Författare: Chef Red (sida 1 av 8)

Liberalerna och den där regeringsfrågan

Så var vi där igen. Liberalerna underpresterar och får alldeles för lågt stöd i alla opinionsundersökningar. Allt är nattsvart nuförtiden, både vintermörkret och väljarstödet. Kritiken mot partiets ledning, politik och strategi är däremot densamma som den alltid varit. Otydlighet, fel fokus och dålig tajming gör att vi inte når ut på det sättet vi borde.

Är det något jag lärt mig sedan mitt politiska uppvaknande är det att vara liberal med stort L innebär att ständigt vara i krisläge. Det märks att krisinsikten i partiet blivit allt starkare den senaste tiden, men det går tyvärr också att konstatera att den inte kanaliserats i särskilt konstruktiva lösningar. Medierapporteringen om Liberalerna de senaste veckorna har istället för att handla om vår politik fokuserat på spelteoretiskt taktiserande med en rad upprop och artiklar om regeringsfrågan.

Vi som parti är ett kollektiv av individualister och vi är många som tror att just vi sitter på lösningarna till partiets mångåriga problem. Så är det inte alltid. Att i det här läget gå ut och bråka om regeringsfrågan framför samtliga nyfikna riksmedier får Liberalerna att verka som Bill Murrays karaktär i filmen Groundhog Day där han får återuppleva samma dag om och om igen. Vi alla gillar Bill Murray, men ingen skulle rösta på den förvirrade och stundtals deprimerade karaktären han spelar. 

Under vår förra partiledare beskrev Expressens Viktor Barth-Kron Liberalernas nisch som “ett intresseparti för vapenintresserade lärare”. Under vår nya ledning kan vi möjligen sorteras in som intressepartiet för storstadsbor som vill ha elvägar, sänkt skatt och verkligen ogillar hederskultur. Att vi fortfarande behöver diskutera Sveriges liberala partis existensberättigande är ett underbetyg till partiets utveckling som inte tagit den riktning de senaste fem åren som det borde. Numera är vi varken Folkpartiet eller folkliga.

Tillbaka till den brännande frågan – vad borde partiet fokusera på i det här läget? Svaret är inte alltför komplicerat för ett riksdagsparti. Det är politik vi ska driva utåt, inte en utdragen seminariestrid i textformat med namnupprop om vem vi ska släppa fram som statsminister om två år. Det tåls faktiskt att påminnas om att för de väljare som i två års tid bara kommer gå omkring och fundera på regeringsfrågan finns redan två självklara alternativ; Socialdemokraterna och Moderaterna. 

Sannolikheten för att framtiden för den organiserade liberalismen i Sverige ligger i att vara lillebror till ett annat parti är väldigt liten. Ett ensidigt fokus på regeringsfrågan redan hösten 2020 är därför dumt ur flera aspekter, men att reda ut alla dessa skulle kräva en avhandling från en statsvetare. Kärnan ligger dock i att vi som parti måste agera med mer självförtroende i den politiska debatten för att vinna förtroende bland väljarkåren. Att ständigt förhålla sig till andra partier lönar sig inte.

De flesta i partiet är redan överens om att vi ska fatta beslut om en linje i regeringsfrågan under landsmötet nästa höst. En inte alltför kontroversiell tanke i sammanhanget är därför att vi gör det just då, och inte nu. Nu borde vi fokusera på de frågorna där vi är överens och ska ta större plats i: skola, integration och klimat. Sveriges liberala parti är för viktigt för att utåt sett ses som en grälsjuk släkt som plikttroget samlas runt julbordet. Ett evigt skyttegravskrig gynnar inte någon, och regeringsfrågan bör ges den tid det förtjänar istället för att föras i riksmedia på grund av dåliga opinionssiffror.

Marcus Willershausen
Chefredaktör Radikalt Forum

Liberalerna måste sluta lajva Venstre

Hela året har vi varit fast här. Det går dåligt för Liberalerna. Nyamko Sabuni gör någon enstaka intervju, och ju mindre hon säger, desto bättre. En lång rad utspel har kommit från Liberalerna under det senaste året och personligen har jag mött dem med tveksamhet. Utspelen är som bäst teknokratiska och som sämst illiberala. Om det inte vore för att Nyamko Sabuni kallar alla sina åsikter liberala hade man lika gärna kunnat tro att partiet vore konservativt.

Ibland blir jag provocerad att L inte kan vara så genomliberala som många andra länders liberala partier. Jag ser drömmande mot nederländernas D66. I vårt grannland Danmark har det liberala “Radikale” gjort mångkultur till sin paradfråga. En stor del av problemet är att betydande krafter inom vårt parti ser liberalism som synonymt med ekonomisk liberalism. För dessa krafter är frågor som migration och klimat irriterande hinder för att kunna utnyttja riksdagens omtalade högermajoritet. 

Jag vill nu, som så många andra, diskutera Danmark. Tre partier där betraktar sig själva som liberala. Socialliberala Radikale Venstre, nyliberala Liberal Alliance. Och så det stora “konservativt liberala” Venstre. För våra ekonomiskt fixerade liberaler ser Danmark ut som ett föredöme. Tre liberala partier som i senaste valet sammanlagt fick mer än var tredje väljares röst. Dessutom föll nationalistiska Danske Folkeparti ner på ensiffrigt stöd för första gången på länge.

Men drömmen var dyrköpt. Venstre drev i regeringsställning igenom de så kallade ghettolagarna, som innebär att man får högre straff om man begår brott i invandrartäta områden. För att få stöd till liberaler och samtidigt punktera nationalisterna krävdes bara att liberalerna inte skulle vara liberala, utan tvärtom driva igenom Danske Folkepartis politik åt dem. 

Jag avskyr SD, och det är just på grund av deras politik, inte på grund av deras historia eller Jimmie Åkesson. Det är sakpolitiken som motiverar det SD-motståndet som ändå finns kvar i L. Men det vill man förstås inte erkänna för medlemmarna av rädsla för att skrämma bort de där som anser att danska Venstre är en förebild. 

Men då undrar jag det här: om målet är att vara med i ett riktigt stort parti som är ekonomiskt liberalt och samtidigt klämmer till det för invandrare, varför inte bara bli moderat? Om inget annat så får du åtminstone då ett stort parti. Min slutsats är att vi borde sluta lajva höger. Året 2018/2019 röstade L mer som S än M och mindre som M och KD än vad C gjorde. Men det blir nog väljarna (och Nyamko!) förvånade att höra.

Varför spelar SD-frågan så oerhört stor roll? Allt kan ju inte hänga på huruvida vi borde diskutera med ett parti som ändå står långt bort från oss. Sanningen är att det faktiskt finns en skillnad mellan progressiva och konservativa partier, hur mycket våra ekonomiskt sinnade liberaler än vill förneka det. Det spelar roll att L har hamnat på fel sida i migrationsutredningen. Alla medborgarrättsliga framgångar som genom historien har uppnåtts har uppnåtts av att progressiva har lyft perifera frågor och tyvärr kan jag inte se att L riktigt kan fylla den rollen idag. Vår partiledares hela claim to fame är att hon “sade som det var innan det var coolt”. Men hela konceptet med att man för tio år sedan inte kunde säga som det var är bara en konservativ offerkofta. Januariavtalet handlar om mer än bara SD. Kulturkrig finns på riktigt, även i Sverige.

En gammal folkpartistisk strategi är att provocera kulturvänster och därigenom få uppmärksamhet. Men vi borde ju inte bekämpa kulturvänstern. Vi borde ju vinna deras röster. Så länge Centern är större än vad vi är på Södermalm har vi misslyckats. 

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Utveckling kräver jämlikhet, inte swish

Förra sommaren befann jag mig på Götgatan när jag märkte att de förbigående tog långa omvägar och svängde undan för att undvika just mig. Luktade jag illa? Var jag för alla den där gamla gymnasiekompisen ingen har lust att stöta in i? Hade jag skrivit något tölpigt på twitter? Nej, min bortstötande kraft bestod i själva verket i att jag var värvare åt Rädda Barnen. Ett mycket förödmjukande jobb. Fattigdomsbekämpning är nämligen en mycket svår vara att sälja, speciellt när man utgår ifrån hjälporganisationernas försäljningsmodell.

Du swishar. Vi borrar. Roumina lever. Så lyder hjälporganisationen Wateraids slogan i en reklamaffisch. Poängen är att visa att det för gemene man bara är ett klick bort för att släcka ett fattigt barns törst. Mitt förbestämda manus som värvare gick ut på att övertyga människor att 7,5 kronor om dagen (vilket blir 225 kr i månaden), priset av en banan, inte alls är mycket att avvara för att låta ett barn gå i skolan. Ständigt ställer hjälporganisationer oss inför ett val där de explicit eller implicit får oss att välja mellan att antingen dra vårt strå i stacken i kampen mot fattigdom eller att utöva våra egna själviska nöjen såsom att dricka öl eller för den delen att äta banan. Denna tankemodell är vanlig och drivs bland annat av moralfilosofen Peter Singer i artikeln Nöd, överflöd och moral  från 1996 där han argumenterar att “man bör hjälpa dem som lider, så länge det inte innebär ett jämförbart lidande för en själv” vilket i hans mening innebär att vi bör donera de pengar som blir över efter mat och hyra till fattiga länder.

När jag precis fyllt 18 och värvare på stan äntligen fick göra anspråk på mitt studiebidrag köpte jag Singers princip rakt igenom. Varje gång det kom fram en värvare och la fram motsättningen mellan mitt eget nöje eller att hjälpa fattiga, och gav mig möjlighet till det senare nämnda, hade jag ingenting invända. Jag var privilegierad, de var fattiga och organisationen gjorde det möjligt för omfördelning. Men hjälporganisationernas informationsspridning och försäljningsmetoder inger en falsk motsättning i fråga om global ojämlikhet. Världens problem består inte i att inte tillräckligt många människor inser sitt ansvar i rättvisefrågor och är månadsgivare eller skriver på namnlistor. De hinder som i själva verket står i vägen för fattiga länders utveckling är i de allra flesta fallen politiska och institutionella.

I boken Den nya jämlikheten klargör debattören Fredrik Segerfeldt att nyckeln till utveckling är politiska rättigheter. När äganderätten säkerställs vågar invånare starta företag och andra projekt, i frånvaro av statens konfiskering. När demokratin stärks minskar  klientelismen och staten måste behandla medborgarna likvärdigt. När politiska val hålls får befolkningen möjligheten att rösta ut de tyranner som roffar åt sig pengar från statskassan och förtrycker dem. Värvare hos hjälporganisationer nämner inte detta utan fortsätter låta människor känna sig som superhjältar när de bidrar. Det främsta problemet är inte att de fattiga skulle vara beroende av oss för att få tillgång till vatten och utbildning. Det är att länderna som invånarna bor i är systematiserade på ett sätt som hindrar dem från att kunna skaffa det på egen hand.

Det är trots allt inte ondska att slänga iväg en swish för att släcka törsten på ett utfattigt barn (trots att många liberalers förebild Ayn Rand skulle tycka annorlunda) utan är i de allra flestas mening en god handling. Men ur ett folkbildningsperspektiv är det allvarligt missvisande att sälja in idén att allt utvecklingsländerna behöver för att nå progression är våra välgörenhetspengar. Det vi betalar för är i själva verket ett litet mothugg i ett destruktivt diktatoriskt system – inte förändring. Problemet är inte, och har aldrig varit, att vi spenderar pengar på nöjen istället för att donera våra inkomster till hjälporganisationer, såsom Peter Singer och diverse vänsterdebattörer får det att verka. Global jämlikhet är inte en kollektiv mass-swish bort.

Efter en lång slitsam vecka som värvare sade jag upp mig. Bara en person bestämde sig för att avstå 225 kronors bananer för att istället finansiera en ung flickas utbildning. Trots att jag skämdes för att sälja in den falska motsättningen mellan hennes eget nöje kontra fattigdomsbekämpning är jag fortfarande glad att den unga flickan får gå i skolan. Där hoppas jag att hon får lära sig om demokrati, mänskliga rättigheter och att framtiden – under ledning av rätt makthavare – är ljus.

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

En litterär kanon – ja tack!

Redan 2006 föreslog den dåvarande liberala riksdagsledamoten Cecilia Wikström att Sverige borde införa en så kallad litterär kanon i de svenska skolorna av litteratur vald av Skolverket eller Svenska Akademien. Detta blev starten på det som har kommit att kallas ”kanondebatten” som med jämna mellanrum sedan dess har kommit upp på den politiska agendan. En kulturkanon beskrivs enklast som en förutbestämd lista med ett urval av böcker, pjäser, musikstycken samt filmer alla Sveriges skolelever ska fått möjlighet att ta del av innan de lämnar skolan.  

Jag förespråkar vanligtvis stor frihet för individen, minimal statlig styrning och att vi bör undvika politisk klåfingrighet i beslut och saker som medborgarna själva kan styra. I det här fallet tror jag dock att det skulle gagna både samhället och många elever om vi skapar gemensamma kulturella referenser i det svenska samhället både i sin nuvarande form, men inte minst på den historia som den bär på som speglas exempelvis genom litteraturen.  

Jag tror att när man får möta och erfara olika typer av litteratur ges man möjlighet att både stärka förmågan till att tillgodose sig det skrivna ordet, men också öka läslusten och inte minst finna sin egen litterära identitet. Denna litterära lista på vilka verk du som elev i den svenska skolan bör få ta del av skulle göra det lättare att orientera sig i det svenska kulturarvet. Framförallt tror jag att den litterära kanonen skulle kunna att komma att gynna inte minst nyanlända och personer som kommer från kulturellt ovana familjer. Med stöd av denna lista skulle de ha en lättare väg till att hitta litterära verk som anses som läsvärda och bildande. 

All forskning inom detta område talar sitt tydliga språk. Ökad läsning har visat sig ge positiva effekter både gällande en förbättrad koncentrationsförmåga, bättre språk- och historiekunskaper och självkontroll. En litterär kanon skulle sannolikt leda till att fler än tidigare skulle öka sin läsning och därmed ta del av ovannämnda positiva effekter. 

Jag tror på ett samhälle där vi synliggör och uppmuntrar till olikhet, men jag tror samtidigt att även ett samhälle mår bra av att dess medborgare får möjlighet till att skapa gemensamma referensramar för ökad förståelse och stärka goda samtal mellan varandra. Jag vill hävda att det borde kunna bidra till att minska segregationen mellan de barn som växer upp i familjer där man har en tradition av litterär vana som förs vidare mellan generationer och de barn som inte erbjuds detta. Får du möjlighet att skapa dig ett stort kulturellt kapital minskar risken för att du hamnar i situationer där det refereras till verk som man förväntas ha en förförståelse om. Detta tror jag skulle kunna (iallafall till viss del) kunna uppnås med att det svenska skolväsendet får ansvar för denna kulturella ”fostran” med stöd av en litterär kanon.  

En kanon skulle även underlätta skolans kompensatoriska uppdrag, vilket innebär att skolan har som uppgift att kompensera och stärka de barn som inte själva, genom egen förmåga och/eller bakgrund, får möjlighet att ta del av rätten till i detta fall kulturellt kapital genom en gemensamt överenskommen kulturlista.

Den eviga frågan är dock vilka verk som anses vara av sådan vikt att det bör komma alla till del. Diskussionen berör bland annat könsfördelning, huruvida det enbart ska vara nationella verk och hur många verk som ska få ta plats på listan. Jag anser dock att fördelarna med en litterär kanon väger upp de eventuella nackdelar av till exempelvis ökad statlig styrning och att den kanske inte blir vare sig perfekt eller komplett från början. Jag tror att man ska undvika att fokusera på att till exempel utformningen inte kommer göra alla nöjda, när en (om än inte helt perfekt) kanon fortfarande skulle gynna många som idag inte får möjlighet till kulturell stimulans. Målet med denna kanon anser jag är att synliggöra och spegla det svenska samhällets utveckling. Jag har även tillit till att denna kanon skulle kunna tas fram av en grupp sakexperter inom litteraturkunskap, kulturhistoria och läsundervisning. Andra aktörer som även skulle kunna vara aktuella i arbetet är givetvis Skolverket samt representanter från lärarkåren. 

Jag tror inte heller att man ska underskatta att en litterär kanon skulle resultera i en mer likvärdig, rättvis och demokratisk skola. Idag är vad du som elev får läsa i skolundervisningen helt upp till lärarna själva vilket gör att en kulturellt intresserad lärare troligtvis ger sina elever ett större kulturellt kapital, medan en kulturellt ointresserad lärare inte visar sina elever dessa verk. Skulle lärarna vara styrda av att välja verk från kanonen skulle utbildningen bli mer likvärdig och alla skulle få ta del av det kulturella kapitalet en kanon kan leda till.  

Ett inrättande av en litterär kanon är något vi behöver i en tid av segregering och orättvisa. Den skulle göra att alla människor, oavsett bakgrund, får en rättvis chans att bygga upp ett kulturellt kapital. Det är dags att en litterär kanon inrättas för individernas frihets skull! 

 Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

 

Allt är inte partipolitik

2 augusti i år mördades en tolvårig flicka i Botkyrka. Det har vi alla läst om. Dessutom har vi läst kristdemokraters försök att politisera händelsen och dra deras återkommande analys; “den socialdemokratiska regeringen är handlingsförlamad”. Som folk på Twitter redan har påpekat många gånger är det här beteendet opassande. Jag tänker därför inte utnyttja den här tragedin för att få skriva att “det här bevisar att jag har haft rätt hela tiden”. Istället tänker jag utnyttja tillfället för reflektion och självkritik.

Jag får erkänna att jag själv delvis gick med i LUF på grund av det vi kallar luf-twitter. Där såg jag folk med samma ocyniska, men självmedvetna syn på politik som jag själv hade. SSU skrev en debattartikel emot legalisering av cannabis och LUF svarade med tweeten “sluta va en stolle. chilla istället och rök en jolle.” Det här var tilltalande för mig när jag såg det. Det var mindre tilltalande för familjemedlemmar och släktingar. De och absolut alla sossar på Twitter får då rätt bra anledningar att tänka att vi vill legalisera marijuana för att vi själva vill röka på.

Hur är då detta kopplat till mordet på trettonåringen? SVT rapporterade kort efter skjutningen att gänget som låg bakom den hade motiv genom narkotikahandel. Det borde tjäna som en viktig påminnelse för hur politiken ytterst handlar om att ansvara för människors liv. Jag tänker inte argumentera om narkotikapolitik av respekt för offret. Däremot jag vill påminna om de höga insatser vi spelar med i lagstiftandet. När familj och släkt pekar på mord som konsekvens av narkotikahandeln är det rätt svagt att svara med individens frihet att röka på. Visst kan man se till den, men friheten att röka på är i sammanhanget rätt irrelevant.

Det är dessa tankar som vägleder mig när vänner har undrat om min personliga syn på det när de har rökt på (låter påhittat men har faktiskt hänt). Jag råkar älska Beatleslåten Strawberry Fields Forever. Jag tror också att mina vänner klarar lite marijuana utan att hamna på en så kallad slippery slope till ett liv dominerat av missbruk. Men jag tror inte att de under nuvarande lagar kan skaffa droger utan att någon annan på något sätt råka illa ut. Visst är det enkelt att som liberal säga “laissez faire”. Men att bara vara passiv kan påverka andra människor än oss själva. Vi kan vilja handla närproducerat för att det är gulligt, men berövar vi fattiga människor i utlandet sin inkomst. Pacifism ser snällt ut, men det drabbar många av världens olycksbarn.

I tragedier som denna är många ungdomspolitiker snabba att leka toppolitiker på twitter. Det vi behöver är inte fler självutnämnda ledare, utan fler som reflekterar över sina vardagliga liv. Vår huvudsakliga uppgift är inte att skapa politiskt drama, utan att vara goda medborgare. Då kan vi inte nöja oss med det som ser snällast ut, som att leka hippie på twitter. Att stötta vänner som röker på kan se förstående ut, men som politiskt tänkande varelser måste vi tänka ett steg längre och ta hänsyn även till de lagar vi vill avskaffa. Politik handlar om att förbättra samhället, och om vi verkligen vill det så måste vi ägna våra privatliv åt det. Vi måste därför vara den jobbiga jäveln som säger åt folk att ta bort tiktok, den som påminner om djurskydd, klimatet, smittspridning, vardagsrasism och genustänk. Vi har alla en lång väg att gå, men för att vara goda politiker måste vi vara goda medborgare.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Cyklismen är här för att stanna

Vi känner nog alla till dem – racercyklarna. Medelålders män i lycrabyxor som swishar förbi i ilfart på snordyra kolfiberracercyklar som lämnar efter sig vettskrämda fotgängare. Just detta är ofta nidbilden av Stockholms cykelpendlare som hörs i debatten. Och visst är många pendlare sådana, men under coronapandemin har bilden förändrats alltmer. På morgnarna har jag nu sett allt fler som tagit upp sin gamla rostiga tvåhjuling från källarförrådet för att trampa iväg till jobbet. Av de som förut åkte kollektivt, har många nu valt att cykla, eller ta bilen istället. Och mellan dessa två trafikslag finns en inbyggd konflikt. Åtminstone i staden. Den som läst mina tidigare texter känner säkert till mina tankar kring landsbygd och stad. Här kommer ännu en aspekt av det hela. 

Som ni säkert förstått är anledningen till varför vi inte har stora villaområden mitt i city just den att markytan där är så eftertraktad att vi effektiviserar genom att bygga högt och tätt, så att fler hushåll får plats per markyta. Detta är en stadsbild som många hippiecenterpartister motsätter sig, och därför vill de ha statligt subventionerade åkrar vid Odenplan (nästan). Men vi liberaler förstår denna markvärdesprincip och att den bygger på den urbanisering som skett sedan industriella revolutionen. I ett industrialiserat samhälle värderas närheten till konsumtion, bostad och jobb högt; och därför växer städerna medan landsbygden avbefolkas. En fullkomligt naturlig effekt. 

Något som många dock glömmer är att markvärdet givetvis även är högt på den stadsyta vi upplåter åt trafik. Borde inte den ytan då också effektiviseras? Det trafikslag med bäst kapacitet, alltså flest resenärer per yta och per tidsenhet, borde ju rimligen få mest utrymme. Trafikslagen borde konkurrera på lika villkor om den resurs vi har minst av i stan: markytan. Och vilka får mest utrymme? Jo, bilarna. Den lilla andel av befolkningen som puttrar i timmar i bilköer på morgnarna och klagar över hög trängselskatt. De som i genomsnitt är 1,5 person per bil, och varje bil tar upp trafikyta motsvarande åtminstone 12 cyklar, ännu mer om de kör med avstånd. Dessutom visar studier att ca 1000 människor enbart i Stockholm dör i förtid varje år på grund av dålig luft, orsakad av avgaser och partiklar från bilar. Det är fler än som dör i trafikolyckor. En annan studie visar att 70% av Region Stockholms befolkning har mindre än 30 minuter till jobbet med cykel. På detta, tänk hur många bilar som står parkerade 95% av tiden längs med nästan alla Stockholms större gator och tar upp 20% av hela gatans bredd.

Ofta i trafikdebatten hörs den klassiska parollen “bygg bort bilköerna”, vilken även – tyvärr – många i moderpartiet verkar använda sig av. Och visst är det lätt att låta sig luras av den bild som ständigt presenteras kring bilen: den uppfinning som gav frihet åt gemene man att resa vart den ville, och dessutom väldigt snabbt. Bilen passade i ett nyligen industrialiserat Sverige och gav många möjligheter åt vanligt folk på den tiden då markyta inte var en bristande resurs på det sätt den är idag. Om vi skulle bygga bort bilköerna skulle vi i så fall behöva bredda Sveavägen och liknande vägar med minst två filer, riva många bostadshus; göra det svårare att bygga nya stora hus eftersom vägen måste ta så mycket yta; ta bort massor av rödlysen, vilka är minst lika skyldiga till att skapa köer som filantalet, och därmed göra det ännu svårare för fotgängare att ta sig runt i stan.

Är det detta vi vill, när vi istället kan ta bort de oändliga rader av parkerade plåtburkar som står på stan och göra om till effektiva cykelbanor tillräckligt breda för säkra omkörningar? Bygga bredare trottoarer och gågator? Vi har möjligheten att skapa en fantastisk stadsmiljö byggd för levande människor, inte avgasskadade människor och karosser. I den staden skulle vi få så mycket mer yta över till förmån för framtidens bostäder, samtidigt som människorna får plats att leva. Många skulle korta ner sin restid till jobbet och samtidigt få motion istället för att sitta i bilköer flera timmar om dagen. Det skulle rimligen då öka vår produktivitet eftersom folk behöver ägna mindre tid åt att ta sig till jobbet.  

Vi måste våga utmana vår bild av en stad byggd för bilism, och beakta värdena av framkomlighet för effektiva transportslag. Vi måste även utmana den normbild vi har av den omiljövänliga staden med sina gråa hus och den gröna lantidyllen som verkar miljövänlig. Bakom lantidyllen gömmer sig ett bilberoende och en ko som pruttar klimatfarlig metan, så det är i själva verket tvärtom. I staden finns möjligheterna att bygga en effektiv miljövänlig stad för alla. Och ja, det kan innebära att du blir omkörd av mellanchefer i tajta träningsbyxor, men jаg ser mycket hellre det än den bilist-stad vi har idag. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

När motståndaren blir fiende

Tusen miljarder kronor är inte lite pengar. Om jag skulle fråga dig vad du skulle göra om du fick en sådan summa skulle du nog bara skratta bort det utan att tänka mycket mer på hur mycket pengar det faktiskt är. Faktum är att vi i Sverige har en tävling där vinnarpriset är just den summan. Och vet ni vad det bästa är? Vem som helst över 18 år kan delta! Utöver prissumman på en biljon riksdaler ingår också makten över att stifta landets lagar och bestämma vilken relation Sverige ska ha till omvärlden. Om du undrar varför denna tävling låter så bekant så är det för att du själv med högsta sannolikhet deltagit. Jag talar förstås om riksdagsvalet. Tävlingen som avgör spelreglerna för det politiska livet fyra år framåt. Den här tävlingen är inte oproblematisk, inte bara på grund av falska vallöften eller dylikt utan på grund av den relation den tvingar oss att ha till våra meningsmotståndare. 

“Det finns bara två val – seger eller död”, skrev Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gamla chefsideolog i samband med riksdagsvalet 2018. Samtidigt gick samtliga partier vänster om M och KD till val på att beskriva SD som högerextremister som utgör ett hot mot demokratin och att en röst på dem är en röst mot invandrares och kvinnors rättigheter. Även om de kanske beskriver SD på det sättet med rätta – exempelvis med tanke på Karlssons retorik – kan man fråga sig om det är okej att som politiker måla upp en sådan konfliktbild i en demokrati. 

Likt en familj som inväntar den förmögna släktingens bortgång, blir vi fiender, redo att tillta de mest otuktade medlen för att säkra vårt arv. Prispotten som vinnaren erhåller ger en till dimension av politisk debatt. På riksnivå innebär det att den partikonstellation som lyckas få med sig 51% av de medborgarnas stöd får ett pris som inte går att mäta sig med något annat. Tröstpriset för resterande 49% är att de får sitta på majoritetens arbetsplats, parlamentet, och klaga. Den här demokratimodellen fungerar bra tills åsikterna om ett gott samhälle splittras till varsina motpoler. 

Tänk dig: den politiska motståndaren beskriver en vision som du tycker är illegitim, destruktiv och ogenomtänkt. Vinner denne kommer du dessutom via skatteinbetalning tvingas finansiera det enligt dig dystopiska samhällsprojektet. Motståndaren är inte längre en motståndare. Snarare en fiende. 

När åsiktspluralismen ökar, vilket den gör i allra högsta grad, är det inte längre tänkbart att dela på samma maktinstrument. I grova drag: Om den utopi som 51% tolererar ses som dystopi av 49% själva är det kanske dags att minska verktyget statens gudamakt. Iallafall om vi vill kunna leva på samma territorium. Åsiktspluralism är något bra men att fortsätta dela på samma absoluta lagstiftning tvingar oss, om inte till krig, tillbaka människor till jantelagens disciplin; att undvika att sticka ut för att slippa bli bestraffad. 

Hur staten ska minskas i makt är en helt annan fråga. Det kan vara via lägre skatter, färre befogenheter eller något helt annat annat. Jag är väl medveten om att det också är en politiserad fråga – men jag tycker att det finns lärdomar oavsett ideologi att inte ha statsmakt som ändamål i sitt samhällsengagemang. För det är då meningsmotståndare istället blir fiender. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

De tomma ordens eko

Den 11 Juli är det 25 år sedan folkmordet i den bosniska staden Srebrenica ägde rum. 8 000 bosniska muslimer mördades av serbiska styrkor i det område FN märkt som säkert. Att detta tilläts hända ses av de flesta som ett svek och ett misslyckande. ”Never again” är ett uttryck som ofta används för att visa solidaritet med offren vid folkmord som dessa, krigsbrott såväl som andra brott mot mänskligheten. Uttrycket användes för första gången i det sena 1940-talets Israel när man talade om förintelsen, och det fick popularitet tack vare rabbinen Meir Kahane. Det var tydligt att man aldrig fick låta något liknande ske igen. Frågan är dock om inte uttrycket tappat sin innebörd efter att folkmorden i  Rwanda och Srebrenica, samt mer nyligen Assadregimens slakt i al-Bayda och Ghouta, ägt rum framför ögonen på västvärlden. 

Under 1992 röstade Bosnien för självständighet från Jugoslavien. Detta ledde i sin tur till förföljelse och etnisk rensning utfört av serbiska styrkor. Många var därför tvungna att fly sina hem och fann tillfälligt skydd i staden Srebrenica. Srebrenica blev som stad i östra Bosnien, med sin närhet till serbiska gränsen, en strategiskt viktig stad. Detta utifrån den serbiska strategin om ett etniskt rent serbiskt territorium. Stadens population växte från 9 000 invånare 1992 till 42 000 invånare i mars 1993 då bosnier vällde in från närliggande byar ödelagda av serbiska styrkor. Enligt FN så var dessa människor nu i en så kallad safe zone och den franska generalen Philippe Morillon lovade att han aldrig skulle överge dem. Problemet var att dessa områden var svåra att försvara och att det krävdes betydligt fler trupper stationerade i zonen för att de skulle var säkra på riktigt, vilket påpekades av den brittiska försvarssekreteraren Malcolm Rifkind 3 juni 1995. 

Det hela slutade i att serbiska trupper intog staden och dödade 8 000 bosniska muslimer på elva dagar mellan 11 och 22 juli 1995. Våldtäkter, tortyr och massavrättningar är bara några av de saker bosnierna utsattes för. Allt detta trots att de lovats skydd av FN. För att “never again” ska ha någon faktisk betydelse bortom ett symbolvärde så krävs det handling för att förhindra och stoppa massmord som dessa. Det kan handla om att sätta in direkta militära styrkor för att försvara civila och pressa ena sidan till förhandlingar, upprätta “no fly zones” eller förstöra flygbaser. Detta är i många fall ett måste för att minimera antalet döda i en väpnad konflikt. Det handlar helt enkelt om att gå från ord till handling i förebyggande syfte, för att förhindra massmord, tortyr och död. 

Det ska nämnas att Ratko Mladic, den serbiske generalen ansvarig för Srebrenica, ställdes inför rätta. Det gjorde även Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten som 1999 utförde etnisk rensning på kosovanerna, den muslimska majoritetsbefolkningen i Kosovo. Det ska även nämnas att västvärlden tog militär aktion när Daesh utförde folkmord på yazidier i Irak. Faktumet är dock att västvärlden mer eller mindre har blundat när Assad gasat civila med sarin, tittat åt andra hållet när Kina satt 3 miljoner uigurer i koncentrationsläger och ignorerat när ryska luftvapnet bombat flyktingläger i Idlib.

Frågan är dock om vi klarar av att vända trenden? Kommer “never again” någon gång vara mer än tomma ord? Det som i nuläget kan sägas är att vi behöver ha en stark respons vid brott mot mänskligheten och att vi måste vara beredda att agera när det faktiskt behövs, istället för att blunda och svika våra medmänniskor. Endast på det sättet kan vi få de tomma ordens eko att upphöra. 

Leonard Bektas

Vice ordförande LUF Västmanland

 

Vi måste bekämpa extremismen bättre

I en tid då extremism i allmänhet, men högerextremism i synnerhet, växer och blir allt mer etablerad i samhället krävs det att de demokratiska krafterna gemensamt står upp för våra grundläggande demokratiska värderingar.

Idag är demokratin i världen hotad från flera håll och ett av de största hoten är den extremism som allt mera etablerar sig på flera platser i världen. Extremism är en ytterlighetsrörelse som vanligen söker totala lösningar på problem, lösningar som därför ofta blir väldigt ensidiga. Vanligen har de extremistiska rörelserna enbart ett eller ett fåtal problem i åtanke som de verkar för att lösa. Det är idag inte heller helt ovanligt att unga människor, vanligen killar, engagerar sig i extremistiska rörelser och som sedan har svårt att ta sig ur dessa. Det råder generellt en stor okunskap om vad radikaliseringen av unga i samhället leder till. Därför anser jag att det här är ett av de viktigaste samhällsproblemen vi snabbt behöver hitta en lösning på för att värna det demokratiska samhället.

Vi behöver hitta lösningar för att både minska risken för att unga människor engagerar sig i dessa våldsbejakande rörelser och samtidigt öka möjligheterna för att de ska lyckas att lämna den rörelse de en gång gett sig in i. Jag vill påstå att ungdomar som radikaliseras inte bara skapar en ofrihet för sig själva utan även inte sällan till samhället, sina närstående, sina lärare och kamrater.

Jag tror att en väg för att minska rekryteringen till dessa våldsbejakande extremistiska rörelser är att vuxensamhället kring den aktuella ungdomen hittar ett samarbete med varandra. Här anser jag att det är aktuellt att inkludera både samhällsfunktioner såsom skolväsende, polis, socialtjänst, men även när det är möjligt, vårdnadshavare och andra viktiga vuxna i ungdomens närhet. En insats som jag tror är både kostnads- och resultateffektiv är att lägga tid, kraft och pengar på utbildning för skolpersonal hur radikalisering hos ungdomar kan bemötas och förebyggas för att minska rekryteringen till dessa rörelser. 

Skolan är en viktig aktör i att bekämpa radikaliseringen av ungdomar då det är en naturlig samlingsplats för unga. Många lärare och övrig skolpersonal gör redan idag ett gott arbete för att vägleda och fostra ungdomar till att bli demokratiska medborgare. Däremot visar en undersökning av Teskedsorden att många lärare känner en påtaglig rädsla för att förvärra eller själva råka illa ut ifall de ingriper. Därför skulle en, från samhället, erbjuden kompetensutveckling för de lärare som möter dessa ungdomar troligtvis öka skolpersonalens känsla av trygghet och välmående.

Utan utbildning i hur man kan upptäcka och bemöta radikaliserat beteende kan man inte förväntas kunna agera effektivt och ändamålsenligt till gagn för eleven och samhället. För lärarnas skull måste de därför få utbildning i vilka tecken man kan se hos en ung individ som radikaliseras samt få stöd i hur man bör hantera detta. Varje ungdom vi kan förhindra att söka sig till antidemokratiska och våldsbejakande rörelse är en vinst för både individ och samhälle.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Ta mitt blod och ge mig pengar

Den stereotypa luf:arens favoritdag måste vara 18-årsdagen. Det är då man får röka, dricka, köpa aktier och framförallt: ha ännu en anledning att klaga på att man inte får handla på Systemet. I egenskap av mindre drogliberal, och inte så mycket av en festare inföll den dagen för mig i våras, och jag funderade länge på vilka privilegier jag nu hade; alla hade ju hajpat upp mig inför allt jag nu fick göra. Jag bestämde mig för att utnyttja det jag kände att jag faktiskt ville göra: ge blod. 

Jag begav mig till Blodcentralen och registrerade mig, de tog prover, och jag fick svara på ett antal frågor. Jag kom tillbaka några veckor senare när de kollat proverna; att allt stod bra till, och jag fick sitta ner och fika en stund innan. De hade allt möjligt man kunde välja, bland kakor, mackor och juicer. Sedan var det dags. Jag fick lägga mig på en brits och ge blod och därefter välja en gratis gåva i entrén på väg ut. Då vaknade liberalen i mig. Gåvor? Gratis? Det heter väl ändå kostnadsfritt?

Det visade sig att jag med nästan en halvliter blod i valuta kunde köpa från ett förutbestämt utbud. En trisslott, en t-shirt, ljushållare, kaffemuggar och lite annat. Jag började fundera på vad dessa kunde ha kostat. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att åtminstone någon hundralapp måste ha spenderats per genomsnittlig givare enbart på gåvorna. Och trots detta kunde jag inte välja att få ut dessa pengar, utan var tvungen att välja något de bestämt att jag “ville ha”. 

Missförstå mig rätt här, det finns säkert människor som tycker om dessa saker, plus att loggan på en del av sakerna har en pr-effekt. Men som liberal anser jag att man själv ska få välja vad man vill göra med pengarna, istället för att de ska köpa åt en. Jag hade mycket hellre fått lite pengar i utbyte mot att jag ger mitt blod, än en förutbestämd pryl.

Vid den här punkten i debatten skulle säkert någon invända med att detta leder till att fattiga försörjer sig på att sälja delar av sin kropp, och att det skulle vara oetiskt. Men faktiskt, vem försörjer sig på någon hundring var tredje månad? Det är inte rimligt. Dessutom är det i princip hela tiden mer eller mindre brist på blod, så det vore ju ett ypperligt tillfälle att lösa blodbristen, eftersom fler skulle lockas att ge.  Någon annan skulle invända att många arbetsplatser låter sina anställda ge blod på betald arbetstid, men det gäller ju rimligen enbart fast anställda personer. Det ger några hundringar via arbetsgivaren till de som redan har ett bra, fast jobb, medan låt säga en fattig student som jobbar som timanställt cykelbud får noll kronor och en pryl. Är det så olika vi värderar en påse blod? 

Efter lite efterforskningar fick jag reda på att man faktiskt fick betalt för att ge blod för bara några decennier sedan, men att man på senare tid slutat med det.  Jag tycker att det är dags att låta blodgivaren få mer frihet att välja och samtidigt mer motivation att gå och ge. Vi skulle på sikt kunna lösa blodbristen och rädda fler liv. Låt mig få pengar i utbyte mot att jag ger av mitt blodöverskott. Dessutom kan alla nyblivna 18-åringar tjäna på det eftersom det krävs en öl mindre för att bli lika full, i och med att man har lite mindre blod i kroppen. Så, ut och utnyttja dina möjligheter när du fyllt 18, men glöm inte att du också kan ge blod. Gå dit, ge, och hälsa dem att du nästa gång vill ha pengar. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Äldre inlägg

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑