Kategori: Debatt

Rimligheter, frihandel och mänskliga rättigheter

Penny Schulman är cool och Penny Schulman pratar ofta om rimligheter. Det är rimligt att äta glass när det är soligt. Det är rimligt att tjejer äger på fredagar. Det är rimligt att det är vår, nu äntligen.

De flesta tycker också att det är rimligt att alla får en likvärdig start i livet, oavsett var man föds. Få har invändningar mot uttalanden om jämlikhet och alla har exempel på hur ojämlikhet kan bero på något du inte har någon som helst  inverkan på, exempelvis nationalitet. De som en gång föddes i Östtyskland eller  idag föds i Eritrea är från dag ett fråntagna de demokratiska rättigheter andra tar för givna. Det är inte rimligt.

Ense är vi alla om att ojämlikheten måste motarbetas men gällande tillvägagångssätt går åsikterna isär. Hur hjälper vi långsiktigt bäst den demokratiska utvecklingen i totalitära stater och hur stödjer vi effektivast förtryckta minoriteter? Hur väljer vi vilken typ av utveckling vi ska bistå?

För att nå dit den demokratiska världen är har det krävts århundraden av arbete. I de moderna samhällena som föddes ur en produkt av kapitalism, folkströmningar och tålamod skyddas och värnas de mänskliga rättigheterna. Därför förefaller det rimligt att förvänta sej en lika långdragen utveckling för andra länder. Det finns inga snabbspår eller 100-dagarsgarantier för mänskliga rättigheter. Därför kan vi inte likt regeringen rikta stöd mot marginaliserade grupper och förvänta oss skinande resultat direkt, oavsett vilket problem vi försökte åtgärda eller i vilket land gruppen befinner sej. Långsiktigt finns bara en hållbar åtgärd: frihandel.

När ekonomin blir friare får alla samhällsgrupper större tillgång till kapital. I och med ett högre välstånd får större del av befolkningen utbildning, sysselsättning och vård. Ur detta växer så småningom mer välbärgade och rättighetsvärnande samhällen fram – men det är ingen process som går att påskynda. Visst kan mat för dagen och andra nödvändigheter täckas med bistånd, men lösningen på grundproblemet ligger inte där.

Precis som den västerländska demokratin kom till måste all annan samhällsutveckling präglas av kapitalism. Det är rimligt att tjejer äger på fredagar, det är rimligt att alla ska få en likvärdig start i livet och lika rimligt är det att frihandel är den bästa demokratiska knuffen i ryggen någon stat kan få.

Elin Hjelmestam, skribent Radikalt Forum

 

Elin

Elin Hjelmestam. Foto: Privat

Betyg är inte barnmisshandel

“Men nej!” “Såklart inte!” “Asså de kommer vara så skoltrötta sedan i nian!” “Barn ska få vara barn!”

Suck. Min klass har debatt på SO-­lektionen om valfrågor och Liberalernas förslag om betyg från fjärde klass väcker starka känslor i klass 9E. Alla är emot det; det vill säga alla utom jag. Jag orkar inte argumentera mer. Jag tittar ut genom fönstret.

Med ens förvandlas skolgården från trist grå asfalt till lummigt grön med luft som dallrar av hetta. De solkiga tvåvåningsbarackerna byts mot låga byggnader i vit betong med gigantiska luftkonditioneringsmaskiner. Plåttak skyddar gångvägarna som fungerar som korridorer. Min gamla skola, saknaden trycker ihop bröstkorgen när jag tänker på landet jag lämnat.

Från sexårs till andra klass bodde jag i Tanzania. Skolan jag ser för mitt inre öga är skolan jag gick på där, International School of Tanganyika. Vi fick betyg fyra gånger om året från första klass. Jag bedömdes på skalan 1­7 i hur hårt jag jobbade (Effort) och hur duktig jag var (Achievement). Lärarna hade järnkoll, jämt. Betyg har varit något självklart för mig sen jag var sex. Skolan är din arbetsplats, inte en lekskola. Och på arbetsplatser bedöms man. Jag tycker det ska vara så i Sverige också.

Själv fick jag jättelåga betyg i början, för jag kunde ju inte engelska ­ språket alla mina lektioner hölls på. Jag jobbade jättehårt och det gjorde även mina syskon, men vi förstod inte. Mamma och pappa försökte be lärarna ha överseende med oss, men de lät sig inte rubbas. Vi fick höga betyg i Effort, men inte i Achievement, och det fick vi helt enkelt leva med tills vi lärde oss språket. Lärarna hade sista ordet, inte föräldrarna.

I Sverige är det naturligt för föräldrarna att säga till lärarna hur de ska sköta sitt jobb. Kanske är det därför så få svenskar söker till lärarlinjen; yrket får inte den respekt det förtjänar. Vägen till ett bättre samhälle är dock mer utbildning. Lärarna är de som ser till att eleverna lär sig. Därför borde lärare bemötas med samma respekt som läkare gör. Alla de vänner jag har som har erfarenhet från både internationella skolor och det svenska skolsystemet tycker likadant. Och ingen av dem stressar heller inför betygssättningen. Vi har lärt oss hantera det.

Tidiga betyg är inte barnmisshandel, tvärtom. Det lär barn att det spelar roll vad de kan och vad de gör. Det lär barn att deras handlingar har konsekvenser. Det lär dem hantera det. Det ger också respekt för skolan och lärarna. I de allra flesta länder är betyg något självklart. Och jag har ju själv provat. Jag vet att det funkar. Och är det inte trots allt det vi vill lära våra barn? Våga prova!

Karin Pettersson,

Skribent på Radikalt Forum

Karin

Karin Pettersson. Foto: Privat

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑