Författare: Chef Red (sida 1 av 8)

Radikalt Forum söker ny redaktion för 2021

I över femtio år har Radikalt Forum varit LUF Storstockholms medlemstidning. Den har fostrat chefredaktörer för Sveriges största tidningar, mängder av ledarskribenter och modiga partister. Nu har du chansen att bli en del av Radikalt Forums nya redaktion. Gillar du att skriva? Vill du testa dina vingar och skriva om något du faktiskt tycker, eller komma med skarpa analyser om det politiska läget? Oavsett vad så är Radikalt Forum något för dig.

Alla medlemmar i LUF Storstockholm uppmuntras  att söka till skribenter – det spelar ingen roll om du skrivit varje dag eller aldrig någonsin. Det viktigaste är att du tycker det är kul att skriva (och klarar av att hålla deadlines). Du förväntas skriva en artikel ungefär en gång i månaden, men det går alltid att skriva mer!

Vill du söka till redaktör för tidningen skickar du en provtext och en beskrivning om vad du vill utveckla med Radikalt Forum. Du skickar din ansökan till marcus@romb.luf.se

För att söka till skribent skriver du en kort motivering om varför du vill skriva för Radikalt Forum till marcus@romb.luf.se, och bifogar en provtext du skrivit.

 

Sista ansökningsdag till Radikalt Forum är 6 april. Din provtext kan vara en text du skrivit i skolan eller en text om en politisk fråga du vill lyfta. Texten ska vara minst 350 ord lång.

Frågor om uppdraget eller om ansökningen? Hör av dig till chefredaktör Marcus Willershausen på twitter (@solnasonen) eller mejl (marcus@romb.luf.se)

Sverige måste erkänna skulden i samefrågan

Lihkku Beivviin, Sápmi! Idag, den 6 februari, uppmärksammar vi samernas nationaldag. Samer har under århundraden gett en stark prägel på det land som idag utgör Sverige. För majoritetssamhället är dock kunskaperna om samer ännu bristfälliga, vilket syns i allt från undermålig undervisning till mer skrämmande inslag som fördomar, hot och diskriminering.

I dagens Sverige vandaliseras ännu samiskspråkiga skyltar, renskötsel saboteras, samisktalande utsätts för påhopp, och i allt från gruvbrytning i Girjas till avverkning i Loukta-Mávas har samers rätt till Sápmi reducerats till en intressekonflikt inom rättsväsendet. Mycket av detta bottnar i en total avsaknad av självinsikt om Sveriges beckmörka historia. Nuvarande lagstiftning ger i många fall inget svar på enskilda gärningar som sker med hatiska motiv, men när det kommer till tjuvskjutning av renar, något Ann-Helén Laestadius lyfter i sin nya bok “Stöld” behöver rättsväsendet visa känslighet inför att detta inte är jämförbart med annan stöld. 

När det gäller övergrepp som staten begått mot den egna befolkningen räcker det inte enbart med en ursäkt eller en vitbok. Årtionden av systematisk diskriminering, med allt från rasbiologiska skallmätningar, expropriering av mark, tvångsförflyttningar och tvångsomhändertagande av samiska barn, måste utredas och kartläggas grundligt. En sanningskommission leder inte enbart till bredare kunskaper om det förflutna, utan resulterar förhoppningsvis även i en framtida politik där samer har den starkaste rösten i frågor som berör dem. 

Sverige kan inte ha en hög svansföring internationellt när vårt egna ursprungsfolk inte erkänns som mer än en nationell minoritet. Till skillnad från Norge har Sverige ännu inte ratificerat konventionen om ursprungsbefolkningars rättigheter, ILO 169, vilket vi också kritiserats för av FN, OECD och Europarådet. Först när samerna fullt ut ges de konstitutionella rättigheter en implementering av konventionen medför kan Sverige med rätta kalla sig en “humaniär stormakt”.

De kriser och utmaningar Sverige nu står inför syns särskilt tydligt i Sápmi. Att Sápmi har delats upp mellan fyra stater är en kolonialistisk kvarleva som än idag påverkar vardagen – vilket coronapandemin varit ett tydligt exempel på. När det nordiska samarbetet misslyckas med att leverera lösningar på gränshinder blir detta extra kännbart i Sápmi. De nordiska sametingen bör därför ges särskilt inflytande över frågor som berör rörlighet och gränsöverskridande i norra Skandinavien. Klimatförändringarna sker snabbast i norra Skandinavien, och de känsliga naturförhållanden som möjliggör renskötsel påverkas i högsta grad. Få besitter den gedigna kunskapen om subarktiskt klimat som samerna har, och detta måste lyftas i klimatdebatten. 

Samhället i stort ger idag väldigt lite utrymme för mångfalden i det samiska livet. På sin höjd  reduceras det till en form av kulturutövande – exotifiering av samer som joikande renskötare är i stark kontrast till hur verkligheten ser ut. Samisk populärmusik, film och konst är på uppgång – och samtidigt måste upphovsrätten till mönster och former i samiska hantverk, duodji, stärkas. Kulturen får inte bära hela ansvaret – utan skolan och staten måste göra sitt. Rätten till de fem samiska språken måste ständigt garanteras, utvecklas och upprätthållas inom bland annat utbildning, vård och samhällsservice. Även utanför samiska förvaltningskommuner ska samiska vara livskraftiga språk i vardagen, och lika självklara som svenskan är för vårt land.

I en tid där länder runt om i världen rannsakar sitt förflutna och rasistiska arv kan och får Sverige inte ligga efter. Sverige behöver vara ödmjuka för den roll vi spelat och de konsekvenser som det fortfarande medför för de samhällsgrupper som utsatts. Idag glädjs vi åt att fira den samiska nationaldagen och uppskattar den enorma rikedom Sápmi erbjuder omvärlden. Att enbart uppmärksamma högtidsdagar räcker dock inte – det är dags för Sverige att göra upp med sin mörka historia i Sápmi. 

 

William Ejeborg, ledamot Internationella utskottet LUF

Karin Pettersson, ledamot Internationella utskottet LUF

Kritiken mot liberalismen måste tas på allvar

Du är liberal, och alltså ligger frihet dig varmt om hjärtat som kransartärer. Den syresätter hela din politiska organism, är kärnan i ditt tänkande. Eller? I Nina Björks bok “Om man älskar frihet – Tankar kring det politiska” ställs liberalers anspråk om frihetsbegreppet på sin spets, och utmanas på ett otroligt skickligt sätt. När jag läst sista sidan vill jag tre saker: 1) Formulera nya liberala försvar. 2) Att fler liberaler läser boken. 3) Att så få som möjligt på vänsterkanten läser den. Kort sagt: Stora delar är farligt bra. I slutet av boken märks dock Björks agitation mot liberalism där känslorna får ta överhanden och udden inte längre riktas mot riktig liberalism.

Björk använder sig nästan uteslutande av intern kritik på liberala idéer. Kritiken är hård, ofta rolig läsning och alltid med ett vackert språk. I ett avsnitt ger sig författaren ut på en resa för att visa problemen med meritokratitanken. En marsvarelse möter och har en diskussion med en människa. Vi får se hur vi förkastar forna slavsamhällen på moraliska grunder. Idag är istället tanken att vem som helst kan bli vad hen vill. Men föräldrarnas olika utfall, som skapas på grund av det meritokratiska systemet, skapar problem när de ger olika förutsättningar för barnen. Ska vi då ta bort barnen mer från föräldrarna?

En tanke som Björk nämner att den gamla Folkpartiledaren Bengt Westerberg lyft, och som inte är främmande för alla i Liberala Ungdomsförbundet heller. Men även OM föräldrarna inte längre skulle vara ett problem, så föds vissa ändå genetiskt med mer talang för något än andra. Är den biologiska lottovinsten värdig att ge olika utfall? Idag skiljer sex år i medellivslängd mellan de som har en för- och eftergymnasial utbildning. Björk frågar oss om det är lagom straff för att ha varit lat att leva sex år kortare. Eller är det för lite straff, för mycket? Om vi står för dagens ojämlika utfall är de som passar som “…akademiker, ingenjörer och verkställande direktörer också de personer som passar att ha pengar, hög status, bra hälsa och långa liv. Och det är inte individualism. Det är lögn. Ingen har en personlighet som passar för för tidig död.” Så skriver Björk, och det är svårt att inte hålla med henne. Då är argumentet som finns kvar för dagens ojämlika utfall att det fungerar. Det må det göra, men det är en helt annan sak än moralisk rätt och jämlikhet i möjligheter för människor.

På detta sätt fortgår det. Problemet är inte, som det ofta kan kännas från vänsterhåll, att Nina Björk inte förstår kapitalismen eller inte har läst liberala tänkare- utan att hon förstår dessa saker alltför klart. Hon ber oss erkänna problemen. Problemet att den politiska demokratin är maktlös inom vissa områden inför storföretagen. Att ojämlikhet i utfall inte bara är en positiv sak som morot åt strävan. Att marknaden inte uppfyller människors behov, utan pengainnehavares behov. 

På vissa ställen kan vi dock se hur likt monstret i Scoobydoo visar sig vara en människa när dragkedjan dras undan utgår hennes kritik mer från hat mot högern än tankar om liberalismen. Som när Björk attackerar RUT- och ROTreformerna och visar att de inte går ihop med liberalers strävan om att politiken inte ska bestämma över människors levnadssätt. Hon har såklart alldeles rätt. De nämnda reformerna är nämligen inte liberala. De är superbra för ekonomin och kan hyllas för hur de gjort svarta jobb vita. Men förebilden för förespråkarna är den politiska guden tillväxt, inte liberalism och en fri marknad. I en liberal form hade de tjänstesektorerna varit beskattade exakt likadant som andra saker. 

Så är vad jag vill säga att även när Nina Björk har fel så har hon rätt? Nej, så enkelt är det inte. I boken har Björk den sköna fördelen att få kritisera ostört utan att behöva visa vilken väg som vi kunnat gå istället. Hon slipper tacklas med de moraliska problemen i socialism och den despoti jag tror är oundviklig i ett försök att nå den. Om inte annat är det värt att läsa boken för språket, som släcker alla tvivel om Nina Björks kärlek till friheten. Det är superb huvudbry för oss liberaler. Borde vi förändra vår syn på vissa liberala principer, eller räcker det med att erkänna att ingen filosofi är absolut rätt? Liberalismen är en evigt växande, myllrande myrstack av idéer. Kritiken måste tas på allvar, för att skydda vår myrdrottning: Friheten.

Max Hjelm

Förbundsstyrelseledamot LUF

 

Alla borde få lära sig att simma

När testade du senast om du klarar av att simma 200 meter varav 50 meter på rygg? För många var det länge sedan och oftast ännu längre sedan vi gjorde det i kallt vatten på öppet hav med vågor som sköljer över oss. På uppdrag av Svensk Simidrott genomfördes 2018 en undersökning som visade att drygt var tionde vuxen uppgav att de inte var simkunniga. Samtidigt var det bara en av tre som uppgav att de faktiskt testar att simma 200 meter i sträck varje år. Svenska simförbundets simkunnighetsansvariga har varit tydliga med att simkunnighet är en färskvara och uppmanar alla att testa simförmågan varje år. 

Att alla, men framförallt barn, får lära sig att simma är inte bara en livförsäkring för individen själv utan även för samhället i stort. En person som kan simma kan samtidigt lära sig livräddning och på så vis hjälpa andra om ett drunkningstillbud skulle uppstå. Jag anser att vi måste hjälpas åt att få simkunnigheten att nå ut till alla. 

Jag är utbildad simlärare och har i flera år arbetat med att lära både barn och vuxna att simma, både i öppet vatten och i bassäng. Sedan drygt två år tillbaka jobbar jag för Stockholm Stad och har under hela min tid där uppmärksammat hur platserna till simskolan fylls upp i rekordfart. När en period avslutas möts jag ofta av frustrerade föräldrar som inte lyckats få plats i kommande period. Med utökat antal simskoleplatser skulle fler barn troligen få möjlighet att lära sig simma i tidig ålder.

En grundförutsättning för att ett barn ska kunna lära sig att simma är även att det finns tillgång till en simhall inom rimligt avstånd från hemmet. Det är något barn som barnen i exempelvis Ekerö kommun har blivit lidande av då kommunen ännu inte har en egen simhall. Tidigare har barnen från Ekerö kommun fått boka simskola i Stockholm stad på samma villkor som barn folkbokförda i Stockholm stad, men den möjlighet försvann vid årsskiftet 2020.

Att alla lär sig simma är enormt viktigt och barn ska inte behöva vara utelämnade till att deras vårdnadshavare väljer att sätta dem i simskola. Därför har även skolan ett viktigt uppdrag i att öka simkunnigheten hos den svenska befolkningen. Idag ingår simförmåga i kunskapskraven för årskurs 6 och 9 vilket gör att skolan förväntas ge simundervisning. Skolan har här ett kompensatoriskt uppdrag för att alla barn ska lära sig simma oavsett socioekonomisk- eller kulturell bakgrund. Även de barn som aldrig gått i simskola utanför skolan ska erbjudas tillräckligt mycket vattentid via skolan för att få möjlighet att lära sig simma. Detta måste vara tydligt reglerat så skolan inte kan komma undan. 

Att alla får möjlighet att lära sig simma, barn som vuxna, är viktigt. Att skapa ett samhälle där varenda individ är simkunnig är däremot en stor utmaning. En lättare utmaning är att ta sig iväg till en simhall och kontrollera att man klarar av att simma 200 meter varav 50 meter på rygg i ett svep, något som alla borde göra lite oftare.

Ebba Gretander 

Skribent Radikalt Forum

Förtroendekrisen sitter i blicken

Ögonkontakt utgör en sorts ursprunglig, reflexmässig koppling inledning till gemenskap mellan två människor. Oavsett om det är med din partner, din lärare eller det lilla barnet på tunnelbanan du lipar till, har ögonkontakten ett alldeles besynnerligt värde. Det du bearbetar i ditt huvud är vad du fixerar blicken vid. Ser någon dig i ögonen bearbetar de dig, ser in i dig, försöker förstå dig. Vid ögonkontakt skapas en osynlig förbindelse. Det är vid ögonkontakt som förtroenden slår rot. 

I den senaste tidens opinionsmätningar har förtroendemätningarna för Nyamko Sabuni inte visat goda resultat. Snarare katastrofala. För de flesta av oss är de här rapporterna skåpmat. Ledarskribenter och twittrare, skribenter med numera jämbördes status, förklarar att det beror på att Sabuni inte levererar tillräckligt stark högerpolitik eller för att hon inte ger besked i regeringsfrågan. Människor vill helt enkelt se mer politik från Liberalerna.

Personligen tror jag inte att det handlar så mycket om det jag räknade upp utan något helt annat, något mycket mer grundläggande. Det som ofta glöms bort av den politiskt analytiska om taktik, allianser och strategier är att förtroende inte handlar om förmågan till politisk slagkraft. Jonas Sjöstedts förtroende låg nära 40% medan Sabunis var 7% i en period där de gjorde precis samma sak, från varsin sida av planhalvan, nämligen tjafsa med Löfven om LAS. Varför? 

Politik är, och bör, inte vara en people’s business där charmen, vitast tänder och störst faktor av igenkänningsförmåga bestämmer framgången. Partiledarskap är däremot just en people’s business. Människor ger inte bort sitt förtroende till någon bara för att de håller med varandra i sak. Vi gillar dem som säger: “Allt kommer bli bra”, “Det här problemet ska vi angripa tillsammans” eller “Jag förstår din oro”. Partiledaren som säger “vi är i dialog med företagen som säger…”, “Vi ska tillföra mer resurser till…” eller “Mina förtroendesiffror är inte ett problem för att…” har inte identifierat vilkas kundrecensioner som är viktiga – väljarna, individerna, och inte institutionerna. Och första steget till att nå en person är att just se personen i ögonen, gärna en blick med meddelandet “det är dig jag intresserar mig för”. 

Jag har samtalat med Löfven om coronarestriktioner, diskuterat klass med Sjöstedt, kvotering med Busch och regeringsfrågan med Kristersson. De flesta gånger håller jag inte med, men känt uppskattning över dialogen och, trots tv-skärmens barriär mellan oss, upplevt att jag blivit lyssnad på. Det här kanske låter irrationellt (kanske till och med lite schizofreni-varning). Men förtroendebranschen handlar inte om logik. Det handlar om en upplevd mellanmänsklig personlig förbindelse. Det handlar om att i en ögonkontakt kunna förlita sig på att motparten inte plötsligt i ointresse väljer att titta bort. Därför vädjar jag till Liberalernas partiledare att fokusera sin blick mot dem som den liberala demokratin säger sig representera; individerna. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Liberalerna och den där regeringsfrågan

Så var vi där igen. Liberalerna underpresterar och får alldeles för lågt stöd i alla opinionsundersökningar. Allt är nattsvart nuförtiden, både vintermörkret och väljarstödet. Kritiken mot partiets ledning, politik och strategi är däremot densamma som den alltid varit. Otydlighet, fel fokus och dålig tajming gör att vi inte når ut på det sättet vi borde.

Är det något jag lärt mig sedan mitt politiska uppvaknande är det att vara liberal med stort L innebär att ständigt vara i krisläge. Det märks att krisinsikten i partiet blivit allt starkare den senaste tiden, men det går tyvärr också att konstatera att den inte kanaliserats i särskilt konstruktiva lösningar. Medierapporteringen om Liberalerna de senaste veckorna har istället för att handla om vår politik fokuserat på spelteoretiskt taktiserande med en rad upprop och artiklar om regeringsfrågan.

Vi som parti är ett kollektiv av individualister och vi är många som tror att just vi sitter på lösningarna till partiets mångåriga problem. Så är det inte alltid. Att i det här läget gå ut och bråka om regeringsfrågan framför samtliga nyfikna riksmedier får Liberalerna att verka som Bill Murrays karaktär i filmen Groundhog Day där han får återuppleva samma dag om och om igen. Vi alla gillar Bill Murray, men ingen skulle rösta på den förvirrade och stundtals deprimerade karaktären han spelar. 

Under vår förra partiledare beskrev Expressens Viktor Barth-Kron Liberalernas nisch som “ett intresseparti för vapenintresserade lärare”. Under vår nya ledning kan vi möjligen sorteras in som intressepartiet för storstadsbor som vill ha elvägar, sänkt skatt och verkligen ogillar hederskultur. Att vi fortfarande behöver diskutera Sveriges liberala partis existensberättigande är ett underbetyg till partiets utveckling som inte tagit den riktning de senaste fem åren som det borde. Numera är vi varken Folkpartiet eller folkliga.

Tillbaka till den brännande frågan – vad borde partiet fokusera på i det här läget? Svaret är inte alltför komplicerat för ett riksdagsparti. Det är politik vi ska driva utåt, inte en utdragen seminariestrid i textformat med namnupprop om vem vi ska släppa fram som statsminister om två år. Det tåls faktiskt att påminnas om att för de väljare som i två års tid bara kommer gå omkring och fundera på regeringsfrågan finns redan två självklara alternativ; Socialdemokraterna och Moderaterna. 

Sannolikheten för att framtiden för den organiserade liberalismen i Sverige ligger i att vara lillebror till ett annat parti är väldigt liten. Ett ensidigt fokus på regeringsfrågan redan hösten 2020 är därför dumt ur flera aspekter, men att reda ut alla dessa skulle kräva en avhandling från en statsvetare. Kärnan ligger dock i att vi som parti måste agera med mer självförtroende i den politiska debatten för att vinna förtroende bland väljarkåren. Att ständigt förhålla sig till andra partier lönar sig inte.

De flesta i partiet är redan överens om att vi ska fatta beslut om en linje i regeringsfrågan under landsmötet nästa höst. En inte alltför kontroversiell tanke i sammanhanget är därför att vi gör det just då, och inte nu. Nu borde vi fokusera på de frågorna där vi är överens och ska ta större plats i: skola, integration och klimat. Sveriges liberala parti är för viktigt för att utåt sett ses som en grälsjuk släkt som plikttroget samlas runt julbordet. Ett evigt skyttegravskrig gynnar inte någon, och regeringsfrågan bör ges den tid det förtjänar istället för att föras i riksmedia på grund av dåliga opinionssiffror.

Marcus Willershausen
Chefredaktör Radikalt Forum

Liberalerna måste sluta lajva Venstre

Hela året har vi varit fast här. Det går dåligt för Liberalerna. Nyamko Sabuni gör någon enstaka intervju, och ju mindre hon säger, desto bättre. En lång rad utspel har kommit från Liberalerna under det senaste året och personligen har jag mött dem med tveksamhet. Utspelen är som bäst teknokratiska och som sämst illiberala. Om det inte vore för att Nyamko Sabuni kallar alla sina åsikter liberala hade man lika gärna kunnat tro att partiet vore konservativt.

Ibland blir jag provocerad att L inte kan vara så genomliberala som många andra länders liberala partier. Jag ser drömmande mot nederländernas D66. I vårt grannland Danmark har det liberala “Radikale” gjort mångkultur till sin paradfråga. En stor del av problemet är att betydande krafter inom vårt parti ser liberalism som synonymt med ekonomisk liberalism. För dessa krafter är frågor som migration och klimat irriterande hinder för att kunna utnyttja riksdagens omtalade högermajoritet. 

Jag vill nu, som så många andra, diskutera Danmark. Tre partier där betraktar sig själva som liberala. Socialliberala Radikale Venstre, nyliberala Liberal Alliance. Och så det stora “konservativt liberala” Venstre. För våra ekonomiskt fixerade liberaler ser Danmark ut som ett föredöme. Tre liberala partier som i senaste valet sammanlagt fick mer än var tredje väljares röst. Dessutom föll nationalistiska Danske Folkeparti ner på ensiffrigt stöd för första gången på länge.

Men drömmen var dyrköpt. Venstre drev i regeringsställning igenom de så kallade ghettolagarna, som innebär att man får högre straff om man begår brott i invandrartäta områden. För att få stöd till liberaler och samtidigt punktera nationalisterna krävdes bara att liberalerna inte skulle vara liberala, utan tvärtom driva igenom Danske Folkepartis politik åt dem. 

Jag avskyr SD, och det är just på grund av deras politik, inte på grund av deras historia eller Jimmie Åkesson. Det är sakpolitiken som motiverar det SD-motståndet som ändå finns kvar i L. Men det vill man förstås inte erkänna för medlemmarna av rädsla för att skrämma bort de där som anser att danska Venstre är en förebild. 

Men då undrar jag det här: om målet är att vara med i ett riktigt stort parti som är ekonomiskt liberalt och samtidigt klämmer till det för invandrare, varför inte bara bli moderat? Om inget annat så får du åtminstone då ett stort parti. Min slutsats är att vi borde sluta lajva höger. Året 2018/2019 röstade L mer som S än M och mindre som M och KD än vad C gjorde. Men det blir nog väljarna (och Nyamko!) förvånade att höra.

Varför spelar SD-frågan så oerhört stor roll? Allt kan ju inte hänga på huruvida vi borde diskutera med ett parti som ändå står långt bort från oss. Sanningen är att det faktiskt finns en skillnad mellan progressiva och konservativa partier, hur mycket våra ekonomiskt sinnade liberaler än vill förneka det. Det spelar roll att L har hamnat på fel sida i migrationsutredningen. Alla medborgarrättsliga framgångar som genom historien har uppnåtts har uppnåtts av att progressiva har lyft perifera frågor och tyvärr kan jag inte se att L riktigt kan fylla den rollen idag. Vår partiledares hela claim to fame är att hon “sade som det var innan det var coolt”. Men hela konceptet med att man för tio år sedan inte kunde säga som det var är bara en konservativ offerkofta. Januariavtalet handlar om mer än bara SD. Kulturkrig finns på riktigt, även i Sverige.

En gammal folkpartistisk strategi är att provocera kulturvänster och därigenom få uppmärksamhet. Men vi borde ju inte bekämpa kulturvänstern. Vi borde ju vinna deras röster. Så länge Centern är större än vad vi är på Södermalm har vi misslyckats. 

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Utveckling kräver jämlikhet, inte swish

Förra sommaren befann jag mig på Götgatan när jag märkte att de förbigående tog långa omvägar och svängde undan för att undvika just mig. Luktade jag illa? Var jag för alla den där gamla gymnasiekompisen ingen har lust att stöta in i? Hade jag skrivit något tölpigt på twitter? Nej, min bortstötande kraft bestod i själva verket i att jag var värvare åt Rädda Barnen. Ett mycket förödmjukande jobb. Fattigdomsbekämpning är nämligen en mycket svår vara att sälja, speciellt när man utgår ifrån hjälporganisationernas försäljningsmodell.

Du swishar. Vi borrar. Roumina lever. Så lyder hjälporganisationen Wateraids slogan i en reklamaffisch. Poängen är att visa att det för gemene man bara är ett klick bort för att släcka ett fattigt barns törst. Mitt förbestämda manus som värvare gick ut på att övertyga människor att 7,5 kronor om dagen (vilket blir 225 kr i månaden), priset av en banan, inte alls är mycket att avvara för att låta ett barn gå i skolan. Ständigt ställer hjälporganisationer oss inför ett val där de explicit eller implicit får oss att välja mellan att antingen dra vårt strå i stacken i kampen mot fattigdom eller att utöva våra egna själviska nöjen såsom att dricka öl eller för den delen att äta banan. Denna tankemodell är vanlig och drivs bland annat av moralfilosofen Peter Singer i artikeln Nöd, överflöd och moral  från 1996 där han argumenterar att “man bör hjälpa dem som lider, så länge det inte innebär ett jämförbart lidande för en själv” vilket i hans mening innebär att vi bör donera de pengar som blir över efter mat och hyra till fattiga länder.

När jag precis fyllt 18 och värvare på stan äntligen fick göra anspråk på mitt studiebidrag köpte jag Singers princip rakt igenom. Varje gång det kom fram en värvare och la fram motsättningen mellan mitt eget nöje eller att hjälpa fattiga, och gav mig möjlighet till det senare nämnda, hade jag ingenting invända. Jag var privilegierad, de var fattiga och organisationen gjorde det möjligt för omfördelning. Men hjälporganisationernas informationsspridning och försäljningsmetoder inger en falsk motsättning i fråga om global ojämlikhet. Världens problem består inte i att inte tillräckligt många människor inser sitt ansvar i rättvisefrågor och är månadsgivare eller skriver på namnlistor. De hinder som i själva verket står i vägen för fattiga länders utveckling är i de allra flesta fallen politiska och institutionella.

I boken Den nya jämlikheten klargör debattören Fredrik Segerfeldt att nyckeln till utveckling är politiska rättigheter. När äganderätten säkerställs vågar invånare starta företag och andra projekt, i frånvaro av statens konfiskering. När demokratin stärks minskar  klientelismen och staten måste behandla medborgarna likvärdigt. När politiska val hålls får befolkningen möjligheten att rösta ut de tyranner som roffar åt sig pengar från statskassan och förtrycker dem. Värvare hos hjälporganisationer nämner inte detta utan fortsätter låta människor känna sig som superhjältar när de bidrar. Det främsta problemet är inte att de fattiga skulle vara beroende av oss för att få tillgång till vatten och utbildning. Det är att länderna som invånarna bor i är systematiserade på ett sätt som hindrar dem från att kunna skaffa det på egen hand.

Det är trots allt inte ondska att slänga iväg en swish för att släcka törsten på ett utfattigt barn (trots att många liberalers förebild Ayn Rand skulle tycka annorlunda) utan är i de allra flestas mening en god handling. Men ur ett folkbildningsperspektiv är det allvarligt missvisande att sälja in idén att allt utvecklingsländerna behöver för att nå progression är våra välgörenhetspengar. Det vi betalar för är i själva verket ett litet mothugg i ett destruktivt diktatoriskt system – inte förändring. Problemet är inte, och har aldrig varit, att vi spenderar pengar på nöjen istället för att donera våra inkomster till hjälporganisationer, såsom Peter Singer och diverse vänsterdebattörer får det att verka. Global jämlikhet är inte en kollektiv mass-swish bort.

Efter en lång slitsam vecka som värvare sade jag upp mig. Bara en person bestämde sig för att avstå 225 kronors bananer för att istället finansiera en ung flickas utbildning. Trots att jag skämdes för att sälja in den falska motsättningen mellan hennes eget nöje kontra fattigdomsbekämpning är jag fortfarande glad att den unga flickan får gå i skolan. Där hoppas jag att hon får lära sig om demokrati, mänskliga rättigheter och att framtiden – under ledning av rätt makthavare – är ljus.

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

En litterär kanon – ja tack!

Redan 2006 föreslog den dåvarande liberala riksdagsledamoten Cecilia Wikström att Sverige borde införa en så kallad litterär kanon i de svenska skolorna av litteratur vald av Skolverket eller Svenska Akademien. Detta blev starten på det som har kommit att kallas ”kanondebatten” som med jämna mellanrum sedan dess har kommit upp på den politiska agendan. En kulturkanon beskrivs enklast som en förutbestämd lista med ett urval av böcker, pjäser, musikstycken samt filmer alla Sveriges skolelever ska fått möjlighet att ta del av innan de lämnar skolan.  

Jag förespråkar vanligtvis stor frihet för individen, minimal statlig styrning och att vi bör undvika politisk klåfingrighet i beslut och saker som medborgarna själva kan styra. I det här fallet tror jag dock att det skulle gagna både samhället och många elever om vi skapar gemensamma kulturella referenser i det svenska samhället både i sin nuvarande form, men inte minst på den historia som den bär på som speglas exempelvis genom litteraturen.  

Jag tror att när man får möta och erfara olika typer av litteratur ges man möjlighet att både stärka förmågan till att tillgodose sig det skrivna ordet, men också öka läslusten och inte minst finna sin egen litterära identitet. Denna litterära lista på vilka verk du som elev i den svenska skolan bör få ta del av skulle göra det lättare att orientera sig i det svenska kulturarvet. Framförallt tror jag att den litterära kanonen skulle kunna att komma att gynna inte minst nyanlända och personer som kommer från kulturellt ovana familjer. Med stöd av denna lista skulle de ha en lättare väg till att hitta litterära verk som anses som läsvärda och bildande. 

All forskning inom detta område talar sitt tydliga språk. Ökad läsning har visat sig ge positiva effekter både gällande en förbättrad koncentrationsförmåga, bättre språk- och historiekunskaper och självkontroll. En litterär kanon skulle sannolikt leda till att fler än tidigare skulle öka sin läsning och därmed ta del av ovannämnda positiva effekter. 

Jag tror på ett samhälle där vi synliggör och uppmuntrar till olikhet, men jag tror samtidigt att även ett samhälle mår bra av att dess medborgare får möjlighet till att skapa gemensamma referensramar för ökad förståelse och stärka goda samtal mellan varandra. Jag vill hävda att det borde kunna bidra till att minska segregationen mellan de barn som växer upp i familjer där man har en tradition av litterär vana som förs vidare mellan generationer och de barn som inte erbjuds detta. Får du möjlighet att skapa dig ett stort kulturellt kapital minskar risken för att du hamnar i situationer där det refereras till verk som man förväntas ha en förförståelse om. Detta tror jag skulle kunna (iallafall till viss del) kunna uppnås med att det svenska skolväsendet får ansvar för denna kulturella ”fostran” med stöd av en litterär kanon.  

En kanon skulle även underlätta skolans kompensatoriska uppdrag, vilket innebär att skolan har som uppgift att kompensera och stärka de barn som inte själva, genom egen förmåga och/eller bakgrund, får möjlighet att ta del av rätten till i detta fall kulturellt kapital genom en gemensamt överenskommen kulturlista.

Den eviga frågan är dock vilka verk som anses vara av sådan vikt att det bör komma alla till del. Diskussionen berör bland annat könsfördelning, huruvida det enbart ska vara nationella verk och hur många verk som ska få ta plats på listan. Jag anser dock att fördelarna med en litterär kanon väger upp de eventuella nackdelar av till exempelvis ökad statlig styrning och att den kanske inte blir vare sig perfekt eller komplett från början. Jag tror att man ska undvika att fokusera på att till exempel utformningen inte kommer göra alla nöjda, när en (om än inte helt perfekt) kanon fortfarande skulle gynna många som idag inte får möjlighet till kulturell stimulans. Målet med denna kanon anser jag är att synliggöra och spegla det svenska samhällets utveckling. Jag har även tillit till att denna kanon skulle kunna tas fram av en grupp sakexperter inom litteraturkunskap, kulturhistoria och läsundervisning. Andra aktörer som även skulle kunna vara aktuella i arbetet är givetvis Skolverket samt representanter från lärarkåren. 

Jag tror inte heller att man ska underskatta att en litterär kanon skulle resultera i en mer likvärdig, rättvis och demokratisk skola. Idag är vad du som elev får läsa i skolundervisningen helt upp till lärarna själva vilket gör att en kulturellt intresserad lärare troligtvis ger sina elever ett större kulturellt kapital, medan en kulturellt ointresserad lärare inte visar sina elever dessa verk. Skulle lärarna vara styrda av att välja verk från kanonen skulle utbildningen bli mer likvärdig och alla skulle få ta del av det kulturella kapitalet en kanon kan leda till.  

Ett inrättande av en litterär kanon är något vi behöver i en tid av segregering och orättvisa. Den skulle göra att alla människor, oavsett bakgrund, får en rättvis chans att bygga upp ett kulturellt kapital. Det är dags att en litterär kanon inrättas för individernas frihets skull! 

 Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

 

Allt är inte partipolitik

2 augusti i år mördades en tolvårig flicka i Botkyrka. Det har vi alla läst om. Dessutom har vi läst kristdemokraters försök att politisera händelsen och dra deras återkommande analys; “den socialdemokratiska regeringen är handlingsförlamad”. Som folk på Twitter redan har påpekat många gånger är det här beteendet opassande. Jag tänker därför inte utnyttja den här tragedin för att få skriva att “det här bevisar att jag har haft rätt hela tiden”. Istället tänker jag utnyttja tillfället för reflektion och självkritik.

Jag får erkänna att jag själv delvis gick med i LUF på grund av det vi kallar luf-twitter. Där såg jag folk med samma ocyniska, men självmedvetna syn på politik som jag själv hade. SSU skrev en debattartikel emot legalisering av cannabis och LUF svarade med tweeten “sluta va en stolle. chilla istället och rök en jolle.” Det här var tilltalande för mig när jag såg det. Det var mindre tilltalande för familjemedlemmar och släktingar. De och absolut alla sossar på Twitter får då rätt bra anledningar att tänka att vi vill legalisera marijuana för att vi själva vill röka på.

Hur är då detta kopplat till mordet på trettonåringen? SVT rapporterade kort efter skjutningen att gänget som låg bakom den hade motiv genom narkotikahandel. Det borde tjäna som en viktig påminnelse för hur politiken ytterst handlar om att ansvara för människors liv. Jag tänker inte argumentera om narkotikapolitik av respekt för offret. Däremot jag vill påminna om de höga insatser vi spelar med i lagstiftandet. När familj och släkt pekar på mord som konsekvens av narkotikahandeln är det rätt svagt att svara med individens frihet att röka på. Visst kan man se till den, men friheten att röka på är i sammanhanget rätt irrelevant.

Det är dessa tankar som vägleder mig när vänner har undrat om min personliga syn på det när de har rökt på (låter påhittat men har faktiskt hänt). Jag råkar älska Beatleslåten Strawberry Fields Forever. Jag tror också att mina vänner klarar lite marijuana utan att hamna på en så kallad slippery slope till ett liv dominerat av missbruk. Men jag tror inte att de under nuvarande lagar kan skaffa droger utan att någon annan på något sätt råka illa ut. Visst är det enkelt att som liberal säga “laissez faire”. Men att bara vara passiv kan påverka andra människor än oss själva. Vi kan vilja handla närproducerat för att det är gulligt, men berövar vi fattiga människor i utlandet sin inkomst. Pacifism ser snällt ut, men det drabbar många av världens olycksbarn.

I tragedier som denna är många ungdomspolitiker snabba att leka toppolitiker på twitter. Det vi behöver är inte fler självutnämnda ledare, utan fler som reflekterar över sina vardagliga liv. Vår huvudsakliga uppgift är inte att skapa politiskt drama, utan att vara goda medborgare. Då kan vi inte nöja oss med det som ser snällast ut, som att leka hippie på twitter. Att stötta vänner som röker på kan se förstående ut, men som politiskt tänkande varelser måste vi tänka ett steg längre och ta hänsyn även till de lagar vi vill avskaffa. Politik handlar om att förbättra samhället, och om vi verkligen vill det så måste vi ägna våra privatliv åt det. Vi måste därför vara den jobbiga jäveln som säger åt folk att ta bort tiktok, den som påminner om djurskydd, klimatet, smittspridning, vardagsrasism och genustänk. Vi har alla en lång väg att gå, men för att vara goda politiker måste vi vara goda medborgare.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Äldre inlägg

© 2021 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑