Månad: september 2019

Hur gröna är elbilarna?

Det är glädjande att se alla initiativ som tas för miljön, och jag tycker det är jättebra när den gröna omställningen kan gå fort. Men man får inte glömma bort att tänka efter. De val vi gör nu måste vara hållbara på lång sikt för människor, miljön och ekonomin. Därför är jag skeptisk till att Sverige satsar så mycket på elbilar. Det känns inte helt genomtänkt.

Alla de vanliga elbilar lagrar elektricitet i litiumjonbatterier. Ett elbilsbatteri består i huvudsak av nickel, kobolt och litium. Som exempel innehåller det ledande elbilsmärket Teslas batterier 46 kilo nickel, 9 kilo kobolt och 7 kilo litium. Kobolt och litium har kallats den nya oljan, vilket syftar på att det finns mycket pengar att tjäna på dem – men också på att många människor far illa där mineralet grävs fram. Cirka 50% av världens kobolt utvinns i Kongo – ett land som knappast är känt för rättvisa arbetsvillkor. Dessutom är dessa ändliga resurser, och kommer ta slut förr eller senare. 

Ett annat problem med batterierna är att ingen riktigt vet om, och i sådana fall hur, man kan återvinna dem. De kan förstås inte bara slängas i naturen, dels eftersom de är giftiga men också eftersom de är brandfarliga om de är trasiga. Man arbetar på detta, men gamla litiumjonbatterier finns det redan högar av. Men, de är ju iallafall så himla bra för miljön, och trots allt är det vad vi måste prioritera nu, eller hur? Nja, det är inte nödvändigtvis sant. Elbilar är excellenta för den lokala miljön; bullret minskar avsevärt och mängden giftiga partiklar sjunker. Men det är inte helt givet att de är riktigt så effektiva för att minska koldioxidutsläppen som man hade kunnat hoppas.

Idag tillverkas de flesta batterierna i länder med en elmix som ofta består av en stor andel fossil el. Enligt en rapport från IVL (2017) kan det för de största batterierna ta upp till 20 år att ha “tjänat” på att ha köpt en elbil (om man kör lika mycket som genomsnittssvensken). För alla elbilar handlar det om flera års körning innan man har sparat in utsläppen genom att inte tanka diesel eller bensin, till och med för hybridbilarna.

För några år sedan skulle alla ha dieselbilar, eftersom det var så bra för miljön. De subventioneras, hyllades och såldes. Några år senare insåg man att det kanske inte alls stämmer. Nu ska dieselbilar förbjudas i Stockholms innerstad. Det vore onödigt att göra om samma misstag. Batterierna blir bättre, en batterifabrik ska snart öppna i Sverige och förhoppningsvis lär vi oss återvinna litiumjonbatterierna och kanske blir till och med arbetsvillkoren i Kongo bättre med tiden. Men låt oss undersöka alternativen också, innan vi lägger alla ägg i samma korg.

Kanske skulle vätgasbilar kunna vara en grej? Eller en helt ny sorts infrastruktur för kommunikationer? Eller något helt annat. Nu känns det som att man valde första bästa alternativ, gjorde det häftigt och gick raka vägen på det spåret, utan att riktigt stanna upp och reflektera.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

 

Sluta hetsa och bry dig istället

Politik är inte som andra intressen. Det krävs mer energi av dig än en vanlig hobby, och du spenderar antagligen orimligt många timmar om dygnet på att hitta aktuella fakta och kuriosa om en rad olika ämnen som du från början inte visste särskilt mycket alls om. Om du dessutom är med i ett politiskt ungdomsförbund där pressen är stor på att hålla sig uppdaterad är det lätt att det blir för mycket, vilket gör att du snart sitter där med en hel drös uppdrag och alldeles för lite tid. Särskilt i valtider.

Trots att vi ungdomspolitiker tar på oss rollen att vara grunden till framtidens riksdag och regeringar, ofta till och med genom att studera politik på universitetet, är det många vuxna som driver med oss. På twitter används hobbypolitiker som ett skällsord, och både anonyma troll och identifierbara människor skriver saker som “Håll käft och tat´ lite lugnt alla hobbypolitiker med Trumpångest,” och “Nu har ni hobbypolitiker haft er fest. Nu fortsätter vi politiska rörelser vårt arbete igen. Som vi gör varje dag. Bortom ert spektatkel.”

Varför ska jag som tror på något och faktiskt har mage nog att stå upp för min åsikt hålla käft och ‘tat lite lugnt’? Varför ska jag hålla käften när Sverige inte markerar tillräckligt tydligt mot Kina? Är det inte min rätt att stå upp för min åsikt?

Jag förstår verkligen inte vad som gör folk så provocerade av att ungdomar ger sig in i politiken och gör allt de kan för att påverka. Flera människor jag känner är helt utmattade året om på grund av diverse politiska uppdrag de har tagit på sig, bara för att de bryr sig så mycket om framtiden. Som politiskt aktiv har man telefonen med sig överallt och försöker att ständigt vara ‘in the loop’. Notiser för inrikes- och utrikesnyheter påslagna i varje tänkbar nyhetsapp, för att kunna vara först med en klok debattartikel eller kunna hänga med i debatten. Hyllor av böcker i huset, inte sådana man skummat igenom på bussen utan sådana som man noggrant läst och analyserat om både ideologi och sakpolitik. Det finns inget med detta som radierar okunnighet eller ovilja att dra sitt strå till stacken. Det borde inge hopp och framtidstro att ungdomar väljer en så meningsfull sysselsättning som politik istället för att sakna ambition. 

Sen är det det här med spektakel. Jag kan bara gissa vad användaren som skrev detta menar, men den gissningen är på “spektakel” som kongressmiddag, val-kickoff och kanske Joar Forssells ökända fimpdräkt som han bar i protest mot rökförbudet på uteserveringar. I synnerhet fimpdräkten. Det kanske ses som barnsligt och att det inte har någon reell effekt- so what? Det är inte fel att låta kreativiteten styra, särskilt inte när det är det som når ut till människor. I en värld där media och underhållning är den branschen som den ‘vanliga människan’ riktar sitt fokus mot finns det ett värde i att kunna använda det till sin fördel. Det kallas smart marknadsföring, och det är inte begränsat till ungdomspolitiker. Även om vi brukar lyckas bäst med det.

Det ska inte vara fel att engagera sig i Sveriges och sin egen framtid. Självklart bör man vara beredd på att möta kritik som ung i politiken, men någonstans måste barnsligheterna sluta. Det är inte vi som har något att säga som borde hålla käft. Det är inte vi som förstår behovet av bra marknadsföring som behöver sluta synas och höras. Det är inte vi som bryr oss om framtiden som är barnsliga. Det är ni som skiter i den som är det. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

En kongresshelg i Västerås

En lördagsmorgon i mitten av augusti, under Liberala ungdomsförbundets kongress 2019, skulle Romina Pourmokhtari ta över staffettpinnen från Joar Forssell som förbundsordförande. Detta visste vi förstås inte då och stämningen var spänd – båda sidor verkade vänta sig en förlust. Tidigare val har kallats för ordförandestrider och det berättas historier om en evig maktkamp mellan distrikten Storstockholm och Väst, där förlorarsidan inte pratar med den andre, stormar ur kongressalar och inte dyker upp på middagarna.

Liberalernas historia av interna strider går långt tillbaka. I början av 1900-talet, när andra partier bildade falanger i frågan om de skulle stödja nazisterna eller kommunisterna, var folkpartisterna upptagna med någonting ännu mer ödesdigert – ska sprit reglers hårt eller ska det förbjudas? Nykterhetsrörelsen klöv partiet i tu, till Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet, och de skulle inte enas med varandra förrän ett decennium senare. I slutet av 60-talet blev studentförbundet i sann tidsanda anarkosyndikalistiskt och behövde uteslutas. Ungefär samtidigt i ungdomsförbundet utmanade högerns Lars Leijonborg den dåvarande FPU-ordföranden Per Gahrton och vann efter att högerfalangen låste in ett av Gahrtons ombud på en toalett.

Dagens konfliktlinjer är något mer måttliga och går sällan längre än att Stockholm tycker att Väst är pojkrumsliberaler medan Väst ser Stockholm som sossar. Sedan tycker båda att distrikten ute i landet är lite konservativa. Detta förkroppsligades under en debatt om att sälja ut riksbanken. Förbundsordförandekandidaten från Stockholm ville avslå motionen medan den från Väst proklamerade att det inte handlade om vad som var samhällsekonomiskt effektivt, utan vad som var Liberala ungdomsförbundets plikt.

Tidigare samma helg blev dåvarande förbundsstyrelsen överkörda (med några enstaka röster) i frågan om obligatorisk förskola från tre års ålder. Förbundsstyrelsen är fascister, sade ett ombud i talarstolen. Nej, de är stalinister, förklarade ett annat. Efter en hetsk debatt med många stenar kastade, enades kongressen om att FS var ingetdera – de var prussiluskor.

LUF verkar gilla att bråka om namn och benämningar. En annan motion ville tillåta föräldrar att döpa sina barn till exakt vad som helst. Några skräckexempel från nej-sidan var Adolf Hitlerl, Josef Stalin och Jävla Horunge. Ja-sidan hade onekligen mer kreativa argument än att spåna på fula namn, till exempel att staten inte bör ha rätten att reglera namn ifall det skulle ske ett nazistiskt maktövertagande och judiska namn förbjöds. Nej-sidan slog tillbaka med att den hypotetiska naziregimen bara kunde införa en ny lag om tillåtna namn. Ja-sidans svar? Fri namngivning måste grundlagsskyddas.

Efter en efter lång kampanj om att skapa försoning mellan distrikten blev Joar Forssell förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet för tre år sedan. Lyckades han? Stockholm och Väst talade trots allt med varandra även om de satt vid olika bord, inget lag stormade ut i protest och vår nya ordförandes utmanare stannade kvar på på kongressbanketten.

Under den där helgen hann vi alla uppleva både glädje, ilska och sorg. I några dagar är alla motioner, personval och debatter allt en känner till. Det är på liv och död, lika allvarligt och verkligt som krig. När kongressen stängdes söndag eftermiddag kanske inte världsfred hade uppnåtts, men försoning pågick i Liberala ungdomsförbundet och med lite tur är det ett steg på vägen.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑