Kategori: Karin Petterson

Texter av Karin Petterson.

Hundra år senare och vi kämpar fortfarande för kvinnors rättigheter

Idag är det på dagen hundra år sedan riksdagen, som var socialdemokratiskt och liberalt dominerad, äntligen biföll motionen om kvinnlig rösträtt. I årtionden hade kvinnor i Sverige genom petitioner och reformförslag, opinionsbildning och envishet, slagits för sin rätt att betraktas som vuxna människor, med förstånd nog att bestämma själva.

Rösträtten kunde vi två artikelförfattare för första gången utnyttja i valet i höstas. För det vill vi tacka er. Tack för att ni inte gav upp. Tack Anna Whitlock och Selma Lagerlöf, tack Fredrika Bremer och Signe Bergman. Tack till alla de som kämpade med er. Tack för att ni vågade gå före. Politiskt engagemang tär. Tack för att ni orkade.

Frihetskampen som påbörjades av er har låtit kvinnor ta plats på universiteten, det har lett till att kvinnor inte automatiskt förlorar vårdnaden om barn vid skilsmässa och gjort att kvinnor kan tjäna egna pengar. Vad gäller jämställdheten har vi kommit långt, samtidigt finns mycket kvar att göra. De senaste veckorna har det blivit allt tydligare att vi inte heller kan ta de vunna segrarna för givna.

Med mindre än en vecka kvar till valet publicerar Dagens Nyheter sin granskning av hur svenska Europaparlamentariker röstat i voteringar rörande aborträtten. Kristdemokraternas Lars Adaktusson hade röstat emot häpnadsväckande 22 av 29 gånger. Inte ens den resolution om ställningstagande emot att den tioåriga uruguyanska flickan som blivit våldtagen av sin styvfar förvägrades abort kunde Adaktusson ställa sig bakom.

Rösträtten tycks vi i Sverige ha vunnit för gott. Kvinnor ses alltså som myndiga och självständiga nog att ta ställning i politiken men tveksamhet råder kring huruvida kvinnor är tillräckligt kompetenta för att själva få avgöra över vad vi ska göra med våra egna kroppar vid oönskade graviditeter. Det faktum att vi ens diskuterar aborträtten i en valrörelse år 2019 är ett bevis för hur skört historiens frihetskamper har förankrats. Två steg framåt, med risk för ett steg tillbaka.

Låt oss säga som det är, vi diskuterar på högsta politiska nivå om rätten till bestämmandet över din kropp ska tillhöra någon annan.

Det talas ofta om de kalla, högerextrema, vindar som blåser över Europa. För ett halvt sekel sedan organiserade våra företrädare i Liberala Ungdomsförbundet resor för svenska kvinnor till Polen, för att få tillgång till abort. Nu är Polen exempel på hur det går när högerextremismen och konservatismen letar sig ända in i regeringen och inskränkandet av kvinnors rättigheter satts högst på att göra-listan, parallellt med att de har tryggats i Sverige.

Att konservatismen har vind i seglen är dock bara en del av sanningen. Vi ser också hur dessa vindar möts av liberala brisar som växer i styrka. I flera länder vinner liberala och progressiva krafter röster och gehör. I Europaparlamentet kommer dessa tillsammans med oss skydda, inte bara svenska kvinnors, utan alla Europas kvinnors rätt till abort när den attackeras av Polen, konservatismen och Kristdemokraterna.

I valet på söndag kommer vi två artikelförfattare utnyttja den rätt generationer av kvinnor före oss slagits för. Vi kommer gå och rösta och vi kommer göra det med jämställdheten och alla kvinnors rätt att bestämma över sig själva i åtanke.

Elin Hjelmestam, förste vice ordförande LUF Storstockholm

Karin Petterson, styrelseledamot LUF Storstockholm

 

Tack för allt, Radikalt Forum

Att bli Skribent hos Radikalt Forum var mitt första förtroendeuppdrag, både i LUF och överallt annars. Det var våren 2016, jag gick i ettan på gymnasiet och jag ansökte med ett skolarbete från nian som jag provokativt döpt till “Betyg är inte barnmisshandel” – ren Folkpartism på 450 ord. Det var den första text som lades upp på Radikalt Forum undertecknad Karin Pettersson.

Ett år senare blev jag chefredaktör, satte ambitiösa mål för redaktionen och vävde in orden RF så ofta jag kunde på CL och andra träffar. Min lilla bebis är den, denna digitala medlemstidning (Radikalt Forum är inte. En. Blogg.)

Men bebisar blir stora. Radikalt Forum och jag tog på olika sätt våra första steg i LUF tillsammans – jag som nyss blivit en aktiv medlem, Radikalt Forum som i tryck hade 47 år på nacken men digitalt var en ettåring.

Radikalt Forum lärde mig skriva politiskt och lärde mig att leda en redaktion, precis som den tränat så många andra Storstockholmare genom åren. Vissa av dem hittas nu på Sveriges största redaktioner. Jag och RF skiljs nu åt, och jag förflyttar mig till nationella Liberal Ungdom, där jag efter ett år som biträdande nu tagit över efter Hannes Rudsäter som redaktör.

Radikalt Forum går också vidare, med ny chefredaktör och ny redaktion. Jag litar på att RF är i trygga händer hos dem.

Så tack för allt säger jag nu, till tidningen som mer än något annat definierat mig som LUF-medlem. Det är dags för dig att lära upp andra skribenter nu.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum verksamhetsåren 2017 & 2018

Skribentfoto: Erik Ekerlid

Klä det i vilka ord ni vill

Säg att ni vill ta bort parallellsamhällen. Säg att ni vill ge alla barn samma förutsättningar. Säg att ni vill hjälpa kvinnor ur de “förtryckande miljöerna” de lever i.

Kalla det vad ni vill, jag hör ändå vad ni säger; Vi vill bestämma över hur kvinnor klär sig. Hur flickor klär sig. Vi vet vad som är bäst, för oss alla, för dem själva. Så låt oss bestämma. 

Det skulle vara skrattretande om det inte var så sorgligt. Burkaförbud lär snart införas i Danmark, regeringen har säkrat en majoritet. I Österrike ska det snart bli förbjudet för barn under tio år att bära slöja. Alla dessa regler, den stora paradoxen de försöker normalisera. Burkor och slöjor är ett problem, för de bestämmer hur kvinnor ska klä sig. Därför ska vi bestämma att kvinnor inte får klä sig så.

Förtryck föds i många olika former. Den gemensamma nämnaren är att de alltid, alltid, motiveras med att göra det rätta. De vill inte förtrycka någon! De ska bara fixa lite. För, du förstår, något är fel. Men de vet hur det lagar det, så bara ge dem lite av din frihet, så håller de i den tills allt lugnar sig.

Problemet är att antingen så lugnar det sig aldrig, eller så är premissen för lugnet de skapat att de måste få fortsätta bestämma över dig ett tag till. Och det är väl inte så mycket att be om? De har ju precis fixat allting åt dig. Och förresten, låt dem kika lite i din telefon när de ändå håller på. Det är för din egen skull.

Inget borde få varningsklockor att ringa så högt som dessa små övertaganden av kontroll. Idag bestämmer vi vad din dotter får ha på sig i skolan, så att de andra barnen inte ska reta henne, så att hon ska vara som dem. Imorgon bestämmer vi vad hon får läsa också, så att hon inte hittar något som gör henne olycklig. Och nästa vecka kommer en liten bok där det står vad hon får tycka. För hennes egen skull, så klart! Lita på majoriteten, lita på makten, lita på Storebror.

Och just i debatten om burkaförbud finns det en underton av titta på dem. Som bestämmer och förtrycker. Så skulle vi aldrig göra! Vi bestämmer bara Bra Saker. Saker du vill göra ändå, som att klä dig hur du vill, du får klä dig precis hur du vill för oss, förutom på deras sätt.

Varningsklockan borde nu ha uppgraderats till en siren med kapaciteten hos ett flyglarm, för Vi och Dem, vi vet hur det slutar.

Det är inte lätt alla gånger. Att vara liberal innebär att både erkänna att vissa klädesplagg används för att förtrycka, och att samtidigt erkänna förtrycket i att förbjuda själva klädesplagget. Det hade varit lättare att dra svarta, räta linjer och blunda för gråzoner, låsa sig till ena sidan och aldrig någonsin tänka å andra sidan. Det är säkert lättare.

Men vi har aldrig varit de som tar den lätta vägen. Och tur är det. För de som hittar lätta svar på svåra frågor ska vi akta oss för.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Letter from the Editor – Karin Pettersson

Det har gått 50 år sedan Radikalt Forum grundades. 1968 är ett årtal som blivit ett begrepp. 

Över hela världen protesterade unga radikala människor; mot Vietnamkriget, mot censur, mot apartheid och traditionalism.

Och även om det pratas om 68-vänstern så är jag övertygad om att det smög omkring liberaler i plakatvimlet. Vi har alltid, hur vänstern än vill måla upp det, stått på de svagas sida. För vad var egentligen studentrevolterna om inte den nya tidens svar på barrikadbarnen från franska revolutionen, 1900-talets Miserables

De var unga. Arga. Radikala. De nöjde sig inte längre med att sitta på första raden och snällt räcka upp handen, bara tala när de fick ordet, synas inte höras. 1990 trycktes en tunn bok i Sverige med titeln Unga Arga Liberaler. I tio essäer skriver privatpersoner, obundna av förbund eller partier, om frågor som gör dem arga i det begynnande 90-talet. Vi hittar Lotta Edholm, Fredrik Malmberg och Karin Pilsäter bland sidorna. Inte de välputsade vuxna personer vi ser idag. Här är det deras kaxigare, salingereska unga jag som träder fram. Och de är förbannade.

Vi pratar sällan om ilska som en drivkraft bakom ungdomsorganisationer och aktivism. Ändå är det så. Organisationerna tar in tonåringar som tuggar fradga av ilska gentemot världsmaktsordningen, patriarkatet, orättvisor i världen. De ges utrymme för sin ilska, möjligheten att förvandla den till något konstruktivt. Och gör det med bravur, tills vinden mojnat inombords och lågorna inte slår lika högt. Då går de vidare, deras ljummare jag blir det vi kallar vuxna, dem vi kallar partister.

Radikalt Forum fyller ett halvt sekel men drivs av samma unga ilska. Vi har en annan frisyr och lyssnar på annan musik, men vi är fast i samma hormonstinna idealism, har samma fasta övertygelse att världen är på väg åt fel håll men att kan vi putta den tillbaka på rätt köl och dra den dit den ska – med ren viljestyrka om inte annat. Vi är samma unga, arga, liberaler.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum 2017-

Vad gör vi när folk tycker fel saker?

Helt ärligt, vad gör vi då?

Ni vet vad jag pratar om.

Klassrumsdiskussioner som blir politiska på samhällslektionen. Och två rader framför dig eller på platsen bredvid dig kläcker någon ur sig något som får dig att vridas åt inombords. Är du seriös? Vad sa du? Du kanske vill skrika.

Samma sak på nyheterna på kvällen. S vill inte utesluta att använda militär i Malmö. Opinionsmätningarna visar att Liberalerna går mot ett tufft val där vi balanserar på 4%-spärren. Om människor bara kunde tänka lite, viskar hjärnan. Om de bara kunde tänka lite mer som jag gör. Vad fint det skulle vara.

Det är svårt att erkänna att de tankarna finns hos en liberal. Alla ska få tycka vad de vill! Jag må avsky dina åsikter men jag skulle dö…

Det är jobbigt att vara liberal. Precis som det är jobbigt att försöka få en trött ridskolehäst att gå fint.

För att förtydliga;

I ridsport talar man om att hästen ska “gå i form”. Det innebär att den böjer på halsen, trampar in bakfötterna inunder sig och bär ryttaren bättre med ryggmuskulaturen. När hästen böjer halsen rätt blir nosryggen – framsidan av huvudet – lodrätt mot marken. Det finns mängder av inspänningstyglar som drar hästens hals rätt, och ger en känsla av att hästen går i form. Det är ett bra redskap för nybörjare, men problemet är att det är falsk trygghet. Hästen går inte i form för att du som ryttare är skicklig, utan för att olika läderband gör allt annat för svårt.

Så när vi drömmer om en opinionsmätning där L får 18%, så måste vi komma ihåg att det viktiga inte är att det verkar som att fler är liberaler, utan att fler faktiskt blir det.

För du kan leda sossen till friskolan, men du kan inte tvinga den att dricka. Om du istället kämpar på, finslipar dina argument – lossar knäna och sänker dig i sadeln – tålmodigt tar debatt efter debatt – leder med tygeln, driver framåt med skänklarna – inte låser dig i din frustration utan ler och drämmer till med siffror och statistik – tittar vart du ska och leder med blicken – så kanske kanske det där halva tonnet flyktinstinkt litar på dig, och följer dig. Det finns en anledning till att vi pratar om en ryttare och dess häst som ett “ekipage”. Det handlar inte om en överordnad och en underordnad. Ni är ett team, ett team som präglas av tillit.

Så, när sossarna, eller SD, eller KDU, eller föralldel din vänstervinklade samhällslärare, säger något dumt nästa gång. ta ett djupt andetag.

Bak med axlarna. Upp med hakan. Driv framåt.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Skrota slöjden!

Jag minns min träslöjdslärare från högstadiet som en bra lärare och en riktigt bra mentor. Det är tur att jag fick med mig det från lektionerna, för själva undervisningen – om än rolig – är komplett irrelevant för mig att ha.

Varför?

Tja, det är 2017.

Det finns mycket att säga om skolpolitik, och många som säger saker. Betygssystem och PISA-mätningar kastas hit och dit, tillsammans med frågor om problemskolor, stökiga  elever, duktiga elever som hålls tillbaka, kuddflickor och kepsar i matsalen. Viktiga frågor, absolut.

Men det börjar bli absurt att läroplanen aldrig diskuteras, aldrig ifrågasätts. Träslöjd och syslöjd är fortfarande obligatoriska ämnen i grundskolan i Sverige. I skolverkets läroplan garanteras minst 330 timmars slöjdundervisning i grundskolan. Sätt det i relation till de 885 timmar som ska fördelas över de fyra ämnen historia, religion, samhällskunskap och geografi – vilket blir 222 timmar per ämne – eller de 320 timmar som ges till språkval, och det blir genast märkligt. För vad är viktigast, egentligen, och mest användbart, för elever i svensk grundskola idag? Är det goda kunskaper i ett tredje språk, eller är det korsstygn?

Läroplanen för slöjd täcker arbete med textil, trä och metall, samt förståelse av hantverk rent generellt, hävdas det. Det går inte att komma ifrån att hantverkstraditioner är väldigt viktiga för kultur och historia. Inte heller att det är väldigt bra att kunna spika upp lagade hyllor och sy in knappar, inte minst ur miljö och hållbarhetssynpunkt. Men frågan är om inte de flesta av de kunskaperna skulle kunna räknas in under Hem- och konsumentkunskap, som för närvarande ges 118 timmar.

Skrota slöjden. Ge hemkunskapen 150 timmar, och använd dessa för att lägga in moment om hantverkskännedom och grundläggande, relevanta slöjdkunskaper (läsa IKEA-manualer, lägga upp byxor). Ta sedan de kvarvarande 298 timmarna, och lägg till ett ämne i IT-kunskap. Eller fördela dem på de fyra SO-ämnena, eller för all del NO-ämnena, som ges 800 timmar – vilket blir ungefär tvåhundra var för teknik, biologi, kemi och fysik. Eller utöka idrotten – 500 timmar – så mer tid kan läggas på att stärka mental hälsa, kostkännedom och ge barnen lite frisk luft. En tiondel avslutar grundskolan utan godkänt i engelska, förresten. Kanske skulle fler timmar hjälpa?

Dessutom, och detta är vild spekulation från min sida, jag har varken siffror eller statistik, så är slöjd dyra ämnen. Det är dyrt med material, salarna kräver både storlek och komplexa säkerhetssystem för sina maskiner, samt är svåra att använda för andra ämnen. De pengarna kan behövs på annan plats.

Nu kanske ni tänker att fler timmar i fysik eller historia inte kommer hjälpa tjuriga åttondeklassare, att det är bra att skolan inte bara har akademiska ämnen utan också kreativa sådana. Och ja, det ligger något i det. Men idén att just trä och syslöjd är det bästa sättet att göra detta på, är ren och skär artonhundratalsromaticism.

Dagens skola ska utbilda framtidens medborgare, inte historiska arbetare. Lär kidsen koda, skit i korsstygnen. Artonhundratalet hör hemma på historielektionerna, lägg tiden där istället.

 

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Knarkpolitiken din mamma köper

Att narkotikafrågan är en av de mest polariserade i svensk politik idag är det ingen tvekan om. I få andra frågor betonas känsloargument och moral så starkt, i få frågor är det så accepterat att välja inte bara sin egen åsikt utan även sin egna fakta, sin egen sanning.

Det här är ett mycket skadligt och djupt faktafrånvänt sätt att förhålla sig till en fråga. Precis som med klassisk blockpolitk så är det ett stort problem att människor som inte håller med varandra till fullo vägrar sammarbeta i de bitar där de faktiskt tycker lika.

Det är ingen hemlighet att Valet 2018 kommer se ett skifte från den klassiskt Höger-Vänster orienterade blockpolitiken till förmån för en nyare GAL-TAN rörelse, eftersom de viktigaste frågorna polariserar på det sättet snarare än ekonomiskt. För att förbereda för den debatten, där politiska program kommer behöva brytas ner i bitar och drivas del för del, kommer här förslag på hur vi kan göra det i frågan om cannabispolitik. För narkotikapolitik är en fråga som spiller över i många andra områden, och där den gör det kan vi komma överens även med de som ogillar helheten.

Organiserad brottslighet.

EMCDDA (The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction) beräknar att den illegala droghandeln i Europa årligen drar in 9,3 miljarder Euro – bara på cannabis. Det motsvarar 88,7 miljarder svenska kronor. Varenda öre av dem finansierar i nuläget organiserad brottslighet, som sexhandel, människosmuggling, vapensmuggling, hot och våld. Föreställ er istället att den här handeln var laglig – och skattad. Om den skatten var lika hög som EUs rekommendation på cigaretter, det vill säga 60% av helheten, sen vi där en årlig skatteinkomst på 53 215 500 000 svenska kronor till de berörda EU länderna. En summa som kan gå till att finansiera skolor, infrastruktur, sjukvård, trygghet, miljöforskning etcetera. Med en laglig och beskattad cannabismarknad finansierar vi allt som är bra i välfärdsstater, istället för allt som är dåligt för världen.

Polisens prioriteringar.

dagligen ser vi löpsedlar om den stora krisen inom polisen. Våldtäktsfall går olösta, förgriper går fria, gängvåldet minskar inte, gatorna är otrygga. Otryggare än de behöver vara. Om den del av polisens resurser som just nu arbetar med att fånga in cannabisbrukare, framställare och försäljare frigjordes från detta skulle det ge dem en mycket bättre möjlighet att ta fast samhällets stora faror. Med en laglig och beskattad cannabismarknad ökar polisens möjligheter att fokusera på att förhindra våldsbrott och sexualbrott och allt annat förjävligt som sker.

Säkrare källor.

Den som idag köper cannabis i Sverige – vilket inte är en ickefråga, det är en femtedel av killarna i andra ring och nästan femton procent av tjejerna i samma grupp enligt CAN  Centralförbundet för Alkohol och narkotika upplysning – har ingen möjlighet att kontrollera vad de får. De har ingen trygghet, ingen möjlighet att följa upp om de bedras eller skadas av någon som ljuger om vad de säljer. Vore cannabismarknaden laglig så skulle det finnas bestämmelser och kontroller, som med alla andra produkter, för att försäkras om att det som står på förpackningen är samma sak som det som finns inuti. Med en laglig och beskattad cannabismarknad skyddar vi konsumenterna från att ovetandes köpa potentiellt livsfarliga fuskvaror.

Det här är bara tre små exempel, snälla nog att ta hem och presentera för dina föräldrar, om hur vi tar steg i rätt riktning. Vi kanske inte kan komma överens om cannabis, men vi kan komma överens om att strypa finansieringen av organiserad brottslighet, och det är en bra början.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑