Kategori: Artiklar (sida 1 av 21)

Politiska texter, krönikor, debattartiklar och liknande.

De tomma ordens eko

Den 11 Juli är det 25 år sedan folkmordet i den bosniska staden Srebrenica ägde rum. 8 000 bosniska muslimer mördades av serbiska styrkor i det område FN märkt som säkert. Att detta tilläts hända ses av de flesta som ett svek och ett misslyckande. ”Never again” är ett uttryck som ofta används för att visa solidaritet med offren vid folkmord som dessa, krigsbrott såväl som andra brott mot mänskligheten. Uttrycket användes för första gången i det sena 1940-talets Israel när man talade om förintelsen, och det fick popularitet tack vare rabbinen Meir Kahane. Det var tydligt att man aldrig fick låta något liknande ske igen. Frågan är dock om inte uttrycket tappat sin innebörd efter att folkmorden i  Rwanda och Srebrenica, samt mer nyligen Assadregimens slakt i al-Bayda och Ghouta, ägt rum framför ögonen på västvärlden. 

Under 1992 röstade Bosnien för självständighet från Jugoslavien. Detta ledde i sin tur till förföljelse och etnisk rensning utfört av serbiska styrkor. Många var därför tvungna att fly sina hem och fann tillfälligt skydd i staden Srebrenica. Srebrenica blev som stad i östra Bosnien, med sin närhet till serbiska gränsen, en strategiskt viktig stad. Detta utifrån den serbiska strategin om ett etniskt rent serbiskt territorium. Stadens population växte från 9 000 invånare 1992 till 42 000 invånare i mars 1993 då bosnier vällde in från närliggande byar ödelagda av serbiska styrkor. Enligt FN så var dessa människor nu i en så kallad safe zone och den franska generalen Philippe Morillon lovade att han aldrig skulle överge dem. Problemet var att dessa områden var svåra att försvara och att det krävdes betydligt fler trupper stationerade i zonen för att de skulle var säkra på riktigt, vilket påpekades av den brittiska försvarssekreteraren Malcolm Rifkind 3 juni 1995. 

Det hela slutade i att serbiska trupper intog staden och dödade 8 000 bosniska muslimer på elva dagar mellan 11 och 22 juli 1995. Våldtäkter, tortyr och massavrättningar är bara några av de saker bosnierna utsattes för. Allt detta trots att de lovats skydd av FN. För att “never again” ska ha någon faktisk betydelse bortom ett symbolvärde så krävs det handling för att förhindra och stoppa massmord som dessa. Det kan handla om att sätta in direkta militära styrkor för att försvara civila och pressa ena sidan till förhandlingar, upprätta “no fly zones” eller förstöra flygbaser. Detta är i många fall ett måste för att minimera antalet döda i en väpnad konflikt. Det handlar helt enkelt om att gå från ord till handling i förebyggande syfte, för att förhindra massmord, tortyr och död. 

Det ska nämnas att Ratko Mladic, den serbiske generalen ansvarig för Srebrenica, ställdes inför rätta. Det gjorde även Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten som 1999 utförde etnisk rensning på kosovanerna, den muslimska majoritetsbefolkningen i Kosovo. Det ska även nämnas att västvärlden tog militär aktion när Daesh utförde folkmord på yazidier i Irak. Faktumet är dock att västvärlden mer eller mindre har blundat när Assad gasat civila med sarin, tittat åt andra hållet när Kina satt 3 miljoner uigurer i koncentrationsläger och ignorerat när ryska luftvapnet bombat flyktingläger i Idlib.

Frågan är dock om vi klarar av att vända trenden? Kommer “never again” någon gång vara mer än tomma ord? Det som i nuläget kan sägas är att vi behöver ha en stark respons vid brott mot mänskligheten och att vi måste vara beredda att agera när det faktiskt behövs, istället för att blunda och svika våra medmänniskor. Endast på det sättet kan vi få de tomma ordens eko att upphöra. 

Leonard Bektas

Vice ordförande LUF Västmanland

 

Vi måste bekämpa extremismen bättre

I en tid då extremism i allmänhet, men högerextremism i synnerhet, växer och blir allt mer etablerad i samhället krävs det att de demokratiska krafterna gemensamt står upp för våra grundläggande demokratiska värderingar.

Idag är demokratin i världen hotad från flera håll och ett av de största hoten är den extremism som allt mera etablerar sig på flera platser i världen. Extremism är en ytterlighetsrörelse som vanligen söker totala lösningar på problem, lösningar som därför ofta blir väldigt ensidiga. Vanligen har de extremistiska rörelserna enbart ett eller ett fåtal problem i åtanke som de verkar för att lösa. Det är idag inte heller helt ovanligt att unga människor, vanligen killar, engagerar sig i extremistiska rörelser och som sedan har svårt att ta sig ur dessa. Det råder generellt en stor okunskap om vad radikaliseringen av unga i samhället leder till. Därför anser jag att det här är ett av de viktigaste samhällsproblemen vi snabbt behöver hitta en lösning på för att värna det demokratiska samhället.

Vi behöver hitta lösningar för att både minska risken för att unga människor engagerar sig i dessa våldsbejakande rörelser och samtidigt öka möjligheterna för att de ska lyckas att lämna den rörelse de en gång gett sig in i. Jag vill påstå att ungdomar som radikaliseras inte bara skapar en ofrihet för sig själva utan även inte sällan till samhället, sina närstående, sina lärare och kamrater.

Jag tror att en väg för att minska rekryteringen till dessa våldsbejakande extremistiska rörelser är att vuxensamhället kring den aktuella ungdomen hittar ett samarbete med varandra. Här anser jag att det är aktuellt att inkludera både samhällsfunktioner såsom skolväsende, polis, socialtjänst, men även när det är möjligt, vårdnadshavare och andra viktiga vuxna i ungdomens närhet. En insats som jag tror är både kostnads- och resultateffektiv är att lägga tid, kraft och pengar på utbildning för skolpersonal hur radikalisering hos ungdomar kan bemötas och förebyggas för att minska rekryteringen till dessa rörelser. 

Skolan är en viktig aktör i att bekämpa radikaliseringen av ungdomar då det är en naturlig samlingsplats för unga. Många lärare och övrig skolpersonal gör redan idag ett gott arbete för att vägleda och fostra ungdomar till att bli demokratiska medborgare. Däremot visar en undersökning av Teskedsorden att många lärare känner en påtaglig rädsla för att förvärra eller själva råka illa ut ifall de ingriper. Därför skulle en, från samhället, erbjuden kompetensutveckling för de lärare som möter dessa ungdomar troligtvis öka skolpersonalens känsla av trygghet och välmående.

Utan utbildning i hur man kan upptäcka och bemöta radikaliserat beteende kan man inte förväntas kunna agera effektivt och ändamålsenligt till gagn för eleven och samhället. För lärarnas skull måste de därför få utbildning i vilka tecken man kan se hos en ung individ som radikaliseras samt få stöd i hur man bör hantera detta. Varje ungdom vi kan förhindra att söka sig till antidemokratiska och våldsbejakande rörelse är en vinst för både individ och samhälle.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Distansundervisningen har sina fördelar

Jag sitter vid skrivbordet med frukosten bredvid mig och ska snart logga in för dagens första lektion. När jag kommer in kan jag se hur vissa av mina klasskamrater fortfarande ligger i sängen med slutna ögon.

Vi gymnasieelever har studerat på distans sedan i slutet av mars och med tiden har jag konstaterat att både disciplinen och engagemanget i skolan har sjunkit. I förra veckan kom det glädjande beskedet att ambitionen är att vi gymnasieelever ska få komma tillbaka i höst till normal undervisningsform. Jag hoppas dock att samhället drar lärdom av dessa månader av distansundervisning så det kan gynna både vår egen och framtida elevers skolgång. Jag tror att denna typ av undervisning kan resultera i en ökad inkludering av elever som tidigare har haft svårt att fungera i den ordinarie undervisningsformen som kräver täta sociala kontakter och god förmåga att samarbeta med andra. Jag tänker framförallt på de elever med längre frånvaroproblematik som ofta går under epitetet “hemmasittare”. Anledningarna till denna problematik kan vara vitt skilda skäl, men inte sällan handlar det om psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatriska funktionsvariationer. 

Enligt Skolverket och Skolinspektionen var det 2019 cirka 2000 elever som bedömdes som “hemmasittare”, men mörkertalet tros vara stort och enligt en undersökning från SCB 2017 rör det sig snarare om närmare 5000 elever. Oavsett hur många elever som är berörda så får man inte glömma att detta är individer som har lagstadgad rätt till att erbjudas en utbildning som passar deras specifika behov. Ett uppdrag som utbildningsväsendet idag inte lyckats uppfylla.

På många skolor har man under den tiden som man bedrivit undervisning på distans kunnat erfara att elev- och lärarnärvaron ökat rejält. Gissningsvis beror detta på att fler har kunnat delta i undervisningen även vid sjukdom som de vanligtvis varit frånvarande från skolan för samt att smittspridningen av de vanligaste förkylningssjukdomarna har minskat i samband med distanseringen. Detta har resulterat i att fler elever har kunnat ligga i fas med den av läraren planerade undervisningen och läraren har behövt lägga mindre arbetstid på att följa upp de elever som varit frånvarande. Även de elever som tidigare har klassats som “hemmasittare” har i denna undervisningsform visat sig gynnas i sin skolgång då de har kunnat delta i större utsträckning utifrån sina egna förutsättningar.

Man kan å andra sidan konstatera att många elever behöver den strukturen och sociala interaktionen som den ordinarie skolundervisningen erbjuder för att kunna prestera utifrån sin högsta nivå. Det är inte sällan i mötet och i dialogen med andra människor som kunskaper och insikter förvärvas. Vi behöver därför dra lärdomar från både de positiva och negativa effekterna av distansundervisning. Kanske är den digitala undervisningen ett gott komplement när man som elev eller lärare behöver vara fysiskt frånvarande från skolbyggnaden och andra människor av olika skäl, men har möjlighet att delta på distans. Jag tycker därför att Skolverket ska få i uppdrag att utreda huruvida distansundervisningen kan vara ett permanent komplement till den ordinarie undervisningen.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Vem fan är liberal nu för tiden?

Orden ekar fortfarande i mitt huvud efter jag stigit av bussen och för länge sedan sagt hejdå till socialisten i min tvåa som jag tagit en fika med. Hon kanske har rätt för en gångs skull, tänker jag. Liberalerna ligger på 2,7 procent i opinionen och kollektivister vinner mer mark än någonsin. Tanken att bara släppa allt och skita i att fortsätta engagera sig för ett parti som ingen vill ha är ganska nära i stunder som dessa. Är min tid och mitt engagemang verkligen värt det?

Jag ska vara ärlig: ibland tvivlar jag på mitt engagemang. När det känns som att all tid som läggs ner på LUF, som kanske egentligen borde spenderats på att hänga med vänner eller på att hoppa studsmatta med min lillasyster, resulterar i 2,7 procent känns engagemanget jävligt meningslöst. Det är lätt att tappa modet och att bara släppa allt, men trots känslan av hopplöshet slutar man ändå inte gå. För det gör inte en folkpartist.

Det har inte varit enkelt att vara frihetligt sinnad i ett land där socialdemokratin, med några få års undantag, haft maktmonopol så länge någon egentligen kan minnas. Men trots detta har det funnits liberaler som stretat emot med full kraft och tagit strid för den lilla individen även när det har varit obekvämt. Det har inte varit självklart tidigare som parti att strida om till exempel fri abort och avskaffandet av sjukdomsstämpel för homosexualitet. Men våra föregångare gjorde det ändå. För det var rätt. Om kollektivistiska sossezombies på 50 procent en gång i tiden inte kunnat stoppa oss ska 2,7 procent inte heller göra det.

Jag tror att lågan som alla luf:are besitter när de tveklöst tar striden mot ofriheten är unik, trots det hårda klimatet mot liberalismen. Tanken att hålla ryggen rak även när det blåser skrämmer livet ur de flesta kollektivister både till höger och vänster. Att fortsätta kampen för sin sak även när stödet är litet är inget som partier vars enda existensberättigande är makt håller på med. Men det gör vi. För vad är engagemanget värt om det slutar handla om saker man tror på och istället börjar handla om att skaffa sig stöd? 

Vi har så många fler ofriheter att krossa, så många fler medlemmar kvar att värva och framförallt så många segrar kvar att inkassera. Ingenting kan stoppa oss då, inte ens 2,7 procent.

Kornelius Persson

Vice ordförande LUF Södra Älvsborg

Folkhälsa eller ingen hälsa?

I sin senaste krönika om folkhälsa och sjukvård skriver Marcus Willershausen att liberaler måste välja mellan att ta bort folkhälsa eller välfärd. Hela grundantagandet i texten bygger på att han misstar Timbroism för Liberalism. Se, att staten ska vara mindre och skatterna sänkas är liberala åsikter. Det är dock inte det enda som bygger upp liberalismen, utan fler värden kan ställas mot varandra. 

En liberal kan anse att sjukvården ska självfinansieras för att minska statens makt. Men även att livet är en rättighet och att man därför med skatter måste se till att alla har sjukvård tillgänglig kostnadsfritt. Oskar Linnros rappade 2007 att “välfärd kväver oss, men vi behöver den. När vi behöver slåss, svävar den över oss”. Dessa ord gäller än idag. Det här är en solidarisk syn på sjukvård. När du kommer in till akuten ska ingen behöva bry sig om ifall du druckit, åkt snowboard, ridit och ramlat av hästen eller på annat sätt utsatt dig själv för fara. De som är för skattefinansierad sjukvård är nog inte det av liberala ekonomiska skäl, utan rättighetsmässiga. Om det ses som en rättighet måste inte andra liberala grundbultar, som att få leva ditt liv som du vill, stöveltrampas för att kunna sänka skatten.

Folkhälsopolitiken i Sverige går ut på att ta pengar från medborgarna, ge till Folkhälsomyndigheten och be den behandla vuxna människor som barn. Att vilja minska statens utgifter är en sak, men att använda skattepengar för det är en annan. Om man står bakom folkhälsopolitik, med förbud, nudging, reklamblad och allt vad det innebär, så står man bakom att någon vet bättre än dig själv hur du lever bäst. Vi värderar ständigt livsstilar – varför är det mer rimligt att någon som lever sunt och blir gammal ska få kosta pengar än någon som lever kortare och drabbas av fetma? Värderandet av vilken livsstil som är värd att bekosta från offentligt håll är osundare än vilken livsstil som helst. Om man, som Marcus insinuerar, måste se till att minimera sjukdomsrisker för att det ska vara rätt att ge vård är den inte längre en rättighet. Då är medborgare istället arbetare i ett statsmaskineri vars liv upprätthålls så att hen kan fortsätta bidra.

Skattefinansierad sjukvård bör alltså i min mening ses som en ickevärderande rättighet, som den där vännen som tröstar dig när du spytt på bordet på en bar, även om du i allra högsta grad själv hade kunnat förutse vad som skulle hända om du klunkade åtta öl och tog några jägershots. Samtidigt ska vi se att en mindre stat är en bättre stat, och att vi därför också kan öka självfinansieringen av vården. Det här är dock alltså två skilda politiska områden.

Ett fritt samhälle kan leda till att fler dricker mer öl, vilket kan vara dåligt för deras hälsa. Samtidigt kan då tre nya mikrobryggerier startas och skapa arbetstillfällen och dra in skatt. Ett fritt samhälle kan också leda till att vissa själva tröttnar på ölmagen och tar bättre hand om sig. Vi bör absolut diskutera i vilken grad sjukvården ska vara självfinansierad, men låt oss först ta varandra händer och tillsammans börja med ett steg mot en mindre stat: slakta Folkhälsomyndigheten.

Skribentfoto: Marcus Willershausen

Max Hjelm

Före detta vice distriktsordförande LUF Storstockholm

Liberaler måste välja mellan folkhälsa och välfärd

Fredag. Man dricker för att det är både gott och roligt, man röker en cigarett för att jävlas med Annika Strandhäll och avslutar alltsammans på en snabbmatskedja lite för sent. Så kan ganska många svenskars ordinära fredagskvällar sammanfattas, åtminstone innan någon i Kina bestämde sig att avnjuta en dåligt tillagad fladdermus. 

Dåliga vanor som känns bra och gör livet lite roligare att leva är en central del av vår vardag, och det behövs inte en fredagskväll för att se exemplen på det. Trots att det är dåligt för hälsan äter många mer än 500 gram kött i veckan, avnjuter en kall Coca Cola till lunchen eller tar en extra bulle till fikat. Det finns många liberaler som romantiserar det goda livet och att man tar tillvara på det lilla extra i vardagen. Och varför skulle man inte göra det – att följa Edward Bloms livsfilosofi om allting gott och alldeles för mycket låter onekligen mer njutbart än att göra som Folkhälsomyndigheten och paternalistiska socialdemokrater vill. Det är därför LUF klär ut en förbundsordförande till en cigarett och sätter sig på en uteservering och protesterar mot ett dumt förbud mot att få röka på uteserveringar. Att det sedan visade sig att cigarettmannen, eller Joar Forssell som han också kallas, har astma och aldrig tidigare rökt spelar ingen som helst roll, det är principen som är det viktiga att stå upp för. Och då sätter man sig ner och röker bara för att jävlas med Annika Strandhäll.

Men hur väl rimmar den här folkhälsopolitiken, eller snarare motståndet mot den, med den svenska välfärdsstaten? Det korta svaret är; inte jättebra. Liberaler vill stå upp för fria individer som fattar egna beslut, och vi vill också stå upp för den smalare staten. Däremot är det sällan udden i kritiken mot den stora staten riktas mot sjukvården, och finansieringen av den. Samtidigt är det just sjukvården som tar smällen när folkhälsan försämras och behovet av vård ökar. Andelen svenskar med fetma har tredubblats sedan 1980-talet, och i dag har över en miljon vuxna fetma. Det krävs ingen nationalekonom för att inse att det innebär enorma summor pengar till sjukvården på grund av människors dåliga vanor som förvisso kanske gör livet mer roligt för stunden, men som i längden gör dem sjuka.

De statliga pekpinnarna för hur människor ska leva ska vara få som möjligt, men statens utgifter ska också vara så små som möjligt. Det blir en omöjlig ekvation att inte se till folkhälsan genom att propagera emot rökförbud och friskvårdsbidrag, samtidigt som man försvarar den gemensamt finansierade sjukvården. Statsapparaten idag är för stor och borde bantas. Det uppnår man inte genom att montera ner socialdemokratisk folkhälsopolitik samtidigt som man värnar deras allmänna sjukvårdssystem. Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Den socialdemokratiska attraktionen

Paradise Hotel, Hov1 och andra, oftast populärkulturella, fenomen är ting som för många spelar en speciell roll i deras liv. De är så kallade “guilty pleasures” – något som man skäms för att man gillar. Kanske beror det på att tingen är tabubelagda i den egna sociala sfären, att vi inte tillhör den tänkta målgruppen, eller så kanske det beror på att de inte riktigt stämmer överens med våra faktiska värderingar. I den här texten ska jag avslöja en av mina allra värsta guilty pleasures. Och nej, det är inte en tv-serie eller ett musikband. Det är något mycket värre än så, nämligen ett politiskt parti. Partiet that must not be named; Socialdemokraterna. 

Vi på högersidan av det politiska spektrumet är vana vid att sätta oss emot alla vänsterorienterade partier, särskilt sedan alliansen blev vår partipolitiska enhet. Hade vi fått välja hade vi valt en alliansregering alla dagar i veckan före det vi har nu. Vi gillar att referera till socialdemokrater som “sossar” som antingen är gråa vänsterkonservativa byråkrater eller de som tror att skattehöjningar är svaren på alla sociala problem. Trots det finns det en skamsen liten (mycket liten) hjärncell som viskar till mig; “men är de verkligen SÅ dåliga?”. Mitt korta svar är “ja”. Den interna debatten i mitt huvud ser däremot annorlunda ut. 

Som klassisk liberal brottas jag med många svårlösta frågor: “Går det att rättfärdiga nationalstaten? Är bistånd verkligen den bästa lösningen på världsfattigdom? Vad är en individ och kan man reducera denne till att endast vara en del av ett större kollektiv?” I sådana problemformuleringar är den liberala verktygslådan verkligen till bäst bruk. Men att vara liberal är enligt mig att vara humanist. Det är därför jag ibland tänker på det socialdemokratiska samhällsbygget och ler istället för att knyta näven. 

Att partiet som ständigt letar efter nya sätt att detaljstyra våra liv skulle vara humanister kanske känns motsägande, men i själva verket har det socialdemokratiska stora stats-projektet inneburit mycket som vi humanister har att vara tacksamma för; ett socialt säkerhetsnät som fångar upp de mest utsatta, en konstvärld som inte endast är beroende av kommersiella intressen och framförallt fria universitetsstudier. 

Jag säger inte att socialdemokraterna är att föredra över Liberalerna, inte alls. Jag säger bara att det finns starka ljusglimtar i det socialdemokratiska samhällsbygget som jag ofta gläder mig av. Och får man kolla på Paradise Hotel en timme om dagen i tre månader får man enligt mig också tidvis uppskatta Socialdemokraterna. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Det är dags för treterminssystem i skolan

Jag tror många av er kan känna igen den härliga känslan när man i juni står på skolgården och sjunger “Den blomstertid nu kommer” och har ett nästan tio veckor långt sommarlov framför sig. Jag själv står inför mitt sista sommarlov och trots att jag verkligen ser fram emot det så kan jag för första gången inte riktigt njuta fullt ut. Jag har blivit medveten om att många barn inte har den trygghet som de har rätt till hemma. Deras skyddsnät och frizon finns i skolan och den tryggheten försvinner i och med att skolan stänger under en längre tid. Det långa sommarlovet drabbar även de elever som har en fungerande hemmiljö då det påverkar det strukturerande lärandet som skolan står för. Ett alternativ skulle kunna vara att byta ut det traditionella tvåterminssystemet till ett treterminssystem med bibehållna lov.

Detta skulle kunna utformas på olika sätt, men ett förslag skulle kunna vara att första terminen sträcker sig från  början av augusti till slutet av oktober. Därefter får eleverna höstlov i två veckor. Andra terminen börjar således i mitten av november och pågår till slutet av februari med två veckors avbrott för jul- och nyårsledighet samt avslutas med ett sportlov. Den tredje och sista terminen får löpa fram till midsommar med avbrott för en veckas påsklov.

Sommarlovet blir således ungefär sex veckor långt och jag förmodar att detta skulle leda till en ökad kontinuitet i studierna över hela året. Utifrån egna erfarenheter och diskussioner med andra så har jag noterat att många upplever att de under sommarlovet förlorar mycket av de kunskaper som de förvärvat under skolårets gång. Utöver det tidigare nämnda så tappar man även studieteknik och de dagliga rutinerna som skolan bidrar med. Min erfarenhet är att det krävs någon månad för att komma igång igen vilket minskar effektiviteten i inlärningen under höstterminens första del. Denna period skulle minimeras vid ett införande av ett tre-terminssystem.

Jag tror att detta system skulle gynna både elevers och lärares psykiska välmående och leda till en bättre balans mellan arbete, lärande och återhämtning. Istället för att ha enbart ett långt sommarlov så förlängs höst- och sportlov med en vecka vardera med möjlighet till ökad återhämtning under pågående läsår.

En ny tid kräver nya lösningar. Tvåterminssystemet utgår ifrån bland annat de behov som fanns i det forna bondesamhället utifrån skördetider och religiösa högtider. Behov som idag är irrelevanta och därför är det hög tid att se över alternativa lösningar för framtiden. I ett modernt samhälle behåller man inte gamla system av gammal ohejdad vana eller för att tillfredsställa elever och lärares önskemål om långa sommarlov. Skolan bör vara utformad så att det gynnar elevernas kunskapsinlärning och möter de behov som finns i samhället idag.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Under kapitalismen hamstrar du bara om du vill

Nu i coronatider nämns ibland “preppers” och de människor som “hoppat av hamsterhjulet” som de listiga som var bäst förberedda för en kris som denna. De som sagt upp sig från det hetsiga och stressiga kontorsjobbet i staden, sålt rubb och stubb, flyttat in i skogen och blivit självförsörjande med egna höns och potatisland. Väldigt ofta romantiseras dessa livsstilar av vänstersympatisörer, och deras livshistorier används som slagträ för att ännu en gång peka ut kapitalismen som något negativt. I filmen Into The Wild skildras en liknande historia, som många vänsterdebattörer skulle se som en guldgruva för att kritisera kapitalismen. Men det roliga är att man gång på gång ser bevis på hur filmens huvudkaraktär Chris inte under några som helst omständigheter hade överlevt om det inte vore för kapitalismen. 

I början av filmen får vi se hur Chris går ut high school med nästan A i alla ämnen, och hur han vid middagen efter avslutningsceremonin nämner sina planer om att söka Harvard Law School. Hans föräldrar blir mycket glada. Men i hemlighet donerar han istället hela sin sparade collegefond till Oxfam, tar bilen och åker långt ut i öknen. Där ställer han bilen, eldar upp sina sista sedlar och börjar gå till fots. Under resten av berättelsen reser han runt i naturen i USA, träffar hippies, och bestämmer sig sedermera för att åka och försöka överleva en tid i Alaskas karga vinterlandskap. 

Från det att han lämnar sin bil ser man tydliga exempel på hur han nyttjar det välstånd som den ekonomiska utvecklingen gett honom. Även om han reser med hippies så åker de i en rejäl husbil som han får bo i och som säkerligen går på kapitalistisk olja. Hans skor, hans ryggsäck och alla de böcker han har med sig är givetvis också tillverkade av företag, och skulle varit mycket dyrare om de vore statligt gjorda. 

Så kommer han slutligen till Alaska, efter att ha åkt dit i bil, köpt sig en rejäl utrustning för vildmarksöverlevnad, efter att trots allt ha förvärvsarbetat hos en bonde en tid. Mannen vars bil han liftat i ger honom ett par gummistövlar och han beger sig rakt ut i det kalla snölandskapet. Han hittar en buss som han bosätter sig i, vilket är ännu en kapitalistisk oumbärlig företeelse i filmen. 

Det ska nämnas att filmskaparnas motiv antagligen inte var mot kapitalismen som sådan; det är snarare en efterhandstolkning från vänsterhåll. Jag tolkar snarare budskapet som naturromatiserande. Likväl kom jag att tänka på hur de människor som “hoppat av hamsterhjulet” ofta resonerar kring att de hoppat av kapitalismen. Men saken är den att ingen av dessa tomatodlande landsbygdsbor gjort det. De har inte hoppat av kapitalismen. De har använt sig av den. Dess friheter. För under kapitalismen har du rätt att försörja dig på det sätt du vill, så länge du själv betalar det pris det kostar; oavsett om du vill förvärvsarbeta i en stad eller odla din egen mat och vara självförsörjande.

Ty sådan är kapitalismen: du har rätt att leva var du vill i förhållande till hamsterhjulet. I ett socialistiskt system skulle du inte kunna ha samma frihet, man utan incitament att jobba till slut måste tvinga folk att arbeta för staten.

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Lafferkurvan får mig att vilja höja skatten

1974 i USA klottrade Arthur Laffer, Ronald Reagans ekonomiska rådgivare, en liten teoretisk ekonomisk modell på en servett under en middag i Washington. Likt Sveriges Januariavtal blev den här lilla “servettskissen” senare riktlinjer för den nationella politiken. Modellen på servetten visade en kurva som beskrev förhållandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Både vid skattesatsen 0% men också vid skattesatsen 100% kommer skatteintäkterna bli 0. Har man en skattesats på 100% kommer det nämligen inte löna sig att göra några affärer alls, förutom på svarta marknaden. Kurvan som illustrerar det implicerar alltså att det finns en viss punkt, “maximipunkten”, där en höjd skattesats inte längre leder till ökade skatteintäkter. Det var en av satserna Reaganadministrationen använde för att rättfärdiga liberaliseringen av USA:s marknader, vilket blev starten på den “nyliberala eran”. 

Än idag används lafferkurvan som argument mot socialdemokrater som vill höja skatten. “Höjd skatt leder inte till förbättrad välfärd, det är sänkt skatt som gör det!”, hävdar liberaler och hänvisar till lafferkurvan, som visar att den svenska skattesatsen överträtt gränsen där höjd skatt inte längre leder till ökade skatteintäkter. Det är absolut nödvändigt att peka ut när skattehöjningar är kontraproduktiva. Ska man höja skatten bör man ju ha riktigt goda skäl för det. Men gör man inte en liberalismen en björntjänst när man säger att man vill sänka skatten för att öka skatteintäkterna? Bör man som liberal vilja att staten ska få mer pengar och bli större? Senast jag kollade var det en mindre stat liberaler vill uppnå. Låt mig utveckla. 

Att sänka skatten kan motiveras med att det leder till ökad individuell frihet. Ju större del av min lön jag får behålla desto friare är jag – i proportion till staten. Att staten exempelvis bara skulle få ta ut 20% av min lön istället för 30% betyder ju att det statliga ingripandet i mitt arbete blir en tredjedel mindre. Men om lafferkurvan har rätt, och den sänkta skatten faktiskt leder till en mer förmögen stat, och jag implicit gör staten rikare på bekostnad av min individuella ofrihet, gör jag då verkligen den allmänna friheten en tjänst?

Att mäta frihet i termer av “frihet från staten” kan göras på olika sätt. Friheten från skatt – skyldigheten att betala en del av din inkomst och konsumtion till staten – eller friheten från statlig intervention – vilket gäller lagar och annan statlig paternalism. Att vilja sänka skatten för att öka skatteintäkterna gör dig mer fri i termer av inkomst – men mindre fri i termer av statens möjligheter att verkställa sin paternalistiska politik. Skattesatser är en viktig frihetsfråga, men om det ska bekostas av en ökad storlek av staten, som i sig är ett större hot mot friheten, är det enligt mig inte värt det. Lafferkurvan är till för skatteplanerare och socialdemokratiska byråkrater. Inte för liberaler. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Äldre inlägg

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑