Kategori: Marcus Willershausen (sida 1 av 2)

Texter av Marcus Willershausen.

Migrationspolitiken för 2020-talet

Diskuterar vi något annan än invandring idag? Givetvis gör vi det, men var och varannan dag kommer det nya utspel som går ut på hur det ska bli svårare för människor att stanna i Sverige eller överhuvudtaget ta sig hit. Senast är Moderaterna som på Aftonbladet Debatt (30/8 2019) skrivit att det behövs ett volymmål för invandringen, och att det målet ska vara att antalet asylsökande ska minska med 70 % de kommande åren. Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-moderater känns idag mer avlägsna än tiden då Sveriges liberala parti låg på tvåsiffrigt i opinionen.

Att stå upp för värden som öppenhet och tolerans var något de allra flesta gjorde för fem år sedan. Idag är det inte lika populärt och det är allt glesare längst fram på barrikaderna i kampen för en öppen migrationspolitik. De partier som vill ha ett betydligt mer restriktivt mottagande – Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna – samlar strax över 70 % av mandaten i riksdagen. Med det styrkeförhållandet borde det te sig rätt självklart att mottagandet de kommande åren kommer vara märkbart mindre. Dock lyckades Miljöpartiet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna att få igenom rätten till anhörighetsinvandring i Januariavtalet vilket var en viktig vinst för en human migrationspolitik.

Resten av migrationspolitiken ska göras upp i en parlamentarisk kommitté där de fyra samarbetspartierna ska driva en ny humanitär skyddsgrund. Om Socialdemokraternas vilja för att få igenom den gemensamma linjen är tillräckligt stor eller om den kan överleva Vänsterpartiets nåder återstår att se. Annars vore det inte alltför svåra och givna svaret på frågan vara att S och M gör upp om migrationspolitiken. De två statsbärande partierna får kompromissa, ta ansvar och vara missnöjda samtidigt som de andra partierna nöjer sig med att bara vara missnöjda och stiga i opinionen. 

Det är en sorglig utveckling som tagit fart de senaste åren i kampen om vilka som kan vara mest emot invandring, men det är en utveckling som tar avstamp i den politik Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Det var i grunden bra att fler fick söka skydd i Sverige, men sättet det genomfördes på var alltför bristfälligt. Det borde genomförts fler reformer för att möjliggöra egenförsörjning vid etablering och mottagandet borde organiserats bättre för att inte göda ett växande utanförskap.

Poängen med att kritisera Alliansen än idag är inte att plocka billiga poänger för att det är lätt, utan för att lära sig av misstagen. Det är ohållbart att vi idag har ett system där det är alldeles för svårt att etablera sig och att ekonomiska kostnader för migrationen läggs på skattebetalarna. Formeln för framtidens migration borde istället för särlösningar som gymnasieamnestin och tillfälliga uppehållstillstånd vara ett betydligt större mottagande av kvotflyktingar. Det är bra av flera skäl.

Det första är att de personer som definieras som kvotflyktingar har fått sin status av FN:s flyktingorgan UNHCR och är bland de människor som i störst behov av skydd. Det kan exempelvis röra sig om utsatta folkgrupper i Mellanöstern eller kvinnor och deras barn. Det andra är att det är betydligt billigare för staten att organisera mottagandet. Att minska kostnaderna för invandringen är något som bör vara en prioritet då skenande kostnader undergräver förtroendet för myndigheters förmåga att hantera mottagandet och minskar viljan bland befolkningen att överhuvudtaget ha ett flyktingmottagande. Ett ytterligare skäl för varför Sverige och andra länder i Europa borde ta emot fler kvotflyktingar är att det minskar incitamenten att sätta sig på en gummibåt och korsa Medelhavet. Så länge Europas system är konstruerat för att gynna sådana risker kommer människor att ta dem, därför är det EU-ländernas ansvar att åtgärda detta.

Sveriges migrationspolitik hade med största sannolikhet varit mer öppen ifall debatten för ett decennium sedan varit mer nyanserad och byggt på fakta istället för känslor, men det som varit ger oss viktiga lärdomar att hålla fast vid när framtidens migrationspolitik ska stakas ut. Den kommer vara långt ifrån det vi liberaler önskar, men förhoppningsvis inser både socialdemokrater och moderater att det inte nödvändigtvis är ett mindre mottagande som är svaret på dagens problem, utan ett smartare.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Liberalerna – mot höger eller vänster?

Att det blåser i Liberalerna, det har knappast undgått någon. Rekordlågt stöd i opinionsmätningarna, en riksdagsledamot som blivit politisk vilde och rent kaos inför det stundande EP-valet. Det har med andra ord funnits roligare tider att vara medlem i partiet med stort L. Mitt i allt det här och i kölvattnet av regeringsbildningen ska en ny partiledare väljas, men det är givetvis inte bara en person som ska tillsättas för att fortsätta på samma väg som Jan Björklund stakat ut. Partiledarvalet handlar om vem som är bäst lämpad för att lyfta partiet ur den kris vi befinner oss i men kanske främst kring att hitta en roll för Liberalerna att fylla inom svensk politik.

Somliga debattörer vill få partiledarvalet att handla om det hela hösten handlade om – regeringsbildningen. De menar att beroende på vem som blir partiledare för Liberalerna kan den nuvarande rödgröna regeringen fällas och Ulf Kristersson bli ny statsminister. Men den som på allvar tror det borde inte ödsla sin tid, för det kommer inte att ske. Det handlar inte om ett val mellan “socialdemokratins stödhjul” eller “borgerlighetens hjärta”, på sätt och vis kan man säga att det valet gjordes i januari. Då ritades det politiska landskapet om i grunden – att försöka göra det ogjort är inte möjligt och överhuvudtaget inte önskvärt. Det går inte att ingå avtal om budgetsamarbete efter fyra månaders utdragen teater för att sedan dra sig ur det efter mindre än ett år. Det skulle tillintetgöra Liberalernas trovärdighet och rasera alla argument varför Januariavtalet slöts från första början. Partiet har valt en riktning och behöver följa den istället för att spreta och vara bland det värsta man kan vara i politiken: otydlig.

Regeringsbildningen är ingen parentes i svensk politik som kommer glömmas bort – den var början på det nya landskapet. Konfliktlinjerna gäller inte längre enbart ekonomisk politik där det är naturligt att ha två stycken block som representerar två klassiska läger. Det som regeringsbildningen till slut mynnade ut i, att liberala partier väger mellan S och M, kommer vara de positionerna som bibehålls. Att fantisera om en enad Allians inför valet 2022 må vara trevligt i tanken, men det är att göra sig en strategisk otjänst. Det finns inget utrymme för det om inte de fyra allianspartierna mirakulöst börjar få egen majoritet i opinionsmätningarna, och ingenting indikerar på att de liberala partiernas inställning under nästa regeringsbildning efter riksdagsvalet 2022 kommer vara annorlunda.

Precis vilken roll Liberalerna ska spela är upp till den nya partiledaren att forma, oavsett om hen heter Erik Ullenhag eller Nyamko Sabuni, men det handlar inte om en positionering till höger eller vänster. Vi håller till på det politiska mittfältet och det är där vi kommer stanna, vi måste bara vänja oss vid att vara där.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Tack för allt, Jan

Den svaga gula färgen och den ensamma siffran på mobilskärmens högra hörn indikerar att den alldeles strax kommer dö. En procents batteri kvar, men den får hålla ut eftersom budskapet som uppenbarar sig är det mest dramatiska under onsdagen. Jan Björklund avgår som partiledare för Liberalerna meddelar otaliga pushnotiser från nyhetsredaktioner och chockade twitteranvändare. Händer det här verkligen?, hinner jag tänka. Senast Björklunds avgång aviserades var 2016 då riksdagen meddelade på sin hemsida att han lämnade uppdraget, något som snabbt visade sig vara falskt. Det var med andra ord hälften chock och hälften skepsis som mötte beskedet.

Men så stod han där i riksdagens presscenter inför ett samlat pressuppbåd trekvart senare och meddelade sin avgång. Efter över tolv år med Björklund som partiledare är det dags för Liberalerna att förnya sig, och trots att det är ett besked jag hoppats på är det omöjligt att hålla ute vemodigheten under dagar som dessa. Med Björklund lämnar den sista av de fyra personerna som karakteriserade Alliansen under glansåren efter valsegern 2006. Ni minns väl optimismen? Sossarna var överlistade, skatterna sänktes och skolan skulle reformeras från den tragiska flumskolan. Men Jan Björklund har inte varit en tråkig partiledare i välsittande kostym – han har varit en person som med sitt engagemang för den svenska skolan inspirerat otaliga LUF:are genom åren och fått oss att vässa vår utbildningspolitik än mer. Med majoren vid rodret på utbildningsdepartementet fick vi bland annat tidigare betyg, ett nytt betygssystem och fokus på något som då var kontroversiellt att driva på för – ordning och reda. Ingenting fungerar problemfritt från start och inte heller Björklunds skola, men det går med säkerhet att konstatera att svensk skola hade varit sämre utan Jan Björklunds insatser för den. Till skillnad från Gustav Fridolin genomförde han välbehövlig förändring och tog strid med vänsterblocket – utmanade dem i grunden om synen på kunskapsskolan och bildning. Idag står socialdemokrater och talar sig varma om katederundervisning och miljöpartister kanske betonar vikten av ordning och reda. Var det sunt förnuft som en dag slog de rödgröna i huvudet eller är det ett resultat av Jan Björklund-effekten? 

Bomber och granater, Björklunds enorma betydelse återspeglar sig inte bara i skolans korridorer. När Alliansen under ledning av Moderaterna skar ner på det nationella försvaret och såg det som ett särintresse, en utgift som alla andra i den alldeles för tjocka statsbudgeten, drev Folkpartiet på som inga andra för att den riktningen var helt fel. Det ska inte gå, men på något sätt är riksdagens näst minsta parti det som har den i särklass bästa försvarspolitiken vilket de flesta försvarsexperter kan enas kring. Under Jan Björklunds tid som partiledare har riksdagens övriga partier gått från att skära ner på försvaret i sina budgetar till att delta i kapplöpningen om vilket parti som kan ge ÖB mest pengar. De har såklart fått se sig besegrade av folkpartisterna varje gång, och man ska inte underskatta partiets betydelse i att vi nu har fast stationerade trupper på Gotland, inhandlar luftvärn och har bredare internationellt samarbete, till exempel genom  övningar som Aurora 17.

Friheten är värd att försvara, och det har Jan Björklund gjort under sina tolv år som partiordförande. Han har gjort att hela Sverige vet vilka de två problemen med rysk gas är, berättat gång på gång om klassresorna som börjar i klassrummen och varför vi behöver mer, och inte mindre, internationellt samarbete. Man kan göra sina analyser om väljartapp, förlorade profilfrågor och ett sprucket allianssamarbete, men måste vi göra det just idag? Låt oss tacka Jan Björklund, för utan honom vore svensk liberalism fattigare. Tack för allt, Jan.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Det (L)iberala existensberättigandet

I riksdagsvalet 2014 fick Liberalerna 5,4 procent av rösterna. Katastrofvalet var ett faktum och det var tid för partiet att förnya sig och visa att man överhuvudtaget hade en roll att spela i svensk politik. Fyra år och ett förnyelsearbete senare kom resultatet den nionde september 2018.

5,5 procent av rösterna.

Mandatperioden som passerat har inte saknat rubriker och varit den mest turbulenta på många sätt. Sverigedemokraterna befäste sin position som solen i svensk politik och föranledde stora väljarflöden mellan partierna. Moderaterna blödde till SD som en följd av Decemberöverenskommelsen och till Centerpartiet som en följd av deras öppning att regera med aktivt stöd från SD. Miljöpartiet tog stryk i regeringsställning och blev i höstas riksdagens minsta parti efter ha tappat till främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ingen tappade väljare till Liberalerna. Varför? Är inte skola, integration och internationellt samarbete frågor som är viktiga för svenskarna?

Det är självklart att svenska folket värdesätter de frågor L driver, men ändå lyfter det inte för oss. Vi är kvar och skvalpar runt fem procent. Den enkla och korrekta anledningen är förstås Centerpartiets existens. C lyckades innan valet profilera sig som mot S, mot SD men för Alliansen. Liberalerna försökte med ungefär samma sak och det resulterade i nja, nej, kanske. Det var C och inte L som blev riksdagens fjärde största parti tack vare en tydlig liberal profil som lockade Reinfeldt-moderater när Anna Kinberg Batra talade om flyktingstopp, systemkollaps och öppnade upp mot SD.

Det är inte på något sätt en originell slutsats att göra men en otroligt viktig man som liberal bör göra: Det finns för många partier i riksdagen, och om man värnar Liberalerna som ett riksdagsparti måste man hitta ett rimligt svar på varför Liberalerna överhuvudtaget ska vara representerade i riksdagen. Svaret “vi sätter skolan först” räcker uppenbarligen inte.

Delar av det förnyelsearbete som partiet inledde efter valet 2014 var ett nytt partiprogram och ett nytt namn som skulle ge partiet en ny profil. Endast 0,1 procentenheter större än innan valet kan det konstateras att Liberalerna är lika ofolkliga som Folkpartiet var. Vad lönar det sig att byta yta när väljarna inte ser något nytt? Jan Björklund har suttit som partiledare i snart tolv år och lett partiet i tre riksdagsval. Vi backade i de första två, och i det tredje lyckades vi öka med endast ett mandat. Har vi råd med ett fjärde val med Björklund som partiledare? Förtroendet för både honom och partiet har minskat kraftigt under hösten i och med att regeringsfrågan dominerat allt, och där har C sett till att ta kommandot som det liberala partiet som balanserar mellan S och M.

Att byta partiledare löser per automatik inga problem och de som intalar sig det har fel. Däremot underlättar det förnyelseprocessen att modernisera där partiet inte förnyats på något sätt sedan 2007. Året Björklund tillträdde vann IFK Göteborg SM-guld i fotboll, knapptelefoner användes fortfarande och Ebba Busch Thor hade året innan gått ut gymnasiet(!). För att Liberalerna ska växa bortom 5,5 procent krävs radikala förändringar – vi måste bli mer än ett litet intresseparti för vapenintresserade lärare. Jämställdhetsfrågan där vi liberaler tror vi är störst och bäst i jämte skolan håller på att tappas till C, men också till KD. Utvecklingen som jag ser den är att vi allt mer blir ett enfrågeparti som har högt förtroende i utbildningspolitik, men mycket mer än så ser inte väljarna.

Oavsett utgången i regeringsfrågan och vem som är partiledare måste Liberalerna den här mandatperioden lägga större fokus på vad vi är för snarare än vara emot saker i symbolfrågor som förbud av mobiler och kepsar i klassrummen. Svenska skolan har många problem men kepsar är långt ifrån ett av de största. Jämställdhetsfrågan måste vinnas tillbaka där den hör hemma vilket är på vår planhalva. Det är inte socialister eller konservativa som sitter på lösningarna till jämställdhetsproblemen, och att föra en kamp om jämställdheten på två fronter är bland det viktigaste vi har att göra kommande år.

Jag gör inte anspråk på att sitta på samtliga svar till Liberalernas existensberättigande kommande decennium, men för partiets skull är det bäst om det finns några som har dem. Om så inte är fallet har partiet inte många år kvar i riksdagen eftersom det spår vi är inne på nu har en tydlig riktning, men det är allt annat än framåt.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Är Robin Hood liberal?

Lätt brända industritillverkade köttbullar, avslagen julmust och samma tecknade snuttar som året innan och året innan dess. Dopparedagen är här. Den kan vara fruktansvärt långtråkig och dötrist, eller alldeles underbar. Somliga nöjer sig med att äta ischoklad och se på TV medan andra hedrar arbetslinjen och jobbar den tjugofjärde. Oavsett vad man gör eller inte gör är det en speciell dag.

De flesta politiskt aktiva har nog bävat inför risken att regeringsbildningen kommer på tal både en och två gånger under julbordet när man egentligen bara vill äta sin kallrökta lax och inte diskutera tillståndet för politikens trovärdighet och svensk liberalism. Inte heller de senaste opinionsmätningarna där Liberalerna är under riksdagsspärren är vad man vill ägna sin tid och tankekraft åt, men som vi alla vet väljer man inte sin släkt. Det är bara att ta tre djupa andetag och fly till twitter för att finna annat sällskap. Väl där kan man upptäcka att den årliga debatten om Robin Hood dragit igång ännu en gång.

För julefriden och den allmänna diskussionen vill undertecknad reda ut det hela en gång för alla så att vi kan gå vidare till något vettigt nästa år. Robin Hood är en snäll räv som lever under en totalitär regim ledd av den onda Price John som förtrycker sin befolkning och med våld kräver deras pengar. Som den frihetskämpe han är gör han motstånd mot förtrycket och ger tillbaka befolkningens pengar som den korrupta kungen lagt beslag på. Väldigt frihetligt, väldigt liberalt, väldigt bra. Analysen “Robin Hood är socialist” är en lika skarp spaning som att argumentera för att Scar var en stabil och rättvis kung eller att Voldemort kanske ändå var lite sympatisk. Vilken socialist har någonsin förespråkat mer makt och självbestämmande för individen och en försvagad stat? Sen kan man givetvis fråga sig varför en debatt om vilken politisk ideologi en tecknad räv tycker är bäst överhuvudtaget är värd att engagera sig i, men det är de små sakerna som gör julen värd att fira.

Vidare under den tecknade timmen reflekterar ingen över att den “oberoende” public service-kanalen Sveriges Television visar klipp från kommande filmer skapade av den amerikanska jätten Disney, ett reklamtillfälle som är svårslaget. Att barn över hela Sverige fullproppade med julskinka och socker får en glimt av den nya Pixar-filmen må vara trevligt för dem, men det kanske inte riktigt är därför vi har public service. En stillbild på en lafferkurva i tio minuter hade varit mer samhällsnyttigt än flashiga datoranimerade karaktärer.

Vid halv åtta kommer tillfället då alla borgare får tilltagande högt blodtryck: Karl-Bertil Jonssons julafton. Eller som det borde heta: “Pojken som missförstått Robin Hood”. Majoriteten av Sverige sympatiserar med den unga tonåringen som stjäl andras egendom och ger till andra, vi liberaler sympatiserar med herr Tyko Jonsson. En man som arbetar hårt, ger arbete till andra och förfäras över sin son som gått politiskt vilse i kommunismens lockelser. En och annan moderat kanske frestas att slänga ut tv-apparaten som en protest mot den socialistiska propagandan innan hen inser att licensavgiften ersatts med en skatt. Inte ens det nöjet kan man få på julafton.

Det kanske bara är dags att ge upp, ta en pepparkaka till och slänga sig in i diskussionen om regeringsfrågan med huvudet före eller försöka övertyga släkten om varför Robin Hood är liberal. Oavsett hur det går har du som är liberal med största sannolikhet rätt. God jul!

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Borgerlig systemkritik ett måste

En mandatperiod tog slut och en ny tog sin början. Om samma turbulens och politiska svängningar kommer fortsätta prägla de kommande fyra åren återstår att se, men att titta tillbaka och ta lärdom av det som skett gör vi nog klokt i. En fråga som var ett hett ämne och som sedan raderats från den politiska debatten är vinster i välfärden. Regeringens förslag om begränsning av vinst enligt Reepalu-utredningen föll som väntat i början av sommaren och under valrörelsen fick den inte samma sprängkraft som den hade tidigare.

Varför Alliansen inte gemensamt kom fram till egna lösningar och förslag under mandatperioden 2014-2018 är för mig tämligen obegripligt. De rödgröna har ägt frågan sedan Vänsterpartiet började driva frågan starkt i början av 2010-talet medan borgerligheten slagit bort det mesta av kritiken som oseriös, trots att det existerar problem som måste åtgärdas. För att slå vakt om valfriheten måste systemets arkitekter upprätthålla dess trovärdighet, inte göra reträtt varje gång frågan kommer på tal. I debatter där de rödgröna försvarade Reepalu-utredningen öppnade Alliansen för hårdare krav på friskolor men faktiska förslag från eget håll har lyst med sin frånvaro. Istället fortsätter tyvärr borgerligheten att blint försvara systemet trots att det inte är optimalt.

En riksdagsledamot för Liberalerna beskrev Reepalu-förslaget som att regeringen “vill ge kvinnor nästintill näringsförbud”. Flera år in i debatten väljer tyvärr delar av borgerligheten att fortfarande beskriva förändringar som domedagen. Det är klart att den rödgröna regeringen inte ville förbjuda kvinnor från att starta och driva företag. Jag är inte ute efter att försvara ett uselt förslag som Reepalu-utredningen var, poängen är att det går att kritisera ett dåligt förslag från en dålig regering på ett sätt som inte blir fördummande för allt och alla. Med risk för att låta som en elevrådsordförande på en upphakad LP-skiva, men: höj nivån. Birgitta Ohlsson har varit en av de som gjort frågan om vinster i välfärden till en fråga om kärnan i den liberala feminismen – kvinnors möjligheter till företagande och självständighet, utan att använda slagord som inte hör hemma i en intellektuell diskussion.

En av de som varit klok nog att kritisera systemet i sin helhet just för att han värnar friskolereformens intention är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa. I våras skrev han på DN Debatt om hur borgerligheten slagit bort all kritik och som ett resultat snarare agerat megafoner för skolkoncernernas intressen: Ett skolsystem där vem som helst kan starta skola och plocka ut vinst, samtidigt som de själva ansvarar för betygssättning och rättning av nationella prov, är inte en välfungerande marknad. Det är en pseudomarknad. Borgerligheten kan inte längre blunda för detta.”

Det finns tyvärr exempel där exempelvis islamister tillåtits öppna och driva friskolor, något som givetvis inte var intentionen med friskolereformen när den klubbades igenom för tjugosex år sedan. Inslag som extrem könsseparatism, religiös dominans och upprätthållande av patriarkala strukturer hör inte hemma i svenska skolor. Det måste ställas höga krav på den som vill driva en friskola, och bevisligen finns det problem med nuvarande regelverk. För ett skolparti bör vara det en självklarhet att ta tag i de stora systemfel som missgynnar svensk skola och dess elever istället för att överlåta den frågan till andra partier. Det har inte gynnat svensk skola, Liberalerna och resten av borgerligheten av att göra reträtt i frågan om friskolor och vinster i välfärden. Det är dags att gå till offensiv.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

Alla till Lund

Den här helgen är speciell för Liberala Ungdomsförbundet. Bara två dagar har gått sedan Liberalerna röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister och imorgon, lördagen den sjuttonde november, inleds årets kongress. Förhoppningsvis är det en möjlighet för oss alla att finna någon slags ro i allt det hektiska runt omkring oss och hitta hem till vår stora liberala familj. En sak vet jag med säkerhet. I helgen leder alla vägar till Lund.

Under helgen ska så lite men samtidigt så mycket hinnas med. Det finns ingen ny politik att ta ställning för eller emot – inga partister att skrämma eller kristdemokrater att uppröra. Däremot ska vi välja en ny förbundsstyrelse, umgås, lyssna på riktigt bra talare och självklart ska även alla stadgenördar tillfredsställas med både dagordning och motionsbehandling.

Det som kommer följas med störst intresse internt som externt är valen till vice ordförande. Det är ett rent lyxproblem som kongressen ställs inför när tre kandidater gör upp om om två platser. Konkurrens göder utveckling – studera bara Jan Björklunds formkurva sommaren 2017 när han blev utmanad om partiledarposten. I skrivande stund vet ingen hur det kommer gå, men det jag vet är att oavsett vilka kongressen väljer så kommer LUF ha två stycken drivna och kompetenta personer för uppdragen. Det krävs ingen statsvetare för att räkna ut att det kan komma att bli hetsigt och att det blir en maktkamp – Men kom ihåg, åhörare som ombud: det viktigaste är att vara snäll.

Nyval innebär också avsked. Oddsen att alla ögon är torra under kongressmiddagen i år är rekordlåga. Efter två år i presidiet tackar Anna Horn och Max Sjöberg för sig. Det säger sig självt att de två betytt mycket för LUF, och att vi inte hade varit detsamma utan dem. Jag minns själv min basliberal där Sjöberg iklädd en svart Kent-tröja illustrativt ritade lafferkurvor och talade om hur staten kunde spara 100 miljarder bara den skärpte sig lite. Jag minns också Horn tala om den liberala feminismen på ett så övertygande sätt att vem som helst där och då hade varit beredd att köpa en bil av henne. Paralleller som sin generations Birgitta Ohlsson må kräva stora skor för att uppfylla, men det är definitivt inte heller en oförtjänt beskrivning. De har rest runt land och rike i liberalismens tjänst, och är snart framme vid den sista stationen för LUF:s räkning. Var de åker härnäst vet jag att hela LUF-landet med spänning väntar på.

I helgen leder alla vägar till Lund, men inga vägar slutar i Lund. Vår uppgift att göra Sverige och världen lite friare fortsätter även efter den här helgen. Då som nu för alltid.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

RIP Alliansen 2004-2018

Alliansen är död, leve Alliansen! Det som varit borgerlighetens kyrka de senaste fjorton åren har efter många turer spelat ut sin roll. Om det som en gång i tiden bildades för att utgöra ett regeringsalternativ inte längre är just det, existerar det då? Den frågan kanske nutidens politiska filosofer ska sätta sig ner och besvara. 

Alliansen samlar efter valet 143 mandat i riksdagen. Med det klarar de sig inte förbi varken en statsministeromröstning eller en budgetomröstning utan stöd från något av riksdagens övriga partier. Sverigedemokraterna (SD) har inget intresse av att stödja en regering där Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) ingår, men utöver den aspekten har även de två liberala partierna sagt nej till att stödja sig på SD på det sättet. Socialdemokraterna (S) är inte intresserade av att stödja en Alliansregering, Miljöpartiet (MP) är inte stora nog för att utgöra en skillnad och Vänsterpartiet är Vänsterpartiet.

Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) hoppades på att C och L skulle ändra sig i regeringsfrågan, och de hoppades i sin tur på att S skulle ändra sig. Det har ingen gjort, vilket gör att det står klart för de allra flesta att en ren Alliansregering numera är en omöjlighet. Partierna lyckades enas om ett gemensamt förstahandsalternativ, men inte mer än så. Inget hade sett annorlunda ut om det var den borgerliga sidan som blivit ett mandat större än den rödgröna. Det har inte varit något annat än ren taktik av Löfven och Sjöstedt att prata om att respektera största block när de själva varit större och fått möjligheten att klumpa ihop Alliansen tillsammans med SD. Som största block hade Alliansen fortfarande varit tvungna att söka samarbete med S – som hade totalvägrat även då och istället valt att vänta ut C och L för bildandet av en mittenregering.

Allianspartierna har alltid haft olika viljor i specifika frågor och det är i grunden inget märkligt att det är även så i regeringsfrågan eftersom det hinder som finns nu inte existerade inför valet 2006. Det är desto mer fundamentalt att det saknas en gemensam linje i regeringsfrågan om det är blockets existensberättigande. Viljorna har spretat åt olika håll de senaste åren och nu är folk ivriga över att utse syndabockar till varför det blivit så här. Från moderat håll heter det att Lööf och Björklund svikit Alliansen genom att inte ha några ambitioner att regera, och från liberalt håll heter det att M och KD öppnade upp för rasisterna. Om ett vattenglas svämmar över, är det den första eller sista droppen som orsakar översvämningen? Var det Moderaternas öppning till SD-beroende eller Centern och Liberalernas ovilja till en gemensam budget 2017 som orsakade Alliansens död? För att besvara en retorisk fråga: ingetdera. Det var valresultaten 2014 och 2018.

Efter Decemberöverenskommelsen lades det inte längre fram några gemensamma budgetförslag till riksdagen. Eftersom det inte fanns en lösning för hur Alliansen skulle få igenom sina förslag blev gemensamma utspel om utbildning eller rättsväsende inte särskilt betydelsefulla. Framförallt om lösningen på problemet var att hoppas på egen majoritet efter 2018, en avlägsen dröm samtliga visste inte skulle bli sann.

Snart är det tid för bokslut över det politiska projektet Alliansen. Samarbetet har bland annat inneburit några av de största frihetsreformerna i svensk historia och en politik som skonade Sverige från den globala finanskrisen för tio år sedan. Med andra ord har det varit otroligt framgångsrikt för både Allianspartierna och landet. Framöver är det inte tid för alienering borgerliga emellan, utan tid för fokus på vilken politik som är bäst för att föra Sverige framåt. Det behövs en regering som för en ekonomisk politik som rustar Sverige för en kommande lågkonjunktur, som höjer försvarsanslagen när omvärldsläget fortsätter försämras och som tar tag i integrationen. Det kommer tyvärr inte vara en Alliansregering som levererar det, men en död Allians betyder inte en död borgerlighet. Det kan vara värt att komma ihåg dagar som dessa.

 

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Blockpolitikens era är över

Sex miljoner svenskar gick och röstade och allt är precis så låst som de flesta tippade att det skulle vara. De rödgröna är ett mandat större än alliansen, varför det överhuvudtaget är relevant nu när blockpolitiken står och väntar på sin upplösning. Snart lär inte något av de traditionella blocken finnas kvar som vi känner dem och svekdebatter kommer gå på högvarv på både ledarsidor och twitter. Ulf Kristersson bör bli Sveriges näste statsminister, även om det innebär att Alliansen måste upplösas.

Decemberöverenskommelsen gäller inte längre, en konstruktion som innebar att största block fick regera. Det stora problemet med den var att det förhindrade oppositionen att bedriva opposition samtidigt som den i fyra år garanterade Vänsterpartiet (V) makten att förhandla om budgeten. För undertecknad är det enkelt – varken Sverigedemokraterna (SD) eller V bör tolereras sitta i regering eller förhandla med regeringen om budgeten. Det tjänar inget till att bråka om vilka som är värst, båda partierna ger fortfarande uttryck för antidemokratiska åsikter och antidemokrater ska inte ges sådan makt.

Det lämnar fältet öppet till sex partier att lösa det invecklade läget och det naturliga svaret för en liberal är att reflexmässigt säga Alliansen. Problemet med den lösningen är att den får svårt att hålla i längden. Alternativ A, att regera med stöd av Socialdemokraterna (S) har redan skjutits ner av Stefan Löfven och den samlade socialdemokratins självbild. Alternativ B, att lägga fram en budget och hoppas att SD stödjer den går i strid med det Jan Björklund och Annie Lööf sagt – att de inte tänker ingå i en regering beroende av SD.

Då blir det enligt många läge för en mittenregering där L och Centerpartiet (C) sätter sig i regering tillsammans med S och Miljöpartiet (MP). Enligt förespråkare för denna lösning är det ansvarstagande i en svår tid och det stänger ute både kommunister och rasister. En mittenregering är förvisso inget mardrömsscenario, men är det verkligen den bästa lösningen? Går man in i en sådan bör man vara realistisk och komma ihåg att C och L fortfarande är mindre än hälften så stora som S och inte kan förvänta sig mer inflytande än vad som är proportionerligt efter valresultatet. Sossarna har när de samarbetat med MP och V lagt om sin migrationspolitik så radikalt att de nu driver något de mindre än fem år sedan kallade för rasism. Utöver det kördes MP över i sin hjärtefråga om de tyska kolgruvorna och har även bevittnat S utmåla flyktingar och asylsökande som säkerhetshot. Det finns ingenting som garanterar att sossarna skulle vara snällare mot C och L, och därför ska inte en mittenregering vara det första alternativet om Alliansen spricker. Ingår L i regering tillsammans med S är risken stor att stödet för partiet tar skada – det är inte en situation ett parti med 5,5 % av rösterna ska försätta sig i.

S har den senaste mandatperioden lett en historiskt dålig regering och det är inte önskvärt att de sitter i regering de kommande fyra åren. Ulf Kristersson bör istället bilda en moderat enpartiregering som tar stöd av KD, C, L och SD i budgetomröstningen. Viktigt att komma ihåg är att det borgerliga samarbetet inte behöver klyvas isär på grund av att Alliansen inte längre finns. Alliansen skapades för att bryta socialdemokraternas maktmonopol och fyllde sin roll väl mellan 2004 och 2014. Det gör den inte längre. M kommer på egen hand kunna driva sin politik och få stöd från SD för denna samtidigt som ett aktivt budgetsamarbete med de tre övriga Allianspartierna förs.

SD har hittills inte fått inflytande enligt definitionen att inflytande endast kan uppnås via regeringsställning och budgetsamarbete. Däremot har de fått stort inflytande om man ser till den migrationspolitik som förts och förespråkas av de två största partierna. En riksdagsmajoritet är numera för en stramare migrationspolitik vilket innebär att den politiken kommer vara den som gäller. Vilka C och L samarbetar med ändrar inte det faktumet. Då blir frågan: är det Löfven eller Kristersson som kommer föra den bästa politiken i övriga sakfrågor? För mig är svaret självklart. Blockpolitiken kommer brytas, men inte på det sätt Stefan Löfven förordar.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

 

Äldre inlägg

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑