E (vilket man får om man deltar efter förmåga) eller F. Betygsstressen tar bort glädjen för många, och gör att idrott förknippas med press och ångest. Jag tycker också att det är dumt, dåligt och defekt att vissa inte kan bli psykologer bara för att de fick D i idrott, eftersom de inte visste att vitt betyder skog på en orienteringskarta. Eller att vissa inte kan bli civilingenjörer bara för att de fick F i idrott, eftersom de hade svårt med taktkänslan i dansen. Och att andra inte kan bli läkare bara för att de fick E i idrott, eftersom de saknade bollkänsla.

I årskurs 7-9 har sju av av 17 punkter i kursplanen något att göra med rörelse, och då inkluderar jag hjärt- och lungräddning samt vattensäkerhet i dessa sju. Det är förstås viktigt att vi lär ut säkerhet, idrottsnormer, nackdelar med olika sorters beroende, hälsofördelar med motion och ergonomi. Men om man bara har idrott ungefär två timmar i veckan, så blir det inte så mycket rörelse kvar om man ska hinna med all teori. Jag vet inte om det är bäst att förlägga teorin till ett separat ämne, sprida ut teorin till andra ämnen; till exempel diskutera normer och kultur överlag i samhällskunskapen, öka antalet timmar skolidrott eller dra ner på teorin lite, eftersom allting i kursplanen, till exempel “kulturella traditioner i samband med friluftsliv och utevistelse” kanske inte är så viktigt att prata om just under idrotten. Något bör i alla fall göras. Dessutom, är det inte bättre att visa? Låta de unga känna hur mycket piggare de blir, att de arbetar bättre på lektionen efter och tycker det är så roligt med innebandy att de börjar träna det på fritiden, istället för att berätta om det.

Det finns en massa saker jag hade velat reformera i skolan, men mycket är komplext och det är svårt att veta hur man gör saker på bästa sätt. Exempelvis höjer man inte statusen på läraryrket i en handvändning. Men det här vore dock ganska enkelt att implementera. Baserat på varför vi har idrott i skolan, tror jag att det hade gynnat ämnet, eleverna, och i det långa loppet samhället att använda betygen F och E istället för F till A och att lägga fler timmar på att röra sig, istället för att prata om att röra sig.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑