Kategori: Artiklar (sida 1 av 18)

Politiska texter, krönikor, debattartiklar och liknande.

Avskaffa nationalstaten, inte Sverige!

Frågor om svenskhet och nationalism är bland de svåraste och mest infekterade. Det blir inte lättare av att de blandas ihop och att folk använder begrepp olika. Här är vår guide till kongressen! För att förstå det kan vi skilja på frågan om vad som finns och inte finns, samt vilken roll det borde spela politiskt. 

Det står klart att nationella identiteter som svenskhet idag finns. När Carl Bildt säger att han är hallänning, svensk och europé så ljuger han inte. Ibland kan det kännas konstlat att prata om svenskhet – vad är egentligen det? Ändå märker man när man är utomlands att seder och bruk är annorlunda. Gemenskapen svenskhet och därmed svensk kultur finns, även om den är inte enhetlig, statisk eller per definition bättre än något annat.

Staten har förstås spelat stor roll i att skapa den här identiteten. Gemensamma institutioner och lagar har bidragit till att “centralisera” svenskheten. Det är dock något som finns idag och som på många sätt lever sitt eget liv, och är inget som kommer försvinna trots SD:s oro för det.

Nationalitet behöver inte vara exklusivt. När man är på semester och träffar norrmän så märker man att nationella identiteter kan förenas. Iranier och irakier som kommer till Sverige både påverkar och påverkas av svensk kultur. Kulturkrockar existerar förstås, men det är inget som utesluter att personer som rotat sig i båda länderna kommer att ha tagit intryck från båda. 

Att nationella identiteter finns behöver inte vara vara något problem, det är bara ett faktum. Problemet uppstår när man försöker basera politiska rättigheter på nationstilhörigheten. Detta är direkt illiberalt och har sina anor i rättigheter baserade på blodsband. Liberalismen utgår från den enskilda människan, inte nationen, familjen eller något annat kollektiv. Det går tillbaka till upplysningstanken om att varje människa har vissa grundläggande rättigheter som aldrig får inskränkas, som rätten till liv, frihet och att yttra sig.

Argumenten för dessa rättigheter är universella till sin natur, de handlar om alla människor. Utgångspunkterna brukar vara att individen har ett egenvärde, att hen har ett förnuft och själv kan avgöra sina egna mål i livet, och att ingen annan – staten eller någon individ – har rätt att tvinga dig till något annat. Det här är inte rättigheter som man förtjänar för att man firar midsommar eller har fötts i ett visst geografiskt område, utan för att man är människa.

Alla människor borde ha rätt att leva i frihet. Tyvärr är världen väldigt långt ifrån det tillståndet idag. Många föds i stater som inte förmår garantera deras grundläggande rättigheter, eller där staten själv inskränker dem. Människor som försöker fly från dessa förhållanden drunknar på Medelhavet, eller fastnar i åratal i flyktingläger utan möjlighet att bygga någon varaktig framtid för sig själva och sina barn. Detta är djupt orättvist. Därför kan ett liberalt engagemang inte stanna vid nationsgränserna!

Att politiska rättigheter varit knutna till nationen är inte konstigt ur ett historiskt perspektiv. Nationalstaten innebar betydligt mer jämlika rättigheter jämfört med de samhällen som fanns tidigare, där familjen eller klanen spelade en avgörande roll. Det är inte konstigt att många tar nationalstaten för given, då institutioner är något man vänjer sig vid och det okända ses som riskabelt.

Politiska rättigheter knutna till nationen har dock inget egenvärde, eftersom de egentligen borde tillkomma alla människor. Staten Sverige fyller bara en funktion så länge den försvarar människors frihet. Därför borde vi inte vara rädda för alternativ till nationalstaten som gör jobbet bättre.

När EU utvecklas till en federation så är det inte ett problem att den svenska staten minskar i betydelse, om det leder till ökad frihet för invånarna. Svenskhet kommer inte heller försvinna dagen fördraget skrivs under. Trots det är detta politiska nationalisters mardröm, eftersom staten och nationen måste höra ihop i deras värld. Där går skiljelinjen mot liberaler som vill bygga en värld för individen.

Oavsett var du föds, vilket språk du talar och vilka högtider du firar har du rätt till ett liv i frihet. Politikens uppgift är att värna den friheten, och mot den bleknar nationalstatens intressen i betydelse. Vi hoppas därför att kongressens anda präglas av budskapet på de gamla tygkassarna, ”Riv gränserna”!

Romina Pourmokhtari, förbundsordförandekandiat LUF

Oscar Matti, medlem LUF

Mer pengar till idrott och mindre till byråkrati

Sverige har idag en blomstrande idrottsverksamhet med över 20 000 föreningar. Ansvaret för att stötta dessa ligger idag på Riksidrottsförbundet (RF). RF får idag 2 miljarder i statsbidrag per år, men inte ens hälften av dessa hamnar hos föreningarna. Resten av pengarna försvinner på annat. Därför borde kommunerna ges ansvaret att fördela pengar till föreningarna istället, och det är så vi får ett starkare idrottssverige.

För er som inte känner till Riksidrottsförbundet så har de i uppgift att vara idrottsrörelsens samlande organisation och stödja, företräda, utveckla och leda rörelsen i gemensamma frågor. De har idag 19 distriktsförbund och 72 medlemsförbund, som tillsammans samlar ca 20 000 föreningar och över 3 miljoner medlemmar. RF är idag fristående från staten, men har uppgifter som liknar en myndighets, till exempel har de ansvaret att fördela stadsbidrag till idrottsverksamhet i Sverige.

Transparensen i olika idrottsföreningar i världen kan ofta ifrågasättas, kolla exempelvis bara på internationella fotbollsförbundet, FIFA. Tyvärr är Sverige och RF inget undantag. Problemet med att ha en fristående organisation som agerar som en myndighet är att det är svårt att se vart pengar tar vägen. RF får cirka 2 miljarder kronor per år i statsbidrag. Trots det hamnar bara 896 miljoner av dessa bland de föreningar som RF företräder. Resten av pengarna är svåra att se vart de tar vägen och vad de egentligen gör för nytta. Centralt har RF över 100 anställda som bidrar till administrativa kostnader på över 250 miljoner kronor.

Riksidrottsförbundet gör väldigt mycket bra saker idag som att samordna idrottsrörelsens internationella arbete, leda det intressepolitiska arbetet och påvisa idrottens samhällsnytta och företräda idrottsrörelsen gentemot myndigheter, politiker och samhället i övrigt. Dock övertrumfar dessa uppgifter aldrig den faktiska idrottsverksamheten föreningarna vi har i landet bedriver. Det är dessa som ger barn och unga en rolig fritidsaktivitet. Det är dessa som ser till att barn och unga rör på sig (något som behövs allt mer i dagens samhälle). Och det är dessa som väldigt framgångsrikt bidrar till en ökad integration av människor från andra länder och kulturer, allt genom idrottens och lagandans kraft. Därför är det rimligt att hävda att majoriteten av statsbidraget ska hamna hos föreningarna och inte hos anställda på RF, även om de också agerar i idrottens intresse.

För att lyckas med detta borde kommunerna i Sverige få ett större ansvar att fördela statsbidragen till idrottsföreningarna. De borde få procentuellt så mycket av statsbidraget som det bedrivs idrottsverksamhet i deras kommun, och sen fördela pengarna till föreningarna. De är redan införstådda med den uppgiften då stödet till idrottsföreningar idag är ungefär lika stort från RF som från kommunerna. Detta skulle säkerställa att pengarna hamnar hos föreningarna och medlemmarna där de gör mest nytta.

Det här motionerar jag, Marcus Willershausen, Adam Simonsson och Hannes Sjöberg också om till LUF:s kongress i helgen, så bifall motion 49 för ett idrottssverige där mer pengar hamnar hos den faktiska verksamheten istället för i Rf:s byråkrati.

Erik Ekerlid

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Låt Knäckebröhult och kuken representeras på fotbolls-VM

Vi svenskar sätter stor stolthet till att vi lever i ett väldigt fritt land med en lång tradition av fri press och yttrandefrihet. Det bör vi även göra, för ser man till pressfrihet så ligger Sverige trea i världen.  Men vad skulle ni säga om någon berättade för er att det finns ett land där är förbjudet att, utan att skada någon annan eller någon annans egendom, kritisera staten? Där du kan vara kriminell genom ett brott utan offer. Gissningsvis skulle ni tycka att det lät som ett land på andra sidan Östersjön med erfarenheter utav röda fanor och Gulagläger.

Men sanningen ligger närmare än så, nämligen här hemma i det blågula landet som vi kallar Sverige. Inte nog med att man inte får kritisera staten utan att skada någon annan. Man får inte heller hylla sitt land utan att skada någon. Det är nämligen så att enligt svensk lag får får man inte ”förse svenska flaggan med märken, bokstäver eller andra tecken”. Detta innebär bland annat att det är olagligt att åka till fotbolls-VM och skriva Stockholm, Göteborg eller rent av Knäckebröhult på flaggan för att vara lokalpatriot. Dessutom  får man inte vara samhällskritisk och likt Carl Johan De Geers kända konstverk “Skända flaggan”, skriva på en målad flagga som brinner för att visa sitt missnöje med staten.

Detta är givetvis helt befängt, i ett demokratiskt land måste man kunna få göra vad man vill med det som, till syvende och sist, endast är ett tygstycke. Att alla de svenska fans som i somras var på plats i Frankrike och följde det svenska landslaget och samtidigt ville visa att deras lilla ort var på plats samtidigt bröt mot svensk lag är absurt.

Vi säger inte att man bör skända den svenska flaggan, men inte heller att du inte bör. Yttrandefriheten innebär nämligen att du ska få visa dina åsikter hur du vill. Detta även då att skriva på, bränna eller spotta på flaggan, trots att det nödvändigtvis inte är argumentation av högsta kvalitet. 

Lagen är dessutom väldigt inkonsekvent. Om man exempelvis tar konstverket som för ett par år sedan stod på Sergels torg i Stockholm där man kunde beskåda en flaggstång böjd så att flaggan var upp och ned och framförde samma budskap som “Skända flaggan” gjorde på sin tid, men den här gången fullt lagligt. Båda fick möta kritik, men endast det ena kunde ge konstnären en dom och polisen rätt att beslagta konsten. 

Trots att vi liberaler vill avskaffa nationalstaten Sverige till förmån för federationen EU ska människor givetvis vara tillåtna att skända, gud förbjude, även EU-flaggan. Det är dags för Sverige att ta ett ytterligare steg i demokratins blågula färger. Oavsett vilken anledning man har att skriva på flaggan så bör det inte vara ett lagbrott. Du får mer än gärna tycka att det är respektlöst, och du ska vara lika fri som flaggbrännare att visa din åsikt. För att värna demokratin och friheten greppar vi nu alla en röd penna och tecknar ordet ”KUKEN” på den svenska flaggan.

Max Hjelm, första vice ordförande LUF Storstockholm

Hannes Sjöberg, medlem LUF

Skribentfoto: Marcus Willershausen

Skribentfoto: Henrik Knutson

LUF borde ha en landsmötesombudsgrupp

Liberala ungdomsförbundet behövs mer än någonsin. Vår eviga uppgift är att driva, skrämma och i bästa fall locka Liberalerna i en frihetligare riktning. Nu efter partiledarvalet ska LUF verka för den politik som kommer driva upp opinionen – en långsiktig, liberal och lösningsinriktad reformagenda. Man brukar säga att det som är LUF-politik nu är L-politik om 10 år. Men det är en för långsam takt. För att påverka partiet i större utsträckning behöver LUF en ombudsgrupp som driver våra frågor på landsmötet. 

Grön Ungdom har de senaste åren valt en kongressombudsgrupp på deras årsmöte. Kongressombudsgruppen kan bestå av vilka medlemmar som helst, och väljer sedan frågor som är prioriterade inför Miljöpartiets kongress. Deras största bedrift är gymnasieamnestilagen samt en mer liberal narkotikapolitik. Detta är förslag likt dem LUF har försökt driva igenom i flera år, men inte lyckats. Jag tror att vi genom en mobilisering på ett mer strukturerat sätt inför landsmötet och genom att engagera fler av våra fantastiskt duktiga medlemmar kan vi få igenom mer liberal politik än hittills.

Med ett splittrat parti behövs ett enat ungdomsförbund. Jag är trött på att få stryk på landsmötet. Vi har argumenten på vår sida – en skademinimerande narkotikapolitik är helt vetenskapligt bevisad bättre än en restriktiv. Ändå går partiet till val på hårdare tag mot knarket. Vi har duktiga företrädare – ingen tvivlar på frihetens betydelse när man ser Lovisa  eller Joar i talarstolen om en humanare migrationspolitik. Ändå går vi till val på att förlänga den tillfälliga lagen som inte ger människor permanenta uppehållstillstånd. Det måste helt enkelt vara något fel på strategin. Genom att välja profilfrågor och tydliga delegationsledare som samlar unga liberaler i hela landet, och samtidigt engagerar fler medlemmar i kampen, kan vi få det största möjliga genomslaget för vår politik.

Det borde finnas fler vägar till den politiska toppen än att sitta i förbundsstyrelsen. Det kan låta som en klyscha från valfri kandidatur till förbundsstyrelsen (jag har säkert också skrivit så). Det stämmer dock – LUF ska inte vara en “up or out”-organisation. Vi har så många medlemmar som är slipade retoriker och några av Liberalernas kunnigaste medlemmar som aldrig får synas. Det är inte bara orättvist mot dem men rent ut sagt korkat att vi inte använder dessa styrkor. Vi måste bli ett föregångsexempel för partiet och maximera den kompetens som finns inom vårt förbund. 

Ett enat ungdomsförbund är ett ungdomsförbund som sätter den politiska agendan 365 dagar om året, även när partiet stretar emot. Med en tydlig spets mot de konservativa strömningarna i partiet kan vi vara den ideologiska vakthunden vi menar oss vara. Det lovar jag att kämpa för om jag får förtroendet att leda vårt förbund.


Romina Pourmokhtari

Förbundsordförandekandidat Liberala Ungdomsförbundet

Problem när opartiska medier blir partiska

När man pratar om samhällsvetenskap och nyhetsrapportering kan det svårt att hålla sig till fakta, sanning och objektivitet. Människor är trots allt bara människor, och kommer alltid ha värderingar och erfarenheter som påverkar hur de tolkar saker. Men för att kunna fatta optimala beslut är det viktigt med fakta, vilket ibland är svårt att hitta i till och med de mest seriösa nyhetsmedierna. Gemene man nås vanligtvis av fakta om olika händelser via ett antal olika källor; allt från Sveriges Televison, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges Radio till Facebook och Flashback. Att Facebook och Flashback kan vara bristfälliga källor tror jag alla som läser detta är ganska ense om, och likaså om att det är viktigt med ordentlig nyhetsrapportering. Jag skulle däremot vilja diskutera den problematik jag upplever i mer traditionella nyhetsmedier, såsom SVT, SvD, DN och SR. Det är för ofta reportrar låter sina egna åsikter skina igenom, och det krävs för mycket källkritik för att förstå vad det verkligen är som har hänt ibland. Min oro är att det bidrar till att allt mer polariserat samhälle. 

SvD och DN är erkänt obunden moderat respektive obunden liberal, men i nyhetsreportage borde det ändå vara viktigt att rapportera nyheter så sanningsenligt som möjligt. Att ledarsidorna och krönikorna visar liberala och moderata värderingar är en annan sak. SVT och SR finansieras med skattepengar och har som mål att vara neutrala. Det är ofta ändå tydligt hur enkelt det är att välja de citat som “passar” och presentera statistiken ändamålsenligt. Tyvärr har människor erkänt svårt med statistik, och det är enkelt att manipulera folk på detta vis, utan att för den sakens skull ljuga. 

Låt mig illustrera med ett exempel. I veckan läste jag artikeln “Mueller poängterar att han aldrig frikänt Trump” av Martin Gelin i DN, angående utfrågningen av Robert Mueller i det amerikanska representanthuset. Gelin är tydlig med att Trump skulle åtalas om han inte var sittande president, och sannolikt kommer göra det den dagen han får avgå. Det Mueller sa var: 

”I want to go back to one thing that was said this morning by Mr. Lou who said, and I quote, ”You didn’t charge the president because of the olc opinion”. That is not the correct way to say it. As we say in the report and as I said at the opening, we did not reach a determination as to whether the president committed a crime.”

Även om SVT och SR oftast inte är mer subtila behöver man inte vara något geni för att uppfatta att varken Donald Trump eller Sverigedemokraterna är deras favoriter. Trump är inte min favorit heller, men jag vill ändå ha fakta att basera mina åsikter på, annars är jag faktiskt inte bättre än Trump. 

Det är ingen enkel sak att komma till rätta med, och privata tidningar får förstås vinkla sig bäst de behagar. Men det är viktigt att folk har tillgång till fakta så de får en balanserad bild av verkligheten. Det borde åtminstone statens medier kunna leverera, och även DN och SvD om de vill anses vara seriösa nyhetskällor. Jag förstår att det är svårt att hålla sig neutral när man rapporterar om något man har starka åsikter i, men det är så viktigt. Nyhetsmedierna skulle också kunna testa att arbeta med en mer diversifierad grupp människor. 

Journalist ’11 är en vetenskaplig frågeundersökning från 2012 som gjordes av Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. Ett frågeformulär gick ut till 2500 slumpmässigt valda journalister i hela Sverige, och omkring 60 procent svarade. Värt att notera är att en svarsfrekvens på 60 procent brukar betraktas som väldigt hög för stora postenkäter. Av de som svarade på enkäten valde 98 procent att svara på frågan om partisympati. Frågan löd: Vilket parti tycker du bäst om idag?

Bland alla journalister i landet har Miljöpartiet ett stöd på omkring 42 procent – och extra stort är stödet inom public service-bolagen. Enligt undersökningen röstade 52 procent av alla journalister som jobbar på SVT på Miljöpartiet. Hos SR uppgav 54 procent av journalisterna att de tycker att Miljöpartiet är det bästa partiet. Där finns det helt klart förbättringspotential. 

Objektiv nyhetsrapportering är en utopi, men en borde iallafall kunna arbeta för att komma närmare. Det är svårt, men otroligt viktigt eftersom den fakta som presenteras påverkar opinion, valresultat och i slutändan samhället. Risken är också att samhället blir allt mer polariserat när det finns olika sorters nyhetsmedier, som olika “sorters” människor läser. Det är bra med liberala tidningar, men det är liberalt med neutrala tidningar. 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Moral är viktigare än ideologi

I sitt svar, Bra ideologi ska inte förblinda, skriver Oscar Matti om ideologins absoluta nödvändighet. Jag håller i grund och botten med om det han påstår. Vi kan ha oerhört liberala values och ändå ha beliefs som är realistiska och inte bygger på önsketänk. Dessutom förstår även jag att vissa jämförelser mellan olika värden måste göras. Detta ska göras med ideologiska diskussioner. För att testa gränserna för våra ideologier bör vi diskutera ideologiska dilemman där olika högt uppsatta värderingar går emot varandra. 

Mattis invändningar fick mig att inse att jag inte hade lyckats förmedla det jag ville ha sagt. Som rubriken på hans text påstår så är inte bra ideologi förblindande. Det problemet jag tycker mig se är däremot dålig ideologi. Problemet med att prata om avvägningar mellan olika värderingar är att det kan tolkas som att dessa avvägningar är universella. Som att frihet alltid är viktigare än trygghet, oavsett hur stort mått av frihet som sätts mot tryggheten. Denna förenkling görs ofta av de som bygger sin ideologi i en torrdocka innan den sjösätts och den leder till att frihet alltid placeras först. Detta oavsett hur stora mått av frihet som sätts emot något annat.

Ett exempel jag lyfte i min första artikel var skatt. Enkelt sagt kan man säga att skatt leder till mindre frihet, men mer trygghet och jämlikhet. Om man enbart värderar frihet så är saken enkel, då borde man ta bort all skatt. Men definitionen av liberal måste vara bredare än så. Jag skulle kalla alla som har frihetliga tendenser i detta nu för liberala, även om dessa personer skulle anses konservativa eller socialistiska i en annan tid och plats.

I Mattis text lyfts problemet med vad som är önskvärt. Visst är alla inte överens om den saken, men mitt bekymmer är de vars sagda politiska värderingar går emot den egna moralen. De som har fastnat i en simpel tolkning av liberalismen riskerar att alltid vilja sänka skatten, oavsett om konsekvenserna ser ut att bli sådana som de inte anser önskvärda. Tanken är ofta att då skatterna idag är för höga så borde man lägga all kraft på att få ner dem så långt som möjligt. Sedan är det andras jobb att moderera oss så att det finns några skatter kvar.

Jag har hellre en ideologi som bygger på min egen moral, även om den inte är den mest renläriga liberalismen. En sådan ideologi, tråkig som den må vara, bygger åtminstone inte på att man behöver sossars hjälp för att ta ner en till jorden.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng 

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Bra ideologi ska inte vara förblindande

Carl Sträng argumenterar i sin artikel på Radikalt Forum för att vi inte borde låta ideologi förblinda oss. Det är en viktig poäng. Samtidigt behöver inte ideologi och pragmatism stå i motsättning till varandra, och det finns en risk för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Sträng menar att vårt mål måste vara att göra människors liv bättre, inte att främja liberalismen. Det låter förnuftigt, men vad innebär det att göra människors liv bättre? Svaret kräver nästan en ideologisk diskussion. Ett enkelt svar vore utilitarismen – största möjliga lycka åt största möjliga antal – men även den innehåller många definitionsproblem samt avvägningar och kan också leda till dogmatism. 

Ideologi kan betyda olika saker. Man kan skilja på “values” och “beliefs” för att göra det tydligare. Values handlar om slutmål, vad vi värderar i sig självt. För grundläggande värderingar är det svårt att resa sakargument eftersom det handlar om egenvärden. Vårt mål kan vara till exempel att göra människors liv bättre, men varför? Vid någon punkt brukar svaret bli “för att det är det rätta att göra”. Många ideologier kommer dock även med ett paket åsikter om hur världen fungerar och hur saker är rent empiriskt. Detta är beliefs, övertygelser om hur världen är snarare än hur den bör vara. 

Att blanda ihop values med beliefs är problematiskt. När man tror att något är sant för att det passar bra med ens värderingar, eller för att man är väldigt fäst vid sin förklaringsmodell, leder det till att man ignorerar saker som talar emot ens belief. 

Values behöver dock inte påverka verklighetsuppfattningen. Vilka mål som är eftersträvansvärda, och rangordningen om de hamnar i konflikt med varandra, är frågor där ideologiska svar behövs. Utan klara resonemang här är det inte klart vad vi strävar efter, och därför inte heller klart vilka medel som är bäst.

Dessa avvägningar handlar inte alltid heller bara om pojkrumsliberala avvägningar, mördade pantlånerskor eller trolley problems. Många kommun- och regionpolitiska problem är av rent praktisk natur, men följer man dagordningarna hamnar man ändå snabbt i principiella avvägningar av olika slag. Värderingsdiskussioner blir då inte verklighetsfrånvända, utan snarare själva premissen för det man sedan praktiskt försöker åstadkomma. 

“Skada människor” är ett exempel. Folkhälsoreformer kan göra folk hälsosammare, om fler åt mindre socker, rörde på sig mer, rökte och drack mindre samt hade regelbundna sömnvanor. Det är också exempel på paternalism och förmynderi om det blir direkta förbud mot saker som endast skadar en själv. Praktiska argument kan resas mot förbudspolitik, som att rökförbud på uteserveringar bara leder till fler fimpar på gatan eller att avkriminalisering av cannabis gör att fler vågar söka vård och minskar intäkterna för kriminiella ligor. Ibland finns dock endast friheten kvar som argument, och rätten att själv avgöra om man vill göra något ohälsosamt eller inte. 

Frågan om kompromisser kan vara avskild från värderingar, som handlar om vilka slutmål vi har. Alla inser att man inte kan få allt man vill. Man kan föredra ytterst radikala slutmål, och ändå vara smidig och tillmötesgående och nöja sig med att närma mig målet med ett par procent. 

Frihet som egenvärde är det som skiljer liberaler från andra, och är en USP för ett liberalt parti. Pragmatiska argument bör också användas, och dessa kan övertyga även ickeliberaler. Det är dock inget konstigt med att vi också verkar för värderingar som vi är för. 

Vi bör verkligen inte låta ideologin göra oss blinda för verkligheten. Vi bör dock inte heller låta verkligheten idag göra oss blinda för ideologin, i meningen values. Många idag otänkbara saker var självklarheter förut, det har ändrats för att värderingarna har ändrats. Vi behöver dock skilja på mål och medel, inte fastna i pragmatiska detaljer när vi diskuterar våra grundläggande värderingar men också vara öppnare och flexiblare när vi sedan ska verka praktiskt för dessa värderingar, i en kongressal eller någon annanstans.

 

Oscar Matti 

Tystnaden som hotar världen

I mammas trädgård, på landet, har vi allt från rosenbuskar, kaprifol och pioner till lavendel, fingerborgsblommor och äppelträd. Därför tycker jag väldigt mycket om att sitta på trappen när det är soligt och bara njuta av de vackra vyerna blommorna bidrar med, och att lyssna till det långsamma surrandet från humlor och bin. Tänk om de inte fanns, vad tråkig världen skulle vara då. Vad tyst det hade varit i mammas trädgård. 

I Kina har surret tystnat sedan länge. I vissa delar har det försvunnit helt, där handpollinerar man istället fruktträden, något man har gjort sedan mitten av nittiotalet då bina försvann. Varför bina försvann just där är fortfarande oklart men det har definitivt med oss människor att göra. Många tror att en del av problemet är de kemiska bekämpningsmedel som började användas i större utsträckning i de utsatta områdena. Olika hypoteser är att pesticiderna försämrar binas immunförsvar, orienteringsförmåga eller helt enkelt dödar dem. Höga doser av neonikotinoider, ett bekämpningsmedel som används globalt, kan exempelvis göra så att bina får kramper eller helt enkelt blir paralyserade och dör. Bina tar upp bekämpningsmedlen genom nektarn som de sedan matar sina ungar med, så att de, redan innan de lämnat kupan, blir utsatta för gifterna. 

En annan teori är att bina tar skada när vi minskar den biologiska mångfalden genom att hugga ned skog, och växterna i den. Bin är nämligen beroende av den biologiska mångfalden för att trivas på en plats, för mycket enformighet och de behöver flytta till ett nytt ställe. Bristen på biologisk mångfald skulle kunna vara en förklaring till det mystiska biförsvinnandet, eller Colony Collapse Disorder (CCD), som huvudsakligen är ett problem i USA där vissa biodlare blivit av med mer än hälften av sina samhällen utan någon självklar anledning. Vissa väljer trots detta att se handpollineringen i Kina som något positivt. Det krävs ca tio människor för att göra samma arbete som en koloni med honungsbin (ca 50.000 bin) enligt Naturskyddsföreningen, och det som bina gör gratis får tio arbetande människor lön för. Får man lön kan man bidra till samhällets ekonomi i stort genom de livsnödvändigheter vi behöver konsumera, arbetsbin går inte ut och tar en öl när dagen är slut. 

Dessutom kan människor som handpollinerar jobba i regn och kyla vilket bin är mycket känsliga för. Detta gör att handpollineringen av fruktträd på vissa sätt är effektivare än binas instinktsdrivna pollinering. Frågan är om det går att jämföra det priset med allt annat bin gör för oss. Även om bina efter jobbet inte går ut och tar en öl eller köper cigg som de sedan röker på en uteservering, betyder det inte att de inte bidrar till ekonomin. Människor kan inte producera honung, som varje år drar in flera miljarder dollar. Det funkar ju bra för oss att handpollinera fruktträd med stora blommor, men hur blir det när vi måste börja handpollinera till exempel blåbärsris med små svåråtkomliga blommor? Hur mycket arbetskraft kommer att gå åt till handpollineringen? Och ska vi ens nämna hur kassa arbetsvillkor man har? Det är nog bättre om bina får göra det som bina är bäst på.

Bin är inte bara viktiga för pollinering av två tredjedelar av maten vi äter, utan de är dessutom viktiga för den biologiska mångfalden. Utan nyckelarter som de viktiga pollinatörerna kan inte andra arter överleva. Björnar som äter mycket bär och ibland även honung skulle aldrig kunna göra det om inte bina fanns, det skulle bli större konkurrens om den animaliska maten som finns i området och troligen skulle den redan rödlistade populationen minska. 

Även om surret sedan länge tystnat i Kina, och det fortfarande fungerar ganska bra, står vi inför ett rejält hot om bina skulle dö ut. Och då menar jag alla bin, både vildbin och honungsbin har svåra utmaningar framför sig när vi människor tar över världen som om vi äger den. Vi är, vare sig vi vill det eller ej, beroende av alla pollinatörers jobb för att vi ska kunna få i oss den varierade kosten vi behöver och vi är beroende av att ha en biologisk mångfald. Utan den hade mammas trädgård varit ganska tråkig att se på. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

 

Låt inte ideologi förblinda

Vi liberaler gillar att se tillbaka på historien för att få det bekräftat för oss att vi har rätt. Det är trots allt mycket ovanligt att man kritiserar något hemskt politiskt misstag genom att säga att det var för liberalt, och när man gör det, som med migrationspolitiken 2015, så anser vi ofta att den kritiken är felaktig. Nu skulle jag vilja göra ett kontroversiellt påstående: historien har inte motbevisat någon enskild ideologi. Detta kan tyckas fånigt – har inte historien motbevisat kommunism eller fascism? Nja, jag skulle vilja påstå att det som verkligen har motbevisats har varit slaviskt följande av ideologier även när människor tar skada av dem

Det borde låta uppenbart att man inte ska köra på med ideologin om politiken börjar skada människor. Instinktivt tänker man att de enda som inte följer detta är just de fascister och kommunister som låter sina idéer skada folket, för den goda sakens skull. Jag skulle nästan vilja tillskriva liberalismens historiska framgångar till att liberaler har förstått detta och har kunnat kompromissa med andra när de mest liberala idéerna börjar skada folk. Det är av detta skäl som liberalism inte är synonymt med anarkism.

Problemet är att det finns en riktig risk att även liberaler faller in i detta dogmatiska ideologiska träsk. Jag tänker på den stereotypa pojkrumsliberalen som har koll på alla de liberala tänkarna, men som inte har någon uppfattning om verkligheten. Risken är att han, likt så många av de andra ideologerna bryr sig mer om den ideologiska kampen än om att hjälpa sina medmänniskor. Visst faller jag in i denna kategori själv, och det är därför jag tar det här problemet på stort allvar. Vi känner alla till de ideologiska skälen till att ha så låga skatter som möjligt, men på samma gång så förstår vi att skatter är en nödvändighet. Vi får inte tappa denna förståelse och på så sätt lämna över jobbet att bry sig om verkligheten till någon annan. 

Politik måste finnas till för att hjälpa människor i verkligheten, inte bara i en ideologisk drömvärld. För att kunna göra det krävs att vi ser och förstår människor och hur de påverkas av politiken. Bra politik kräver alltså en form av social kompetens, och det är denna kompetens som jag oroar mig fö att vi pojkrumsliberaler saknar.

Låt mig nu förtydliga, jag tycker inte att vi ska slipa ner vår ideologi eller att vi ska gå och bli konservativa eller socialister. Men vi måste erkänna att man inte alltid kan ta den ideologiskt renaste vägen. Jag är för en världsstat och öppna gränser, men jag förstår att man kan stå upp för sina värderingar och på samma gång visa sig som villig att kompromissa i sakfrågor.

Att ta dessa diskussioner är inte roligt, men det är nödvändigt för en seriös politisk organisation. Vi måste erkänna att vi håller på med politik för att göra människors liv bättre, inte för att främja liberalismen. Ofta sammanfaller visserligen dessa två mål, men vi måste inse att det första målet alltid måste gå före.

Låt oss nu återgå till våra ideologiska debatter om frihet och låt oss hålla på med dessa ett bra tag. Men när vi sedan kliver upp i talarstolen på nästa kongress eller årsmöte så får vi ta och lämna detta bakom oss. Låt oss vara lite mer seriösa än att argumentera för legalisering av marijuana med argumentet att legalisering är frihet och frihet är bra. Låt oss istället bemöta argumenten emot legalisering och sakligt förklara varför vi anser att legalisering skulle göra människors liv bättre. Låt oss diskutera och debattera, men låt oss inte, med yxan i hand, påbörja våra utilitära ideologiska stordåd hos stackars pantlånerskor. Hugg inte ner tanter, omfamna den socialt kompetenta liberalismen.

 

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Rädsla och rökförbud i Almedalen

Söndagen 30 juli sköts fyra människor i Stockholm. Två döda. Ändå är det inte den händelsen som stört mig mest den förbannade dagen, utan rökförbudet som trädde i kraft samma natt. Inte är jag en aggressivt lagd person men denna bisarrt usla lag – som behandlar privat egendom som offentliga platser – tar ut det djuriska i mig. Ingenting mer vill jag än att vifta med näven mot molnen och ropa: Nu jävlar flyttar jag till Danmark!

Två dagar senare. Dyngsur med en blöt cigarett mellan läpparna kliver jag ut från portarna till FMSF:s mingel i Visby. Under festen släpptes en rapport om förmynderi, Systembolaget och ett Sverige för vuxna. Gästtalarna var alla liberala profiler och alla höll med varandra; rökförbudet suger, Systembolaget är en kvarleva från DDR-Sverige och staten måste behandla sina myndiga medborgare som faktiskt myndiga medborgare.

Utanför möter jag återigen den svenska verkligheten. En väktare ber mig att fimpa min trasiga lilla cigarett och upplyser mig högfärdigt om gårdagens (egentligen förrgårdagens) nya lag, som förbjuder rökning på offentliga platser. Fastän minglet låg på ett privat område? Utan serveringstillstånd? Ska inte lagen enbart förbjuda rökning på uteserveringar, perronger och busstationer?

Det slår mig att väktaren inte är en pappskalle, enbart lite oskön. Lagen är helt enkelt obegriplig och ingen, varken jurister eller våldsmonopolet, verkar förstå helt vad den egentligen innebär. Vissa barer och klubbar, som Mosebacketerassen och Trädgården, har med Stockholms stads tillåtelse lurat lagen genom att inhägna ett särskilt område och deklarera att inhängningen är en helt annan plats. Serveringstillståndet försvinner men rätten att röka består.

Det är en klen tröst att få röka på en annan plats. En cigg är oftast rätt gott, men ännu godare till ett glas med sina vänner på en uteservering. Socialdemokrater och andra förbudsivrare vet om detta och försöker rökning så bökigt och tråkigt som möjligt. Nyheten är att de börjat med stigmatisering som vapen. Det känns kasst att lämna sitt glas och gå iväg för att ta en cigg, istället för att sitta kvar med sina vänner så som de gör på andra sidan Öresundsbron, där människor behandlar som människor istället för siffror i Folkhälsomyndighetens rapporter.

Svensken behandlas helt enkelt inte som en människa. En myndig person ska vara tillräckligt mogen för att be en annan sluta blåsa rök om det är irriterande. Rökförbudet outsourcar denna mänskliga interaktion till välfärdsstaten i en slags skenindividualism där individualism definieras som frihet från andra människor, istället för oberoende och självförsörjande. Lagen är kränkande och irriterande, men framför allt är den avhumaniserande.

Det kan vara pinsamt att be en främling sluta röka eller att flytta på sig. Men det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑