Månad: maj 2019

Att ta från de rika och ge till de ansvarslösa

Det sägs att Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Liknande är det tänkt att det kommunala utjämningssystemet ska fungera. Syftet bakom utjämningssystemet är att omfördela skattepengar mellan kommuner så att de med sämre ekonomiska och geografiska förutsättningar har råd att erbjuda sin kärnverksamhet. Dessvärre innehåller det flera strukturella problem, som motverkar dess syfte och skapar skeva incitamentstrukturer för kommunpolitiker, och gör sig bäst vid att avskaffas. Robin Hood måste stoppas.

Enbart i år beräknas Stockholms stad förlora fyra miljarder kronor genom kommunal omfördelning. Stockholm är landets tillväxtmotor, en plats där en femtedel av Sveriges befolkning står för en fjärdedel av tillväxten. Det är rimligt att en del av denna tårta omfördelas så att alla kommuner kan erbjuda en minimiservice och kompenseras för avfolkningen som Stockholms befolkningsökning orsakar. Problemet är alla externaliteter som kommer därefter.

Det är inte bara mindre glesbygdskommuner tjänar på de mer välbärgade. Trots ständiga skattehöjningar är Malmö stad den kommun som tar emot överlägset störst summor via det kommunala utjämningssystemet – i år hela fem miljarder kronor. Det är bisarrt att Sveriges tredje största stad inte kan få sin budget att gå ihop och kräver hjälp som ska gå till kommuner som inte har Malmös förutsättningar. Bidragande kommuner som Stockholm stad har sina egna problem och ska inte betala för Malmös.

Utjämningssystemet beräknas ha en marginaleffekt på 95%. Detta innebär att bidragande kommuner får behålla enbart 5% av sina ökade skatteintäkter från jobb- och tillväxtskapande politik. Rika men imperfekta kommuner som Stockholm stad skulle därmed inte inte ta del av vinsten om de fick ordning på segregationen, då den försvinner iväg till andra kommuner. Stockholms utsatta områden får tillförlita sig på kommunpolitikernas välvilja.

Bidragstagande kommuner har inte heller några direkta incitament att ta tag i sina problem. Malmö har dubbelt så hög arbetslöshet som genomsnittet i landet och en utbredd kriminalitet som skrämmer iväg individer och skapar lokaliseringsproblem för företag. Om staden lyckades minska arbetslösheten till genomsnittet, borde dess skatteintäkter öka och malmöiter få ta del av en större tårta.

Sådant är inte fallet. Utjämningssystemet kommer in i bilden och negligerar 95% av de ökade skatteintäkterna genom minskade bidrag och omfördelning till andra kommuner. För mindre kommuner utanför städerna kan det till och med vara så illa att kommunpolitikerna ägnar tiden åt skrytbyggen istället för att upprätta kommunens kärnverksamhet.

I praktiken innebär systemet dessutom subventionerade skattehöjningar. En kommuns mål måste vara att erbjuda så bra service till så låg skatt som möjligt. Sedan skiljer partier sig från varandra i vad de betraktar som bra service och låg skatt. Systemet tar dock bort incitamenten att hålla skatterna låga när skattehöjningar, om de visar sig vara en förlustaffär, enbart flyttar bördan från kommunens skattebetalare till andra kommuners skattebetalare.

I slutändan är det en rättvisefråga om relationen mellan individ och kommun. Kommuner, likt stater och andra lagstiftande församlingar, ska konkurrerade med varandra om människor. De måste få stå ansvariga när de inte längre fullföljer sitt folkvalda mandat. Misslyckas en kommun att upprätthålla sin kärnverksamhet och erbjuda en bra skola, säkra gator och dräglig äldrevård ska den inte kompenseras. Inte heller ska som väljer att flytta straffas.

Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Det kommunala utjämningssystem stjäl dessvärre enbart från de ansvarsfulla och ger till de ansvarslösa.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Hundra år senare och vi kämpar fortfarande för kvinnors rättigheter

Idag är det på dagen hundra år sedan riksdagen, som var socialdemokratiskt och liberalt dominerad, äntligen biföll motionen om kvinnlig rösträtt. I årtionden hade kvinnor i Sverige genom petitioner och reformförslag, opinionsbildning och envishet, slagits för sin rätt att betraktas som vuxna människor, med förstånd nog att bestämma själva.

Rösträtten kunde vi två artikelförfattare för första gången utnyttja i valet i höstas. För det vill vi tacka er. Tack för att ni inte gav upp. Tack Anna Whitlock och Selma Lagerlöf, tack Fredrika Bremer och Signe Bergman. Tack till alla de som kämpade med er. Tack för att ni vågade gå före. Politiskt engagemang tär. Tack för att ni orkade.

Frihetskampen som påbörjades av er har låtit kvinnor ta plats på universiteten, det har lett till att kvinnor inte automatiskt förlorar vårdnaden om barn vid skilsmässa och gjort att kvinnor kan tjäna egna pengar. Vad gäller jämställdheten har vi kommit långt, samtidigt finns mycket kvar att göra. De senaste veckorna har det blivit allt tydligare att vi inte heller kan ta de vunna segrarna för givna.

Med mindre än en vecka kvar till valet publicerar Dagens Nyheter sin granskning av hur svenska Europaparlamentariker röstat i voteringar rörande aborträtten. Kristdemokraternas Lars Adaktusson hade röstat emot häpnadsväckande 22 av 29 gånger. Inte ens den resolution om ställningstagande emot att den tioåriga uruguyanska flickan som blivit våldtagen av sin styvfar förvägrades abort kunde Adaktusson ställa sig bakom.

Rösträtten tycks vi i Sverige ha vunnit för gott. Kvinnor ses alltså som myndiga och självständiga nog att ta ställning i politiken men tveksamhet råder kring huruvida kvinnor är tillräckligt kompetenta för att själva få avgöra över vad vi ska göra med våra egna kroppar vid oönskade graviditeter. Det faktum att vi ens diskuterar aborträtten i en valrörelse år 2019 är ett bevis för hur skört historiens frihetskamper har förankrats. Två steg framåt, med risk för ett steg tillbaka.

Låt oss säga som det är, vi diskuterar på högsta politiska nivå om rätten till bestämmandet över din kropp ska tillhöra någon annan.

Det talas ofta om de kalla, högerextrema, vindar som blåser över Europa. För ett halvt sekel sedan organiserade våra företrädare i Liberala Ungdomsförbundet resor för svenska kvinnor till Polen, för att få tillgång till abort. Nu är Polen exempel på hur det går när högerextremismen och konservatismen letar sig ända in i regeringen och inskränkandet av kvinnors rättigheter satts högst på att göra-listan, parallellt med att de har tryggats i Sverige.

Att konservatismen har vind i seglen är dock bara en del av sanningen. Vi ser också hur dessa vindar möts av liberala brisar som växer i styrka. I flera länder vinner liberala och progressiva krafter röster och gehör. I Europaparlamentet kommer dessa tillsammans med oss skydda, inte bara svenska kvinnors, utan alla Europas kvinnors rätt till abort när den attackeras av Polen, konservatismen och Kristdemokraterna.

I valet på söndag kommer vi två artikelförfattare utnyttja den rätt generationer av kvinnor före oss slagits för. Vi kommer gå och rösta och vi kommer göra det med jämställdheten och alla kvinnors rätt att bestämma över sig själva i åtanke.

Elin Hjelmestam, förste vice ordförande LUF Storstockholm

Karin Petterson, styrelseledamot LUF Storstockholm

 

Rösta för Europa på söndag

På söndag är det Europaparlamentsval där vi väljer vilka som ska representera Sverige de kommande fem åren. Fem år är en ganska lång tid för att förändring ska kunna ske. Men varför ska vi egentligen bry oss om EP-valet? Är det ens intressant? I en undersökning utförd av Sifo där de frågade 2097 svenskar om de ska rösta i vårens EP-val, svarade 70% av respondenterna att de troligen eller absolut ska rösta i valet. Det skulle innebära en rekordhög siffra för valdeltagandet över åren, men varför nöja sig där?

Det finns många anledningar till att bry sig om EP-valet och därmed gå och rösta. När man är medborgare i ett land som är en del av EU är man också en unionsmedborgare. Att vara s.k. EU-medborgare har många fördelar och rättigheter som är spännande men också viktiga. Rättigheter som är fullt relevanta då det möjliggör för oss att arbeta, studera och bo utomlands. Det är något som Sveriges invånare tar för givet, men det är inte en självklarhet. Arbetet bakom att vi ska få tillgång till dessa privilegier är värt att belysa, det är varken gratis eller enkelt.

För att få tillgång till friheten att röra dig fritt inom EU så måste du även rösta för frihet. Tro det eller ej – ditt vardagsliv påverkas faktiskt av EU och vad som bestäms där. Trots närhetsprincipen så återfinns deras regler lite överallt. Det kan vara i din arbetsmiljö på jobbet eller kring svenskt jordbruk och därmed maten du köper i affären. Det är även viktigt om du handlar online som många nuförtiden gör; inga tullar mellan EU:s länder är definitivt inget som kommer gratis och inte heller något att ta för givet. EU:s regler och lagar påverkar så många processer i ditt liv och om vi vill påverka våra egna liv, vi är trots allt liberaler, så måste vi även rösta för friheten. Friheten att handla från vilket land i EU vi vill, friheten att flytta till Frankrike eller plugga i Spanien.

När vi stöttar Liberalerna stöttar vi EU-samarbete och gemensamma svar på svåra frågor. Men vi kan inte bara rösta på rätt parti för Sverige och lägga ansvaret i deras händer, vi måste även själva ta ansvar. Ekonomiska och politiska frågor som gemensam koldioxidskatt och att skydda den inre marknaden med fri rörlighet för kapital och tjänster bestäms tillsammans mellan medlemsstaterna och Sverige är en del av det. Om vi bryr oss om migration borde vi bry oss om hur det hanteras på en högre nivå eftersom det i slutändan påverkar oss. Sverige kan inte själva möta klimatkrisen eller stoppa högerpopulistiska partier som Fidesz, för det krävs samarbete för förändring och frihet på riktigt.

Vi som engagerar oss i ungdomsförbund bryr oss om Sverige och hur vårt land ska styras. All energi vi lägger ner på att kampanja och stå upp för våra värderingar, allt spelar roll. Så att säga att man inte bryr sig, då har man förbrukat sin rätt att klaga på migrationen, miljön eller ekonomin. Nu tror jag ändå att alla ni som läser det här bryr er om EU, det är trots allt en del av vårt gemensamma intresse – politik. Men dela då denna text med fler som inte vet att de är liberaler ännu och höj valdeltagandet inför EP-valet. Oui, Sí, Yes och Ja, rösta för Europa.

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Varför har vi skolidrott?

Jag har alltid tyckt att idrotten är ett av de roligaste och bästa ämnena i skolan, oavsett om det har handlat om dans, hinderbanor eller spökboll. Jag tycker dock vi behöver fråga oss varför man har idrott i skolan. Missförstå mig inte, jag tycker självklart att vi ska ha kvar ämnet, och gärna öka timmarna dessutom. Men för att förstå hur vi ska göra något på bästa sätt, måste vi också förstå varför man gör det.

Vi har skolidrott av många skäl. Jag tror inte att vi har det för att bli riktigt bra på längdhopp, basket eller simning, på det sättet som vi har svenska för att lära oss att läsa och skriva. Vi har istället idrott dels för att det är roligt (åtminstone enligt vissa), skönt med ett avbrott, ett bra sätt att få göra av med energi för spralliga barn och för att träna upp koordinationen. Det finns stora mängder forskning som tyder på fantastiska fördelar av att röra på sig, särskilt för barn och ungdomar. Först de rena hälsofördelarna; man blir gladare, får starkare hjärta och bättre andning och minskar risken för nästan alla sjukdomar i det långa loppet. Sedan, kanske det viktigaste, de kognitiva fördelarna i form av bättre minne, minskad stress (oj, så viktigt för dagens unga), bättre sömn, förbättrad inlärningsförmåga, ökad koncentrationsförmåga – vad mer behöver jag säga? Det är dessutom under uppväxten som de flesta vanorna sätts, och samhällsfördelarna, såsom minskade sjukhuskostnader, ökad produktivitet och gladare människor, som kunnat fås om fler började träna regelbundet, hade gynnat alla.

Så okej, man skulle kanske kunna sammanfatta det med att vi har idrott för att det är otroligt bra för unga att röra på sig, och det är väldigt viktigt att de förstår detta och tycker det är roligt, så att de fortsätter motionera. Baserat på detta, tycker jag att man bör ta bort betygsskalan i idrott och endast ge E (vilket man får om man deltar efter förmåga) eller F. Betygsstressen tar bort glädjen för många, och gör att idrott förknippas med press och ångest. Jag tycker också att det är dumt, dåligt och defekt att vissa inte kan bli psykologer bara för att de fick D i idrott, eftersom de inte visste att vitt betyder skog på en orienteringskarta. Eller att vissa inte kan bli civilingenjörer bara för att de fick F i idrott, eftersom de hade svårt med taktkänslan i dansen. Och att andra inte kan bli läkare bara för att de fick E i idrott, eftersom de saknade bollkänsla.

I årskurs 7-9 har sju av av 17 punkter i kursplanen något att göra med rörelse, och då inkluderar jag hjärt- och lungräddning samt vattensäkerhet i dessa sju. Det är förstås viktigt att vi lär ut säkerhet, idrottsnormer, nackdelar med olika sorters beroende, hälsofördelar med motion och ergonomi. Men om man bara har idrott ungefär två timmar i veckan, så blir det inte så mycket rörelse kvar om man ska hinna med all teori. Jag vet inte om det är bäst att förlägga teorin till ett separat ämne, sprida ut teorin till andra ämnen; till exempel diskutera normer och kultur överlag i samhällskunskapen, öka antalet timmar skolidrott eller dra ner på teorin lite, eftersom allting i kursplanen, till exempel “kulturella traditioner i samband med friluftsliv och utevistelse” kanske inte är så viktigt att prata om just under idrotten. Något bör i alla fall göras. Dessutom, är det inte bättre att visa? Låta de unga känna hur mycket piggare de blir, att de arbetar bättre på lektionen efter och tycker det är så roligt med innebandy att de börjar träna det på fritiden, istället för att berätta om det.

Det finns en massa saker jag hade velat reformera i skolan, men mycket är komplext och det är svårt att veta hur man gör saker på bästa sätt. Exempelvis höjer man inte statusen på läraryrket i en handvändning. Men det här vore dock ganska enkelt att implementera. Baserat på varför vi har idrott i skolan, tror jag att det hade gynnat ämnet, eleverna, och i det långa loppet samhället att använda betygen F och E istället för F till A och att lägga fler timmar på att röra sig, istället för att prata om att röra sig.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑