Kategori: Artiklar (sida 1 av 9)

Politiska texter, krönikor, debattartiklar och liknande.

Vad gör vi när folk tycker fel saker?

Helt ärligt, vad gör vi då?

Ni vet vad jag pratar om.

Klassrumsdiskussioner som blir politiska på samhällslektionen. Och två rader framför dig eller på platsen bredvid dig kläcker någon ur sig något som får dig att vridas åt inombords. Är du seriös? Vad sa du? Du kanske vill skrika.

Samma sak på nyheterna på kvällen. S vill inte utesluta att använda militär i Malmö. Opinionsmätningarna visar att Liberalerna går mot ett tufft val där vi balanserar på 4%-spärren. Om människor bara kunde tänka lite, viskar hjärnan. Om de bara kunde tänka lite mer som jag gör. Vad fint det skulle vara.

Det är svårt att erkänna att de tankarna finns hos en liberal. Alla ska få tycka vad de vill! Jag må avsky dina åsikter men jag skulle dö…

Det är jobbigt att vara liberal. Precis som det är jobbigt att försöka få en trött ridskolehäst att gå fint.

För att förtydliga;

I ridsport talar man om att hästen ska “gå i form”. Det innebär att den böjer på halsen, trampar in bakfötterna inunder sig och bär ryttaren bättre med ryggmuskulaturen. När hästen böjer halsen rätt blir nosryggen – framsidan av huvudet – lodrätt mot marken. Det finns mängder av inspänningstyglar som drar hästens hals rätt, och ger en känsla av att hästen går i form. Det är ett bra redskap för nybörjare, men problemet är att det är falsk trygghet. Hästen går inte i form för att du som ryttare är skicklig, utan för att olika läderband gör allt annat för svårt.

Så när vi drömmer om en opinionsmätning där L får 18%, så måste vi komma ihåg att det viktiga inte är att det verkar som att fler är liberaler, utan att fler faktiskt blir det.

För du kan leda sossen till friskolan, men du kan inte tvinga den att dricka. Om du istället kämpar på, finslipar dina argument – lossar knäna och sänker dig i sadeln – tålmodigt tar debatt efter debatt – leder med tygeln, driver framåt med skänklarna – inte låser dig i din frustration utan ler och drämmer till med siffror och statistik – tittar vart du ska och leder med blicken – så kanske kanske det där halva tonnet flyktinstinkt litar på dig, och följer dig. Det finns en anledning till att vi pratar om en ryttare och dess häst som ett “ekipage”. Det handlar inte om en överordnad och en underordnad. Ni är ett team, ett team som präglas av tillit.

Så, när sossarna, eller SD, eller KDU, eller föralldel din vänstervinklade samhällslärare, säger något dumt nästa gång. ta ett djupt andetag.

Bak med axlarna. Upp med hakan. Driv framåt.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Samtyckeslag – ingen lösning, men en markering

Regeringen lade i söndags fram ett förslag om en samtyckeslag. Beslutet ska enligt många ha ett stort signalvärde, men inte påverka antalet domar. Trots detta verkar förslagets motståndare medvetet misstolka dess syfte. 

Som motargument upprepas gång på gång att målet med lagen är att öka antalet fällande domar. Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu är en av de som påstått detta. Så sent som förra måndagen hävdade hon att ”målet måste vara att få fler fällande domar och det finns ingen instans som säger att den här lagstiftningen kommer leda till det.” (TV4 18/12)

De flesta förespråkare har aldrig hävdat motsatsen och det har sällan använts som argument för förslaget. Jag får en känsla av att Teodorescu inte lyssnat till motsidan, vilket hon inte är ensam om.

Däremot är det korrekt att fler fällande domar inte är realistiskt, i alla fall tack vare en samtyckeslag, men den poängen har redan gjorts. Till exempel av regeringens egen utredare, advokatsamfundet med flera.

Såklart finns det en kritik som är befogad. Många befarar att offret kommer pressas hårdare med fler frågor, att begreppet samtycke är vagt, att det inte alltid är självklart hur ett sådant inhämtas i förhand och att förslaget rent juridiskt är väldigt svårt att tillämpa. Men bör inte lagar stiftas efter värdering som signalerar vad som är rätt och fel, snarare än att garantera ett visst antal fällande domar eller undvika knepig juridik?

Jag vill lyfta fram något statsminister Stefan Löfven sa i samband med pressträffen där förslaget presenterades. Han sa att  ”lagen är ett verktyg för att förändra attityder och värderingar i vårt samhälle.” Man behöver kanske inte ha en övertro på lagens påverkan, men att den i någon mån är normerande går väl inte att undgå?

Sakine Madon, Vestmanlands Läns Tidnings politiska redaktör, pratade i Vinter i P1 förra året om att hon tror att vi glömmer att människor kan ändra sina beteenden, men att det då måste finnas ett samhälle som markerar när det behövs.

Madon pratade inte om en samtyckestslag i detta fall och jag vill förtydliga  att jag inte vet hur hon ställer sig i frågan. Men jag tycker man kan applicera samma tankesätt på det här. För vad är inte en lag om inte en markering över vad som är rätt och fel? Och vem kan, med handen på hjärtat, säga att den markeringen inte behövs?

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Arbetslöshetsmålet riskerar att slå mot de svagaste i samhället

Under valrörelsen 2014 ville Socialdemokraterna visa att de tog seriöst på arbetsmarknadspolitiken och la fram målet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Kritik har riktats mot regeringens mål, framförallt för att det godtyckligt är i relation till andra länder istället för ett fast oberoende mål. Vad som inte har uppmärksammats lika mycket är de människor som inte syns i arbetslöshetsstatistiken.

Dessa människor är de långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. De räknas inte som arbetslösa. Det är nämligen enbart de arbetssökande som räknas som arbetslösa. Personer som av olika skäl inte aktivt söker jobb räknas inte in till arbetskraften och därmed räknas de i Stefan Löfvens statistik inte in som arbetslösa. Det innebär att dessa människor inte påverkar regeringens resultat och att insatser för dessa kommer att kunna prioriteras bort eftersom att fokus nu ligger på de som är arbetssökande.

Vad det här i längden kan innebära är att de som har svårare att få jobb på grund av till exempel funktionshinder kan förtidspensioneras för att uppnå målet. Vi har redan sett exempel på det när regeringen vill sänka åldern för förtidspensioneringar från 30 till 18 år. Istället för att gå den långa vägen och samarbeta med arbetsgivare för att hitta lösningar kan de här människorna offras i syftet att förbättra statistiken. Socialdemokraterna har en historia av att trixa med arbetslöshetsstatistiken för att göra den mer attraktiv. Förtidspensioneringar har tidigare delats ut på löpande band och individer har gömts i sjukförsäkringen för att arbetslösheten på papper ska ligga på en låg nivå.

Det är förödande för de personer som redan är utanför samhället. De här människorna behöver precis som alla andra möjlighet till självförverkligande och en regering som arbetar för att förbättra deras möjligheter till arbetsliv.

Givetvis fungerar det inte alltid med en vanlig arbetsgivare och då behövs alternativ som dagliga verksamheter, sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Men för att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt är det av stor vikt att regeringen inte ger upp i första taget utan ger alla människor en chans till arbete och en meningsfull vardag.

Därför bör det nuvarande arbetslöshetsmålet ersättas med ett sysselsättningsmål. I kombination med det måste även seriösa insatser och extra resurser investeras i att förmedla jobb till funktionshindrade.

Ett sysselsättningsmål skulle innebära att regeringen inte ensidigt fokuserar på arbetslösheten. Det skulle göra att det inte räcker att flytta människor ur arbetskraften in i förtidspensioneringar eller sjukskrivningar för att uppnå målet utan det skulle kräva gedigna satsningar på att få så många som möjligt i arbete.

Det är bra att ha ett mål som fokuserar på att få människor i arbete, men problemet är att det i nuläget är felaktigt formulerat. Ersätt därför arbetslöshetsmålet med ett sysselsättningsmål och fokusera istället på att få alla i sysselsättning, inte bara de aktivt arbetssökande.

Caroline Rhawi

Vice ordförande samt arbetsmarknadspolitisk talesperson LUF Storstockholm

Sarah Narrowe Danielsson,

Skribent Radikalt Forum

medlem i LUF Storstockholm 

Skribentfoton: Erika Apéll

 

Fortfarande inte ett parti som andra

Vi befinner oss i en tid av förändring. Inte minst till följd av den fantastiska metoo-rörelsen och de konsekvenser som kommit därur. Att någonting håller på att ske och förändras är det nog inget större tvivel om. Låt oss hoppas, och kanske främst kämpa för, att det är till det bättre. Något som däremot lyckats glida lite under radarn, debattsidorna, tv-inslagen och samtalen i vardagen är vad som händer med SD. De hade sina partilandsdagar och därifrån kom både ett och annat klipp som fick spridning och säger en hel del om partiet. Men för ungefär två veckor sedan publicerade de även en valfilm, den första inför valet 2018.

Bilden som målas upp är glasklar. Sverige är ett land i kaos som måste fixas. I SDs Sverige både brinner och exploderar bilar lite hur som helst. Välfärden faller sönder och folk dör till följd. Kvinnor våldtas, flickor könsstympas och gifts bort mot sin vilja. Byggnader brinner och det råder tydligen “inbördeskrig” mellan gäng. Genom hela filmen ser man polisbilar stå med blåljusen på och stämningen är apokalyptisk. Trots att det aldrig sägs rakt ut visas en moské och antydningen kan inte undgå någon. Åkesson, som får agera berättarröst, pekar ut vilka de skyldiga är. Det är Socialdemokraterna, Moderaterna och “svensk media”.

Dessa, etablissemanget, ljuger och förstör Sverige. De vägrar att göra något åt massinvandringen som tydligen motsvarar den nya standardenheten på sex stycken Rinkeby varje år. Etablissemangs- och medieföraktet har alltid funnits i partiet och bland dess anhängare men det har aldrig tidigare varit så här uttalat. När de säger att media kommer fortsätta ljuga och samtidigt visar en bild på Aftonbladet sätter de en tydlig ton för vad som komma skall.

Vidare hävdar de att terrorn nu blivit verklighet i Sverige och visar bilder på Drottninggatan. Under modern tid har det aldrig funnits någon längre period utan terrorism i Sverige och Säpo fortsätter att peka ut den autonoma vänstern och i synnerhet den våldsamma vit-maktrörelsen som de största hoten. SD hade kunnat visa en bild på skolan i Trollhättan där bland annat en 15-åring höggs ner, men då han hade ett utländskt namn skulle det väl inte rimma särskilt väl med deras budskap.

Framåt slutet av filmen hävdar Åkesson att konflikten i Sverige inte är mellan höger och vänster eller män och kvinnor eller fattiga och rika. Han menar istället att konflikten är mellan de “som förstör vårt land” och de som kämpar för att rädda det. Vilka dessa är som förstör blir som nämnt aldrig sagt, men mellan bilder av moskéer, folk med utländsk bakgrund och prat om Rinkeby, massinvandring och terrordådet på Drottninggatan, pekar Åkesson och SD onekligen ut en specifik grupp. Och kanske ligger det också något i det att det nu finns en motsättning mellan de som vill förstöra vårt samhälle och de som vill försvara det, men SD och Åkesson har fått vilka det är som vill förstöra det om bakfoten.

Filmen kretsar också väldigt mycket kring just Jimmie Åkesson. Han är den som talar, det är honom man ser i rutan och han är den som “vågar säga det”, som han själv uttrycker det. Det är han som “kommer göra allt”. Mycket fokus har alltid lagts på Åkesson men nu verkar de eftersträva den sortens personkult kring sin ledare som andra populistiska partier och rörelser i Europa har och auktoritära partier alltid haft genom historien.

Genom sitt utpekande av grupper, domedagsskildringar, etablissemangs- och medieföraktande retorik är SD verkligen inte ett parti som andra. I beskrivningen till sin valfilm på YouTube skriver de att förberedelserna pågår inför deras största valkampanj någonsin. Med den här filmen har de satt tonen och gett oss ett smakprov på vad vi kan förvänta oss. Den största tragedin kanske ligger i att andra partier, åtminstone delvis, börjat anamma SDs stil och börjat spela på deras villkor. Allteftersom valet närmar sig kan vi nog vänta oss mer av samma. Men vi får aldrig sjunka till deras nivå, för SD är trots vad de och deras anhängare kanske försöker påstå, inte ett parti som alla andra, och de har inget i ett anständigt lands riksdag att göra.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Utbildning ska löna sig!

Sverige är det OECD land som utbildning lönar sig som minst i. Utbildningspremien, skillnaden mellan hur mycket du tjänar på att plugga vidare kontra att jobba direkt efter gymnasiet, är måttet de använder. Och den har gjort att Sverige har hamnat på bottenplats på listan kontinuerligt sedan år 2000.

Det är främst på grund av våra höga marginalskatter som det ser ut såhär. Nu har regeringen återigen beslutat att dessa ska höjas.
Höjningarna kläs vanligen in i ordalag om omfördelning från de som har det som bäst, till de som har de som sämst, och så även i detta fallet. Dock så är det tyvärr inte riktigt på det viset här. Utan de som främst drabbas är de som ligger i mellanskiktet. Det vill säga, barnmorskor, sjuksköterskor, socialsekreterare och lärare. De som har långa akademiska utbildningar men ändå låga ingångslöner och små möjligheter till att göra lönekarriär.
Det vill säga, de som drabbas är inte de högavlönade, som man med dessa satsningar säger sig vilja komma åt. De som arbetar hårt, går på knäna och sliter, inom offentlig sektor. Det är dem, den svenska välfärdens nav, som drabbas.
Alltså de som arbetar med och tar ansvar för de våra äldre, barn och sjuka. De som jobbar och sliter för allmänhetens kunskaper, välmående och trygghet. Det är de som med dessa förändringar blir drabbade. Drabbade och straffade – istället för att bli premierade och belönade för sina enorma insatser i välfärdens tjänst.
Att beskatta slit, flit och ansvarstagande sänder signalen om att utbildning och hårt arbete, som högskolestudier innebär, inte är viktigt. Vilket är en helt felaktig signal skicka. Det bör vara exakt tvärt om. Speciellt med tanke på att dagens välfärdssektor har stora problem med både lärar- och sköterskebrist, och skriker efter dessa duktiga och kompetenta personer. Då bör signalen som sänds ut vara av annan karaktär. Den bör belöna istället för att straffa. Den bör uppmuntra istället för att hämma.
För att det jobb som dessa starka och kunniga individer utför för samhällets bästa ska premieras. Både genom beröm och, framför allt, i plånboken. För att utbildning ska löna sig!

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Nu måste vi ändra vårt beteende

Ingen har nog missat den rörelse som sker i Sverige och övriga världen i och med #meetoo. I Sverige har tusentals kvinnor delat med sig av sina historier om sexuella trakasserier och övergrepp, däribland 4 445 jurister, 4 004 journalister och 1 993 kvinnor i den svenska musikbranschen. Kvinnor får idag sämre lön, sämre arbetsförutsättningar och mindre respekt än män. #meetoo-kampanjen visar att de inte heller ens får ha sina egna kroppar ifred.

Det går 23 stycken tjejer i min gymnasieklass. Enligt BRÅ har minst tre av dem, rent statistiskt, blivit utsatta för sexualbrott bara i år. En siffra som är helt sjuk. En siffra som bevisar att det inte bara är en och annan ”dålig man” som utför sexualbrott; det är ett strukturellt problem där en stor del män gång på gång kränker kvinnors rättigheter. Visst, det är inte alla män, men det är på tok för många.

Jag är liberal. Jag tror inte att staten kan tvinga på människor en viss moral och värderingar. Staten kan göra vissa saker som att skärpa straffet för sexualbrott och införa en samtyckeslagstiftning, men det är långt ifrån tillräckligt. Ingen man föds till våldtäktsman, men många blir präglade av dagens patriarkala normer till den grad att de tar sig friheten att göra vad de vill med kvinnors kroppar. Det här måste få ett stopp.

Om vi någonsin ska kunna få ett jämlikt samhälle behöver vi som fötts med en penis mellan benen nu se över vårt egna och andra mäns beteenden. Vad drar vi för ”skämt”? Vad gör vi för ”snygghetslistor”? Vad säger vi i omklädningsrummen? Hur väljer vi att ”flirta” med tjejer? Och varför i hela helvete ska det vara så svårt att respektera en kvinna såsom man respekterar en annan man? Så kan vi inte hålla på grabbar, det räcker.

Vi män har nu ett ansvar. Kvinnorna har berättat sina historier om ständiga sexuella trakasserier och övergrepp, nu måste vi göra vår del.

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Skrota slöjden!

Jag minns min träslöjdslärare från högstadiet som en bra lärare och en riktigt bra mentor. Det är tur att jag fick med mig det från lektionerna, för själva undervisningen – om än rolig – är komplett irrelevant för mig att ha.

Varför?

Tja, det är 2017.

Det finns mycket att säga om skolpolitik, och många som säger saker. Betygssystem och PISA-mätningar kastas hit och dit, tillsammans med frågor om problemskolor, stökiga  elever, duktiga elever som hålls tillbaka, kuddflickor och kepsar i matsalen. Viktiga frågor, absolut.

Men det börjar bli absurt att läroplanen aldrig diskuteras, aldrig ifrågasätts. Träslöjd och syslöjd är fortfarande obligatoriska ämnen i grundskolan i Sverige. I skolverkets läroplan garanteras minst 330 timmars slöjdundervisning i grundskolan. Sätt det i relation till de 885 timmar som ska fördelas över de fyra ämnen historia, religion, samhällskunskap och geografi – vilket blir 222 timmar per ämne – eller de 320 timmar som ges till språkval, och det blir genast märkligt. För vad är viktigast, egentligen, och mest användbart, för elever i svensk grundskola idag? Är det goda kunskaper i ett tredje språk, eller är det korsstygn?

Läroplanen för slöjd täcker arbete med textil, trä och metall, samt förståelse av hantverk rent generellt, hävdas det. Det går inte att komma ifrån att hantverkstraditioner är väldigt viktiga för kultur och historia. Inte heller att det är väldigt bra att kunna spika upp lagade hyllor och sy in knappar, inte minst ur miljö och hållbarhetssynpunkt. Men frågan är om inte de flesta av de kunskaperna skulle kunna räknas in under Hem- och konsumentkunskap, som för närvarande ges 118 timmar.

Skrota slöjden. Ge hemkunskapen 150 timmar, och använd dessa för att lägga in moment om hantverkskännedom och grundläggande, relevanta slöjdkunskaper (läsa IKEA-manualer, lägga upp byxor). Ta sedan de kvarvarande 298 timmarna, och lägg till ett ämne i IT-kunskap. Eller fördela dem på de fyra SO-ämnena, eller för all del NO-ämnena, som ges 800 timmar – vilket blir ungefär tvåhundra var för teknik, biologi, kemi och fysik. Eller utöka idrotten – 500 timmar – så mer tid kan läggas på att stärka mental hälsa, kostkännedom och ge barnen lite frisk luft. En tiondel avslutar grundskolan utan godkänt i engelska, förresten. Kanske skulle fler timmar hjälpa?

Dessutom, och detta är vild spekulation från min sida, jag har varken siffror eller statistik, så är slöjd dyra ämnen. Det är dyrt med material, salarna kräver både storlek och komplexa säkerhetssystem för sina maskiner, samt är svåra att använda för andra ämnen. De pengarna kan behövs på annan plats.

Nu kanske ni tänker att fler timmar i fysik eller historia inte kommer hjälpa tjuriga åttondeklassare, att det är bra att skolan inte bara har akademiska ämnen utan också kreativa sådana. Och ja, det ligger något i det. Men idén att just trä och syslöjd är det bästa sättet att göra detta på, är ren och skär artonhundratalsromaticism.

Dagens skola ska utbilda framtidens medborgare, inte historiska arbetare. Lär kidsen koda, skit i korsstygnen. Artonhundratalet hör hemma på historielektionerna, lägg tiden där istället.

 

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Milton​ ​&​ ​Rose​ ​Friedman​ ​-​ ​Frihet​ ​att​ ​välja​ ​-​ ​ett​ ​personligt​ ​inlägg

Året​ ​är​ ​1980​ ​och​ ​Europa​ ​är​ ​fortfarande​ ​uppdelat​ ​i​ ​ett​ ​totalitärt​ ​östeuropeiskt​ ​block​ ​och​ ​ett​ ​fritt västeuropeiskt​ ​sådant.​ ​I​ ​väst​ ​är​ ​en​ ​ny​ ​era​ ​på​ ​väg​ ​att​ ​inledas.​ ​Den​ ​tidigare​ ​vänstervågen​ ​som följt​ ​studentrevolterna​ ​sedan​ ​slutet​ ​av​ ​60-talet​ ​håller​ ​på​ ​att​ ​tappa​ ​bäringskraft.​ ​I Storbritannien​ ​har​ ​järnladyn​ ​Margaret​ ​Thatcher​ ​valts​ ​till​ ​premiärminister​ ​året​ ​innan​ ​och​ ​nu väljs​ ​också​ ​Ronald​ ​Reagan​ ​till​ ​president​ ​i​ ​USA.​ ​I​ ​bakgrunden​ ​till​ ​dessa​ ​står​ ​många​ ​tänkare. En​ ​av​ ​de​ ​mest​ ​centrala​ ​var​ ​Milton​ ​Friedman.​ ​1980​ ​ges​ ​en​ ​av​ ​hans​ ​mest​ ​kända​ ​böcker​ Frihet att​ ​välja​ ​-​ ​ett​ ​personligt​ ​inlägg​ ​​ut,​ ​som​ ​han​ ​skrev​ ​tillsammans​ ​med​ ​sin​ ​fru​ ​Rose,​ ​baserat​ ​på en​ ​tv-serie​ ​de​ ​gjort.

Milton​ ​Friedman​ ​var​ ​redan​ ​en​ ​mycket​ ​erkänd​ ​ekonom​ ​innan​ ​bokens​ ​utgivning​ ​och​ ​hade​ ​fyra år​ ​tidigare​ ​tilldelats​ ​Sveriges​ ​Riksbank​ ​pris​ ​i​ ​ekonomisk​ ​vetenskap​ ​till​ ​Alfred​ ​Nobels​ ​minne. Han​ ​hade​ ​gjort​ ​sig​ ​känd​ ​för​ ​sina​ ​ideer​ ​om​ ​hur​ ​penningsmängden​ ​påverkar​ ​inflationen​ ​och​ ​för sin​ ​skarpa​ ​kritik​ ​av​ ​John​ ​Maynard​ ​Keynes​ ​idéer​ ​om​ ​hur​ ​staten​ ​via​ ​finanspolitiska​ ​verktyg​ ​kan förhindra​ ​lågkonjuktur.​ ​I​ ​denna​ ​bok​ ​tar​ ​han​ ​upp​ ​sina​ ​ideer​ ​om​ ​inflation​ ​och​ ​många​ ​andra frågor,​ ​som​ ​exempelvis​ ​utbildning​ ​och​ ​frihandel.​ ​Den​ ​röda​ ​tråden​ ​är​ ​kristallklar.​ ​På​ ​många områden​ ​har​ ​den​ ​statliga​ ​inblandningen,​ ​genom​ ​exempelvis​ ​regleringar​ ​och​ ​tullar,​ ​ökat​ ​och därigenom​ ​försämrat​ ​möjligheterna​ ​för​ ​den​ ​fria​ ​marknaden​ ​att​ ​skapa​ ​bra​ ​tjänster​ ​som människor​ ​efterfrågar​ ​och​ ​öka​ ​välståndet.

Paret​ ​Friedman​ ​visar​ ​på​ ​flera​ ​intressanta​ ​punkter.​ ​En​ ​sådan​ ​för​ ​frågan​ ​om​ ​högre​ ​utbildning. Friedmans​ ​visar​ ​i​ ​boken​ ​då​ ​på​ ​att​ ​det​ ​är​ ​avsevärt​ ​färre​ ​som​ ​fullgör​ ​sin​ ​universitetsutbildning om​ ​de​ ​går​ ​på​ ​ett​ ​statligt​ ​finansierat​ ​universitet​ ​än​ ​vid​ ​ett​ ​privatfinansierat.​ ​Det​ ​handlar​ ​där​ ​om att​ ​studenter​ ​som​ ​studerar​ ​vid​ ​privata​ ​universitet​ ​är​ ​mer​ ​måna​ ​om​ ​att​ ​fullgöra​ ​utbildningen, då​ ​de​ ​är​ ​medvetna​ ​om​ ​den​ ​investering​ ​som​ ​görs.​ ​Idag​ ​i​ ​Sverige​ ​hoppar​ ​var​ ​tredje​ ​person som​ ​påbörjar​ ​en​ ​utbildning​ ​av​ ​den,​ ​vilket​ ​är​ ​ett​ ​stort​ ​slöseri.​ ​Kanske​ ​skulle​ ​ett​ ​sätt​ ​att​ ​kunna motverka​ ​detta​ ​vara​ ​en​ ​mindre​ ​inträdesavgift​ ​när​ ​man​ ​påbörjar​ ​ett​ ​program?​ ​En​ ​sådan​ ​skulle skapa​ ​en​ ​medvetenhet​ ​hos​ ​den​ ​framtida​ ​studenten​ ​som​ ​gör​ ​att​ ​det​ ​tänker​ ​igenom​ ​sitt studieval​ ​ordentligt.​ ​Summan​ ​skulle​ ​kunna​ ​vara​ ​en​ ​mindre​ ​symbolisk​ ​sådan​ ​och​ ​endast betalas​ ​vid​ ​inträdet,​ ​inte​ ​varje​ ​termin,​ ​och​ ​kunna​ ​finansieras​ ​med​ ​exempelvis​ ​studielån.

En​ ​annan​ ​punkt​ ​är​ ​frågan​ ​om​ ​pensioner.​ ​Friedmans​ ​påvisar​ ​det​ ​orättvisa​ ​och​ ​ohållbara​ ​i​ ​att låta​ ​ett​ ​fåtal​ ​unga​ ​betala​ ​en​ ​stigande​ ​mängd​ ​gamla​ ​människors​ ​pensioner.​ ​Detta​ ​problem​ ​tas också​ ​upp​ ​i​ ​Mattias​ ​Svenssons​ ​nyutkomna​ ​bok,​ ​​Den​ ​stora​ ​statens​ ​återkomst,​ ​​där​ ​det konstateras​ ​att​ ​länder​ ​som​ ​Tyskland,​ ​Italien​ ​och​ ​Spanien​ ​har​ ​ackumulerade​ ​pensionsskulder som​ ​övergår​ ​det​ ​totala​ ​värdet​ ​av​ ​vad​ ​som​ ​produceras​ ​i​ ​landet​ ​under​ ​tre​ ​år.​ ​I​ ​Sverige​ ​har​ ​vi dock,​ ​i​ ​fråga​ ​om​ ​pensioner,​ ​fört​ ​en​ ​politik​ ​som​ ​faktiskt​ ​är​ ​väldigt​ ​sparsam​ ​och​ ​inte​ ​lovar​ ​mer än​ ​vad​ ​det​ ​ger​ ​och​ ​som​ ​baseras​ ​på​ ​vad​ ​man​ ​bidragit​ ​med,​ ​med​ ​justeringar​ ​för​ ​ekonomiskt utveckling​ ​och​ ​livslängd.​ ​Paret​ ​Friedman​ ​hade​ ​förmodligen​ ​applåderat​ ​detta.​ ​Precis​ ​som​ ​de hade​ ​applåderat​ ​vårt​ ​system​ ​med​ ​skolpeng,​ ​som​ ​vi​ ​var​ ​först​ ​i​ ​världen​ ​att​ ​införa​ ​år​ ​1992.

Paret​ ​Friedman​ ​och​ ​jag​ ​själv​ ​ligger​ ​en​ ​bit​ ​bort​ ​från​ ​varandra​ ​i​ ​ett​ ​vissa​ ​frågor,​ ​exempelvis sjukvård,​ ​där​ ​jag​ ​menar​ ​att​ ​den​ ​bör​ ​garanteras​ ​offentligt,​ ​medan​ ​Friedmans​ ​menar​ ​att​ ​det​ ​är något​ ​som​ ​de​ ​flesta​ ​familjer​ ​kan​ ​betala​ ​för​ ​själva,​ ​men​ ​något​ ​som​ ​vi​ ​överensstämmer​ ​med​ ​är frågan​ ​om​ ​frihandel.​ ​De​ ​ekonomiska​ ​skälen​ ​väger​ ​tungt,​ ​men​ ​också​ ​de​ ​politiska.​ ​

Tiden mellan Waterloo och första världskriget då Storbritannien, den ledande nationen i väst, hade frihandel med alla var bland de fredligaste perioderna någonsin i väst. ​Om alla som är delaktiga i transaktioner tjänar på det blir det som regel samarbete och inte konflikt. På Youtube finns en mycket illustrativ video där Milton Friedman använder en penna för att förklara detta, vilket rekommenderas.

Det mesta är ganska lätt att ta till sig, även om det bitvis kan bli lite mastigt. I sin helhet är dock Frihet att välja en mycket läsvärd bok och kanske mer relevant på länge, när fler och fler politiker väljer tullar som lösning på problem som individer i samverkan hade kunnat hantera bättre.

Betyg: 4/5

Karl Johansson

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Skribentfoto: Erika Apéll

Journalistik eller häxjakt?

Det finns ett stort medieförakt idag. Många litar inte på etablerad media och vänder sig av den anledningen till högst tvivelaktig så kallad alternativ media. Att många tvivlar på den tredje statsmakten (massmedia), som ska främja demokrati och granska makten åt folket, är såklart ett stort problem. Men kanske är det inte konstigt att förtroendet sviktar. 

Det har länge debatterats om en vänstervriden svensk media. Jag syftar inte till att diskutera det ännu en gång. Men med det i tanken kan man undra varför Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, är veckans stora skurk i pressen? Efter det att den enorma Paradisläckan blev offentlig som bland andra svenska Uppdrag Granskning hjälpte till att avslöja blev det tydligt att Östling hade haft fuffens för sig.

Men vad hade han egentligen gjort? Jag förstod inte riktigt det och tror inte heller att alla som såg programmet gjorde det. Det enda som blev riktigt tydligt var att Leif Östling bör medietränas.

Men har han gjort något olagligt? Är han en hemsk skattesmitare? Varför detta hårda tonläge mot Östling? Det enda jag tycker svensk massmedia lyckats med i detta fall är att utmåla mannen som en bov. Att förklara varför har onekligen varit knepigare. Men svaret är faktiskt nej. Östling har inte brutit någon lag eller smitit från någon skatt. Han har så som jag läst mig till det, betalat den skatt han ska, hela 180 miljoner kronor sedan 2010. Inte ett öre mer eller mindre. Det han däremot inte har gjort är att betala skatt för de inkomster han har utanför Sverige.

Jag kan inget om ekonomi. Det framgår nog ganska tydligt. Men det jag vill belysa här är att svensk media hetsat upp det här ”avslöjandet” lite väl mycket. Så mycket att jag nästan känner att det här är agendasättande journalistik. Opinionsbildande i nån mån. Jag kommer inte vända mig till alternativ media på grund av detta, men jag kan säga så mycket som så här att förtroendet för etablerad media, för min del, denna vecka har dippat lite. 

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Dags att bryta det glömda utanförskapet

Idag talas det mycket om olika grupper som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. Men det finns en grupp i samhället som lätt glöms bort i dessa diskussioner. Gruppen som jag talar om är de med mildare sorters funktionsnedsättning. Det här är en grupp där många befinner i ett glömt utanförskap trots att de flesta är fullt kapabla till arbete. Den enkla förklaringen är att det tar längre tid att hitta rätt arbetsplats för dessa individer och att arbetsgivaren ofta måste anpassa sig. Men det är ett pris som är värt att betala för att fler människor ska kunna få känna samhörighet och få leva på en lön istället för ett bidrag. 

Ett av de största problemen är att de här människorna inte är inkluderade i regeringens arbetsmarknadsmål. Regeringen har för tillfället ett arbetslöshetsmål där enbart de som är arbetssökande som saknar jobb syns i statistiken. Det innebär att de som är sjukskrivna, bidragsberoende eller förtidspensionerade per automatik inte är inkluderade i de nationella målen för arbetsmarknaden. Ett sysselsättningsmål är ett mycket bättre alternativ då det blir tydligt hur många det är som på riktigt saknar jobb i Sverige idag. 

Därefter finns det ett flertal alternativ. För många grupper som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden behövs det enbart ett första jobb. För en stor mängd människor är inträdesjobben ett rimligt alternativ. Men för den gruppen människor som den här artikeln handlar om kan det bli svårt att få till. Istället finns det jättemycket som kommuner och landsting kan erbjuda i form av olika korttidsjobb såsom sommarjobb.

Ett annat nationellt utvecklingsområde är utveckla Arbetsförmedlingen. Det finns system på myndigheten idag för hur man kan hjälpa dessa människor men med tanke på statistik från bland annat SCB och myndigheten själva finns det fortfarande mycket att utveckla. Ett förslag är att tillsätta särskilda utredare som har hög kompetens inom området och som kan medla mellan individen i fråga och olika arbetsgivare för att hitta den bästa lösningen. Alternativt kan man finansiera privata alternativ för samma syfte. Det här vore nästan det bättre alternativet då det inte är någon hemlighet att Arbetsförmedlingen är en av de mest ineffektiva och dysfunktionella myndigheterna. 

Det sista jag vill nämna är att det behövs ytterligare incitament för arbetsgivare att anställa människor från den här samhällsgruppen i form av till exempel skattelättnader. Det finns idag olika former av bidrag som arbetsgivare och anställda kan söka men det finns ännu mer som kan göras. Det är uppenbart att det krävs mer från arbetsgivaren vid den här typen  av anställning och de företag som är villiga att genomföra den här typen av satsningar måste belönas. Här kan dessutom statliga och kommunala bolag föregå med gått exempel genom att anställa människor från den här gruppen.

De föreslag som har tagits upp i den här artikeln är kostsamma och kommer endast nå en liten grupp av befolkningen. Men samtidigt är det viktigt, speciellt för oss som liberaler, att värna människors lika värde och i det här fallet rätt till en meningsfull vardag. I slutändan så kommer det att löna sig för samhället i stort om fler människor arbetar och mår bra. Ett arbete innebär chansen att kunna försörja sig och känna att man bidrar till samhället. Det är inte rätt att någon grupp som är kapabel att uppnå det här, ska nekas det enbart på grund av sina förutsättningar. Det är därför dags att belysa det här utanförskapet och satsa mer på att bryta det.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑