Månad: juli 2019

Moral är viktigare än ideologi

I sitt svar, Bra ideologi ska inte förblinda, skriver Oscar Matti om ideologins absoluta nödvändighet. Jag håller i grund och botten med om det han påstår. Vi kan ha oerhört liberala values och ändå ha beliefs som är realistiska och inte bygger på önsketänk. Dessutom förstår även jag att vissa jämförelser mellan olika värden måste göras. Detta ska göras med ideologiska diskussioner. För att testa gränserna för våra ideologier bör vi diskutera ideologiska dilemman där olika högt uppsatta värderingar går emot varandra. 

Mattis invändningar fick mig att inse att jag inte hade lyckats förmedla det jag ville ha sagt. Som rubriken på hans text påstår så är inte bra ideologi förblindande. Det problemet jag tycker mig se är däremot dålig ideologi. Problemet med att prata om avvägningar mellan olika värderingar är att det kan tolkas som att dessa avvägningar är universella. Som att frihet alltid är viktigare än trygghet, oavsett hur stort mått av frihet som sätts mot tryggheten. Denna förenkling görs ofta av de som bygger sin ideologi i en torrdocka innan den sjösätts och den leder till att frihet alltid placeras först. Detta oavsett hur stora mått av frihet som sätts emot något annat.

Ett exempel jag lyfte i min första artikel var skatt. Enkelt sagt kan man säga att skatt leder till mindre frihet, men mer trygghet och jämlikhet. Om man enbart värderar frihet så är saken enkel, då borde man ta bort all skatt. Men definitionen av liberal måste vara bredare än så. Jag skulle kalla alla som har frihetliga tendenser i detta nu för liberala, även om dessa personer skulle anses konservativa eller socialistiska i en annan tid och plats.

I Mattis text lyfts problemet med vad som är önskvärt. Visst är alla inte överens om den saken, men mitt bekymmer är de vars sagda politiska värderingar går emot den egna moralen. De som har fastnat i en simpel tolkning av liberalismen riskerar att alltid vilja sänka skatten, oavsett om konsekvenserna ser ut att bli sådana som de inte anser önskvärda. Tanken är ofta att då skatterna idag är för höga så borde man lägga all kraft på att få ner dem så långt som möjligt. Sedan är det andras jobb att moderera oss så att det finns några skatter kvar.

Jag har hellre en ideologi som bygger på min egen moral, även om den inte är den mest renläriga liberalismen. En sådan ideologi, tråkig som den må vara, bygger åtminstone inte på att man behöver sossars hjälp för att ta ner en till jorden.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng 

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Bra ideologi ska inte vara förblindande

Carl Sträng argumenterar i sin artikel på Radikalt Forum för att vi inte borde låta ideologi förblinda oss. Det är en viktig poäng. Samtidigt behöver inte ideologi och pragmatism stå i motsättning till varandra, och det finns en risk för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Sträng menar att vårt mål måste vara att göra människors liv bättre, inte att främja liberalismen. Det låter förnuftigt, men vad innebär det att göra människors liv bättre? Svaret kräver nästan en ideologisk diskussion. Ett enkelt svar vore utilitarismen – största möjliga lycka åt största möjliga antal – men även den innehåller många definitionsproblem samt avvägningar och kan också leda till dogmatism. 

Ideologi kan betyda olika saker. Man kan skilja på “values” och “beliefs” för att göra det tydligare. Values handlar om slutmål, vad vi värderar i sig självt. För grundläggande värderingar är det svårt att resa sakargument eftersom det handlar om egenvärden. Vårt mål kan vara till exempel att göra människors liv bättre, men varför? Vid någon punkt brukar svaret bli “för att det är det rätta att göra”. Många ideologier kommer dock även med ett paket åsikter om hur världen fungerar och hur saker är rent empiriskt. Detta är beliefs, övertygelser om hur världen är snarare än hur den bör vara. 

Att blanda ihop values med beliefs är problematiskt. När man tror att något är sant för att det passar bra med ens värderingar, eller för att man är väldigt fäst vid sin förklaringsmodell, leder det till att man ignorerar saker som talar emot ens belief. 

Values behöver dock inte påverka verklighetsuppfattningen. Vilka mål som är eftersträvansvärda, och rangordningen om de hamnar i konflikt med varandra, är frågor där ideologiska svar behövs. Utan klara resonemang här är det inte klart vad vi strävar efter, och därför inte heller klart vilka medel som är bäst.

Dessa avvägningar handlar inte alltid heller bara om pojkrumsliberala avvägningar, mördade pantlånerskor eller trolley problems. Många kommun- och regionpolitiska problem är av rent praktisk natur, men följer man dagordningarna hamnar man ändå snabbt i principiella avvägningar av olika slag. Värderingsdiskussioner blir då inte verklighetsfrånvända, utan snarare själva premissen för det man sedan praktiskt försöker åstadkomma. 

“Skada människor” är ett exempel. Folkhälsoreformer kan göra folk hälsosammare, om fler åt mindre socker, rörde på sig mer, rökte och drack mindre samt hade regelbundna sömnvanor. Det är också exempel på paternalism och förmynderi om det blir direkta förbud mot saker som endast skadar en själv. Praktiska argument kan resas mot förbudspolitik, som att rökförbud på uteserveringar bara leder till fler fimpar på gatan eller att avkriminalisering av cannabis gör att fler vågar söka vård och minskar intäkterna för kriminiella ligor. Ibland finns dock endast friheten kvar som argument, och rätten att själv avgöra om man vill göra något ohälsosamt eller inte. 

Frågan om kompromisser kan vara avskild från värderingar, som handlar om vilka slutmål vi har. Alla inser att man inte kan få allt man vill. Man kan föredra ytterst radikala slutmål, och ändå vara smidig och tillmötesgående och nöja sig med att närma mig målet med ett par procent. 

Frihet som egenvärde är det som skiljer liberaler från andra, och är en USP för ett liberalt parti. Pragmatiska argument bör också användas, och dessa kan övertyga även ickeliberaler. Det är dock inget konstigt med att vi också verkar för värderingar som vi är för. 

Vi bör verkligen inte låta ideologin göra oss blinda för verkligheten. Vi bör dock inte heller låta verkligheten idag göra oss blinda för ideologin, i meningen values. Många idag otänkbara saker var självklarheter förut, det har ändrats för att värderingarna har ändrats. Vi behöver dock skilja på mål och medel, inte fastna i pragmatiska detaljer när vi diskuterar våra grundläggande värderingar men också vara öppnare och flexiblare när vi sedan ska verka praktiskt för dessa värderingar, i en kongressal eller någon annanstans.

 

Oscar Matti 

Tystnaden som hotar världen

I mammas trädgård, på landet, har vi allt från rosenbuskar, kaprifol och pioner till lavendel, fingerborgsblommor och äppelträd. Därför tycker jag väldigt mycket om att sitta på trappen när det är soligt och bara njuta av de vackra vyerna blommorna bidrar med, och att lyssna till det långsamma surrandet från humlor och bin. Tänk om de inte fanns, vad tråkig världen skulle vara då. Vad tyst det hade varit i mammas trädgård. 

I Kina har surret tystnat sedan länge. I vissa delar har det försvunnit helt, där handpollinerar man istället fruktträden, något man har gjort sedan mitten av nittiotalet då bina försvann. Varför bina försvann just där är fortfarande oklart men det har definitivt med oss människor att göra. Många tror att en del av problemet är de kemiska bekämpningsmedel som började användas i större utsträckning i de utsatta områdena. Olika hypoteser är att pesticiderna försämrar binas immunförsvar, orienteringsförmåga eller helt enkelt dödar dem. Höga doser av neonikotinoider, ett bekämpningsmedel som används globalt, kan exempelvis göra så att bina får kramper eller helt enkelt blir paralyserade och dör. Bina tar upp bekämpningsmedlen genom nektarn som de sedan matar sina ungar med, så att de, redan innan de lämnat kupan, blir utsatta för gifterna. 

En annan teori är att bina tar skada när vi minskar den biologiska mångfalden genom att hugga ned skog, och växterna i den. Bin är nämligen beroende av den biologiska mångfalden för att trivas på en plats, för mycket enformighet och de behöver flytta till ett nytt ställe. Bristen på biologisk mångfald skulle kunna vara en förklaring till det mystiska biförsvinnandet, eller Colony Collapse Disorder (CCD), som huvudsakligen är ett problem i USA där vissa biodlare blivit av med mer än hälften av sina samhällen utan någon självklar anledning. Vissa väljer trots detta att se handpollineringen i Kina som något positivt. Det krävs ca tio människor för att göra samma arbete som en koloni med honungsbin (ca 50.000 bin) enligt Naturskyddsföreningen, och det som bina gör gratis får tio arbetande människor lön för. Får man lön kan man bidra till samhällets ekonomi i stort genom de livsnödvändigheter vi behöver konsumera, arbetsbin går inte ut och tar en öl när dagen är slut. 

Dessutom kan människor som handpollinerar jobba i regn och kyla vilket bin är mycket känsliga för. Detta gör att handpollineringen av fruktträd på vissa sätt är effektivare än binas instinktsdrivna pollinering. Frågan är om det går att jämföra det priset med allt annat bin gör för oss. Även om bina efter jobbet inte går ut och tar en öl eller köper cigg som de sedan röker på en uteservering, betyder det inte att de inte bidrar till ekonomin. Människor kan inte producera honung, som varje år drar in flera miljarder dollar. Det funkar ju bra för oss att handpollinera fruktträd med stora blommor, men hur blir det när vi måste börja handpollinera till exempel blåbärsris med små svåråtkomliga blommor? Hur mycket arbetskraft kommer att gå åt till handpollineringen? Och ska vi ens nämna hur kassa arbetsvillkor man har? Det är nog bättre om bina får göra det som bina är bäst på.

Bin är inte bara viktiga för pollinering av två tredjedelar av maten vi äter, utan de är dessutom viktiga för den biologiska mångfalden. Utan nyckelarter som de viktiga pollinatörerna kan inte andra arter överleva. Björnar som äter mycket bär och ibland även honung skulle aldrig kunna göra det om inte bina fanns, det skulle bli större konkurrens om den animaliska maten som finns i området och troligen skulle den redan rödlistade populationen minska. 

Även om surret sedan länge tystnat i Kina, och det fortfarande fungerar ganska bra, står vi inför ett rejält hot om bina skulle dö ut. Och då menar jag alla bin, både vildbin och honungsbin har svåra utmaningar framför sig när vi människor tar över världen som om vi äger den. Vi är, vare sig vi vill det eller ej, beroende av alla pollinatörers jobb för att vi ska kunna få i oss den varierade kosten vi behöver och vi är beroende av att ha en biologisk mångfald. Utan den hade mammas trädgård varit ganska tråkig att se på. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

 

Låt inte ideologi förblinda

Vi liberaler gillar att se tillbaka på historien för att få det bekräftat för oss att vi har rätt. Det är trots allt mycket ovanligt att man kritiserar något hemskt politiskt misstag genom att säga att det var för liberalt, och när man gör det, som med migrationspolitiken 2015, så anser vi ofta att den kritiken är felaktig. Nu skulle jag vilja göra ett kontroversiellt påstående: historien har inte motbevisat någon enskild ideologi. Detta kan tyckas fånigt – har inte historien motbevisat kommunism eller fascism? Nja, jag skulle vilja påstå att det som verkligen har motbevisats har varit slaviskt följande av ideologier även när människor tar skada av dem

Det borde låta uppenbart att man inte ska köra på med ideologin om politiken börjar skada människor. Instinktivt tänker man att de enda som inte följer detta är just de fascister och kommunister som låter sina idéer skada folket, för den goda sakens skull. Jag skulle nästan vilja tillskriva liberalismens historiska framgångar till att liberaler har förstått detta och har kunnat kompromissa med andra när de mest liberala idéerna börjar skada folk. Det är av detta skäl som liberalism inte är synonymt med anarkism.

Problemet är att det finns en riktig risk att även liberaler faller in i detta dogmatiska ideologiska träsk. Jag tänker på den stereotypa pojkrumsliberalen som har koll på alla de liberala tänkarna, men som inte har någon uppfattning om verkligheten. Risken är att han, likt så många av de andra ideologerna bryr sig mer om den ideologiska kampen än om att hjälpa sina medmänniskor. Visst faller jag in i denna kategori själv, och det är därför jag tar det här problemet på stort allvar. Vi känner alla till de ideologiska skälen till att ha så låga skatter som möjligt, men på samma gång så förstår vi att skatter är en nödvändighet. Vi får inte tappa denna förståelse och på så sätt lämna över jobbet att bry sig om verkligheten till någon annan. 

Politik måste finnas till för att hjälpa människor i verkligheten, inte bara i en ideologisk drömvärld. För att kunna göra det krävs att vi ser och förstår människor och hur de påverkas av politiken. Bra politik kräver alltså en form av social kompetens, och det är denna kompetens som jag oroar mig fö att vi pojkrumsliberaler saknar.

Låt mig nu förtydliga, jag tycker inte att vi ska slipa ner vår ideologi eller att vi ska gå och bli konservativa eller socialister. Men vi måste erkänna att man inte alltid kan ta den ideologiskt renaste vägen. Jag är för en världsstat och öppna gränser, men jag förstår att man kan stå upp för sina värderingar och på samma gång visa sig som villig att kompromissa i sakfrågor.

Att ta dessa diskussioner är inte roligt, men det är nödvändigt för en seriös politisk organisation. Vi måste erkänna att vi håller på med politik för att göra människors liv bättre, inte för att främja liberalismen. Ofta sammanfaller visserligen dessa två mål, men vi måste inse att det första målet alltid måste gå före.

Låt oss nu återgå till våra ideologiska debatter om frihet och låt oss hålla på med dessa ett bra tag. Men när vi sedan kliver upp i talarstolen på nästa kongress eller årsmöte så får vi ta och lämna detta bakom oss. Låt oss vara lite mer seriösa än att argumentera för legalisering av marijuana med argumentet att legalisering är frihet och frihet är bra. Låt oss istället bemöta argumenten emot legalisering och sakligt förklara varför vi anser att legalisering skulle göra människors liv bättre. Låt oss diskutera och debattera, men låt oss inte, med yxan i hand, påbörja våra utilitära ideologiska stordåd hos stackars pantlånerskor. Hugg inte ner tanter, omfamna den socialt kompetenta liberalismen.

 

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Rädsla och rökförbud i Almedalen

Söndagen 30 juli sköts fyra människor i Stockholm. Två döda. Ändå är det inte den händelsen som stört mig mest den förbannade dagen, utan rökförbudet som trädde i kraft samma natt. Inte är jag en aggressivt lagd person men denna bisarrt usla lag – som behandlar privat egendom som offentliga platser – tar ut det djuriska i mig. Ingenting mer vill jag än att vifta med näven mot molnen och ropa: Nu jävlar flyttar jag till Danmark!

Två dagar senare. Dyngsur med en blöt cigarett mellan läpparna kliver jag ut från portarna till FMSF:s mingel i Visby. Under festen släpptes en rapport om förmynderi, Systembolaget och ett Sverige för vuxna. Gästtalarna var alla liberala profiler och alla höll med varandra; rökförbudet suger, Systembolaget är en kvarleva från DDR-Sverige och staten måste behandla sina myndiga medborgare som faktiskt myndiga medborgare.

Utanför möter jag återigen den svenska verkligheten. En väktare ber mig att fimpa min trasiga lilla cigarett och upplyser mig högfärdigt om gårdagens (egentligen förrgårdagens) nya lag, som förbjuder rökning på offentliga platser. Fastän minglet låg på ett privat område? Utan serveringstillstånd? Ska inte lagen enbart förbjuda rökning på uteserveringar, perronger och busstationer?

Det slår mig att väktaren inte är en pappskalle, enbart lite oskön. Lagen är helt enkelt obegriplig och ingen, varken jurister eller våldsmonopolet, verkar förstå helt vad den egentligen innebär. Vissa barer och klubbar, som Mosebacketerassen och Trädgården, har med Stockholms stads tillåtelse lurat lagen genom att inhägna ett särskilt område och deklarera att inhängningen är en helt annan plats. Serveringstillståndet försvinner men rätten att röka består.

Det är en klen tröst att få röka på en annan plats. En cigg är oftast rätt gott, men ännu godare till ett glas med sina vänner på en uteservering. Socialdemokrater och andra förbudsivrare vet om detta och försöker rökning så bökigt och tråkigt som möjligt. Nyheten är att de börjat med stigmatisering som vapen. Det känns kasst att lämna sitt glas och gå iväg för att ta en cigg, istället för att sitta kvar med sina vänner så som de gör på andra sidan Öresundsbron, där människor behandlar som människor istället för siffror i Folkhälsomyndighetens rapporter.

Svensken behandlas helt enkelt inte som en människa. En myndig person ska vara tillräckligt mogen för att be en annan sluta blåsa rök om det är irriterande. Rökförbudet outsourcar denna mänskliga interaktion till välfärdsstaten i en slags skenindividualism där individualism definieras som frihet från andra människor, istället för oberoende och självförsörjande. Lagen är kränkande och irriterande, men framför allt är den avhumaniserande.

Det kan vara pinsamt att be en främling sluta röka eller att flytta på sig. Men det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑