I riksdagsvalet 2014 fick Liberalerna 5,4 procent av rösterna. Katastrofvalet var ett faktum och det var tid för partiet att förnya sig och visa att man överhuvudtaget hade en roll att spela i svensk politik. Fyra år och ett förnyelsearbete senare kom resultatet den nionde september 2018.

5,5 procent av rösterna.

Mandatperioden som passerat har inte saknat rubriker och varit den mest turbulenta på många sätt. Sverigedemokraterna befäste sin position som solen i svensk politik och föranledde stora väljarflöden mellan partierna. Moderaterna blödde till SD som en följd av Decemberöverenskommelsen och till Centerpartiet som en följd av deras öppning att regera med aktivt stöd från SD. Miljöpartiet tog stryk i regeringsställning och blev i höstas riksdagens minsta parti efter ha tappat till främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ingen tappade väljare till Liberalerna. Varför? Är inte skola, integration och internationellt samarbete frågor som är viktiga för svenskarna?

Det är självklart att svenska folket värdesätter de frågor L driver, men ändå lyfter det inte för oss. Vi är kvar och skvalpar runt fem procent. Den enkla och korrekta anledningen är förstås Centerpartiets existens. C lyckades innan valet profilera sig som mot S, mot SD men för Alliansen. Liberalerna försökte med ungefär samma sak och det resulterade i nja, nej, kanske. Det var C och inte L som blev riksdagens fjärde största parti tack vare en tydlig liberal profil som lockade Reinfeldt-moderater när Anna Kinberg Batra talade om flyktingstopp, systemkollaps och öppnade upp mot SD.

Det är inte på något sätt en originell slutsats att göra men en otroligt viktig man som liberal bör göra: Det finns för många partier i riksdagen, och om man värnar Liberalerna som ett riksdagsparti måste man hitta ett rimligt svar på varför Liberalerna överhuvudtaget ska vara representerade i riksdagen. Svaret “vi sätter skolan först” räcker uppenbarligen inte.

Delar av det förnyelsearbete som partiet inledde efter valet 2014 var ett nytt partiprogram och ett nytt namn som skulle ge partiet en ny profil. Endast 0,1 procentenheter större än innan valet kan det konstateras att Liberalerna är lika ofolkliga som Folkpartiet var. Vad lönar det sig att byta yta när väljarna inte ser något nytt? Jan Björklund har suttit som partiledare i snart tolv år och lett partiet i tre riksdagsval. Vi backade i de första två, och i det tredje lyckades vi öka med endast ett mandat. Har vi råd med ett fjärde val med Björklund som partiledare? Förtroendet för både honom och partiet har minskat kraftigt under hösten i och med att regeringsfrågan dominerat allt, och där har C sett till att ta kommandot som det liberala partiet som balanserar mellan S och M.

Att byta partiledare löser per automatik inga problem och de som intalar sig det har fel. Däremot underlättar det förnyelseprocessen att modernisera där partiet inte förnyats på något sätt sedan 2007. Året Björklund tillträdde vann IFK Göteborg SM-guld i fotboll, knapptelefoner användes fortfarande och Ebba Busch Thor hade året innan gått ut gymnasiet(!). För att Liberalerna ska växa bortom 5,5 procent krävs radikala förändringar – vi måste bli mer än ett litet intresseparti för vapenintresserade lärare. Jämställdhetsfrågan där vi liberaler tror vi är störst och bäst i jämte skolan håller på att tappas till C, men också till KD. Utvecklingen som jag ser den är att vi allt mer blir ett enfrågeparti som har högt förtroende i utbildningspolitik, men mycket mer än så ser inte väljarna.

Oavsett utgången i regeringsfrågan och vem som är partiledare måste Liberalerna den här mandatperioden lägga större fokus på vad vi är för snarare än vara emot saker i symbolfrågor som förbud av mobiler och kepsar i klassrummen. Svenska skolan har många problem men kepsar är långt ifrån ett av de största. Jämställdhetsfrågan måste vinnas tillbaka där den hör hemma vilket är på vår planhalva. Det är inte socialister eller konservativa som sitter på lösningarna till jämställdhetsproblemen, och att föra en kamp om jämställdheten på två fronter är bland det viktigaste vi har att göra kommande år.

Jag gör inte anspråk på att sitta på samtliga svar till Liberalernas existensberättigande kommande decennium, men för partiets skull är det bäst om det finns några som har dem. Om så inte är fallet har partiet inte många år kvar i riksdagen eftersom det spår vi är inne på nu har en tydlig riktning, men det är allt annat än framåt.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat