Månad: januari 2020

100 miljoner hajar slaktas varje år. För vad?

Vi alla har sett videorna. Tusentals höns och kycklingar inklämda på några få kvadratmeter, och grisar som inte kan vända sig om på grund av trängseln i stiorna. Överallt på sociala medier skriker och stångas veganer, vegetarianer och aktivister för de stackars djurens rättigheter. Missförstå mig inte, jag tycker att det är väldigt bra, men i kampen för djurs rättigheter glöms vissa arter och släkten helt enkelt bort. De är tydligen inte lika viktiga som de söta djuren på Sveriges bondgårdar. De är tydligen för skräckinjagande för den vanliga människan. Ett av dessa släkten är hajarna. 

Premiären av filmen Hajen 1975 var startskottet för vår avsky mot hajar. Sedan dess har film efter film målat upp hajen som ett människoätande monster och förstärkt våra fördomar, särskilt de om arten vithaj. Redan från barnsben får vi lära oss att vi ska akta oss för hajar; i våra oskyldiga lekar i badet ska vi alltid räddas från den otäcka hajen som kommer för att sluka oss hela. Hur än dessa missuppfattningar fäst sig hos folk är de just det – missuppfattningar.  

Sanningen är att hajar inte alls är människoätande monster. Visst finns det ett antal fall av människor som dött i samband med en hajattack, men det är inte ens nära det antal människor som dör i sitt eget hem varje år. Enligt National Geographic är risken 1 på 3,7 miljoner att du blir dödad av en haj under din livstid, medan risken för att dö i influensan under den perioden är 1 på 63. 

En av anledningarna till att risken att dö av en hajattack är så liten är att när hajar biter oss är de inte ute efter att döda. Hade de varit det hade säkerligen alla de som blivit bitna dött. Faktum är att de är osäkra på om vi är mat eller inte. Hajars föda består till stor del av fisk, men större arter, som vithajen, äter även sälar och mindre hajar. När hajen jagar försöker den lokalisera en ensam, sårbar säl som kommit bort från flocken och skulle det då hända att de ser en människa flyta vid ytan är det svårt att veta om det är mat eller inte. Det enda sättet att ta reda på det är att smaka – och därför blir folk bitna. Så fort de smakat på oss och insett att det inte var gott, avslutar de sin attack. De vill inte skada oss, de vill inte ens ha med oss att göra.

I själva verket är det ju faktiskt vi som är deras fiender, inte tvärtom. I en studie från 2013 utförd av forskare på bland annat Great Lakes Institute for Environmental Research (University of Windsor) uppskattas cirka 100 miljoner hajar dödas av människor varje år, och det beräknas fortfarande ligga runt samma nivå. Samtidigt dödades endast fem personer av hajar år 2017. 

Förutom att antalet hajar som dör är förkastligt för alla havens ekosystem är även slakten av dem brutal. Praxisen är att skära av de värdefulla fenorna och kasta tillbaka kroppen i vattnet, där hajen sakta kvävs samtidigt som den sjunker till botten eftersom den behöver simma för att andas. Det är som att skära av benen på en hund och låta den sakta förblöda på marken samtidigt som den svälter. Det är inte ens bara de “farligaste” hajarna vi dödar, vi har till och med börjat ge oss på valhajen, som inte har några tänder utan endast äter plankton. Ändå uppmärksammas detta fenomen knappt i vardagliga konversationer på samma sätt som de filmer på grisar och kycklingar som trängs.  

Den största anledningen till varför vi dödar så många hajar årligen och varför just fenorna är så värdefulla är på grund av kinesisk kultur och tradition. Maträtten hajfenssoppa har i Kina länge varit en statussymbol och serveras ofta på bröllopsmiddagar och liknande tillställningar. Självklart är det inte bara kineser som bidrar till problemet – i SIFO:s undersökning från 2017 svarade 3 procent av de deltagande att de hade ätit eller smakat hajfenssoppa i Sverige – men den största omsättningen av handeln sker i Asien. Nämnvärt är dock att många kinesiska par har börjat välja bort hajfenssoppa till bröllopsmiddagen. Dessutom serveras den heller inte längre på statliga banketter; ett tecken på den förändrade mentaliteten till hajar världen över. 

Hajfening är alltså bara ännu ett av alla bevis på att vi människor tar det vi inte behöver och skiter i allt annat. Vi tar det vill ha och tänker inte på hur det kommer påverka resten av jordens djuriska invånare. Vi tänker inte ens på hur det kommer att påverka oss själva och då kan vi nog lugnt konstatera att hajar inte är farliga människoätande djur, utan det är vi människor som är farliga, hajätande, självdestruktiva idioter.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Avskaffa det kommunala självstyret

Lokalstyrets principer verkar rätt så rimliga när man först hör talas om dem. Invånarna i en kommun är rimligen bäst lämpade att styra över den. Så fungerar det dock inte i praktiken. Varför har Lidingö infört tiggeriförbud, men inte Stockholm? Det beror inte på att behovet av ett förbud är större i Lidingö, utan på att Lidingö styrs av idioter.

”Låt dem styras av idioter”, kan väl någon invända nu, de har ju trots allt valt fram dem demokratiskt. Detta stämmer visserligen. Men är inte principen på vilken den demokratiska staten bygger att alla är lika inför lagen? Borde inte detta även gälla kommunala regler?

Det sägs ofta att konservativa tror att samhällets minsta byggsten är familjen och liberaler tror att det är individen. Till det uttrycket bör det tilläggas att decentralister tror att samhällets minsta byggsten är kommunen. Missförstå oss inte, vi tror på decentralisering. Iallafall i det avseendet att beslut som kan fattas av färre personer för att sedan gälla för färre personer även bör fattas på det viset. Men varför nöja sig på kommunnivå? Vi vill decentralisera allt vi kan till individnivå.

Med det sagt är vi inte anarkister. Alla beslut kan inte fattas av den enskilda individen. De besluten måste fattas av allmänheten i demokratiska val och när de väl är fattade måste de gälla på samma sätt för alla. Det är trots allt inte mer moraliskt korrekt med tiggeriförbud i Lidingö än i Stockholms stad. De ideologiska besluten som fattas i val måste vara allmänna – om vi tillåter homosexualitet kan inte Sölvesborg få dispans. Istället får de ta sina bästa homofoba argument och framföra dessa i Sveriges riksdag. Oavsett vad som är moraliskt korrekt så kan vi alla vara överens om att det är rätt i alla kommuner, inte bara de liberala.

Ett argument vi har hört framföras för decentralisering trumfar de andra på området dumhet. Att en centralstyrd stat skulle vara en stor stat och att den därmed är icke önskvärd. Vi är liberala och vill därmed ha en liten stat, men ordet ”liten” menar vi naturligtvis filosofiskt, inte geografiskt. Ett decentraliserad stat, och därmed ett decentraliserat våldsmonopol är inget mer än en inbjudan till krig. Självklart ser vi en poäng med det lokala vetandet som lokalpolitiker förfogar över och det finns antagligen en poäng med att låta lokala beslut fattas av personer som är väl förankrade i området. Men varför dessa inte kan styras av regeringen är ofattbart för oss.

Om ännu ett argument behövs för att avskaffa det kommunala självstyret så ska vi bara lyfta frågan om kommunala skattesatser. I nuläget betalar olika kommuner olika skatter. De rika kommunerna har ofta råd att ta ut lägre skatter än de fattigare. Detta innebär i praktiken att den kommunala skatten är regressiv, att mer välbärgade betalar en högre skattesats än mindre välbärgade personer. Detta problem försöker man sedan att åtgärda med vårt klumpiga kommunala omfördelningssystem eller med centerns regionala skattesänkning.

Nu säger nog den liberala instinkten till flera av er att de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna till stor del är rättfärdigad då den skulle bero på att de som bosätter sig på landsbygden kostar mer för samhället. Detta stämmer, men ska verkligen alla i en kommun med gamla, arbiträra kommungränser straffas för att många i den är dyra? Ska man straffas om man lever i en tätort i en glesbefolkad kommun? Än värre är det med situationer som Nykvarn där en rikare kommundel har brutit sig loss från den större kommunen (Södertälje) för att sedan kunna ta ut lägre skatt än ursprungskommunen (som naturligtvis blir fattigare). Detta kan inte kallas för något annat än den ekonomiska motsvarigheten till Gerrymandering.

Om dessa argument inte skulle räcka så är det värt att nämna att HSB själv, Göran Persson, har föreslagit av avskaffa kommunalskatten och att Viktor Barth-Kron har skrivit en utmärkt debattartikel på ämnet. Vi syftar därför på att driva frågan på LUF Storstockholms årsmöte första helgen i februari. Vårt förslag kommer att innebära att staten sköter kommunernas uppdrag, eventuellt i lokala administrativa enheter. Nu är det dags att visa att vi inte är centerpartister.

Edvin Mårtensson, ledamot LUF Norrort

Carl Sträng, ordförande LUF Nacka-Värmdö

Skribentfoto: Privat

Skribentfoto: Privat

 

Städa upp bland vårdens pseudomarknader

I början av december gick Camilla Läckberg ut med nyheten att hon startar en privat vårdcentral för kvinnor, Hedda Care, där ett allmänläkarbesök kostar mellan 1150 och 1650 kronor. Detta följdes av stor kritik och anklagelser både mot grundare och potentiella kunder om det orättvisa i att rika kan köpa sig före i vårdkön. Även om det är bedrövligt att vår välfärd står inför sådana problem att behovet för privat vård finns så är kritiken felriktad. Att en del människor, efter inbetald skatt, väljer att med sina återstående medel betala ytterligare en gång för vård är inget som per definition urholkar den offentliga vårdens resurser – snarare tvärtom.  Det skulle exempelvis vara orimligt att anklaga alla de som går i terapi på privata psykologmottagningar för att tränga sig före i kön till vårdcentralens egen psykolog.

En granskning gjord av Dagens Nyheter visar dock att situationen inte är så enkel. Efter det att ”stopplagen” togs bort är det nämligen fritt fram för samma privata vårdgivare att både ta emot försäkringspatienter och offentligt finansierade patienter. Ett exempel är Capiokoncernen vars vård till 87 % finansieras av offentliga medel och resterande finansieras privat. Vad som nu avslöjats är att i en och samma vårdinrättning står mängder av patienter i kö, långt över vårdgarantin på tre månader, samtidigt som de med privata försäkringar får gå före i kön och således tränger de ut de vanliga patienterna. DNs stickprovsundersökning visar: ”I totalt nio av de tio fallen svarar bolagen att vård ges snabbare för den som har en privat försäkring”. Det är inte rimligt att vårdgivare till största del uppburna av offentliga medel kan prioritera bort patienter, till förmån för snabba intäkter från nyinkomna försäkringspatienter. Det är ett svek mot alla medborgare som betalar skatt i tron på att den ska gå till ett välfärdssystem vi sagt man ska kunna lita på.

Denna typ av sammanblandning av offentlig och privat finansiering är inte sund och riskerar att undergräva legitimiteten för den skattefinansierade vården. Vi liberaler gillar marknader, och det med all rätt. De är både frihetsgenererande och välståndsskapande, men det är något jag knappast behöver lyfta i en artikel skriven för Radikalt Forum. Marknader är beroende av ett adekvat regelverk och när det rör sig om offentliga medel kommer ytterligare en dimension av demokrativärden in som bör genomsyra offentlig verksamhet som t.ex. likvärdighet och jämlikhet. 

Det finns problem i våra välfärdsmarknader, många utöver de som jag nämnt nu. Man ska vara ärlig mot den man älskar och så också vi liberaler mot marknaden. Vi måste våga säga till när något inte står rätt till med dessa pseudomarknader. Vi är skyldiga friheten det, att vi formulerar lösningar på problemen som finns. För om vi lämnar det jobbet åt företagshatande valfrihetsfiender, ja då blir det inte så bra.

Hanna Deák

Medlem LUF Uppsala

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑