Förutom några konservativa troll på twitter, var tog klimatförnekarna vägen? När den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman raljant twittrare ut ”Global uppvärmning?” som svar på en kall väderprognos verkade alla avstånd från eller fördöma honom. I klimatfrågan i stort verkar partierna vara överens i sann svensk anda – 1,5%-målet ska nås och klimatet räddas, inget snack om saken. Problemet är att endast Mali och Gambia når klimatmålen i nuvarande takt, medan vi andra länder knappt kvalar till 1%.

Något spår av klimatrealism finns inte. Ministrar hyllar Greta Thunberg och uppmanar oss att ta in hennes budskap – att lyssna på vad forskningen säger – men fortsätter som att tiden är oändlig. En regering som tillåter Ringshals 1 och 2 att avvecklas, Nordens största oljeraffinaderi i Lysekil att byggas ut och Arlanda att expandera har varken lyssnat på forskningen eller på Greta. Förhoppningsvis framstår dualismen som genomskinlig. De vet att det inte spelar inte någon roll om politiker på något teoretiskt plan håller med Greta Thunberg så länge de agerar annorlunda.

Inte för att oppositionen är bättre. I frågor som välfärd, migration och kriminalitet råder domedagsstämning. Men kring den fråga som faktiskt är existentiell finns en teknikoptimism som skulle få Star Treks skapare Gene Roddenberrys vattenglas att framstå som halvfullt. Utsläppen ska inte bara minska ner till en klimatneutral nivå – de ska bli negativa. Högerns universallösning är att allt som rör sig ska elektrifieras och kärn- eller vindkraftverk ska göra omställningen möjlig. Utsläppen från den ökade konsumtionen som följer den gröna tillväxten tas inte hänsyn till. Inte heller hur det ska finansieras.

Media går inte heller utan skuld. SVT lyckades under den senaste partiledardebatten i Agenda koka ner klimatfrågan till att vara för eller emot kärnkraft och bensinskatt. Inramningen av frågan är lika skev. I ideologiska frågor, som rör som vilka värden som är åtråvärda och vilka som är förkastliga, är det rimligt att lyfta fram båda sidor och stå neutralt i mitten. Sådan är inte fallet när det rör sig om forskning, framför allt inte sådan med så stark konsensus bakom sig som IPCC. Det är inte neutralt att ställa vetenskaplig konsensus mot förnekandet av den.

På andra sidan Atlanten i den amerikanska samhällsdebatten talas det om ”climate delayers”, personer som erkänner att utsläppen av växthusgaser påverkar klimatet men som vilseleder debatten på andra vägar. Klimatuppskjutare förenklar lösningen till att bygga fler vind- eller kärnkraftsreaktorer, förminskar klimatkollapsen till någonting som i värsta fall kommer tvinga Bangladesh att bygga dammar eller skjuter upp den till en katastrof som våra barnbarn kan drabbas av. Det vill säga det mesta av svensk offentlighet.

Enligt det klimatpolitiska ramverket ska Sveriges nettoutsläpp ligga på noll år 2045. Sedan 80-talet har utsläppen minskat med 20% medan tillväxten ökat med 80%, men för varje dag som går kommer omställningen bara bli mer smärtsam. När vi vaknar upp en dag och inser att det enda alternativet är Per Holmgrens klimatdiktatur kommer de ansvariga vara de som inte gjorde tillräckligt. Ska klimatmålen nås räcker det inte med att göra oss av med klimatförnekarna, utan klimatuppskjutarna ska bort de med – helst igår.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum