Kategori: Leo Sokolow Romin

Texter av Leo Sokolow Romin, skribent 2020-

Utveckling kräver jämlikhet, inte swish

Förra sommaren befann jag mig på Götgatan när jag märkte att de förbigående tog långa omvägar och svängde undan för att undvika just mig. Luktade jag illa? Var jag för alla den där gamla gymnasiekompisen ingen har lust att stöta in i? Hade jag skrivit något tölpigt på twitter? Nej, min bortstötande kraft bestod i själva verket i att jag var värvare åt Rädda Barnen. Ett mycket förödmjukande jobb. Fattigdomsbekämpning är nämligen en mycket svår vara att sälja, speciellt när man utgår ifrån hjälporganisationernas försäljningsmodell.

Du swishar. Vi borrar. Roumina lever. Så lyder hjälporganisationen Wateraids slogan i en reklamaffisch. Poängen är att visa att det för gemene man bara är ett klick bort för att släcka ett fattigt barns törst. Mitt förbestämda manus som värvare gick ut på att övertyga människor att 7,5 kronor om dagen (vilket blir 225 kr i månaden), priset av en banan, inte alls är mycket att avvara för att låta ett barn gå i skolan. Ständigt ställer hjälporganisationer oss inför ett val där de explicit eller implicit får oss att välja mellan att antingen dra vårt strå i stacken i kampen mot fattigdom eller att utöva våra egna själviska nöjen såsom att dricka öl eller för den delen att äta banan. Denna tankemodell är vanlig och drivs bland annat av moralfilosofen Peter Singer i artikeln Nöd, överflöd och moral  från 1996 där han argumenterar att “man bör hjälpa dem som lider, så länge det inte innebär ett jämförbart lidande för en själv” vilket i hans mening innebär att vi bör donera de pengar som blir över efter mat och hyra till fattiga länder.

När jag precis fyllt 18 och värvare på stan äntligen fick göra anspråk på mitt studiebidrag köpte jag Singers princip rakt igenom. Varje gång det kom fram en värvare och la fram motsättningen mellan mitt eget nöje eller att hjälpa fattiga, och gav mig möjlighet till det senare nämnda, hade jag ingenting invända. Jag var privilegierad, de var fattiga och organisationen gjorde det möjligt för omfördelning. Men hjälporganisationernas informationsspridning och försäljningsmetoder inger en falsk motsättning i fråga om global ojämlikhet. Världens problem består inte i att inte tillräckligt många människor inser sitt ansvar i rättvisefrågor och är månadsgivare eller skriver på namnlistor. De hinder som i själva verket står i vägen för fattiga länders utveckling är i de allra flesta fallen politiska och institutionella.

I boken Den nya jämlikheten klargör debattören Fredrik Segerfeldt att nyckeln till utveckling är politiska rättigheter. När äganderätten säkerställs vågar invånare starta företag och andra projekt, i frånvaro av statens konfiskering. När demokratin stärks minskar  klientelismen och staten måste behandla medborgarna likvärdigt. När politiska val hålls får befolkningen möjligheten att rösta ut de tyranner som roffar åt sig pengar från statskassan och förtrycker dem. Värvare hos hjälporganisationer nämner inte detta utan fortsätter låta människor känna sig som superhjältar när de bidrar. Det främsta problemet är inte att de fattiga skulle vara beroende av oss för att få tillgång till vatten och utbildning. Det är att länderna som invånarna bor i är systematiserade på ett sätt som hindrar dem från att kunna skaffa det på egen hand.

Det är trots allt inte ondska att slänga iväg en swish för att släcka törsten på ett utfattigt barn (trots att många liberalers förebild Ayn Rand skulle tycka annorlunda) utan är i de allra flestas mening en god handling. Men ur ett folkbildningsperspektiv är det allvarligt missvisande att sälja in idén att allt utvecklingsländerna behöver för att nå progression är våra välgörenhetspengar. Det vi betalar för är i själva verket ett litet mothugg i ett destruktivt diktatoriskt system – inte förändring. Problemet är inte, och har aldrig varit, att vi spenderar pengar på nöjen istället för att donera våra inkomster till hjälporganisationer, såsom Peter Singer och diverse vänsterdebattörer får det att verka. Global jämlikhet är inte en kollektiv mass-swish bort.

Efter en lång slitsam vecka som värvare sade jag upp mig. Bara en person bestämde sig för att avstå 225 kronors bananer för att istället finansiera en ung flickas utbildning. Trots att jag skämdes för att sälja in den falska motsättningen mellan hennes eget nöje kontra fattigdomsbekämpning är jag fortfarande glad att den unga flickan får gå i skolan. Där hoppas jag att hon får lära sig om demokrati, mänskliga rättigheter och att framtiden – under ledning av rätt makthavare – är ljus.

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

När motståndaren blir fiende

Tusen miljarder kronor är inte lite pengar. Om jag skulle fråga dig vad du skulle göra om du fick en sådan summa skulle du nog bara skratta bort det utan att tänka mycket mer på hur mycket pengar det faktiskt är. Faktum är att vi i Sverige har en tävling där vinnarpriset är just den summan. Och vet ni vad det bästa är? Vem som helst över 18 år kan delta! Utöver prissumman på en biljon riksdaler ingår också makten över att stifta landets lagar och bestämma vilken relation Sverige ska ha till omvärlden. Om du undrar varför denna tävling låter så bekant så är det för att du själv med högsta sannolikhet deltagit. Jag talar förstås om riksdagsvalet. Tävlingen som avgör spelreglerna för det politiska livet fyra år framåt. Den här tävlingen är inte oproblematisk, inte bara på grund av falska vallöften eller dylikt utan på grund av den relation den tvingar oss att ha till våra meningsmotståndare. 

“Det finns bara två val – seger eller död”, skrev Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gamla chefsideolog i samband med riksdagsvalet 2018. Samtidigt gick samtliga partier vänster om M och KD till val på att beskriva SD som högerextremister som utgör ett hot mot demokratin och att en röst på dem är en röst mot invandrares och kvinnors rättigheter. Även om de kanske beskriver SD på det sättet med rätta – exempelvis med tanke på Karlssons retorik – kan man fråga sig om det är okej att som politiker måla upp en sådan konfliktbild i en demokrati. 

Likt en familj som inväntar den förmögna släktingens bortgång, blir vi fiender, redo att tillta de mest otuktade medlen för att säkra vårt arv. Prispotten som vinnaren erhåller ger en till dimension av politisk debatt. På riksnivå innebär det att den partikonstellation som lyckas få med sig 51% av de medborgarnas stöd får ett pris som inte går att mäta sig med något annat. Tröstpriset för resterande 49% är att de får sitta på majoritetens arbetsplats, parlamentet, och klaga. Den här demokratimodellen fungerar bra tills åsikterna om ett gott samhälle splittras till varsina motpoler. 

Tänk dig: den politiska motståndaren beskriver en vision som du tycker är illegitim, destruktiv och ogenomtänkt. Vinner denne kommer du dessutom via skatteinbetalning tvingas finansiera det enligt dig dystopiska samhällsprojektet. Motståndaren är inte längre en motståndare. Snarare en fiende. 

När åsiktspluralismen ökar, vilket den gör i allra högsta grad, är det inte längre tänkbart att dela på samma maktinstrument. I grova drag: Om den utopi som 51% tolererar ses som dystopi av 49% själva är det kanske dags att minska verktyget statens gudamakt. Iallafall om vi vill kunna leva på samma territorium. Åsiktspluralism är något bra men att fortsätta dela på samma absoluta lagstiftning tvingar oss, om inte till krig, tillbaka människor till jantelagens disciplin; att undvika att sticka ut för att slippa bli bestraffad. 

Hur staten ska minskas i makt är en helt annan fråga. Det kan vara via lägre skatter, färre befogenheter eller något helt annat annat. Jag är väl medveten om att det också är en politiserad fråga – men jag tycker att det finns lärdomar oavsett ideologi att inte ha statsmakt som ändamål i sitt samhällsengagemang. För det är då meningsmotståndare istället blir fiender. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Antisemitismens återkomst

“Every. Single. Time.” Citatet påträffade jag i ett inlägg på Instagram. Inlägget gjorde en poäng av att Minneapolis borgmästare Jacob Frey, som öppet stöttar Black Lives Matter-protesterna, har judiska föräldrar.  På den här Instagramprofilen, som har nästan hundratusen följare, uttrycks även en idé om att demonstrationerna skulle vara finansierade av den ungerska filantropen och affärsmannen George Soros. Hans judiskhet är en viktig del av narrativet, en sorts signal eller blinkning: “ni som vet, vet. “ 

De här veckorna skulle handla om det historiska förtrycket mot svarta. Tyvärr har judarna, som så ofta förr, blandats in i smeten. Därför vill jag i dessa dagar passa på att lyfta och upplysa om antisemitismens uttryck – och förklara hur judar som grupp alltför ofta dras in i konfliktens innersta kärna. 

Antisemitism tar sig oftast uttryck i när någon antar att folkgruppen judar har kollektiva mål. Det kan ha att göra med alltifrån Israels annekteringspolitik, upplösandet av de gamla traditionella nationalvurmande idealen för att ersätta dem med modernism eller “kulturmarxism”, till politiska rörelser som driver på avregleringar av marknaden för att kunna finansiellt utnyttja arbetar- och medelklassen. Alla dessa ansträngningar för att en dag skapa något slags judiskt herravälde. “Jews will not replace us” kunde man exempelvis höra från vit-makt-marschen i Charlottesville 2017. 

I likhet med  den ovan nämnda Instagramprofilen, finns det grupper över hela världen som ser samband mellan judar och gör dem till ideologiska objekt (trots den ytterst heterogena grupp de egentligen är). Eftersom, som konspirationsteorin hävdar, judar vill uppföra ett nytt herravälde tjänar de på när ländernas politiska institutioner är i gungning och förlorar legitimitet. Soros, påstår de vidare, betalar demonstranter för just det och borgmästare Frey skulle då med en sorts osynliga kopplingar i samma kedja av länkar, stötta dem. Allt det här skulle hänga ihop ifall det fanns belägg för det. Spoiler alert: Det gör det inte. 

Denna förklaringsmodell har gjort det lätt för makthavare att alltid konspirera mot judarna i tid av kris och osäkerhet. Det gjordes innan andra världskriget, det gjordes i kommunismens Polen vilket resulterade i att mina morföräldrar flydde till Sverige 1969 och det gjordes även under flyktingkrisen 2015, för att bara nämna några exempel. 

Idag handlar det om att Black Lives Matter-protesterna efterfrågar en systematisk förändring och vill ha ut vit makt-idkarna ur Vita Huset. De avskriver amerikanska politiska institutioner sin legitimitet (vilket de har all rätt att göra). Rasisterna blir defensiva och konspirerar fram teorier. Återigen var det judarnas fel. Every. Single. Time. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Den socialdemokratiska attraktionen

Paradise Hotel, Hov1 och andra, oftast populärkulturella, fenomen är ting som för många spelar en speciell roll i deras liv. De är så kallade “guilty pleasures” – något som man skäms för att man gillar. Kanske beror det på att tingen är tabubelagda i den egna sociala sfären, att vi inte tillhör den tänkta målgruppen, eller så kanske det beror på att de inte riktigt stämmer överens med våra faktiska värderingar. I den här texten ska jag avslöja en av mina allra värsta guilty pleasures. Och nej, det är inte en tv-serie eller ett musikband. Det är något mycket värre än så, nämligen ett politiskt parti. Partiet that must not be named; Socialdemokraterna. 

Vi på högersidan av det politiska spektrumet är vana vid att sätta oss emot alla vänsterorienterade partier, särskilt sedan alliansen blev vår partipolitiska enhet. Hade vi fått välja hade vi valt en alliansregering alla dagar i veckan före det vi har nu. Vi gillar att referera till socialdemokrater som “sossar” som antingen är gråa vänsterkonservativa byråkrater eller de som tror att skattehöjningar är svaren på alla sociala problem. Trots det finns det en skamsen liten (mycket liten) hjärncell som viskar till mig; “men är de verkligen SÅ dåliga?”. Mitt korta svar är “ja”. Den interna debatten i mitt huvud ser däremot annorlunda ut. 

Som klassisk liberal brottas jag med många svårlösta frågor: “Går det att rättfärdiga nationalstaten? Är bistånd verkligen den bästa lösningen på världsfattigdom? Vad är en individ och kan man reducera denne till att endast vara en del av ett större kollektiv?” I sådana problemformuleringar är den liberala verktygslådan verkligen till bäst bruk. Men att vara liberal är enligt mig att vara humanist. Det är därför jag ibland tänker på det socialdemokratiska samhällsbygget och ler istället för att knyta näven. 

Att partiet som ständigt letar efter nya sätt att detaljstyra våra liv skulle vara humanister kanske känns motsägande, men i själva verket har det socialdemokratiska stora stats-projektet inneburit mycket som vi humanister har att vara tacksamma för; ett socialt säkerhetsnät som fångar upp de mest utsatta, en konstvärld som inte endast är beroende av kommersiella intressen och framförallt fria universitetsstudier. 

Jag säger inte att socialdemokraterna är att föredra över Liberalerna, inte alls. Jag säger bara att det finns starka ljusglimtar i det socialdemokratiska samhällsbygget som jag ofta gläder mig av. Och får man kolla på Paradise Hotel en timme om dagen i tre månader får man enligt mig också tidvis uppskatta Socialdemokraterna. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Lafferkurvan får mig att vilja höja skatten

1974 i USA klottrade Arthur Laffer, Ronald Reagans ekonomiska rådgivare, en liten teoretisk ekonomisk modell på en servett under en middag i Washington. Likt Sveriges Januariavtal blev den här lilla “servettskissen” senare riktlinjer för den nationella politiken. Modellen på servetten visade en kurva som beskrev förhållandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Både vid skattesatsen 0% men också vid skattesatsen 100% kommer skatteintäkterna bli 0. Har man en skattesats på 100% kommer det nämligen inte löna sig att göra några affärer alls, förutom på svarta marknaden. Kurvan som illustrerar det implicerar alltså att det finns en viss punkt, “maximipunkten”, där en höjd skattesats inte längre leder till ökade skatteintäkter. Det var en av satserna Reaganadministrationen använde för att rättfärdiga liberaliseringen av USA:s marknader, vilket blev starten på den “nyliberala eran”. 

Än idag används lafferkurvan som argument mot socialdemokrater som vill höja skatten. “Höjd skatt leder inte till förbättrad välfärd, det är sänkt skatt som gör det!”, hävdar liberaler och hänvisar till lafferkurvan, som visar att den svenska skattesatsen överträtt gränsen där höjd skatt inte längre leder till ökade skatteintäkter. Det är absolut nödvändigt att peka ut när skattehöjningar är kontraproduktiva. Ska man höja skatten bör man ju ha riktigt goda skäl för det. Men gör man inte en liberalismen en björntjänst när man säger att man vill sänka skatten för att öka skatteintäkterna? Bör man som liberal vilja att staten ska få mer pengar och bli större? Senast jag kollade var det en mindre stat liberaler vill uppnå. Låt mig utveckla. 

Att sänka skatten kan motiveras med att det leder till ökad individuell frihet. Ju större del av min lön jag får behålla desto friare är jag – i proportion till staten. Att staten exempelvis bara skulle få ta ut 20% av min lön istället för 30% betyder ju att det statliga ingripandet i mitt arbete blir en tredjedel mindre. Men om lafferkurvan har rätt, och den sänkta skatten faktiskt leder till en mer förmögen stat, och jag implicit gör staten rikare på bekostnad av min individuella ofrihet, gör jag då verkligen den allmänna friheten en tjänst?

Att mäta frihet i termer av “frihet från staten” kan göras på olika sätt. Friheten från skatt – skyldigheten att betala en del av din inkomst och konsumtion till staten – eller friheten från statlig intervention – vilket gäller lagar och annan statlig paternalism. Att vilja sänka skatten för att öka skatteintäkterna gör dig mer fri i termer av inkomst – men mindre fri i termer av statens möjligheter att verkställa sin paternalistiska politik. Skattesatser är en viktig frihetsfråga, men om det ska bekostas av en ökad storlek av staten, som i sig är ett större hot mot friheten, är det enligt mig inte värt det. Lafferkurvan är till för skatteplanerare och socialdemokratiska byråkrater. Inte för liberaler. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑