Kategori: Artiklar (sida 1 av 15)

Politiska texter, krönikor, debattartiklar och liknande.

Det är dags för en kvinna 

Förra veckan berättade Jan Björklund för resten av världen att han inte ställer upp till omval som partiledare i november. Resan blev tolv år lång – och vilken resa det har varit. Det har inte alltid varit lätt men Björklund har gjort ett bra jobb och kan nu lämna över facklan och stolt säga att även när det var som tuffast gav han inte efter för extrema krafter. Han stod upp för sina egna och partiets värderingar, något vi ska vara tacksamma för, oavsett hur opinionsläget ser ut.

Men nu är det är dags att blicka framåt, vem ska ta över? Diskussionen kring vem det ska vara tänker jag inte ge mig in i men jag vill hävda att det är dags för en kvinna. Liberalerna är ett feministiskt parti som kämpar för jämställdhet i samhällets alla skikt och har gjort det i över hundra år. Men trots det har partiet bara haft en enda kvinna som partiledare. Varför? Det finns nog inget enkelt svar på den frågan men det beror inte på att det inte har funnits kompetenta kvinnor inom partiet.

Självklart ska man inte välja partiledare baserat på kön utan på kompetens. Det finns många kompetenta kvinnor inom partiet som skulle kunna göra ett fantastiskt jobb som partiledare.  Viktigast är att det är någon med en tydlig vision för partiet och som vill jobba för förnyelse. Någon som vill kämpa för våra hjärtefrågor. Det handlar självfallet inte om att ta första bästa utan det ska vara någon som brinner för den liberala rörelsen och som arbetar skickligt inom politiken. Jag har svårt att tro att det inte finns några kvinnor inom partiet som kan leva upp till de kraven.

Det handlar inte om symbolpolitik, det handlar om förnyelse. Det handlar om nya perspektiv. Det är dags för en kvinna. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Tack för allt, Jan

Den svaga gula färgen och den ensamma siffran på mobilskärmens högra hörn indikerar att den alldeles strax kommer dö. En procents batteri kvar, men den får hålla ut eftersom budskapet som uppenbarar sig är det mest dramatiska under onsdagen. Jan Björklund avgår som partiledare för Liberalerna meddelar otaliga pushnotiser från nyhetsredaktioner och chockade twitteranvändare. Händer det här verkligen?, hinner jag tänka. Senast Björklunds avgång aviserades var 2016 då riksdagen meddelade på sin hemsida att han lämnade uppdraget, något som snabbt visade sig vara falskt. Det var med andra ord hälften chock och hälften skepsis som mötte beskedet.

Men så stod han där i riksdagens presscenter inför ett samlat pressuppbåd trekvart senare och meddelade sin avgång. Efter över tolv år med Björklund som partiledare är det dags för Liberalerna att förnya sig, och trots att det är ett besked jag hoppats på är det omöjligt att hålla ute vemodigheten under dagar som dessa. Med Björklund lämnar den sista av de fyra personerna som karakteriserade Alliansen under glansåren efter valsegern 2006. Ni minns väl optimismen? Sossarna var överlistade, skatterna sänktes och skolan skulle reformeras från den tragiska flumskolan. Men Jan Björklund har inte varit en tråkig partiledare i välsittande kostym – han har varit en person som med sitt engagemang för den svenska skolan inspirerat otaliga LUF:are genom åren och fått oss att vässa vår utbildningspolitik än mer. Med majoren vid rodret på utbildningsdepartementet fick vi bland annat tidigare betyg, ett nytt betygssystem och fokus på något som då var kontroversiellt att driva på för – ordning och reda. Ingenting fungerar problemfritt från start och inte heller Björklunds skola, men det går med säkerhet att konstatera att svensk skola hade varit sämre utan Jan Björklunds insatser för den. Till skillnad från Gustav Fridolin genomförde han välbehövlig förändring och tog strid med vänsterblocket – utmanade dem i grunden om synen på kunskapsskolan och bildning. Idag står socialdemokrater och talar sig varma om katederundervisning och miljöpartister kanske betonar vikten av ordning och reda. Var det sunt förnuft som en dag slog de rödgröna i huvudet eller är det ett resultat av Jan Björklund-effekten? 

Bomber och granater, Björklunds enorma betydelse återspeglar sig inte bara i skolans korridorer. När Alliansen under ledning av Moderaterna skar ner på det nationella försvaret och såg det som ett särintresse, en utgift som alla andra i den alldeles för tjocka statsbudgeten, drev Folkpartiet på som inga andra för att den riktningen var helt fel. Det ska inte gå, men på något sätt är riksdagens näst minsta parti det som har den i särklass bästa försvarspolitiken vilket de flesta försvarsexperter kan enas kring. Under Jan Björklunds tid som partiledare har riksdagens övriga partier gått från att skära ner på försvaret i sina budgetar till att delta i kapplöpningen om vilket parti som kan ge ÖB mest pengar. De har såklart fått se sig besegrade av folkpartisterna varje gång, och man ska inte underskatta partiets betydelse i att vi nu har fast stationerade trupper på Gotland, inhandlar luftvärn och har bredare internationellt samarbete, till exempel genom  övningar som Aurora 17.

Friheten är värd att försvara, och det har Jan Björklund gjort under sina tolv år som partiordförande. Han har gjort att hela Sverige vet vilka de två problemen med rysk gas är, berättat gång på gång om klassresorna som börjar i klassrummen och varför vi behöver mer, och inte mindre, internationellt samarbete. Man kan göra sina analyser om väljartapp, förlorade profilfrågor och ett sprucket allianssamarbete, men måste vi göra det just idag? Låt oss tacka Jan Björklund, för utan honom vore svensk liberalism fattigare. Tack för allt, Jan.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det vi glömde i Regeringsbildningen

Sveriges längsta regeringsbildning och därtill en av de torraste tiderna för diskussion om faktisk relevant sakpolitik, är över! Glädjas åt detta det kan man, men det innebär även att det är dags att återvända till det gamla vanliga.

Fast nu med förbehållet att även vi ska kallas kommunister ibland.

Nåväl.

I hela detta kaotiska drama som utspelats har mycket fokus legat på Sverigedemokraterna. Själva har de ironiskt nog varit rätt tysta av sig, för att vara SD åtminstone. Fokus har helt enkelt legat på andra och eftersom de själva sällan har mycket relevant att tillföra när det inte gäller deras egna uttalanden har de fått dra sig tillbaka något ur offentlighetens rampljus. Antagligen har det även delvis varit en medveten taktik för att försöka att inte förstöra –  i synnerhet för M/KD och deras försök till att bilda regering. Det är nästan så att man börjat glömma lite vad SD är för några, antagligen det enda sättet att göra de rumsrenare. Ska man försöka framställa det som om en regering som vilar på deras axlar inte är en så dålig ide är det här antagligen en rätt bra metod. 

Det finns mycket att anmärka på i det här sammanhanget. Med utgångspunkten att vilja främja liberala värderingar i första hand och möjligtvis liberala reformer i andra hand så måste man vara väldigt varsam med hur även den mer långsiktiga politiska diskursen och samtalet förändras och påverkas av den här typen av händelser. I USA används till exempel, som av ganska förklarliga skäl har fått ett litet uppsving de senaste åren, en teori och modell som kallas the Overton Window som, väldigt enkelt sammanfattat, beskriver hur synen på olika förslag och rörelser skiftar baserat på det rådande politiska klimatet och samtalet. Det skulle exempelvis innebära att ger man mycket makt högerut så riskerar man även den indirekta effekten att de mer extrema åsikterna på den sidan inte framstår som fullt lika extrema längre.

Men, skulle man kunna anmärka, inte ens Sd är väl så himla extrema egentligen. Mja, det beror på hur man ser det. Att bara klanka ner på och dra upp enskilda företrädares ageranden och uttalanden är förstås legitimt, men problemet är större än så och handlar mer om varför den sortens personer söker sig dit från första början. Det Sverigedemokraterna är mest kända för är förstås sin invandringspolitik, så en närmare titt där kanske kan avslöja mer än vad man tror. Deras grej, och det här glömmer man ibland, är att de vill stoppa all invandring till Sverige. Inte lite eller en del, utan all. Möjligtvis med någon sorts märkvärdigt undantag för arbetskraftsinvandring men även där är det väldigt diffust. Och invandring i en sverigedemokratisk kontext betyder förstås utomeuropeisk invandring. Och utomeuropeisk betyder i en sverigedemokratisk kontext förstås icke-vit.

Det antagligen mest centrala konkreta förslaget för det här är deras ide om att stoppa all asylinvandring. Kul grej tycker vissa kanske, men förstås i praktiken nästintill ogenomförbart. Varför? Jo därför att rätten till asyl, den att man ska kunna söka asyl, få sin sak prövad och vid bevisliga skyddsbehov erbjudas just skydd, även är känd som artikel 14 i konventionen för mänskliga rättigheter. En av de konventioner framtagna av FN som Sverige förstås skrivit på. Den rätten hänger förstås nära ihop med en av de föregående artiklarna som gäller alla människors rätt till liv. När de frågats om det här har de generellt bara viftat bort det och sagt något vagt om att det förstås går att omförhandla sådana saker och att inget är skrivet i sten, och vore så fallet får man paja stentavlan, typ.

Men det finns även en mörkare sida av det. Vad man alltså rent ut säger är att man vill börja tumma på de mänskliga rättigheterna och alla kanske faktiskt inte ska ha samma rätt till liv. Den tanken är därtill förstås etniskt kodad. Rätten till liv börjar helt plötsligt handla om den där nedärvda essensen som varit på tal tidigare.

Tycker sverigedemokratiska företrädare och väljare bokstavligt talat det här? Antagligen inte. Men det är också en sorts rövarspråk. Väljare, politiska motståndare och ibland även de egna företrädare behöver inte förstå det och missar det lätt. Däremot finns det en grupp personer som faktiskt tycker såhär och de förstår innebörden av det. Eller kanske inte ens nödvändigtvis förstår, men kan åtminstone tolka in den sortens betydelse för att lockas av det. Ett par snurr senare i rättsmaskineriet har någon fått en offentlig post och uttrycker sig väldigt grovt. Det uppdagas, personen i fråga utesluts och Jimmie Åkesson påstår att han inte förstår varför de här människorna söker sig till hans parti. Han vet, och de vet.

Att i grunden icke-nationalistiska liberala krafter stått och vickat lite på dörren för den här typen av partier har historiskt sett lett till några av våra moderna mörkaste stunder. Man ska helt enkelt inte ge dem en millimeter. I regeringsbilndingstermer innebär det istället i princip: wow värnskatten ska avskaffas, vad sjukt!

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Vi får inte sluta prata om de svaga i samhället

Just nu präglas den politiska diskussionen av regeringsbildningen vilket inte är så konstigt. Men vi får samtidigt inte glömma alla de sakpolitiska frågorna. Det finns mycket i vårt samhälle som vi behöver jobba med. En av dem är att se till att de svaga och utsatta i samhället får den hjälp de behöver. I överenskommelsen som slöts mellan Socialdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet snuddar man vid de här frågorna. Men det är fortfarande mycket som det inte pratas om och jag tänkte rada upp några viktiga frågor som vi inte får glömma.

 

Nummer ett, LSS, Lagen om Stöd och Service. Vi måste se till att det värnas om den personliga assistansen och att det blir lättare inte svårare att få. Det handlar inte bara om de som inte kan gå upp ur sängen själva utan även till exempel familjer som ibland behöver avlastningen och där korttidsboende inte är ett alternativ. Det talas om LSS i överenskommelsen men här gäller det att se till att Socialdemokraterna inte prioriterar medelklassen över de här människorna.

 

Nummer två, människor på flykt. Vi måste kunna hjälpa fler inte färre. I överenskommelsen pratas det om att stoppa kompetensutvisningar och att tillåta viss familjeförening. Men det är inte tillräckligt. Människor flyr för sina liv och det finns knappt någon konkret politik för hur vi ska kunna hjälpa dem. Det här något som vi måste jobba med både internationellt och nationellt. Vi måste se till att det inte upprättas några läger i andra länder. Asylrätten måste värnas och människor måste behandlas värdigt.

 

Nummer tre, narkotikadödligheten. Sverige har fortfarande näst högst narkotikadödlighet i EU. Människor som behöver hjälp ut missbruk behandlas fortfarande som kriminella. Det här är en fråga som Sverige måste lösa nu. Vi måste sluta jaga missbrukare och istället fokusera på dem som säljer. Vi måste sluta moralisera och istället börja hjälpa. Människor får inte slussas runt utan de behöver en kontinuitet i sin vård om de nu får den. Vi måste ta bort att man bara kan få hjälp ur sitt missbruk om man redan har slutat. Det finns helt enkelt mycket som måste lösas när det gäller den här frågan.

 

Det finns självklart fler frågor som måste diskuteras. Det finns helt enkelt många människor i vårt samhälle och i vår värld som behöver hjälp. Vi måste komma ihåg att vara humana i en tid när diskussionen blir allt hårdare och kallare. Det ska bli intressant att se hur den framtida regeringen kommer att tackla problemen som tas upp i den här artikeln.

 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

 

Det (L)iberala existensberättigandet

I riksdagsvalet 2014 fick Liberalerna 5,4 procent av rösterna. Katastrofvalet var ett faktum och det var tid för partiet att förnya sig och visa att man överhuvudtaget hade en roll att spela i svensk politik. Fyra år och ett förnyelsearbete senare kom resultatet den nionde september 2018.

5,5 procent av rösterna.

Mandatperioden som passerat har inte saknat rubriker och varit den mest turbulenta på många sätt. Sverigedemokraterna befäste sin position som solen i svensk politik och föranledde stora väljarflöden mellan partierna. Moderaterna blödde till SD som en följd av Decemberöverenskommelsen och till Centerpartiet som en följd av deras öppning att regera med aktivt stöd från SD. Miljöpartiet tog stryk i regeringsställning och blev i höstas riksdagens minsta parti efter ha tappat till främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ingen tappade väljare till Liberalerna. Varför? Är inte skola, integration och internationellt samarbete frågor som är viktiga för svenskarna?

Det är självklart att svenska folket värdesätter de frågor L driver, men ändå lyfter det inte för oss. Vi är kvar och skvalpar runt fem procent. Den enkla och korrekta anledningen är förstås Centerpartiets existens. C lyckades innan valet profilera sig som mot S, mot SD men för Alliansen. Liberalerna försökte med ungefär samma sak och det resulterade i nja, nej, kanske. Det var C och inte L som blev riksdagens fjärde största parti tack vare en tydlig liberal profil som lockade Reinfeldt-moderater när Anna Kinberg Batra talade om flyktingstopp, systemkollaps och öppnade upp mot SD.

Det är inte på något sätt en originell slutsats att göra men en otroligt viktig man som liberal bör göra: Det finns för många partier i riksdagen, och om man värnar Liberalerna som ett riksdagsparti måste man hitta ett rimligt svar på varför Liberalerna överhuvudtaget ska vara representerade i riksdagen. Svaret “vi sätter skolan först” räcker uppenbarligen inte.

Delar av det förnyelsearbete som partiet inledde efter valet 2014 var ett nytt partiprogram och ett nytt namn som skulle ge partiet en ny profil. Endast 0,1 procentenheter större än innan valet kan det konstateras att Liberalerna är lika ofolkliga som Folkpartiet var. Vad lönar det sig att byta yta när väljarna inte ser något nytt? Jan Björklund har suttit som partiledare i snart tolv år och lett partiet i tre riksdagsval. Vi backade i de första två, och i det tredje lyckades vi öka med endast ett mandat. Har vi råd med ett fjärde val med Björklund som partiledare? Förtroendet för både honom och partiet har minskat kraftigt under hösten i och med att regeringsfrågan dominerat allt, och där har C sett till att ta kommandot som det liberala partiet som balanserar mellan S och M.

Att byta partiledare löser per automatik inga problem och de som intalar sig det har fel. Däremot underlättar det förnyelseprocessen att modernisera där partiet inte förnyats på något sätt sedan 2007. Året Björklund tillträdde vann IFK Göteborg SM-guld i fotboll, knapptelefoner användes fortfarande och Ebba Busch Thor hade året innan gått ut gymnasiet(!). För att Liberalerna ska växa bortom 5,5 procent krävs radikala förändringar – vi måste bli mer än ett litet intresseparti för vapenintresserade lärare. Jämställdhetsfrågan där vi liberaler tror vi är störst och bäst i jämte skolan håller på att tappas till C, men också till KD. Utvecklingen som jag ser den är att vi allt mer blir ett enfrågeparti som har högt förtroende i utbildningspolitik, men mycket mer än så ser inte väljarna.

Oavsett utgången i regeringsfrågan och vem som är partiledare måste Liberalerna den här mandatperioden lägga större fokus på vad vi är för snarare än vara emot saker i symbolfrågor som förbud av mobiler och kepsar i klassrummen. Svenska skolan har många problem men kepsar är långt ifrån ett av de största. Jämställdhetsfrågan måste vinnas tillbaka där den hör hemma vilket är på vår planhalva. Det är inte socialister eller konservativa som sitter på lösningarna till jämställdhetsproblemen, och att föra en kamp om jämställdheten på två fronter är bland det viktigaste vi har att göra kommande år.

Jag gör inte anspråk på att sitta på samtliga svar till Liberalernas existensberättigande kommande decennium, men för partiets skull är det bäst om det finns några som har dem. Om så inte är fallet har partiet inte många år kvar i riksdagen eftersom det spår vi är inne på nu har en tydlig riktning, men det är allt annat än framåt.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Radkalt Forum söker ny redaktion för 2019!

Gillar du att skriva? Vill du testa att skriva om något du faktiskt tycker, och kommentera debatten? Då är Radikalt Forum något för dig! Som LUF Storstockholms medlemstidning har Radikalt Forum i ett halvt sekel varit startpunkten för flera av LUF – och Sveriges – bästa skribenter. Nu är det din tur!

Skribent

Alla medlemmar i LUF Storstockholm uppmuntras  att söka till skribenter – det spelar ingen roll om du skrivit varje dag eller aldrig någonsin.. Det viktigaste är att du tycker det är kul att skriva (och klarar av att hålla deadlines). Du förväntas skriva en artikel ungefär var femte vecka, men det går alltid att skriva mer!

Platsen som publicist fanns för verksamhetsåret 2018 men har tagits bort inför det nya året

Chefredaktör

Redaktören för Radikalt Forum har ansvar för att planera materialet till bloggen, hjälpa skribenterna vid behov, se till att det publiceras tillräckligt mycket, korrläsa texter samt publicera de texter som skrivs. Redaktören kommer också ha kontakt med distriktsstyrelsen och får också gärna skriva egna artiklar på RF, så har det fungerat tidigare. Vi ser gärna att du som söker till redaktör för RF har någon typ av skrivbakgrund, tex att du skrivit flertalet artiklar tidigare, och att du har egna idéer för att utveckla Radikalt Forum!

Ansökan: Skribent – skicka in ett skrivprov (det kan tex vara en artikel eller ett debatterande/diskuterande skolarbete du skrivit) på max 1 A4, ett kort svar på varför du är liberal (max 100 ord).

Chefredaktör – skriv max 1 A4 om  varför du passar för uppgiften, och vad du skulle göra med positionen om den tillfaller dig. Alla ansökningar ska innehålla kontaktuppgifter i form av mejl och telefonnummer. De som söker platsen som redaktör kommer kallas till intervju. Ansökan skickas till stockholm@romb.luf.se och ska vara inne senast tjugotredje januari.

Frågor om uppdraget eller om ansökningen? Hör av dig till avgående redaktör Karin Pettersson på twitter (KarinElsaMaria) eller mejl (karin.pettersson@radikaltforum.se) eller peta henne på axeln nästa gång du ser henne.

Mina skattepengar ska inte finansiera influencers nöjesresor  

Influencer är inte längre bara en livsstil, det är i dag ett etablerat yrke. Med sina många följare kan de utnyttja sina plattformar för att marknadsföra allt från företag och varumärken till ideella organisationer och politiska åsikter. Och inte allt för sällan sker detta mot betalning. 

Gratis hotellnätter, betalda middagar och konserter. Ibland till och med arvoden. Fler och fler kommuner och regioner runt om i Sverige betalar influencers för att göra reklam.

I Sydsvenskan gick det i början av december att läsa om hur Malmö stad anlitat influencers för att ”putsa upp bilden av staden”. Inom projektet MakeItMalmö togs uppemot 50 influencers emot under sommarmånaderna för att stanna några dagar. De erbjöds ersättning för både resa och boende och fick 100 euro per dag för att täcka mat och valfria aktiviteter, som inträde på museum och sightseeing. Som om det inte vore nog, vissa av dem fick utöver det tusentals kronor som extraarvode. Utbytet? Influencerna förväntades skriva positivt om Malmö på sina sociala medier. Notan? 190 000 kr. Som hamnade rakt i knät på oss skattebetalare.

Det här är bara ett enskilt fall bland många. Listan kan göras lång och det här är med största sannolikhet bara början. I Linköping erbjuds de konserter, i Uppsala kulturfestivaler, och i Borås är det konstvisningar som gäller. Faktum är att tio av landets femton större städer på olika sätt har arbetat med influencers och nu har även länsstyrelserna i storstadsregionerna startat en upphandling för ett ramavtal.

Att privata företag betalar influencers dyra summor för att marknadsföra deras produkter har jag ingenting emot. Det står privata aktörer sig fritt att göra vad de vill av sina egna pengar. Men att kommuner och regioner använder våra skattepengar, våra gemensamma välfärdsresurser, till att finansiera Instagram-kändisars och Youtube-stjärnors nöjesresor är inte acceptabelt. 

Det tar bort fokusen från den kärnverksamhet som kommuner och regioner egentligen ska syssla med. Skola. Vård. Omsorg. Trygghet. Det offentliga finns till för att vara ett socialt skyddsnät för de svaga, för att skapa förutsättningar för individers självförverkligande och för att garantera sina medborgare säkerhet. Att ”sätta kommunen” på kartan utgör inte en del av det offentligas kärnuppgifter. Det får man lämna till näringslivet och civilsamhället att sköta.

En gång sade den socialdemokratiska politikern Gustav Möller att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det var kloka ord. För varje krona som läggs på att finansiera bloggare X:s flashiga restaurangbesök eller Instagram-kändisen Y:s hotellrum är en krona som hade kunnat gå till att anställa lärarassistenter, till insatser för att öka sysselsättningsgraden eller till att höja förskollärarnas löner.

Sverige står inför stora utmaningar. Vi har långa vårdköer, bostadsbrist och utanförskap att tackla. Att då prioritera influencers nöjesresor är inte att ta ansvar. Jag förväntar mig faktiskt bättre av Sveriges kommuner och regioner. 

Caroline Rhawi

Distriktsordförande LUF Storstockholm

Skribentbild: Erika Apéll

Är Robin Hood liberal?

Lätt brända industritillverkade köttbullar, avslagen julmust och samma tecknade snuttar som året innan och året innan dess. Dopparedagen är här. Den kan vara fruktansvärt långtråkig och dötrist, eller alldeles underbar. Somliga nöjer sig med att äta ischoklad och se på TV medan andra hedrar arbetslinjen och jobbar den tjugofjärde. Oavsett vad man gör eller inte gör är det en speciell dag.

 

De flesta politiskt aktiva har nog bävat inför risken att regeringsbildningen kommer på tal både en och två gånger under julbordet när man egentligen bara vill äta sin kallrökta lax och inte diskutera tillståndet för politikens trovärdighet och svensk liberalism. Inte heller de senaste opinionsmätningarna där Liberalerna är under riksdagsspärren är vad man vill ägna sin tid och tankekraft åt, men som vi alla vet väljer man inte sin släkt. Det är bara att ta tre djupa andetag och fly till twitter för att finna annat sällskap. Väl där kan man upptäcka att den årliga debatten om Robin Hood dragit igång ännu en gång.

 

För julefriden och den allmänna diskussionen vill undertecknad reda ut det hela en gång för alla så att vi kan gå vidare till något vettigt nästa år. Robin Hood är en snäll räv som lever under en totalitär regim ledd av den onda Price John som förtrycker sin befolkning och med våld kräver deras pengar. Som den frihetskämpe han är gör han motstånd mot förtrycket och ger tillbaka befolkningens pengar som den korrupta kungen lagt beslag på. Väldigt frihetligt, väldigt liberalt, väldigt bra. Analysen “Robin Hood är socialist” är en lika skarp spaning som att argumentera för att Scar var en stabil och rättvis kung eller att Voldemort kanske ändå var lite sympatisk. Vilken socialist har någonsin förespråkat mer makt och självbestämmande för individen och en försvagad stat? Sen kan man givetvis fråga sig varför en debatt om vilken politisk ideologi en tecknad räv tycker är bäst överhuvudtaget är värd att engagera sig i, men det är de små sakerna som gör julen värd att fira.

 

Vidare under den tecknade timmen reflekterar ingen över att den “oberoende” public service-kanalen Sveriges Television visar klipp från kommande filmer skapade av den amerikanska jätten Disney, ett reklamtillfälle som är svårslaget. Att barn över hela Sverige fullproppade med julskinka och socker får en glimt av den nya Pixar-filmen må vara trevligt för dem, men det kanske inte riktigt är därför vi har public service. En stillbild på en lafferkurva i tio minuter hade varit mer samhällsnyttigt än flashiga datoranimerade karaktärer.

 

Vid halv åtta kommer tillfället då alla borgare får tilltagande högt blodtryck: Karl-Bertil Jonssons julafton. Eller som det borde heta: “Pojken som missförstått Robin Hood” Majoriteten av Sverige sympatiserar med den unga tonåringen som stjäl andras egendom och ger till andra, vi liberaler sympatiserar med herr Tyko Jonsson. En man som arbetar hårt, ger arbete till andra och förfäras över sin son som gått politiskt vilse i kommunismens lockelser. En och annan moderat kanske frestas att slänga ut tv-apparaten som en protest mot den socialistiska propagandan innan hen inser att licensavgiften ersatts med en skatt. Inte ens det nöjet kan man få på julafton.

 

Det kanske bara är dags att ge upp, ta en pepparkaka till och slänga sig in i diskussionen om regeringsfrågan med huvudet före eller försöka övertyga släkten om varför Robin Hood är liberal. Oavsett hur det går har du som är liberal med största sannolikhet rätt. God jul!

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Är M-KD budget rätt väg att gå? 

Förra onsdagen så röstades Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budget igenom. Det är en budget fylld med skattesänkningar, nedskärningar och åtstramningar. Det är helt klart en budget fylld med borgerlig politik. Budgeten gick igenom eftersom Centerpartiet och Liberalerna lade ner sin röster och med M, KD och SD:s röster fick budgeten en majoritet i riksdagen. Budgeten har utan tvekan sina guldklimpar med effektiva skattesänkningar men den har samtidigt baksidor. LSS och sjukvården får inte det stora uppsving som de så desperat behöver, klimatet får utstå stora nedskärningar och jämställdhetsmyndigheten läggs ner istället för att utredas. Det märks med andra ord att det här är en budget som L och C inte har haft något inflytande över.

Men trots att inflytandet uteblev så valde C och L att släppa igenom budgeten. Varför? Det finns flera förklaringar. De kan ha känt sig pressade att visa att Alliansen fortfarande är ett alternativ efter att de båda valt att rösta nej till Kristersson. De kan även ha tyckt att budgeten guldklimpar vägde över baksidorna och därmed röstat igenom den. Det verkade dessutom ha varit ett sent beslut att släppa igenom budgeten vilket helt enkelt inte gav tid till att kräva inflytande.

Samtidigt sänder de två mittenpartierna ut dubbla signaler när de ena sekunden röstar nej till Kristersson för att i nästa sekund släppa igenom hans budget. Hur kan det komma sig att det  inte går att regera tillsammans med honom eller att tolerera honom som statsminister men att släppa igenom hans budget går alldeles utmärkt? Liberalerna och Centerpartiet motiverar det med att följa praxis när ens egen budgetmotion faller men håller verkligen det argumentet? Det hade varit mer konsekvent och därmed mer förståeligt för väljarna om de istället valt att agera likadant i båda fallen.

Jag vill inte påstå att det var fel att släppa igenom M-KD budgeten. Jag vill bara ifrågasätta agerandet. Budgeten har stora brister med satsningar som har uteblivit och som Liberalerna och Centerpartiet mycket väl hade kunnat förhandla sig till. Nu visar de istället att de kan tänka sig att släppa igenom motioner de inte fått inflytande över. Hur mycket C och L än pekar på praxis är det vad väljarna och de andra partierna ser. På ett sätt visar de att deras stöd kan vara gratis under tillräckligt hård press. Med anledning av det och av det inkonsekventa i agerandet kan man fråga sig om det verkligen är rätt väg att gå? I de här fallen tror jag att det hade varit bättre för partierna att rösta nej i båda omröstningarna.

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Borgelig systemkritik ett måste

En mandatperiod tog slut och en ny tog sin början. Om samma turbulens och politiska svängningar kommer fortsätta prägla de kommande fyra åren återstår att se, men att titta tillbaka och ta lärdom av det som skett gör vi nog klokt i. En fråga som var ett hett ämne och som sedan raderats från den politiska debatten är vinster i välfärden. Regeringens förslag om begränsning av vinst enligt Reepalu-utredningen föll som väntat i början av sommaren och under valrörelsen fick den inte samma sprängkraft som den hade tidigare.

Varför Alliansen inte gemensamt kom fram till egna lösningar och förslag under mandatperioden 2014-2018 är för mig tämligen obegripligt. De rödgröna har ägt frågan sedan Vänsterpartiet började driva frågan starkt i början av 2010-talet medan borgerligheten slagit bort det mesta av kritiken som oseriös, trots att det existerar problem som måste åtgärdas. För att slå vakt om valfriheten måste systemets arkitekter upprätthålla dess trovärdighet, inte göra reträtt varje gång frågan kommer på tal. I debatter där de rödgröna försvarade Reepalu-utredningen öppnade Alliansen för hårdare krav på friskolor men faktiska förslag från eget håll har lyst med sin frånvaro. Istället fortsätter tyvärr borgerligheten att blint försvara systemet trots att det inte är optimalt.

En riksdagsledamot för Liberalerna beskrev Reepalu-förslaget som att regeringen “vill ge kvinnor nästintill näringsförbud”. Flera år in i debatten väljer tyvärr delar av borgerligheten att fortfarande beskriva förändringar som domedagen. Det är klart att den rödgröna regeringen inte ville förbjuda kvinnor från att starta och driva företag. Jag är inte ute efter att försvara ett uselt förslag som Reepalu-utredningen var, poängen är att det går att kritisera ett dåligt förslag från en dålig regering på ett sätt som inte blir fördummande för allt och alla. Med risk för att låta som en elevrådsordförande på en upphakad LP-skiva, men: höj nivån. Birgitta Ohlsson har varit en av de som gjort frågan om vinster i välfärden till en fråga om kärnan i den liberala feminismen – kvinnors möjligheter till företagande och självständighet, utan att använda slagord som inte hör hemma i en intellektuell diskussion.

En av de som varit klok nog att kritisera systemet i sin helhet just för att han värnar friskolereformens intention är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa. I våras skrev han på DN Debatt om hur borgerligheten slagit bort all kritik och som ett resultat snarare agerat megafoner för skolkoncernernas intressen: Ett skolsystem där vem som helst kan starta skola och plocka ut vinst, samtidigt som de själva ansvarar för betygssättning och rättning av nationella prov, är inte en välfungerande marknad. Det är en pseudomarknad. Borgerligheten kan inte längre blunda för detta.”

Det finns tyvärr exempel där exempelvis islamister tillåtits öppna och driva friskolor, något som givetvis inte var intentionen med friskolereformen när den klubbades igenom för tjugosex år sedan. Inslag som extrem könsseparatism, religiös dominans och upprätthållande av patriarkala strukturer hör inte hemma i svenska skolor. Det måste ställas höga krav på den som vill driva en friskola, och bevisligen finns det problem med nuvarande regelverk. För ett skolparti bör vara det en självklarhet att ta tag i de stora systemfel som missgynnar svensk skola och dess elever istället för att överlåta den frågan till andra partier. Det har inte gynnat svensk skola, Liberalerna och resten av borgerligheten av att göra reträtt i frågan om friskolor och vinster i välfärden. Det är dags att gå till offensiv.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑