Författare: Chef Red (sida 1 av 3)

Tystnaden som hotar världen

I mammas trädgård, på landet, har vi allt från rosenbuskar, kaprifol och pioner till lavendel, fingerborgsblommor och äppelträd. Därför tycker jag väldigt mycket om att sitta på trappen när det är soligt och bara njuta av de vackra vyerna blommorna bidrar med, och att lyssna till det långsamma surrandet från humlor och bin. Tänk om de inte fanns, vad tråkig världen skulle vara då. Vad tyst det hade varit i mammas trädgård. 

I Kina har surret tystnat sedan länge. I vissa delar har det försvunnit helt, där handpollinerar man istället fruktträden, något man har gjort sedan mitten av nittiotalet då bina försvann. Varför bina försvann just där är fortfarande oklart men det har definitivt med oss människor att göra. Många tror att en del av problemet är de kemiska bekämpningsmedel som började användas i större utsträckning i de utsatta områdena. Olika hypoteser är att pesticiderna försämrar binas immunförsvar, orienteringsförmåga eller helt enkelt dödar dem. Höga doser av neonikotinoider, ett bekämpningsmedel som används globalt, kan exempelvis göra så att bina får kramper eller helt enkelt blir paralyserade och dör. Bina tar upp bekämpningsmedlen genom nektarn som de sedan matar sina ungar med, så att de, redan innan de lämnat kupan, blir utsatta för gifterna. 

En annan teori är att bina tar skada när vi minskar den biologiska mångfalden genom att hugga ned skog, och växterna i den. Bin är nämligen beroende av den biologiska mångfalden för att trivas på en plats, för mycket enformighet och de behöver flytta till ett nytt ställe. Bristen på biologisk mångfald skulle kunna vara en förklaring till det mystiska biförsvinnandet, eller Colony Collapse Disorder (CCD), som huvudsakligen är ett problem i USA där vissa biodlare blivit av med mer än hälften av sina samhällen utan någon självklar anledning. Vissa väljer trots detta att se handpollineringen i Kina som något positivt. Det krävs ca tio människor för att göra samma arbete som en koloni med honungsbin (ca 50.000 bin) enligt Naturskyddsföreningen, och det som bina gör gratis får tio arbetande människor lön för. Får man lön kan man bidra till samhällets ekonomi i stort genom de livsnödvändigheter vi behöver konsumera, arbetsbin går inte ut och tar en öl när dagen är slut. 

Dessutom kan människor som handpollinerar jobba i regn och kyla vilket bin är mycket känsliga för. Detta gör att handpollineringen av fruktträd på vissa sätt är effektivare än binas instinktsdrivna pollinering. Frågan är om det går att jämföra det priset med allt annat bin gör för oss. Även om bina efter jobbet inte går ut och tar en öl eller köper cigg som de sedan röker på en uteservering, betyder det inte att de inte bidrar till ekonomin. Människor kan inte producera honung, som varje år drar in flera miljarder dollar. Det funkar ju bra för oss att handpollinera fruktträd med stora blommor, men hur blir det när vi måste börja handpollinera till exempel blåbärsris med små svåråtkomliga blommor? Hur mycket arbetskraft kommer att gå åt till handpollineringen? Och ska vi ens nämna hur kassa arbetsvillkor man har? Det är nog bättre om bina får göra det som bina är bäst på.

Bin är inte bara viktiga för pollinering av två tredjedelar av maten vi äter, utan de är dessutom viktiga för den biologiska mångfalden. Utan nyckelarter som de viktiga pollinatörerna kan inte andra arter överleva. Björnar som äter mycket bär och ibland även honung skulle aldrig kunna göra det om inte bina fanns, det skulle bli större konkurrens om den animaliska maten som finns i området och troligen skulle den redan rödlistade populationen minska. 

Även om surret sedan länge tystnat i Kina, och det fortfarande fungerar ganska bra, står vi inför ett rejält hot om bina skulle dö ut. Och då menar jag alla bin, både vildbin och honungsbin har svåra utmaningar framför sig när vi människor tar över världen som om vi äger den. Vi är, vare sig vi vill det eller ej, beroende av alla pollinatörers jobb för att vi ska kunna få i oss den varierade kosten vi behöver och vi är beroende av att ha en biologisk mångfald. Utan den hade mammas trädgård varit ganska tråkig att se på. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

 

Låt inte ideologi förblinda

Vi liberaler gillar att se tillbaka på historien för att få det bekräftat för oss att vi har rätt. Det är trots allt mycket ovanligt att man kritiserar något hemskt politiskt misstag genom att säga att det var för liberalt, och när man gör det, som med migrationspolitiken 2015, så anser vi ofta att den kritiken är felaktig. Nu skulle jag vilja göra ett kontroversiellt påstående: historien har inte motbevisat någon enskild ideologi. Detta kan tyckas fånigt – har inte historien motbevisat kommunism eller fascism? Nja, jag skulle vilja påstå att det som verkligen har motbevisats har varit slaviskt följande av ideologier även när människor tar skada av dem

Det borde låta uppenbart att man inte ska köra på med ideologin om politiken börjar skada människor. Instinktivt tänker man att de enda som inte följer detta är just de fascister och kommunister som låter sina idéer skada folket, för den goda sakens skull. Jag skulle nästan vilja tillskriva liberalismens historiska framgångar till att liberaler har förstått detta och har kunnat kompromissa med andra när de mest liberala idéerna börjar skada folk. Det är av detta skäl som liberalism inte är synonymt med anarkism.

Problemet är att det finns en riktig risk att även liberaler faller in i detta dogmatiska ideologiska träsk. Jag tänker på den stereotypa pojkrumsliberalen som har koll på alla de liberala tänkarna, men som inte har någon uppfattning om verkligheten. Risken är att han, likt så många av de andra ideologerna bryr sig mer om den ideologiska kampen än om att hjälpa sina medmänniskor. Visst faller jag in i denna kategori själv, och det är därför jag tar det här problemet på stort allvar. Vi känner alla till de ideologiska skälen till att ha så låga skatter som möjligt, men på samma gång så förstår vi att skatter är en nödvändighet. Vi får inte tappa denna förståelse och på så sätt lämna över jobbet att bry sig om verkligheten till någon annan. 

Politik måste finnas till för att hjälpa människor i verkligheten, inte bara i en ideologisk drömvärld. För att kunna göra det krävs att vi ser och förstår människor och hur de påverkas av politiken. Bra politik kräver alltså en form av social kompetens, och det är denna kompetens som jag oroar mig fö att vi pojkrumsliberaler saknar.

Låt mig nu förtydliga, jag tycker inte att vi ska slipa ner vår ideologi eller att vi ska gå och bli konservativa eller socialister. Men vi måste erkänna att man inte alltid kan ta den ideologiskt renaste vägen. Jag är för en världsstat och öppna gränser, men jag förstår att man kan stå upp för sina värderingar och på samma gång visa sig som villig att kompromissa i sakfrågor.

Att ta dessa diskussioner är inte roligt, men det är nödvändigt för en seriös politisk organisation. Vi måste erkänna att vi håller på med politik för att göra människors liv bättre, inte för att främja liberalismen. Ofta sammanfaller visserligen dessa två mål, men vi måste inse att det första målet alltid måste gå före.

Låt oss nu återgå till våra ideologiska debatter om frihet och låt oss hålla på med dessa ett bra tag. Men när vi sedan kliver upp i talarstolen på nästa kongress eller årsmöte så får vi ta och lämna detta bakom oss. Låt oss vara lite mer seriösa än att argumentera för legalisering av marijuana med argumentet att legalisering är frihet och frihet är bra. Låt oss istället bemöta argumenten emot legalisering och sakligt förklara varför vi anser att legalisering skulle göra människors liv bättre. Låt oss diskutera och debattera, men låt oss inte, med yxan i hand, påbörja våra utilitära ideologiska stordåd hos stackars pantlånerskor. Hugg inte ner tanter, omfamna den socialt kompetenta liberalismen.

 

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Rädsla och rökförbud i Almedalen

Söndagen 30 juli sköts fyra människor i Stockholm. Två döda. Ändå är det inte den händelsen som stört mig mest den förbannade dagen, utan rökförbudet som trädde i kraft samma natt. Inte är jag en aggressivt lagd person men denna bisarrt usla lag – som behandlar privat egendom som offentliga platser – tar ut det djuriska i mig. Ingenting mer vill jag än att vifta med näven mot molnen och ropa: Nu jävlar flyttar jag till Danmark!

Två dagar senare. Dyngsur med en blöt cigarett mellan läpparna kliver jag ut från portarna till FMSF:s mingel i Visby. Under festen släpptes en rapport om förmynderi, Systembolaget och ett Sverige för vuxna. Gästtalarna var alla liberala profiler och alla höll med varandra; rökförbudet suger, Systembolaget är en kvarleva från DDR-Sverige och staten måste behandla sina myndiga medborgare som faktiskt myndiga medborgare.

Utanför möter jag återigen den svenska verkligheten. En väktare ber mig att fimpa min trasiga lilla cigarett och upplyser mig högfärdigt om gårdagens (egentligen förrgårdagens) nya lag, som förbjuder rökning på offentliga platser. Fastän minglet låg på ett privat område? Utan serveringstillstånd? Ska inte lagen enbart förbjuda rökning på uteserveringar, perronger och busstationer?

Det slår mig att väktaren inte är en pappskalle, enbart lite oskön. Lagen är helt enkelt obegriplig och ingen, varken jurister eller våldsmonopolet, verkar förstå helt vad den egentligen innebär. Vissa barer och klubbar, som Mosebacketerassen och Trädgården, har med Stockholms stads tillåtelse lurat lagen genom att inhägna ett särskilt område och deklarera att inhängningen är en helt annan plats. Serveringstillståndet försvinner men rätten att röka består.

Det är en klen tröst att få röka på en annan plats. En cigg är oftast rätt gott, men ännu godare till ett glas med sina vänner på en uteservering. Socialdemokrater och andra förbudsivrare vet om detta och försöker rökning så bökigt och tråkigt som möjligt. Nyheten är att de börjat med stigmatisering som vapen. Det känns kasst att lämna sitt glas och gå iväg för att ta en cigg, istället för att sitta kvar med sina vänner så som de gör på andra sidan Öresundsbron, där människor behandlar som människor istället för siffror i Folkhälsomyndighetens rapporter.

Svensken behandlas helt enkelt inte som en människa. En myndig person ska vara tillräckligt mogen för att be en annan sluta blåsa rök om det är irriterande. Rökförbudet outsourcar denna mänskliga interaktion till välfärdsstaten i en slags skenindividualism där individualism definieras som frihet från andra människor, istället för oberoende och självförsörjande. Lagen är kränkande och irriterande, men framför allt är den avhumaniserande.

Det kan vara pinsamt att be en främling sluta röka eller att flytta på sig. Men det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

När är det rätt att ta till våld?

Än idag kämpar vi för rättigheter som inte är självklarheter för alla. Rättigheter som jämställdhet för människor av alla hudfärger, lika mycket som jämställdhet mellan könen. Att kämpa för våra rättigheter gör vi ofta med hjälp av våra ord i form av inlägg, demonstrationer eller bara genom en debatt. Vi kämpar för vad vi tror på, för hur vi vill att världen ska se ut och för hur vi vill att människorna i den ska få leva, som många före oss har gjort. Men det finns alltid olikheter i hur vi vill förmedla vårt budskap. Många går till slut över gränsen, med våld. Genom tiderna har vi prisat rörelser som tog till sig våld för rättigheter men också ställt oss emot att använda våld som medel för att lösa problem. Här följer några exempel på rättfärdigat våld gällande kamp för rättigheter som vi blundat för och prisat, trots att vi egentligen inte borde tro på våld för demokratins skull. 

  • Medborgarrättsrörelsen i USA där b.la. Malcolm X drev kampen framåt på ett våldsamt sätt. När Lyndon Johnson skrev under rösträttslagen och tog bort den sista juridiska Jim Crow-lagen, trodde många att allt de kämpat för var värt det. Alla demonstrationer, tal, strejker – allt. De trodde att rättvisa var uppnådd, men våldet och diskrimineringen från de vita upphörde inte. Malcolm X startade inte med uppfattningen om att våld var lösningen. Han fick nog och det fick många med honom också. Nya grupper som Black Panther startades och ville hämnas med våld för att markera sin position i samhället. Med förakt och hämndlystenhet tog afroamerikanerna rättvisan i egna händer och stod upp för deras rättvisa och deras rättigheter. 

 

  • Suffragetterna där b.la. Emmeline Pankhurst drev kampen framåt. Medan svenska feminister delade ut flygblad och skrev debattartiklar fick denna grupp av brittiska kvinnor nog. Borgerliga unga tjejer fängslades i sina försök att protestera och det eldade på rörelsen mer än någonsin. När ingen lyssnade, när dessa kvinnor utsattes för våld för deras försök till att uppnå rättvisa fick de nog. De fina, diplomatiska sätten att resonera ledde inte till någonting och kvinnorna tog rättvisan i sina egna händer – det resulterade sextio år senare i kvinnlig rösträtt. 

Vi uppmuntrar kamp för rättigheter och om det krävs våld mot staten för att ta sig dit så blundar vi för konsekvenserna. Samtidigt som vi ställer oss emot att staten ska få använda våld mot civila. Medborgarrättsrörelsen i USA, där de vita använde sig av brutalt våld ledde till att de färgade fick nog och stod upp för sig själva och sina rättigheter. Är det rättfärdigat?

Suffragetterna som tog kampen till nästa nivå för att de diplomatiska männen inte lyssnade, för att ingen lyssnade och sedan fick igenom sin rösträtt. Är det rättfärdigat? Jag vet inte ens själv om jag har ett svar på det. Jag tycker inte att våld är det rätta sättet att föra en kamp för sina rättigheter men jag vill säga att de förtjänade våldet. Där stoppar min moral mig, dessa grupper av människor såg våld som utvägen och jag vill tro på att det finns andra utvägar. Vi måste, för demokratins skull, kunna genomföra en kamp med hjälp utav våra ord och fredliga handlingar. För våra framtida barn och barnbarns skull måste vi iallafall försöka visa att världen är en bättre plats än bara våld mot våld. För att de inte ska tappa hoppet om att kämpa för en värld de vill leva i. För om inte vi slutar blunda för våld och står upp för demokratiska sätt att föra en kamp, vem ska då göra det?

 

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Varför är män bättre än kvinnor på matematik?

Häromveckan läste jag boken Varför vi beter oss som vi gör av Robert M. Sapolsky. Det är en mycket bra, genomtänkt och lärorik bok och jag rekommenderar den till alla. Men det här är ingen bokrecension.

Jag vill istället dela med mig av ett par studieresultat som nämns i denna långa sammanfattning om varför människor beter sig som de gör. Liknande resultat diskuteras också i Hon han och hjärnan av Markus Heilig och Johan Norbergs Hjärnrevolutionen, varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens, som jag läste när jag redan var på temat. 

Enligt nästan alla rön är män bättre än kvinnor på matematik. Detta syns redan under de första skolåren. Skillnaden är liten när det handlar om det genomsnittliga resultatet men enorm när det handlar om mattegenier i översta delen av fördelningen (och motsatsen – män är också ofta överrepresenterade i gruppen som presterar sämst på matematik). Exempelvis gick det år 1983 elva killar för varje tjej som låg inom den högsta percentilen på det amerikanska högskoleprovet SAT i matte.

Hur kommer sig denna skillnad? Ofta diskuteras testosteron, eftersom det under hjärnans utveckling ger näring till ett område som är inblandat i matematiskt tänkande. Och om man ger testosteron till vuxna förbättras vissa matematiska förmågor. Så okej, är det hela svaret på frågan? Nej, inte riktigt.

I en studie 2008 undersökte forskare förhållandet mellan matteprestationer och jämställdhet mellan kvinnor och män i 40 länder (baserat på ekonomiska, utbildningsrelaterade och politiska index på jämställdhet; Turkiet var sämst, USA låg i mitten och Skandinavien låg i topp). Det man kom fram till var att ju mer jämställt land – desto mindre skillnader i resultat på matteprov. I de skandinaviska länderna saknas statistik signifikans och i Island, vid tillfället världens mest jämställda land, var kvinnor bättre på matte än män.

I en annan intressant studie lät man två grupper göra ett test som blandade matematiska uppgifter med uppdraget att komma ihåg ord som presenterades mellan uppgifterna. Den ena gruppen fick veta att det var ett försök att mäta arbetsminne. Den andra gruppen fick veta att det var ett mått på kvantitativ kapacitet och att könsskillnader kunde förklara skillnaden i detta (både grupperna gjort alltså exakt samma test). Innan testet inleddes fick deltagarna markera sin könstillhörighet på formuläret. I den första gruppen presterade män och kvinnor ungefär lika, i den andra gruppen, där det presenterades som ett potentiellt test på könsskillnader, var kvinnornas prestation 40 procent sämre än i den första gruppen. Liknande test har gjort på amerikanska kvinnor med asiatiskt ursprung. Där har ena gruppen blivit “påmind” om att de var kvinnor – som är stereotypiskt dåliga på matte. Den andra gruppen blev “påmind” om att de var asiater – som är stereotypiskt bra på matte. Jag låter er gissa vilken grupp som presterade bäst.

Om det är negativa förväntningar som skapar stress, normer som påverkar oss undermedvetet eller något helt annat som ger dessa resultat vet man inte riktigt. Om det finns lika många kvinnor och män som är mattesnillen lämnar jag osagt, för det vet jag inte. Men det är tydligt att bara för att kvinnor är sämre än män på matte, betyder det inte att de är sämre på matte för att de är kvinnor. Det är viktigt att komma ihåg att korrelation inte måste vara samma sak som orsakssamband, särskilt när man arbetar med politik. Dessutom är det kraftfullt exempel på vilket stort inflytande samhällsstrukturer och normer har. Sist men inte minst, det visar det också vikten av att vi fortsätter uppmuntra fler flickor och kvinnor att tro på och använda sina kognitiva begåvningar.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Nyamko Sabuni: ”Vi ska ha ett större självförtroende”

28 juni väljer Liberalerna Jan Björklunds efterträdare som partiordförande. I de rådgivande medlemsomröstningarna i landet har Nyamko Sabuni fått stort stöd och hon är i skrivande stund favorit till att bli ny partiledare. Radikalt Forum har fått möjligheten att ställa en rad frågor till Sabuni som var integrations- och jämställdhetsminister mellan 2006 och 2010, och därefter biträdande utbildningsminister och jämställdhetsminister mellan 2010 och 2013. Sedan dess har hon arbetat som hållbarhetschef på konsultföretaget ÅF.

 

Foto: Magnus Fröderberg

Först och främst, vad är det som gör att du kommer göra ett bättre jobb än de andra kandidaterna?

Vi är tre bra kandidater, och jag tycker det har varit väldigt roligt och lärorikt att delta i utfrågningarna tillsammans med Erik och Johan. Det är svårt att jämföra jobb som ännu inte genomförts, men det jag hoppas kunna bidra med är mina erfarenheter som statsråd där jag lyckades genomföra en rad viktiga reformer samt det jag har med mig från mina år i näringslivet där jag jobbat med hållbarhetsfrågor. Min ambition är att bli en inkluderande ledare eftersom jag tror man blir medem i ett parti därför att man har ideer och vill bidra. Jag vill att alla som engagerar sig i Liberalerna ska kunna bidra med det som de brinner för, och därför måste vi ta tillvara på allas kompetens och engagemang. Jag tror inte att en partiledare ensam utvecklar eller lyfter partiet – vi måste bli fler som kan föra ut de liberala budskapen på områden där medborgarna efterfrågar lösningar.

Hur ska partiet ha en tydlig profil och hålla tydliga linjer de kommande åren?

Det gör vi genom att vi utgår från genuina samhällsproblem som berör väljare och att vi gemensamt tar fram en liberal färdriktning tillsammans med liberala lösningar. De visioner vi formulerar ska politiken förhålla sig till, och allt vi kommunicerar ska kunna härledas till de fastställda visionerna. Vad har egentligen Liberalerna för visioner idag? Jag vill tillsammans med medlemmarna formulera visioner som blir allmänt kända.

Vilka frågor vill du att partiet ska tona ner och vilka frågor vill du att partiet driver hårdare?

Vi ska inte tona ner frågor. Jag tycker det är för mycket ängslighet hos liberaler där vi hela tiden ska förhålla oss till andra, vi ska istället ha ett större självförtroende. Ett liberalt parti med socialt patos måste samtidigt vara en stark röst i ekonomiska frågor och företagarfrågor eftersom det är med växande näringsliv som vi skapar välstånd som sedan blir välfärd. Det är nästan som att att Liberalerna har glömt var resurserna skapas, det vill jag ändra på.

Hur ser du på LUF:s roll i att utveckla partiet för framtiden?

Samhället förändras snabbare och snabbare – och partierna har inte hängt med. Jag vill att ungdomsförbundet blir en förebild för hur vi kan entusiasmera och engagera unga människor i den liberala rörelsen. LUF har perspektiv som partiet inte alltid har, både i sakfrågor och kampanjmetoder. Jag ser gärna att LUF lyfter dessa perspektiv oftare och blir en blåslampa gentemot paritet. Jag upplever inte att ni har varit det speciellt mycket, eller har åtminstone inte uppfattat er så.

Från vilka partier ser du att L har störst chanser att vinna väljare från?

Jag tycker inte att Liberalerna ska ställa sig frågan på det sättet. Vi ska istället ställa oss frågan vilka utmaningar Sverige står inför och vad folk efterfrågar svar på i sin vardag. När vi levererat liberala svar på de frågorna kommer väljarna veta om de håller med oss eller inte, och det är så vi blir en relevant politisk kraft.

 

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Sosseriet, SL-korten och migrationen

Aisha springer med tunga steg. Just idag är det både svårare och lättare att lyfta på fötterna och styra kroppen framåt. Lätt är det för att hon har motivationen, svårt är det för att hon inte har en plan om vart hon ska. Hon bara springer. Hon tittar inte bakåt, hon stannar inte upp, hon bara springer. Men ibland hjälper det inte att springa, det du springer ifrån kommer ikapp ändå. Det blir svart för ögonen när Aisha faller. Det bildas ett litet rökmoln när den lealösa kroppen slår i marken. Soldaten har skjutit henne.

Denna historia är inte verklig, men den hade kunnat vara det. Aisha hade kunnat vara en flicka i ett konfliktdrabbat land som måste springa för sitt liv för att överleva, och hitta en väg till ett annat land. Ett land utan konflikter, där hon får vara den hon vill, där inget kan stoppa henne från att nå sina drömmar. Ett land som Sverige.

Jag bor i Sverige. Jag har det ganska bra. Mina föräldrar är i livet, jag kan gå utanför huset om dagarna utan att vara rädd, och jag kan skaffa mig en utbildning. Livet rullar på helt enkelt. Förra sommaren kunde jag åka vart jag ville i Stockholms län, för jag hade fått ett avgiftsfritt SL-kort av staten. Skönt, tänkte jag, nu kan jag lägga mina pengar på andra saker som exempelvis glass och en klippning på den lite dyrare salongen inne i stan.

Såhär i efterhand känns det inte riktigt lika bra längre, inte när jag fått veta hur det kom sig att jag fick det där busskortet. “Det här har vi gjort tillsammans, ja. Men det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken. Man måste orka ta ansvar för svåra beslut också.” Det här skrev Morgan Johansson, den socialdemokratiska justitie- och inrikesministern, på twitter i maj förra året efter att skolungar i Skåne fått gratis resor. Jag såg det inte förrän sommaren var över men det har äcklat mig sen dess. Varför ska över- och medelklassens ungar få ett gratis busskort över sommaren, som de för övrigt lika gärna hade kunnat stå för själva, på bekostnad av andra människors liv? Varför ska mitt resande orsaka att färre människor får en chans till ett nytt liv i Sverige? Det är helt oacceptabelt att en minister i Sveriges regering för resonemang på det här sättet, men som tur är blir det inte samma visa i år.

Som tur är prioriterar man i år inte medelklass-ungar på SL-bussar över flyktingbarn på trånga träflottar. Även om Aisha redan är död kanske andra barn klarar sig bättre på sin resa till Sverige. Ett under med tanke på att sossarna får regera i fyra år till. Kanske är det så, om man har en nypa optimism och ett släng av storhetsvansinne, att vi liberaler tillsammans med centern har haft ett större inflytande över politiken än vad man tidigare trott. Kanske har vi påverkat denna fråga genom att få socialdemokrater att lyssna på oss i samband med Januariavtalet. Helst av allt kanske de har insett att det som gynnar kollektivet, om man nu kan tycka att busskort är en sådan sak, inte alltid är det som leder till en bättre värld med högre levnadsstandard för fler människor. Fast en sådan insikt skulle kräva en självdistans jag inte är säker på att sossarna har.

Hade sossarna inte gett mig och tusentals andra ungdomar i både Uppland och Skåne ett avgiftsfritt busskort hade det funnits mer pengar till dem som behöver de som mest. Kanske hade vi lyckats investera dem i en säkrare väg från konfliktdrabbade länder till Sverige. En väg där de inte behöver drunkna på medelhavet, eller skjutas på kuppen. Hade det funnits en väg, är jag säker på att Aisha hade överlevt. Men nu gjorde hon inte det, och det är nog ganska tydligt vems fel det är.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Att ta från de rika och ge till de ansvarslösa

Det sägs att Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Liknande är det tänkt att det kommunala utjämningssystemet ska fungera. Syftet bakom utjämningssystemet är att omfördela skattepengar mellan kommuner så att de med sämre ekonomiska och geografiska förutsättningar har råd att erbjuda sin kärnverksamhet. Dessvärre innehåller det flera strukturella problem, som motverkar dess syfte och skapar skeva incitamentstrukturer för kommunpolitiker, och gör sig bäst vid att avskaffas. Robin Hood måste stoppas.

Enbart i år beräknas Stockholms stad förlora fyra miljarder kronor genom kommunal omfördelning. Stockholm är landets tillväxtmotor, en plats där en femtedel av Sveriges befolkning står för en fjärdedel av tillväxten. Det är rimligt att en del av denna tårta omfördelas så att alla kommuner kan erbjuda en minimiservice och kompenseras för avfolkningen som Stockholms befolkningsökning orsakar. Problemet är alla externaliteter som kommer därefter.

Det är inte bara mindre glesbygdskommuner tjänar på de mer välbärgade. Trots ständiga skattehöjningar är Malmö stad den kommun som tar emot överlägset störst summor via det kommunala utjämningssystemet – i år hela fem miljarder kronor. Det är bisarrt att Sveriges tredje största stad inte kan få sin budget att gå ihop och kräver hjälp som ska gå till kommuner som inte har Malmös förutsättningar. Bidragande kommuner som Stockholm stad har sina egna problem och ska inte betala för Malmös.

Utjämningssystemet beräknas ha en marginaleffekt på 95%. Detta innebär att bidragande kommuner får behålla enbart 5% av sina ökade skatteintäkter från jobb- och tillväxtskapande politik. Rika men imperfekta kommuner som Stockholm stad skulle därmed inte inte ta del av vinsten om de fick ordning på segregationen, då den försvinner iväg till andra kommuner. Stockholms utsatta områden får tillförlita sig på kommunpolitikernas välvilja.

Bidragstagande kommuner har inte heller några direkta incitament att ta tag i sina problem. Malmö har dubbelt så hög arbetslöshet som genomsnittet i landet och en utbredd kriminalitet som skrämmer iväg individer och skapar lokaliseringsproblem för företag. Om staden lyckades minska arbetslösheten till genomsnittet, borde dess skatteintäkter öka och malmöiter få ta del av en större tårta.

Sådant är inte fallet. Utjämningssystemet kommer in i bilden och negligerar 95% av de ökade skatteintäkterna genom minskade bidrag och omfördelning till andra kommuner. För mindre kommuner utanför städerna kan det till och med vara så illa att kommunpolitikerna ägnar tiden åt skrytbyggen istället för att upprätta kommunens kärnverksamhet.

I praktiken innebär systemet dessutom subventionerade skattehöjningar. En kommuns mål måste vara att erbjuda så bra service till så låg skatt som möjligt. Sedan skiljer partier sig från varandra i vad de betraktar som bra service och låg skatt. Systemet tar dock bort incitamenten att hålla skatterna låga när skattehöjningar, om de visar sig vara en förlustaffär, enbart flyttar bördan från kommunens skattebetalare till andra kommuners skattebetalare.

I slutändan är det en rättvisefråga om relationen mellan individ och kommun. Kommuner, likt stater och andra lagstiftande församlingar, ska konkurrerade med varandra om människor. De måste få stå ansvariga när de inte längre fullföljer sitt folkvalda mandat. Misslyckas en kommun att upprätthålla sin kärnverksamhet och erbjuda en bra skola, säkra gator och dräglig äldrevård ska den inte kompenseras. Inte heller ska som väljer att flytta straffas.

Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Det kommunala utjämningssystem stjäl dessvärre enbart från de ansvarsfulla och ger till de ansvarslösa.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Hundra år senare och vi kämpar fortfarande för kvinnors rättigheter

Idag är det på dagen hundra år sedan riksdagen, som var socialdemokratiskt och liberalt dominerad, äntligen biföll motionen om kvinnlig rösträtt. I årtionden hade kvinnor i Sverige genom petitioner och reformförslag, opinionsbildning och envishet, slagits för sin rätt att betraktas som vuxna människor, med förstånd nog att bestämma själva.

Rösträtten kunde vi två artikelförfattare för första gången utnyttja i valet i höstas. För det vill vi tacka er. Tack för att ni inte gav upp. Tack Anna Whitlock och Selma Lagerlöf, tack Fredrika Bremer och Signe Bergman. Tack till alla de som kämpade med er. Tack för att ni vågade gå före. Politiskt engagemang tär. Tack för att ni orkade.

Frihetskampen som påbörjades av er har låtit kvinnor ta plats på universiteten, det har lett till att kvinnor inte automatiskt förlorar vårdnaden om barn vid skilsmässa och gjort att kvinnor kan tjäna egna pengar. Vad gäller jämställdheten har vi kommit långt, samtidigt finns mycket kvar att göra. De senaste veckorna har det blivit allt tydligare att vi inte heller kan ta de vunna segrarna för givna.

Med mindre än en vecka kvar till valet publicerar Dagens Nyheter sin granskning av hur svenska Europaparlamentariker röstat i voteringar rörande aborträtten. Kristdemokraternas Lars Adaktusson hade röstat emot häpnadsväckande 22 av 29 gånger. Inte ens den resolution om ställningstagande emot att den tioåriga uruguyanska flickan som blivit våldtagen av sin styvfar förvägrades abort kunde Adaktusson ställa sig bakom.

Rösträtten tycks vi i Sverige ha vunnit för gott. Kvinnor ses alltså som myndiga och självständiga nog att ta ställning i politiken men tveksamhet råder kring huruvida kvinnor är tillräckligt kompetenta för att själva få avgöra över vad vi ska göra med våra egna kroppar vid oönskade graviditeter. Det faktum att vi ens diskuterar aborträtten i en valrörelse år 2019 är ett bevis för hur skört historiens frihetskamper har förankrats. Två steg framåt, med risk för ett steg tillbaka.

Låt oss säga som det är, vi diskuterar på högsta politiska nivå om rätten till bestämmandet över din kropp ska tillhöra någon annan.

Det talas ofta om de kalla, högerextrema, vindar som blåser över Europa. För ett halvt sekel sedan organiserade våra företrädare i Liberala Ungdomsförbundet resor för svenska kvinnor till Polen, för att få tillgång till abort. Nu är Polen exempel på hur det går när högerextremismen och konservatismen letar sig ända in i regeringen och inskränkandet av kvinnors rättigheter satts högst på att göra-listan, parallellt med att de har tryggats i Sverige.

Att konservatismen har vind i seglen är dock bara en del av sanningen. Vi ser också hur dessa vindar möts av liberala brisar som växer i styrka. I flera länder vinner liberala och progressiva krafter röster och gehör. I Europaparlamentet kommer dessa tillsammans med oss skydda, inte bara svenska kvinnors, utan alla Europas kvinnors rätt till abort när den attackeras av Polen, konservatismen och Kristdemokraterna.

I valet på söndag kommer vi två artikelförfattare utnyttja den rätt generationer av kvinnor före oss slagits för. Vi kommer gå och rösta och vi kommer göra det med jämställdheten och alla kvinnors rätt att bestämma över sig själva i åtanke.

Elin Hjelmestam, förste vice ordförande LUF Storstockholm

Karin Petterson, styrelseledamot LUF Storstockholm

 

Rösta för Europa på söndag

På söndag är det Europaparlamentsval där vi väljer vilka som ska representera Sverige de kommande fem åren. Fem år är en ganska lång tid för att förändring ska kunna ske. Men varför ska vi egentligen bry oss om EP-valet? Är det ens intressant? I en undersökning utförd av Sifo där de frågade 2097 svenskar om de ska rösta i vårens EP-val, svarade 70% av respondenterna att de troligen eller absolut ska rösta i valet. Det skulle innebära en rekordhög siffra för valdeltagandet över åren, men varför nöja sig där?

Det finns många anledningar till att bry sig om EP-valet och därmed gå och rösta. När man är medborgare i ett land som är en del av EU är man också en unionsmedborgare. Att vara s.k. EU-medborgare har många fördelar och rättigheter som är spännande men också viktiga. Rättigheter som är fullt relevanta då det möjliggör för oss att arbeta, studera och bo utomlands. Det är något som Sveriges invånare tar för givet, men det är inte en självklarhet. Arbetet bakom att vi ska få tillgång till dessa privilegier är värt att belysa, det är varken gratis eller enkelt.

För att få tillgång till friheten att röra dig fritt inom EU så måste du även rösta för frihet. Tro det eller ej – ditt vardagsliv påverkas faktiskt av EU och vad som bestäms där. Trots närhetsprincipen så återfinns deras regler lite överallt. Det kan vara i din arbetsmiljö på jobbet eller kring svenskt jordbruk och därmed maten du köper i affären. Det är även viktigt om du handlar online som många nuförtiden gör; inga tullar mellan EU:s länder är definitivt inget som kommer gratis och inte heller något att ta för givet. EU:s regler och lagar påverkar så många processer i ditt liv och om vi vill påverka våra egna liv, vi är trots allt liberaler, så måste vi även rösta för friheten. Friheten att handla från vilket land i EU vi vill, friheten att flytta till Frankrike eller plugga i Spanien.

När vi stöttar Liberalerna stöttar vi EU-samarbete och gemensamma svar på svåra frågor. Men vi kan inte bara rösta på rätt parti för Sverige och lägga ansvaret i deras händer, vi måste även själva ta ansvar. Ekonomiska och politiska frågor som gemensam koldioxidskatt och att skydda den inre marknaden med fri rörlighet för kapital och tjänster bestäms tillsammans mellan medlemsstaterna och Sverige är en del av det. Om vi bryr oss om migration borde vi bry oss om hur det hanteras på en högre nivå eftersom det i slutändan påverkar oss. Sverige kan inte själva möta klimatkrisen eller stoppa högerpopulistiska partier som Fidesz, för det krävs samarbete för förändring och frihet på riktigt.

Vi som engagerar oss i ungdomsförbund bryr oss om Sverige och hur vårt land ska styras. All energi vi lägger ner på att kampanja och stå upp för våra värderingar, allt spelar roll. Så att säga att man inte bryr sig, då har man förbrukat sin rätt att klaga på migrationen, miljön eller ekonomin. Nu tror jag ändå att alla ni som läser det här bryr er om EU, det är trots allt en del av vårt gemensamma intresse – politik. Men dela då denna text med fler som inte vet att de är liberaler ännu och höj valdeltagandet inför EP-valet. Oui, Sí, Yes och Ja, rösta för Europa.

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑