Du är liberal, och alltså ligger frihet dig varmt om hjärtat som kransartärer. Den syresätter hela din politiska organism, är kärnan i ditt tänkande. Eller? I Nina Björks bok “Om man älskar frihet – Tankar kring det politiska” ställs liberalers anspråk om frihetsbegreppet på sin spets, och utmanas på ett otroligt skickligt sätt. När jag läst sista sidan vill jag tre saker: 1) Formulera nya liberala försvar. 2) Att fler liberaler läser boken. 3) Att så få som möjligt på vänsterkanten läser den. Kort sagt: Stora delar är farligt bra. I slutet av boken märks dock Björks agitation mot liberalism där känslorna får ta överhanden och udden inte längre riktas mot riktig liberalism.

Björk använder sig nästan uteslutande av intern kritik på liberala idéer. Kritiken är hård, ofta rolig läsning och alltid med ett vackert språk. I ett avsnitt ger sig författaren ut på en resa för att visa problemen med meritokratitanken. En marsvarelse möter och har en diskussion med en människa. Vi får se hur vi förkastar forna slavsamhällen på moraliska grunder. Idag är istället tanken att vem som helst kan bli vad hen vill. Men föräldrarnas olika utfall, som skapas på grund av det meritokratiska systemet, skapar problem när de ger olika förutsättningar för barnen. Ska vi då ta bort barnen mer från föräldrarna?

En tanke som Björk nämner att den gamla Folkpartiledaren Bengt Westerberg lyft, och som inte är främmande för alla i Liberala Ungdomsförbundet heller. Men även OM föräldrarna inte längre skulle vara ett problem, så föds vissa ändå genetiskt med mer talang för något än andra. Är den biologiska lottovinsten värdig att ge olika utfall? Idag skiljer sex år i medellivslängd mellan de som har en för- och eftergymnasial utbildning. Björk frågar oss om det är lagom straff för att ha varit lat att leva sex år kortare. Eller är det för lite straff, för mycket? Om vi står för dagens ojämlika utfall är de som passar som “…akademiker, ingenjörer och verkställande direktörer också de personer som passar att ha pengar, hög status, bra hälsa och långa liv. Och det är inte individualism. Det är lögn. Ingen har en personlighet som passar för för tidig död.” Så skriver Björk, och det är svårt att inte hålla med henne. Då är argumentet som finns kvar för dagens ojämlika utfall att det fungerar. Det må det göra, men det är en helt annan sak än moralisk rätt och jämlikhet i möjligheter för människor.

På detta sätt fortgår det. Problemet är inte, som det ofta kan kännas från vänsterhåll, att Nina Björk inte förstår kapitalismen eller inte har läst liberala tänkare- utan att hon förstår dessa saker alltför klart. Hon ber oss erkänna problemen. Problemet att den politiska demokratin är maktlös inom vissa områden inför storföretagen. Att ojämlikhet i utfall inte bara är en positiv sak som morot åt strävan. Att marknaden inte uppfyller människors behov, utan pengainnehavares behov. 

På vissa ställen kan vi dock se hur likt monstret i Scoobydoo visar sig vara en människa när dragkedjan dras undan utgår hennes kritik mer från hat mot högern än tankar om liberalismen. Som när Björk attackerar RUT- och ROTreformerna och visar att de inte går ihop med liberalers strävan om att politiken inte ska bestämma över människors levnadssätt. Hon har såklart alldeles rätt. De nämnda reformerna är nämligen inte liberala. De är superbra för ekonomin och kan hyllas för hur de gjort svarta jobb vita. Men förebilden för förespråkarna är den politiska guden tillväxt, inte liberalism och en fri marknad. I en liberal form hade de tjänstesektorerna varit beskattade exakt likadant som andra saker. 

Så är vad jag vill säga att även när Nina Björk har fel så har hon rätt? Nej, så enkelt är det inte. I boken har Björk den sköna fördelen att få kritisera ostört utan att behöva visa vilken väg som vi kunnat gå istället. Hon slipper tacklas med de moraliska problemen i socialism och den despoti jag tror är oundviklig i ett försök att nå den. Om inte annat är det värt att läsa boken för språket, som släcker alla tvivel om Nina Björks kärlek till friheten. Det är superb huvudbry för oss liberaler. Borde vi förändra vår syn på vissa liberala principer, eller räcker det med att erkänna att ingen filosofi är absolut rätt? Liberalismen är en evigt växande, myllrande myrstack av idéer. Kritiken måste tas på allvar, för att skydda vår myrdrottning: Friheten.

Max Hjelm

Förbundsstyrelseledamot LUF