Författare: Chef Red (sida 1 av 2)

Varför har vi skolidrott?

Jag har alltid tyckt att idrotten är ett av de roligaste och bästa ämnena i skolan, oavsett om det har handlat om dans, hinderbanor eller spökboll. Jag tycker dock vi behöver fråga oss varför man har idrott i skolan. Missförstå mig inte, jag tycker självklart att vi ska ha kvar ämnet, och gärna öka timmarna dessutom. Men för att förstå hur vi ska göra något på bästa sätt, måste vi också förstå varför man gör det.

Vi har skolidrott av många skäl. Jag tror inte att vi har det för att bli riktigt bra på längdhopp, basket eller simning, på det sättet som vi har svenska för att lära oss att läsa och skriva. Vi har istället idrott dels för att det är roligt (åtminstone enligt vissa), skönt med ett avbrott, ett bra sätt att få göra av med energi för spralliga barn och för att träna upp koordinationen. Det finns stora mängder forskning som tyder på fantastiska fördelar av att röra på sig, särskilt för barn och ungdomar. Först de rena hälsofördelarna; man blir gladare, får starkare hjärta och bättre andning och minskar risken för nästan alla sjukdomar i det långa loppet. Sedan, kanske det viktigaste, de kognitiva fördelarna i form av bättre minne, minskad stress (oj, så viktigt för dagens unga), bättre sömn, förbättrad inlärningsförmåga, ökad koncentrationsförmåga – vad mer behöver jag säga? Det är dessutom under uppväxten som de flesta vanorna sätts, och samhällsfördelarna, såsom minskade sjukhuskostnader, ökad produktivitet och gladare människor, som kunnat fås om fler började träna regelbundet, hade gynnat alla.

Så okej, man skulle kanske kunna sammanfatta det med att vi har idrott för att det är otroligt bra för unga att röra på sig, och det är väldigt viktigt att de förstår detta och tycker det är roligt, så att de fortsätter motionera. Baserat på detta, tycker jag att man bör ta bort betygsskalan i idrott och endast ge E (vilket man får om man deltar efter förmåga) eller F. Betygsstressen tar bort glädjen för många, och gör att idrott förknippas med press och ångest. Jag tycker också att det är dumt, dåligt och defekt att vissa inte kan bli psykologer bara för att de fick D i idrott, eftersom de inte visste att vitt betyder skog på en orienteringskarta. Eller att vissa inte kan bli civilingenjörer bara för att de fick F i idrott, eftersom de hade svårt med taktkänslan i dansen. Och att andra inte kan bli läkare bara för att de fick E i idrott, eftersom de saknade bollkänsla.

I årskurs 7-9 har sju av av 17 punkter i kursplanen något att göra med rörelse, och då inkluderar jag hjärt- och lungräddning samt vattensäkerhet i dessa sju. Det är förstås viktigt att vi lär ut säkerhet, idrottsnormer, nackdelar med olika sorters beroende, hälsofördelar med motion och ergonomi. Men om man bara har idrott ungefär två timmar i veckan, så blir det inte så mycket rörelse kvar om man ska hinna med all teori. Jag vet inte om det är bäst att förlägga teorin till ett separat ämne, sprida ut teorin till andra ämnen; till exempel diskutera normer och kultur överlag i samhällskunskapen, öka antalet timmar skolidrott eller dra ner på teorin lite, eftersom allting i kursplanen, till exempel “kulturella traditioner i samband med friluftsliv och utevistelse” kanske inte är så viktigt att prata om just under idrotten. Något bör i alla fall göras. Dessutom, är det inte bättre att visa? Låta de unga känna hur mycket piggare de blir, att de arbetar bättre på lektionen efter och tycker det är så roligt med innebandy att de börjar träna det på fritiden, istället för att berätta om det.

Det finns en massa saker jag hade velat reformera i skolan, men mycket är komplext och det är svårt att veta hur man gör saker på bästa sätt. Exempelvis höjer man inte statusen på läraryrket i en handvändning. Men det här vore dock ganska enkelt att implementera. Baserat på varför vi har idrott i skolan, tror jag att det hade gynnat ämnet, eleverna, och i det långa loppet samhället att använda betygen F och E istället för F till A och att lägga fler timmar på att röra sig, istället för att prata om att röra sig.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Staten förhindrar integration

När vi träffades gick jag i åttan, och redan den första månaden lyckades du hänföra alla direkt. Vem tog dig ifrån oss? Varför? För det var inget du valde. Det var inget socialen valde, och inget din god man valde. Ändå flyttade de på dig. Trots att vi har hållit kontakten har vi inte setts sedan 2015, och det är statens fel. Det var de som placerade dig långt från det som du ville, långt ifrån det liv du hade skapat för dig själv.

Mohsen berättar för mig att han var femton när han flydde från Iran med sin kusin och sina två vänner. Där hade han levt utan identitetshandlingar för att hans föräldrar tidigare flytt från Afghanistan och bodde i Iran då de födde Mohsen. Han kom till Sverige och sökte asyl. Älmsta var namnet på orten utanför Norrtälje där han blev placerad, fick en god man och framför allt vänner. Fem månader in i hans tid i Sverige fick han ett brev angående att flytta till Norrbotten. Mohsen tackade nej och socialen sa att de skulle göra allt för att låta honom stanna i Älmsta.

Livet fortsatte, brevet försummades, och han minns att han fick många vänner i skolan, kanske tack vare att han började spela fotboll på fritiden i den lokala klubben. Integrerades gjorde han bättre än någon annan ny som kommit till vår klass, oavsett etnicitet. På rasterna minns jag att vi lärde honom svenska, kanske ingen grammatik men vi pratade och skojade runt, och oftast log han när man såg honom i korridoren.

Två månader efter det första brevet kom beskedet; Mohsen skulle bli tvungen att flytta till Gällivare. Innan han ens fått en tid för sin intervju med Migrationsverket. ”Jag hoppades att få stanna kvar i Älmsta för jag kunde inte tro att någon skulle tvingas flytta när de väl kommit till Sverige, men de [Migrationsverket] svarade att jag var tvungen att flytta på grund av ekonomiska faktorer”, berättar Mohsen sorgset när jag frågar honom om det andra brevet.

På frågan om han har några nya svenska vänner i Gällivare dröjer svaret en stund. ”Jag har inga svenska vänner i Gällivare, fast jag känner några. I början försökte jag och mina utländska vänner att prata och lära känna svenskar för vi tänkte att de kanske är blyga”, berättar Mohsen först. Sedan släpper han fram att han tror att det finns kulturella skillnader mellan Älmsta och Gällivare som gör att ingen i Gällivare gillar honom eller hans andra utländska kompisar. Han säger att han känner några afghaner som blivit mobbade av ett svenskt gäng.

Jag tror inte att detta hade hänt om Mohsen hade fått stanna i Älmsta där vännerna redan var många. Mohsen hade inget val, när han hade tagit sig till frihet och hittat trygghet drogs det ifrån honom. Han blev tvingad att lämnas oss, att vara ensam och att bevittna mobbning för att han var nysvensk i fel sammanhang. Om vi, Mohsens vänner, socialen, Mohsen gode man eller Mohsen själv hade fått välja så hade han fått stanna med sina vänner i trygghet. Han hade aldrig behövt uppleva en så pressad situation om inte Migrationsverket hade flyttat på honom.

Det finns ingen möjlighet för integration om den trygghet man just funnit kan tas ifrån en när som helst. Det finns ingen möjlighet för integration om man inte ens kan vara säker på att få stanna på samma ort, än mindre i samma land, som ens vänner. Det finns ingen möjlighet för integration om inte någonting ändras.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Upp till svamp!

Hippiekulturens höjdpunkt, Summer of love 1967, startade som en enkel demonstration mot USA:s federala förbud mot LSD året innan. I januari samlades hundratals människor i Golden Gate Park, San Francisco, under parollen Human be-in. Detta för att dosera LSD och lyssna på band som Jefferson Airplane, poeter som Allen Ginsberg och på psykologen Timothy Leary.

Leary forskade på LSD och dess användningsområden inom psykoterapi, men blev efter en tid mer förälskad i drogen som kulturellt fenomen än som medicin och blev därmed en mycket splittrande figur. Från konservativt håll ansågs han vilja, med hjälp av LSD, splittra kärnfamiljen, krossa kapitalismen och avveckla den liberala världsordningen. Hippies, liberaler och socialister däremot höjde honom till skyarna som en profetisk gestalt. LSD och Learys livsfilosofi skulle lösa upp patriarkala strukturer, avveckla konsumtionssamhället och skapa världsfred. Under enbart 60- och 70-talen hann Leary sitta i 36 olika fängelser världen över, bli sparkad från Harvard och bli utnämnd till Amerikas farligaste man av president Richard Nixon.

Sedan dess har hallucinogener, som enligt forskningen från 60-talet har potentiella psykoterapeutiska effekter, varit tabu i akademiska kretsar. Det är först idag som vissa utvalda universitet har fått tillstånd att forska på hallucinogena droger, främst psilocybin.

Psilocybin är den aktiva substansen i vad som till vardags kallas för magic mushrooms, en sorts svampar som finns tillgängliga i flera länder världen över. I spjutspetsen för forskningen på detta område är amerikanska John Hopkins University. I en studie från universitet 2006 beskrev frivilliga försökspersoner psilocybinsessioner som en andlig och meningsfull upplevelse och en majoritet svarade att de fortfarande känt välbefinnande 14 månader efteråt.

Psilocybin påminner om LSD men ruset pågår väsentligt mycket kortare tid, omkring 6 timmar istället för 12. Substansen sänker aktiviteten i hjärnans standardnätverk och tvingar neuronerna att bilda tillfälliga nya kopplingar mellan varandra. Ruset kan ge visuella effekter, skapa känslan av att vara ett med världen och inducera synestesi.

Hallucinogena svampar har brukats längre än vad människan brukat alkohol, nikotin och koffein. Det finns till och med arkeologiska bevis för att dessa svampar har konsumerats så tidigt som 7000-9000 år f.v.t. i Saharaöknen. Det har i Mexiko också hittats “svampsten”, ett potentiellt tecken att psilocybinsvampar användes av Maya- och Inkaindianerna i religiösa riter.

I Sverige är psilocybin narkotikaklassat med förteckning I, vilket är den tyngsta klassificeringen av olagliga substanser och innebär att en substans anses sakna medicinskt bruk och är förbjuden att tillverka, importera eller sälja. Denna förteckning delar psilocybin med bland annat heroin. Jämför detta med de mycket beroendeframkallande och farliga drogerna kokain och metamfetamin, som har förteckningen II. Ironiskt nog är, enligt forskning som finns tillgänglig, kokainberoende någonting som potentiellt kan botas med psilocybin-psykoterapi.

Dessa förteckningar på droger är dessvärre alltför ofta arbiträra eller politiskt motiverade. Detta är sedan länge – se exemplena ovan eller det faktum att cannabis anses vara mer farligt än alkohol. Mindre känt är det hur missvisande förteckningarna är. 2016 publicerade Global Drug Survey en rapport som visade att utav de 10 000 personerna som hade tagit psilocybinsvampar, hade enbart 0,2 % sökt medicinsk behandling efteråt. Jämför detta med alkohol, där 1,3 % av 100 000 sökt hjälp.

Vidare publicerade John Hopkins-forskarna 2016 en ny klinisk studie i Journal of Psychopharmacology i samma ämne. Den här gången gav forskarna psilocybindoser till cancerpatienter med depression eller regelbundna ångestattacker. Under kontrollerade former i trygga miljöer konsumerade patienterna psilocybin och gick i psykoterapi innan och efter doseringen.

Studiens resultat var följande: 6 månader efter testerna uppgav 78 % av patienterna att depressionen minskat och 83 % att ångestattackerna upphört. Dessa resultat är markant bättre än de från antidepressiva substanser som SSRI och ångestdämpande för samma patientgrupper.

En av forskarna, Roland Griffiths, beskriver psilocybin som ett kirurgiskt ingrepp mot psykiska sjukdomar och drar sedan slutsatsen att psilocybin kan användas i psykoterapeutiska syften samt bör forskas vidare på med större, mer heterogena försöksgrupper.

Trots skandaler och motgångar verkar således Timothy Leary ha fått rätt till slut, decennier efter sin död. Om svenska läkar- och psykologkåren inte är intresserade av hallucinogener som medicin, borde substanserna åtminstone legaliseras för rekreationellt bruk. Medan amerikanska forskare inväntar resultaten från större kliniska studier har de efterfrågat att amerikanska staten ska placera psilocybin i den minst skadliga kategorin av droger, tillsammans med bland annat CBD – en drog som inte ger någon berusningseffekt – och hostmedicin.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

 

Gör slut med sexmoralismen

Som liberaler kan vi stolt säga att våra politiska förfäder har kämpat för feminism i över 100 år. Bland de rättigheter liberaler har kämpat för finns rätten till sin egen kropp, en självklarhet för många utav oss. Att ha rätt till sin egen kropp innebär att vi får bestämma precis vad vi vill och inte vill göra med den. Vi har rätt att säga ja såväl som att säga nej. Men innebär inte den friheten att vi isåfall borde få bestämma själva om vi vill ta betalt för att säga ja?

Det borde vara varje människas fria val om de vill utföra en tjänst eller inte. Om det är så att de vill utföra tjänsten att sälja sex, ska de ha rätt till att göra det utan inskränkningar på deras mänskliga rättigheter i form av diskriminering eller förtryck och utan förhinder från staten. Synen på kvinnor idag med detta yrke är förfärlig och inte acceptabel, det är inte rätt att sätta en skamstämpel på ett yrke där man bara utför en tjänst. Man borde istället stötta kvinnorna som är fast i detta yrke utan hjälp och göra deras jobb värt mödan – därför måste vi legalisera prostitution.  Som liberaler tror vi på friheten att fatta sina egna beslut och därför är det en självklarhet att man även ska få göra just detta val själv.

Mänskliga rättigheter är menade för att skydda oss från staten, bland annat diskriminering, fattigdom och förtryck. Kvinnor som arbetar som prostituerade upplever en inskränkning på sina rättigheter varje dag. De befinner sig ofta i den branschen för att de inte har något annat val och måste försörja sin familj. Många står ute på gatan varje kväll utan något skydd eller allmän säkerhet. Dessa kvinnor förtjänar att få sina rättigheter respekterade. Det innebär för min del att legalisera prostitution så att de ska få bättre förutsättningar att använda säkrare metoder. Vi tror på att alla ska vara fria till att göra sina egna val och särskilt angående sin egna kropp. Nu är det här en bransch som många kvinnor inte själva valt att befinna sig i, men trots förbudet av köp och säljande av sex har vi fortfarande ett stort problem. Ett förbud som det på prostitution tar inte bort branschen, utan lämnar den bara på en svart marknad med dåliga arbetsförhållanden. Då kan man lika gärna legalisera branschen i hopp om att rädda den.

Artikel 23 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna tar upp rätten till arbete och fritt val av sysselsättning och tillfredsställande av arbetsförhållanden med en rimlig lön utan diskriminering. Det är målet för dessa kvinnor. Vi borde reglera branschen genom organiserade bordeller med överfallslarm, en rimlig lön för de anställda och riktiga arbetsgivare. Genom att avkriminalisera säljandet av sex men samtidigt förbjuda köp av sex så tillåter man kvinnor att sälja sig själva utan att få behålla pengarna. Ofta kommer sexköparna undan med böter medan de som säljer varken får stöd till att ta sig ur eller tjänar på sitt jobb. Det är ett dåligt och ohållbart system.

Prostitution borde vara lagligt dels för att man har rätt till sin egen kropp, dels för att vi tror på friheten att göra sina egna val och dels för att minska kriminaliteten. Om man ser på det som ett arbete istället för något skamligt kan man fokusera på att få de anställda att trivas på sin arbetsplats och ge dem ett val att stanna eller gå. Dels för att vi idag inskränker på kvinnornas mänskliga rättigheter, dels för att Sveriges lagar om detta idag är ohållbara, men främst för att staten och dess invånare inte borde moralisera yrken. Varför är kroppsarbete genom exempelvis byggarbete okej, men inte genom sexarbete?

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Den paradoxala konsumtionen

Om folk fick frågan “vad är det viktigaste i ditt liv?” tror jag att få hade svarat pengar. Ändå styrs vi så mycket av de där papperslapparna och metallbitarna. Vi röstar med plånboken, konsumerar allt vi har råd med och arbetar hårt för att kunna konsumera ännu mer. Vi lever i ett samhälle där vi har det bättre än någonsin förr, men ändå är det så många som mår så dåligt.

Egentligen så ligger kanske både problemet och lösningen i att produktionen av varor automatiseras och effektiviseras allt mer, med konsekvensen att vi kan producera mycket mer. Men för att det ska vara lönsamt för företagen att producera mer måste konsumenterna också konsumera mer. Ständigt mer. Det är känt att företag aktivt förkortar levnadstiden på sina produkter, till exempel försöker teknikbolag och modekedjor få sina produkter att kännas gamla och omoderna snart efter inköp, bara för att man ska vilja köpa något nytt. År 2015 spenderade svenska företag 100 miljarder kronor på marknadsföring – ungefär lika mycket pengar som hela Namibias BNP 2017. Företagen har strategier för att få konsumenterna att spendera mer, och eftersom tillväxten ökar så tycks de ha lyckats.

Konsekvenserna av konstant tilltagande konsumtion överallt är flera, men jag tänker fokusera på två. Den ena är miljön. Jag kan inte komma på en enda sak som är bra för miljön att konsumera. Visst finns det saker som är bättre än andra ur ett miljöperspektiv, men el för maskiner, bensin för frakt, bekämpningsmedel för odling och kemikalier för färgning är dåligt för miljön. Den enda gången våra koldioxidutsläpp har minskat var under finanskrisen 2008. Vi måste konsumera mindre för att minska våra utsläpp, punkt.

Den andra punkten jag vill beröra är stress. Vi hade kunnat producera allt vi behöver på betydligt färre arbetstimmar än fyrtio i veckan, men istället är många så stressade och mår så dåligt att de går in i väggen, trots att vi är rikare än någonsin. Ur ett “sunt förnuft”-perspektiv känns det ganska korkat.

Det får mig att tänka på en saga om en indian som ligger vid en flodstrand och tar det lugnt när en man passerar och frågar varför han bara ligger där.  “Vad ska jag göra då?”, frågar indianen, varvid mannen svarar att han borde arbeta, bygga en kanot, fiska, sälja sitt överflöd och bygga välstånd. “Varför då?”, frågar indianen. “Så att du kan ligga här och ta det lugnt sedan”, svarar mannen.

Med detta sagt vill jag givetvis inte förbjuda varken arbete eller konsumtion, utan jag vill snarare uppmuntra till att förändra den rådande heltidsnormen. Man kan förstås redan välja att gå ner i arbetstid, men om hälften av alla svenskar någon dag hade bestämt sig för att börja arbeta halvtid, helt enkelt för att de inte behöver så mycket pengar att konsumera för, hade det lett till en smärre kris. Samhället och marknadsekonomin är nog inte riktigt redo för det ännu. Men i det långa loppet kommer vi, av miljöskäl, inte kunna konsumera så mycket som vi gör idag, och således kommer det inte finnas skäl att arbeta så mycket heller. Istället kan vi lägga tid på sådant som faktiskt är viktigt, det som folk hade sagt var det viktiga om de fick frågan. Hur kan vi hjälpa till med det då? Svenska folket kommer inte börja arbeta halvtid någon gång snart, men kanske kunde Liberalerna förespråka en semestervecka till i alla fall.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Liberalerna – mot höger eller vänster?

Att det blåser i Liberalerna, det har knappast undgått någon. Rekordlågt stöd i opinionsmätningarna, en riksdagsledamot som blivit politisk vilde och rent kaos inför det stundande EP-valet. Det har med andra ord funnits roligare tider att vara medlem i partiet med stort L. Mitt i allt det här och i kölvattnet av regeringsbildningen ska en ny partiledare väljas, men det är givetvis inte bara en person som ska tillsättas för att fortsätta på samma väg som Jan Björklund stakat ut. Partiledarvalet handlar om vem som är bäst lämpad för att lyfta partiet ur den kris vi befinner oss i men kanske främst kring att hitta en roll för Liberalerna att fylla inom svensk politik.

Somliga debattörer vill få partiledarvalet att handla om det hela hösten handlade om – regeringsbildningen. De menar att beroende på vem som blir partiledare för Liberalerna kan den nuvarande rödgröna regeringen fällas och Ulf Kristersson bli ny statsminister. Men den som på allvar tror det borde inte ödsla sin tid, för det kommer inte att ske. Det handlar inte om ett val mellan “socialdemokratins stödhjul” eller “borgerlighetens hjärta”, på sätt och vis kan man säga att det valet gjordes i januari. Då ritades det politiska landskapet om i grunden – att försöka göra det ogjort är inte möjligt och överhuvudtaget inte önskvärt. Det går inte att ingå avtal om budgetsamarbete efter fyra månaders utdragen teater för att sedan dra sig ur det efter mindre än ett år. Det skulle tillintetgöra Liberalernas trovärdighet och rasera alla argument varför Januariavtalet slöts från första början. Partiet har valt en riktning och behöver följa den istället för att spreta och vara bland det värsta man kan vara i politiken: otydlig.

Regeringsbildningen är ingen parentes i svensk politik som kommer glömmas bort – den var början på det nya landskapet. Konfliktlinjerna gäller inte längre enbart ekonomisk politik där det är naturligt att ha två stycken block som representerar två klassiska läger. Det som regeringsbildningen till slut mynnade ut i, att liberala partier väger mellan S och M, kommer vara de positionerna som bibehålls. Att fantisera om en enad Allians inför valet 2022 må vara trevligt i tanken, men det är att göra sig en strategisk otjänst. Det finns inget utrymme för det om inte de fyra allianspartierna mirakulöst börjar få egen majoritet i opinionsmätningarna, och ingenting indikerar på att de liberala partiernas inställning under nästa regeringsbildning efter riksdagsvalet 2022 kommer vara annorlunda.

Precis vilken roll Liberalerna ska spela är upp till den nya partiledaren att forma, oavsett om hen heter Erik Ullenhag eller Nyamko Sabuni, men det handlar inte om en positionering till höger eller vänster. Vi håller till på det politiska mittfältet och det är där vi kommer stanna, vi måste bara vänja oss vid att vara där.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Liberaler styrs också av identitet

Love Frisell väckte en intressant debatt när han tog upp Jonathan Haidts moralfundamentsteori och applicerade den på svensk politik. Han menar att MUF:s kampanj “Höger på riktigt”, som verkar bygga mer på signalpolitik än på faktiska högerpolitiska förslag som att sänka skatten, kan förklaras av att identiteten är viktigare för MUF än sakpolitiken. Jag tror att han har helt rätt i det, och att Haidts teori har ännu mer att säga om svensk politik.

För att förstå grunderna i teorin rekommenderar jag Loves text. Det som är lite jobbigt för oss liberaler är att våra politiska åsikter också tenderar att följa hur vi ställer oss i de dilemman som finns i de fem moraliska fundamenten. Det innebär förmodligen att även vi i hög grad styrs av identitet.

Av det kan man dra lika långtgående slutsatser om de som förespråkar Januariavtalet som man kan dra om de som motsätter sig det. Frågan om avståndstagande till Sverigedemokraterna handlar nog till stor del om identitet för många. Även om man kan visa på klara skillnader i sak mellan deras politik och Liberalernas så är det nog inte främst det som gör det så otänkbart och moraliskt felaktigt. Snarare handlar det om en intensiv känsla av att de representerar värderingar rakt motsatta våra. Vilket de förstås gör. Det tyder dock på att det kan vara identitet som styr även oss snarare än sakpolitisk analys. Vi bör åtminstone beakta risken att vi bortser från sakpolitiska nackdelar genom prioriteringen av att agera i enlighet med vår identitet, om vi ska ta Haidt på allvar.

Det finns flera möjliga nackdelar med Januariavtalet. Den mest uppenbara är att vi förmodligen inte lyckas lura Socialdemokraterna. De har visserligen accepterat många förslag från Liberalerna och Centerpartiet, men flera av dem är endast utredningar hittills. En del av de tyngsta är inte ens utlovade att genomföras, enbart utredas (som förstatligad skola). Att som vissa moderater tro att nästan inga av förslagen kommer genomföras är överdrivet pessimistiskt. Däremot är frågan om precis alla kommer genomföras.

Efter Transportstyreleskandalen krävde samtliga Allianspartier att tre ministrar skulle avgå. Löfven beviljade två av dem, men synade Alliansen, vägrade avsätta Peter Hultqvist och ställde L och C inför hotet om regeringskris och att tvingas ta över med hjälp av SD. L och C backade från det man tidigare sagt och släppte kraven på Hultqvists avgång.

Vad händer om utredningarna kring några av frågorna i Januariavtalet är ambivalenta, och Socialdemokraterna vägrar att fullfölja säg 20 procent av förslagen? Kommer L att offra 80 procent och återvända till Alliansen för dessa 20 procent?

Vidare innebär mandatfördelningen att L måste rösta för Socialdemokraternas budget varje gång. En betydande del av det som ingår i budgeten är inte reglerat i Januariavtalet. Möjligheten att gå i opposition mot en budget som vi är med och röstar fram är försumbar, och annars tvingas vi ta ansvar för en sosse-budget vi har mycket begränsat inflytande över.

Det betyder inte att Januariavtalet är det sämsta alternativet. Även SD-beroende har klara nackdelar rent sakligt för den som vill genomföra liberal politik. Poängen är att vi i båda fallen borde motstå frestelsen att låta vår identitet styra vår analys.

Det är inget fel i att styras av identitet och värderingar i sig. Tvärtom är det ju ett av skälen till att överhuvudtaget driva politik. Men människor tenderar även att ha en autenticitetspreferens. Vi vill hellre faktiskt genomföra politik enligt våra värderingar än att bara agera på ett sätt som känns bra, men kanske inte åstadkommer rätt sak – om vi kan avgöra skillnaden. Det kräver att vi agerar emot våra egna impulser och sätter oss in i för oss obekväma fakta. Det är jobbigt, men det är vad vi behöver göra för att inte riskera att bli en GAL-variant av Benjamin Dousas “Höger på riktigt”.

Avslutningsvis tror jag att det ligger mer bakom Januariavtalet än identitet och sakpolitik. Jag vet inte hur C har resonerat men L hade löpt stor risk att dö vid ett extraval. Att regera beroende av SD hade nog inneburit större risk för extraval. SD är det mest oberäkneliga partiet och vi hade inte kunnat låta dem köra över oss i värderingsfrågor – då hade partiet slitits sönder inifrån, av goda skäl. Mer av en strategisk kalkyl än en identitetsmarkering, live to fight another day.

Vårt problem är därför inte bara om vi valde fel eller rätt, eller om vi styrdes av identitet eller inte, utan att vi inte hade särskilt bra förutsättningar att välja. Vi var helt enkelt för svaga. Partiledarfrågan är därför viktig. Oavsett om det blir någon som var för eller emot Januariavtalet behöver vi någon som kan hitta en metod för att få L att växa, någon som har karisma nog att synas och vinna förtroende.

Vi har egentligen redan en liberal berättelse. Den tar sin början för flera hundra år sedan, då fria marknader och demokratiska institutioner började lyfta de första delarna av världen ur fattigdom och förtryck, och fria människor såg till att staterna började tjäna dem istället för tvärtom. Då liberaler formulerade principer om humanism och lika rättigheter för alla oavsett vem du föds som eller var. Det vi behöver är någon som kan berätta den berättelsen, och har en tillräckligt stark ideologisk kompass för att förstå hur vår politik hänger ihop med den.

Oscar Matti

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

Greta Thunberg – skolkare eller hjälte?

Namnet på allas läppar, Greta Thunberg, höll för en vecka sedan en historisk demonstration i Stockholm. Den stannade dock inte där, utan spred sig till totalt 125 länder med över en miljon demonstrerande barn och ungdomar. Denna demonstration som skulle kunna tros ha bidragit med hopp har istället fått blandade reaktioner. Jag har fått höra allt ifrån vuxna människor som tycker att en 16-årig flicka ska ha lösningar på allt till ungdomar som tror att de kan demonstrera för klimatet för att sedan ta ett flyg till Thailand under påsklovet. Till detta har jag en fråga: är det någon som lyssnar på vad Greta Thunberg säger?

Jag var inte på demonstrationen. Istället läste jag en fiktiv bok på en svenskalektion som varken lärde mig något eller vidgade mitt perspektiv på saker och ting. En närmast värdelös lektion, skulle många tycka. Demonstrationen hade definitivt varit en bättre sak att lägga tid och energi på, och de som skolkade från denna lektion till förmån för demonstrationen hade nog gjort det även utan att ha en demonstration att gå till.

”Men tänk alla de som gick från viktiga mattelektioner där de skulle ha lärt sig att räkna på framtidens utsläpp i procent, eller naturkunskapslektioner som hade kunnat lära dem ett och annat om klimatet!”, kanske man hör någon säga i försvar. Ärligt talat tror jag inte att en missad mattelektion spelar så stor roll i frågan huruvida en elev om x antal år lyckas ta fram kall fusion eller inte.

Ändå är det ett av de främsta argumentet jag hört användas i debatten mot Greta Thunbergs strejkande. ”Hade person x inte skolkat hade x lärt sig något som skulle räddat det kära klimatet som den strejkar för nu!”.  Okej, men om vi säger såhär då: hade vi lyssnat på forskare från början och stegvis minskat våra utsläpp hade vi inte befunnit oss i den här krisen som vi har framför oss nu. Istället befinner vi oss vid en brytpunkt gällande hur drastiskt vi måste minska våra utsläpp innan 2030 för att överhuvudtaget ha en chans att nå 1,5-gradersmålet, enligt FNs “Emissions Gap Report” (2018).

Ett annat av de argument jag hört är att Greta inte vet vad hon pratar om. På sätt och vis är det rationellt att tänka att man bör veta något om det man demonstrerar för, men var demonstrationen inte värd att respektera för att en 16-årig flicka inte förstår alla lösningar själv? Det Greta vill är ju egentligen att klimatkrisen, för det är en kris, ska tas på större allvar än den tidigare gjorts. Jag håller inte med henne om att kärnkraft och grön skatteväxling inte är lösningar, men Gretas uppmaning att högt uppsatta ska lyssna på forskare och deras lösningar är ett onekligen bra budskap. Bara för att hon själv inte förstår eller vet vad dessa lösningar är, betyder det inte att hela hennes budskap faller.

Problemet är bara att ingen lyssnar på hennes budskap. Det finns ingen tidigare klimatförnekare som nu har öppnat ögonen på grund av Gretas ord. De är för fixerade vid personen Greta och skolkandet snarare än budskapet hon förmedlar. Samma sak gäller de som står bakom henne och demonstrerar för en framtid de inte vet om de kommer att få; de litar på att Greta ska ta kampen för den utan att lyssna på hennes ord.

Trots att ingen egentligen lyssnar har Greta som ensam individ lyckats inspirera 1,5 miljoner människor i 125 länder för att demonstrera mot global uppvärmning. Kanske är det då inte hennes ord vi ska lyssna till, oavsett om vi håller med dem eller inte, utan själva aktionen i sig? Det kanske är just det som är det viktiga? En missad lektion eller två kanske inte gör så mycket i det långa loppet (även om folkpartisten i oss skriker), för att det är inspirationen som är det viktiga. Med inspiration kommer viljan att lära sig.

Vi är inte bara liberaler, miljöpartister och moderater utan vi är också människor. Individer som inte besitter tillräckligt med kunskap ibland för att fatta rationella beslut, särskilt i en så komplicerad fråga som global uppvärmning. Demonstration kan därför vara viktigt för att öppna upp debatten, men skolan är den plats där vi samlar på oss kunskaperna vi behöver för att föra den. Det gäller helt enkelt att hitta en balans.

Så för att sammanfatta: gå till skolan, lär er om försurning och utsläpp, men känner ni att ni måste, använd er rätt att demonstrera. Så länge ni vet vad ni demonstrerar för.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm 

Skribent Radikalt Forum

Varför vi ogillar moderater trots att vi oftast är överens

En bländande vårsol lyser in genom fönstret vid Sergels Torg, måndagen 11 mars, Europaparlamentsvalåret 2019. Tidigare samma morgon har Moderata ungdomsförbundet (MUF) offentliggjort sin nya kampanj, “Höger på riktigt!”, som gör anspel på Liberalernas och Centerpartiets sväng i regeringsfrågan i vintras. På Twitter glömmer förbundsordförande Benjamin Dousa bekvämt bort Kristdemokratiska ungdomsförbundets existens och utropar Moderaterna till Sveriges enda höger.

Så varför är MUF så envisa med att utropa sig själva till den enda högern och hur blev de liberala ungdomsförbunden vänster över en natt, trots att vi för samma politik som tidigare? Regeringen sänker skatter för höginkomsttagare och utreder inskränkningar i arbetsrätten vilket den moderatledda Alliansen inte vågade göra, ändå är MUF upprörda. Möjligtvis för att det är mer en fråga om identitet än en om sakpolitik.

I boken The Righteous Mind: Why Good People Are Divided by Politics and Religion (2012) av psykologiprofessorn Jonathan Haidt, ställer han sig frågan varför människor av olika politiska åskådningar och religioner har så svårt att komma överens med varandra, även när de pratar om andra ämnen än politik.

För att besvara denna fråga utvecklade Haidt tillsammans med en grupp psykologer moralfundamentsteorin, med syftet att koppla samman moral och psykologi. Teorin säger att alla etiska dilemman kan reduceras till fem olika moraliska fundament. Dessa mäts på en skala i relation till sig själva: care/harm, fairness/cheating, loyalty/betrayal, authority/subversion, sanctity/degredation och liberty/oppression. Detta är inte ett universellt etiskt system som berättar hur en person lever ett etiskt liv, utan en karta som visar hur starkt olika människor instinktivt känner inför olika dilemman.

  • Care/harm: hur mycket vi tycker synd om personer som far illa ut och hur mycket vi imponeras av altruistiska handlingar.
  • Fairness/cheating: hur mycket vi värderar rättvisa och motsätter oss fusk.
  • Loyalty/betrayal: hur mycket vi känner lojalitet mot våra grupptillhörigheter.
  • Authority/subversion: hur mycket vi respekterar auktoritet och rådande hierarkier.
  • Sanctity/degredation: hur mycket vi kräver renhet och äcklas av smuts, lite som ett yttre immunsystem.

Utifrån dessa fem instinktiva känslor utvecklar människor sedan de kulturer, religioner och institutioner som våra samhällen är byggda av.

Teorin är imponerande i sig själv men den blev minst sagt banbrytande när Haidt och hans forskarteam upptäckte att de moraliska fundamenten korrelerade med politisk åskådning. Oavsett om testerna utfördes i USA, Sydamerika, Europa eller Mellanöstern så fann de samma samband; liberaler (i amerikansk kontext socialdemokrater) värderade care/harm och fairness/cheating väldigt högt men lade nästan inget värde alls i de resterande tre, medan konservativa värderade alla fem mellanhögt.

Haidt påstår att liberaler tycker att frågor som rör renhet, till exempel vilka vi ligger med och vad vi äter, inte är moraliska frågor medan konservativa genuint känner att de är det. Inte för att de är intoleranta människor utan för att de får en känsla av avsmak av tanken på sex med fel – eller för många – personer, för att dra det till sin spets.

Som kompensation har konservativa en mer balanserad syn på moral där alla fundament värderas ungefär jämlikt. Men framförallt behöver ett samhälle båda sortens människor. För många med en konservativ syn på moral och hierarkierna blir för fasta och förtryckande; för många med en liberal syn och hierarkierna blir för lösa och kan falla.

Haidt ser två bland annat två implikationer från moralfundamentsteorin. Den första är att vi bör tolerera att det finns andra åsikter än våra egna. Motståndet mot fördelningspolitik från konservativt håll kommer inte från att konservativa är giriga, utan från att de värderar den beskattades rätt till sin egendom högre än den ökade levnadsstandarden för den med mindre pengar. Liberaler är däremot beredda att gå längre för att hjälpa de som far illa ut, vilket blir väldigt tydligt i frågan om LSS.

Den andra är att vi bör revidera vår syn på förnuft. Mycket av modern hjärnforskning antyder att vi inte tar beslut genom linjära resonemang, utan att vi först bestämmer oss för det som stämmer bäst överens med tidigare erfarenheter och värderingar, och sedan hittar på en förklaring varför i efterhand. Som en rationalisering.

Ideologiskt principfasta människor tänker däremot igenom ett dilemma tillräckligt många gånger för att komma fram till ett ideologiskt konsekvent svar, men det leder enbart till en ny fråga. Varför anammade vederbörande sin ideologi från början?

Identitet är känsligt. Det handlar inte enbart om vilken grupp en person tillhör, utan vem den är, hur den vill leva sitt liv och vilka människor den vill ha samröre med. I konservativa ögon blev således Liberalerna ett vänsterparti i och med Januariavtalet, om än en borgerlig vänster. Titta ner på dina kläder och fråga dig vilka du delar kulturell sfär med, socialdemokrater och miljöpartister eller moderater och kristdemokrater?

Därför har Benjamin Dousa ett halvt rätt – moderater är mer höger än liberaler, men enbart på ett kulturellt-moraliskt plan. I andra frågor som narkotika och skatter är de fortfarande sossar.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell 

Skribent Radikalt Forum

Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑