Kategori: Ebba Gretander

Texter av Ebba Gretander, skribent 2020-

En litterär kanon – ja tack!

Redan 2006 föreslog den dåvarande liberala riksdagsledamoten Cecilia Wikström att Sverige borde införa en så kallad litterär kanon i de svenska skolorna av litteratur vald av Skolverket eller Svenska Akademien. Detta blev starten på det som har kommit att kallas ”kanondebatten” som med jämna mellanrum sedan dess har kommit upp på den politiska agendan. En kulturkanon beskrivs enklast som en förutbestämd lista med ett urval av böcker, pjäser, musikstycken samt filmer alla Sveriges skolelever ska fått möjlighet att ta del av innan de lämnar skolan.  

Jag förespråkar vanligtvis stor frihet för individen, minimal statlig styrning och att vi bör undvika politisk klåfingrighet i beslut och saker som medborgarna själva kan styra. I det här fallet tror jag dock att det skulle gagna både samhället och många elever om vi skapar gemensamma kulturella referenser i det svenska samhället både i sin nuvarande form, men inte minst på den historia som den bär på som speglas exempelvis genom litteraturen.  

Jag tror att när man får möta och erfara olika typer av litteratur ges man möjlighet att både stärka förmågan till att tillgodose sig det skrivna ordet, men också öka läslusten och inte minst finna sin egen litterära identitet. Denna litterära lista på vilka verk du som elev i den svenska skolan bör få ta del av skulle göra det lättare att orientera sig i det svenska kulturarvet. Framförallt tror jag att den litterära kanonen skulle kunna att komma att gynna inte minst nyanlända och personer som kommer från kulturellt ovana familjer. Med stöd av denna lista skulle de ha en lättare väg till att hitta litterära verk som anses som läsvärda och bildande. 

All forskning inom detta område talar sitt tydliga språk. Ökad läsning har visat sig ge positiva effekter både gällande en förbättrad koncentrationsförmåga, bättre språk- och historiekunskaper och självkontroll. En litterär kanon skulle sannolikt leda till att fler än tidigare skulle öka sin läsning och därmed ta del av ovannämnda positiva effekter. 

Jag tror på ett samhälle där vi synliggör och uppmuntrar till olikhet, men jag tror samtidigt att även ett samhälle mår bra av att dess medborgare får möjlighet till att skapa gemensamma referensramar för ökad förståelse och stärka goda samtal mellan varandra. Jag vill hävda att det borde kunna bidra till att minska segregationen mellan de barn som växer upp i familjer där man har en tradition av litterär vana som förs vidare mellan generationer och de barn som inte erbjuds detta. Får du möjlighet att skapa dig ett stort kulturellt kapital minskar risken för att du hamnar i situationer där det refereras till verk som man förväntas ha en förförståelse om. Detta tror jag skulle kunna (iallafall till viss del) kunna uppnås med att det svenska skolväsendet får ansvar för denna kulturella ”fostran” med stöd av en litterär kanon.  

En kanon skulle även underlätta skolans kompensatoriska uppdrag, vilket innebär att skolan har som uppgift att kompensera och stärka de barn som inte själva, genom egen förmåga och/eller bakgrund, får möjlighet att ta del av rätten till i detta fall kulturellt kapital genom en gemensamt överenskommen kulturlista.

Den eviga frågan är dock vilka verk som anses vara av sådan vikt att det bör komma alla till del. Diskussionen berör bland annat könsfördelning, huruvida det enbart ska vara nationella verk och hur många verk som ska få ta plats på listan. Jag anser dock att fördelarna med en litterär kanon väger upp de eventuella nackdelar av till exempelvis ökad statlig styrning och att den kanske inte blir vare sig perfekt eller komplett från början. Jag tror att man ska undvika att fokusera på att till exempel utformningen inte kommer göra alla nöjda, när en (om än inte helt perfekt) kanon fortfarande skulle gynna många som idag inte får möjlighet till kulturell stimulans. Målet med denna kanon anser jag är att synliggöra och spegla det svenska samhällets utveckling. Jag har även tillit till att denna kanon skulle kunna tas fram av en grupp sakexperter inom litteraturkunskap, kulturhistoria och läsundervisning. Andra aktörer som även skulle kunna vara aktuella i arbetet är givetvis Skolverket samt representanter från lärarkåren. 

Jag tror inte heller att man ska underskatta att en litterär kanon skulle resultera i en mer likvärdig, rättvis och demokratisk skola. Idag är vad du som elev får läsa i skolundervisningen helt upp till lärarna själva vilket gör att en kulturellt intresserad lärare troligtvis ger sina elever ett större kulturellt kapital, medan en kulturellt ointresserad lärare inte visar sina elever dessa verk. Skulle lärarna vara styrda av att välja verk från kanonen skulle utbildningen bli mer likvärdig och alla skulle få ta del av det kulturella kapitalet en kanon kan leda till.  

Ett inrättande av en litterär kanon är något vi behöver i en tid av segregering och orättvisa. Den skulle göra att alla människor, oavsett bakgrund, får en rättvis chans att bygga upp ett kulturellt kapital. Det är dags att en litterär kanon inrättas för individernas frihets skull! 

 Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

 

Vi måste bekämpa extremismen bättre

I en tid då extremism i allmänhet, men högerextremism i synnerhet, växer och blir allt mer etablerad i samhället krävs det att de demokratiska krafterna gemensamt står upp för våra grundläggande demokratiska värderingar.

Idag är demokratin i världen hotad från flera håll och ett av de största hoten är den extremism som allt mera etablerar sig på flera platser i världen. Extremism är en ytterlighetsrörelse som vanligen söker totala lösningar på problem, lösningar som därför ofta blir väldigt ensidiga. Vanligen har de extremistiska rörelserna enbart ett eller ett fåtal problem i åtanke som de verkar för att lösa. Det är idag inte heller helt ovanligt att unga människor, vanligen killar, engagerar sig i extremistiska rörelser och som sedan har svårt att ta sig ur dessa. Det råder generellt en stor okunskap om vad radikaliseringen av unga i samhället leder till. Därför anser jag att det här är ett av de viktigaste samhällsproblemen vi snabbt behöver hitta en lösning på för att värna det demokratiska samhället.

Vi behöver hitta lösningar för att både minska risken för att unga människor engagerar sig i dessa våldsbejakande rörelser och samtidigt öka möjligheterna för att de ska lyckas att lämna den rörelse de en gång gett sig in i. Jag vill påstå att ungdomar som radikaliseras inte bara skapar en ofrihet för sig själva utan även inte sällan till samhället, sina närstående, sina lärare och kamrater.

Jag tror att en väg för att minska rekryteringen till dessa våldsbejakande extremistiska rörelser är att vuxensamhället kring den aktuella ungdomen hittar ett samarbete med varandra. Här anser jag att det är aktuellt att inkludera både samhällsfunktioner såsom skolväsende, polis, socialtjänst, men även när det är möjligt, vårdnadshavare och andra viktiga vuxna i ungdomens närhet. En insats som jag tror är både kostnads- och resultateffektiv är att lägga tid, kraft och pengar på utbildning för skolpersonal hur radikalisering hos ungdomar kan bemötas och förebyggas för att minska rekryteringen till dessa rörelser. 

Skolan är en viktig aktör i att bekämpa radikaliseringen av ungdomar då det är en naturlig samlingsplats för unga. Många lärare och övrig skolpersonal gör redan idag ett gott arbete för att vägleda och fostra ungdomar till att bli demokratiska medborgare. Däremot visar en undersökning av Teskedsorden att många lärare känner en påtaglig rädsla för att förvärra eller själva råka illa ut ifall de ingriper. Därför skulle en, från samhället, erbjuden kompetensutveckling för de lärare som möter dessa ungdomar troligtvis öka skolpersonalens känsla av trygghet och välmående.

Utan utbildning i hur man kan upptäcka och bemöta radikaliserat beteende kan man inte förväntas kunna agera effektivt och ändamålsenligt till gagn för eleven och samhället. För lärarnas skull måste de därför få utbildning i vilka tecken man kan se hos en ung individ som radikaliseras samt få stöd i hur man bör hantera detta. Varje ungdom vi kan förhindra att söka sig till antidemokratiska och våldsbejakande rörelse är en vinst för både individ och samhälle.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Distansundervisningen har sina fördelar

Jag sitter vid skrivbordet med frukosten bredvid mig och ska snart logga in för dagens första lektion. När jag kommer in kan jag se hur vissa av mina klasskamrater fortfarande ligger i sängen med slutna ögon.

Vi gymnasieelever har studerat på distans sedan i slutet av mars och med tiden har jag konstaterat att både disciplinen och engagemanget i skolan har sjunkit. I förra veckan kom det glädjande beskedet att ambitionen är att vi gymnasieelever ska få komma tillbaka i höst till normal undervisningsform. Jag hoppas dock att samhället drar lärdom av dessa månader av distansundervisning så det kan gynna både vår egen och framtida elevers skolgång. Jag tror att denna typ av undervisning kan resultera i en ökad inkludering av elever som tidigare har haft svårt att fungera i den ordinarie undervisningsformen som kräver täta sociala kontakter och god förmåga att samarbeta med andra. Jag tänker framförallt på de elever med längre frånvaroproblematik som ofta går under epitetet “hemmasittare”. Anledningarna till denna problematik kan vara vitt skilda skäl, men inte sällan handlar det om psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatriska funktionsvariationer. 

Enligt Skolverket och Skolinspektionen var det 2019 cirka 2000 elever som bedömdes som “hemmasittare”, men mörkertalet tros vara stort och enligt en undersökning från SCB 2017 rör det sig snarare om närmare 5000 elever. Oavsett hur många elever som är berörda så får man inte glömma att detta är individer som har lagstadgad rätt till att erbjudas en utbildning som passar deras specifika behov. Ett uppdrag som utbildningsväsendet idag inte lyckats uppfylla.

På många skolor har man under den tiden som man bedrivit undervisning på distans kunnat erfara att elev- och lärarnärvaron ökat rejält. Gissningsvis beror detta på att fler har kunnat delta i undervisningen även vid sjukdom som de vanligtvis varit frånvarande från skolan för samt att smittspridningen av de vanligaste förkylningssjukdomarna har minskat i samband med distanseringen. Detta har resulterat i att fler elever har kunnat ligga i fas med den av läraren planerade undervisningen och läraren har behövt lägga mindre arbetstid på att följa upp de elever som varit frånvarande. Även de elever som tidigare har klassats som “hemmasittare” har i denna undervisningsform visat sig gynnas i sin skolgång då de har kunnat delta i större utsträckning utifrån sina egna förutsättningar.

Man kan å andra sidan konstatera att många elever behöver den strukturen och sociala interaktionen som den ordinarie skolundervisningen erbjuder för att kunna prestera utifrån sin högsta nivå. Det är inte sällan i mötet och i dialogen med andra människor som kunskaper och insikter förvärvas. Vi behöver därför dra lärdomar från både de positiva och negativa effekterna av distansundervisning. Kanske är den digitala undervisningen ett gott komplement när man som elev eller lärare behöver vara fysiskt frånvarande från skolbyggnaden och andra människor av olika skäl, men har möjlighet att delta på distans. Jag tycker därför att Skolverket ska få i uppdrag att utreda huruvida distansundervisningen kan vara ett permanent komplement till den ordinarie undervisningen.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Det är dags för treterminssystem i skolan

Jag tror många av er kan känna igen den härliga känslan när man i juni står på skolgården och sjunger “Den blomstertid nu kommer” och har ett nästan tio veckor långt sommarlov framför sig. Jag själv står inför mitt sista sommarlov och trots att jag verkligen ser fram emot det så kan jag för första gången inte riktigt njuta fullt ut. Jag har blivit medveten om att många barn inte har den trygghet som de har rätt till hemma. Deras skyddsnät och frizon finns i skolan och den tryggheten försvinner i och med att skolan stänger under en längre tid. Det långa sommarlovet drabbar även de elever som har en fungerande hemmiljö då det påverkar det strukturerande lärandet som skolan står för. Ett alternativ skulle kunna vara att byta ut det traditionella tvåterminssystemet till ett treterminssystem med bibehållna lov.

Detta skulle kunna utformas på olika sätt, men ett förslag skulle kunna vara att första terminen sträcker sig från  början av augusti till slutet av oktober. Därefter får eleverna höstlov i två veckor. Andra terminen börjar således i mitten av november och pågår till slutet av februari med två veckors avbrott för jul- och nyårsledighet samt avslutas med ett sportlov. Den tredje och sista terminen får löpa fram till midsommar med avbrott för en veckas påsklov.

Sommarlovet blir således ungefär sex veckor långt och jag förmodar att detta skulle leda till en ökad kontinuitet i studierna över hela året. Utifrån egna erfarenheter och diskussioner med andra så har jag noterat att många upplever att de under sommarlovet förlorar mycket av de kunskaper som de förvärvat under skolårets gång. Utöver det tidigare nämnda så tappar man även studieteknik och de dagliga rutinerna som skolan bidrar med. Min erfarenhet är att det krävs någon månad för att komma igång igen vilket minskar effektiviteten i inlärningen under höstterminens första del. Denna period skulle minimeras vid ett införande av ett tre-terminssystem.

Jag tror att detta system skulle gynna både elevers och lärares psykiska välmående och leda till en bättre balans mellan arbete, lärande och återhämtning. Istället för att ha enbart ett långt sommarlov så förlängs höst- och sportlov med en vecka vardera med möjlighet till ökad återhämtning under pågående läsår.

En ny tid kräver nya lösningar. Tvåterminssystemet utgår ifrån bland annat de behov som fanns i det forna bondesamhället utifrån skördetider och religiösa högtider. Behov som idag är irrelevanta och därför är det hög tid att se över alternativa lösningar för framtiden. I ett modernt samhälle behåller man inte gamla system av gammal ohejdad vana eller för att tillfredsställa elever och lärares önskemål om långa sommarlov. Skolan bör vara utformad så att det gynnar elevernas kunskapsinlärning och möter de behov som finns i samhället idag.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑