Månad: november 2020

Liberalerna och den där regeringsfrågan

Så var vi där igen. Liberalerna underpresterar och får alldeles för lågt stöd i alla opinionsundersökningar. Allt är nattsvart nuförtiden, både vintermörkret och väljarstödet. Kritiken mot partiets ledning, politik och strategi är däremot densamma som den alltid varit. Otydlighet, fel fokus och dålig tajming gör att vi inte når ut på det sättet vi borde.

Är det något jag lärt mig sedan mitt politiska uppvaknande är det att vara liberal med stort L innebär att ständigt vara i krisläge. Det märks att krisinsikten i partiet blivit allt starkare den senaste tiden, men det går tyvärr också att konstatera att den inte kanaliserats i särskilt konstruktiva lösningar. Medierapporteringen om Liberalerna de senaste veckorna har istället för att handla om vår politik fokuserat på spelteoretiskt taktiserande med en rad upprop och artiklar om regeringsfrågan.

Vi som parti är ett kollektiv av individualister och vi är många som tror att just vi sitter på lösningarna till partiets mångåriga problem. Så är det inte alltid. Att i det här läget gå ut och bråka om regeringsfrågan framför samtliga nyfikna riksmedier får Liberalerna att verka som Bill Murrays karaktär i filmen Groundhog Day där han får återuppleva samma dag om och om igen. Vi alla gillar Bill Murray, men ingen skulle rösta på den förvirrade och stundtals deprimerade karaktären han spelar. 

Under vår förra partiledare beskrev Expressens Viktor Barth-Kron Liberalernas nisch som “ett intresseparti för vapenintresserade lärare”. Under vår nya ledning kan vi möjligen sorteras in som intressepartiet för storstadsbor som vill ha elvägar, sänkt skatt och verkligen ogillar hederskultur. Att vi fortfarande behöver diskutera Sveriges liberala partis existensberättigande är ett underbetyg till partiets utveckling som inte tagit den riktning de senaste fem åren som det borde. Numera är vi varken Folkpartiet eller folkliga.

Tillbaka till den brännande frågan – vad borde partiet fokusera på i det här läget? Svaret är inte alltför komplicerat för ett riksdagsparti. Det är politik vi ska driva utåt, inte en utdragen seminariestrid i textformat med namnupprop om vem vi ska släppa fram som statsminister om två år. Det tåls faktiskt att påminnas om att för de väljare som i två års tid bara kommer gå omkring och fundera på regeringsfrågan finns redan två självklara alternativ; Socialdemokraterna och Moderaterna. 

Sannolikheten för att framtiden för den organiserade liberalismen i Sverige ligger i att vara lillebror till ett annat parti är väldigt liten. Ett ensidigt fokus på regeringsfrågan redan hösten 2020 är därför dumt ur flera aspekter, men att reda ut alla dessa skulle kräva en avhandling från en statsvetare. Kärnan ligger dock i att vi som parti måste agera med mer självförtroende i den politiska debatten för att vinna förtroende bland väljarkåren. Att ständigt förhålla sig till andra partier lönar sig inte.

De flesta i partiet är redan överens om att vi ska fatta beslut om en linje i regeringsfrågan under landsmötet nästa höst. En inte alltför kontroversiell tanke i sammanhanget är därför att vi gör det just då, och inte nu. Nu borde vi fokusera på de frågorna där vi är överens och ska ta större plats i: skola, integration och klimat. Sveriges liberala parti är för viktigt för att utåt sett ses som en grälsjuk släkt som plikttroget samlas runt julbordet. Ett evigt skyttegravskrig gynnar inte någon, och regeringsfrågan bör ges den tid det förtjänar istället för att föras i riksmedia på grund av dåliga opinionssiffror.

Marcus Willershausen
Chefredaktör Radikalt Forum

Liberalerna måste sluta lajva Venstre

Hela året har vi varit fast här. Det går dåligt för Liberalerna. Nyamko Sabuni gör någon enstaka intervju, och ju mindre hon säger, desto bättre. En lång rad utspel har kommit från Liberalerna under det senaste året och personligen har jag mött dem med tveksamhet. Utspelen är som bäst teknokratiska och som sämst illiberala. Om det inte vore för att Nyamko Sabuni kallar alla sina åsikter liberala hade man lika gärna kunnat tro att partiet vore konservativt.

Ibland blir jag provocerad att L inte kan vara så genomliberala som många andra länders liberala partier. Jag ser drömmande mot nederländernas D66. I vårt grannland Danmark har det liberala “Radikale” gjort mångkultur till sin paradfråga. En stor del av problemet är att betydande krafter inom vårt parti ser liberalism som synonymt med ekonomisk liberalism. För dessa krafter är frågor som migration och klimat irriterande hinder för att kunna utnyttja riksdagens omtalade högermajoritet. 

Jag vill nu, som så många andra, diskutera Danmark. Tre partier där betraktar sig själva som liberala. Socialliberala Radikale Venstre, nyliberala Liberal Alliance. Och så det stora “konservativt liberala” Venstre. För våra ekonomiskt fixerade liberaler ser Danmark ut som ett föredöme. Tre liberala partier som i senaste valet sammanlagt fick mer än var tredje väljares röst. Dessutom föll nationalistiska Danske Folkeparti ner på ensiffrigt stöd för första gången på länge.

Men drömmen var dyrköpt. Venstre drev i regeringsställning igenom de så kallade ghettolagarna, som innebär att man får högre straff om man begår brott i invandrartäta områden. För att få stöd till liberaler och samtidigt punktera nationalisterna krävdes bara att liberalerna inte skulle vara liberala, utan tvärtom driva igenom Danske Folkepartis politik åt dem. 

Jag avskyr SD, och det är just på grund av deras politik, inte på grund av deras historia eller Jimmie Åkesson. Det är sakpolitiken som motiverar det SD-motståndet som ändå finns kvar i L. Men det vill man förstås inte erkänna för medlemmarna av rädsla för att skrämma bort de där som anser att danska Venstre är en förebild. 

Men då undrar jag det här: om målet är att vara med i ett riktigt stort parti som är ekonomiskt liberalt och samtidigt klämmer till det för invandrare, varför inte bara bli moderat? Om inget annat så får du åtminstone då ett stort parti. Min slutsats är att vi borde sluta lajva höger. Året 2018/2019 röstade L mer som S än M och mindre som M och KD än vad C gjorde. Men det blir nog väljarna (och Nyamko!) förvånade att höra.

Varför spelar SD-frågan så oerhört stor roll? Allt kan ju inte hänga på huruvida vi borde diskutera med ett parti som ändå står långt bort från oss. Sanningen är att det faktiskt finns en skillnad mellan progressiva och konservativa partier, hur mycket våra ekonomiskt sinnade liberaler än vill förneka det. Det spelar roll att L har hamnat på fel sida i migrationsutredningen. Alla medborgarrättsliga framgångar som genom historien har uppnåtts har uppnåtts av att progressiva har lyft perifera frågor och tyvärr kan jag inte se att L riktigt kan fylla den rollen idag. Vår partiledares hela claim to fame är att hon “sade som det var innan det var coolt”. Men hela konceptet med att man för tio år sedan inte kunde säga som det var är bara en konservativ offerkofta. Januariavtalet handlar om mer än bara SD. Kulturkrig finns på riktigt, även i Sverige.

En gammal folkpartistisk strategi är att provocera kulturvänster och därigenom få uppmärksamhet. Men vi borde ju inte bekämpa kulturvänstern. Vi borde ju vinna deras röster. Så länge Centern är större än vad vi är på Södermalm har vi misslyckats. 

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑