Kategori: Artiklar (sida 1 av 13)

Politiska texter, krönikor, debattartiklar och liknande.

RIP Alliansen 2004-2018

Alliansen är död, leve Alliansen! Det som varit borgerlighetens kyrka de senaste fjorton åren har efter många turer spelat ut sin roll. Om det som en gång i tiden bildades för att utgöra ett regeringsalternativ inte längre är just det, existerar det då? Den frågan kanske nutidens politiska filosofer ska sätta sig ner och besvara. 

Alliansen samlar efter valet 143 mandat i riksdagen. Med det klarar de sig inte förbi varken en statsministeromröstning eller en budgetomröstning utan stöd från något av riksdagens övriga partier. Sverigedemokraterna (SD) har inget intresse av att stödja en regering där Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) ingår, men utöver den aspekten har även de två liberala partierna sagt nej till att stödja sig på SD på det sättet. Socialdemokraterna (S) är inte intresserade av att stödja en Alliansregering, Miljöpartiet (MP) är inte stora nog för att utgöra en skillnad och Vänsterpartiet är Vänsterpartiet.

Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) hoppades på att C och L skulle ändra sig i regeringsfrågan, och de hoppades i sin tur på att S skulle ändra sig. Det har ingen gjort, vilket gör att det står klart för de allra flesta att en ren Alliansregering numera är en omöjlighet. Partierna lyckades enas om ett gemensamt förstahandsalternativ, men inte mer än så. Inget hade sett annorlunda ut om det var den borgerliga sidan som blivit ett mandat större än den rödgröna. Det har inte varit något annat än ren taktik av Löfven och Sjöstedt att prata om att respektera största block när de själva varit större och fått möjligheten att klumpa ihop Alliansen tillsammans med SD. Som största block hade Alliansen fortfarande varit tvungna att söka samarbete med S – som hade totalvägrat även då och istället valt att vänta ut C och L för bildandet av en mittenregering.

Allianspartierna har alltid haft olika viljor i specifika frågor och det är i grunden inget märkligt att det är även så i regeringsfrågan eftersom det hinder som finns nu inte existerade inför valet 2006. Det är desto mer fundamentalt att det saknas en gemensam linje i regeringsfrågan om det är blockets existensberättigande. Viljorna har spretat åt olika håll de senaste åren och nu är folk ivriga över att utse syndabockar till varför det blivit så här. Från moderat håll heter det att Lööf och Björklund svikit Alliansen genom att inte ha några ambitioner att regera, och från liberalt håll heter det att M och KD öppnade upp för rasisterna. Om ett vattenglas svämmar över, är det den första eller sista droppen som orsakar översvämningen? Var det Moderaternas öppning till SD-beroende eller Centern och Liberalernas ovilja till en gemensam budget 2017 som orsakade Alliansens död? För att besvara en retorisk fråga: ingetdera. Det var valresultaten 2014 och 2018.

Efter Decemberöverenskommelsen lades det inte längre fram några gemensamma budgetförslag till riksdagen. Eftersom det inte fanns en lösning för hur Alliansen skulle få igenom sina förslag blev gemensamma utspel om utbildning eller rättsväsende inte särskilt betydelsefulla. Framförallt om lösningen på problemet var att hoppas på egen majoritet efter 2018, en avlägsen dröm samtliga visste inte skulle bli sann.

Snart är det tid för bokslut över det politiska projektet Alliansen. Samarbetet har bland annat inneburit några av de största frihetsreformerna i svensk historia och en politik som skonade Sverige från den globala finanskrisen för tio år sedan. Med andra ord har det varit otroligt framgångsrikt för både Allianspartierna och landet. Framöver är det inte tid för alienering borgerliga emellan, utan tid för fokus på vilken politik som är bäst för att föra Sverige framåt. Det behövs en regering som för en ekonomisk politik som rustar Sverige för en kommande lågkonjunktur, som höjer försvarsanslagen när omvärldsläget fortsätter försämras och som tar tag i integrationen. Det kommer tyvärr inte vara en Alliansregering som levererar det, men en död Allians betyder inte en död borgerlighet. Det kan vara värt att komma ihåg dagar som dessa.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Nu har liberalerna vunnit!

Vi befinner oss  mer eller mindre i en stor storm av teoretiserande, förhoppningar och dåligt genomtänkta vadslagningar om hur Sveriges framtida regering kommer se ut, mitt i allt detta tror jag många har missat den uppenbara planen bakom det som nu sker.

I stort sett hela den moderna svenska borgerliga rörelsen har handlat om att begränsa statens inflytande över människor. Att motarbeta att det finns folk som från statens sida ska bestämma över dig. När Ulf Kristersson utmanades av Fredrik Reinfeldt som ordförande för moderata ungdomsförbundet ansågs han representera en nyliberal falang, när han intervjuats i sin ungdom har han talat mycket om vikten av individualism och självbestämmande. Valrörelsen handlade mycket om att man skulle försöka garantera att borgerliga ideer och politik fick genomslag, man påstod att detta skulle ske genom den samlade Alliansen. Men i själva verket var detta sannolikt endast en täckmantel för den riktiga planen.

Det finns sannolikt få saker som representerar den statliga maktutövningen bättre än regeringen. Genom en välkoordinerad och bra genomförd operation har borgerligheten lyckats bli av med just denna! Och nu klarar man dessutom av att förhindra att en ny tillträder. En frihetlig dröm har gått i uppfyllelse, det finns inte någon statsminister som kan bestämma över en nu. Alla de socialdemokratiska ledorden om stabilitet, ansvarstagande, och tydlighet är helt krossade. Allianspartiernas förmåga att å ena sidan ha kunnat undanhålla den här idéen och nu genomföra den är inget mindre än storslagen. När många verkar tro att samarbetet dem sinsemellan är uträknat så lyser det i själva verket starkare än någonsin. Sverige har blivit liberalare än på länge!

Vissa vill påstå att det vi nu ser skulle vara något dåligt, att det är skadligt för landet eller på något vis kan få stora konsekvenser. Egentligen är det ingenting annat än skrämselpropaganda. Den här sortens politiska lösningar har testats förut och fungerat utmärkt. Det mest kända exemplet är antagligen Belgien som saknade, eller “saknade”, regering i hela 589 dagar. Utbröt kaos? Föll landet samman? Nähäjdå! Tiden under 2010 och 2011 då detta skedde visade sig istället ha varit oerhört lyckat. Bland annat så växte Belgiens BNP betydligt snabbare än EU-genomsnittet under den här tiden, särskilt förvånande kan man tycka med tanke på det svåra ekonomiska läget i världen under samma tid.

Dessutom har man nu i sann borgerlig anda lyckats eliminera en del av statens kostnader. Den övergångsregering som finns nu bör, genom den lägre arbetsbördan, också vara billigare. Vänstern kritiserar ibland genom att ifrågasätta hur man ska kunna dra ner på utgifter för att sänka skatten; tja, schackmatt, vi har hittat en ny väg. Utomparlamentarisk anarkism har ofta varit den vanliga vägen för att försöka motarbeta det statliga maktutövandet. Nu visar det sig istället att det är den parlamentariska grenen som är mest effektiv. Att den skulle företrädas av Moderaterna var eventuellt något överraskande men jag tror nog ändå de flesta kan välkomna Moderaterna: det nya anarkistpartiet.

Vi har fått som vi ville, liberal politik har fått sitt genomslag, detta är en stor seger för friheten! Nu är det upp till riksdagen att sköta resten. Nattväktarstat, here we come!

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Upp till bevis för Löfven och company

Kristersson har fått uppdrag av talmannen att undersöka stödet för en alliansregering. Det är inte oväntat eftersom ingen annan statsministerkandidat har tillräckligt brett stöd i riksdagen. Samtidigt har både Liberalerna och Centerpartiet lovat att inte ingå i en regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd. Det gör att en alliansregering blir svårt att få till om det finns ett garanterat stöd över blockgränsen som är större än enbart Miljöpartiet.

Socialdemokraterna har slitit och dragit i L och C sedan dag ett efter valrörelsen. Det är som att all smutskastning under valrörelsen aldrig skedde. Men det var nog få som missade både deras så kallade dark ads genom Facebook och i intervjuer där de ständigt säger att C och L har varit otydliga kring Sverigedemokraterna när det är helt tvärtom. Allt det här försvinner inte bara för att valrörelsen är över. Om en verkligen tänker efter vore det märkligt om Centerpartiet och Liberalerna utan eftertanke och prövning av en alliansregering lämnade för denna samarbetspartner.

Det är även lätt att glömma att samarbete med alliansen eller Socialdemokraterna inte är det enda alternativet för C och L. Det finns faktiskt ett annat. Det går även att vara i opposition. Självklart är det roliga vara och lättare att påverka svensk politik i en regering men det är inget måste. Ibland kan det vara bättre att samarbeta med olika sidor för att få igenom så mycket av sin egen politik som möjligt istället för att behöva kompromissa bort för mycket. Dessutom har Socialdemokraterna visat att de inte gillar att kompromissa med sina samarbetspartners. Kolla bara vad som hände med Miljöpartiet. De blev totalt överkörda av Socialdemokraterna under den senaste mandatperioden. Vad säger att de inte skulle göra detsamma med Liberalerna och Centerpartiet? Varför ska man ingå i ett samarbete där den ena samarbetspartnern inte vill kompromissa?

Det är helt enkelt läge för Socialdemokraterna att ta sig en rejäl titt i spegeln. De har lovat det svenska folket en regering fri från Sverigedemokraternas inflytande. Men de kräver samtidigt att de måste ingå i den här regeringen. Det är fullt möjligt för Socialdemokraterna att hålla sitt löfte till väljarna om de ger sitt stöd till en alliansregering. Alternativt bör de sluta gnälla på Centerpartiet och Liberalerna och istället visa att de faktiskt är seriösa med ett samarbete och börjar tala om kompromisser. Socialdemokraterna försöker få det att se ut som att makten över Sverigedemokraternas inflytande ligger hos Centerpartiet och Liberalerna när det egentligen är tvärtom. Det är med andra ord är det dags för Löfven och co. att visa det svenska folket att man är seriös med att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytandet över svensk politik. Allt annat bör ses som ett svek. 

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Blockpolitikens era är över

Sex miljoner svenskar gick och röstade och allt är precis så låst som de flesta tippade att det skulle vara. De rödgröna är ett mandat större än alliansen, varför det överhuvudtaget är relevant nu när blockpolitiken står och väntar på sin upplösning. Snart lär inte något av de traditionella blocken finnas kvar som vi känner dem och svekdebatter kommer gå på högvarv på både ledarsidor och twitter. Ulf Kristersson bör bli Sveriges näste statsminister, även om det innebär att Alliansen måste upplösas.

Decemberöverenskommelsen gäller inte längre, en konstruktion som innebar att största block fick regera. Det stora problemet med den var att det förhindrade oppositionen att bedriva opposition samtidigt som den i fyra år garanterade Vänsterpartiet (V) makten att förhandla om budgeten. För undertecknad är det enkelt – varken Sverigedemokraterna (SD) eller V bör tolereras sitta i regering eller förhandla med regeringen om budgeten. Det tjänar inget till att bråka om vilka som är värst, båda partierna ger fortfarande uttryck för antidemokratiska åsikter och antidemokrater ska inte ges sådan makt.

Det lämnar fältet öppet till sex partier att lösa det invecklade läget och det naturliga svaret för en liberal är att reflexmässigt säga Alliansen. Problemet med den lösningen är att den får svårt att hålla i längden. Alternativ A, att regera med stöd av Socialdemokraterna (S) har redan skjutits ner av Stefan Löfven och den samlade socialdemokratins självbild. Alternativ B, att lägga fram en budget och hoppas att SD stödjer den går i strid med det Jan Björklund och Annie Lööf sagt – att de inte tänker ingå i en regering beroende av SD.

Då blir det enligt många läge för en mittenregering där L och Centerpartiet (C) sätter sig i regering tillsammans med S och Miljöpartiet (MP). Enligt förespråkare för denna lösning är det ansvarstagande i en svår tid och det stänger ute både kommunister och rasister. En mittenregering är förvisso inget mardrömsscenario, men är det verkligen den bästa lösningen? Går man in i en sådan bör man vara realistisk och komma ihåg att C och L fortfarande är mindre än hälften så stora som S och inte kan förvänta sig mer inflytande än vad som är proportionerligt efter valresultatet. Sossarna har när de samarbetat med MP och V lagt om sin migrationspolitik så radikalt att de nu driver något de mindre än fem år sedan kallade för rasism. Utöver det kördes MP över i sin hjärtefråga om de tyska kolgruvorna och har även bevittnat S utmåla flyktingar och asylsökande som säkerhetshot. Det finns ingenting som garanterar att sossarna skulle vara snällare mot C och L, och därför ska inte en mittenregering vara det första alternativet om Alliansen spricker. Ingår L i regering tillsammans med S är risken stor att stödet för partiet tar skada – det är inte en situation ett parti med 5,5 % av rösterna ska försätta sig i.

S har den senaste mandatperioden lett en historiskt dålig regering och det är inte önskvärt att de sitter i regering de kommande fyra åren. Ulf Kristersson bör istället bilda en moderat enpartiregering som tar stöd av KD, C, L och SD i budgetomröstningen. Viktigt att komma ihåg är att det borgerliga samarbetet inte behöver klyvas isär på grund av att Alliansen inte längre finns. Alliansen skapades för att bryta socialdemokraternas maktmonopol och fyllde sin roll väl mellan 2004 och 2014. Det gör den inte längre. M kommer på egen hand kunna driva sin politik och få stöd från SD för denna samtidigt som ett aktivt budgetsamarbete med de tre övriga Allianspartierna förs.

SD har hittills inte fått inflytande enligt definitionen att inflytande endast kan uppnås via regeringsställning och budgetsamarbete. Däremot har de fått stort inflytande om man ser till den migrationspolitik som förts och förespråkas av de två största partierna. En riksdagsmajoritet är numera för en stramare migrationspolitik vilket innebär att den politiken kommer vara den som gäller. Vilka C och L samarbetar med ändrar inte det faktumet. Då blir frågan: är det Löfven eller Kristersson som kommer föra den bästa politiken i övriga sakfrågor? För mig är svaret självklart. Blockpolitiken kommer brytas, men inte på det sätt Stefan Löfven förordar.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Sju partier och Bellman går in i riksdagen…

Det finns mycket att säga om valet. Oerhört mycket. Om rasistdemostrationer, om glädje och lättnad och om besvikelse och upprördhet. Om att inget av de numer otaliga och högst tvivelaktiga partierna som ville kom in och tog plats i riksdagen, om att SD, sin ökning till trots, inte blev så stora som man kunde befarat och att deras ökning verkar ha avstannat. Moderaterna behåller sin plats som näst störst, sossarna gör sitt sämsta val någonsin, även om V gott skulle kunna ta och tagga ner lite. Liberalerna parkerar på ungefär fem och en halv procent, inte storslaget men med allt i åtanke, ganska okej. Dessutom växer LUFs representation på flera håll.

Dessvärre är nog valet och tiden dessförinnan på många sätt och vis, åtminstone ur ett större perspektiv, den enklare delen av processen. Nu tar den svåra vid. Vi har haft en historiskt svag minoritetsregering, förstås ingenting emot drömregeringen från ‘78, men riskerar nu att det blir ännu värre. Sitter nuvarande regering kvar har den ännu mindre stöd  än tidigare. Spelar det egentligen så stor roll med några procentenheter hit eller dit? Förmodligen inte. Maktförhållandena mellan blocken kvarstår, med andra ord har vågmästaren kvar sitt inflytande.

I bästa fall kommer nästa mandatperiod präglas av väldigt lite, utöver händelselöshet och oförmåga att göra så mycket det vill säga, och i värsta fall av en himla röra för att uttrycka det milt. Problemet är till stor del att makten över det här ligger just där man sällan vill att någon makt överhuvudtaget ska ligga, nämligen hos SD. För SD bryr sig inte. De bryr sig inte om demokratin. De bryr sig inte om Sverige. De frodas istället i kaoset och ju mer kaos desto mer kan de peka och visa på alla dessa problem de uppfattar: “etablissemanget klarar inte av att styra Sverige”. Det är på precis det sättet extremister kommer till makten vilket är varför det vilar ett stort ansvar på de andra representanterna i riksdagen att inte låta det gå så långt. Samtidigt får man inte kompromissa alltför mycket med sina väljares förtroende heller. Att man från bland annat sossehåll då intar en ganska aggressiv ton och trots fina ord om motsatsen inte visar sig helt kompromissvillig är därför ett riskabelt spel.

Rätt förvaltat kan vi kanske ha en tid framför oss av relativt lugn, kanske en period för långsiktighet och en möjlighet att tona ner stridsropen lite. En återgång till det mer normala när ödmjukheten börjar kicka in. På andra sidan finns däremot andra som inte är helt otänkbara. Sannolika? Kanske inte, men närvarande, latenta. Förhoppningsvis kan vi nu också lämna alla oerhört tröttsamma valrörsfloskler bakom oss men, det behövs vuxna i rummet och nu behöver de ta ansvar för Sverige och ta tag i Sverige och så vidare och så vidare. Avslutningsvis ska man komma ihåg att 74,5 procent inte röstade på något av ytterkantspartierna och att 82,5 inte röstade på ett fascistoid parti, så låt inte dessa styra landet. Sverige som land och dess demokrati ska ju trots allt utvecklas, inte avvecklas.

Philip von Scheéle

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Vilket samhälle vill du ha?

Nu är det inte långt kvar. Snart kommer vi få veta vilka det svenska folket tycker ska få leda Sverige. Det har valet ser ut att bli det viktigaste någonsin. Alla opinionsundersökningar insinuerar att inget block kommer att få egen majoritet. Det innebär att partier som står utanför den traditionella blockpolitiken får oproportionellt mycket makt att bestämma hur Sverige ska styras. Men det här är inget nytt. I månader, nej i år har medier snackat om regeringsbildningar och vem som ska få stöd av vem. Det har inte undgått någon att ett missnöjesparti med nazistiska rötter, Sverigedemokraterna, har stigit i opinionen.

Men hur kan man tänka när det är dags att rösta? Val kan för vissa handla om att välja det minst dåliga alternativet. För andra kan det handla om att välja ett parti man brinner för. Det går även att rösta för ett partis åsikt i en eller flera sakfrågor. För min del handlar det till viss del om det andra alternativet men mest ett fjärde alternativ. Det alternativet handlar om att jag och (nästan) alla andra i Sverige har chans att visa vilken riktning vi vill att vårt land ska ta. Vi har faktiskt chans att välja vilket samhälle vi vill ha. Det är helt fantastiskt när man tänker på det.

Men tyvärr är det få partier som pratar om vilket samhälle de eftersträvar långsiktigt. Istället väljer partierna att fokusera på sakfrågor. Sakfrågor är självklart viktiga men det är även viktigt att prata om ideologi, värderingar och drömsamhällen. Partierna är inte särskilt vana att diskutera det. Det märktes tydligt när SVT frågade Socialdemokraternas partisekreterare, Lena Baastad om deras värderingar. Hon svarade i princip att deras värderingar ändras beroende på världsbilden. Detta är absurt. Värderingar är det som ett parti ska vara byggt på och om man ändrar på dem beroende på världsbilden går det inte att lita på partiet överhuvudtaget. Det visar på att partiet inte har någon moralisk kompass och kan ändra åsikt när som helst om vad som helst. Det känns väldigt tveksamt att rösta på ett parti som agerar så.

Drömsamhällen är något som är byggt på ideologi. Det finns tre stora ideologier idag och en fjärde ideologi växer sig större och större. Ideologierna har egna drömsamhällen som mål. Jag har valt liberalismen och inriktningen socialliberalism för att den ideologin överensstämmer med min vision. Socialliberalism vill att individer ska ha möjlighet att leva sina liv som de vill. Alla ska, oavsett sina förutsättningar, ha samma möjligheter men måste inte nödvändigtvis ha samma slutmål. Samtidigt ska staten inte lägga sig i individernas beslut utan enbart finnas där för dem som behöver den. Det är socialliberalismens grundprincip och anledningen till att jag röstar på och är aktiv inom Liberalerna.  

När du röstar visar du inte enbart var du står i sakfrågor. Det jag har försökt förmedla med den här texten är att det även är viktigt att tänka långsiktigt. Det du röstar på kommer inte enbart påverka den här mandatperioden utan även flera framöver.  Därför är det också otroligt viktigt att utnyttja att vi får rösta. Det är många som känner att deras röst inte spelar någon roll. Men det stämmer inte. Din röst kommer att avgöra vilka som får makt att bestämma Sveriges riktning. Ta chansen och påverka! Du kommer inte ångra dig.  

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Affischeringsnatten

Jag kan inte se något på grund av vattnet på mina glasögon, jag vet att en kommande förkylning är ett faktum och att mina skor kommer behöva en hel dagstidning för att bli torra igen – men det spelar ingen roll. Valet ligger så nära runt hörnet man kan komma och nu är det bara att spurta så snabbt man kan.

Tillsammans med drygt ett dussin andra LUFare spenderade jag en regnig natt vid Sergels Torg för att affischera Stockholm med liberala budskap och Jan Björklunds hunkiga ansikte. Det är definitivt inte den sista nattsömnen jag offrar för Liberalerna i valet och det är det värt. I två år har jag varit övertygad om att Sverige behöver Liberalerna och den övertygelsen är värd att föra vidare till andra. Det må vara partiledarna som får tiden i rampljuset och är den viktigaste faktorn för rösterna i september, men kärnan i vår demokrati är ännu ideellt arbete från helt vanliga människor. I den rådande tidsandan är det lätt att sprida politikerförakt och måla upp falska bilder om att alla politiker tillhör en elit som inte har någon kontakt med folket. Vad de alltid missar är att majoriteten av politikerna lägger ner sin fritid på att försöka göra sin kommun eller sitt landsting lite bättre efter vad man själv tror på. Sossar och vänsterpartister har för det mesta rätt dåliga politiska ideer, men det betyder inte att en grundläggande respekt ska gå förlorad. Det politiska klimatet i Sverige är illa nog som det är.

Valtider betyder också tider för vandalism och mängder med nedrivna valaffischer som representerar just bristen på respekt för oliktänkande. Affischerna jag så mödosamt var med och satte upp var nedrivna för några dagar sedan. Man kan skriva spaltmeter efter spaltmeter om demokratiproblemet i det, men det finns inget mer passande än Liberalernas valbudskap “hata eller prata?”. En nedriven affisch kommer inte ge fler röster till det egna lägret och känner man sig tvungen att vandalisera för att väljarna inte ska se motståndarens budskap, då säger det en del om bristerna i ens egen politik. Det är alltid bättre att prata än att hata.

Vår framtida statsminister, Ulf Kristersson, har talat mycket om betydelsen av ett vuxet samtal och alla oavsett partifärg bör ha det i bakhuvudet under valrörelsen. Slagord som de redan frälsta gillar på sociala medier är sällan det folk lägger sin röst efter. Det är lätt att beskriva allt dåligt regeringen har gjort under de senaste fyra åren, men fokuset från vår sida bör ligga på vår vision för ett bättre Sverige. Där skolan blir en av världens bästa, där alla kan lita på att nattväktarstaten skyddar en och där alla kan förverkliga sina drömmar oavsett varifrån man kommer.

Om vi i politikens centrum gör politiken endimensionell kommer de i periferin få ännu mindre förtroende för oss och tappa tilltron på vår förmåga att förändra. Regeringsmakten i fyra år är inte värd den skadan på det demokratiska systemet och Alliansen har en politik bra nog att inte behöva lura väljare till att rösta på oss. Det tror åtminstone jag, och nu ska vi fortsätta övertyga resten av Sverige om det.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Hellre tänka fritt än tänka “rätt”

Det är mindre än en månad kvar till valdagen nu. För oss politiskt aktiva har dess annalkande varit en självklarhet i evigheter; den 9 september 2018 har hägrat vid horisonten sedan morgonen den 15 september 2014. Förberedelserna har trappats upp i månader, spekulationer kring resultat och regeringsbildning har varit på allas våra läppar i princip lika länge och nu är valrörelsen äntligen igång på riktigt. Journalister och partister är tillbaka från julisemestern, kampanjmaterial har lanserats, valarbetare har anställts och affischeringsstarten är olidligt nära. Sällan känns ett partipolitiskt engagemang djupare eller mer på allvar.

 

Men den beskrivningen gäller just oss. Vi som tillhör de så kallade politiska klasserna, som dryftar samhällsfrågor, partipolitik och ideologi vecka ut och vecka in, året runt, varje år. Vi får inte glömma att vi är en minoritet. Den självklarhet med vilken vi navigerar i det politiska samtalet är vilt främmande för en ansenlig del av de röstberättigade. Enligt SCB beslutar sig en tredjedel av väljarna för vilket parti de vill stödja först sista veckan. Och vet du hur stor (eller liten) DN:s morgonupplaga egentligen är?

Självfallet innebär inte detta att en tredjedel av väljarna aldrig funderar över samhället de lever i, eller att de inte har någonting de vill förändra. Den viktigaste insikten är snarare att många i vår närhet uppfattar Sveriges formella politiska system som lite av en dimhöljd djungel, där kartan ständigt ritas om och folk upplevs säga annat än vad de egentligen menar. Ofta är den ideologiska förankringen outtalad och underförstådd – även när det är just den, med sin människosyn, sina värderingar och sin framtidsvision, som är som mest avgörande.

Det är här vi kommer in. Du och jag.

Många av oss upplever nu att nära och kära som kanske aldrig riktigt förstått vårt partipolitiska engagemang trevande väcker frågan. Undrar, försöker förstå, vill ha vägledning på främmande mark. Detta gäller inte bara förstagångsväljare, utan även veteraner som överväldigas av allt de tycker sig ha missat sedan sist. Låt oss välkomna den chansen. För att värva och övertyga, förstås, men låt oss även försöka se ett vidare perspektiv.

Med risk för att låta som en halvtrött partisekreterare som försöker organisera valrörelse på en lite för liten budget: det är de personliga samtalen som räknas. Men inte bara för att samla röster och plocka procentenheter. Värdet av att fler engageras i de politiska samtalen, åtminstone en gång vart fjärde år, är långt större än så.

För det är där, mellan människor som i förtroende resonerar kring sin omvärld, som engagemang föds på riktigt. Det är där den hälsosamma demokratin lever – och överlever. Den enskilda väljaren är mer än en pinne i statistiken, till för att köpas med godis och slagord. Om vi kan förvalta det intresse som nu väcks kan det i bästa fall leda till ett livslångt engagemang, och till en dialog där fler känner att de har makten att själva driva sina intressen.

Så låt oss försöka locka fram de större idéerna. Led samtalen kring middagsbordet eller i baren, om du orkar. När någon undrar över en sakfråga – förklara. När någon frågar hur de ska rösta – ställ motfrågor och försök identifiera deras kärnvärden. Presentera även dina meningsmotståndares bästa argument, om de inte är närvarande i rummet. Det kanske inte alltid leder till tre röster på Liberalerna, men det måste få vara okej. 

Att ge någon annan de första nycklarna till självständig, informerad och kritisk reflektion är värt en hel del, det också.

Linnea Dubois

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det missnöjda missnöjespartiet

Ibland så förklaras demokrati lite enkelt som att det bara handlar om folkets vilja och att det är denna som ska gälla och styra. En majoritet vill något och vips, så är det så. Med det som utgångspunkt försöker många ofta kritisera det som ibland kallas för det “politiska etablissemanget”. Man utmålar en elit som inte gör, eller någonsin gjort annat, än att arbeta med politik. Därav skulle de på något vis vara mindre lämpade att lyssna på folket och driva den demokrati de är en del av. Exempelvis så är just Sverigedemokraterna med sina likasinnade, inte bara här utan även bortom våra gränser, duktiga på att driva den tanken.

Men, som de som är engagerade i ungdomsförbund redan vet är det inte alls så enkelt. Politik handlar inte bara om att luta sig tillbaka och tycka saker. Det är i själva verket väldigt, väldigt mycket jobb bakom. Som så ofta är det väldigt enkelt att sitta på läktaren och kritisera förutsatt att man inte behöver göra något själv. På många håll i landet blev just det ett bryskt uppvaknande för många lokala, framför allt sverigedemokratiska, föreningar.

 

I Sverige finns 290 kommuner, i 129 av dessa har SD inte lagt ett enda eget budgetförslag sedan förra valet. I vissa där de faktiskt gjort det har de som bekant vid ett par tillfällen blivit avslöjade med att kopiera budgetar från sina föreningar i andra kommuner. Att man tydligen faktiskt måste göra något,  i synnerhet om man vill driva “förändring på riktigt”, som de gärna profilerar sig med, verkar ha kommit som en chock. En ännu högre siffra är 188, antalet kommunala mandat som är vakanta eller tillsatta med vildar. Att ställa kostnader för olika grupper mot varandra anses ofta lite ofint, men man kan inte anant än undra hur mycket pengar man skulle kunna spara på dessa ledamöter som inte gör något alls.

Utöver det är det också viktigt att notera att i den där siffra 188 gömmer sig också något annat som bör vara väldigt oroande för de flesta, förmodligen även för partier i fråga självt. En av de där vildarna är nämligen Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) ledare som sitter på ett SD mandat i Ludvika kommun. Samma NMR som skapade rubriker  i Almedalen och som Jimmie Åkesson under sitt tal kallade för fega och ville förbjuda. Han kom i grund och botten in därför att partiet fick fler röster än vad de förväntade sig och därmed fuck problem med att fylla sina platser. Betänker man att SD sannolikt riskerar att öka ytterligare i det här valet, finns det sannolikt skäl att oroa sig över vilka som kommer att sitta på de där stolarna.

Flera av deras sympatisörer vill gärna tro att det här kanske är begränsat till kommunal nivå men nej, knappast. Efter valet hade SD 49 riksdagsmandat, idag har de 42. Hela åtta av deras riksdagsledamöter har lämnat partiet. Däremot lämnade även en moderat ledamot och gick över till SD. I övrigt har inga andra partier tappat ledamöter i riksdagen. SD har tappat åtta. Dessutom har det här också lett till att vi numer rent tekniskt sett har nio partier i riksdagen. Av dessa åtta har nämligen fyra, hälften, gått över till Alternativ för Sverige (AfS) och fortsätter till del att lämna interpellationer och motioner.

 

Hur någon förväntar sig att Sverigedemokraterna ska kunna styra och hålla ihop ett land när de inte ens klarar det med sitt egna parti är fascinerande. Att rösta på SD är inte att uttrycka missnöje mot hur Sverige styrs och fungerar, det är att kasta in en skiftnyckel i maskineriet.

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Upp till kamp, liberaler

Snart är det val. Vet man inte det är man antingen en komapatiemt eller så har man bott under en sten väldigt länge. Sen jag gick med i LUF för ett och ett halvt år sedan har valrörelsen varit krukan av guld som väntar vid regnbågens ände, vår chans att byta ut sossarna i Rosenbad. Det har skrivits ett oändligt antal debattartiklar där regeringen kritiserats i allt från sin migrationspolitik till sin folkhälsopolitik där vi stått på barrikaderna (twittrat lite argt) tillsammans med vänner i MUF för friheten att kunna köpa en kall alkoglass. Det finns helt enkelt en miljon anledningar varför vi måste byta regering efter den nionde september.
Det som komma skall är kulmen av mångas politiska engagemang efter år av långa tågresor för kampanjer, debatter in på småtimmarna eller skrivande som sker i sista minuten för en medlemstidnings skull. Samtidigt är det början för så många – de som kommer värvas på ett bokbord och övertygas om att lägga sin röst på ett liberalt parti. Snart är de inne i bubblan där CL betyder Café Liberal och inget annat och snart kan de texten på baksidan av LUF Storstockholms gåvobevis till talarna utantill. Ett politiskt engagemang kan ge så mycket om man vill. 
De senaste veckorna har dominerats av värme och bränder men likt regn kommer politiken att komma tillbaka på dagordningen när sommaren går mot sitt slut. Vi liberaler har mycket emot oss – populister, extremister och socialister. Det kommer inte bli lätt, men det ska det inte heller vara. Vi måste göra oss förtjänta av hundratusentals röster för att överhuvudtaget sitta kvar i riksdagen och få möjligheten att göra Sverige lite friare var dag. Partiet har de senaste åren varit som en förälder man tjatar på när de går och fattar dåliga beslut. Man har blivit arg och velat slita sitt hår i ren frustration. Men de är ju ändå ens förälder. Det finns ingen bättre. Man kommer köpa en mugg med ett fint budskap eller stå i en valstuga och prata med både trevligt och otrevligt folk. Just nu är det vad liberalismen behöver från oss och liberalism är vad Sverige behöver. 
Efter den nionde september kommer det räknas procent och pratas mer om regeringsfrågan än vad det någonsin tidigare gjort. Spelteori och taktik kommer fortsätta prägla svensk politik en lång tid framöver, det finns inget som talar för det motsatta. Men fram tills dess finns det inget annat än att göra sitt yttersta för att övertyga massorna om varför Sverige fortfarande behöver ett liberalt parti i riksdagen som driver en frihetlig politik med individen i fokus.
Ta hand om varandra och lämna ingen bakom. Välkomna alla nya med öppna armar. Vilken resa det kommer bli. Tio poäng till den som med säkerhet vet vart vi är på väg. Nu kör vi.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Äldre inlägg

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑