En litterär kanon – ja tack!

Redan 2006 föreslog den dåvarande liberala riksdagsledamoten Cecilia Wikström att Sverige borde införa en så kallad litterär kanon i de svenska skolorna av litteratur vald av Skolverket eller Svenska Akademien. Detta blev starten på det som har kommit att kallas ”kanondebatten” som med jämna mellanrum sedan dess har kommit upp på den politiska agendan. En kulturkanon beskrivs enklast som en förutbestämd lista med ett urval av böcker, pjäser, musikstycken samt filmer alla Sveriges skolelever ska fått möjlighet att ta del av innan de lämnar skolan.  

Jag förespråkar vanligtvis stor frihet för individen, minimal statlig styrning och att vi bör undvika politisk klåfingrighet i beslut och saker som medborgarna själva kan styra. I det här fallet tror jag dock att det skulle gagna både samhället och många elever om vi skapar gemensamma kulturella referenser i det svenska samhället både i sin nuvarande form, men inte minst på den historia som den bär på som speglas exempelvis genom litteraturen.  

Jag tror att när man får möta och erfara olika typer av litteratur ges man möjlighet att både stärka förmågan till att tillgodose sig det skrivna ordet, men också öka läslusten och inte minst finna sin egen litterära identitet. Denna litterära lista på vilka verk du som elev i den svenska skolan bör få ta del av skulle göra det lättare att orientera sig i det svenska kulturarvet. Framförallt tror jag att den litterära kanonen skulle kunna att komma att gynna inte minst nyanlända och personer som kommer från kulturellt ovana familjer. Med stöd av denna lista skulle de ha en lättare väg till att hitta litterära verk som anses som läsvärda och bildande. 

All forskning inom detta område talar sitt tydliga språk. Ökad läsning har visat sig ge positiva effekter både gällande en förbättrad koncentrationsförmåga, bättre språk- och historiekunskaper och självkontroll. En litterär kanon skulle sannolikt leda till att fler än tidigare skulle öka sin läsning och därmed ta del av ovannämnda positiva effekter. 

Jag tror på ett samhälle där vi synliggör och uppmuntrar till olikhet, men jag tror samtidigt att även ett samhälle mår bra av att dess medborgare får möjlighet till att skapa gemensamma referensramar för ökad förståelse och stärka goda samtal mellan varandra. Jag vill hävda att det borde kunna bidra till att minska segregationen mellan de barn som växer upp i familjer där man har en tradition av litterär vana som förs vidare mellan generationer och de barn som inte erbjuds detta. Får du möjlighet att skapa dig ett stort kulturellt kapital minskar risken för att du hamnar i situationer där det refereras till verk som man förväntas ha en förförståelse om. Detta tror jag skulle kunna (iallafall till viss del) kunna uppnås med att det svenska skolväsendet får ansvar för denna kulturella ”fostran” med stöd av en litterär kanon.  

En kanon skulle även underlätta skolans kompensatoriska uppdrag, vilket innebär att skolan har som uppgift att kompensera och stärka de barn som inte själva, genom egen förmåga och/eller bakgrund, får möjlighet att ta del av rätten till i detta fall kulturellt kapital genom en gemensamt överenskommen kulturlista.

Den eviga frågan är dock vilka verk som anses vara av sådan vikt att det bör komma alla till del. Diskussionen berör bland annat könsfördelning, huruvida det enbart ska vara nationella verk och hur många verk som ska få ta plats på listan. Jag anser dock att fördelarna med en litterär kanon väger upp de eventuella nackdelar av till exempelvis ökad statlig styrning och att den kanske inte blir vare sig perfekt eller komplett från början. Jag tror att man ska undvika att fokusera på att till exempel utformningen inte kommer göra alla nöjda, när en (om än inte helt perfekt) kanon fortfarande skulle gynna många som idag inte får möjlighet till kulturell stimulans. Målet med denna kanon anser jag är att synliggöra och spegla det svenska samhällets utveckling. Jag har även tillit till att denna kanon skulle kunna tas fram av en grupp sakexperter inom litteraturkunskap, kulturhistoria och läsundervisning. Andra aktörer som även skulle kunna vara aktuella i arbetet är givetvis Skolverket samt representanter från lärarkåren. 

Jag tror inte heller att man ska underskatta att en litterär kanon skulle resultera i en mer likvärdig, rättvis och demokratisk skola. Idag är vad du som elev får läsa i skolundervisningen helt upp till lärarna själva vilket gör att en kulturellt intresserad lärare troligtvis ger sina elever ett större kulturellt kapital, medan en kulturellt ointresserad lärare inte visar sina elever dessa verk. Skulle lärarna vara styrda av att välja verk från kanonen skulle utbildningen bli mer likvärdig och alla skulle få ta del av det kulturella kapitalet en kanon kan leda till.  

Ett inrättande av en litterär kanon är något vi behöver i en tid av segregering och orättvisa. Den skulle göra att alla människor, oavsett bakgrund, får en rättvis chans att bygga upp ett kulturellt kapital. Det är dags att en litterär kanon inrättas för individernas frihets skull! 

 Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

 

Du läser Radikalt forum.

LUF Storstockholms medlemstidning.

Radikalt liberala sedan 1968

Du kanske också gillar: