Författare: Chef Red (sida 1 av 5)

Klasspolitikens återkomst

Det har gått två veckor sedan vår sida av halvklotet vaknade upp till nyheten att Oscarn för bästa film tilldelats Parasite, en film om en familj från den koreanska underklassen som med list och charm lurar sig in i en rikt hushåll. Det är förstås ironiskt att Hollywood, en del av USA:s kulturella elit, gav sitt största pris till en kritik mot både klassamhälle och amerikanisering. Film har förvisso länge varit samhällsmedvetet, men oftast på ett sätt som hade lett till fackeltåg och bondeuppror i en annan era. T ex bar Joaquin Phoenix samma smoking till varje gala och premiär förra året, och Jane Fonda en klänning med ”etiskt framtagna juveler och hållbara diamanter” till Oscarsgalan.

Parasite är dock någonting annat än den vanliga medvetna prisvinnaren. Medan förra årets vinnare Green Book lovade att rasism kan besegras, ger filmen inte mycket till försoning och bör ses bäst som ett varnande exempel samt som en del i en större trend. Oavsett om du tror att kulturen föregår politiken eller vice versa, håller klass- och välfärdsfrågor onekligen på att ta upp en större del av samhällsdebatten. Den som följer Demokraternas primärval i USA vet att en av de centrala frågorna är hur heltäckande sjukvård ska uppnås. Inte om –  utan hur! Den som ifrågasätter om det är nödvändigt för varenda medborgare att vara sjukförsäkrad skulle snabbt reducerats till en irrelevant kandidat. Liknande trend syns även i högerpartier. I Storbritannien har Boris Johnson gjort upp med Thatchers arv genom att prioritera NHS före planerade skattesänkningar.

Det är ett misstag att klippa och klistra utländska fenomen på Sverige, då få länder har haft i närheten av lika omfattade välfärdsstater som vi. Men inte ens Sverige är helt isolerat. Två av de tidigare allianspartierna samarbetar med Socialdemokraterna, medan övriga för en S-liknande politik i riksdagen. Kristdemokraterna röstade nej till att avskaffa värnskatten och tillsammans med Moderaterna gick partiet ihop med Vänsterpartiet för att finansiera en satsning på bl.a. kommunal välfärd. Dessutom är Centerpartiet snart det enda riksdagspartiet som inte vill skärpa regeringen Reinfeldts regelverk kring arbetskraftsinvandring.

Att klass- och välfärdsfrågor blivit heta kommer onekligen att svida i ögonen på inbitna liberala ideologer. För den som anser att skatt är stöld är det en sekundär fråga hur statens resurser fördelas. Givetvis är stöld med goda ändamål bättre än omotiverad stöld men det viktiga är att mer pengar stannar i skattebetalarnas plånböcker. Men för ett parti som kämpar för att nå riksdagsspärren vore det ett misstag att kasta bort en fråga när den uppenbarligen berör många, särskilt när utanförskapets konsekvenser inte längre enbart drabbar de som lever i det.

Den liberala vinkeln på klassfrågan bör vara poängtera vikten av social rörlighet. Alla behöver inte bo på Strandvägen på Östermalm, men alla bör kunna uppnå en allmänt accepterad materiell levnadsstandard. Ingen kan på allvar tro att enbart högre bidrag eller hårdare tag mot brottslighet hindrar unga att ansluta sig till kriminella nätverk. Däremot tillgång till en fungerande skola, jobb som går att försörja sig på och ett mer allmänt hopp om att framtiden kommer bli bättre. Att liberala partier knappt utgör en sjundedel av riksdagen visar hur få som tror på dagens budskap om social rörlighet.

Parasite handlar en om en familj som har uttömt alla vägar mot ett större materiellt välstånd. Den kan ses som en skildring hur klassamhället ställer människor mot varandra, hur desperat underklassen är och hur out of touch överklassen är. Men framförallt visar den att när social rörlighet inte längre är möjligt, kan det inte sluta i annat än i katastrof för alla inblandade.’

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

100 miljoner hajar slaktas varje år. För vad?

Vi alla har sett videorna. Tusentals höns och kycklingar inklämda på några få kvadratmeter, och grisar som inte kan vända sig om på grund av trängseln i stiorna. Överallt på sociala medier skriker och stångas veganer, vegetarianer och aktivister för de stackars djurens rättigheter. Missförstå mig inte, jag tycker att det är väldigt bra, men i kampen för djurs rättigheter glöms vissa arter och släkten helt enkelt bort. De är tydligen inte lika viktiga som de söta djuren på Sveriges bondgårdar. De är tydligen för skräckinjagande för den vanliga människan. Ett av dessa släkten är hajarna. 

Premiären av filmen Hajen 1975 var startskottet för vår avsky mot hajar. Sedan dess har film efter film målat upp hajen som ett människoätande monster och förstärkt våra fördomar, särskilt de om arten vithaj. Redan från barnsben får vi lära oss att vi ska akta oss för hajar; i våra oskyldiga lekar i badet ska vi alltid räddas från den otäcka hajen som kommer för att sluka oss hela. Hur än dessa missuppfattningar fäst sig hos folk är de just det – missuppfattningar.  

Sanningen är att hajar inte alls är människoätande monster. Visst finns det ett antal fall av människor som dött i samband med en hajattack, men det är inte ens nära det antal människor som dör i sitt eget hem varje år. Enligt National Geographic är risken 1 på 3,7 miljoner att du blir dödad av en haj under din livstid, medan risken för att dö i influensan under den perioden är 1 på 63. 

En av anledningarna till att risken att dö av en hajattack är så liten är att när hajar biter oss är de inte ute efter att döda. Hade de varit det hade säkerligen alla de som blivit bitna dött. Faktum är att de är osäkra på om vi är mat eller inte. Hajars föda består till stor del av fisk, men större arter, som vithajen, äter även sälar och mindre hajar. När hajen jagar försöker den lokalisera en ensam, sårbar säl som kommit bort från flocken och skulle det då hända att de ser en människa flyta vid ytan är det svårt att veta om det är mat eller inte. Det enda sättet att ta reda på det är att smaka – och därför blir folk bitna. Så fort de smakat på oss och insett att det inte var gott, avslutar de sin attack. De vill inte skada oss, de vill inte ens ha med oss att göra.

I själva verket är det ju faktiskt vi som är deras fiender, inte tvärtom. I en studie från 2013 utförd av forskare på bland annat Great Lakes Institute for Environmental Research (University of Windsor) uppskattas cirka 100 miljoner hajar dödas av människor varje år, och det beräknas fortfarande ligga runt samma nivå. Samtidigt dödades endast fem personer av hajar år 2017. 

Förutom att antalet hajar som dör är förkastligt för alla havens ekosystem är även slakten av dem brutal. Praxisen är att skära av de värdefulla fenorna och kasta tillbaka kroppen i vattnet, där hajen sakta kvävs samtidigt som den sjunker till botten eftersom den behöver simma för att andas. Det är som att skära av benen på en hund och låta den sakta förblöda på marken samtidigt som den svälter. Det är inte ens bara de “farligaste” hajarna vi dödar, vi har till och med börjat ge oss på valhajen, som inte har några tänder utan endast äter plankton. Ändå uppmärksammas detta fenomen knappt i vardagliga konversationer på samma sätt som de filmer på grisar och kycklingar som trängs.  

Den största anledningen till varför vi dödar så många hajar årligen och varför just fenorna är så värdefulla är på grund av kinesisk kultur och tradition. Maträtten hajfenssoppa har i Kina länge varit en statussymbol och serveras ofta på bröllopsmiddagar och liknande tillställningar. Självklart är det inte bara kineser som bidrar till problemet – i SIFO:s undersökning från 2017 svarade 3 procent av de deltagande att de hade ätit eller smakat hajfenssoppa i Sverige – men den största omsättningen av handeln sker i Asien. Nämnvärt är dock att många kinesiska par har börjat välja bort hajfenssoppa till bröllopsmiddagen. Dessutom serveras den heller inte längre på statliga banketter; ett tecken på den förändrade mentaliteten till hajar världen över. 

Hajfening är alltså bara ännu ett av alla bevis på att vi människor tar det vi inte behöver och skiter i allt annat. Vi tar det vill ha och tänker inte på hur det kommer påverka resten av jordens djuriska invånare. Vi tänker inte ens på hur det kommer att påverka oss själva och då kan vi nog lugnt konstatera att hajar inte är farliga människoätande djur, utan det är vi människor som är farliga, hajätande, självdestruktiva idioter.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Avskaffa det kommunala självstyret

Lokalstyrets principer verkar rätt så rimliga när man först hör talas om dem. Invånarna i en kommun är rimligen bäst lämpade att styra över den. Så fungerar det dock inte i praktiken. Varför har Lidingö infört tiggeriförbud, men inte Stockholm? Det beror inte på att behovet av ett förbud är större i Lidingö, utan på att Lidingö styrs av idioter.

”Låt dem styras av idioter”, kan väl någon invända nu, de har ju trots allt valt fram dem demokratiskt. Detta stämmer visserligen. Men är inte principen på vilken den demokratiska staten bygger att alla är lika inför lagen? Borde inte detta även gälla kommunala regler?

Det sägs ofta att konservativa tror att samhällets minsta byggsten är familjen och liberaler tror att det är individen. Till det uttrycket bör det tilläggas att decentralister tror att samhällets minsta byggsten är kommunen. Missförstå oss inte, vi tror på decentralisering. Iallafall i det avseendet att beslut som kan fattas av färre personer för att sedan gälla för färre personer även bör fattas på det viset. Men varför nöja sig på kommunnivå? Vi vill decentralisera allt vi kan till individnivå.

Med det sagt är vi inte anarkister. Alla beslut kan inte fattas av den enskilda individen. De besluten måste fattas av allmänheten i demokratiska val och när de väl är fattade måste de gälla på samma sätt för alla. Det är trots allt inte mer moraliskt korrekt med tiggeriförbud i Lidingö än i Stockholms stad. De ideologiska besluten som fattas i val måste vara allmänna – om vi tillåter homosexualitet kan inte Sölvesborg få dispans. Istället får de ta sina bästa homofoba argument och framföra dessa i Sveriges riksdag. Oavsett vad som är moraliskt korrekt så kan vi alla vara överens om att det är rätt i alla kommuner, inte bara de liberala.

Ett argument vi har hört framföras för decentralisering trumfar de andra på området dumhet. Att en centralstyrd stat skulle vara en stor stat och att den därmed är icke önskvärd. Vi är liberala och vill därmed ha en liten stat, men ordet ”liten” menar vi naturligtvis filosofiskt, inte geografiskt. Ett decentraliserad stat, och därmed ett decentraliserat våldsmonopol är inget mer än en inbjudan till krig. Självklart ser vi en poäng med det lokala vetandet som lokalpolitiker förfogar över och det finns antagligen en poäng med att låta lokala beslut fattas av personer som är väl förankrade i området. Men varför dessa inte kan styras av regeringen är ofattbart för oss.

Om ännu ett argument behövs för att avskaffa det kommunala självstyret så ska vi bara lyfta frågan om kommunala skattesatser. I nuläget betalar olika kommuner olika skatter. De rika kommunerna har ofta råd att ta ut lägre skatter än de fattigare. Detta innebär i praktiken att den kommunala skatten är regressiv, att mer välbärgade betalar en högre skattesats än mindre välbärgade personer. Detta problem försöker man sedan att åtgärda med vårt klumpiga kommunala omfördelningssystem eller med centerns regionala skattesänkning.

Nu säger nog den liberala instinkten till flera av er att de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna till stor del är rättfärdigad då den skulle bero på att de som bosätter sig på landsbygden kostar mer för samhället. Detta stämmer, men ska verkligen alla i en kommun med gamla, arbiträra kommungränser straffas för att många i den är dyra? Ska man straffas om man lever i en tätort i en glesbefolkad kommun? Än värre är det med situationer som Nykvarn där en rikare kommundel har brutit sig loss från den större kommunen (Södertälje) för att sedan kunna ta ut lägre skatt än ursprungskommunen (som naturligtvis blir fattigare). Detta kan inte kallas för något annat än den ekonomiska motsvarigheten till Gerrymandering.

Om dessa argument inte skulle räcka så är det värt att nämna att HSB själv, Göran Persson, har föreslagit av avskaffa kommunalskatten och att Viktor Barth-Kron har skrivit en utmärkt debattartikel på ämnet. Vi syftar därför på att driva frågan på LUF Storstockholms årsmöte första helgen i februari. Vårt förslag kommer att innebära att staten sköter kommunernas uppdrag, eventuellt i lokala administrativa enheter. Nu är det dags att visa att vi inte är centerpartister.

Edvin Mårtensson, ledamot LUF Norrort

Carl Sträng, ordförande LUF Nacka-Värmdö

Skribentfoto: Privat

Skribentfoto: Privat

 

Städa upp bland vårdens pseudomarknader

I början av december gick Camilla Läckberg ut med nyheten att hon startar en privat vårdcentral för kvinnor, Hedda Care, där ett allmänläkarbesök kostar mellan 1150 och 1650 kronor. Detta följdes av stor kritik och anklagelser både mot grundare och potentiella kunder om det orättvisa i att rika kan köpa sig före i vårdkön. Även om det är bedrövligt att vår välfärd står inför sådana problem att behovet för privat vård finns så är kritiken felriktad. Att en del människor, efter inbetald skatt, väljer att med sina återstående medel betala ytterligare en gång för vård är inget som per definition urholkar den offentliga vårdens resurser – snarare tvärtom.  Det skulle exempelvis vara orimligt att anklaga alla de som går i terapi på privata psykologmottagningar för att tränga sig före i kön till vårdcentralens egen psykolog.

En granskning gjord av Dagens Nyheter visar dock att situationen inte är så enkel. Efter det att ”stopplagen” togs bort är det nämligen fritt fram för samma privata vårdgivare att både ta emot försäkringspatienter och offentligt finansierade patienter. Ett exempel är Capiokoncernen vars vård till 87 % finansieras av offentliga medel och resterande finansieras privat. Vad som nu avslöjats är att i en och samma vårdinrättning står mängder av patienter i kö, långt över vårdgarantin på tre månader, samtidigt som de med privata försäkringar får gå före i kön och således tränger de ut de vanliga patienterna. DNs stickprovsundersökning visar: ”I totalt nio av de tio fallen svarar bolagen att vård ges snabbare för den som har en privat försäkring”. Det är inte rimligt att vårdgivare till största del uppburna av offentliga medel kan prioritera bort patienter, till förmån för snabba intäkter från nyinkomna försäkringspatienter. Det är ett svek mot alla medborgare som betalar skatt i tron på att den ska gå till ett välfärdssystem vi sagt man ska kunna lita på.

Denna typ av sammanblandning av offentlig och privat finansiering är inte sund och riskerar att undergräva legitimiteten för den skattefinansierade vården. Vi liberaler gillar marknader, och det med all rätt. De är både frihetsgenererande och välståndsskapande, men det är något jag knappast behöver lyfta i en artikel skriven för Radikalt Forum. Marknader är beroende av ett adekvat regelverk och när det rör sig om offentliga medel kommer ytterligare en dimension av demokrativärden in som bör genomsyra offentlig verksamhet som t.ex. likvärdighet och jämlikhet. 

Det finns problem i våra välfärdsmarknader, många utöver de som jag nämnt nu. Man ska vara ärlig mot den man älskar och så också vi liberaler mot marknaden. Vi måste våga säga till när något inte står rätt till med dessa pseudomarknader. Vi är skyldiga friheten det, att vi formulerar lösningar på problemen som finns. För om vi lämnar det jobbet åt företagshatande valfrihetsfiender, ja då blir det inte så bra.

Hanna Deák

Medlem LUF Uppsala

Fler borde ha en mobillåda

I genomsnitt spenderar en svensk ungefär tre timmar om dagen på sin telefon. För ungdomar ligger siffran enligt många studier högre. Dessa tre timmar fylls med sociala medier, spel, dagstidningar, podcasts, musik, sms, busstidtabeller och foton. Det finns många saker att göra på en mobil, varav många gör livet både enklare och roligare. Det finns inte några ordentliga studier som tyder på att skärmtid på något sätt är skadligt för oss. Ändå undrar jag ibland om inte tekniken håller på att ta över. Inte på det där sättet som i science fiction, där datorerna blir smartare och smartare och till sist dödar oss bara för få leva sitt liv. Utan istället genom att vi glömmer bort vårt eget liv. 

De som bygger mobilerna, och kanske framförallt apparna, är inte dumma. Applikationerna är anpassade in i minsta detalj för att trigga vårt belöningssystem. Facebook är kanske det kändaste exemplet, som väntar med att ge notiser om gillamarkeringar i några minuter, så att vi ska få större dopamintillskott. De anpassar flödet till precis vad vi vill se och Facebook, som äger nästan alla de största plattformarna för sociala medier, använder allt de vet om oss för att få oss att fastna mer. Men även alla spel som är designade att ge ut belöningar precis när vi är på väg att ge upp. Och kanske en av de mest geniala idéerna från Snapchat (som tillhör Facebook-koncernen); streaks. Detta så att appen faktiskt måste användas dagligen.

Stressen hos svenskarna har ökat de senaste tio åren, särskilt hos gruppen 16–29 år (som ofta använder telefonen ännu mer än tre timmar om dagen). Skälen till att stressen har ökat är komplexa och det är många faktorer som spelar in. Men tänk vad tre extra timmar om dagen hade kunnat göra. Man hinner med ganska mycket på tre timmar. Tre timmar är nästan 20% av en människas vakna tid. På tre timmar hinner man träna, laga och äta middag i lugn och ro, dricka te och läsa en bok. Eller något helt annat.

Dessutom tyder mycket på att en del stress kommer från sociala medier och från att få mail från arbetet utanför arbetstid. Så telefonen tar kanske inte bara tid från avkoppling, utan ger mer stress. Jag undrar också vart ifrån vi har tagit dessa tre timmar. För tjugo år sedan hade ingen en smart telefon. Hade vi då tre timmar till övers? Vilka tre timmar är det vi har fått försumma?

Jag är på alla sätt för frihet. Jag är för att man ska få spendera precis hur många timmar som helst på telefonen om man vill det. Men stressen i Sverige har ökat mycket de senaste tio åren. Tänk vad flera timmar till om dagen hade kunnat göra för en person som inte hinner med sitt liv. Apparna är designade för att göra oss beroende, för att stimulera belöningssystem i hjärnan så att det ska bli omöjligt att avstå.

Jag tror att vi bör ha större aktsamhet, för det har aldrig tidigare på denna skala, funnits något som är designad så noggrant för att göra oss beroende och varit så accepterat. För på många sätt är telefonberoendet likt alkohol-, nikotin- och drogberoenden. Utöver att nästan alla är beroende av telefonen.

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Svartmåla inte Black Friday

Att bojkotta eller inte bojkotta, det är frågan. Många tänker ett extra varv i samband med Black Friday, Black Weekend, eller till och med Black Week. Men varför ska man ställa sig den frågan, om man inte frågar sig själv vad man handlar under resten av året? Varför är just Black Friday den stora boven?

Att vi konsumerar mer under Black Friday finns det ingen tvekan om. Det är ju rea, ett välkänt fenomen som trots spekulation inte föds, ifrågasätts och dör varje år under Black Friday, utan som faktiskt finns med oss året runt. Varför inte bojkotta mellandagsrean, slut-rean, mitt-i-säsongen-rean, och alla andra konstiga reor som finns när man ändå håller på? Jo, för att vi behöver reorna. Då menar jag kanske inte den absoluta överklassen som varje år sparar mer än de spenderar, utan jag menar de som kanske precis får sin budget att gå ihop varje månad, eller som faktiskt inte klarar av det. För de som kommit till Sverige utan sin familj och en stadig inkomst. De som förlorat sitt boende och nu lever på gatan. För dessa stackars arma människor är det superviktigt att reor som just Black Friday fortsätter existera. Så att de kan känna sig som en del av samhället. 

Tänk er att komma till skolan varje dag i samma gamla kläder. Visst är det nuförtiden inte så många som tycker att de dyraste märkeskläderna är det viktigaste, men det är fortfarande en stark identitetsmarkör som påvisar klass än idag. Även om ingen skulle kommentera på kläderna eller bry sig om dem kan det kännas ganska jobbigt att komma i samma kläder varje dag. Där kommer Black Friday in. Äntligen kan man få lite bättre kläder till ett billigare pris än vanligt, och känna att man hör hemma någonstans. Absolut ska man inte lägga allt sitt värde i vilka kläder eller tillgångar man har, men det är omöjligt att inte bry sig och känna sig annorlunda eller utanför när majoriteten av människor har råd med något du bara kan drömma om. Black Friday, och alla annan rea, gör drömmen möjlig.

Tänk er att inte ha ett hem. Att inte ha råd med något annat än mat. Under Black Friday kanske man äntligen har råd med den där nya varma filten som man så desperat behöver under vintern. Den filten som räddar en från en långsam död i kylan. Eller man kanske rent av har snålat med maten för att kunna köpa en telefon på Black Friday för att därifrån kunna hitta snabba jobb och erbjudanden. Kunna skriva upp sig på medlemskap i affärer för förmånliga priser. Aldrig den senaste modellen, bara så mycket man behöver för att ta sig vidare i livet. Är det så hemskt att då utnyttja rean till sin fördel? 

Jag vet att debatten ofta handlar om att medel- och överklassen gör onödiga köp som man annars inte skulle ha gjort vilket bidrar till överkonsumtionen, men det är de köpen som håller rean levande. Som möjliggör köpandet av en varm filt, lite kläder och en telefon som även den blivit livsviktig i ett samhälle beroende av teknologi. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Lång väg till ett federalt Europa

Ett smalare men vassare EU, ett lagom EU, mer EU. Alla sidor verkar utgå från att unionen är som ett stor hus av lego, som det går att bygga nya våningar på eller montera ner med lite politisk vilja om medlemsstaterna bara bestämmer sig. Till viss del stämmer detta – EU:s grundfördrag ger unionens institutioner den makt som medlemsstaterna har gemensamt beslutat att överlåta. Kritiken mot unionen kokas alltid ner till detta, att unionen beblandar sig för mycket i medlemsstaternas angelägenheter eller inte gör tillräckligt i en viss fråga. Detta i sin tur kväver en djupare diskussion om unionens problem, utmaningar och framtid.

Förenklat härleder EU sin makt från principen om tilldelade befogenheter, som innebär att medlemsstaterna har beslutat genom internationella avtal att fullständigt eller delvis tilldela makt till unionen, som har rätt att anta lagar och ge direktiv till medlemsstaterna att anta lagstiftning. Överlåtandet av makt är sedan bekräftat i medlemsstaternas grundlagar. Det är här de inneboende motsättningarna finns. Regeringsformen säger att riksdagen inte får överlåta beslutanderätt som rör statsskickets principer och att rättighetsskydd måste ges som motsvarar det som ges i grundlagen. Det är förvisso inte troligt men inte heller omöjligt att en regering skulle kunna överlåta makt som skulle strida mot grundlagen.

EU lär inte godkänna kraven som svensk grundlag ställer. När en liknande konflikt stod mellan Tysklands författningsdomstol och EU-domstolen (EUD), konstaterade EUD att det var en förutsättning för EU-samarbetet att unionsrätten skulle stå över även nationella grundlagar. Tyska författningsdomstolen erkände inte helt EUD:s ståndpunkt men godtog den, så länge som unionen gav ett motsvarande rättighetsskydd till det i tyska författningen. Det är omöjligt att förutspå hur det kommer sluta om frågan verkligen ställs på sin spets i framtiden, men varken status quo eller ett utträde ur unionen är lockande.

Även på det ekonomiska området finns inneboende motsättningar. Eurozonen (EMU) är en monetär union men inte en en fiskal. Euroländerna delar valuta men utöver EU:s budgetregler finns det ingen gemensam finanspolitik, vilket medför risken vid en finanskris skulle en drabbad staten kunna dra resten av EMU med sig och skada zonens ekonomier. Budgetreglerna skärptes förvisso efter eurokrisen 2009 men många medlemsstater, däribland Sverige med vår socialdemokratiska regering, har aktivt motarbetat att ge EU mer makt på området. Socialdemokraterna och regeringen vill varken delta i EU:s bankunion eller den snart upprättade åklagarmyndigheten, vilka syftar till att reglera banker enhetlig respektive bekämpa bedrägeri, korruption och penningtvätt.

EU hotas även utifrån. Tidigare i veckan, på ett besök i Bryssel, svarade NATO:s generalsekretare på Frankrikes presidents kommentarer om ett ”hjärndött NATO”. EU kunde inte försvara sig på egen hand, hävdade han. Förvisso stämmer detta men det är ingen naturlag, utan ett beslut från EU:s medlemsstater att inte bygga ett gemensamt försvar och istället förlita sig på USA:s goda vilja. I tider då USA är oberäkneliga samtidigt som hot från Kina och Ryssland ökar är det värt att ställa sig frågan om EU inte borde få musklerna att försvara sig själv.

Gränsöverskridande problem kräver gränsöverskridande lösningar. Att bygga om unionen från grunden kommer antagligen inte vara relevant inom den närmsta framtiden, men ingen verkar riktigt helt nöjd med denna till hälften mellanstatliga och till hälften överstatliga union. Antagligen har debatten satt partierna i en tacksam sits, där de slipper ta ställning till vad de vill göra med EU-samarbetet och kan använda det för billiga poänger istället. Men när frågan faktiskt ställs blir det uppenbart att en federal statsbildning är värd att sträva mot.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Investera i framtiden, investera i AI.

Alla känner säkert någon som inte har fått vård i tid, vet om en plats där klimatförändringar drabbar invånarna eller ett ställe där landsbygden håller på att dö ut. Jag kan nämna många fler exempel men det är egentligen bara symptom på ett stort samhällsproblem. Vi behöver framöver fokusera på ett mer digitaliserat Sverige där AI (artificiell intelligens) får stå som människans högra hand.

Varför har vi inte ett system som ger oss diagnoser och vård som är lika bra i hela landet genom generell artificiell intelligens? Varför har vi inte färdiga strategier hur vi kan bygga fjärde generationens kärnkraft snabbare, mer riskfritt och billigare? Varför förlorar glesbygden grundläggande samhällsservice och detaljhandel i allt större utsträckning utan att det ersätts med digitala lösningar?

Svaret på dessa tre exempel är enkelt – Sverige har alldeles för höga skatter vilket hindrar investeringsförmågan. Låt mig förklara skillnaden mellan ett företag som skattar lite jämfört med ett  liknande företag som får betala mer skatt mer i Sverige. Skillnaden blir första åren att det företag som skattar minst får mer pengar i vinst att investera i företaget, exempelvis med AI eller annan teknologi. Det  företaget som skattar mest vågar inte ta risken att investera då det inte genererat tillräckligt mycket vinst. Och där blir de kvar i en ond spiral. Företaget med låg skatt har nu tjänat mer pengar på effektivare strategier, bättre produkter och tjänster. Där har också företaget som skattar litet hjälpt till samhällsutveckling medan det företag som skattat mest är kvar utan någon utveckling. 

Ett bra privat exempel på långsiktighet är forskningsprogrammet Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program, WASP, som satsat 3 miljarder kronor på grundforskning inom mjukvara, autonoma system och AI. Om vi hade haft lägre skatter är jag övertygad om att investeringar i WASP eller i olika forskningsbolag skulle öka. Det är inte bara bolagsskatten utan även arbetsgivaravgiften som behöver reduceras. Många beräkningar visar på att minskad skatt gagnar svensk ekonomi. Det senaste exemplet är borttagandet av värnskatten som i sig visar på en självfinansieringsgrad om hela 190 %. 

Sverige behöver ökade investeringar inom digitalisering och artificiell intelligens. Genom minskat skattetryck och bra plattformar för samarbeten inom forskning och utveckling kan vi skapa goda förutsättningar för ökad utvecklingstakt. Det motsatta kommer innebära stora samhällsproblem framöver. 

Melker Andersson

Ordförande LUF Norrort

Symbolpolitik i kulturkriget

I takt med att den politiska debatten fortsätter att leverera halmgubbar att slåss med kanske man inte ska förvånas över det senaste våra folkvalda har valt att lägga sin energi på. I början av november rapporterades det om att Skolverket föreslår att nationalsången stryks ur läroplanen för lågstadiets musikundervisning. Folk var precis som vanligt utomordentligt snabba med att lyfta sina elektroniska högafflar och använda extra sura emojis i sina Facebook-kommentarer. Moderaterna, det statsbärande partiet i borgerligheten, krävde att den ansvariga ministern, Anna Ekström, skulle agera. Att stryka nationalsången ur läroplanen är oacceptabelt!

För egen del bestod inte förvåningen över förslaget eller de poserande reaktionerna på det – utan det faktum att nationalsången överhuvudtaget funnits med i läroplanen. Under mina tolv år i svensk skola har jag kommit i kontakt med nationalsången, men aldrig i skolan. Ett mer bestående minne är när jag gav mig på att sjunga Kartellens Underklassmusik i sjunde klass.

Trots det kan jag sjunga Du gamla, du fria, och gör det varje gång jag går på en fotbollslandskamp. Hur kommer det sig? Det är inte svårare än så att den inte varit relevant i skolan, men alltid varit det på fotbollsarenan. Var sak har helt enkelt sin kontext, och nationalsången på skolavslutningar har varit lika avlägsen för mig som musikalisk talang är för dansband. Istället har andra sånger tagit plats i musiksalen under terminerna och i matsalen på avslutningarna. 

Det är inte konstigt att det istället är sånger som Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer som istället sjungs när junivinden kommer, de har nämligen något som nationalsången saknar: en koppling till sommaren. Självklart kan man sjunga om sin vördnad för nationen med anledning av att barnen har klarat sina matematikläxor och engelskaglosor under året som gått, men det är också aningen malplacerat. Har det någonsin hänt att en rörd förälder torkar tårarna efter att sin tondöva unge framfört nationalsången på en skolavslutning?

Dessutom är det märkligt att staten i detalj ska reglera vilka sånger elever ska sjunga eller vilka böcker de ska läsa. Skolan ska ha en tydlig uppgift och reglering som gör att professionen kan arbeta mot de mål som finns uppsatta – att varje barn ska fullfölja skolan och ta med sig kunskaper som gör individen redo för att klara sig i samhället. Det går att hävda att två verser sång har en så exceptionellt viktig del i det att det måste ha en särställning i läroplanen, men om man gör det har man fel.

Självklart är det i grunden bra om så många som möjligt kan ta ton på Friends Arena för att motivera elva överbetalda män lite extra, men om det är så att man inte kan texten utantill kan man alltid titta upp mot den gigantiska jumbotronen där texten finns. Undertecknad lärde sig inte nationalsången i skolan utan på fotbollsläktaren. Det är nämligen så att man kan lära sig saker ute i den vida världen utanför klassrummens fyra väggar.

De som menar att det är viktigt att bevara Du gamla, du fria i kursplanen för musikundervisningen hävdar att det är viktigt att alla barn, oavsett bakgrund, får en bred samhällskunskap som bas. Om det har de självklart rätt. Kunskap är bra. Det är en lika okontroversiell åsikt som alla kan ställa sig bakom precis som att världsfred är bra och att folkmord är dåligt.

Men om det är så viktigt att barnen lär sig saker som är viktiga ute i världen – varför då stanna vid nationalsången? Lär ut Edvard Fredins dikt Nyårsklockan på svenskan eftersom den läses varje nyår på Skansen, banka in Tommy Körbergs Stad i ljus i alla tolvåringar och Håkan Hellströms Din tid kommer hos varje deppig tonåring på. Eller så lämnar man urvalet av sånger i musikundervisningen till lärarna. Bara en tanke.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Fortnite inte en fråga för Stefan Löfven

Gaming är en fantastisk hobby som kan bidra till att öka din kreativitet och fantasi, sammankoppla dig med personer med liknande intressen, eller helt enkelt ge dig en liten endorfinkick om det är ett riktigt bra spel. Tyvärr är allt inte perfekt inom gaming och det har länge varit ett omdiskuterat ämne om våldsamma spel göder våldsamma barn. Men nu har en ny debatt kommit upp, i regeringen den här gången. Frågan om vi verkligen ska ha så kallade “lootlådor”.

Lootlådor finns i många spel, ofta i first person shooter-spel som exempelvis Fortnite, Overwatch och Counter Strike. Det är lådor som man kan köpa för spelets egna påhittade valuta. I Fortnite heter valutan till exempelvis V-Bucks. Dessa “pengar” går oftast att tjäna ihop i spelet, men det är väldigt svårt och man får inte så många för varje uppdrag eller liknande man gör. Istället kan man köpa spelets valuta för riktiga pengar. Men vi kommer tillbaka till det senare. När du köper och öppnar en lootlåda får du föremål. Dessa väljs ut slumpvis och det kan vara till exempel vapen eller kläder, så kallade skins, med mera. Det är olika stor sannolikhet att få olika sorters vapen eller skins och vissa föremål är väldigt sällsynta. När du får ett sådant extremt sällsynt föremål finns det hemsidor där du kan auktionera ut det för extremt mycket pengar just på grund av dess raritet. Därför anser nu regeringen att lootlådor är en form av lotteri som kan leda till spelmissbruk och att det borde begränsas i Sverige då det oftast är barn och ungdomar som ägnar sig åt den typen av verksamhet.

Egentligen är det dock inte dessa lootlådor som är problemet. Anledningen till att man tar bort dessa är på grund av att man kan spendera riktiga pengar på dem och det kan ses som spel om pengar. Därför kommer regeringen inte åt själva problemet om de förbjuder lootlådor. Förbudet är bara en snabb och enkel lösning som inte kommer åt kärnan av problemet. Absolut räknas det inte längre som ett lotteri för man kan inte köpa och sälja de föremål man får och göra vinst på det, men om regeringen verkligen bryr sig om beroende och missbruk borde de förbjuda in-game-purchases. Det är det riktiga problemet, att man kan betala för att komma längre i ett spel. Helt plötsligt blir framgång i spelet ett tecken på rikedom snarare än ett tecken på skicklighet. 

Förövrigt tror jag inte att Sveriges regering eller riksdag är kapabla att besluta om detta. Spel med dessa funktioner är i de flesta, om inte alla, fall internationella. Att förbjuda lootlådor eller in-game-purchases i Sverige skulle minska spelmarknaden här eftersom spelföretagen antagligen skulle sluta sälja spelen i Sverige på grund av de förlorade intäkterna från lootlådorna. Om man däremot skulle ta upp detta problem på EU-nivå skulle det tas på större allvar av spelföretagen, och då kanske de skulle börja producera bra spel istället för att bygga sina affärer på problemspelande. Oavsett var man står i diskussionen kan vi vara överens om att detta inte är en fråga för Sveriges riksdag och regering, utan istället en internationell diskussion som bör tas upp på rätt nivå. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Äldre inlägg

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑