Kategori: William Rune

Texter av William Rune, skribent 2020-

Cyklismen är här för att stanna

Vi känner nog alla till dem – racercyklarna. Medelålders män i lycrabyxor som swishar förbi i ilfart på snordyra kolfiberracercyklar som lämnar efter sig vettskrämda fotgängare. Just detta är ofta nidbilden av Stockholms cykelpendlare som hörs i debatten. Och visst är många pendlare sådana, men under coronapandemin har bilden förändrats alltmer. På morgnarna har jag nu sett allt fler som tagit upp sin gamla rostiga tvåhjuling från källarförrådet för att trampa iväg till jobbet. Av de som förut åkte kollektivt, har många nu valt att cykla, eller ta bilen istället. Och mellan dessa två trafikslag finns en inbyggd konflikt. Åtminstone i staden. Den som läst mina tidigare texter känner säkert till mina tankar kring landsbygd och stad. Här kommer ännu en aspekt av det hela. 

Som ni säkert förstått är anledningen till varför vi inte har stora villaområden mitt i city just den att markytan där är så eftertraktad att vi effektiviserar genom att bygga högt och tätt, så att fler hushåll får plats per markyta. Detta är en stadsbild som många hippiecenterpartister motsätter sig, och därför vill de ha statligt subventionerade åkrar vid Odenplan (nästan). Men vi liberaler förstår denna markvärdesprincip och att den bygger på den urbanisering som skett sedan industriella revolutionen. I ett industrialiserat samhälle värderas närheten till konsumtion, bostad och jobb högt; och därför växer städerna medan landsbygden avbefolkas. En fullkomligt naturlig effekt. 

Något som många dock glömmer är att markvärdet givetvis även är högt på den stadsyta vi upplåter åt trafik. Borde inte den ytan då också effektiviseras? Det trafikslag med bäst kapacitet, alltså flest resenärer per yta och per tidsenhet, borde ju rimligen få mest utrymme. Trafikslagen borde konkurrera på lika villkor om den resurs vi har minst av i stan: markytan. Och vilka får mest utrymme? Jo, bilarna. Den lilla andel av befolkningen som puttrar i timmar i bilköer på morgnarna och klagar över hög trängselskatt. De som i genomsnitt är 1,5 person per bil, och varje bil tar upp trafikyta motsvarande åtminstone 12 cyklar, ännu mer om de kör med avstånd. Dessutom visar studier att ca 1000 människor enbart i Stockholm dör i förtid varje år på grund av dålig luft, orsakad av avgaser och partiklar från bilar. Det är fler än som dör i trafikolyckor. En annan studie visar att 70% av Region Stockholms befolkning har mindre än 30 minuter till jobbet med cykel. På detta, tänk hur många bilar som står parkerade 95% av tiden längs med nästan alla Stockholms större gator och tar upp 20% av hela gatans bredd.

Ofta i trafikdebatten hörs den klassiska parollen “bygg bort bilköerna”, vilken även – tyvärr – många i moderpartiet verkar använda sig av. Och visst är det lätt att låta sig luras av den bild som ständigt presenteras kring bilen: den uppfinning som gav frihet åt gemene man att resa vart den ville, och dessutom väldigt snabbt. Bilen passade i ett nyligen industrialiserat Sverige och gav många möjligheter åt vanligt folk på den tiden då markyta inte var en bristande resurs på det sätt den är idag. Om vi skulle bygga bort bilköerna skulle vi i så fall behöva bredda Sveavägen och liknande vägar med minst två filer, riva många bostadshus; göra det svårare att bygga nya stora hus eftersom vägen måste ta så mycket yta; ta bort massor av rödlysen, vilka är minst lika skyldiga till att skapa köer som filantalet, och därmed göra det ännu svårare för fotgängare att ta sig runt i stan.

Är det detta vi vill, när vi istället kan ta bort de oändliga rader av parkerade plåtburkar som står på stan och göra om till effektiva cykelbanor tillräckligt breda för säkra omkörningar? Bygga bredare trottoarer och gågator? Vi har möjligheten att skapa en fantastisk stadsmiljö byggd för levande människor, inte avgasskadade människor och karosser. I den staden skulle vi få så mycket mer yta över till förmån för framtidens bostäder, samtidigt som människorna får plats att leva. Många skulle korta ner sin restid till jobbet och samtidigt få motion istället för att sitta i bilköer flera timmar om dagen. Det skulle rimligen då öka vår produktivitet eftersom folk behöver ägna mindre tid åt att ta sig till jobbet.  

Vi måste våga utmana vår bild av en stad byggd för bilism, och beakta värdena av framkomlighet för effektiva transportslag. Vi måste även utmana den normbild vi har av den omiljövänliga staden med sina gråa hus och den gröna lantidyllen som verkar miljövänlig. Bakom lantidyllen gömmer sig ett bilberoende och en ko som pruttar klimatfarlig metan, så det är i själva verket tvärtom. I staden finns möjligheterna att bygga en effektiv miljövänlig stad för alla. Och ja, det kan innebära att du blir omkörd av mellanchefer i tajta träningsbyxor, men jаg ser mycket hellre det än den bilist-stad vi har idag. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Ta mitt blod och ge mig pengar

Den stereotypa luf:arens favoritdag måste vara 18-årsdagen. Det är då man får röka, dricka, köpa aktier och framförallt: ha ännu en anledning att klaga på att man inte får handla på Systemet. I egenskap av mindre drogliberal, och inte så mycket av en festare inföll den dagen för mig i våras, och jag funderade länge på vilka privilegier jag nu hade; alla hade ju hajpat upp mig inför allt jag nu fick göra. Jag bestämde mig för att utnyttja det jag kände att jag faktiskt ville göra: ge blod. 

Jag begav mig till Blodcentralen och registrerade mig, de tog prover, och jag fick svara på ett antal frågor. Jag kom tillbaka några veckor senare när de kollat proverna; att allt stod bra till, och jag fick sitta ner och fika en stund innan. De hade allt möjligt man kunde välja, bland kakor, mackor och juicer. Sedan var det dags. Jag fick lägga mig på en brits och ge blod och därefter välja en gratis gåva i entrén på väg ut. Då vaknade liberalen i mig. Gåvor? Gratis? Det heter väl ändå kostnadsfritt?

Det visade sig att jag med nästan en halvliter blod i valuta kunde köpa från ett förutbestämt utbud. En trisslott, en t-shirt, ljushållare, kaffemuggar och lite annat. Jag började fundera på vad dessa kunde ha kostat. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att åtminstone någon hundralapp måste ha spenderats per genomsnittlig givare enbart på gåvorna. Och trots detta kunde jag inte välja att få ut dessa pengar, utan var tvungen att välja något de bestämt att jag “ville ha”. 

Missförstå mig rätt här, det finns säkert människor som tycker om dessa saker, plus att loggan på en del av sakerna har en pr-effekt. Men som liberal anser jag att man själv ska få välja vad man vill göra med pengarna, istället för att de ska köpa åt en. Jag hade mycket hellre fått lite pengar i utbyte mot att jag ger mitt blod, än en förutbestämd pryl.

Vid den här punkten i debatten skulle säkert någon invända med att detta leder till att fattiga försörjer sig på att sälja delar av sin kropp, och att det skulle vara oetiskt. Men faktiskt, vem försörjer sig på någon hundring var tredje månad? Det är inte rimligt. Dessutom är det i princip hela tiden mer eller mindre brist på blod, så det vore ju ett ypperligt tillfälle att lösa blodbristen, eftersom fler skulle lockas att ge.  Någon annan skulle invända att många arbetsplatser låter sina anställda ge blod på betald arbetstid, men det gäller ju rimligen enbart fast anställda personer. Det ger några hundringar via arbetsgivaren till de som redan har ett bra, fast jobb, medan låt säga en fattig student som jobbar som timanställt cykelbud får noll kronor och en pryl. Är det så olika vi värderar en påse blod? 

Efter lite efterforskningar fick jag reda på att man faktiskt fick betalt för att ge blod för bara några decennier sedan, men att man på senare tid slutat med det.  Jag tycker att det är dags att låta blodgivaren få mer frihet att välja och samtidigt mer motivation att gå och ge. Vi skulle på sikt kunna lösa blodbristen och rädda fler liv. Låt mig få pengar i utbyte mot att jag ger av mitt blodöverskott. Dessutom kan alla nyblivna 18-åringar tjäna på det eftersom det krävs en öl mindre för att bli lika full, i och med att man har lite mindre blod i kroppen. Så, ut och utnyttja dina möjligheter när du fyllt 18, men glöm inte att du också kan ge blod. Gå dit, ge, och hälsa dem att du nästa gång vill ha pengar. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Bönder är också företagare

Att det finns bondevänliga medlemmar i Liberala Ungdomsförbundet som har fått den hemska idén att vilja slå ihop oss med Centerpartiets ungdomsförbund är nog känt för de flesta av oss. Vissa av dem motiverar det med drömmen om ett stort och mäktigt liberalt parti à la Macron. Andra romantiserar naturen och lockas av retoriken om en “levande landsbygd”; och en tredje grupp vill göra det för att inte L ska hamna under riksdagsspärren. Oavsett vilka anledningar man har till detta tänker jag ta mig friheten att påminna er om de liberala grunderna till varför detta är en dålig idé. 

Till att börja med är en av byggstenarna i vår ideologi den fria marknaden. När den appliceras på jordbruket ser vi till att vi får ett effektivt jordbruk som ständigt utvecklas. Många har svårt att se hur jordbruket skulle kunna ske på något annat sätt än idag, det vill säga åkrar som odlas nästan likadant som på 1800-talet. Men faktum är att många nya tekniker är på ingång för att mer mat ska produceras med mindre resurser, i synnerhet på mindre yta. Alltifrån maximering av solljus till avancerade växthus där man odlar i våningar, nästan som skyskrapor. Denna utveckling skulle kunna sänka matpriserna, minska svält och förbättra ekonomin, men när staten inför höga jordbruksbidrag hindrar vi just denna utveckling genom att subventionera ett ineffektivt jordbruk. Visste ni till exempel att man kan få tusentals kronor om året per hektar från oss skattebetalare om man hugger sin åker med lie? Vill jag se hur gammalt ineffektivt jordbruk går till kan jag gå till Skansen, men måste hela Sverige bli Skansen? En osund konkurrens uppstår med andra länders jordbruk, och staten lägger sig i en marknad de inte behöver röra. Dessutom leder det till att jag i egenskap av vegetarian måste betala för köttätarnas mat genom skatten. Hur är det valfrihet? 

Vidare till det här med “levande landsbygd”, ett fint slagord som blivit mycket populärt. Många svenskar bor förstås i glesbygd och tilltalas av denna paroll. Men  “levande landsbygd” skulle egentligen innebära att stadsborna måste betala för landsbygdsbornas leverne. Marknaden kommer att lösa det utan statliga landsbygdsstöd, ty bönder är som vilka andra företagare som helst. De har inkomster, utgifter och skatter. De har resurser som de omvandlar till en produkt som de säljer. Den enda skillnaden är väl helt enkelt att deras verksamhet upptar större yta än företag i städerna, vilket förklarar varför den måste ske på landet. Marknaden kommer att reglera var det finns, och var det inte finns jobb; vilket oftast leder till att människor flyttar dit jobben finns. Ända sedan den industriella revolutionen har urbanisering skett, och det finns mycket lite som talar för att det skulle förändras.

Staden är den ekonomiska motorn. I städerna bor man nära andra människor, medan självaste definitionen av landsbygd är just att man bor långt ifrån andra människor. Bor man i staden bor man nära till jobb, konsumtion, kultur och andra människor. Bor man på landet bor man långt ifrån allt detta, för att inte tala om att man blir bilberoende. Och givetvis har man rätt att bosätta sig var man vill, men bara för det kan man inte kräva att få sin livsstil betald av andra människor. Det om något är sosseri. Centern är ett intresseparti. Det är inte vi. Vi tror på marknaden, och att den är fullt kapabel att föra samhället framåt. Om marknaden visar att urbanisering är rätt väg att gå så kommer det att ske.

Slutligen ser jag hellre att vi sjunker under riksdagsspärren med flaggan i topp och går en ärorik liberal död till mötes än att vi säljer ut oss till bondepartiet. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Under kapitalismen hamstrar du bara om du vill

Nu i coronatider nämns ibland “preppers” och de människor som “hoppat av hamsterhjulet” som de listiga som var bäst förberedda för en kris som denna. De som sagt upp sig från det hetsiga och stressiga kontorsjobbet i staden, sålt rubb och stubb, flyttat in i skogen och blivit självförsörjande med egna höns och potatisland. Väldigt ofta romantiseras dessa livsstilar av vänstersympatisörer, och deras livshistorier används som slagträ för att ännu en gång peka ut kapitalismen som något negativt. I filmen Into The Wild skildras en liknande historia, som många vänsterdebattörer skulle se som en guldgruva för att kritisera kapitalismen. Men det roliga är att man gång på gång ser bevis på hur filmens huvudkaraktär Chris inte under några som helst omständigheter hade överlevt om det inte vore för kapitalismen. 

I början av filmen får vi se hur Chris går ut high school med nästan A i alla ämnen, och hur han vid middagen efter avslutningsceremonin nämner sina planer om att söka Harvard Law School. Hans föräldrar blir mycket glada. Men i hemlighet donerar han istället hela sin sparade collegefond till Oxfam, tar bilen och åker långt ut i öknen. Där ställer han bilen, eldar upp sina sista sedlar och börjar gå till fots. Under resten av berättelsen reser han runt i naturen i USA, träffar hippies, och bestämmer sig sedermera för att åka och försöka överleva en tid i Alaskas karga vinterlandskap. 

Från det att han lämnar sin bil ser man tydliga exempel på hur han nyttjar det välstånd som den ekonomiska utvecklingen gett honom. Även om han reser med hippies så åker de i en rejäl husbil som han får bo i och som säkerligen går på kapitalistisk olja. Hans skor, hans ryggsäck och alla de böcker han har med sig är givetvis också tillverkade av företag, och skulle varit mycket dyrare om de vore statligt gjorda. 

Så kommer han slutligen till Alaska, efter att ha åkt dit i bil, köpt sig en rejäl utrustning för vildmarksöverlevnad, efter att trots allt ha förvärvsarbetat hos en bonde en tid. Mannen vars bil han liftat i ger honom ett par gummistövlar och han beger sig rakt ut i det kalla snölandskapet. Han hittar en buss som han bosätter sig i, vilket är ännu en kapitalistisk oumbärlig företeelse i filmen. 

Det ska nämnas att filmskaparnas motiv antagligen inte var mot kapitalismen som sådan; det är snarare en efterhandstolkning från vänsterhåll. Jag tolkar snarare budskapet som naturromatiserande. Likväl kom jag att tänka på hur de människor som “hoppat av hamsterhjulet” ofta resonerar kring att de hoppat av kapitalismen. Men saken är den att ingen av dessa tomatodlande landsbygdsbor gjort det. De har inte hoppat av kapitalismen. De har använt sig av den. Dess friheter. För under kapitalismen har du rätt att försörja dig på det sätt du vill, så länge du själv betalar det pris det kostar; oavsett om du vill förvärvsarbeta i en stad eller odla din egen mat och vara självförsörjande.

Ty sådan är kapitalismen: du har rätt att leva var du vill i förhållande till hamsterhjulet. I ett socialistiskt system skulle du inte kunna ha samma frihet, man utan incitament att jobba till slut måste tvinga folk att arbeta för staten.

William Rune

Skribent Radikalt Forum

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑