Månad: augusti 2019

Avskaffa nationalstaten, inte Sverige!

Frågor om svenskhet och nationalism är bland de svåraste och mest infekterade. Det blir inte lättare av att de blandas ihop och att folk använder begrepp olika. Här är vår guide till kongressen! För att förstå det kan vi skilja på frågan om vad som finns och inte finns, samt vilken roll det borde spela politiskt. 

Det står klart att nationella identiteter som svenskhet idag finns. När Carl Bildt säger att han är hallänning, svensk och europé så ljuger han inte. Ibland kan det kännas konstlat att prata om svenskhet – vad är egentligen det? Ändå märker man när man är utomlands att seder och bruk är annorlunda. Gemenskapen svenskhet och därmed svensk kultur finns, även om den är inte enhetlig, statisk eller per definition bättre än något annat.

Staten har förstås spelat stor roll i att skapa den här identiteten. Gemensamma institutioner och lagar har bidragit till att “centralisera” svenskheten. Det är dock något som finns idag och som på många sätt lever sitt eget liv, och är inget som kommer försvinna trots SD:s oro för det.

Nationalitet behöver inte vara exklusivt. När man är på semester och träffar norrmän så märker man att nationella identiteter kan förenas. Iranier och irakier som kommer till Sverige både påverkar och påverkas av svensk kultur. Kulturkrockar existerar förstås, men det är inget som utesluter att personer som rotat sig i båda länderna kommer att ha tagit intryck från båda. 

Att nationella identiteter finns behöver inte vara vara något problem, det är bara ett faktum. Problemet uppstår när man försöker basera politiska rättigheter på nationstilhörigheten. Detta är direkt illiberalt och har sina anor i rättigheter baserade på blodsband. Liberalismen utgår från den enskilda människan, inte nationen, familjen eller något annat kollektiv. Det går tillbaka till upplysningstanken om att varje människa har vissa grundläggande rättigheter som aldrig får inskränkas, som rätten till liv, frihet och att yttra sig.

Argumenten för dessa rättigheter är universella till sin natur, de handlar om alla människor. Utgångspunkterna brukar vara att individen har ett egenvärde, att hen har ett förnuft och själv kan avgöra sina egna mål i livet, och att ingen annan – staten eller någon individ – har rätt att tvinga dig till något annat. Det här är inte rättigheter som man förtjänar för att man firar midsommar eller har fötts i ett visst geografiskt område, utan för att man är människa.

Alla människor borde ha rätt att leva i frihet. Tyvärr är världen väldigt långt ifrån det tillståndet idag. Många föds i stater som inte förmår garantera deras grundläggande rättigheter, eller där staten själv inskränker dem. Människor som försöker fly från dessa förhållanden drunknar på Medelhavet, eller fastnar i åratal i flyktingläger utan möjlighet att bygga någon varaktig framtid för sig själva och sina barn. Detta är djupt orättvist. Därför kan ett liberalt engagemang inte stanna vid nationsgränserna!

Att politiska rättigheter varit knutna till nationen är inte konstigt ur ett historiskt perspektiv. Nationalstaten innebar betydligt mer jämlika rättigheter jämfört med de samhällen som fanns tidigare, där familjen eller klanen spelade en avgörande roll. Det är inte konstigt att många tar nationalstaten för given, då institutioner är något man vänjer sig vid och det okända ses som riskabelt.

Politiska rättigheter knutna till nationen har dock inget egenvärde, eftersom de egentligen borde tillkomma alla människor. Staten Sverige fyller bara en funktion så länge den försvarar människors frihet. Därför borde vi inte vara rädda för alternativ till nationalstaten som gör jobbet bättre.

När EU utvecklas till en federation så är det inte ett problem att den svenska staten minskar i betydelse, om det leder till ökad frihet för invånarna. Svenskhet kommer inte heller försvinna dagen fördraget skrivs under. Trots det är detta politiska nationalisters mardröm, eftersom staten och nationen måste höra ihop i deras värld. Där går skiljelinjen mot liberaler som vill bygga en värld för individen.

Oavsett var du föds, vilket språk du talar och vilka högtider du firar har du rätt till ett liv i frihet. Politikens uppgift är att värna den friheten, och mot den bleknar nationalstatens intressen i betydelse. Vi hoppas därför att kongressens anda präglas av budskapet på de gamla tygkassarna, ”Riv gränserna”!

Romina Pourmokhtari, förbundsordförandekandiat LUF

Oscar Matti, medlem LUF

Mer pengar till idrott och mindre till byråkrati

Sverige har idag en blomstrande idrottsverksamhet med över 20 000 föreningar. Ansvaret för att stötta dessa ligger idag på Riksidrottsförbundet (RF). RF får idag 2 miljarder i statsbidrag per år, men inte ens hälften av dessa hamnar hos föreningarna. Resten av pengarna försvinner på annat. Därför borde kommunerna ges ansvaret att fördela pengar till föreningarna istället, och det är så vi får ett starkare idrottssverige.

För er som inte känner till Riksidrottsförbundet så har de i uppgift att vara idrottsrörelsens samlande organisation och stödja, företräda, utveckla och leda rörelsen i gemensamma frågor. De har idag 19 distriktsförbund och 72 medlemsförbund, som tillsammans samlar ca 20 000 föreningar och över 3 miljoner medlemmar. RF är idag fristående från staten, men har uppgifter som liknar en myndighets, till exempel har de ansvaret att fördela stadsbidrag till idrottsverksamhet i Sverige.

Transparensen i olika idrottsföreningar i världen kan ofta ifrågasättas, kolla exempelvis bara på internationella fotbollsförbundet, FIFA. Tyvärr är Sverige och RF inget undantag. Problemet med att ha en fristående organisation som agerar som en myndighet är att det är svårt att se vart pengar tar vägen. RF får cirka 2 miljarder kronor per år i statsbidrag. Trots det hamnar bara 896 miljoner av dessa bland de föreningar som RF företräder. Resten av pengarna är svåra att se vart de tar vägen och vad de egentligen gör för nytta. Centralt har RF över 100 anställda som bidrar till administrativa kostnader på över 250 miljoner kronor.

Riksidrottsförbundet gör väldigt mycket bra saker idag som att samordna idrottsrörelsens internationella arbete, leda det intressepolitiska arbetet och påvisa idrottens samhällsnytta och företräda idrottsrörelsen gentemot myndigheter, politiker och samhället i övrigt. Dock övertrumfar dessa uppgifter aldrig den faktiska idrottsverksamheten föreningarna vi har i landet bedriver. Det är dessa som ger barn och unga en rolig fritidsaktivitet. Det är dessa som ser till att barn och unga rör på sig (något som behövs allt mer i dagens samhälle). Och det är dessa som väldigt framgångsrikt bidrar till en ökad integration av människor från andra länder och kulturer, allt genom idrottens och lagandans kraft. Därför är det rimligt att hävda att majoriteten av statsbidraget ska hamna hos föreningarna och inte hos anställda på RF, även om de också agerar i idrottens intresse.

För att lyckas med detta borde kommunerna i Sverige få ett större ansvar att fördela statsbidragen till idrottsföreningarna. De borde få procentuellt så mycket av statsbidraget som det bedrivs idrottsverksamhet i deras kommun, och sen fördela pengarna till föreningarna. De är redan införstådda med den uppgiften då stödet till idrottsföreningar idag är ungefär lika stort från RF som från kommunerna. Detta skulle säkerställa att pengarna hamnar hos föreningarna och medlemmarna där de gör mest nytta.

Det här motionerar jag, Marcus Willershausen, Adam Simonsson och Hannes Sjöberg också om till LUF:s kongress i helgen, så bifall motion 49 för ett idrottssverige där mer pengar hamnar hos den faktiska verksamheten istället för i Rf:s byråkrati.

Erik Ekerlid

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Låt Knäckebröhult och kuken representeras på fotbolls-VM

Vi svenskar sätter stor stolthet till att vi lever i ett väldigt fritt land med en lång tradition av fri press och yttrandefrihet. Det bör vi även göra, för ser man till pressfrihet så ligger Sverige trea i världen.  Men vad skulle ni säga om någon berättade för er att det finns ett land där är förbjudet att, utan att skada någon annan eller någon annans egendom, kritisera staten? Där du kan vara kriminell genom ett brott utan offer. Gissningsvis skulle ni tycka att det lät som ett land på andra sidan Östersjön med erfarenheter utav röda fanor och Gulagläger.

Men sanningen ligger närmare än så, nämligen här hemma i det blågula landet som vi kallar Sverige. Inte nog med att man inte får kritisera staten utan att skada någon annan. Man får inte heller hylla sitt land utan att skada någon. Det är nämligen så att enligt svensk lag får får man inte ”förse svenska flaggan med märken, bokstäver eller andra tecken”. Detta innebär bland annat att det är olagligt att åka till fotbolls-VM och skriva Stockholm, Göteborg eller rent av Knäckebröhult på flaggan för att vara lokalpatriot. Dessutom  får man inte vara samhällskritisk och likt Carl Johan De Geers kända konstverk “Skända flaggan”, skriva på en målad flagga som brinner för att visa sitt missnöje med staten.

Detta är givetvis helt befängt, i ett demokratiskt land måste man kunna få göra vad man vill med det som, till syvende och sist, endast är ett tygstycke. Att alla de svenska fans som i somras var på plats i Frankrike och följde det svenska landslaget och samtidigt ville visa att deras lilla ort var på plats samtidigt bröt mot svensk lag är absurt.

Vi säger inte att man bör skända den svenska flaggan, men inte heller att du inte bör. Yttrandefriheten innebär nämligen att du ska få visa dina åsikter hur du vill. Detta även då att skriva på, bränna eller spotta på flaggan, trots att det nödvändigtvis inte är argumentation av högsta kvalitet. 

Lagen är dessutom väldigt inkonsekvent. Om man exempelvis tar konstverket som för ett par år sedan stod på Sergels torg i Stockholm där man kunde beskåda en flaggstång böjd så att flaggan var upp och ned och framförde samma budskap som “Skända flaggan” gjorde på sin tid, men den här gången fullt lagligt. Båda fick möta kritik, men endast det ena kunde ge konstnären en dom och polisen rätt att beslagta konsten. 

Trots att vi liberaler vill avskaffa nationalstaten Sverige till förmån för federationen EU ska människor givetvis vara tillåtna att skända, gud förbjude, även EU-flaggan. Det är dags för Sverige att ta ett ytterligare steg i demokratins blågula färger. Oavsett vilken anledning man har att skriva på flaggan så bör det inte vara ett lagbrott. Du får mer än gärna tycka att det är respektlöst, och du ska vara lika fri som flaggbrännare att visa din åsikt. För att värna demokratin och friheten greppar vi nu alla en röd penna och tecknar ordet ”KUKEN” på den svenska flaggan.

Max Hjelm, första vice ordförande LUF Storstockholm

Hannes Sjöberg, medlem LUF

Skribentfoto: Marcus Willershausen

Skribentfoto: Henrik Knutson

LUF borde ha en landsmötesombudsgrupp

Liberala ungdomsförbundet behövs mer än någonsin. Vår eviga uppgift är att driva, skrämma och i bästa fall locka Liberalerna i en frihetligare riktning. Nu efter partiledarvalet ska LUF verka för den politik som kommer driva upp opinionen – en långsiktig, liberal och lösningsinriktad reformagenda. Man brukar säga att det som är LUF-politik nu är L-politik om 10 år. Men det är en för långsam takt. För att påverka partiet i större utsträckning behöver LUF en ombudsgrupp som driver våra frågor på landsmötet. 

Grön Ungdom har de senaste åren valt en kongressombudsgrupp på deras årsmöte. Kongressombudsgruppen kan bestå av vilka medlemmar som helst, och väljer sedan frågor som är prioriterade inför Miljöpartiets kongress. Deras största bedrift är gymnasieamnestilagen samt en mer liberal narkotikapolitik. Detta är förslag likt dem LUF har försökt driva igenom i flera år, men inte lyckats. Jag tror att vi genom en mobilisering på ett mer strukturerat sätt inför landsmötet och genom att engagera fler av våra fantastiskt duktiga medlemmar kan vi få igenom mer liberal politik än hittills.

Med ett splittrat parti behövs ett enat ungdomsförbund. Jag är trött på att få stryk på landsmötet. Vi har argumenten på vår sida – en skademinimerande narkotikapolitik är helt vetenskapligt bevisad bättre än en restriktiv. Ändå går partiet till val på hårdare tag mot knarket. Vi har duktiga företrädare – ingen tvivlar på frihetens betydelse när man ser Lovisa  eller Joar i talarstolen om en humanare migrationspolitik. Ändå går vi till val på att förlänga den tillfälliga lagen som inte ger människor permanenta uppehållstillstånd. Det måste helt enkelt vara något fel på strategin. Genom att välja profilfrågor och tydliga delegationsledare som samlar unga liberaler i hela landet, och samtidigt engagerar fler medlemmar i kampen, kan vi få det största möjliga genomslaget för vår politik.

Det borde finnas fler vägar till den politiska toppen än att sitta i förbundsstyrelsen. Det kan låta som en klyscha från valfri kandidatur till förbundsstyrelsen (jag har säkert också skrivit så). Det stämmer dock – LUF ska inte vara en “up or out”-organisation. Vi har så många medlemmar som är slipade retoriker och några av Liberalernas kunnigaste medlemmar som aldrig får synas. Det är inte bara orättvist mot dem men rent ut sagt korkat att vi inte använder dessa styrkor. Vi måste bli ett föregångsexempel för partiet och maximera den kompetens som finns inom vårt förbund. 

Ett enat ungdomsförbund är ett ungdomsförbund som sätter den politiska agendan 365 dagar om året, även när partiet stretar emot. Med en tydlig spets mot de konservativa strömningarna i partiet kan vi vara den ideologiska vakthunden vi menar oss vara. Det lovar jag att kämpa för om jag får förtroendet att leda vårt förbund.


Romina Pourmokhtari

Förbundsordförandekandidat Liberala Ungdomsförbundet

Problem när opartiska medier blir partiska

När man pratar om samhällsvetenskap och nyhetsrapportering kan det svårt att hålla sig till fakta, sanning och objektivitet. Människor är trots allt bara människor, och kommer alltid ha värderingar och erfarenheter som påverkar hur de tolkar saker. Men för att kunna fatta optimala beslut är det viktigt med fakta, vilket ibland är svårt att hitta i till och med de mest seriösa nyhetsmedierna. Gemene man nås vanligtvis av fakta om olika händelser via ett antal olika källor; allt från Sveriges Televison, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges Radio till Facebook och Flashback. Att Facebook och Flashback kan vara bristfälliga källor tror jag alla som läser detta är ganska ense om, och likaså om att det är viktigt med ordentlig nyhetsrapportering. Jag skulle däremot vilja diskutera den problematik jag upplever i mer traditionella nyhetsmedier, såsom SVT, SvD, DN och SR. Det är för ofta reportrar låter sina egna åsikter skina igenom, och det krävs för mycket källkritik för att förstå vad det verkligen är som har hänt ibland. Min oro är att det bidrar till att allt mer polariserat samhälle. 

SvD och DN är erkänt obunden moderat respektive obunden liberal, men i nyhetsreportage borde det ändå vara viktigt att rapportera nyheter så sanningsenligt som möjligt. Att ledarsidorna och krönikorna visar liberala och moderata värderingar är en annan sak. SVT och SR finansieras med skattepengar och har som mål att vara neutrala. Det är ofta ändå tydligt hur enkelt det är att välja de citat som “passar” och presentera statistiken ändamålsenligt. Tyvärr har människor erkänt svårt med statistik, och det är enkelt att manipulera folk på detta vis, utan att för den sakens skull ljuga. 

Låt mig illustrera med ett exempel. I veckan läste jag artikeln “Mueller poängterar att han aldrig frikänt Trump” av Martin Gelin i DN, angående utfrågningen av Robert Mueller i det amerikanska representanthuset. Gelin är tydlig med att Trump skulle åtalas om han inte var sittande president, och sannolikt kommer göra det den dagen han får avgå. Det Mueller sa var: 

”I want to go back to one thing that was said this morning by Mr. Lou who said, and I quote, ”You didn’t charge the president because of the olc opinion”. That is not the correct way to say it. As we say in the report and as I said at the opening, we did not reach a determination as to whether the president committed a crime.”

Även om SVT och SR oftast inte är mer subtila behöver man inte vara något geni för att uppfatta att varken Donald Trump eller Sverigedemokraterna är deras favoriter. Trump är inte min favorit heller, men jag vill ändå ha fakta att basera mina åsikter på, annars är jag faktiskt inte bättre än Trump. 

Det är ingen enkel sak att komma till rätta med, och privata tidningar får förstås vinkla sig bäst de behagar. Men det är viktigt att folk har tillgång till fakta så de får en balanserad bild av verkligheten. Det borde åtminstone statens medier kunna leverera, och även DN och SvD om de vill anses vara seriösa nyhetskällor. Jag förstår att det är svårt att hålla sig neutral när man rapporterar om något man har starka åsikter i, men det är så viktigt. Nyhetsmedierna skulle också kunna testa att arbeta med en mer diversifierad grupp människor. 

Journalist ’11 är en vetenskaplig frågeundersökning från 2012 som gjordes av Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. Ett frågeformulär gick ut till 2500 slumpmässigt valda journalister i hela Sverige, och omkring 60 procent svarade. Värt att notera är att en svarsfrekvens på 60 procent brukar betraktas som väldigt hög för stora postenkäter. Av de som svarade på enkäten valde 98 procent att svara på frågan om partisympati. Frågan löd: Vilket parti tycker du bäst om idag?

Bland alla journalister i landet har Miljöpartiet ett stöd på omkring 42 procent – och extra stort är stödet inom public service-bolagen. Enligt undersökningen röstade 52 procent av alla journalister som jobbar på SVT på Miljöpartiet. Hos SR uppgav 54 procent av journalisterna att de tycker att Miljöpartiet är det bästa partiet. Där finns det helt klart förbättringspotential. 

Objektiv nyhetsrapportering är en utopi, men en borde iallafall kunna arbeta för att komma närmare. Det är svårt, men otroligt viktigt eftersom den fakta som presenteras påverkar opinion, valresultat och i slutändan samhället. Risken är också att samhället blir allt mer polariserat när det finns olika sorters nyhetsmedier, som olika “sorters” människor läser. Det är bra med liberala tidningar, men det är liberalt med neutrala tidningar. 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑