En lördagsmorgon i mitten av augusti, under Liberala ungdomsförbundets kongress 2019, skulle Romina Pourmokhtari ta över staffettpinnen från Joar Forssell som förbundsordförande. Detta visste vi förstås inte då och stämningen var spänd – båda sidor verkade vänta sig en förlust. Tidigare val har kallats för ordförandestrider och det berättas historier om en evig maktkamp mellan distrikten Storstockholm och Väst, där förlorarsidan inte pratar med den andre, stormar ur kongressalar och inte dyker upp på middagarna.

Liberalernas historia av interna strider går långt tillbaka. I början av 1900-talet, när andra partier bildade falanger i frågan om de skulle stödja nazisterna eller kommunisterna, var folkpartisterna upptagna med någonting ännu mer ödesdigert – ska sprit reglers hårt eller ska det förbjudas? Nykterhetsrörelsen klöv partiet i tu, till Frisinnade folkpartiet och Liberala riksdagspartiet, och de skulle inte enas med varandra förrän ett decennium senare. I slutet av 60-talet blev studentförbundet i sann tidsanda anarkosyndikalistiskt och behövde uteslutas. Ungefär samtidigt i ungdomsförbundet utmanade högerns Lars Leijonborg den dåvarande FPU-ordföranden Per Gahrton och vann efter att högerfalangen låste in ett av Gahrtons ombud på en toalett.

Dagens konfliktlinjer är något mer måttliga och går sällan längre än att Stockholm tycker att Väst är pojkrumsliberaler medan Väst ser Stockholm som sossar. Sedan tycker båda att distrikten ute i landet är lite konservativa. Detta förkroppsligades under en debatt om att sälja ut riksbanken. Förbundsordförandekandidaten från Stockholm ville avslå motionen medan den från Väst proklamerade att det inte handlade om vad som var samhällsekonomiskt effektivt, utan vad som var Liberala ungdomsförbundets plikt.

Tidigare samma helg blev dåvarande förbundsstyrelsen överkörda (med några enstaka röster) i frågan om obligatorisk förskola från tre års ålder. Förbundsstyrelsen är fascister, sade ett ombud i talarstolen. Nej, de är stalinister, förklarade ett annat. Efter en hetsk debatt med många stenar kastade, enades kongressen om att FS var ingetdera – de var prussiluskor.

LUF verkar gilla att bråka om namn och benämningar. En annan motion ville tillåta föräldrar att döpa sina barn till exakt vad som helst. Några skräckexempel från nej-sidan var Adolf Hitlerl, Josef Stalin och Jävla Horunge. Ja-sidan hade onekligen mer kreativa argument än att spåna på fula namn, till exempel att staten inte bör ha rätten att reglera namn ifall det skulle ske ett nazistiskt maktövertagande och judiska namn förbjöds. Nej-sidan slog tillbaka med att den hypotetiska naziregimen bara kunde införa en ny lag om tillåtna namn. Ja-sidans svar? Fri namngivning måste grundlagsskyddas.

Efter en efter lång kampanj om att skapa försoning mellan distrikten blev Joar Forssell förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet för tre år sedan. Lyckades han? Stockholm och Väst talade trots allt med varandra även om de satt vid olika bord, inget lag stormade ut i protest och vår nya ordförandes utmanare stannade kvar på på kongressbanketten.

Under den där helgen hann vi alla uppleva både glädje, ilska och sorg. I några dagar är alla motioner, personval och debatter allt en känner till. Det är på liv och död, lika allvarligt och verkligt som krig. När kongressen stängdes söndag eftermiddag kanske inte världsfred hade uppnåtts, men försoning pågick i Liberala ungdomsförbundet och med lite tur är det ett steg på vägen.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum