Kategori: Artiklar (sida 1 av 20)

Politiska texter, krönikor, debattartiklar och liknande.

Nr. 2 2021

I länken nedan finner du årets andra nummer som bland annat innehåller:

  • Vad Liberalerna skulle ha sagt i Almedalen om vi hade fått bestämma
  • Intervju med Fredrik Malm
  • LUF Uppsalas ordförande Hanna Deák om hur vi ska se på modeller kontra verklighet

Radikalt Forum Nr. 2 2021

Nr. 1 2021

Här kommer årets första nummer av Radikalt Forum! Under det kommande året kommer vi att ge ut ett nummer i månaden och alla nummer kommer att finnas tillgängliga här. I länken nedan finner du årets första nummer som bland annat innehåller:

  • Vad är politikens mål? Lång intervju med Jan Jönsson om ideologi
  • My Pohl från CUF dissar Liberalernas centraliseringsiver
  • En riktigt träffsäker ”Klivet bakom”-satirteckning

Radikalt Forum maj 2021

Radikalt Forum söker ny redaktion för 2021

I över femtio år har Radikalt Forum varit LUF Storstockholms medlemstidning. Den har fostrat chefredaktörer för Sveriges största tidningar, mängder av ledarskribenter och modiga partister. Nu har du chansen att bli en del av Radikalt Forums nya redaktion. Gillar du att skriva? Vill du testa dina vingar och skriva om något du faktiskt tycker, eller komma med skarpa analyser om det politiska läget? Oavsett vad så är Radikalt Forum något för dig.

Alla medlemmar i LUF Storstockholm uppmuntras  att söka till skribenter – det spelar ingen roll om du skrivit varje dag eller aldrig någonsin. Det viktigaste är att du tycker det är kul att skriva (och klarar av att hålla deadlines). Du förväntas skriva en artikel ungefär en gång i månaden, men det går alltid att skriva mer!

Vill du söka till redaktör för tidningen skickar du en provtext och en beskrivning om vad du vill utveckla med Radikalt Forum. Du skickar din ansökan till marcus@romb.luf.se

För att söka till skribent skriver du en kort motivering om varför du vill skriva för Radikalt Forum till marcus@romb.luf.se, och bifogar en provtext du skrivit.

 

Sista ansökningsdag till Radikalt Forum är 6 april. Din provtext kan vara en text du skrivit i skolan eller en text om en politisk fråga du vill lyfta. Texten ska vara minst 350 ord lång.

Frågor om uppdraget eller om ansökningen? Hör av dig till chefredaktör Marcus Willershausen på twitter (@solnasonen) eller mejl (marcus@romb.luf.se)

Kritiken mot liberalismen måste tas på allvar

Du är liberal, och alltså ligger frihet dig varmt om hjärtat som kransartärer. Den syresätter hela din politiska organism, är kärnan i ditt tänkande. Eller? I Nina Björks bok “Om man älskar frihet – Tankar kring det politiska” ställs liberalers anspråk om frihetsbegreppet på sin spets, och utmanas på ett otroligt skickligt sätt. När jag läst sista sidan vill jag tre saker: 1) Formulera nya liberala försvar. 2) Att fler liberaler läser boken. 3) Att så få som möjligt på vänsterkanten läser den. Kort sagt: Stora delar är farligt bra. I slutet av boken märks dock Björks agitation mot liberalism där känslorna får ta överhanden och udden inte längre riktas mot riktig liberalism.

Björk använder sig nästan uteslutande av intern kritik på liberala idéer. Kritiken är hård, ofta rolig läsning och alltid med ett vackert språk. I ett avsnitt ger sig författaren ut på en resa för att visa problemen med meritokratitanken. En marsvarelse möter och har en diskussion med en människa. Vi får se hur vi förkastar forna slavsamhällen på moraliska grunder. Idag är istället tanken att vem som helst kan bli vad hen vill. Men föräldrarnas olika utfall, som skapas på grund av det meritokratiska systemet, skapar problem när de ger olika förutsättningar för barnen. Ska vi då ta bort barnen mer från föräldrarna?

En tanke som Björk nämner att den gamla Folkpartiledaren Bengt Westerberg lyft, och som inte är främmande för alla i Liberala Ungdomsförbundet heller. Men även OM föräldrarna inte längre skulle vara ett problem, så föds vissa ändå genetiskt med mer talang för något än andra. Är den biologiska lottovinsten värdig att ge olika utfall? Idag skiljer sex år i medellivslängd mellan de som har en för- och eftergymnasial utbildning. Björk frågar oss om det är lagom straff för att ha varit lat att leva sex år kortare. Eller är det för lite straff, för mycket? Om vi står för dagens ojämlika utfall är de som passar som “…akademiker, ingenjörer och verkställande direktörer också de personer som passar att ha pengar, hög status, bra hälsa och långa liv. Och det är inte individualism. Det är lögn. Ingen har en personlighet som passar för för tidig död.” Så skriver Björk, och det är svårt att inte hålla med henne. Då är argumentet som finns kvar för dagens ojämlika utfall att det fungerar. Det må det göra, men det är en helt annan sak än moralisk rätt och jämlikhet i möjligheter för människor.

På detta sätt fortgår det. Problemet är inte, som det ofta kan kännas från vänsterhåll, att Nina Björk inte förstår kapitalismen eller inte har läst liberala tänkare- utan att hon förstår dessa saker alltför klart. Hon ber oss erkänna problemen. Problemet att den politiska demokratin är maktlös inom vissa områden inför storföretagen. Att ojämlikhet i utfall inte bara är en positiv sak som morot åt strävan. Att marknaden inte uppfyller människors behov, utan pengainnehavares behov. 

På vissa ställen kan vi dock se hur likt monstret i Scoobydoo visar sig vara en människa när dragkedjan dras undan utgår hennes kritik mer från hat mot högern än tankar om liberalismen. Som när Björk attackerar RUT- och ROTreformerna och visar att de inte går ihop med liberalers strävan om att politiken inte ska bestämma över människors levnadssätt. Hon har såklart alldeles rätt. De nämnda reformerna är nämligen inte liberala. De är superbra för ekonomin och kan hyllas för hur de gjort svarta jobb vita. Men förebilden för förespråkarna är den politiska guden tillväxt, inte liberalism och en fri marknad. I en liberal form hade de tjänstesektorerna varit beskattade exakt likadant som andra saker. 

Så är vad jag vill säga att även när Nina Björk har fel så har hon rätt? Nej, så enkelt är det inte. I boken har Björk den sköna fördelen att få kritisera ostört utan att behöva visa vilken väg som vi kunnat gå istället. Hon slipper tacklas med de moraliska problemen i socialism och den despoti jag tror är oundviklig i ett försök att nå den. Om inte annat är det värt att läsa boken för språket, som släcker alla tvivel om Nina Björks kärlek till friheten. Det är superb huvudbry för oss liberaler. Borde vi förändra vår syn på vissa liberala principer, eller räcker det med att erkänna att ingen filosofi är absolut rätt? Liberalismen är en evigt växande, myllrande myrstack av idéer. Kritiken måste tas på allvar, för att skydda vår myrdrottning: Friheten.

Max Hjelm

Förbundsstyrelseledamot LUF

 

Liberalerna måste sluta lajva Venstre

Hela året har vi varit fast här. Det går dåligt för Liberalerna. Nyamko Sabuni gör någon enstaka intervju, och ju mindre hon säger, desto bättre. En lång rad utspel har kommit från Liberalerna under det senaste året och personligen har jag mött dem med tveksamhet. Utspelen är som bäst teknokratiska och som sämst illiberala. Om det inte vore för att Nyamko Sabuni kallar alla sina åsikter liberala hade man lika gärna kunnat tro att partiet vore konservativt.

Ibland blir jag provocerad att L inte kan vara så genomliberala som många andra länders liberala partier. Jag ser drömmande mot nederländernas D66. I vårt grannland Danmark har det liberala “Radikale” gjort mångkultur till sin paradfråga. En stor del av problemet är att betydande krafter inom vårt parti ser liberalism som synonymt med ekonomisk liberalism. För dessa krafter är frågor som migration och klimat irriterande hinder för att kunna utnyttja riksdagens omtalade högermajoritet. 

Jag vill nu, som så många andra, diskutera Danmark. Tre partier där betraktar sig själva som liberala. Socialliberala Radikale Venstre, nyliberala Liberal Alliance. Och så det stora “konservativt liberala” Venstre. För våra ekonomiskt fixerade liberaler ser Danmark ut som ett föredöme. Tre liberala partier som i senaste valet sammanlagt fick mer än var tredje väljares röst. Dessutom föll nationalistiska Danske Folkeparti ner på ensiffrigt stöd för första gången på länge.

Men drömmen var dyrköpt. Venstre drev i regeringsställning igenom de så kallade ghettolagarna, som innebär att man får högre straff om man begår brott i invandrartäta områden. För att få stöd till liberaler och samtidigt punktera nationalisterna krävdes bara att liberalerna inte skulle vara liberala, utan tvärtom driva igenom Danske Folkepartis politik åt dem. 

Jag avskyr SD, och det är just på grund av deras politik, inte på grund av deras historia eller Jimmie Åkesson. Det är sakpolitiken som motiverar det SD-motståndet som ändå finns kvar i L. Men det vill man förstås inte erkänna för medlemmarna av rädsla för att skrämma bort de där som anser att danska Venstre är en förebild. 

Men då undrar jag det här: om målet är att vara med i ett riktigt stort parti som är ekonomiskt liberalt och samtidigt klämmer till det för invandrare, varför inte bara bli moderat? Om inget annat så får du åtminstone då ett stort parti. Min slutsats är att vi borde sluta lajva höger. Året 2018/2019 röstade L mer som S än M och mindre som M och KD än vad C gjorde. Men det blir nog väljarna (och Nyamko!) förvånade att höra.

Varför spelar SD-frågan så oerhört stor roll? Allt kan ju inte hänga på huruvida vi borde diskutera med ett parti som ändå står långt bort från oss. Sanningen är att det faktiskt finns en skillnad mellan progressiva och konservativa partier, hur mycket våra ekonomiskt sinnade liberaler än vill förneka det. Det spelar roll att L har hamnat på fel sida i migrationsutredningen. Alla medborgarrättsliga framgångar som genom historien har uppnåtts har uppnåtts av att progressiva har lyft perifera frågor och tyvärr kan jag inte se att L riktigt kan fylla den rollen idag. Vår partiledares hela claim to fame är att hon “sade som det var innan det var coolt”. Men hela konceptet med att man för tio år sedan inte kunde säga som det var är bara en konservativ offerkofta. Januariavtalet handlar om mer än bara SD. Kulturkrig finns på riktigt, även i Sverige.

En gammal folkpartistisk strategi är att provocera kulturvänster och därigenom få uppmärksamhet. Men vi borde ju inte bekämpa kulturvänstern. Vi borde ju vinna deras röster. Så länge Centern är större än vad vi är på Södermalm har vi misslyckats. 

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm

Allt är inte partipolitik

2 augusti i år mördades en tolvårig flicka i Botkyrka. Det har vi alla läst om. Dessutom har vi läst kristdemokraters försök att politisera händelsen och dra deras återkommande analys; “den socialdemokratiska regeringen är handlingsförlamad”. Som folk på Twitter redan har påpekat många gånger är det här beteendet opassande. Jag tänker därför inte utnyttja den här tragedin för att få skriva att “det här bevisar att jag har haft rätt hela tiden”. Istället tänker jag utnyttja tillfället för reflektion och självkritik.

Jag får erkänna att jag själv delvis gick med i LUF på grund av det vi kallar luf-twitter. Där såg jag folk med samma ocyniska, men självmedvetna syn på politik som jag själv hade. SSU skrev en debattartikel emot legalisering av cannabis och LUF svarade med tweeten “sluta va en stolle. chilla istället och rök en jolle.” Det här var tilltalande för mig när jag såg det. Det var mindre tilltalande för familjemedlemmar och släktingar. De och absolut alla sossar på Twitter får då rätt bra anledningar att tänka att vi vill legalisera marijuana för att vi själva vill röka på.

Hur är då detta kopplat till mordet på trettonåringen? SVT rapporterade kort efter skjutningen att gänget som låg bakom den hade motiv genom narkotikahandel. Det borde tjäna som en viktig påminnelse för hur politiken ytterst handlar om att ansvara för människors liv. Jag tänker inte argumentera om narkotikapolitik av respekt för offret. Däremot jag vill påminna om de höga insatser vi spelar med i lagstiftandet. När familj och släkt pekar på mord som konsekvens av narkotikahandeln är det rätt svagt att svara med individens frihet att röka på. Visst kan man se till den, men friheten att röka på är i sammanhanget rätt irrelevant.

Det är dessa tankar som vägleder mig när vänner har undrat om min personliga syn på det när de har rökt på (låter påhittat men har faktiskt hänt). Jag råkar älska Beatleslåten Strawberry Fields Forever. Jag tror också att mina vänner klarar lite marijuana utan att hamna på en så kallad slippery slope till ett liv dominerat av missbruk. Men jag tror inte att de under nuvarande lagar kan skaffa droger utan att någon annan på något sätt råka illa ut. Visst är det enkelt att som liberal säga “laissez faire”. Men att bara vara passiv kan påverka andra människor än oss själva. Vi kan vilja handla närproducerat för att det är gulligt, men berövar vi fattiga människor i utlandet sin inkomst. Pacifism ser snällt ut, men det drabbar många av världens olycksbarn.

I tragedier som denna är många ungdomspolitiker snabba att leka toppolitiker på twitter. Det vi behöver är inte fler självutnämnda ledare, utan fler som reflekterar över sina vardagliga liv. Vår huvudsakliga uppgift är inte att skapa politiskt drama, utan att vara goda medborgare. Då kan vi inte nöja oss med det som ser snällast ut, som att leka hippie på twitter. Att stötta vänner som röker på kan se förstående ut, men som politiskt tänkande varelser måste vi tänka ett steg längre och ta hänsyn även till de lagar vi vill avskaffa. Politik handlar om att förbättra samhället, och om vi verkligen vill det så måste vi ägna våra privatliv åt det. Vi måste därför vara den jobbiga jäveln som säger åt folk att ta bort tiktok, den som påminner om djurskydd, klimatet, smittspridning, vardagsrasism och genustänk. Vi har alla en lång väg att gå, men för att vara goda politiker måste vi vara goda medborgare.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm

De tomma ordens eko

Den 11 Juli är det 25 år sedan folkmordet i den bosniska staden Srebrenica ägde rum. 8 000 bosniska muslimer mördades av serbiska styrkor i det område FN märkt som säkert. Att detta tilläts hända ses av de flesta som ett svek och ett misslyckande. ”Never again” är ett uttryck som ofta används för att visa solidaritet med offren vid folkmord som dessa, krigsbrott såväl som andra brott mot mänskligheten. Uttrycket användes för första gången i det sena 1940-talets Israel när man talade om förintelsen, och det fick popularitet tack vare rabbinen Meir Kahane. Det var tydligt att man aldrig fick låta något liknande ske igen. Frågan är dock om inte uttrycket tappat sin innebörd efter att folkmorden i  Rwanda och Srebrenica, samt mer nyligen Assadregimens slakt i al-Bayda och Ghouta, ägt rum framför ögonen på västvärlden. 

Under 1992 röstade Bosnien för självständighet från Jugoslavien. Detta ledde i sin tur till förföljelse och etnisk rensning utfört av serbiska styrkor. Många var därför tvungna att fly sina hem och fann tillfälligt skydd i staden Srebrenica. Srebrenica blev som stad i östra Bosnien, med sin närhet till serbiska gränsen, en strategiskt viktig stad. Detta utifrån den serbiska strategin om ett etniskt rent serbiskt territorium. Stadens population växte från 9 000 invånare 1992 till 42 000 invånare i mars 1993 då bosnier vällde in från närliggande byar ödelagda av serbiska styrkor. Enligt FN så var dessa människor nu i en så kallad safe zone och den franska generalen Philippe Morillon lovade att han aldrig skulle överge dem. Problemet var att dessa områden var svåra att försvara och att det krävdes betydligt fler trupper stationerade i zonen för att de skulle var säkra på riktigt, vilket påpekades av den brittiska försvarssekreteraren Malcolm Rifkind 3 juni 1995. 

Det hela slutade i att serbiska trupper intog staden och dödade 8 000 bosniska muslimer på elva dagar mellan 11 och 22 juli 1995. Våldtäkter, tortyr och massavrättningar är bara några av de saker bosnierna utsattes för. Allt detta trots att de lovats skydd av FN. För att “never again” ska ha någon faktisk betydelse bortom ett symbolvärde så krävs det handling för att förhindra och stoppa massmord som dessa. Det kan handla om att sätta in direkta militära styrkor för att försvara civila och pressa ena sidan till förhandlingar, upprätta “no fly zones” eller förstöra flygbaser. Detta är i många fall ett måste för att minimera antalet döda i en väpnad konflikt. Det handlar helt enkelt om att gå från ord till handling i förebyggande syfte, för att förhindra massmord, tortyr och död. 

Det ska nämnas att Ratko Mladic, den serbiske generalen ansvarig för Srebrenica, ställdes inför rätta. Det gjorde även Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten som 1999 utförde etnisk rensning på kosovanerna, den muslimska majoritetsbefolkningen i Kosovo. Det ska även nämnas att västvärlden tog militär aktion när Daesh utförde folkmord på yazidier i Irak. Faktumet är dock att västvärlden mer eller mindre har blundat när Assad gasat civila med sarin, tittat åt andra hållet när Kina satt 3 miljoner uigurer i koncentrationsläger och ignorerat när ryska luftvapnet bombat flyktingläger i Idlib.

Frågan är dock om vi klarar av att vända trenden? Kommer “never again” någon gång vara mer än tomma ord? Det som i nuläget kan sägas är att vi behöver ha en stark respons vid brott mot mänskligheten och att vi måste vara beredda att agera när det faktiskt behövs, istället för att blunda och svika våra medmänniskor. Endast på det sättet kan vi få de tomma ordens eko att upphöra. 

Leonard Bektas

Vice ordförande LUF Västmanland

 

Vi måste bekämpa extremismen bättre

I en tid då extremism i allmänhet, men högerextremism i synnerhet, växer och blir allt mer etablerad i samhället krävs det att de demokratiska krafterna gemensamt står upp för våra grundläggande demokratiska värderingar.

Idag är demokratin i världen hotad från flera håll och ett av de största hoten är den extremism som allt mera etablerar sig på flera platser i världen. Extremism är en ytterlighetsrörelse som vanligen söker totala lösningar på problem, lösningar som därför ofta blir väldigt ensidiga. Vanligen har de extremistiska rörelserna enbart ett eller ett fåtal problem i åtanke som de verkar för att lösa. Det är idag inte heller helt ovanligt att unga människor, vanligen killar, engagerar sig i extremistiska rörelser och som sedan har svårt att ta sig ur dessa. Det råder generellt en stor okunskap om vad radikaliseringen av unga i samhället leder till. Därför anser jag att det här är ett av de viktigaste samhällsproblemen vi snabbt behöver hitta en lösning på för att värna det demokratiska samhället.

Vi behöver hitta lösningar för att både minska risken för att unga människor engagerar sig i dessa våldsbejakande rörelser och samtidigt öka möjligheterna för att de ska lyckas att lämna den rörelse de en gång gett sig in i. Jag vill påstå att ungdomar som radikaliseras inte bara skapar en ofrihet för sig själva utan även inte sällan till samhället, sina närstående, sina lärare och kamrater.

Jag tror att en väg för att minska rekryteringen till dessa våldsbejakande extremistiska rörelser är att vuxensamhället kring den aktuella ungdomen hittar ett samarbete med varandra. Här anser jag att det är aktuellt att inkludera både samhällsfunktioner såsom skolväsende, polis, socialtjänst, men även när det är möjligt, vårdnadshavare och andra viktiga vuxna i ungdomens närhet. En insats som jag tror är både kostnads- och resultateffektiv är att lägga tid, kraft och pengar på utbildning för skolpersonal hur radikalisering hos ungdomar kan bemötas och förebyggas för att minska rekryteringen till dessa rörelser. 

Skolan är en viktig aktör i att bekämpa radikaliseringen av ungdomar då det är en naturlig samlingsplats för unga. Många lärare och övrig skolpersonal gör redan idag ett gott arbete för att vägleda och fostra ungdomar till att bli demokratiska medborgare. Däremot visar en undersökning av Teskedsorden att många lärare känner en påtaglig rädsla för att förvärra eller själva råka illa ut ifall de ingriper. Därför skulle en, från samhället, erbjuden kompetensutveckling för de lärare som möter dessa ungdomar troligtvis öka skolpersonalens känsla av trygghet och välmående.

Utan utbildning i hur man kan upptäcka och bemöta radikaliserat beteende kan man inte förväntas kunna agera effektivt och ändamålsenligt till gagn för eleven och samhället. För lärarnas skull måste de därför få utbildning i vilka tecken man kan se hos en ung individ som radikaliseras samt få stöd i hur man bör hantera detta. Varje ungdom vi kan förhindra att söka sig till antidemokratiska och våldsbejakande rörelse är en vinst för både individ och samhälle.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Distansundervisningen har sina fördelar

Jag sitter vid skrivbordet med frukosten bredvid mig och ska snart logga in för dagens första lektion. När jag kommer in kan jag se hur vissa av mina klasskamrater fortfarande ligger i sängen med slutna ögon.

Vi gymnasieelever har studerat på distans sedan i slutet av mars och med tiden har jag konstaterat att både disciplinen och engagemanget i skolan har sjunkit. I förra veckan kom det glädjande beskedet att ambitionen är att vi gymnasieelever ska få komma tillbaka i höst till normal undervisningsform. Jag hoppas dock att samhället drar lärdom av dessa månader av distansundervisning så det kan gynna både vår egen och framtida elevers skolgång. Jag tror att denna typ av undervisning kan resultera i en ökad inkludering av elever som tidigare har haft svårt att fungera i den ordinarie undervisningsformen som kräver täta sociala kontakter och god förmåga att samarbeta med andra. Jag tänker framförallt på de elever med längre frånvaroproblematik som ofta går under epitetet “hemmasittare”. Anledningarna till denna problematik kan vara vitt skilda skäl, men inte sällan handlar det om psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatriska funktionsvariationer. 

Enligt Skolverket och Skolinspektionen var det 2019 cirka 2000 elever som bedömdes som “hemmasittare”, men mörkertalet tros vara stort och enligt en undersökning från SCB 2017 rör det sig snarare om närmare 5000 elever. Oavsett hur många elever som är berörda så får man inte glömma att detta är individer som har lagstadgad rätt till att erbjudas en utbildning som passar deras specifika behov. Ett uppdrag som utbildningsväsendet idag inte lyckats uppfylla.

På många skolor har man under den tiden som man bedrivit undervisning på distans kunnat erfara att elev- och lärarnärvaron ökat rejält. Gissningsvis beror detta på att fler har kunnat delta i undervisningen även vid sjukdom som de vanligtvis varit frånvarande från skolan för samt att smittspridningen av de vanligaste förkylningssjukdomarna har minskat i samband med distanseringen. Detta har resulterat i att fler elever har kunnat ligga i fas med den av läraren planerade undervisningen och läraren har behövt lägga mindre arbetstid på att följa upp de elever som varit frånvarande. Även de elever som tidigare har klassats som “hemmasittare” har i denna undervisningsform visat sig gynnas i sin skolgång då de har kunnat delta i större utsträckning utifrån sina egna förutsättningar.

Man kan å andra sidan konstatera att många elever behöver den strukturen och sociala interaktionen som den ordinarie skolundervisningen erbjuder för att kunna prestera utifrån sin högsta nivå. Det är inte sällan i mötet och i dialogen med andra människor som kunskaper och insikter förvärvas. Vi behöver därför dra lärdomar från både de positiva och negativa effekterna av distansundervisning. Kanske är den digitala undervisningen ett gott komplement när man som elev eller lärare behöver vara fysiskt frånvarande från skolbyggnaden och andra människor av olika skäl, men har möjlighet att delta på distans. Jag tycker därför att Skolverket ska få i uppdrag att utreda huruvida distansundervisningen kan vara ett permanent komplement till den ordinarie undervisningen.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Vem fan är liberal nu för tiden?

Orden ekar fortfarande i mitt huvud efter jag stigit av bussen och för länge sedan sagt hejdå till socialisten i min tvåa som jag tagit en fika med. Hon kanske har rätt för en gångs skull, tänker jag. Liberalerna ligger på 2,7 procent i opinionen och kollektivister vinner mer mark än någonsin. Tanken att bara släppa allt och skita i att fortsätta engagera sig för ett parti som ingen vill ha är ganska nära i stunder som dessa. Är min tid och mitt engagemang verkligen värt det?

Jag ska vara ärlig: ibland tvivlar jag på mitt engagemang. När det känns som att all tid som läggs ner på LUF, som kanske egentligen borde spenderats på att hänga med vänner eller på att hoppa studsmatta med min lillasyster, resulterar i 2,7 procent känns engagemanget jävligt meningslöst. Det är lätt att tappa modet och att bara släppa allt, men trots känslan av hopplöshet slutar man ändå inte gå. För det gör inte en folkpartist.

Det har inte varit enkelt att vara frihetligt sinnad i ett land där socialdemokratin, med några få års undantag, haft maktmonopol så länge någon egentligen kan minnas. Men trots detta har det funnits liberaler som stretat emot med full kraft och tagit strid för den lilla individen även när det har varit obekvämt. Det har inte varit självklart tidigare som parti att strida om till exempel fri abort och avskaffandet av sjukdomsstämpel för homosexualitet. Men våra föregångare gjorde det ändå. För det var rätt. Om kollektivistiska sossezombies på 50 procent en gång i tiden inte kunnat stoppa oss ska 2,7 procent inte heller göra det.

Jag tror att lågan som alla luf:are besitter när de tveklöst tar striden mot ofriheten är unik, trots det hårda klimatet mot liberalismen. Tanken att hålla ryggen rak även när det blåser skrämmer livet ur de flesta kollektivister både till höger och vänster. Att fortsätta kampen för sin sak även när stödet är litet är inget som partier vars enda existensberättigande är makt håller på med. Men det gör vi. För vad är engagemanget värt om det slutar handla om saker man tror på och istället börjar handla om att skaffa sig stöd? 

Vi har så många fler ofriheter att krossa, så många fler medlemmar kvar att värva och framförallt så många segrar kvar att inkassera. Ingenting kan stoppa oss då, inte ens 2,7 procent.

Kornelius Persson

Vice ordförande LUF Södra Älvsborg

Äldre inlägg

© 2021 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑