Kategori: Love Frisell

Texter av Love Frisell.

De nya klimatförnekarna

Förutom några konservativa troll på twitter, var tog klimatförnekarna vägen? När den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman raljant twittrare ut ”Global uppvärmning?” som svar på en kall väderprognos verkade alla avstånd från eller fördöma honom. I klimatfrågan i stort verkar partierna vara överens i sann svensk anda – 1,5%-målet ska nås och klimatet räddas, inget snack om saken. Problemet är att endast Mali och Gambia når klimatmålen i nuvarande takt, medan vi andra länder knappt kvalar till 1%.

Något spår av klimatrealism finns inte. Ministrar hyllar Greta Thunberg och uppmanar oss att ta in hennes budskap – att lyssna på vad forskningen säger – men fortsätter som att tiden är oändlig. En regering som tillåter Ringshals 1 och 2 att avvecklas, Nordens största oljeraffinaderi i Lysekil att byggas ut och Arlanda att expandera har varken lyssnat på forskningen eller på Greta. Förhoppningsvis framstår dualismen som genomskinlig. De vet att det inte spelar inte någon roll om politiker på något teoretiskt plan håller med Greta Thunberg så länge de agerar annorlunda.

Inte för att oppositionen är bättre. I frågor som välfärd, migration och kriminalitet råder domedagsstämning. Men kring den fråga som faktiskt är existentiell finns en teknikoptimism som skulle få Star Treks skapare Gene Roddenberrys vattenglas att framstå som halvfullt. Utsläppen ska inte bara minska ner till en klimatneutral nivå – de ska bli negativa. Högerns universallösning är att allt som rör sig ska elektrifieras och kärn- eller vindkraftverk ska göra omställningen möjlig. Utsläppen från den ökade konsumtionen som följer den gröna tillväxten tas inte hänsyn till. Inte heller hur det ska finansieras.

Media går inte heller utan skuld. SVT lyckades under den senaste partiledardebatten i Agenda koka ner klimatfrågan till att vara för eller emot kärnkraft och bensinskatt. Inramningen av frågan är lika skev. I ideologiska frågor, som rör som vilka värden som är åtråvärda och vilka som är förkastliga, är det rimligt att lyfta fram båda sidor och stå neutralt i mitten. Sådan är inte fallet när det rör sig om forskning, framför allt inte sådan med så stark konsensus bakom sig som IPCC. Det är inte neutralt att ställa vetenskaplig konsensus mot förnekandet av den.

På andra sidan Atlanten i den amerikanska samhällsdebatten talas det om ”climate delayers”, personer som erkänner att utsläppen av växthusgaser påverkar klimatet men som vilseleder debatten på andra vägar. Klimatuppskjutare förenklar lösningen till att bygga fler vind- eller kärnkraftsreaktorer, förminskar klimatkollapsen till någonting som i värsta fall kommer tvinga Bangladesh att bygga dammar eller skjuter upp den till en katastrof som våra barnbarn kan drabbas av. Det vill säga det mesta av svensk offentlighet.

Enligt det klimatpolitiska ramverket ska Sveriges nettoutsläpp ligga på noll år 2045. Sedan 80-talet har utsläppen minskat med 20% medan tillväxten ökat med 80%, men för varje dag som går kommer omställningen bara bli mer smärtsam. När vi vaknar upp en dag och inser att det enda alternativet är Per Holmgrens klimatdiktatur kommer de ansvariga vara de som inte gjorde tillräckligt. Ska klimatmålen nås räcker det inte med att göra oss av med klimatförnekarna, utan klimatuppskjutarna ska bort de med – helst igår.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

En kongresshelg i Västerås

En lördagsmorgon i mitten av augusti, under Liberala ungdomsförbundets kongress 2019, skulle Romina Pourmokhtari ta över staffettpinnen från Joar Forssell som förbundsordförande. Detta visste vi förstås inte då och stämningen var spänd – båda sidor verkade vänta sig en förlust. Tidigare val har kallats för ordförandestrider och det berättas historier om en evig maktkamp mellan distrikten Storstockholm och Väst, där förlorarsidan inte pratar med den andre, stormar ur kongressalar och inte dyker upp på middagarna.

Liberalernas historia av interna strider går långt tillbaka. I början av 1900-talet, när andra partier bildade falanger i frågan om de skulle stödja nazisterna eller kommunisterna, var folkpartisterna upptagna med någonting ännu mer ödesdigert – ska sprit reglers hårt eller ska det förbjudas? Nykterhetsrörelsen klöv partiet i tu, till Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet, och de skulle inte enas med varandra förrän ett decennium senare. I slutet av 60-talet blev studentförbundet i sann tidsanda anarkosyndikalistiskt och behövde uteslutas. Ungefär samtidigt i ungdomsförbundet utmanade högerns Lars Leijonborg den dåvarande FPU-ordföranden Per Gahrton och vann efter att högerfalangen låste in ett av Gahrtons ombud på en toalett.

Dagens konfliktlinjer är något mer måttliga och går sällan längre än att Stockholm tycker att Väst är pojkrumsliberaler medan Väst ser Stockholm som sossar. Sedan tycker båda att distrikten ute i landet är lite konservativa. Detta förkroppsligades under en debatt om att sälja ut riksbanken. Förbundsordförandekandidaten från Stockholm ville avslå motionen medan den från Väst proklamerade att det inte handlade om vad som var samhällsekonomiskt effektivt, utan vad som var Liberala ungdomsförbundets plikt.

Tidigare samma helg blev dåvarande förbundsstyrelsen överkörda (med några enstaka röster) i frågan om obligatorisk förskola från tre års ålder. Förbundsstyrelsen är fascister, sade ett ombud i talarstolen. Nej, de är stalinister, förklarade ett annat. Efter en hetsk debatt med många stenar kastade, enades kongressen om att FS var ingetdera – de var prussiluskor.

LUF verkar gilla att bråka om namn och benämningar. En annan motion ville tillåta föräldrar att döpa sina barn till exakt vad som helst. Några skräckexempel från nej-sidan var Adolf Hitlerl, Josef Stalin och Jävla Horunge. Ja-sidan hade onekligen mer kreativa argument än att spåna på fula namn, till exempel att staten inte bör ha rätten att reglera namn ifall det skulle ske ett nazistiskt maktövertagande och judiska namn förbjöds. Nej-sidan slog tillbaka med att den hypotetiska naziregimen bara kunde införa en ny lag om tillåtna namn. Ja-sidans svar? Fri namngivning måste grundlagsskyddas.

Efter en efter lång kampanj om att skapa försoning mellan distrikten blev Joar Forssell förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet för tre år sedan. Lyckades han? Stockholm och Väst talade trots allt med varandra även om de satt vid olika bord, inget lag stormade ut i protest och vår nya ordförandes utmanare stannade kvar på på kongressbanketten.

Under den där helgen hann vi alla uppleva både glädje, ilska och sorg. I några dagar är alla motioner, personval och debatter allt en känner till. Det är på liv och död, lika allvarligt och verkligt som krig. När kongressen stängdes söndag eftermiddag kanske inte världsfred hade uppnåtts, men försoning pågick i Liberala ungdomsförbundet och med lite tur är det ett steg på vägen.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Rädsla och rökförbud i Almedalen

Söndagen 30 juli sköts fyra människor i Stockholm. Två döda. Ändå är det inte den händelsen som stört mig mest den förbannade dagen, utan rökförbudet som trädde i kraft samma natt. Inte är jag en aggressivt lagd person men denna bisarrt usla lag – som behandlar privat egendom som offentliga platser – tar ut det djuriska i mig. Ingenting mer vill jag än att vifta med näven mot molnen och ropa: Nu jävlar flyttar jag till Danmark!

Två dagar senare. Dyngsur med en blöt cigarett mellan läpparna kliver jag ut från portarna till FMSF:s mingel i Visby. Under festen släpptes en rapport om förmynderi, Systembolaget och ett Sverige för vuxna. Gästtalarna var alla liberala profiler och alla höll med varandra; rökförbudet suger, Systembolaget är en kvarleva från DDR-Sverige och staten måste behandla sina myndiga medborgare som faktiskt myndiga medborgare.

Utanför möter jag återigen den svenska verkligheten. En väktare ber mig att fimpa min trasiga lilla cigarett och upplyser mig högfärdigt om gårdagens (egentligen förrgårdagens) nya lag, som förbjuder rökning på offentliga platser. Fastän minglet låg på ett privat område? Utan serveringstillstånd? Ska inte lagen enbart förbjuda rökning på uteserveringar, perronger och busstationer?

Det slår mig att väktaren inte är en pappskalle, enbart lite oskön. Lagen är helt enkelt obegriplig och ingen, varken jurister eller våldsmonopolet, verkar förstå helt vad den egentligen innebär. Vissa barer och klubbar, som Mosebacketerassen och Trädgården, har med Stockholms stads tillåtelse lurat lagen genom att inhägna ett särskilt område och deklarera att inhängningen är en helt annan plats. Serveringstillståndet försvinner men rätten att röka består.

Det är en klen tröst att få röka på en annan plats. En cigg är oftast rätt gott, men ännu godare till ett glas med sina vänner på en uteservering. Socialdemokrater och andra förbudsivrare vet om detta och försöker rökning så bökigt och tråkigt som möjligt. Nyheten är att de börjat med stigmatisering som vapen. Det känns kasst att lämna sitt glas och gå iväg för att ta en cigg, istället för att sitta kvar med sina vänner så som de gör på andra sidan Öresundsbron, där människor behandlar som människor istället för siffror i Folkhälsomyndighetens rapporter.

Svensken behandlas helt enkelt inte som en människa. En myndig person ska vara tillräckligt mogen för att be en annan sluta blåsa rök om det är irriterande. Rökförbudet outsourcar denna mänskliga interaktion till välfärdsstaten i en slags skenindividualism där individualism definieras som frihet från andra människor, istället för oberoende och självförsörjande. Lagen är kränkande och irriterande, men framför allt är den avhumaniserande.

Det kan vara pinsamt att be en främling sluta röka eller att flytta på sig. Men det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Att ta från de rika och ge till de ansvarslösa

Det sägs att Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Liknande är det tänkt att det kommunala utjämningssystemet ska fungera. Syftet bakom utjämningssystemet är att omfördela skattepengar mellan kommuner så att de med sämre ekonomiska och geografiska förutsättningar har råd att erbjuda sin kärnverksamhet. Dessvärre innehåller det flera strukturella problem, som motverkar dess syfte och skapar skeva incitamentstrukturer för kommunpolitiker, och gör sig bäst vid att avskaffas. Robin Hood måste stoppas.

Enbart i år beräknas Stockholms stad förlora fyra miljarder kronor genom kommunal omfördelning. Stockholm är landets tillväxtmotor, en plats där en femtedel av Sveriges befolkning står för en fjärdedel av tillväxten. Det är rimligt att en del av denna tårta omfördelas så att alla kommuner kan erbjuda en minimiservice och kompenseras för avfolkningen som Stockholms befolkningsökning orsakar. Problemet är alla externaliteter som kommer därefter.

Det är inte bara mindre glesbygdskommuner tjänar på de mer välbärgade. Trots ständiga skattehöjningar är Malmö stad den kommun som tar emot överlägset störst summor via det kommunala utjämningssystemet – i år hela fem miljarder kronor. Det är bisarrt att Sveriges tredje största stad inte kan få sin budget att gå ihop och kräver hjälp som ska gå till kommuner som inte har Malmös förutsättningar. Bidragande kommuner som Stockholm stad har sina egna problem och ska inte betala för Malmös.

Utjämningssystemet beräknas ha en marginaleffekt på 95%. Detta innebär att bidragande kommuner får behålla enbart 5% av sina ökade skatteintäkter från jobb- och tillväxtskapande politik. Rika men imperfekta kommuner som Stockholm stad skulle därmed inte inte ta del av vinsten om de fick ordning på segregationen, då den försvinner iväg till andra kommuner. Stockholms utsatta områden får tillförlita sig på kommunpolitikernas välvilja.

Bidragstagande kommuner har inte heller några direkta incitament att ta tag i sina problem. Malmö har dubbelt så hög arbetslöshet som genomsnittet i landet och en utbredd kriminalitet som skrämmer iväg individer och skapar lokaliseringsproblem för företag. Om staden lyckades minska arbetslösheten till genomsnittet, borde dess skatteintäkter öka och malmöiter få ta del av en större tårta.

Sådant är inte fallet. Utjämningssystemet kommer in i bilden och negligerar 95% av de ökade skatteintäkterna genom minskade bidrag och omfördelning till andra kommuner. För mindre kommuner utanför städerna kan det till och med vara så illa att kommunpolitikerna ägnar tiden åt skrytbyggen istället för att upprätta kommunens kärnverksamhet.

I praktiken innebär systemet dessutom subventionerade skattehöjningar. En kommuns mål måste vara att erbjuda så bra service till så låg skatt som möjligt. Sedan skiljer partier sig från varandra i vad de betraktar som bra service och låg skatt. Systemet tar dock bort incitamenten att hålla skatterna låga när skattehöjningar, om de visar sig vara en förlustaffär, enbart flyttar bördan från kommunens skattebetalare till andra kommuners skattebetalare.

I slutändan är det en rättvisefråga om relationen mellan individ och kommun. Kommuner, likt stater och andra lagstiftande församlingar, ska konkurrerade med varandra om människor. De måste få stå ansvariga när de inte längre fullföljer sitt folkvalda mandat. Misslyckas en kommun att upprätthålla sin kärnverksamhet och erbjuda en bra skola, säkra gator och dräglig äldrevård ska den inte kompenseras. Inte heller ska som väljer att flytta straffas.

Robin Hood stal från de rika och gav till de fattiga. Det kommunala utjämningssystem stjäl dessvärre enbart från de ansvarsfulla och ger till de ansvarslösa.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

Upp till svamp!

Hippiekulturens höjdpunkt, Summer of love 1967, startade som en enkel demonstration mot USA:s federala förbud mot LSD året innan. I januari samlades hundratals människor i Golden Gate Park, San Francisco, under parollen Human be-in. Detta för att dosera LSD och lyssna på band som Jefferson Airplane, poeter som Allen Ginsberg och på psykologen Timothy Leary.

Leary forskade på LSD och dess användningsområden inom psykoterapi, men blev efter en tid mer förälskad i drogen som kulturellt fenomen än som medicin och blev därmed en mycket splittrande figur. Från konservativt håll ansågs han vilja, med hjälp av LSD, splittra kärnfamiljen, krossa kapitalismen och avveckla den liberala världsordningen. Hippies, liberaler och socialister däremot höjde honom till skyarna som en profetisk gestalt. LSD och Learys livsfilosofi skulle lösa upp patriarkala strukturer, avveckla konsumtionssamhället och skapa världsfred. Under enbart 60- och 70-talen hann Leary sitta i 36 olika fängelser världen över, bli sparkad från Harvard och bli utnämnd till Amerikas farligaste man av president Richard Nixon.

Sedan dess har hallucinogener, som enligt forskningen från 60-talet har potentiella psykoterapeutiska effekter, varit tabu i akademiska kretsar. Det är först idag som vissa utvalda universitet har fått tillstånd att forska på hallucinogena droger, främst psilocybin.

Psilocybin är den aktiva substansen i vad som till vardags kallas för magic mushrooms, en sorts svampar som finns tillgängliga i flera länder världen över. I spjutspetsen för forskningen på detta område är amerikanska John Hopkins University. I en studie från universitet 2006 beskrev frivilliga försökspersoner psilocybinsessioner som en andlig och meningsfull upplevelse och en majoritet svarade att de fortfarande känt välbefinnande 14 månader efteråt.

Psilocybin påminner om LSD men ruset pågår väsentligt mycket kortare tid, omkring 6 timmar istället för 12. Substansen sänker aktiviteten i hjärnans standardnätverk och tvingar neuronerna att bilda tillfälliga nya kopplingar mellan varandra. Ruset kan ge visuella effekter, skapa känslan av att vara ett med världen och inducera synestesi.

Hallucinogena svampar har brukats längre än vad människan brukat alkohol, nikotin och koffein. Det finns till och med arkeologiska bevis för att dessa svampar har konsumerats så tidigt som 7000-9000 år f.v.t. i Saharaöknen. Det har i Mexiko också hittats “svampsten”, ett potentiellt tecken att psilocybinsvampar användes av Maya- och Inkaindianerna i religiösa riter.

I Sverige är psilocybin narkotikaklassat med förteckning I, vilket är den tyngsta klassificeringen av olagliga substanser och innebär att en substans anses sakna medicinskt bruk och är förbjuden att tillverka, importera eller sälja. Denna förteckning delar psilocybin med bland annat heroin. Jämför detta med de mycket beroendeframkallande och farliga drogerna kokain och metamfetamin, som har förteckningen II. Ironiskt nog är, enligt forskning som finns tillgänglig, kokainberoende någonting som potentiellt kan botas med psilocybin-psykoterapi.

Dessa förteckningar på droger är dessvärre alltför ofta arbiträra eller politiskt motiverade. Detta är sedan länge – se exemplena ovan eller det faktum att cannabis anses vara mer farligt än alkohol. Mindre känt är det hur missvisande förteckningarna är. 2016 publicerade Global Drug Survey en rapport som visade att utav de 10 000 personerna som hade tagit psilocybinsvampar, hade enbart 0,2 % sökt medicinsk behandling efteråt. Jämför detta med alkohol, där 1,3 % av 100 000 sökt hjälp.

Vidare publicerade John Hopkins-forskarna 2016 en ny klinisk studie i Journal of Psychopharmacology i samma ämne. Den här gången gav forskarna psilocybindoser till cancerpatienter med depression eller regelbundna ångestattacker. Under kontrollerade former i trygga miljöer konsumerade patienterna psilocybin och gick i psykoterapi innan och efter doseringen.

Studiens resultat var följande: 6 månader efter testerna uppgav 78 % av patienterna att depressionen minskat och 83 % att ångestattackerna upphört. Dessa resultat är markant bättre än de från antidepressiva substanser som SSRI och ångestdämpande för samma patientgrupper.

En av forskarna, Roland Griffiths, beskriver psilocybin som ett kirurgiskt ingrepp mot psykiska sjukdomar och drar sedan slutsatsen att psilocybin kan användas i psykoterapeutiska syften samt bör forskas vidare på med större, mer heterogena försöksgrupper.

Trots skandaler och motgångar verkar således Timothy Leary ha fått rätt till slut, decennier efter sin död. Om svenska läkar- och psykologkåren inte är intresserade av hallucinogener som medicin, borde substanserna åtminstone legaliseras för rekreationellt bruk. Medan amerikanska forskare inväntar resultaten från större kliniska studier har de efterfrågat att amerikanska staten ska placera psilocybin i den minst skadliga kategorin av droger, tillsammans med bland annat CBD – en drog som inte ger någon berusningseffekt – och hostmedicin.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

 

Varför vi ogillar moderater trots att vi oftast är överens

En bländande vårsol lyser in genom fönstret vid Sergels Torg, måndagen 11 mars, Europaparlamentsvalåret 2019. Tidigare samma morgon har Moderata ungdomsförbundet (MUF) offentliggjort sin nya kampanj, “Höger på riktigt!”, som gör anspel på Liberalernas och Centerpartiets sväng i regeringsfrågan i vintras. På Twitter glömmer förbundsordförande Benjamin Dousa bekvämt bort Kristdemokratiska ungdomsförbundets existens och utropar Moderaterna till Sveriges enda höger.

Så varför är MUF så envisa med att utropa sig själva till den enda högern och hur blev de liberala ungdomsförbunden vänster över en natt, trots att vi för samma politik som tidigare? Regeringen sänker skatter för höginkomsttagare och utreder inskränkningar i arbetsrätten vilket den moderatledda Alliansen inte vågade göra, ändå är MUF upprörda. Möjligtvis för att det är mer en fråga om identitet än en om sakpolitik.

I boken The Righteous Mind: Why Good People Are Divided by Politics and Religion (2012) av psykologiprofessorn Jonathan Haidt, ställer han sig frågan varför människor av olika politiska åskådningar och religioner har så svårt att komma överens med varandra, även när de pratar om andra ämnen än politik.

För att besvara denna fråga utvecklade Haidt tillsammans med en grupp psykologer moralfundamentsteorin, med syftet att koppla samman moral och psykologi. Teorin säger att alla etiska dilemman kan reduceras till fem olika moraliska fundament. Dessa mäts på en skala i relation till sig själva: care/harm, fairness/cheating, loyalty/betrayal, authority/subversion, sanctity/degredation och liberty/oppression. Detta är inte ett universellt etiskt system som berättar hur en person lever ett etiskt liv, utan en karta som visar hur starkt olika människor instinktivt känner inför olika dilemman.

  • Care/harm: hur mycket vi tycker synd om personer som far illa ut och hur mycket vi imponeras av altruistiska handlingar.
  • Fairness/cheating: hur mycket vi värderar rättvisa och motsätter oss fusk.
  • Loyalty/betrayal: hur mycket vi känner lojalitet mot våra grupptillhörigheter.
  • Authority/subversion: hur mycket vi respekterar auktoritet och rådande hierarkier.
  • Sanctity/degredation: hur mycket vi kräver renhet och äcklas av smuts, lite som ett yttre immunsystem.

Utifrån dessa fem instinktiva känslor utvecklar människor sedan de kulturer, religioner och institutioner som våra samhällen är byggda av.

Teorin är imponerande i sig själv men den blev minst sagt banbrytande när Haidt och hans forskarteam upptäckte att de moraliska fundamenten korrelerade med politisk åskådning. Oavsett om testerna utfördes i USA, Sydamerika, Europa eller Mellanöstern så fann de samma samband; liberaler (i amerikansk kontext socialdemokrater) värderade care/harm och fairness/cheating väldigt högt men lade nästan inget värde alls i de resterande tre, medan konservativa värderade alla fem mellanhögt.

Haidt påstår att liberaler tycker att frågor som rör renhet, till exempel vilka vi ligger med och vad vi äter, inte är moraliska frågor medan konservativa genuint känner att de är det. Inte för att de är intoleranta människor utan för att de får en känsla av avsmak av tanken på sex med fel – eller för många – personer, för att dra det till sin spets.

Som kompensation har konservativa en mer balanserad syn på moral där alla fundament värderas ungefär jämlikt. Men framförallt behöver ett samhälle båda sortens människor. För många med en konservativ syn på moral och hierarkierna blir för fasta och förtryckande; för många med en liberal syn och hierarkierna blir för lösa och kan falla.

Haidt ser två bland annat två implikationer från moralfundamentsteorin. Den första är att vi bör tolerera att det finns andra åsikter än våra egna. Motståndet mot fördelningspolitik från konservativt håll kommer inte från att konservativa är giriga, utan från att de värderar den beskattades rätt till sin egendom högre än den ökade levnadsstandarden för den med mindre pengar. Liberaler är däremot beredda att gå längre för att hjälpa de som far illa ut, vilket blir väldigt tydligt i frågan om LSS.

Den andra är att vi bör revidera vår syn på förnuft. Mycket av modern hjärnforskning antyder att vi inte tar beslut genom linjära resonemang, utan att vi först bestämmer oss för det som stämmer bäst överens med tidigare erfarenheter och värderingar, och sedan hittar på en förklaring varför i efterhand. Som en rationalisering.

Ideologiskt principfasta människor tänker däremot igenom ett dilemma tillräckligt många gånger för att komma fram till ett ideologiskt konsekvent svar, men det leder enbart till en ny fråga. Varför anammade vederbörande sin ideologi från början?

Identitet är känsligt. Det handlar inte enbart om vilken grupp en person tillhör, utan vem den är, hur den vill leva sitt liv och vilka människor den vill ha samröre med. I konservativa ögon blev således Liberalerna ett vänsterparti i och med Januariavtalet, om än en borgerlig vänster. Titta ner på dina kläder och fråga dig vilka du delar kulturell sfär med, socialdemokrater och miljöpartister eller moderater och kristdemokrater?

Därför har Benjamin Dousa ett halvt rätt – moderater är mer höger än liberaler, men enbart på ett kulturellt-moraliskt plan. I andra frågor som narkotika och skatter är de fortfarande sossar.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell 

Skribent Radikalt Forum

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑