Månad: juni 2019

Varför är män bättre än kvinnor på matematik?

Häromveckan läste jag boken Varför vi beter oss som vi gör av Robert M. Sapolsky. Det är en mycket bra, genomtänkt och lärorik bok och jag rekommenderar den till alla. Men det här är ingen bokrecension.

Jag vill istället dela med mig av ett par studieresultat som nämns i denna långa sammanfattning om varför människor beter sig som de gör. Liknande resultat diskuteras också i Hon han och hjärnan av Markus Heilig och Johan Norbergs Hjärnrevolutionen, varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens, som jag läste när jag redan var på temat. 

Enligt nästan alla rön är män bättre än kvinnor på matematik. Detta syns redan under de första skolåren. Skillnaden är liten när det handlar om det genomsnittliga resultatet men enorm när det handlar om mattegenier i översta delen av fördelningen (och motsatsen – män är också ofta överrepresenterade i gruppen som presterar sämst på matematik). Exempelvis gick det år 1983 elva killar för varje tjej som låg inom den högsta percentilen på det amerikanska högskoleprovet SAT i matte.

Hur kommer sig denna skillnad? Ofta diskuteras testosteron, eftersom det under hjärnans utveckling ger näring till ett område som är inblandat i matematiskt tänkande. Och om man ger testosteron till vuxna förbättras vissa matematiska förmågor. Så okej, är det hela svaret på frågan? Nej, inte riktigt.

I en studie 2008 undersökte forskare förhållandet mellan matteprestationer och jämställdhet mellan kvinnor och män i 40 länder (baserat på ekonomiska, utbildningsrelaterade och politiska index på jämställdhet; Turkiet var sämst, USA låg i mitten och Skandinavien låg i topp). Det man kom fram till var att ju mer jämställt land – desto mindre skillnader i resultat på matteprov. I de skandinaviska länderna saknas statistik signifikans och i Island, vid tillfället världens mest jämställda land, var kvinnor bättre på matte än män.

I en annan intressant studie lät man två grupper göra ett test som blandade matematiska uppgifter med uppdraget att komma ihåg ord som presenterades mellan uppgifterna. Den ena gruppen fick veta att det var ett försök att mäta arbetsminne. Den andra gruppen fick veta att det var ett mått på kvantitativ kapacitet och att könsskillnader kunde förklara skillnaden i detta (både grupperna gjort alltså exakt samma test). Innan testet inleddes fick deltagarna markera sin könstillhörighet på formuläret. I den första gruppen presterade män och kvinnor ungefär lika, i den andra gruppen, där det presenterades som ett potentiellt test på könsskillnader, var kvinnornas prestation 40 procent sämre än i den första gruppen. Liknande test har gjort på amerikanska kvinnor med asiatiskt ursprung. Där har ena gruppen blivit “påmind” om att de var kvinnor – som är stereotypiskt dåliga på matte. Den andra gruppen blev “påmind” om att de var asiater – som är stereotypiskt bra på matte. Jag låter er gissa vilken grupp som presterade bäst.

Om det är negativa förväntningar som skapar stress, normer som påverkar oss undermedvetet eller något helt annat som ger dessa resultat vet man inte riktigt. Om det finns lika många kvinnor och män som är mattesnillen lämnar jag osagt, för det vet jag inte. Men det är tydligt att bara för att kvinnor är sämre än män på matte, betyder det inte att de är sämre på matte för att de är kvinnor. Det är viktigt att komma ihåg att korrelation inte måste vara samma sak som orsakssamband, särskilt när man arbetar med politik. Dessutom är det kraftfullt exempel på vilket stort inflytande samhällsstrukturer och normer har. Sist men inte minst, det visar det också vikten av att vi fortsätter uppmuntra fler flickor och kvinnor att tro på och använda sina kognitiva begåvningar.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Nyamko Sabuni: ”Vi ska ha ett större självförtroende”

28 juni väljer Liberalerna Jan Björklunds efterträdare som partiordförande. I de rådgivande medlemsomröstningarna i landet har Nyamko Sabuni fått stort stöd och hon är i skrivande stund favorit till att bli ny partiledare. Radikalt Forum har fått möjligheten att ställa en rad frågor till Sabuni som var integrations- och jämställdhetsminister mellan 2006 och 2010, och därefter biträdande utbildningsminister och jämställdhetsminister mellan 2010 och 2013. Sedan dess har hon arbetat som hållbarhetschef på konsultföretaget ÅF.

 

Foto: Magnus Fröderberg

Först och främst, vad är det som gör att du kommer göra ett bättre jobb än de andra kandidaterna?

Vi är tre bra kandidater, och jag tycker det har varit väldigt roligt och lärorikt att delta i utfrågningarna tillsammans med Erik och Johan. Det är svårt att jämföra jobb som ännu inte genomförts, men det jag hoppas kunna bidra med är mina erfarenheter som statsråd där jag lyckades genomföra en rad viktiga reformer samt det jag har med mig från mina år i näringslivet där jag jobbat med hållbarhetsfrågor. Min ambition är att bli en inkluderande ledare eftersom jag tror man blir medem i ett parti därför att man har ideer och vill bidra. Jag vill att alla som engagerar sig i Liberalerna ska kunna bidra med det som de brinner för, och därför måste vi ta tillvara på allas kompetens och engagemang. Jag tror inte att en partiledare ensam utvecklar eller lyfter partiet – vi måste bli fler som kan föra ut de liberala budskapen på områden där medborgarna efterfrågar lösningar.

Hur ska partiet ha en tydlig profil och hålla tydliga linjer de kommande åren?

Det gör vi genom att vi utgår från genuina samhällsproblem som berör väljare och att vi gemensamt tar fram en liberal färdriktning tillsammans med liberala lösningar. De visioner vi formulerar ska politiken förhålla sig till, och allt vi kommunicerar ska kunna härledas till de fastställda visionerna. Vad har egentligen Liberalerna för visioner idag? Jag vill tillsammans med medlemmarna formulera visioner som blir allmänt kända.

Vilka frågor vill du att partiet ska tona ner och vilka frågor vill du att partiet driver hårdare?

Vi ska inte tona ner frågor. Jag tycker det är för mycket ängslighet hos liberaler där vi hela tiden ska förhålla oss till andra, vi ska istället ha ett större självförtroende. Ett liberalt parti med socialt patos måste samtidigt vara en stark röst i ekonomiska frågor och företagarfrågor eftersom det är med växande näringsliv som vi skapar välstånd som sedan blir välfärd. Det är nästan som att att Liberalerna har glömt var resurserna skapas, det vill jag ändra på.

Hur ser du på LUF:s roll i att utveckla partiet för framtiden?

Samhället förändras snabbare och snabbare – och partierna har inte hängt med. Jag vill att ungdomsförbundet blir en förebild för hur vi kan entusiasmera och engagera unga människor i den liberala rörelsen. LUF har perspektiv som partiet inte alltid har, både i sakfrågor och kampanjmetoder. Jag ser gärna att LUF lyfter dessa perspektiv oftare och blir en blåslampa gentemot paritet. Jag upplever inte att ni har varit det speciellt mycket, eller har åtminstone inte uppfattat er så.

Från vilka partier ser du att L har störst chanser att vinna väljare från?

Jag tycker inte att Liberalerna ska ställa sig frågan på det sättet. Vi ska istället ställa oss frågan vilka utmaningar Sverige står inför och vad folk efterfrågar svar på i sin vardag. När vi levererat liberala svar på de frågorna kommer väljarna veta om de håller med oss eller inte, och det är så vi blir en relevant politisk kraft.

 

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Sosseriet, SL-korten och migrationen

Aisha springer med tunga steg. Just idag är det både svårare och lättare att lyfta på fötterna och styra kroppen framåt. Lätt är det för att hon har motivationen, svårt är det för att hon inte har en plan om vart hon ska. Hon bara springer. Hon tittar inte bakåt, hon stannar inte upp, hon bara springer. Men ibland hjälper det inte att springa, det du springer ifrån kommer ikapp ändå. Det blir svart för ögonen när Aisha faller. Det bildas ett litet rökmoln när den lealösa kroppen slår i marken. Soldaten har skjutit henne.

Denna historia är inte verklig, men den hade kunnat vara det. Aisha hade kunnat vara en flicka i ett konfliktdrabbat land som måste springa för sitt liv för att överleva, och hitta en väg till ett annat land. Ett land utan konflikter, där hon får vara den hon vill, där inget kan stoppa henne från att nå sina drömmar. Ett land som Sverige.

Jag bor i Sverige. Jag har det ganska bra. Mina föräldrar är i livet, jag kan gå utanför huset om dagarna utan att vara rädd, och jag kan skaffa mig en utbildning. Livet rullar på helt enkelt. Förra sommaren kunde jag åka vart jag ville i Stockholms län, för jag hade fått ett avgiftsfritt SL-kort av staten. Skönt, tänkte jag, nu kan jag lägga mina pengar på andra saker som exempelvis glass och en klippning på den lite dyrare salongen inne i stan.

Såhär i efterhand känns det inte riktigt lika bra längre, inte när jag fått veta hur det kom sig att jag fick det där busskortet. “Det här har vi gjort tillsammans, ja. Men det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken. Man måste orka ta ansvar för svåra beslut också.” Det här skrev Morgan Johansson, den socialdemokratiska justitie- och inrikesministern, på twitter i maj förra året efter att skolungar i Skåne fått gratis resor. Jag såg det inte förrän sommaren var över men det har äcklat mig sen dess. Varför ska över- och medelklassens ungar få ett gratis busskort över sommaren, som de för övrigt lika gärna hade kunnat stå för själva, på bekostnad av andra människors liv? Varför ska mitt resande orsaka att färre människor får en chans till ett nytt liv i Sverige? Det är helt oacceptabelt att en minister i Sveriges regering för resonemang på det här sättet, men som tur är blir det inte samma visa i år.

Som tur är prioriterar man i år inte medelklass-ungar på SL-bussar över flyktingbarn på trånga träflottar. Även om Aisha redan är död kanske andra barn klarar sig bättre på sin resa till Sverige. Ett under med tanke på att sossarna får regera i fyra år till. Kanske är det så, om man har en nypa optimism och ett släng av storhetsvansinne, att vi liberaler tillsammans med centern har haft ett större inflytande över politiken än vad man tidigare trott. Kanske har vi påverkat denna fråga genom att få socialdemokrater att lyssna på oss i samband med Januariavtalet. Helst av allt kanske de har insett att det som gynnar kollektivet, om man nu kan tycka att busskort är en sådan sak, inte alltid är det som leder till en bättre värld med högre levnadsstandard för fler människor. Fast en sådan insikt skulle kräva en självdistans jag inte är säker på att sossarna har.

Hade sossarna inte gett mig och tusentals andra ungdomar i både Uppland och Skåne ett avgiftsfritt busskort hade det funnits mer pengar till dem som behöver de som mest. Kanske hade vi lyckats investera dem i en säkrare väg från konfliktdrabbade länder till Sverige. En väg där de inte behöver drunkna på medelhavet, eller skjutas på kuppen. Hade det funnits en väg, är jag säker på att Aisha hade överlevt. Men nu gjorde hon inte det, och det är nog ganska tydligt vems fel det är.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑